7 resor (till språkets kärna) och ingen återvändo. Maja Karlsson Språket var här innan jag fanns. Det kan jag inte hjälpa. Första resan: Från lervälling till lergods Biologin är ett språk. Mandarin är ett språk. Wicca, visor och kemi är språk. Religion, tradition, måleri, historia, manér, protokoll och befälsordning. Språk är berättelser om världen. Making sense, på engelska, handlingen att skapa mening och meningsfullhet. Det börjar med att peka på lampan och slutar med att spruta radioaktiva spårämnen i en cellkärna under ett mikroskop. Vi behöver babbla nästan oavbrutet för att inte bli ensamma. Vi behöver också olika språk till olika saker. Det är därför jag skriver making sense, istället för svenskans begripliggöra eller vara begriplig. Den svenska glosan har inte alls samma dimensioner av att skapa och tillverka. Befälsordning är till exempel ett språk som både förklarar hierarkin inom militären, och upprättar den. Det är drömmen om att säga vad vi menar. Att söka jämka världen och hjärtat. Det är membranet mellan det inre och det yttre. En balansakt. Förhandla och medla. Förvandla. Mena, drömma, säga. Andra resan: Från sängen till kaffebryggaren Då och då sedan förmodligen flera år, ibland dagligen ibland en gång i månaden eller så, har jag sjungit för mig själv: Language! It s a virus! Woo! efter Laurie Andersons låt med nästan samma namn.
Liksom blommorna och molnen fåglar vågor drömmar är virus något bubblande som flyter fram och runt och uppfinner sig själv igen och igen och igen. Inget kunde vara mer fruktlöst än att förbanna språket eller lämna det. När ett språk faller i skogen och ingen är där exploderar det i onämnbar slang som får andarna att rodna. Men det är inget att vara rädd för: när du håller det i din hand smälter det som varm vax eller bearnaise. Förlåt, jag förlorade mig i ivern. Det är snarare så att språket är så uppblandat med luften vi andas att vi simmar genom det som en gröt vare sig vi vill det eller inte bara genom att leva.
Tredje resan: Mellan skamvrån och rampljuset Att få synas men inte höras. Vad är det? Halverad existens. Garderob. Förr eller senare brukar dessa tryckkokare explodera. Sufragetter, ACT-UP och slavuppror. Befrielsekrig, blodiga pannor eller den legendariska tonårsrevolten. Den självförbrännande slampan som andfådd söker fylla någons vingliga och för stora skor. Konstnärerna som flammar upp och tynar bort. Ensamma för de sina krig mot den kvävande anständigheten. Isolerade från varandra men på samma gång delar av en diffus rörelse från tystnad till larm. Att låta skammen brinna upp i solen som ett troll. När någon tar luften ifrån oss. Vi hyschas. Vi har öppna ögon. Vi kan forma munnen men inte rummet. Måste höras. Får inte höras. Rampljuset och skamvrån i en våldsam hardcore-tango. En mun utan ord är bara ett hål och vi kastas ut i mitten av rummet. Tvingade att synas. Vi, torkande maneter. Vi, öppnade ögon. Fjärde resan: Spontana utfall om metaforer Metaforer fungerar så bra eftersom språket är ett till synes komplett system, en totalitär lära. Det innehåller allt vi behöver, så länge vi inte önskar gå utanför det. Språket har sin fysik, sina regler, sin ordning och vi känner igen en sanning när den sägs eftersom vi vet hur en sanning låter. Så kan vi nicka och säga so true (som på TV) likaväl åt vetenskapliga eller moraliska sanningar, som åt konstnärliga och poetiska. Metaforer hjälper oss också att tänka. Slänger bort det ytliga vem som gjorde vad och så vidare och behåller själva principen. Så låter den oss bena ut ett fenomen mer metodiskt. Vi pratar inte längre om det som händer, vi undviker att fastna i störande detaljer, och kan tydligare se vad det är vi tar ställning till. Metaforen har skalat bort det brokigt mänskliga och gett oss en ekvation av språklig logik att bolla med istället.
Vi tar ett steg tillbaka, breddar perspektivet. Men vet vi då längre vad vi håller med om? När ett stort komplicerat liv representeras i ett slutet system, blir det plötsligt möjligt att vara säker på sin sak. Det finns så många framgångsrika tankesystem inom business eller självhjälp som säger vägen är kantad av någonting och därför tar du dig framåt på det här viset. So true, nickar vi och beställer en prenumeration på rosenrot. När något låter sant är det ibland mest ett läte. Det klassiska laboratoriedilemmat: en labbråtta är ingen åkersork är ingen människa. Metaforer är också ett laboratorium. En spegel, en sandlåda där vi kan leka och träna tanken. Femte resan: Balanserandes på det platta jordklotets ytterkanter Det sägs att Guds röst är ohörbar eller leder till nästan omedelbar död. Sjätte resan: En sjöbegravning Runt 1957 greppar medicine doktor John C. Lilly sin hammare, bankar in en kanyl i huvudet på delfin nummer sex, och börjar sina experiment med elektrisk stimuli av hjärnan. När han senare lyssnar på inspelningen av nummer sex vilda visslingar och skall, nedsaktade till halva hastigheten, blir han övertygad om att delfinen försökte prata engelska. Nummer ett, två, tre, fyra och fem hade dött under narkos. Nummer sex och nummer sju dog av experimenten. Nummer åtta, nio, tio, elva och tolv begick självmord genom andningsuppehåll och matvägran. Tretton, fjorton och femton släpptes ut i havet av den i sista stunden ångerfulle Lilly. Vila i frid, 1-15.
Sjunde resan: Under vit flagg Som ung var jag besatt av meningsfullhet. Varje ögonblick ett ställningstagande, varje ord en avsikt, varje dag en bild av livet. Inför kallprat stod jag fullkomligt oförstående. Fjorton år och på det nittonde tyckte jag inte det kunde finnas något mer värdelöst, än att prata om vädret. Jag blev så arg, omringad av tomheter och dumheter, att jag ville skrika tills någon sade något verkligt, något nytt, vad som helst som kunde lova en förändring. Istället satt jag tyst och väntade. Vägde orden som jag aldrig sade. Vägde min och andras tystnad. Jag kunde inte resa mig. Och ingen pratade någonsin om någonting. Hur skulle jag förklara om jag kunde? Om jag fick möta detta asplöv, detta skrik gömt bakom spända läppar, en tyst vibrerande planka? Jag ska inte röra vid dig. Jag ska inte röra vid dig, säger jag, rätar ryggen och låter axlarna falla och bröstet sjunka. Jag vill inte skrämma bort henne. Kan hon se mig, eller sig i mig? Vem jag eller vi är? Genom alla resor, allt surt regn, alla fyrverkerier och magsjukdomar? Jag vet. Jag vet, jag vet, jag vet. Det är allt jag får ur mig. Jag står emot en impuls att börja fingra i håret. Misstänker att hon just gör samma sak, där hon sitter på en fällstol hämtad från garaget. Inklämd vid köksbordet, som är utdraget och kompletterat med en extra skiva. Tar emot ett fat. Skickar det vidare. Å, den blicken, det unga mörka hjärtat under blicken. Och vår mammas dimmiga bruna ögon och hennes tunna kropp som ömmade. Ögonen i sina ömma hålor och den arma modern när blicken skar. Vi vet att hon har ont, hon med. Men det är inte det jag vill berätta. De pratar inte om vädret, säger jag. Det handlar inte om regn eller sol, även om det kan vara nog så viktigt för att orka upp ur sängen vissa dagar. Lilla jag ser upp, håller kvar min blick. Jag blir medveten om mina vuxna röda läppar och den tunga mascaran, min push up, och allt känns plötsligt överdrivet och så långt från den lillas osminkade ungfriska kinder. Undrar om hon tycker jag ser ut som en hora. Hennes ansikte avslöjar inget och hon är fortfarande helt tyst. Jag andas in och tar sats igen. Du ska inte lyssna på orden, det är bara en yta. Pratet är en omväg, något att pyssla med.
Kanske är vi på ett födelsedagskalas, eller en student. Huset är fullt av människor som EGENTLIGEN INTE ÄR VÄNNER. Med armarna tryckta tätt mot sidorna, omringad av storvuxna, tråkiga släktingar, sitter lilla jag och synar ett slags spöke. Hur jag nu svävar eller står på andra sidan bordet i denna resa genom tiden. Kanske slappnar hon av en liten, liten smula, åtminstone för att det hela är så vansinnigt, och låter mig fortsätta. De pratar för att få vara tillsammans, fortsätter jag. Livet är så långt, det vet du redan. Och vi kan aldrig sätta ord på hur det känns. De säger inte nu gick solen i moln till varandra, eller hemodlade tomater är något speciellt. De säger att de sitter i samma båt, att de behöver varandra. Tonåringen skjuter långsamt bak stolen en bit, lägger händerna på bordskanten och reser sig upp. Jag är på väg bort, synen sviker mig. Maten, gästerna och rummet blir allt mindre. De försöker bara leva. Skriven för tidskriften Fantasin, nr 1-4 2009.