Handbok FRÅN SKOGSBRÄNSLEUTTAG TILL ASKÅTERFÖRING Producerad av RecAsh - ett demonstrationsprojekt inom Life-Miljö www.recash.info
Handbok Från skogsbränsleuttag till askåterföring Producerad av: RecAsh - ett demonstrationsprojekt inom Life-Miljö
Skogsstyrelsen 2006 Författare: Första upplagan Stig Emilsson, Skogsstyrelsen Bearbetning 2010: Stefan Andersson, Skogsstyrelsen Anja Lomander, Skogsstyrelsen Hans Samuelsson, Skogsstyrelsen Jenny Stendahl Layout & grafisk form: Janne Bergström, Skogsstyrelsen Tredje upplagan, 2012: 3 000 ex Tryckeri: Elanders Sverige AB, Mölnlycke
Innehåll Förord.... 6 Viktiga begrepp.... 7 Bakgrund.... 8 Varför askåterföring?.... 8 Skogens ekosystem behöver askan... 8 Mer biobränslen behövs för klimatet.... 9 Deponeringen av avfall bör minska.... 9 Askåterföring ger kretslopp.... 10 Askåterföring kan ge bättre tillväxt.... 11 Skogsstyrelsen rekommenderar ask återföring.... 11 Skogsbränsleuttag.... 12 Vad säger regelverket om skogsbränsleuttag?.... 12 Avverkning och skogsbränsleuttag ska anmälas.... 12 Anmäl på särskild blankett.... 13 Visa hänsyn till natur och kultur.... 13 Återför skogsbränsleaska efter skogsbränsleuttag.... 14 Se upp med skadeinsekter.... 14 Vem har ansvaret?.... 15 Markägaren har ansvaret, men någon annan kan göra jobbet.... 15 Vem dokumenterar uttaget?.... 15 Markägaren bör dokumentera skogsbränsleuttaget.... 15 Produktion av spridningsbar aska.... 16 Vad är aska?.... 16 Avfall eller nyttighet.... 16 Vad säger regelverket om askproduktion?.... 17 Värmeverk är tillståndspliktiga.... 17 Deponering beskattas.... 17 Tillstånd eller anmälan vid lagring, generell anmälan vid transport.... 18 Hur indelas askor?.... 18 Indelning kan ske utifrån bränslet.... 18
Förbrännings- och förgasningsaska.... 19 Flyg- och bottenaska....20 Torr- och våtutmatad aska.... 21 Vilka askor är lämpliga för beredning till en spridningsbar produkt?.... 21 Skogsbränsleaska av kretsloppsskäl.... 21 Flygaska är bäst från fluidbäddar och bottenaska från rosterpannor.... 21 Askan ska innehålla näring...22 Se upp med skadliga metaller, giftiga ämnen och föroreningar....22 Höga halter oförbränt kan ge problem....23 Hur går provtagning till?....23 Följ en provtagningsstandard....23 Skapa en provtagningsrutin.... 24 Dokumentera provtagningen.... 24 Vilka analyser behövs före stabilisering?....25 Överlåt analysen till ett ackrediterat laboratorium....25 Halten oförbränt material- viktig för att välja stabiliseringsmetod....25 Totalhalter viktiga för att bedöma lämplighet...25 Radioaktivt cesium i mellersta Norrland och Gävletrakten....26 Polyaromatiska kolväten (PAH) kontrolleras på förgasningsaskor.... 27 Varför och hur ska aska stabiliseras före spridning?.... 27 Ostabiliserad aska skadar flora och fauna.... 27 Stabiliseringen startar med befuktning tre sätt att gå vidare.... 27 Självhärdning med siktning enkelt och billigt....28 Kompaktering ger en stabil och enhetlig produkt....30 Granulering ger en enhetlig produkt som kan designas.... 31 Vilka analyser behövs efter behandling?.... 33 Analys av storleksfördelning för att få en indikation om stabiliteten.... 33 Analys av torrhalt för att beräkna dos.... 33 Stabilitet/upplösningshastighet för att undvika skador.... 33 Hur ska analyserna dokumenteras?....34 Ställ krav på dokumentation av analysen....34 Finns varudeklaration för askor?....34 Nej, men en sådan behövs....34
Planering och utförande av spridning....35 Vad säger regelverket om askspridning?....35 SVL:s allmänna råd sätter gränser....35 Ta hänsyn till natur och kultur....36 Glöm inte att anmäla för samråd....36 Skogsstyrelsen håller i kontakten med länsstyrelse och kommun.... 37 Hur beräknas mängden aska för kompensation?.... 37 Kompensation kan beräknas med schablon.... 37 Hur går spridning av aska till?....38 Markspridning billigast och mest använt....38 Helikopterspridning där traktorn inte kommer fram.... 39 Hur ska markägarkontakter ske?.... 39 Regionala förhållanden avgör.... 39 Vilka marker är lämpliga för spridning?....40 Kompensera på högproduktiva marker....40 Sprid i gallringsbestånd eller på hyggen med etablerad vegetation.... 41 Vilka årstider är lämpliga för spridning?.... 41 Undvik tjällossning och savning.... 41 När är det möjligt eller lämpligt med tillsatser till askan?....42 Tillsats av kväve i norr....42 Kompensation är extra angeläget i sydväst.... 43 Hur ser en bra logistiklösning ut?...44 Containersystem och väl planerade transporter sparar pengar....44 Hur ska spridningen följas upp?....45 Dokumentera spridningen....45 Moderna GIS-baserade uppföljnings system finns....45 Checklistor....46 Checklista Skogsbränsleuttag....46 Checklista Askproduktion....46 Checklista Askspridning.... 47 Lästips och referenser...48 Länkar....50
Förord Sedan 1998 rekommenderar Skogsstyrelsen återföring av aska efter uttag av skogsbränsle. Trots detta återförs skogsbränsleaska idag endast till en begränsad del av den areal varifrån skogsbränsle tas ut. Kunskapsbrist och konkurens om askan är de viktigaste orsakerna till att verksamheten inte fått den omfattning som önskats. Denna handbok vill föra ut den efterfrågade kunskapen och beskriva hur återföring av skogsbränsleaska till skogen bör gå till. Handboken producerades inom EU-life-projektet RecAsh - Regular Recycling of Wood Ash to Prevent Waste Production vilket pågick mellan 2003 och 2006. En smärre revidering har gjorts av handboken under år 2010. Förutom det inledande kapitlet Viktiga begrepp är boken indelad i fyra avsnitt: Bakgrund, Skogsbränsleuttag, Produktion av spridningsbar aska och Planering och utförande av spridning. I dessa avsnitt ställer rubrikerna en fråga och underrubrikerna ger ett kort svar. Innehållsförteckningen är tänkt att ge en kort sammanfattning av innehållet samtidigt som den snabbt ska guida läsaren i textmassan. Handboken avslutas med checklistor, lästips och länkar. Det är viktigt att hålla i minnet att askåterföring i stor skala ännu är en relativt ung verksamhet. Teknik och metoder utvecklas ständigt och en enhetlig praxis vid hantering av ärenden kring lagring, behandling och spridning av aska saknas ofta hos berörda myndigheter. Forskning pågår också fortfarande, kring såväl förutsättningar för som effekter av askåterföring. Ny kunskap har lett till en revidering av Skogsstyrelsens rekommendationer. Ny kunskap har lett och kommer även i framtiden att leda till att smärre förändringar av rekommendationerna kommer att ske. I skenet av alla dessa förändringar är denna handbok i mångt och mycket en kompromiss, men som förhoppningsvis ger lättillgänglig kunskap till olika aktörer som har behov av och intresse för skogsbränsleuttag och hithörande återföring av näringsämnen i form av askprodukter. 6
Viktiga begrepp Det råder en viss begreppsförvirring i samband med askåterföring. Begrepp som används är bl.a. kompensations- och vitaliseringsgödsling. Samtidigt förekommer dessa begrepp även i anslutning till kalkning och kvävegödsling av skogsmark. I handboken används de i följande betydelser: Kompensationsgödsling innebär tillförsel av ämnen i syfte att kompensera för bortförsel av näring och/eller kalkverkan vid uttag av biomassa. Med samma betydelse som kompensationsgödsling används ofta även begreppet näringskompensation. Vitaliseringsgödsling innebär tillförsel av gödselmedel, ofta med allsidig näringsämnessammansättning, i syfte att förbättra trädens näringsbalans, markens utbud av andra näringsämnen än kväve samt för att motverka markförsurning. Begreppet är ursprungligen kopplat till en idé om att träden och/eller ekosystemet i sin helhet ska bli vitalare eller friskare som följd av behandlingen. Skogsmarkskalkning innebär tillförsel av kalk i syfte att motverka markförsurning. Skogsgödsling innebär gödsling i syfte att höja skogsproduktionen och sker på fastmark vanligen med kvävegödselmedel och kallas då även kvävegödsling. Skogsgödsling regleras av föreskrifterna till skogsvårdslagen. Askåterföring som den beskrivs i denna handbok är i första hand en form av kompensationsgödsling. Den kan också kallas vitaliseringsgödsling om man ser till syftet att öka ekosystemets möjlighet att lämna ifrån sig ett avrinnande vatten med en mer naturlig kvalité. Om askprodukten ges en större tillsats av kväve kommer spridningen att betraktas som skogsgödsling om tillförseln av kväve motsvarar 25 kg kväve/hektar eller mer. Om man tillför maximalt 3 ton TS (torrsubstans, dvs. aska exklusive vatten) aska/hektar för att kompensera för uttag av biomassa och motverka historisk markförsurning kan tillförseln ske vid ett och samma tillfälle. Om kompensationsbehovet överstiger 3 ton TS /hektar bör den överskjutande dosen ges tidigast efter en tioårsperiod. Maximal tillförsel under en omloppstid är 6 ton TS aska/ hektar. Ytterligare två begrepp, nämligen buffertförmåga och kalkverkan, bör redas ut redan här. Med markens buffertförmåga avses markens förmåga att stå emot försurning, dvs. att tåla ett visst tillskott av syror utan att bli surare. Vittringen av mineralpartiklar i marken liksom nedbrytningen av förna och trädrester bidrar till buffertförmågan. Ämnen som kan förbruka syror har kalkverkan. Tillförsel av medel med kalkverkan, som kalk eller aska, ökar alltså markens buffertförmåga. Behov av sådan tillförsel finns om vittring och nedbrytning inte hunnit med att kompensera för tillskottet av syror via nedfall från luften och/eller trädtillväxt följd av skörd. 7
Bakgrund Bild 1. Skogens ekosystem behöver askan. Askåterföring motverkar försurning och leder till bättre vattenkvalité i små rinnande vattendrag. 8 Varför askåterföring? Skogens ekosystem behöver askan Vid allt uttag av biomassa från skogen bortförs näring och därmed även kalkverkan från skogsmarken. Vid uttag av skogsbränsle i form av GROT (grenar och toppar) ökar denna borttransport med en faktor 1,5 till 4 sett över hela omloppstiden. Detta hänger samman med att halterna av sådana ämnen är avsevärt högre i barr och grenar än i stamveden. Uttag av skogsbränsle leder alltså till att skogsmarken blir surare och näringsfattigare. Efter att skogsbränslet har förbränts återfinns näring och kalkverkande ämnen i askan. Endast kväve, som avgår med rökgaserna, saknas. Detta gör askan lämplig att använda för att kompensera förluster av näring och kalkverkan på skogsmark. Trots att nedfallet av sura ämnen minskat kraftigt har skogsmarken, främst i södra och västra Sverige, fortfarande ett surt minne, vilket bidrar till utlakningen av vissa näringsämnen, förbrukar kalkverkan i marken och försurar skogens vattendrag. Ökade uttag av biomassa bidrar också till försurning av marken. När marken blir surare ökar också utlakningen av giftigt aluminium, först
långsamt och sedan allt snabbare, när ph i mineraljorden sjunker under 4,4. Försurning av vattendrag och sjöar leder till försämrad vattenkvalitet och utslagning av känsliga arter, både allmänna, som mört, och mer ovanliga som flodpärlmussla och svensk flodkräfta. Större sjöar kan återställas genom kalkningsinsatser, men det är mycket svårt och kostsamt att kalka små rinnande vatten i skogslandskapet. I dessa är vattnets omloppstid kort, flödena varierar och insatsernas verkan klingar därför av snabbt. Mer biobränslen behövs för klimatet I hela världen pågår olika insatser för att minska utsläppen av växthusgaser. EU har satt upp en målsättning att till år 2020 ska användningen av förnybar energi inom EU öka till 20 % av den totala energianvändningen. För Sveriges del är målet att öka användningen av förnybar energi till 49 % av den totala energianvändningen. Uppfyllandet av dessa mål underlättas i hög grad av en ökad användning av skogsbränslen. Orsaken till detta är att den koldioxid som bildas vid förbränningen åter tas upp av växande skog, och ökar därmed inte halten av växthusgaser i atmosfären jämfört med vad förbränning av fossila bränslen medför. Dessutom skulle alternativet, att avverkningsrester och stubbar lämnas kvar och bryts ned, på sikt ge upphov till ungefär motsvarande mängd koldioxid, utan att energin nyttjas. Ökad användning av skogsbränslen, ställer krav på en återtransport av näringsämnen och kalkverkan till skogsmarken. Ett system med kontinuerlig askåterföring i samband med uttag av skogsbränsle, skapar ett uthålligt, kretsloppsanpassat energisystem som producerar förnybar energi utan nettoproduktion av växthusgaser. Deponeringen av avfall bör minska Skogsbränsleaska läggs idag i viss utsträckning på deponi. Samhällets strävan är samtidigt att minska deponeringen av avfall genom ökad återvinning och återanvändning. I Sverige spreds aska på drygt 9000 hektar under år 2008. Det är önskvärt att spridningen av aska ökar i framtiden. Erfarenheten visar att attityden till askåterföring generellt sett är positiv bland aktörerna i hela kedjan. Trots detta återförs i dagsläget aska till en yta som är betydligt mindre än den varifrån skogsbränsle hämtas och skillnaderna mellan dessa arealer ökar. Ekologiska effekter på flora, fauna, produktionsförmåga samt vatten och markkemi har varit föremål för vetenskapliga studier under de senaste årtiondena. Studierna visar att ren skogsbränsleaska som stabiliserats kan användas för att kompensera förlust av kalkverkan och näringsämnen utan negativa effekter på miljön, förutsatt att det sker med försiktighet och utifrån känd aktuell kunskap. Bild 2. Mer biobränsle behövs för klimatet. Här olika typer av biobränslen från skogen. 9
Bild 3. Askåterföring ger kretslopp. Skogsstyrelsen har rekommenderat askåterföring i samband med uttag av skogsbränsle sedan 1998. Askåterföring ger kretslopp Miljöproblem uppstår generellt då kretslopp störs eller bryts och detta i sin tur följs av problematiska förändringar i ämneshalter (sänkta eller förhöjda) i luft, mark eller vatten. I miljöbalkens portalpara graf fastslås också att kretsloppsprincipen är grundläggande i miljöarbetet. Skogsbränsleaska består av ämnen som kommer från skogsmarken. Om askan återförs efter skogsbränsleuttag kommer ämneskretsloppet att slutas i högre grad samtidigt som den, via fotosyntesen, bundna energin i skogsbiomassan kan nyttiggöras. Det är endast kväve som inte återförs med askan. I sydvästra Sverige kompenseras kvävebortförseln genom atmosfäriskt nedfall medan det längre norrut kan bli aktuellt med kvävekompensation. Med ett kretslopp kan målsättningar uppfyllas kring energi, klimat, försurning och biologisk mångfald. 10
Askåterföring kan ge bättre tillväxt Att tillförsel av vedaska ger tillväxtökningar på torvmark har varit känt sedan 1930-talet. Finska studier visar på tillväxtökningar i storleksordningen 2-4 m 3 sk per år på dikad kväverik torvmark vid en giva på 4 ton TS/hektar. På bra eller medelgoda mineraljordar i sydvästra Sverige har också ökad skogstillväxt konstaterats i flera studier. Orsaken är troligen att askans tillskott av framför allt fosfor, leder till att det höga kvävenedfallet kan nyttjas fullt ut av träden. I dessa områden kan dessutom skogsbränsleuttag med efterföljande askåterföring bidra till att skogsmarken avlastas på kväve. På magrare marker ger askåterföring ingen tillväxtökning, och på magra marker med låg kvävedesposition i mellersta eller norra Sverige har till och med tillväxtminskningar påvisats. Mycket tyder dock på att de är tillfälliga eftersom de orsakas av en tillfällig konkurrenssituation om kvävet mellan trädens rötter och mikroorganismer i marken. Inget kväve förs bort från systemet och kvävet kommer träden tillgodo när mikroorganismerna dör av efter en tid. Uttag av skogsbränsle ger i regel en minskning av skogstillväxten. Tillväxtminskningen är dock inte större än att den vid uttag i slutavverkning kan kompenseras genom att markberedning eller plantering kan göras ett år tidigare än normalt. Såväl markberedning som plantering blir också enklare att utföra efter GROT-täkt och därmed billigare. Skogsstyrelsen rekommenderar ask återföring Skogsstyrelsen ser positivt på användningen av skogsbränslen. Uttag, transport och förädling av skogsbränslen skapar nya arbetstillfällen. Utnyttjandet av inhemska bränslen från skogen minskar också beroendet av importerad energi. En förutsättning är dock att oönskade effekter inte uppstår på näringsbalansen i marken, på biologisk mångfald eller på vattenkvalitén i sjöar, vattendrag och grundvatten. För att undvika sådana effekter togs initiativ till en miljökonsekvensbeskrivning av skogsbränsleuttag, asktillförsel och övrig näringskompensation, publicerad i Rapport 1 1998 från Skogsstyrelsen. Fortsatt arbete med frågorna ledde 2001 fram till Meddelande 2001:2 Rekommendationer vid uttag av skogsbränsle och kompensationsgödsling. Rekommendationerna är det viktigaste enskilda källdokumentet till denna handbok, som nu också är reviderad. De reviderade rekommendationerna finns i Meddelande 2008:2 Rekommendationer vid uttag av avverkningsrester och askåterföring. Bild 4. Askåterföring ger bättre tillväxt på bördiga marker och torvmark. 11
Skogsbränsleuttag Bild 5. Lastning av avverkningsrester i samband med skogsbränsleuttag. 12 Vad säger regelverket om skogsbränsleuttag? Skogsbränsleuttag regleras främst av skogsvårdslagen (SVL) och miljöbalken (MB). Vidare finns Skogsstyrelsens Rekommendationer vid uttag av avverkningsrester och askåterföring, Meddelande 2 2008. Avverkning och skogsbränsleuttag ska anmälas Enligt SVL 14 framgår bland annat att skogsmarkens ägare är skyldig att underrätta Skogsstyrelsen om uttag av skogsbränsle. Anmälan skall göras minst 6 veckor innan verksamheten påbörjas. Uttag på mindre areal än 0,5 hektar
behöver inte anmälas. Anmälningsskyldigheten är också begränsad till skogsbränsleuttag efter föryngringsavverkning (exempelvis GROT - GRenar Och Toppar samt stubbar) och uttag avsedda för användning eller vidareförädling i yrkesmässig verksamhet. Uttag för husbehovseldning i egen panna omfattas alltså inte av anmälningsskyldigheten, inte heller uttag i gallring och röjning. Anmäl på särskild blankett Anmälan om föryngringsavverkning skall göras skriftligt på en blankett som Skogsstyrelsen fastställt. Blanketten kan hämtas på något av Skogsstyrelsens distriktskontor, eller på Skogsstyrelsens hemsida, www.skogsstyrelsen.se under Blanketter. Anmälan kan också ske på Mina sidor på hemsidan. Till anmälan bifogas en karta/kartskiss (helst i skala 1:10 000) som visar det anmälda området. Skogsbränsleuttag kan anmälas samtidigt, på samma blankett, där också arealsuppgift för skogsbränsleuttaget anges. Avverkningsanmälan gäller i 3 år och anmälan om skogsbränsleuttag i 5 år. Giltighetstiden kan på begäran från markägaren förlängas i ytterligare ett år om särskilda skäl föreligger. En korrekt ifylld blankett fullgör både anmälningsplikten enligt skogsvårdslagen och samråd enligt miljöbalken 12 kap 6. I detta fall är Skogsstyrelsen samrådsmyndighet. Visa hänsyn till natur och kultur En annan lagtext som tillämpas på skogsbränsleuttag är skogsvårdslagen 30 som behandlar hänsyn till natur- och kulturmiljövärden. Vid skogsbränsleuttag ska naturligtvis, som vid all annan skoglig verksamhet, hänsyn tas till dessa värden. Biotoper som undantas från konventionell avverkning bör också undantas från skogsbränsleuttag t.ex. skogliga impediment, nyckelbiotoper, hänsynsytor, sumpskogar med höga naturvärden, kantzoner mm. Träd, buskar och död ved som tidigare sparats av hänsyn till natur- och kulturvärden ska lämnas kvar och får inte skadas vid skogsbränsleuttag. Ensidig inriktning på skogsbränsleuttag i lövskog ska undvikas och i blandskogar bör uttagen i första hand inriktas på barrträd. Grova grenar, toppar och stubbar av lövträd bör lämnas liksom torrträd. Särskilt viktigt att lämna grovt material är det om uttag görs i ädellövskog. Totalt bör minst en femtedel av avverkningsresterna lämnas kvar på hygget, helst i solexponerade lägen. Likaså bör ca en femtedel av vardera tall- och granstubbar lämnas vid stubbskörd. Det är också viktigt att tidpunkt och teknik för uttaget väljs så att risken för skador på mark och kvarstående träd mini- Bild 6. Ta hänsyn till natur och kulturmiljövärden. Skogsvårdslagen 30 gäller även skogsbränsleuttag. 13
meras. Särskild försiktighet bör iakttas vid uttag på fuktiga och blöta och finkorniga marker där markskador och erosion annars lätt uppstår. Stubbar bör t ex inte brytas i körvägarna och hänsyn bör tas till förändringar av väderlek. Återför skogsbränsleaska efter skogsbränsleuttag I föreskrifterna till skogsvårdslagen (SVL) 30 finns formuleringen När träddelar utöver stamvirke tas ut ur skogen skall, när så erfordras, åtgärder vidtas före, i samband med eller efter uttaget så att skador inte uppkommer på skogsmarkens långsiktiga näringsbalans. Detta kan åstadkommas genom att återföra aska från skogsbränsle till områden där skogsbränsle tagits ut. Ännu tydligare beskrivs förhållandet i det allmänna rådet till paragrafen: I barrskog kan skador på näringsbalansen vid uttag av träddelar utöver stamvirke begränsas om merparten av barren lämnas kvar, så jämnt spridda som möjligt över det avverkade området. Ovan nämnda skador kan även undvikas eller begränsas genom tillförsel av mineralnäring (t.ex. aska). Utan tillförsel av mineralnäring bör uttag inte ske mer än en gång under ett bestånds omloppstid. Vidare bör uttag inte ske på starkt försurade marker utan tillförsel av mineral näring. På marker med hög kvävebelastning kan uttaget även omfatta barren under förutsättning att tillförsel av mineralnäring sker. Utan tillförsel av mineralnäring bör inte uttag ske på torvmarker. Grundregeln är alltså att näringskompensation ska ske på marker där skogsbränsle tas ut i betydande omfattning någon gång under omloppstiden. Det är särskilt viktigt att kompensera skogsbränsleuttag när: 1. Avverkningsrester tas ut i betydande omfattning under omloppstiden 2. Marken är starkt försurad 3. Skogen växer på torvmark Uttag av avverkningsrester bör kompenseras med aska om det samlade uttaget av andra träddelar än stammen under omloppstiden motsvarar mer än ett halvt ton aska per hektar och merparten barr inte lämnas kvar någorlunda jämnt spridda. Undantag kan göras om uttaget genomförts inom ett avrinningsområde där uttag av avverkningsrester endast kan överstiga ett halvt ton aska på en liten andel av arealen. Om marken är starkt försurad eller skogen växer på torvmark bör aska dock alltid återföras när uttag av avverkningsrester görs vid föryngringsavverkning, även om uttaget motsvarar mindre än ett halvt ton aska per hektar eller barren lämnats kvar väl spridda. Från områden med hög kvävebelastning kan barren med fördel tas ut förutsatt att aska återförs. I områden med låg kvävebelastning och höga uttag av biomassa kan kompensation med både aska och kvävegödselmedel behövas. GROT-anpassning, dvs. att hyggesavfallet högläggs i samband med avverkning, kan ge upphov till miljöproblem om GROT:en inte skotas ut. Om rishögarna lämnas kvar blir nedbrytningen intensiv i dem, risken för kväveutlakning ökar och närsalterna som frigörs blir ojämnt fördelade över hygget. Se upp med skadeinsekter Ytterligare en paragraf i skogsvårdslagen som tillämpas på skogsbränsleuttag är 29 som berör skyddsåtgärder mot insektshärjning. I föreskrifterna till 29 står: Vid röjning, hyggesrensning 14
och avverkning får inom ett hektar kvarlämnas högst 250 längdmeter råa barrträd och rått barrvirke som överstiger 7 cm i diameter på bark. Av dessa får högst 50 längdmeter vara grövre än 15 cm. Vid beräkningen av antalet längdmeter inräknas dock inte den första halvmetern av granrotstock. Den 29 kommer att revideras under år 2010 vilket kan göra att vissa förändringar kan komma att ske som berör skogsbränsleuttag och skogsbränslehantering. I Skogsstyrelsens rekommendationer konstateras att risvältor bör läggas minst 50 m från skogskant om trädslaget är det samma i skog som välta. Grövre rått barrvirke bör dessutom hanteras separat vid uttag. Vem har ansvaret? Markägaren har ansvaret, men någon annan kan göra jobbet Ofta sköts såväl planering av uttaget som anmälan och myndighetskontakter av skogsföretag eller skogsbränsleleverantörer, vilka oftast är desamma som aktörerna på den vanliga virkesmarknaden. Det är dock viktigt att påpeka att det är markägaren som har ansvaret och är skyldig att se till att allt sköts på rätt sätt. Såväl anmälan som hänsyn till natur och kultur är alltså markägarens ansvar och det är inte möjligt att helt lägga över ansvaret på utföraren, inte ens genom någon form av civilrättsligt bindande kontrakt eller avtal. Vem dokumenterar uttaget? Markägaren bör dokumentera skogsbränsleuttaget I Skogsstyrelsens rekommendationer slås fast att uttag av skogsbränsle bör dokumenteras. Det går ofta lång tid mellan uttag och kompensation varför det är viktigt att hålla reda på hur stora uttag som gjorts för att rätt kunna beräkna kompensationens storlek. Då barren lämnas någorlunda väl spridda på marken, kan ett uttag göras utan kompensation. Efter ett andra uttag under en omloppstid eller om barren inte lämnas någorlunda väl spridda är kompensation alltid nödvändig. Dokumentationen är alltså viktig i det långa perspektivet och sker lämpligen i skogsbruksplan eller motsvarande. Den bör innehålla uppgifter om uttaget som trädslag, mängder, tidpunkt för uttaget samt huruvida barr togs ut eller lämnades kvar. Hos Skogsstyrelsen lagras alla anmälningar om skogsbränsleuttag i samband med föryngringsavverkning. Någon uppföljning av vilka anmälningar som verkligen leder till ett slutfört uttag finns inte i dagsläget. Det finns heller inte uppgifter om privata/egna uttag eller uttag i samband med gallring eller röjning. Ansvaret att dokumentera faller alltså tillbaka på markägaren. Det är svårt, kanske omöjligt, att i efterhand försöka rekonstruera uttagen under en skogsgeneration. Bild 7. Lägg inte stora skogsbränslehögar nära växande bestånd av samma trädslag och återför askan efter skogsbränsleuttaget. 15
Produktion av spridningsbar aska Bild 8. Heden 2, ett skogsbränsleeldat värmeverk i Karlstad. Vad är aska? Avfall eller nyttighet Aska är en fast, partikelformig, oorganisk förbränningsrest. Askhalten varierar kraftigt mellan olika bränslen. Hos skogsbränslen varierar askhalterna mellan olika fraktioner, stamved 0,4-0,6 %, stambark 2-5 % och grenverk 1-2 %. Askhalten är störst i de delar av trädet där tillväxten sker. I blad, barr samt grenar och toppskott varierar den mellan 2 och 6 %. Som ett medelvärde för skogsbränsle kan man räkna med 1-2 % askhalt. Alla värden är beräknade på bränslets torrsubstans (TS). Aska från skogsbränsle innehåller näringsämnen som trädet tagit upp, inklusive viktiga spårämnen. Kväve (N) saknas eftersom det till största delen avgår i gasform vid förbränningen. Eftersom 16
träden även tar upp tungmetaller och radioaktiva ämnen som cesium-137 från både marken och luften, återfinns även sådana ämnen i askan. Generellt utgörs askan till mellan 10 % och 30 % av kalcium (Ca). Innehållet av kalium (K) och magnesium (Mg) uppgår vanligen till ett par procent medan halten av fosfor (P) utgör ca en procent av totalinnehållet. De flesta av dessa ämnen har kalkverkande karaktär och förekommer dels som lättlösliga salter, dels som mer svårlösliga föreningar i form av oxider, hydroxider, karbonater och silikater. Aska från förbränning av trä har generellt ett ph mellan 9 och 13. Beräkningar visar att man i en välförbränd aska kan ha kalkverkan motsvarande 50-70 % av den hos ren kalksten. Askans kalkverkan och näringsinnehåll gör den lämplig att använda för att kompensera förluster av sådana ämnen i skogsmark. I lagstiftning, såväl nationellt som inom EU, betraktas dock aska som ett avfall. Askan kan även innehålla oförbränt organiskt material samt föroreningar i form av grus och sand. Vad säger regelverket om askproduktion? Värmeverk är tillståndspliktiga Värmeverk och förbränningsanläggningar är tillstånds- eller anmälningspliktiga enligt miljöbalken. Var tillståndet ska sökas respektive anmälan ske beror på anläggningens storlek. Det krävs exempelvis tillstånd för att uppföra eller driva en förbränningsanläggning som är gjord för en tillförd effekt större än 20 MW. Tillstånd krävs även för en anläggning där mer än 50 ton avfall förbränns per år (dock är vissa sorters avfall undantagna), eller där farligt avfall förbränns. Detta regleras i 9 kapitlet 6 miljöbalken och 5 förordningen (1988:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd och särskilt i bilagan till den senare. Tillstånds- och anmälningsförfarandet ger en möjlighet för myndigheten att påverka såväl bränsleval som hanteringen av askan efter förbränningsprocessen. Det finns flera fall där det skrivits in i tillståndet för värmeverk att askan bör återföras till skogsmark. Tillstånden omprövas regelbundet eller vid större förändringar av driften. För tillståndspliktiga anläggningar ska verksamheten även dokumenteras i en årlig miljörapport som redovisas för tillståndsmyndigheten enligt 26 kap 20 i miljöbalken. Deponering beskattas Ofta läggs askan på deponi. Även deponier är tillståndspliktiga enligt miljöbalken. Förutom i 9 kap 6 regleras deponier även av 15 kap. All deponering är belagd med en statlig deponiskatt som fr.o.m. 2006-01-01 är 435 kr/ton. Ofta tar deponin även ut en deponiavgift, storleken varierar men är som regel högst i storstadsregionerna. Som en följd av EU:s direktiv om deponering (1999/31/ EG), ställs det numera strängare krav på deponier. Många deponier klarar inte av att leva upp till dessa krav och kommer därför att läggas ner. Kraven har även inneburit att kostnaderna för att driva eller starta nya deponier har ökat. Från årskiftet 2004/2005 är det förbjudet att deponera organiskt avfall enligt 10 i förordningen (2001:512) om deponering av avfall. Bottenaska, flygaska och rökgasreningsslam som innehåller mindre än 18 viktprocent totalt organiskt kol (TOC) räknat på torr vikt, är undantagna från förbudet. 17
Tillstånd eller anmälan vid lagring, generell anmälan vid transport Aska betraktas som avfall i svensk lagstiftning. Det föreligger tillstånds- eller anmälningsplikt, enligt 9 kap 6 miljöbalken vid behandling, mellanlagring och uppläggning av aska. Tillstånd ska sökas hos länsstyrelsen om anläggningen ska mellanlagra, sortera eller återvinna mer än 10 000 ton aska. Om mängden aska är mindre än 10 000 ton ska motsvarande aktiviteter anmälas till kommunen. Om lagringen sker tillfälligt i avvaktan på spridning (en till två dagar) krävs ingen anmälan enligt 9 kap 6. Den tillfälliga lagringen hanteras inom ramen för samrådsplikten enligt 12 kap 6 miljöbalken. I ärenden som rör lagring av aska, lägger myndigheterna stor vikt på problem med utlakning till vatten. Lagringsplatsen bör vara torr och ligga relativt högt i terrängen, på betryggande avstånd från vattendrag. Om lagringen sker i anslutning till förbränningsanläggningen hanteras den i samband med tillståndsprövning, tillsyn och miljörapportering för denna, varför separata tillstånd inte behövs. Om man vill anlägga en ny lagringsplats vid en anläggning ska en anmälan om mindre ändring, enligt 21 förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd, lämnas in till tillsynsmyndigheten. Permanenta mellanlager bör ha hårdgjord yta, tak, tillgång till vatten, hjullastare och våg. Yrkesmässig transport av avfall är tillståndspliktig enligt avfallsförordningen (2001:1063). För transport av spridningsbar skogsbränsleaska gäller dock anmälningsplikt enligt 2 Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2005:3) om transport av avfall. Det företag som verkställer transporten ska vara anmält hos länsstyrelsen men det behöver inte ske någon anmälan av en enskild transport. En anmälan måste förnyas med jämna mellanrum, i regel vart femte år. Hur indelas askor? Askor kan indelas i olika typer eller grupper utifrån bränsle, panntyp eller var i förbränningsprocessen den tas ut. Dessa asktyper har varierande egenskaper och är olika lämpliga att återföra till skogsmark. Indelning kan ske utifrån bränslet En första indelning kan göras mellan förnybara och icke förnybara bränslen. De icke förnybara består av fossiliserat organiskt material; kol, olja och naturgas. De förnybara är biobränslen och ger vid förbränning biobränsleaskor. Torv utgör en mellanklass, men räknas ur klimatperspektiv inte som ett biobränsle eftersom den förnyas mycket långsamt. Biobränslen kan indelas ytterligare i vass, halm, returpapper, trädbränsle, returlutar, organiska hushållssopor, o.s.v. Sopförbränningsaskor innehåller höga metallhalter och läggs i regel på deponi. Trädbränsle indelas i skogsbränsle, energiskogsbränsle och återvunnet trädbränsle. Skogsbränsle kan utgöras av avverkningsrester, ofta kallat GROT, stubbar, virke utan industriell användning som t.ex. biomassa från eftersatt röjning eller biprodukter och spill från industrin som bark, sågspån osv. Skogsbränsleaska är i regel lämplig för vidare beredning av spridningsbar aska. Energiskogsaska kan i vissa fall vara olämplig för spridning, på grund av höga kadmiumhalter. Flera salixkloner (olika former av pil eller vide) som används i energiskogsodling tar upp och ackumulerar den giftiga tungmetallen kadmium i stamveden. Askor från återvunnet trädbränsle kan 18
också vara problematiska då bränslet ofta innehåller impregnerat eller behandlat virke, vilket kan ge en aska med alltför höga halter av t.ex. arsenik, krom eller bly. Det är vanligt att flera bränsleslag eldas i samma anläggning. Detta ger upphov till olika former av blandaskor. Rena skogsbränslepannor kan eldas med olja under uppstarten. Eldningsolja ger dock mycket små askmängder varför den procentuella inblandningen av oljeaska i detta fall blir försumbar. Högre inblandning av olja ger sig till känna genom förhöjda halter av nickel och vanadin. En annan vanlig kombination är skogsbränsle med en viss inblandning torv. Kombinationen anses ge mindre beläggning i pannan. Generellt kan inblandning av t.ex. kol, olja eller returträ (RT-flis) kontaminera pannan och askan för relativt lång tid. Förbrännings- och förgasningsaska Pannorna i våra värmeverk är utformade utifrån olika tekniker. De är endera förbrännings- eller förgasningsanläggningar. Vid förbränning är lufttillförseln så stor att fullständig förbränning sker direkt i pannan. Den enklaste förbränningspannan som mest påminner om en vedpanna i en vanlig villa, är rosterpannan. En roster är ett galler där förbränningen av bränslet sker. Den enklaste formen av roster är plan och fast och förekommer främst i mindre panncentraler. Sned roster eller trapp roster är ett lutande eller trappstegsformat galler där bränslet förbränns medan det glider utför rostern. En variant Wanderrosten består av en matta av länkar som för in bränslet i pannan. I rosterpannan är förbränningstemperaturen 1 000-1 150º C. I vissa anläggningar används pulverbrännare. En pulvereldad panna liknar en oljepanna med brännare. Istället för olja sprutas ett fint trä, torv eller kolpulver in. Här är förbränningstemperaturen c:a 1 200º C. En annan vanlig panntyp på stora anläggningar är cirkulerande fluidiserande bädd (CFB), där bränsle och bäddmaterial virvlar runt under förbränningen. Bädd och bränsleblandningen beter sig då som en vätska, en fluid. Bäddmaterialet består oftast av sand. En snarlik konstruktion är den bubblande fluidiserande bädden (BFB), där bäddmaterialet inte cirkulerar utan bara svävar över pannbotten. Fluidbäddpannorna är speciellt lämpliga för förbränning av fuktiga bränslen t.ex. skogsbränslen. Förbränningstemperaturen ligger på 850-900º C. I en förgasningsanläggning upphettas bränslet under syrefria förhållanden så att en brännbar gas Bild 9. Askor kan indelas utifrån bränslet. Här visas olika typer av bio bränslen. Källa SIS. 19
Bild 10. Rosterpanna vid ren göring, gallret i pannbotten är rostern som transporterar bränslet genom pannan under förbränning. 20 bildas som förbränns i ett senare steg. Tekniken är intressant, och ger hög verkningsgrad framförallt i samband med biobränslebaserad elproduktion. Förgasningen befinner sig dock fortfarande på försöksstadiet. Askkvalitén beror på hur tekniken utvecklas. Problem som diskuterats är för låga halter av kalium, fosfor och vissa spårämnen, samt för höga halter av PAH (polyaromatiska kolväten, ett svårnedbrytbart miljögift). Flyg- och bottenaska Alla panntyper är försedda med någon form av rökgasrening. Aska som tas ut från själva pannan kallas bottenaska medan aska som tas ut i rökgasreningsdelen kallas för flygaska. Fördelningen mellan botten- och flygaska varierar kraftigt mellan olika panntyper. Flygaskan är generellt finkornigare än bottenaskan. Rökgasreningsdelen kan bestå av cyklonavskiljare, elfilter och textila spärrfilter. De olika stegen eller metoderna i rökgasreningen ger också fraktioner med olika kornstorlek. Avskiljningen i en Cyklonavskiljare bygger på att askpartiklarna med hjälp av centrifugalkraften separeras från rökgasflödet. Askan faller ner i cyklonens nedre koniska del och matas ut till en container. Cyklonaggregat används i de allra flesta små anläggningar, eller som föravskiljare till elektrofilter, textila spärrfilter eller rökgaskondensorer. Cykloner ger den grövsta fraktionen i flygaskan. Elektrofilter innehåller ett antal strömsatta stålspiraler. Tekniken bygger på att askpartiklarna ges en negativ laddning varefter de attraheras till positivt laddade plattor. Askan avlägsnas från plattorna med slagverk, varefter den faller ner i en ficka för borttransport till en container. Textila spärrfilter (slangfilter) består av ett antal trådkorgar av stål varpå filtren (slangar eller strumpor) är uppträdda. Gasen passerar genom dessa från utsidan varvid stoftet/askan avskiljs. Filtren rensas genom en tryck luftsimpuls från insidan, varvid stoftet faller ner i en ficka för borttransport till container. Flyg askan från textila filter är mycket finkorning. Ofta finns även rökgaskondensering som med någon form av värmeväxlare tar tillvara energin från fukten i rökgaserna för nyttjande i t.ex. ett fjärrvärmenät.
Torr- och våtutmatad aska Även hur man tar ut askan från pannan har betydelse för den fortsatta användningen. Askan kan endera tas ut som den är, torrutmatas, eller i samband med utmatningen fuktas med vatten, våtutmatas. Torrutmatad aska är lätt att förädla vidare men den dammar och kan ge arbetsmiljöproblem och orsaka skador på t.ex. hud och ögon. Torrutmatad aska med hög kolhalt kan också vid felaktig utmatning eller förvaring lätt ta eld. Våtutmatad aska är enklare att hantera, men om härdning startar spontant i den är det svårt att producera en enhetlig produkt. Vilka askor är lämpliga för beredning till en spridningsbar produkt? Skogsbränsleaska av kretsloppsskäl Aska som ska spridas på skogsmark ska huvudsakligen komma från skogsbränsle, eftersom den bärande tanken med spridningen är att sluta kretsloppen. Ur denna aspekt är ren aska från förbränning av enbart skogsbränsle mest lämplig. Även när det gäller innehållet av metaller och giftiga ämnen är skogsbränsleaskan att föredra. Samtidigt är det naturligtvis olyckligt att deponera askor av bra kvalitet bara för att t.ex. mindre mängder torv ingår i bränslemixen. Man kan därför även använda blandaskor från förbränning av skogsbränsle med en viss inblandning av torv eller olja under förutsättning att de klarar gränsvärdena i Skogsstyrelsens rekommendationer. Förutom krav på bränslets ursprung ska askan även uppfylla ett antal krav när det gäller det kemiska innehållet för att vara lämplig för beredning av en spridningsbar produkt. Bild 11. Våtutmatad aska vid Sannaverket i Kristine hamn. Flygaska är bäst från fluidbäddar och bottenaska från rosterpannor Kvalitén på flyg- respektive bottenaska varierar mellan olika panntyper. Bottenaska från CFBeller BFB-pannor sprids normalt inte på skogsmark eftersom den till största delen består av bäddmaterial. Flygaskan däremot har bra egenskaper, den är väl förbränd och enhetlig. Hos rosterpannor är det normalt bottenaskan som lämpar sig bäst, eftersom den är bättre utbränd och har lägre halter av metal ler än flygaskan. I mindre anläggningar blandas ofta bottenaska och flygaska. 21
Askan ska innehålla näring Askan innehåller alla makronäringsämnen utom kväve som avgår med rökgaserna. Det är viktigt att alla näringsämnen finns i tillräcklig mängd. Enligt Skogsstyrelsens rekommendationer ska askan innehålla minst de halter av näringsämnen som redovisas i tabell 1. Om askan har för låga halter av något av dessa ämnen kan detta åtgärdas genom att blanda olika askor eller eventuellt tillsätta någon form av mineralnäring. Tillsats av kväve tas upp under en egen rubrik. Se upp med skadliga metaller, giftiga ämnen och föroreningar En för hög halt av ett oönskat ämne är svår att åtgärda till en rimlig kostnad. Ibland finns dock en möjlighet att sortera bort vissa fraktioner av askan. Ofta är halterna av flyktiga metaller som kvicksilver och kadmium lägre i bottenaska än i flygaska och högre i finkorniga fraktioner än i grovkorniga. Genom att sortera bort kontaminerade fraktioner kan man alltså få möjlighet att använda huvuddelen av askan. Huvudprincipen är att alla ämnen ska uppfylla riktvärdena. En smärre överskridelse på max 5-10 % av den rekommenderade halten för något av ämnena kan dock accepteras om det kan visas att askan härstammar från rena skogsbränslen utan inblandning av kontaminerande bränslen. Orsaken till detta är att halterna i marken varierar, varför även upptaget till träden blir olika stort. En ren skogs bränsleaska kan alltså naturligt ha måttligt förhöjda halter av något ämne. Om Tabell 1. Rekommenderade minimihalter av ämnen i askprodukter avsedda för spridning till skogsmark. Efter Skogsstyrelsens meddelande 2:2008. Makronäringsämne Kemisk beteckning Minsta halt (gram/kg TS) Kalcium Ca 125 Magnesium Mg 15 Kalium K 30 Fosfor P 7 Zink Zn 0,5 Tabell 2. Maxhalter hos askor lämpliga för spridning till skogsmark. Efter Skogsstyrelsens meddelande 2:2008. Ämne Kem. beteckning Max halt (mg/kg TS) Ämne Kem. beteckning Bor B 800 Kadmium Cd 30 Koppar Cu 400 Krom Cr 100 Zink Zn 7 000 Kvicksilver Hg 3 Arsenik As 30 Nickel Ni 70 Bly Pb 300 Vanadin V 70 Max halt (mg/kg TS) 22
halterna överskrids mer än så, ska spridning inte ske. Zink är ett nödvändigt växtnäringsämne men det har giftverkan i alltför höga koncentrationer, framförallt i akvatiska miljöer. Dess giftighet är också föremål för diskussion inom EU och askor med höga zinkhalter kan komma att klassas som farligt avfall. Förutom för höga halter av enskilda ämnen är det viktigt att poängtera att askan absolut inte får innehålla fasta föroreningar som spik, skruv och glas eftersom dessa indikerar att bränslemixen innehållit rivningsvirke och dessutom utgör en olycksrisk i samband med spridning. Även föroreningar i form av grus, sand eller bäddmaterial från brännugnen är bekymmersamma, eftersom de ökar kostnaderna för hantering och spridning samt riskerar att ge blästringsskador på trädens stammar. Höga halter av bäddmaterial eller bindemedel i askprodukter leder till utspädningseffekter varför såväl ämneshalter som askgivor bör räknas på verksam substans. Höga halter oförbränt kan ge problem För att vara lämplig ska askan kunna stabiliseras så att reaktiviteten minskar och lösligheten kan anpassas till spridningslokalen. Det är framför allt halten oförbränt som kan ställa till problem, speciellt om man tänker tillsätta vatten till askan, låta den självhärda och sedan krossa den härdade askan före spridning. Problemet är att askan kan härda sämre om halten oförbränt kol är för hög, och resultatet kan bli en askprodukt som är alltför reaktiv för att spridas. Den kan då orsaka brännskador på vegetationen, främst mossor, och leda till ökad utlakning av näringsämnen. Halten oförbränt bör ligga kring 2-3 % och om den går upp mot 10 % kan problem med härdningen uppstå. Hur går provtagning till? Följ en provtagningsstandard Det behövs analyser för att kontrollera om askan är lämplig att använda som råmaterial för produktion av en spridningsbar produkt. Det är också nödvändigt att ta prov på den färdiga produkten. För att analyserna ska bli riktiga måste provtagningen göras på ett korrekt sätt. Det anses att den största delen av osäkerheten i samband med en analys beror på hur provtagningen sker. Askan kan vara heterogen och härröra från olika delar av eldningssäsongen med olika bränsleblandning. En standardmetod ska användas vid provtagningen för att minimera risken för osäkra analysresultat. Det finns två standarder för provtagning, Nordtests metod NT ENVIR 004 för provtagning av fast partikulärt avfall och Svensk Standard SS 18 71 13 för biobränslen och torv. ENVIR 004 kan laddas ner eller beställas från Nordtests hemsida www. nordtest.org, metodbeskrivningen är på engelska. SS 18 71 13 kan beställas från Svensk Standards hemsida www.sis.se. Generellt bör provtagning ske för poster om 250-500 ton aska/färdig produkt eller minst en gång per eldningssäsong. Vid större förbränningsanläggningar som använder rena skogsbränslen kan provtagning ske med lägre frekvens. Vid anläggningar med mer varierande bränsleval och driftsbetingelser bör provtagning ske oftare. Skapa en provtagningsrutin På anläggningen ska en rutin för provtagning finnas upprättad. Rutinen ska fungera som instruktion för provtagaren och innehålla: 1. Tid och plats för provtagning 2. Uppgift om vad som ska provtas 23
Bild 12. Överlämna analysen till ett ackrediterat laboratorium och ställ krav på dokumentation. 3. Syfte med provtagningen 4. Uppgift om vilken standard som ska användas. Dokumentera provtagningen I samband med provtagningen tas minst 15 delprover om vardera 1 liter som varsamt blandas till ett generalprov. Delproven tas med fördel från transportband eller fallande flöden. Om provtagningen skall ske från fordon, hög eller behållare ska det beaktas att materialet kan variera med avståndet från ytskiktet varför proverna ska tas på varierande djup. Om partikelstorleken är mindre än 25 mm kan ett provtagningsspjut användas. Om den är större ska skopa eller borr användas. Redskapen finns beskrivna i respektive standard. Generalprovet ska förvaras i torra, rena, och korrosionssäkra kärl. Provet får inte förändras i något avseende under lagringen innan analyserna. Vid provtagning ska följande dokumenteras: 1. Anläggning 2. Provtagningspunkt 3. Typ av prov 4. Datum och klockslag 5. Provtagare 6. Provtagningsmetod 7. Provtagningsutrustning 8. Antal delprov 9. Delprovens storlek 10. Hur provet förvaras och hanteras före analys. Referensprov bör sparas i tre år tillsammans med analysresultat. 24
Vilka analyser behövs före stabilisering? Överlåt analysen till ett ackrediterat laboratorium Många av analyserna både före och efter behandling är komplicerade, kräver dyr laboratorieutrustning och apparatur. För att analysresultatet ska bli så bra som möjligt köps tjänsten lämpligen in av ett ackrediterat laboratorium. Ackreditering är en kompetensprövning som sker enligt europeiska och internationella standarder. Den bygger på granskning av den dokumentation som beskriver kvalitetssystemet t.ex. organisation, rutiner, metoder, personalens kompetens. I bedömningen ingår också att granska hur verksamheten bedrivs i praktiken. SWEDAC är en statlig myndighet som har regeringens uppdrag att vara svenskt ackrediteringsorgan för bland annat laboratorier. Ackreditering innebär också att SWEDAC fortlöpande prövar att företaget i fråga är kompetent att utföra de prövningar, analyser, kalibreringar och kontroller som det ackrediterats för. Listor på ackrediterade laboratorier kan hämtas från SWEDAC:s hemsida www.swedac.se. Halten oförbränt material- viktig för att välja stabiliseringsmetod En hög halt oförbränt material har av tradition ansetts leda till problem att härda askan. Senare erfarenheter har visat att askans självhärdande förmåga påverkas av många olika faktorer varav halten oförbränt är en. Halten oförbränt ska helst ligga under 2-3 % och bör inte överstiga 10 % om askan är tänkt att stabiliseras genom självhärdning. Halten kan grovt tolkas som totalt innehåll av kol i askan och ger ett mått på förbränningseffektiviteten. Analysen utförs enligt svensk Standard SS 18 71 87 Bestämning av halten oförbränt i fasta restprodukter från fasta bränslen som kan beställas på SIS egna hemsida www.sis.se. Analysen går ut på att beräkna viktminskningen på ett torrt prov som glödgas vid 550 C i minst en timma. Vid mycket höga kolhalter kan askan eventuellt brännas om. Om förbränningen regelmässigt ger askor med höga kolhalter bör hela förbränningsprocessen ses över. Det bör finnas såväl ekonomiska som miljömässiga vinster att göra genom att optimera förbränningen. Analysen av halten oförbränt ska således alltid göras före stabilisering av askan. Totalhalter viktiga för att bedöma lämplighet Analysen Totalhalter av makronäringsämnen och spårämnen bör göras på askan före behandling för att se att den är lämplig som råvara för produktion av en spridningsbar produkt. Den kan också göras efter behandling för att garantera att askprodukten håller rätt kvalitet och ämnesinnehåll. Om endast en analys ska göras är det mest kostnadseffektivt att göra den före behandling. Askproducenten behöver analysen för att ha kontroll på sin anläggning och för sin miljörapport. Behandlingen av askan tillför heller normalt inte några främmande ämnen varför en ur haltsynpunkt godkänd råaska bör ge en godkänd slutprodukt. Det finns två olika metoder: 1. Uppslutning i litiummetaboratsmälta, analys ICP-AES (ASTM D 3682) ASTM D 3682 är en amerikansk standard för analys av makro och mikroelement i förbränningsrester. 25
2. Uppslutning i HNO 3 +HCl+HF, analys ICP- AAS, ICP-QMS (ASTM D 3683) ASTM D 3683 är en standard för analys av spårämnen. Instruktioner kan köpas från ASTM:s hemsida www.astm.org. eller beställas från SIS som är ombud för ASTM i Sverige. Skogsstyrelsens rekommenderade minimihalter för makronäringsämnen och maxhalter för spårämnen och toxiska tungmetaller finns redovisade i tabell 1. Radioaktivt cesium i mellersta Norrland och Gävletrakten I skogsbränsleaskor finns radioaktiva ämnen, både från mänsklig verksamhet och naturliga källor. Huvuddelen av den förstnämnda delen består av cesium-137 som spritts vid provsprängningar av kärnvapen och Tjernobylolyckan 1986. I samband med Tjernobylolyckan kontaminerades stora skogsområden i mellersta Norrland och kring Gävle. Radioaktivt cesium-137 kom då att till viss del tas upp av träden. När kontaminerad skogsråvara sedan eldas anrikas det radioaktiva cesiumet i askan, och askor med förhöjd radioaktivitet förekommer. Andra radioaktiva ämnen tas inte upp i någon större omfattning och den totala radioaktiviteten i skogsbränsleaskor är i regel låg. Det är alltså viktigt att kontrollera radioaktiviteten på askan om skogsbränslet kommer från kontaminerade områden. Mätningen görs enligt SIS-ISO 11 932 Mätning av radioaktivitet på fasta material som avses att återanvändas eller disponeras som icke-radioaktivt avfall. Standarden kan köpas från SIS hemsida www.sis.se. Statens strålskyddsinstitut Bild 13. Kontaminerad skogsmark efter Tjernobylolyckan 1986. 26