- Imaginarium - av Fredrik Fahlman - Ok, vem börjar? Det var den här situationen han avskydde och fruktade mest av allt. Läraren blickade ut över det lilla klassrummet. Tre rader med bord. Två avlånga bord per rad. En passage i mitten. Det gick tre personer på varje bord, fyra om man trängde ihop sig. En kvinna reste sig, gick och ställde sig vid podiet framför klassen och började tala. Tala inför publik. Flera dagar hade han gått omkring med detta scenario gnagande i tankarna. Publikens blickar. Var skulle man titta? Vad skulle man säga? Efter henne var det hans tur. Förbered dig. Förbered vad du ska säga var rådet alla hade gett honom. Lätt att säga, svårt i praktiken. Ett uppstolpat manus gjorde mest att han kände sig än mer inramad och inlåst, och han skulle bli än mer nervös om han skulle råka avvika från det. Kursen var en skrivarkurs. Han var bra på att skriva, det visste han. Det gav en liten men viktig trygghet. Kunde han bara uttrycka sig och inte kollapsa av nervositet där framme skulle han nog kunna klara det. Kursen var populär och hade lockat mängder av sökande. Detta berodde till största delen på läraren, vars ansikte syns i olika medier under ett flertal år. Han hade slagit igenom som deltagare i en reality-serie på tv, varit äldst av deltagarna men charmat tittare med sin pojkaktighet och sin lite tragiska bakgrund. En före detta partykille med vilda fester och drogmissbruk bakom sig, men som hade kämpat, samlat ihop sig för sin lilla dotters skull och lyckats styra om sitt liv. Att han nu låg bakom en av de mest framgångsrika och populära skrivarkurserna var det ingen som vågat gissa. Han
hade visat sig besitta ett extraordinärt sinne för dramaturgi, språk och pedagogik. Hans självbiografi hade blivit en försäljningsframgång och flerfaldigt prisbelönad. De stora förlagen var generellt välvilligt inställda och nyfikna på de nyutexaminerade. En ovanligt hög andel av kursdeltagarna hade gått vidare till förlagskontrakt, ibland innan de ens var klara. Dessa framgångshistorier lockade givetvis många att söka. De tävlade dock om endast 20 platser per omgång, och varje kurs varade tre månader. Under denna tid skulle ett flertal kortare skrivövningar genomföras, för att till sist avslutas med ett längre verk i valfri genre. Den övning som nu skulle redovisas och som orsakade den plågsamma, förlamande nervositeten hos honom var den första skrivövningen: en kortare kåserande text eller kortnovell som mest var avsedd att presentera den presumtiva litterära auteuren inför klassen, dennes stil, ton och genrepreferenser. Han tänkte på sin berättelse. Den var kanske inget märkvärdigt, eller vinnare i någon novelltävling, men han var ganska nöjd med den. Han hade jobbat länge med att destillera ner språket, ta bort allt överflödigt. Den hade en dramatisk form som var lite oväntad men som han tyckte att han lyckats genomföra väl. Kanske var slutet något abrupt men han hade i alla fall lyckats inkorporera några fina bilder och stämningar som han var nöjd med, och som kändes viktiga att förmedla. Dom var egentligen viktigare än själva intrigen. Det borde egentligen inte vara förenat med sådan ångest att stå där framme och berätta om den. Det var en bra berättelse. Det paradoxala var att ju mer han insåg hur irrationell rädslan var, desto starkare växte den sig. Kvinnan före honom avslutade nu sin presentation. Han hade varit upptagen av sina egna malande tankar att han knappt uppfattat vad hon sade. Däremot hur hon sagt det. Hon hade varit klar och koncis, inte verkat ett dugg nervös. Ur hans eget perspektiv var hon hans raka motsats. Det gjorde honom avundsam och hennes anförande skulle bara bidra till att synliggöra hans egna tillkortakommanden. Kvinnan återvände till sin plats. Det här var den värsta stunden. Ögonblicket precis innan det var hans tur. Han ville bara försvinna. Sjunka ner i golvet. Han hade inte den blekaste aning om hur han skulle lyckas resa sig och gå ända fram till tavlan. Än mindre hur han skulle kunna få ur sig en serie sammanhängande meningar som var förståeliga för åhörarna. Läraren lät blicken svepa över klassrummet. - Ok, vems tur var det nu?
Nu fanns ingen återvändo. Han räckte snabbt upp handen, harklade sig och reste sig. Läraren satte sig ner på sin plats på främsta raden. Hjärtat bultade hårt i bröstet. Benen darrade. Han samlade ihop sina papper lite fumligt. Lyckades resa sig och gå ända fram till podiet. Benen bar honom! Allas blickar var riktade mot honom. Han tittade ner bland sina papper och plockade nervöst med dom. Tankarna var som sirap. Skulle han börja med att läsa upp hela berättelsen? Nej, visst, alla hade fått uppgift att läsa varandras bidrag. Alla hade nog redan läst den, om dom gjort sin läxa. Kanske något om själva tillblivelsen. Panik. Andas! - Jag gillade din novell, den var väldigt bra. Det var läraren. Som den duktiga pedagog han var försökte han lätta upp stämningen, nervositeten. Det var tyst en stund till. Sedan fortsatte han med lite darrande stämma. - Mmm, ja...vad ska jag säga för klokt egentligen? - Du kan ju börja med...din inspiration, till exempel? Var kom idén ifrån, ursprungligen? Han tänkte en stund. - Ja, jag brukar jobba utifrån drömmar. Hela tiden egentligen. Det fungerade. Nervositeten släppte sakta. - Och hur kommer det sig? Han lutade sig över podiet i en ställning som nästan kändes bekväm. - Tja...drömmar kan vara så...fantasifulla...ge bra idéer. - Mm...det vore intressant om du kunde utveckla det. Jag menar, drömmar i all ära, men man kan ju inte gärna skriva berättelser rakt av utifrån drömmar, exempelvis, om flygande ekorrar eller...
- Nej, man måste ju forma dom först. Och om man, som jag, gärna rör mig inom science fiction, fantasy och skräck, så finns det mycket material att hämta från drömmar. Mina drömmar i alla fall. Jag brukar anteckna dom i en liten bok bredvid sängen. Han glömde nästan bort åhörarna. Det kändes som om ljuset i lokalen dämpades tills det bara var kvar lite ljus på honom själv och läraren. Han fick bättre och bättre flyt i sina utläggningar. - Drömmar är ju inte...tyglade på något sätt. Dom är vilda. Det är ens undermedvetna som jobbar utan begränsningar från det högre jaget. Det kan öppna oanade och originella vägar som man aldrig annars hade tänkt på. Det kändes som om han och läraren satt mitt emot varandra över ett litet bord i en intim, dunkel talkshow-studio eller liknande. Eller i ett litet mörkt kontor. Han fortsatte: - Ibland händer det att jag drömmer hela berättelser, mer eller mindre, från början till slut. Det känns som om jag skulle lyckas skriva ner dom ordagrannt, skulle jag ha en färdig berättelse direkt. Men det går ju inte. Man glömmer så många små detaljer så fort. Och sedan måste ju allt material bearbetas, såsom allt annat. Det är som en slags drömreseach. Jag blir särskilt nöjd om jag lyckas väva samman flera olika drömmar i en och samma berättelse. Och jag har flera gånger fått ett slags kompletta mallar för historier. Läraren satt tyst. Sade ingenting. Nu hade han gjort sitt. Plockat ner barriären av nervositet som hindrat den här kursdeltagaren från att uttrycka sig. Det hade hänt förr och skulle med största säkerhet hända igen i nya klasser. Nu lyssnade han och nickade sakta. - Det är som om det man drömmer...när man drömmer...är på riktigt. Är verklighet. Därför är inte drömmar bara fria fantasier, de har något mer. Dom är ju upplevda av en själv. Stämningar och atmosfärer man minns. En del klaustrofobiska, tryckande. Andra idylliska och lätta, öppna. Mystiska. Miljöer man har vistats i. Rum. Hus. Även fast man mitt i drömmern, i vissa ögonblick kan reflektera över att man är inuti en dröm, så befinner man sig likafullt där. Man blir glad, rädd, lugn, lycklig - som i verkligheten. Man kanske inte har rest världen runt på riktigt, jobbat på en mängd olika platser, mött andra kulturer och upplevt hundra olika saker, men man har en annan sorts inre erfarenhet. Den är inte be-
gränsad av tid och rum. En drömerfarenhet. Som kanske säger mer om livet och verkligheten än vad man kan tro. Det var tyst i klassrummet. Han märkte plötsligt att belysningen faktiskt var dämpad. Det fanns bara ett gult ljus precis på honom vid podiet. Åhörarna satt stilla vid sina platser som förut och kastade långa skuggor på golvet och väggarna. Sakta och utan förvåning noterade han att skuggorna som skulle ha löpt upp mot lokalens högra vägg, smälte samman med en djupt skog som nu befann sig där istället för väggen. Han tittade in i skogen. Den var tät och mörk. Några fingrar av ljus var synliga längre in. Läraren reste sig upp och gick in i skogen på lätta fötter. Han lämnade sin plats vid podiet och gick efter. Läraren började springa, hoppa. Han försvann fort bland träden. Ljusstrimmorna, troligen från någon öppen plats längre bort, en äng, ett fält(?), gav skogen lite relief, tydlighet. Han ropade efter läraren men han var borta nu. Han fortsatte gå in i skogen, träden stod täta, stammarna var grova, grenarna hängde tunga och han fick huka sig flera gånger. Han gick mot den ljusa ängen. Stannade när han var en bit från skogsgränsen, fortfarande omfamnad av skogens dunkel. Reflekterade över hur ljuset från ängen kunde dämpas så snabbt redan här där han stod, bara några meter bort. Han hörde prassel bakom sig, ställde sig bakom en trädstam och kikade fram åt det håll ljudet kom ifrån. En stor häst, följd av en något mindre, letade sig mot honom mellan träden. Han blev en smula rädd, stod kvar intill stammen. Den mindre hästen vek av, intresserad av annat. Den större fortsatte åt hans håll, sakta. Det var fånigt att gömma sig, tänkte han. Han räckte fram sin hand, som han brukade göra när han mötte främmande hundar, för att dom ska få lukta lite först. Hästen kom närmare. Den såg lite egendomlig ut, som om den hade väldigt lite päls, kanske den även saknade manen, den var grå och något mindre än vanligt. Den nosade på hans hand. Han vågade inte hålla kvar den så länge utan drog undan den. Hästen vred på huvudet, vände sig om och började trava iväg åt ett annat håll. Snart var båda hästarna utom synhåll. Han stod kvar på gränsen mellan ängen och skogen.