Sammanfattning I avhandlingen diskuteras resultat från två projekt som även behandlats i tre institutionsrapporter (Sivertun, 2000a; 2001a; 2002). Den beskriver och analyserar sociala och kulturella förhållanden i skolan, som de uttalas av skolpersonal och omtalas i olika former av skoldokument. Vidare behandlas två samarbetsprojekt mellan Lärarhögskolan i Stockholm och skolpersonal i några kommuner. Där har praktik- och kommunanknutna arbetssätt prövats: dvs. hur skolans arbetssätt kan medverka till att rättvisare skolor kan utvecklas. Avhandlingens syfte är således att diskutera utsagor om sociala och kulturella problem och möjligheter, samt erfarenheter gjorda i dessa två dokumentationsansatser - och som ett resultat av denna diskussion beskriva tillvägagångssätt som motverkar utslagning. De två delprojekten: KASPER-projektet (Kommunanknuten specialpedagogisk utbildning, erfarenhet, reflektion). Projektet syftade till att utbilda 25 lärare från fem kommuner i Mälardalen till specialpedagoger i samarbete med den specialpedagogiska utbildningen vid LHS i Stockholm. För att utbildningen skulle kunna knytas samman med de pedagogiska frågorna i de studerandes hemkommuner, var de studerande organiserade i kommungrupper, dvs. i studiegrupper som var sammansatta av studerande från samma kommun. Användningen av idéskisser 1 som dokument för utvecklingsarbete, syftade till att få till stånd ett sådant närmande. Kasperprojektet hade som mål att utveckla kommunikation och samarbete i pedagogiska verksamheter. De studerande skulle förberedas för att kunna motverka social utslagning bland barn, ungdomar och vuxna i skolan. Utbildningens innehåll utvecklades genom samarbete med lokala kommunala verksamheter, samtidigt som kommunanknytningen var avsedd att skapa en kunskapspotential som i framtiden kan medverka till att utveckla demokratiska principer inom pedagogiska verksamheter, dvs. skapa förutsättningar för en lokal pedagogisk utveckling (Sivertun, 2001a). I GURU-projektet (Gymnasieskolans möte med Ungdomar som Riskerar social Utslagning) undersöks skolpersonals uppfattningar om sociala och kulturella problem samt vilka samarbetsformer som de anser krävs som solidariska inslag i en pedagogik som motverkar social utslagning i skolan. Projektet redovisas i två institutionsrapporter (Sivertun, 2000a; 2002). 1 Som arbetsmetod har de studerande i samarbete med sina uppdragsgivare, kollegor osv. formulerat sina förväntningar på specialpedagogisk kunskap och utvecklingsområden i den lokala verksamheten, i s.k. idéskisser. Dessa arbetsdokument har diskuterats och utvecklats under projektets gång.
I delrapport 1 (Sivertun, 2000a) presenteras forskningsansatsen och några inledande resultat. Bl.a. ger några skolledare uttryck för att deras skolor tvingas in i en företagsekonomisk rationalitet där marknadsföring, lobbyingverksamhet och konkurrens blir allt mer avgörande för verksamheternas överlevnad. På en av undersökningsskolorna menar skolpersonalen att de ständigt måste bevaka sin verksamhet för att den utsatta elevgrupp som de försvarar skall överleva i den kommunala konkurrensen om resurser. Skolan har härigenom tvingats till ett strategiskt försvar av den segregerade position som den har i kommunen, samtidigt som personalen ideologiskt ger uttryck för nödvändigheten av att samarbete och en demokratisk inkludering utvecklas i kommunen. Problematikens innebörd är att skolans utrymme för olika sociala och kulturella kommunikativa yttringar blir begränsade. Totalt har sex skolor ingått i undersökningen. I analys av enskilda intervjuer, utsagor från nätverksträffar och kursens dokumentationsmaterial, framkommer skillnader när olika grupper av skolpersonal och företrädare för olika verksamhetsdelar uttalar sig om individualisering. Exempelvis finns en skillnad mellan hur lärare i teoretiska kärnämnen och karaktärs/yrkesämnen beskriver arbetet med sociala och kulturella problem. I undersökningen diskuteras kritiskt hur den nya gymnasieskolan har påverkats av det senaste decenniets samhällsförändringar, samt hur dessa stöter på motstånd hos skolpersonalen. Skolpersonal på några skolor har i samarbete med högskolan (LHS) arbetat med dokumentationsarbeten, som jag diskuterar som en pedagogisk modell med målsättning att närma teori och praktik (Sivertun, 2002). En kritiskt perspektiviserande ansats I diskussionen av möjligheter och problem för en demokratisering av skolan som motverkar social utslagning, för jag fram perspektivisering som ett kunskapsorienterande och livsbildande pedagogiskt alternativ. Det är nödvändigt att bredda och fördjupa förståelsen av utbildningsproblem. Min tes här är att förståelsen av skolans utslagningsproblem bör bygga på olika tolkningar som granskar varandra. Perspektivisering innebär att vidga bilden av problem, dilemman och dess eventuellt möjliga lösningar. Inom forskning behövs tvärvetenskapliga alternativa och kompletterande analyser för att tillföra analyser som enstaka perspektiv saknar. Syftet är att få till stånd en kritisk granskning, i vilken olika teorier och erfarenheter kan komma till tals i jämförande diskussioner. Specialpedagogiken bör i ett sådant sammanhang innehålla en bevakningsuppgift i vilket ingår att understödja och tydliggöra undertryckta gruppers intressen. Klassamhället måste analyseras! Skolproblem måste således analyseras med fokus på svagare gruppers livs- och erfarenhetsperspektiv, normer och värderingar. Analyser av det kapitalistiska systemet (och av varje samhällssystem med avseende på svaga eller underprioriterade gruppers
livsbetingelser), dess ojämlika levnadsbetingelser och asymmetriska kommunikationsförhållanden, måste ur rättvisesynpunkt, menar jag, finnas med i analyser av skolan och specialpedagogisk verksamhet. Det är nödvändigt att analysen av förutsättningarna för svagare grupper bygger på klasskulturella analyser. Klassamhällets asymmetriska förhållanden måste behandlas. Diskussioner behöver bakgrundsbeskrivningar av sådant slag för att bli begripliga. Skolans, pedagogikens och specialpedagogikens uppgifter blir olika för olika sociala klasser och grupperingar under nuvarande samhällsbetingelser. Socialklassers ojämlikheter påverkar förutsättningarna för skolan som social och kulturell mötesplats, samt hur eventuella möjligheter till överläggningar av deliberativt slag skulle kunna se ut. Dokumentationsarbete som en modell för perspektivisering, samarbete och utbildning av skolpersonal har prövats och diskuteras. De båda projekten har med teoretiska utgångspunkter i bl.a. Habermas teori (1988a; 1995a), prövat hållbarheten i några kommunikationsetiska arbetsprinciper. Bl.a. används begreppen framgångsrespektive förståelseorienterade handlingar i delrapporternas diskussioner om specialpedagogik, kunskap- och människosyn. I avhandlingen har användningen av dessa begrepp problematiserats. Problem i den deliberativa etiken Min empiri belyser den deliberativa etikens problem i en asymmetrisk samhällssituation. Samhällsundersökningar och motstånd med analyser av klasskulturella maktförhållanden som bas, menar jag, måste åter bli en huvuduppgift inom skol- och samhällsforskning. Det är samhällets accelererande ojämlikhet som sätter förutsättningar för samarbete ur spel. Som bas för förslagen till en mer djupgående radikal demokrati, är det i de överläggningar som sker i skolan nödvändigt att bevaka allas deltagardemokratiska rättigheter. Mitt konstaterande utifrån empirin är att ojämlika ekonomiska, kulturella och sociala styrkeförhållanden i utbildningssystemet strukturellt behöver brytas. Som exempel kan nämnas införandet av köp och säljmodeller i kommuners utbildningsverksamhet i kombination med det senaste decenniets valfrihetsreformer. Detta påverkar negativt kapitalsvaga elevgruppers möjligheter att delta i skolan under rättvisa och demokratiskt utvecklande förhållanden. Habermas kommunikationsteori har en stark betoning på det bästa argumentet. I det ligger, menar jag, en för specialpedagogiken problematisk konkurrensinnebörd. Habermas resonemang om en herraväldesfri kommunikation kräver att det finns ideala språkmöjligheter i en livsvärld befriad från systemets ockupation. I avhandlingen, hävdas att Habermas starka tilltro på kommunikationsteorins möjligheter (till kommunikation mellan grupper med olika socialt kapital) är överdriven, och att det finns klasskulturella skäl att ifrågasätta distinktionen mellan en maktfri livsvärld och strategisk systemvärld. Vidare ifrågasätts att förutsättningarna finns för de samtal som Habermas teoretiskt skissar. Är det
verkligen en framkomlig väg att stärka svagare gruppers livs- och kommunikationsförhållanden genom att förespråka samförståndslösningar - på basis av den senkapitalistiska och individualistiska situation som för närvarande dominerar samhällssituationen? Möjligheten att nå fram till de kommunicerbara förhållanden som Habermas beskriver, menar exempelvis Zimmerman (1985) är avhängigt om viljan till kommunikativa förhållanden finns. Till syvende och sist är det en fråga om vilja finns för att Habermas ansats ska kunna förverkligas. Zimmerman ifrågasätter således Habermas sätt att diskutera kommunikation som en vetenskaplig rationalitet. Solidaritet och försvarskamp med dominerade grupper Det är av avgörande betydelse för dominerade gruppers reaktioner på maktlöshet och underrepresenterad ställning att de kan utveckla gemensamma handlingsalternativ, dvs. det är nödvändigt att partiell solidaritet och försvarskamp kan utvecklas gentemot ojämlika och orättvisa tillstånd. Enligt Honneth (2003) är det nödvändigt att kunna inta omsorgsperspektiv när förhållanden ej medger upprätthållande av likabehandlingsprinciper. Principer för ömsesidigt erkännande diskuteras i avhandlingen. Även detta begrepp är komplicerat att använda vid asymmetriska samhällsförhållanden. Specialpedagogiken bör därför med stöd i en kritisk teoriansats, ha ett bevakningsansvar för svaga elevgrupper i skolan när livs- och kommunikationsförhållandena inte medger annat. Diskussionen om solidaritetens innehåll är väsentlig, både när det gäller diskussionen om deliberation och det bevakningsuppdrag som nämns ovan. Solidaritet diskuteras i avhandlingen i termer av känsla eller som faktum. Solidaritetens ömsesidighet behöver konkretiseras i en arbetsdelning som visar att alla människor behöver varandra. Avhandlingens aktionsforskningsdelar har haft en perspektiviserande funktion inom de verksamheter som medverkat. Med målet att motverka utslagning i skolan har yrkesövergripande överenskommelser gjorts. En viktig kunskap som förutsättning är att de grupper av skolpersonal som medverkat i arbetet har utbildningskapital (dvs. i Bourdieus mening) i form av högskoleutbildningar. Asymmetriproblem i pedagogiska sammanhang har samband med hierarkiska, individualistiska och konkurrensbetonade inslag utgör kärnan i analysen. Det har dock varit av avgörande betydelse för dokumentationsarbetets genomförande, att skolledare och övriga personalgrupper på de medverkande skolorna har haft materiella medel, intressen i och viljan att delta. Att viljan finns till kommunicerbara förhållanden, är som Zimmerman (ovan) säger av betydelse. Det blir således omvänt sett problematiskt när medel och intressen därtill inte finns tillgängliga. Häri ligger också kärnan i min kritik av Habermas deliberativa teori. Perspektiviseringens primära funktion är att skapa utrymme för olika värderingar, kunskaper, livsföreställningar osv. Att olika kunskapsintressen synliggörs, menar jag, är en förutsättning för att aktörer i en kommunikationssituation ska ha möjlighet att kunna värdera och kunskapsorientera sig om kommunikationens innehåll. Att likheter
och olikheter synliggörs när det gäller levnadsförhållanden och livsföreställningar, kan pedagogiskt sett bidra till att kommunikationens aktörer ökar sin kunskap om sin grupp och andras. Perspektiviseringen kan på så sätt fungera levnadsbildande. Den kan med andra ord utveckla deltagarnas förutsättningar att kunna handla mer självständigt (åtminstone mentalt sett), gentemot den egna gruppen och andra. Möjligheter till en vidareutvecklad dokumentationsansats Avslutningsvis ställs några förslag till hur en vidareutvecklad dokumentationsansats kan utformas. En ansats av det här slaget förutsätter att det finns intressen och vilja hos de som deltar i dokumentationsarbetet att delge och få synpunkter på sina verksamheter av andra. De verksamheter som medverkar måste samtidigt se till så att de som medverkar erhåller tid och reella möjligheter att delta. Detta förhållande måste gälla både från de lokala verksamheternas och från högskolans sida. Med andra ord behöver både ideologiska och materiella betingelser föreligga för genomförandet av det teoretiskt/praktiska dokumentationsarbete som här har prövats.