VÄTTERNS TILLFLÖDEN INOM JÖNKÖPINGS LÄN 213
Uppdragsgivare: Kontaktperson: Jönköpings kommun Roger Rohdin Tel: 36-1 5 E-post: roger.rhodin@jonkoping.se Utförare: Projektansvarig: Rapportskrivare: Kvalitetsgranskning: Kontaktperson: ALcontrol AB Ann-Charlotte Norborg Carlsson Ann-Charlotte Norborg Carlsson Caroline Svärd Ann-Charlotte Norborg Carlsson Tel: 73-633 83 6 E-post: ann-charlotte.carlsson@alcontrol.se Omslagsfoto: Fredriksdalaån i Nässjö kommun (station 38) (Foto: Johan Nilsson, ALcontrol AB) Tryckt: 214-12-11
INNEHÅLL TEXTKOMMENTAR 1 BAKGRUND. 2 OMRÅDE OCH FÖRORENINGSKÄLLOR. 23 REFERENSER... 32 BILAGA 1. Kontrollprogram... 35 BILAGA 2. Metodik... 39 BILAGA 3. Uppgifter om lufttemperatur och nederbörd år 213. 69 BILAGA 4. Resultat från undersökning av vattenkemi år 213..73 BILAGA 5. Uppgifter om vattenföring, ämnestransport och arealförlust år 213...115 BILAGA 6. Uppgifter om utsläpp från punktkällor år 213...129 BILAGA 7. Statusklassning av vattenkemi för treårsperioden 211-213...133 BILAGA 8. Resultat från undersökning av metaller i vattenmossa år 213...135 BILAGA 9. Resultat från undersökning av växtplankton år 213...139 BILAGA 1. Resultat från provfiske år 213...173 BILAGA 11. Resultat från undersökning av metaller och PCB i gädda år 213...195
VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 213 Textkommentar TEXTKOMMENTAR På uppdrag av Jönköpings kommun har ALcontrol AB i samarbete med Medins Biologi AB utfört 213 års undersökningar av vattenmiljön inom ramen för den samordnade recipientkontrollen i tillflöden till Vättern inom Jönköpings län. Årets undersökningar omfattade vattenkemi, metaller i vattenmossa, växtplankton, provfiske samt metaller och miljögifter i gädda från Munksjön. Årets rapport finns i en version där samtliga bilagor finns på en CD-skiva som sitter i en ficka på insidan av omslagets baksida. Dessutom finns en populärversion i vikt A3-format. Efter några inledande avsnitt om väderförhållanden, vattenföring, ämnestransport och arealspecifik förlust, kommenteras resultaten delområdesvis. I Figur 11 (näringsstatus fosfor), Figur 12 (turbiditet/grumlighet), Figur 13 (siktdjupsstatus) och Figur 14 (näringsstatus växtplankton) redovisas några vattenkvalitetsaspekter på färgkartor. Lufttemperatur och nederbörd År 213 var ett av 17 varma år sedan 1995 År 213 var ett av de 17 år som sedan 1995 haft en årsmedeltemperatur över den normala (6, jämfört med 5,2 C för perioden 1961-199) vid SMHI:s meteorologiska station vid Jönköpings flygplats. Bara två år (1996 och 21) hade lägre årsmedeltemperaturer jämfört med normalvärdet. År 213 var det bara januari och särskilt mars som var kallare än vanligt. Rekordtorrt i mars och september År 213 var årsnederbörden 11 % mindre än vanligt (697 jämfört med 787 mm för perioden 1961-199) vid SMHI:s meteorologiska station i Jönköping. De minsta nederbördsmängderna, som var i nivå med de lägsta under 19-talet, kom i mars och september (Figur 1). Något mer nederbörd än normalt kom det främst i juni, augusti, oktober och december (Figur 1). Nederbörd (mm) 25 2 15 1 5 jan feb mars april maj juni juli aug sep okt nov dec 213 1961-9 min 19-tal max 19-tal Figur 1. Månadsnederbörd vid SMHI:s väderstation vid Jönköpings flygplats. (station 7446) år 213 samt normalvärden för perioden 1961-199. Streckade linjer visar min- och maxvärden under 19-talet. Vattenföring och ämnestransport Cirka 3 % lägre vattenföring än normalt i större delen av området Att 213 var ett något mindre nederbördsrikt år än normalåret avspeglades även i vattenföringen. För året som helhet var flödet mindre än vanligt i större delen av området (se exemplet Lillån i Figur 2). Störst var skillnaderna i Kierydsån, Lyckåsån, Stensjöån och Huskvarnaån, där 213 års medelvattenföring var cirka 3 % lägre än medelvärdet för perioden 198-213. I Tabergsån och Lillån var flödena bara 18 respektive 12 % mindre än långtidsmedelvärdet. 1
VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 213 Textkommentar Kväve (ton/år) 7 6 5 4 3 2 1 1992 1994 1996 1998 2 22 24 Kväve 26 28 21 212 Flöde Flöde (m 3 /s),5,4,3,2,1, Högst flöde i januari och december Generellt var vattenföringen högre än normalt i januari och december. Lägre vattenföring än vanligt noterades främst i februari och mars samt maj till och med oktober. Lägre vattenföring gav mindre transporter av näringsämnen och organiskt material Den lägre vattenföringen bidrog till att 213 års transporter av näringsämnena fosfor och kväve samt syreförbrukande organiskt material (TOC) var cirka 1-4 % mindre än medelvärdet för perioden 1992-213. I Lillån (Bankeryd) var däremot 213 års kvävetransport ungefär normal. Figur 2. Ämnestransport av kväve och årsmedelflöde i Lillån vid utloppet i Vättern (station 6) åren 1992-213. Högst kväveförluster i de vattendrag som påverkas mest av utsläpp från reningsverk Årstransporten av kväve respektive fosfor dividerad med avrinningsområdets yta ger den arealspecifika förlusten. I Nässjöån, där genomslaget från Nässjö reningsverk är kraftigt, uppmättes extremt hög kväveförlust (53 kg/ha, år) med mycket stor avvikelse från jämförvärdet. Vidare hade Lyckåsån samt Tabergsån och Lillån vid respektive utlopp i Vättern höga kväveförluster (4, 13 respektive 14 kg/ha, år) med tydlig till stor avvikelse från jämförvärdet. Tabergsån och Lillån är tydligt påverkade av reningsverken i Jönköping respektive Bankeryd, medan Lyckåsån sannolikt främst påverkas av omgivande jordbruksmark. Övriga vattendrag (Kierydsån, Stensjöån, Huskvarnaån, Lillån vid utloppet i Tabergsån, Tabergsån vid inloppet i Munksjön och Hökesån) hade måttligt höga kväveförluster med ingen/obetydlig eller tydlig avvikelse från jämförvärdet. I Knipån var emellertid kväveförlusten låg med ingen eller obetydlig avvikelse från jämförvärdet. Höga fosforförluster i Nässjöån och Lyckåsån I Nässjöån noterades även hög fosforförlust (,21 kg/ha, år) med stor avvikelse från jämförvärdet, vilket även gällde Lyckåsån (,19 kg/ha, år). Tabergsån och Lillån vid respektive utlopp i Vättern hade måttligt höga fosforförluster (,14 respektive,12 kg/ha, år) med tydlig respektive stor avvikelse från jämförvärdet. För övriga vattendrag bedömdes fosforförlusterna som låga med ingen/obetydlig eller tydlig avvikelse från jämförvärdet. Röttleåns avrinningsområde Hög näringsstatus i Ören, god i Bunn samt måttlig i Kierydsån och Röttleån Medelhalten av näringsämnet fosfor var måttligt hög i Kierydsån år 213. Genom sedimentation och utspädning minskade halten till låg nedströms i sjöarna Ören och Bunn (augusti). Utloppet, Röttleån, hade mycket hög medelhalt av fosfor till följd av påverkan från jordbruk och enskilda avlopp. Även halterna av näringsämnet kväve var lägre i sjöarna Ören och Bunn (måttlig) jämfört med Kierydsån (hög halt) och Röttleån (mycket hög halt). I Röttleån utgjordes 6 % av totalkvävet av nitrit- och nitratkväve. Klassning enligt Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter (HVMFS 213:19) gav måttlig status för treårsperioden 211-213 avseende kvalitetsfaktorn Näringsämnen i Kierydsån och Röttleån, god i Bunn och hög i Ören. 2
VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 213 Textkommentar Minskande medelhalter av fosfor i Bunn och även av kväve i Kierydsån och Röttleån I Kierydsån minskade medelhalterna av kväve från oftast mycket höga halter under 199-talet till oftast höga under 2-talet. I Bunn minskade fosformedelhalterna från huvudsakligen måttligt höga halter under 199-talet till på gränsen mellan låga och måttligt höga halter under 2-talet. Motsvarande minskning är inte lika tydlig i Ören. I Ören och Bunn finns inga tydliga trender för kväve. I Röttleån minskade medelhalterna av fosfor från oftast extremt höga halter på 197-talet till därefter oftast mycket höga halter. Under samma period minskade kvävehalterna i Röttleån inom klassen mycket höga halter (Figur 3). Orsaker till minskande näringsämneshalter kan bland annat vara utbyggnad av reningsverk, minskad befolkningstäthet i glesbygd och förändrad inriktning på jordbruk. Totalkväve (µg/l) 4 3 2 1 Röttleån, Röttle 7 74 78 82 86 9 94 98 2 6 1 Figur 3. Årsmedelhalter av kväve i Röttleån vid Röttle (station 1) åren 197-213. Linjer anger gränser till måttligt hög, hög och mycket hög halt. Hög status för siktdjup i både Ören och Bunn samt för klorofyll i Ören Klorofyllhalterna (mått på algmängd) var i augusti 213 låga i både Ören och Bunn. Detta står i överensstämmelse med de låga fosforhalterna. Liten algmängd, svagt färgat och svagt grumligt vatten (måttligt grumligt i Bunn) gav större siktdjup jämfört med övriga undersökta sjöar. Siktdjupet bedömdes som stort i Ören (5,8 m) och måttligt stort i Bunn (3,5 m). Klassning enligt Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter (HVMFS 213:19) gav hög status för treårsperioden 211-213 avseende kvalitetsfaktorerna Siktdjup och Klorofyll i båda sjöarna, förutom god status för klorofyll i Bunn. Växtplankton påvisade god näringsstatus i både Ören och Bunn i augusti 213 Vid bedömning enligt Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter (HVMFS 213:19) utifrån data från växtplanktonundersökningen i augusti 213 var näringsgraden högre i Bunn, men näringsstatusen klassades som god i både Ören och Bunn. Andelen cyanobakterier (blågrönalger) var liten i Ören och mycket liten i Bunn. I Ören påträffades ett, och i Bunn fyra, släkte/släkten av potentiellt giftbildande blågrönalger. Orsaker till generellt ökande halter av organiskt material inte klarlagda I delområdet Röttleån var 213 års halter av syreförbrukande organiskt material (mätt som TOC) måttligt höga i Kierydsån och Röttleån och låga i Ören och Bunn. I Kierydsån ökade medelhalterna av syreförbrukande organiskt material (mätt som TOC) från huvudsakligen måttligt höga halter under 199-talet till mestadels höga halter därefter. Under samma period ökade TOChalterna i Ören och Bunn svagt från låga till måttligt höga halter. I Röttleån ökade halterna av organiskt material inom klassen måttligt höga halter under perioden 197-213. För alla fyra provplatserna finns än tydligare trender för färgtal. De ökande humushalterna kan inte bara kopplas till ökande vattenföring. Samma fenomen är känt från stora delar av södra och mellersta Sverige, och även från andra länder på samma breddgrad, men forskarna är inte är helt överens om orsakerna. En teori är att klimatförändringar spelar in, till exempel genom att ökande temperatur (främst vintertid) medför att nedbrytning av organiskt material i marken med påföljande utlakning av humusämnen till vattendragen, i högre grad är möjlig även vintertid. En an- 3
VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 213 Textkommentar nan teori kopplar utvecklingen till minskande försurning såtillvida att humusämnen som tidigare var bundna till sulfat i marken nu frigörs. Återkommande syrebrist i Bunn Syreförhållandena var tillfredsställande i Kierydsån, Ören och Röttleån år 213. I Bunn rådde emellertid syrefritt eller nästan syrefritt tillstånd mellan 8 och 16,5 meters djup vid provtagningen 2 augusti 213. I Bunn har det varit syrebrist i bottenvattnet (-,6 mg/l) vid samtliga provtagningar under perioden 1992-213. Edeskvarnaåns avrinningsområde Jordbruk bidrog till dålig näringsstatus i både Lyckåsån och Landsjön I den kraftigt jordbrukspåverkade Lyckåsån (43 % jordbruksmark) bedömdes medelhalterna av fosfor som extremt höga (1 µg/l) och av kväve som mycket höga (2133 µg/l) år 213. Årets högsta fosforhalter sammanföll med starkt grumligt vatten, vilket påvisar erosion från jordbruksmark, troligen i samband med regn. De allra högsta värdena noterades i april, då fosforhalten var 19 µg/l och turbiditeten 23 FNU. I Landsjön var fosforhalten extremt hög i både ytoch bottenvattnet vid provtagningen 2 augusti, varav cirka 8-9 % var fosfatfosfor. Bedömt enligt Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter (HVMFS 213:19) var näringsstatusen för treårsperioden 211-213 dålig i både Lyckåsån och Landsjön. Tidsseriens högsta fosforhalt i Landsjön I Lyckåsån ökade medelhalterna av kväve inom klassen mycket höga halter under perioden 1999-26. Därefter har halterna emellertid åter varit lägre. I Landsjön ökade av okänd orsak fosforhalterna i ytvattnet dramatiskt vid millennieskiftet till extremt höga halter från att ha varit mycket höga under 199-talet, men minskade sedan lika drastiskt mellan åren 22 och 23 (Figur 4). Därefter har halterna oftast varit lägre, men fortfarande oftast inom klassen extremt höga halter. År 213 noterades den allra högsta fosforhalten i tidsserien. Detta trots att det rådde syrerikt tillstånd vid provtillfället. Sannolikt förekommer dock perioder av syrebrist vid botten, vilket ger interngödning (fosforläckage från sedimentet). Fosfor (µg/l) 3 25 2 15 1 5 92 94 96 98 2 4 6 8 1 12 Figur 4. Årsmedelhalter av fosfor i Lyckåsån (station 22) åren 1992-213. Linjer anger gränser till mycket hög och extremt hög halt. Kväve/fosfor-kvoten påvisade extremt kväveunderskott i Landsjön i augusti 213 Landsjön hade den lägsta kvoten mellan näringsämnena kväve och fosfor (N/P-kvot 2) av alla undersökta sjöar i augusti 213. Detta bedöms som extremt kväveunderskott, vilket påvisar mycket stor risk för blomning av potentiellt giftiga blågrönalger. Klorofyllhalten (mått på algmängd) var hög. Vid bedömning enligt Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter (HVMFS 213:19) för treårsperioden 211-213 uppnåddes inte god status för klorofyll. 4
VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 213 Textkommentar Expertbedömning av växtplankton gav otillfredsställande näringsstatus i Landsjön i augusti 213 Undersökningen av växtplankton i Landsjön i augusti 213 visade på mycket stor totalbiomassa, varav mycket liten andel cyanobakterier (blågrönalger). Det fanns få arter och nästan uteslutande näringsgynnade sådana. Vid bedömning enligt Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter (HVMFS 213:19) klassades näringsstatusen som måttlig, men vid Medins Biologis expertbedömning klassades denna ned till otillfredsställande. Starkt grumligt vatten i Lyckåsån år 213 Vattnet i Lyckåsån bedömdes år 213 som starkt grumligt (medel: 14 FNU) till följd av erosion från omgivande jordbruksmark. Särskilt höga värden noterades i april (23 FNU) och december (27 FNU), vilket kan bero på kraftigt regn och ökad vattenföring dagarna före provtagningen. Stor tillförsel av organiskt material (främst humusämnen, mätt som TOC) medförde även mycket hög halt av TOC i juni (25 mg/l). Ökande färgtal gav minskande siktdjup i Landsjön Liksom vid många andra provplatser ökade TOC-halterna i Lyckåsån mer än flödet under 199- och 2-talet (från oftast måttligt höga till höga halter). I Landsjön avspeglar sig ökande färgtal i minskande siktdjup. Syrerikt tillstånd i både Lyckåsån och Landsjön år 213 Lyckåsån hade tillfredsställande syreförhållanden vid samtliga provtagningar under år 213. Syrehalten i bottenvattnet i Landsjön varierade under perioden 1992-213 mellan syrerikt och syrefritt eller nästan syrefritt tillstånd. Vid årets provtagning var det syrerikt tillstånd i bottenvattnet på 9 meters djup. I samband med syrebrist har det tidigare år ofta noterats förhöjda fosforhalter i bottenvattnet (utlösning av fosfat som annars är bundet till järn i sedimentet). Detta var fallet även i augusti 213, trots syrerikt tillstånd. Huskvarnaåns avrinningsområde Dålig näringsstatus i Ryssbysjön, Huluån och Lillån vid Huskvarna Fosformedelhalterna bedömdes som måttligt höga till höga vid flertalet av provplatserna i delområdet år 213. I Ryssbysjön och Lillån (Huskvarna) var fosforhalterna mycket höga, men inga extremt höga fosformedelhalter noterades år 213. Jämfört med referensvärdet 15 µg/l i Lanån var avvikelsen mycket stor i Ryssbysjön, Huluån, Lilla Nätaren och Lillån (Huskvarna) samt stor i Nässjöån och Huskvarnaån vid Lekeryd respektive utloppet i Vättern. De lägsta halterna (måttligt höga halter) uppmättes i Ällingabäcken, Fredriksdalaån, Lanån, Huskvarnaån vid Ylens utlopp, Stensjöån och Huskvarnaån vid Karlsfors. Bedömning enligt Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter (HVMFS 213:19) gav god eller måttlig näringstatus för treårsperioden 211-213 vid 75 % av provplatserna i rinnande vatten. Nässjöån samt Lilla och Stora Nätaren hade otillfredsställande status, medan statusen var dålig i Ryssbysjön, Huluån och Lillån vid Huskvarna. Jordbrukspåverkan och fosforläckage Förhöjda fosforhalter torde främst bero på jordbrukspåverkan. I Ryssbysjön, den strax nedströms belägna Huluån samt Lilla och Stora Nätaren bidrog sannolikt även fosforläckage från sjösediment till förhöjda fosforhalter. I augusti 213 var detta särskilt tydligt i Stora Nätaren, där fosforhalten i bottenvattnet var nästan tre gånger så hög jämfört med ytvattnet. Extremt hög kvävehalt i Nässjöån Flertalet platser hade höga medelhalter av kväve. I Huluån, Stensjöån, Lillån (Huskvarna) och Huskvarnaån vid utloppet i Vättern var 213 års kvävehalter mycket höga, medan det i Nässjöån uppmättes extremt hög kvävemedelhalt (1167 µg/l). Jämfört med referensvärdet 557 µg/l i La- 5
VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 213 Textkommentar nån klassades avvikelsen som extremt stor i Nässjöån. I Lillån (Huskvarna) var avvikelsen mycket stor, medan den var stor i Ällingabäcken, Huluån, Stensjöån och Huskvarnaåns utlopp i Vättern. Nässjöån kraftigt påverkad av reningsverket Haltförhöjningen av kväve i Nässjöån orsakades främst av utsläpp från Nässjö reningsverk. För år 213 redovisades utsläpp av 325 kg fosfor och 76 ton kväve, att jämföra med transporten i Nässjöån vid utloppet i Ryssbysjön som för år 213 beräknades till 46 kg fosfor och 12 ton kväve. Av siffrorna framgår att Nässjöån var kraftigt påverkad av reningsverket som stod för merparten av både kväve- och fosfortransporten. Tidsseriens lägsta kvävehalter både längst upp- och längst nedströms i delområdet Huskvarnaån Vid flertalet provplatser uppvisar tidsserierna för kväve varken ökande eller minskande trender. Under perioden 1992-213 respektive 24-213 minskade dock medelhalterna av kväve från mycket höga till höga i Ryssbysjön och Lilla Nätaren. I Stora Nätaren och Stensjöån minskade kvävehalterna inom klassen höga halter mellan åren 1992 och 213. I Stensjön (Figur 5) minskade kvävehalterna från höga till måttligt höga under samma period. I Huskvarnaån vid utloppet i Vätminskade kvävemedelhalterna under perioden 1986-213, men bedömdes oftast som mycket höga. I både Lanån, Ryssbysjön, Huluån, Lilla Nätaren och Stensjön (Figur 5) var 213 års kvävemedelhalt den lägsta i respektive tidsserie, sannolikt beroende på att årsmedelvattenföringen var bland de lägsta, varför markläckaget från främst jordbruksmark var jämförelsevis litet. Två provplatser uppvisar ökande kvävehalter, nämligen Ällingabäcken, där halterna ökade från höga under 199-talet till strax över eller strax under gränsen till mycket höga halter under 2-talet. Även i Lillån (Huskvarna) ökade halterna något inom klassen mycket höga halter under 2-talet. Ökande halter av främst fosfor, men även kväve, i Lillån Tidsserierna för fosfor uppvisar i flera fall svagt minskande tendenser. Detta gäller Runnerydssjöns utlopp, Nässjöån, Ryssbysjön, Huluån, Lilla och Stora Nätaren, Stensjön samt Huskvarnaån vid utloppet i Vättern. I Ällingabäcken ökade däremot fosformedelhalterna från låga till måttligt höga under perioden 1992-213. I Fredriksdalaån, Huskvarnaån vid Lekeryd och Stensjöån ökade fosforhalterna huvudsakligen inom klassen måttligt höga halter. I Lillån (Huskvarna, Figur 6) ökade fosforhalterna från mestadels höga till oftast mycket höga (år 211 t.o.m. extremt höga) under perioden 24-213. Förutom jordbruk påverkas Lillån i de nedre delarna av dagvatten. Totalkväve (µg/l) 12 Stensjön Flöde (m 3 /s) 1,5 Totalfosfor (µg/l) 2 Lillån Flöde (m 3 /s),5 1 8 6 4 2 1,,5 15 1 5,4,3,2,1 92 94 96 98 2 4 6 8 1 12, 4 5 6 7 8 9 1 11 12 13, Kväve Flöde Fosfor Vattenföring Figur 5. Årsmedelhalter av kväve i centrala Stensjön (station 325,,5 m) och årsmedelvattenföring i Stensjöån åren 1992-213. Figur 6. Årsmedelhalter av fosfor i Lillån vid Huskvarna (station 315) och årsmedelvattenföring åren 24-213. 6
VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 213 Textkommentar Generellt uppvisar vattenföringen en svagt ökande tendens under den senaste 2-årsperioden (även om 213 års medelvattenföring var jämförelsevis låg). Ökande halter av näringsämnen kan därför bero på ökat markläckage, medan minskande halter kan förklaras med minskat genomslag från punktkällor, antingen som en spädningseffekt eller på grund av minskade utsläppsmängder. God status endast för siktdjup i Stensjön I augusti 213 klassades klorofyllhalterna (mått på algmängd) som höga i Ryssbysjön (26 µg/l) och Lilla Nätaren (35 µg/l), måttligt hög i Stora Nätaren (19 µg/l) och låg i Stensjön (9,7 µg/l). Särskilt Lilla Nätaren och Ryssbysjön hade högre klorofyllhalter än flertalet övriga undersökta sjöar, vilket återspeglades i siktdjupet som i dessa båda sjöar bara var 1,1 respektive 1, m. Vid bedömning enligt Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter (HVMFS 213:19) för treårsperioden 211-213 uppnådde klorofyll inte god status i någon av de fyra sjöarna i delområdet. Statusen för siktdjup bedömdes för samma period som god i Stensjön, måttlig i Lilla och Stora Nätaren samt otillfredsställande i Ryssbysjön. I Stora Nätaren finns en tendens till minskande siktdjup under perioden 1992-213, vilken kan kopplas till ökande humushalter (ökande färgtal och organiskt material, se nedan). Växtplankton gav otillfredsställande näringsstatus i Ryssbysjön och Lilla Nätaren Vid bedömning enligt Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter (HVMFS 213:19) utifrån data från växtplanktonundersökningen i augusti 213 fick Stensjön god status och mängden cyanobakterier (blågrönalger) var mycket liten. Sjön fick god status även vid Medins Biologis expertbedömning, men var på grund av växtplanktonbiomassans storlek och den stora mängden näringsgynnade arter nära måttlig status. Stora Nätaren hade en stor mängd växtplankton och måttligt stor mängd cyanobakterier. Denna sjö fick måttlig sammanvägd status både enligt Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter och vid expertbedömningen. Ännu större biomassa och större mängd cyanobakterier fanns i Lilla Nätaren och Ryssbysjön. Dessa båda sjöar har haft återkommande blomningar av cyanobakterier och även i år hittades flera potentiellt giftbildande släkten, varför sjöarna bedömdes ha otillfredsställande status både enligt föreskrifterna och vid expertbedömningen. I Stensjön och Lilla Nätaren påträffades Gonyostomum semen. Mängden var mycket liten respektive liten. Större mängder av arten kan bland annat orsaka badklåda. Generellt betydligt grumligt vatten Minst grumligt (måttligt grumligt) var vattnet vid referensstationen i Lanån, Huskvarnaån vid Ylens utlopp och Stensjön. Vid flertalet övriga provplatser bedömdes vattnet som betydligt grumligt. Undantagen var Ryssbysjön Lilla Nätaren och Lillån vid Huskvarna, där vattnet var starkt grumligt (medelvärden 11, 11 respektive 17 FNU). Det generellt grumliga vattnet beror huvudsakligen på erosion från jordbruksmark, vilket bekräftas av att provplatserna med det grumligaste vattnet hade de högsta fosforhalterna. Till den starka grumlingen i Ryssbysjön och Lilla Nätaren bidrog även riklig algproduktion. I bottenvattnet i Lilla (även Stora) Nätaren kan eventuellt även efterfällning av järn i provflaskan beroende på syrebrist ha bidragit. Överlag måttligt höga eller höga halter av organiskt material Samtliga provplatser i Huskvarnaåns avrinningsområde hade måttligt höga eller höga medelhalter av syreförbrukande organiskt material (TOC) år 213. Den lägsta halten noterades vid Runnerydssjöns utlopp, vilket var den enda stationen som hade nära låg halt. Halterna var generellt något högre längre uppströms i avrinningsområdet, vilket förklaras av större tillförsel av humus från skogs- och myrmark. Längre ned passerar vattnet stora sjöar där det organiska materialet kan sedimentera och nedbrytningen påbörjas. Halterna minskar även på grund av utspädning från mindre humösa vattendrag. 7
VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 213 Textkommentar Ökande halter av organiskt material vid nästan samtliga provplatser Vid nästan samtliga provplatser finns tendenser till ökande medelhalter av organiskt material (mätt som TOC). Särskilt tydlig var ökningen i Fredriksdalaån, Huluån, Stora Nätaren och Stensjöån, där halterna ökade från måttligt höga till mycket höga under perioden 1992-213. Vid övriga stationer ökade halterna oftast från måttligt höga till höga. Utvecklingen kan delvis kopplas till nederbörd och avrinning. Mer nederbörd, och därmed större avrinning, ger större utlakning av humusämnen. TOC-halterna har dock ofta varit högre än förväntat i relation till vattenföringen, vilket kan vara en följd av klimatförändringar och/eller minskad försurning (se nederst på sidan 3). Som en följd av 213 års jämförelsevis låga vattenföring var dock ofta även TOC-halterna lägre. I Ällingabäcken (Figur 7), Nässjöån, Ryssbysjön och Lilla Nätaren noterades år 213 till och med tidsseriernas lägsta värde. TOC (mg/l) 3 25 2 15 1 5 Ällingabäcken 92 94 96 98 2 4 6 8 1 12 TOC Flöde Flöde (m 3 /s),5,4,3,2,1, Figur 7. Årsmedelhalter av organiskt material (mätt som TOC) i Ällingabäcken (station 378) och årsmedelvattenföring i Nässjöån åren 1992-213. Gränsen mellan höga och mycket höga halter är 16 mg/l. Tillfredsställande syretillstånd förutom i Lilla och Stora Nätaren Under år 213 var syretillståndet tillfredsställande vid samtliga provplatser i rinnande vatten. I Lilla och Stora Nätaren var det syrefritt eller nästan syrefritt i bottenvattnet vid provtagningen 2 augusti. Den främsta orsaken till den dåliga syretillgången var troligen stor tillförsel av organiskt material från omgivande mark samt stor algproduktion i sjöarna i kombination med begränsade djuphålor. (Tillgänglig mängd syre under språngskiktet räcker inte till för nedbrytning av det organiska materialet.) I både Ryssbysjön och Stensjön var det syrerikt. Återkommande syrebrist i Lilla och Stora Nätaren samt Stensjön Vid flertalet provplatser i vattendrag har syretillståndet varit tillfredsställande under hela perioden 1992-213. Undantagen är Runnerydssjöns utlopp, Nässjöån, Huluån och Lanån, där det vissa år varit syrefattigt eller svagt syretillstånd. I Nässjöån ökade syrehalterna från syrefattigt till måttligt syrerikt eller syrerikt tillstånd från mitten av 199-talet till mitten av 2-talet. I Lilla och Stora Nätaren samt Stensjön har det ofta varit dålig syretillgång i bottenvattnet under perioden 1992-213. Huvudsakligen låga, och dessutom minskande, metallhalter i vatten Uppmätta medelhalter av metaller i vatten var huvudsakligen låga eller till och med mycket låga år 213. I Runnerydssjöns utlopp noterades dock måttligt höga zinkhalter i februari och april. I Huskvarnaån uppströms Kåvasjön uppmättes måttligt höga kopparhalter i juni och augusti. Vid dessa tillfällen överskred även halterna av labilt aluminium 3 µg/l, vilket är effektgränsen för bland annat lax och mört (Länsstyrelsen i Jönköpings län 29). Flertalet tidsserier går mot minskande metallhalter under 2-talet, vilket åtminstone delvis kan kopplas till ökande vattenföring som medfört utspädning av utsläpp från punktkällor (dagvatten, bräddvatten, avloppsvatten). 8
VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 213 Textkommentar Låga metallhalter i vattenmossa i Stensjöån och Lanån I Stensjöån och Lanån (referens) noterades bara låga och mycket låga metallhalter i vattenmossa år 213. Förvånansvärt låga tätheter av öring i Stensjöån Vid 213 års elprovfisket i Stensjöån (station 33) påträffades bara öring och bergsimpa. Antalet öringar har varierat mellan åren, men tätheten har alltid varit relativt låg. Eftersom lokalen bedöms utgöra en mycket lämplig öringbiotop är det förvånande att öringtätheten inte är högre. Vid bedömning enligt Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter (HVMFS 213:19) var den ekologiska statusen god vid samtliga fisken (klassning gjord sedan år 24). Lillån (Huskvarna) är av betydelse för uppväxande öring Sedan 24 års provfiske har förekomsten av öring i Lillån (station 315) varit relativt oförändrad. Resultaten visar att den aktuella sträckan av Lillån är av betydelse som uppväxtplats för öring. Dominansen av ensomriga individer är typisk för ett sjövandrande bestånd. Årets fångst var normal för lokalen. Dominansen av öring är den viktigaste orsaken till att lokalens fiskbestånd bedöms indikera en god ekologisk status. Tabergsåns avrinningsområde Extremvärde i april gav mycket hög fosformedelhalt med mycket stor avvikelse i Sandserydsån Hälften av provplatserna i delområdet hade måttligt höga medelhalter av fosfor år 213. Munksjön och Tabergsån vid utloppet i Vättern hade höga halter, medan Sandserydsån hade mycket hög halt. I Sandserydsån var det extremvärdet 21 µg/l i april som drog upp årsmedelvärdet (Figur 8). Låg fosforhalt noterades endast i Vederydssjöns utlopp. Jämfört med 12 µg/l i Vederydssjöns utlopp klassades avvikelsen som mycket stor i Sandserydsån, medan den var stor i Lilllån vid inloppet i Tabergsån, Munksjön och Tabergsån vid utloppet i Vättern. Vid klassning enligt Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter (HVMFS 213:19) för treårsperioden 211-213 var näringsstatusen måttlig i Tabergsån vid Bårarp, Sandserydsån, Lillån vid inloppet i Tabergsån och Munksjön. Vid flertalet övriga provplatser klassades näringsstatusen som god, men hög i utloppen av Vederydssjön och Munksjön. Mycket höga kvävehalter i Kallebäcken, Munksjön och Tabergsån före Vättern I Kallebäcken, Munksjön och Tabergsån vid utloppet i Vättern var 213 års kvävemedelhalter mycket höga. Samtliga övriga provplatser hade höga halter med undantag för Vederydssjöns utlopp och Rocksjön, där halterna var måttligt höga. Jämfört med referensvärdet 457 µg/l i Vederydssjöns utlopp bedömdes avvikelsen som mycket stor i Kallebäcken, Munksjön och Tabergsån vid utloppet i Vättern. Haltförhöjningen i Munksjön och Tabergsån förklaras främst av utsläpp från Simsholmens reningsverk och i Kallebäcken av jordbrukspåverkan. Halterna av ammoniumkväve i Munksjön kan vara skadliga för fisk I februari, mars, juni, augusti och september uppmättes ammoniumkvävehalter >15 µg/l i Munksjöns bottenvatten, vilket bedöms som mycket höga halter. I maj och oktober var halterna höga (>5 µg/l), vilket även gällde ytvattnet i maj och oktober. Vid halter över 15 µg/l anses ammonium vara giftigt för vanliga fiskarter som abborre och gädda. Halter över denna nivå förekom i Munksjöns bottenvatten. Ammonium är även kraftigt syreförbrukande och bidrar därför även till syrebrist i Munksjön (se nästa sida). 9
VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 213 Textkommentar Interngödning i Munksjön och Rocksjön Vid enstaka provtagningar (februari, juni, augusti och september) var fosforhalten i Munksjöns bottenvatten mer än dubbelt så hög som i ytvattnet, vilket även gällde Rocksjön i augusti. Bidragande till detta var sannolikt interngödning (utlösning av fosfor från sedimentet) i samband med syrebrist. Kvävehalten i Tabergsån ökade med nästan 2 % efter att ha passerat Munksjön I Munksjön sker ett stort tillskott av kväve och fosfor från främst Simsholmens reningsverk och till mindre del Munksjö pappersbruk. År 213 ökade medelhalten av kväve med 191 % mellan inloppet i Munksjön (station 42) och utloppet i Vättern (station 4) medan fosforhalten bara ökade med 42 %. År 213 tillförde reningsverket Munksjön mer än dubbelt så mycket kväve, och nästan dubbelt så mycket fosfor, än vad som transporteras med Tabergsån till Munksjön. Minskande fosforhalter i Rocksjön, Munksjön och Tabergsån Under perioden 1992-213 minskade medelhalterna av fosfor i Rocksjön och Munksjön, i Rocksjön även kvävehalterna, i ytvattnet. Detsamma gällde bottenvattnet, frånsett kväve i Munksjön. I Rocksjön noterades år 213 de lägsta kvävehalterna sedan mätningarna började. I Tabergsån vid inloppet i Munksjön minskade fosforhalterna från huvudsakligen höga till mestadels måttligt höga under perioden 1992-213. I Munksjöns utlopp minskade fosforhalterna inom klassen höga halter, medan kvävehalterna ökade något inom klassen mycket höga halter. Under samma period (1992-213) uppvisade vattenföringen i Tabergsån en svagt nedgående tendens. Detta talar för att haltökningen av fosfor främst förklaras av ökat markläckage från främst jordbruksmark, medan haltökningen av kväve främst beror på ökat genomslag från punktkällor som en koncentrationseffekt. Värt att notera är också att fosformedelhalten i Sandserydsån, som under perioden 1992-212 nästan alltid bedömts som måttligt hög, var mycket hög år 213. Det var främst extremvärdet 21 µg/l i april som drog upp medelvärdet (Figur 8). Vid samma tillfälle var vattnet starkt grumligt (Figur 8), varför orsaken till den förhöjda fosforhalten troligen var erosion från omgivande mark och bottensediment i samband med stor ytavrinning och hög vattenföring. Fosfor (µg/l) 25 2 15 1 5 feb apr jun aug okt dec Fosfor Turbiditet (FNU) Turb. Figur 8. Värden för totalfosfor respektive turbiditet i Sandserydsån (station 45) vid 213 års provtagningar. 12 1 8 6 4 2 TOC (mg/l) 25 2 15 1 5 Vederydssjöns utlopp Tabergsån, Bårarp Lillån, Tabergsån 92 94 96 98 2 4 6 8 1 12 Figur 9. Årsmedelhalter för organiskt material (mätt som TOC) i Vederydssjöns utlopp (station 49), Tabergsån vid Bårarp (station 44) respektive Lillån vid inloppet i Tabergsån (station 43) åren 1992-213. 1
VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 213 Textkommentar Högre status för klorofyll och siktdjup i Rocksjön jämfört med Munksjön Klorofyllhalten (mått på algmängd) var låg i Rocksjön och måttligt hög i Munksjön i augusti 213. Vid bedömning enligt Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter (HVMFS 213:19) för treårsperioden 211-213 var statusen god i Rocksjön, men uppnådde ej god status i Munksjön. Siktdjupet bedömdes som litet i både Rocksjön och Munksjön i augusti 213. Vid bedömning enligt Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter (HVMFS 213:19) för treårsperioden 211-213 var siktdjupsstatusen hög i Rocksjön och god i Munksjön. Växtplankton påvisade något högre näringsgrad i Munksjön jämfört med Rocksjön Vid undersökningen av växtplankton i augusti 213 hade Rocksjön en liten växtplanktonbiomassa och mycket liten andel cyanobakterier (blågrönalger). Både enligt Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter (HVMFS 213:19) och vid Medins Biologis expertbedömning fick sjön hög status. I Munksjön var växtplanktonbiomassan större och de näringsgynnade arterna fler. Munksjön fick måttlig status enligt Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter, men var nära god status. Vid expertbedömningen fick denna sjö god status, dock på gränsen till måttlig. Betydligt grumligt vid flertalet provplatser i delområdet Minst grumligt (måttligt grumligt) var vattnet i Vederydssjöns utlopp. Vid samtliga övriga provplatser klassades vattnet som betydligt grumligt. Bottenvattnet i Rocksjön var drygt 2 gånger mer grumligt än ytvattnet. Eftersom det samtidigt var syrefritt eller nästan syrefritt tillstånd i bottenvattnet orsakades grumlingen sannolikt av efterfällning av järn i provflaskan. Från mycket låg TOC-halt i Rocksjön till mycket hög i Sandserydsån Påverkan av humusämnen från skogs- och myrmark gav högst medelhalter av syreförbrukande organiskt material (TOC) i avrinningsområdets övre delar. Mycket hög halt uppmättes bara i Sandserydsån (21 mg/l). I Vederydssjöns utlopp var TOC-halten hög. Rocksjön hade mycket låg TOC-halt, medan den var låg i Tabergsån vid utloppet i Vättern. Vid övriga provplatser förekom måttligt höga halter. Ökande TOC-halter vid nästan alla stationer För nästan alla punkter syns en trend mot ökande medelhalter av organiskt material (TOC) under perioden 1992-213, men 212 och 213 års värden var lägre än år 211 (se exempel i Figur 9). De procentuellt sett kraftigaste ökningarna skedde i Vederydssjöns utlopp, Tabergsån vid Bårarp och Lillån vid inloppet i Tabergsån, där TOC-halterna ökade från huvudsakligen måttligt höga till mycket höga (Figur 9). De senaste årens TOC-halter har varit högre än förväntat relaterat till vattenföringen, vilket kan bero på klimatförändringar och/eller minskad försurning (se sidan 3). Frekvent syrebrist i både Munksjön och Rocksjön I Munksjön, som provtogs varje månad, var det syrebrist mellan cirka 1 och 18 meters djup under perioden juni till och med augusti 213. I september rådde syrebrist på 14-18 meters djup, men i februari, mars, maj, oktober, november och december var hela vattenmassan däremot väl syresatt. I Rocksjön var det helt syrefritt på 8-1 meters djup i augusti. I både Munksjön och Rocksjön har det varit frekvent syrebrist under hela perioden 1992-213, medan syretillgången varit god vid provplatserna i rinnande vatten. Den dåliga syretillgången i främst Munksjön kan åtminstone delvis förklaras av stora utsläpp av syreförbrukande ämnen från Simsholmens reningsverk (ammonium och organiskt material) och Munksjö pappersbruk (organiskt material). Större delen av belastningen härrör från reningsverkets utsläpp av ammonium. Omvandling av ammonium till nitrat är starkt syrekrävande (1 kg ammonium kräver 4,6 kg syre). 11
VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 213 Textkommentar Surstötar har bara förekommit i Sandserydsån, men inte år 213 Motstånskraften mot försurning (buffertkapaciteten mätt som alkalinitet) har vid samtliga provplatser utom en, varit god eller mycket god under hela undersökningsperioden. I Sandserydsån har dock surstötar noterats i samband med höga flöden. År 213 noterades dock inga surstötar, sannolikt beroende på relativt lite nederbörd. Kalkningsinsatser sker i de övre delarna av Tabergsåns avrinningsområde. Minskande medelhalter för flertalet metaller i Tabergsån vid inloppet i Munksjön I Tabergsån vid inloppet i Munksjön noterades en måttligt hög blyhalt i maj 213 (1,2 µg/l). Vid samma station noterades en förhöjd kvicksilverhalt i juni (88 ng/l). För kvicksilver i vatten saknas bedömningsgrunder. För flertalet metaller uppvisar medelhalterna minskande trender för perioden 1992-213 och bara låga eller mycket låga halter har förekommit. Frekvent måttligt höga metallhalter i vattenmossa i Tabergsån vid Norrahammar I Tabergsån vid Norrahammar (station 48) uppmättes år 213 måttligt hög halt av koppar i vattenmossa. I övrigt var 213 års metallhalter låga eller mycket låga. Kopparhalten klassades som måttligt hög vid flertalet provtillfällen åren 1992-213. Under samma period noterades måttligt höga halter av krom, kvicksilver, zink, kadmium, kobolt, bly och arsenik. Även nickelhalterna har vid flera tillfällen varit måttligt höga och var åren 1992 och 1993 till och med höga. Störst avvikelse för zink och koppar i lever från Munksjögäddor år 213 I lever från Munksjögäddor var avvikelsen i förhållande till jämförvärden (abborrlever) störst för zink (stor) och koppar (tydlig) år 213. Medelhalterna av kobolt och kvicksilver uppvisar ökande tendenser i Munksjön under perioden 1999-213. Medelhalterna av övriga metaller var år 213 på ungefär samma nivå, eller lägre, än vid tidigare undersökningar i Munksjön. Jämfört med lever från abborrar i Vättern (1998/1999) och Vänern (1996-213) var halterna av bly, kadmium och nickel i lever från Munksjögäddor oftast på samma nivå eller lägre. Däremot var 213 års halter av koppar och zink något högre än vid någon av lokalerna i Vättern 1998/1999 eller Vänern (1996-213). Halten av PCB 7 i muskel från Munksjögäddor år 213 15-2 gånger lägre än EU:s gränsvärde Halten av PCB 7 i muskel från Munksjögäddor var 15-2 gånger lägre än det av EU utfärdade gränsvärdet 125 ng per gram våtvikt. Jämfört med motsvarande halt i abborrmuskel från Vänern (213) var halten i Munksjön dock 2-4 gånger högre. Medelhalterna av PCB 7 (mg/kg fettvikt) i gäddmuskel från Munksjön minskade med 75 % mellan åren 1999 och 213. Jämfört med Vättern år 1998 (abborrlever) var 213 års halter i Munksjön högre än i Vätterns södra del, men lägre jämfört med den norra. Jämfört med Vänern 1996-213 (abborrlever) var halterna i Munksjön i nivå med de högsta noterade. Inga lekvandrande öringar och tidsseriens lägsta öringtäthet i Kallebäcken Vid 213 års provfiske i Kallebäcken påträffades öring och bergsimpa. Lokalen utgör en god öringbiotop för både ensomrig och äldre öring. Vid samtliga provfisken sedan år 21 har det påträffats större lekvandrande öringar, men så var inte fallet år 213, då öringtätheten var den lägsta noterade i tidsserien med startår 23. Vid bedömning enligt Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter (HVMFS 213:19) har den ekologiska statusen varit god vid alla tidigare fisken, förutom år 21, då den klassades som måttlig på grund av förekomst av abborre. 12
VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 213 Textkommentar Lillåns och Domneåns avrinningsområden Från hög till otillfredsställande näringsstatus i Lillån nedströms Bankeryd I Lillån ökade medelhalterna av näringsämnet fosfor från måttligt hög halt (hög näringsstatus) vid referensstationen Toveryd (station 62, ny sedan 24) till mycket hög halt (otillfredsställande näringsstatus) vid utloppet i Vättern (station 6). Medelhalterna av kväve ökade från mycket höga till extremt höga halter. Avvikelsen bedömdes som mycket stor för både fosfor och kväve. Mycket höga kvävehalter, varav knappt 9 % nitrat-+nitritkväve, samt låg halt av organiskt material (mätt som TOC) och låg temperatur, avslöjar att provplatsen vid Toveryd var frekvent grundvattenpåverkad. Detta gör den mindre lämplig som referens. Vid de båda provplatserna i Domneån (71, ny sedan 24, respektive 7) var fosfor- och kvävehalterna lägre (höga halter frånsett måttligt hög fosforhalt vid station 71). Näringsstatusen bedömdes som måttlig för station 71 och god för station 7. I Lillån vid utloppet i Vättern (6) minskade kvävemedelhalterna från oftast extremt höga under perioden 1992-26 till oftast mycket höga därefter, men år 213 klassades kvävehalten åter som strax över gränsen till extremt hög (Figur 1). För perioden som helhet syns en tendens mot minskande kvävehalter och ökande vattenföring, vilket indikerar minskat genomslag från reningsverket i Bankeryd vid högre flöde (koncentrationseffekt). Totalkväve (µg/l) 7 6 5 4 3 2 1 92 94 96 98 2 4 6 8 1 12 Kväve Lillån Flöde Flöde (m 3 /s),5,4,3,2,1, Figur 1. Årsmedelhalter av totalkväve i Lillån vid utloppet i Vättern (station 6) samt årsmedelvattenföring åren 1992-213. Horisontell linje anger gränsen mellan mycket höga och extremt höga kvävehalter. Bankeryds reningsverk bidrog med cirka 3-35 % av näringsämnestransporten i Lillån Haltökningen av näringsämnen nedströms i Lillån beror på inverkan från jordbruk och utsläpp från reningsverket i Bankeryd. Reningsverket bidrog år 213 med 29 % av fosfortransporten och 35 % av kvävetransporten med Lillån till Vättern. Halterna av ammoniumkväve i Lillån kan vara skadliga för fisk Halterna av ammoniumkväve var under hela året höga eller oftast mycket höga (81-4 µg/l). Vid halter över 15 µg/l anses ammonium vara giftigt för vanliga fiskarter som abborre och gädda. Vid aktuella phvärden och temperaturer överskred halterna av ammoniak miljökvalitetsnormen (25 µg/l) för laxfiskvatten (SFS 21:554). Betydligt grumligt vatten vid Lillåns och Domneåns utlopp i Vättern I Lillån ökade turbiditeten från måttligt grumligt vatten vid referensstationen Toveryd (62) till betydligt grumligt vid utloppet i Vättern (6). I Domneån ökade turbiditeten svagt inom klassen betydligt grumligt mellan stationerna 71 och 7. Grumlingen orsakades sannolikt främst av erosion från åkermark. Tredubblad absorbans/färgtal i Domneån vid utloppet i Vättern under en 4-årsperiod Medelhalten av organiskt material (TOC) ökade inom klassen låg halt från referensstationen Toveryd (62) till Lillåns utlopp i Vättern (6). Domneån med sitt myrrika avrinningsområde hade måttligt hög halt vid station 71 och hög halt vid station 7. Att de höga halterna främst beror på tillförsel av humusämnen var särskilt tydligt vid station 7, där värdena för TOC och 13
VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 213 Textkommentar färg/absorbans följde varandra väl under året. Vid stationerna i Lillån och Domneån syns inte den tendens till ökande halter av organiskt material som är vanlig vid så många andra provplatser inom den samordnade recipientkontrollen i tillflöden till Vättern inom Jönköpings län. Dock ökade absorbansen i Domneån vid utloppet i Vättern (7) tydligt inom klassen starkt färgat vatten under perioden 197-213. På grund av 213 års relativt låga vattenföring var dock absorbansen jämförelsevis låg detta år. Måttligt höga medelhalter av koppar och bly i Lillåns vatten vissa år I Lillån vid utloppet i Vättern (6) var flertalet undersökta metallhalter i vatten mycket låga eller låga år 213. Det enda undantaget gällde koppar, som noterades i en måttligt hög halt i juni. Under perioden 1992-213 var medelhalterna av samtliga undersökta metaller mycket låga eller låga med undantag för koppar och bly, som vissa år varit måttligt höga. År 1998 var medelhalten av koppar till och med hög. Medelhalterna av flera metaller uppvisar en minskande tendens. Ökande, men oftast låga, halter av flera metaller i vattenmossa i Lillån I vattenmossa utplacerad i Lillån uppströms Bankeryd (61) noterades endast låga eller till och med mycket låga metallhalter år 213. Mellan åren 1992 och 213 har som högst måttligt höga halter uppmätts av arsenik, kadmium, koppar, krom, kvicksilver, nickel och zink. Flera av metallerna uppvisar ökande halter. Bästa föryngringen av öring i Lillån år 212 Vid elprovfiske i Lillån vid Bankeryd nedströms den numera utrivna Sjöåkradammen (station 6) visade antalet fångade öringar en positiv utveckling till och med år 27, där framförallt flerårig öring ökade i antal. Vid 28 års fiske var emellertid den totala individtätheten låg och i nivå med resultaten från perioden innan dammen revs ut, vilket kopplades till dålig vattenkvalitet nedströms reningsverket i Bankeryd. Därefter har föryngringen av öring visat på en förbättring och år 212 var tätheten av ensomriga öringar den högsta som noterats på lokalen. År 213 var dock fångsten av ensomriga öringar liten och i nivå med den före år 27. Vid bedömning enligt Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter (HVMFS 213:19) har den ekologiska statusen oftast varit god eller hög, vilket även gällde år 213, då statusen klassades som god. Avrinningsområden inom Habo kommun Jordbruk gav förhöjda näringsämneshalter i Malmabäcken och Pirkåsabäcken Delområdets högsta fosformedelhalter uppmättes i Malmabäcken (station 9) och Pirkåsabäcken vid Furusjö (station 16), som hade mycket höga halter av både fosfor och kväve. Vid dessa provplatser var vattnet även starkt grumligt, vilket påvisar erosion från jordbruksmark. Vid bedömning enligt Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter (HVMFS 213:19) hade dessa provplatser även den sämsta näringsstatusen otillfredsställande i Malmabäcken och dålig i Pirkåsabäcken vid Furusjö. Extremt höga kvävehalter och förhöjd konduktivitet indikerade genomslag från punktkälla Allra högst var kvävehalten i Fiskebäcken, där årsmedelhalten bedömdes som extremt hög (6233 µg/l). Extremt höga halter (12 µg/l) noterades i både juni och augusti. Cirka 8 % av kväve förelåg som nitrit-+nitratkväve. Samtidigt förhöjd konduktivitet (246 respektive 131 ms/m) indikerade genomslag från punktkälla. 14
VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 213 Textkommentar Både ökande och minskande näringsämneshalter under 2-talet I delområdet finns flera exempel på både ökande och minskande näringsämneshalter under 2-talet. I både Malmabäcken, Knipån (stationerna 122 och 12) och Krikån minskade halterna av både fosfor och kväve något, troligen främst beroende på minskat markläckage från främst jordbruksmark. De båda stationerna i Pirkåsabäcken vid Furusjö (16) respektive Habo (15) uppvisar däremot tydligt ökande halter av främst fosfor (från måttligt höga till mycket höga halter respektive från måttligt höga till höga halter). Också i Hökesån vid Habo (station 11) ökade fosfor- och kvävehalterna något under 2-talet. Vid alla dessa tre stationerna ökade turbiditeten (grumligheten) parallellt med fosforhalterna, vilket antyder ökad jordbrukspåverkan. Vid dessa stationer uppvisar vattenföringen en huvudsakligen svagt minskande tendens, varför haltökningarna troligen kan kopplas till ökat genomslag från punktkällor alternativt intensifierat, eller på annat sätt ändrat, jordbruk. Fortsatt lägre kvävehalter i Hökesån I Hökesån vid utloppet i Vättern (1) fördubblades kvävemedelhalterna under senare hälften av 199-talet från höga till mycket höga halter. Det var främst medelhalten av ammoniumkväve som ökade från <1 µg/l till maximalt 874 µg/l år 22. Vid halter över cirka 2 µg/l kan ammonium vara giftigt för bland annat öring. Under de tio senaste åren (frånsett år 211) har dock kvävehalterna åter varit på samma nivå som tidigare på grund av att utsläppet från Habo reningsverk flyttats till en våtmark med avrinning till Vättern. Små avrinningsområden med liten andel sjöar bidrog till humösa vatten Vid flertalet platser var medelhalterna av organiskt material (TOC) måttligt höga eller höga och vattnet betydligt eller starkt färgat år 213. Något lägre värden (låga TOC-halter) uppmättes i Malmabäcken och Svedån. Vattendragen som mynnar i den sydvästra delen av Vättern har små avrinningsområden med mycket liten sjöprocent, varför förutsättningarna för självrening av det organiska materialet (främst humusämnen från omgivande mark) genom sedimentation och utspädning är små. Tillfredsställande syretillgång trots hög humushalt Trots den stora tillförseln av syreförbrukande organiskt material hade samtliga provplatser tillfredsställande syreförhållanden under år 213. Tidigare är den enda provplats som inte haft tillfredsställande syreförhållanden Malmabäcken, där syretillståndet bedömdes som syrefattigt år 21 och svagt år 26. Liksom vid många andra provplatser i hela området, finns många trender mot ökande humushalter (se sidan 3). Vid stationerna i det aktuella delområdet tar sig detta främst uttryck som ökande färgtal/absorbans. Minskande metallhalter i Malmabäcken, men måttligt höga halter av främst koppar Medelhalterna av flertalet metaller i vatten var år 213 låga i Malmabäcken. Kopparhalterna var dock oftast måttligt höga. I februari och december noterades även måttligt höga zinkhalter och i augusti var blyhalten måttligt hög. Under 2-talet har främst medelhalterna av koppar minskat (från höga till huvudsakligen måttligt höga halter), men även flera andra metaller. Förutom koppar, har även zink och bly förekommit i måttligt höga halter även tidigare. Minskande metallhalter kan eventuellt bero på miljöåtgärder vid uppströms liggande ytbehandlingsföretag. Lägre öringtäthet i Pirkåsabäcken jämfört med Hökesån Vid lokal 12 (mynningen) och 15 (Kråkeryd) i Hökesån fångades främst ensomrig öring. Detta är normalt för reproduktionslokaler med sjövandrande bestånd från Vättern. I Pirkåsabäcken vid Mostugan påträffades öring i lägre tätheter jämfört med Hökesån, främst beroende på att den lekvandrande fisken från Vättern inte når dessa delar av avrinningsområdet. Vid bedömning enligt Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter (HVMFS 213:19) klassades den ekologiska statusen som god vid alla tre lokalerna. 15
VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 213 Textkommentar Figur 11. Klassning av status avseende kvalitetsfaktorerna Näringsämnen i sjöar och Näringsämnen i vattendrag (211-213,,5 m) enligt Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter (HVMFS 213:19) vid provplatser i den samordnade recipientkontrollen i tillflöden till Vättern inom Jönköpings län. För identifiering av provplatser se bilaga 2. Lantmäteriet Dnr R57184_141. 16