Tel: E-post:

Transkript

1 VÄTTERNS TILLFLÖDEN INOM JÖNKÖPINGS LÄN 211

2 Uppdragsgivare: Kontaktperson: Jönköpings kommun Roland Thulin Tel: E-post: roland.thulin@jonkoping.se Utförare: Projektansvarig: Rapportskrivare: Kvalitetsgranskning: Kontaktperson: ALcontrol AB Ann-Charlotte Norborg Carlsson Ann-Charlotte Norborg Carlsson Caroline Svärd Ann-Charlotte Norborg Carlsson Tel: E-post: ann-charlotte.carlsson@alcontrol.se Omslagsfoto: Tryckt: Vy över Vättern från Vadstena (Foto: Sven Thunéll, ALcontrol AB)

3 INNEHÅLL TEXTKOMMENTAR 1 BAKGRUND. 19 OMRÅDE OCH FÖRORENINGSKÄLLOR. 22 REFERENSER BILAGA 1. Kontrollprogram BILAGA 2. Metodik BILAGA 3. Uppgifter om lufttemperatur och nederbörd år BILAGA 4. Resultat från undersökning av vattenkemi år BILAGA 5. Uppgifter om vattenföring, ämnestransport och arealförlust år BILAGA 6. Uppgifter om utsläpp från punktkällor år BILAGA 7. Statusklassning av vattenkemi BILAGA 8. Resultat från undersökning av metaller i vattenmossa år BILAGA 9. Resultat från undersökning av växtplankton år BILAGA 1. Resultat från undersökning av bottenfauna år BILAGA 11. Resultat från provfiske år

4

5 VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 211 Textkommentar TEXTKOMMENTAR På uppdrag av Jönköpings kommun har ALcontrol AB i samarbete med Medins Biologi AB utfört 211 års undersökningar av vattenmiljön, inom ramen för den samordnade recipientkontrollen, i tillflöden till Vättern inom Jönköpings län. Årets undersökningar omfattade vattenkemi, metaller i vattenmossa, växtplankton, bottenfauna och provfiske. Årets rapport finns i en version där samtliga bilagor finns på en CD-skiva som sitter i en ficka på insidan av omslagets baksida. Dessutom finns en populärversion i vikt A3-format. Efter några inledande avsnitt om väderförhållanden, vattenföring, ämnestransport och arealspecifik förlust, kommenteras resultaten delområdesvis. I Figur 9 (näringsstatus fosfor), Figur 1 (näringsstatus växtplankton), Figur 11 (näringsstatus bottenfauna) och Figur 12 (färgtal) redovisas några vattenkvalitetsaspekter på färgkartor. Lufttemperatur och nederbörd 19-talets mildaste aprilmånad År 211 var ett av de 15 år som sedan 1995 haft en årsmedeltemperatur över den normala (7, jämfört med 5,2 C för perioden ) vid SMHI:s meteorologiska station vid Jönköpings flygplats. Bara två år (1996 och 21) hade lägre årsmedeltemperaturer jämfört med normalvärdet. Alla månader utom februari hade temperaturer över de normala. Särskilt milt var det i april som var 19-talets mildaste aprilmånad. Blött i juni och december, torrt i april och november År 211 var årsnederbörden något större än vanligt (7 %, 846 jämfört med 787 mm för perioden ) vid SMHI:s meteorologiska station i Jönköping. De största nederbördsmängderna kom i juni och december (Figur 1). Särskilt lite nederbörd föll det i april och november (Figur 1). Nederbörd (mm) jan feb mars april maj juni juli aug sep okt nov dec min 19-tal max 19-tal Figur 1. Månadsnederbörd vid SMHI:s väderstation vid Jönköpings flygplats. (station 7446) år 211 samt normalvärden för perioden Streckade linjer visar min- och maxvärden under 199-talet. Vattenföring och ämnestransport Högre vattenföring än normalt i hela området Att 211 var ett något mer nederbördsrikt år än normalåret avspeglades även i vattenföringen. För året som helhet var vattenföringen högre än vanligt i hela området (se exemplet Huskvarnaån i Figur 2). Störst var skillnaden i Lillån (Bankeryd), där 211 års medelvattenföring var 39 % högre än medelvärdet för perioden Minst var skillnaden i Tabergsån, där flödet bara var 8 % högre jämfört med medelvärdet för perioden

6 VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 211 Textkommentar Kväve (ton/år) Kväve Flöde Flöde (m 3 /s) 1 21 Figur 2. Ämnestransport av kväve och årsmedelflöde i Huskvarnaån vid utloppet i Vättern (station 3) åren Högsta vattenföringen i april och december Generellt var vattenföringen högre än normalt i april, juni och december. I april var orsaken sannolikt främst snösmältning på grund av det milda vädret. I juni och december bidrog istället mycket nederbörd. Lägre vattenföring än vanligt noterades främst i januari, maj och november. Större transporter av främst organiskt material och fosfor i flera vattendrag Den högre vattenföringen bidrog till att 211 års transporter av främst syreförbrukande organiskt material (TOC) och fosfor var högre än medelvärdet för perioden I Lyckåsån och Huskvarnaån (Figur 2) var däremot kvävetransporten lägre än vanligt. Högst kväveförluster i de vattendrag som påverkas mest av utsläpp från reningsverk Årstransporten av kväve respektive fosfor dividerad med avrinningsområdets yta ger den arealspecifika förlusten. I Nässjöån, där genomslaget från Nässjö reningsverk är kraftigt, uppmättes extremt hög kväveförlust (51 kg/ha, år) med mycket stor avvikelse från jämförvärdet. Även i Tabergsån och Lillån (Bankeryd) vid respektive utlopp i Vättern uppmättes mycket höga kväveförluster (16 respektive 18 kg/ha, år) med stor avvikelse från jämförvärdet. Vidare hade Lyckåsån, Stensjöån, Huskvarnaån, Lillån (Tabergsån), Tabergsån (inlopp i Munksjön) och Hökesån höga kväveförluster (4-6 kg/ha, år) med tydlig till stor avvikelse från jämförvärdet. Av nämnda vattendrag påverkas särskilt Tabergsån och Lillån av reningsverken i Jönköping respektive Bankeryd, medan övriga vattendrag sannolikt främst påverkas av omgivande jordbruksmark. Övriga vattendrag (Kierydsån och Knipån) hade måttligt höga kväveförluster med tydlig avvikelse från jämförvärdet. Mycket höga fosforförluster i Lyckåsån och Nässjöån I Nässjöån noterades även mycket höga fosforförluster (,33 kg/ha, år) med stor avvikelse från jämförvärdet. Mycket höga fosforförluster (,43 kg/ha, år) uppmättes även i Lyckåsån, där avvikelsen från jämförvärdet var extremt stor. Höga fosforförluster uppmättes dessutom i Tabergsån och Lillån vid Bankeryd (,19 respektive,29 kg/ha, år) vid respektive utlopp i Vättern, och avvikelsen från jämförvärdet klassades som stor respektive mycket stor. Övriga vattendrag hade låga eller oftast måttligt höga fosforförluster med tydlig till stor avvikelse från jämförvärdet. Röttleåns avrinningsområde God näringsstatus i Kierydsån och Ören och måttlig i Bunn och Röttleån Medelhalten av näringsämnet fosfor var måttligt hög i Kierydsån år 211. Halten var måttligt hög även nedströms i sjön Bunn (augusti), men bedömdes som låg i Ören. Röttleån hade mycket hög medelhalt av fosfor till följd av påverkan från jordbruk och enskilda avlopp. Halterna av näringsämnet kväve var lägre i sjöarna Ören och Bunn (måttligt höga halter) jämfört med Kierydsån (höga halter) och Röttleån (mycket höga halter). I Röttleån var knappt 7 % av total- 2

7 VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 211 Textkommentar kvävet nitrit- och nitratkväve. Klassning enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Handbok 27:4) gav god status avseende kvalitetsfaktorn Näringsämnen i Kierydsån och Ören respektive måttlig status i Bunn och Röttleån. Långsiktigt minskande medelhalter av fosfor i Bunn och Röttleån I Bunn minskade fosformedelhalterna från huvudsakligen måttligt höga halter under 199-talet till på gränsen mellan låga och måttligt höga halter under 2-talet. Motsvarande minskning är inte lika tydlig i Ören. I Röttleån minskade medelhalterna av fosfor svagt från extremt höga halter på 197-talet till därefter oftast mycket höga halter. Orsaker till minskningen kan bland annat vara utbyggnad av reningsverk, minskad befolkningstäthet i glesbygd och förändrad inriktning på jordbruket. Viss minskning även av kvävemedelhalter i Röttleån, men fortsatt mycket höga halter I Röttleån syns en viss minskning även för kväve, även om halterna huvudsakligen har varierat inom klassen mycket höga halter under den senaste 35-årsperioden. Undantaget var år 29, då det för första gången noterades en hög medelhalt av kväve i Röttleån, men denna bedömdes åren 21 och 211 åter som mycket hög. Hög status för både siktdjup och klorofyll i Ören och Bunn Klorofyllhalten (mått på algmängd) var i augusti 211 mycket låg i Ören och låg i Bunn. Detta står i överensstämmelse med de relativt låga fosforhalterna. Liten algmängd, svagt färgat och svagt grumligt vatten (måttligt i Bunn) gav större siktdjup jämfört med övriga undersökta sjöar. Siktdjupet bedömdes som stort i Ören (6,1 m) och måttligt stort i Bunn (4,1 m). Klassning enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Handbok 27:4) gav hög status avseende kvalitetsfaktorerna Siktdjup och Klorofyll i båda sjöarna. Växtplankton påvisade näringsfattigdom i Ören och måttlig näringsrikedom i Bunn Växtplanktonundersökningen i augusti 211 visade på näringsfattiga förhållanden i Ören och måttligt näringsrika förhållanden i Bunn. Enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Handbok 27:4) var näringsstatusen hög i Ören och god i Bunn, men klassades enligt Medins expertbedömning ned en klass till god i Ören och måttlig i Bunn. Risken för långvariga blomningar av potentiellt giftbildande blågrönalger bedömdes som liten för båda sjöarna. Orsaker till generellt ökande halter av organiskt material inte klarlagda Vid alla provplatser i delområdet finns tendenser till svagt ökande halter av organiskt material sedan 199-talet (mätt som TOC och syns i än högre grad på färgtal), som inte bara orsakats av ökande vattenföring. I Kierydsån noterades mycket hög TOC-halt (17 mg/l) för första gången sedan Samma fenomen är känt från stora delar av södra och mellersta Sverige, men forskarna är inte är helt överens om orsakerna. En teori är att klimatförändringar spelar in, till exempel genom att ökande temperatur (främst vintertid) medför att nedbrytning av organiskt material i marken med påföljande utlakning av humusämnen till vattendragen, i högre grad är möjlig även vintertid. En annan teori kopplar utvecklingen till minskande försurning såtillvida att humusämnen som tidigare var bundna till sulfat i marken nu frigörs. Återkommande syrebrist i Bunn Syreförhållandena var tillfredsställande i Kierydsån, Ören och Röttleån år 211. I Bunn rådde emellertid syrefritt eller nästan syrefritt tillstånd mellan 8 och 18 meters djup vid provtagningen 23 augusti 211. I Bunn har det varit syrebrist i bottenvattnet (-,6 mg/l) vid samtliga provtagningar under perioden

8 VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 211 Textkommentar Edeskvarnaåns avrinningsområde Jordbruk bidrog till dålig näringsstatus i både Lyckåsån och Landsjön I den jordbrukspåverkade Lyckåsån bedömdes medelhalterna av fosfor som extremt höga (126 µg/l) och kväve som mycket höga (1783 µg/l) år 211. Årets högsta fosforhalter sammanföll ofta med starkt grumligt vatten, vilket påvisar erosion från jordbruksmark, troligen i samband med regn. I Landsjön var fosforhalten extremt hög i både yt- (14 µg/l) och bottenvattnet (12 µg/l) vid provtagningen 24 augusti, varav cirka 6-75 % var fosfatfosfor. Bedömt enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Handbok 27:4) var näringsstatusen dålig i både Lyckåsån och Landsjön. Ofta extremt höga fosforhalter i både Lyckåsån och Landsjön I Lyckåsån ökade medelhalterna av kväve inom klassen mycket höga halter under perioden Under de senaste fem åren har halterna emellertid åter varit lägre. I Landsjön ökade av okänd orsak fosforhalterna i ytvattnet dramatiskt vid millennieskiftet till extremt höga halter från att ha varit mycket höga under 199-talet, men minskade sedan lika drastiskt mellan åren 22 och 23. Därefter har halterna oftast varit lägre, men fortfarande inom klassen extremt höga halter. Kvävehalterna i Landsjön minskade från höga till måttligt höga under 2-talet, men har under de senaste fyra åren åter klassats som höga. Landsjön hade den lägsta kväve/fosfor-kvoten av samtliga undersökta sjöar Landsjön hade den lägsta kvoten mellan näringsämnena kväve och fosfor (N/P-kvot 5) av alla undersökta sjöar i augusti 211. Detta bedöms som stort kväveunderskott, vilket påvisar stor risk för blomning av potentiellt giftiga blågrönalger. Klorofyllhalten (mått på algmängd) var måttligt hög. Vid bedömning enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Handbok 27:4) uppnåddes inte god status för klorofyll. Expertbedömning av växtplankton gav otillfredsställande näringsstatus i Landsjön Undersökningen av växtplankton bekräftade näringsrika förhållanden i Landsjön i augusti 211. Enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Handbok 27:4) klassades näringsstatusen som måttlig, men vid Medins expertbedömning klassades denna ned till otillfredsställande. Risken för långvarig blomning av potentiellt giftiga alger bedömdes som liten. Starkt grumligt och färgat vatten i Lyckåsån Vattnet i Lyckåsån bedömdes år 211 som starkt grumligt (medel: 16 FNU) till följd av erosion från omgivande jordbruksmark. Särskilt höga värden noterades i juni (27 FNU), vilket kan bero på kraftigt regn och ökad vattenföring dagarna innan provtagningen. Stor tillförsel av organiskt material (främst humusämnen) medförde även mycket hög halt av organiskt material (TOC: 27 mg/l) samt starkt färgat vatten (13 mg Pt/l) i juni. Liksom vid många andra provplatser ökade TOC-halterna mer än vattenföringen under 199- och 2-talet och 211 års medelhalt var den högsta i tidsserien med startår 1989 (Figur 3). TOC (mg/l) Figur 3. Årsmedelhalter av organiskt material (mätt som TOC) i Lyckåsån (station 22) åren Linjer anger gränser mellan mycket låg, låg, måttligt hög, hög och mycket hög halt. 4

9 VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 211 Textkommentar Syrerikt tillstånd i både Lyckåsån och Landsjön Lyckåsån hade tillfredsställande syreförhållanden vid samtliga provtagningar under år 211. Syrehalten i bottenvattnet i Landsjön varierade under perioden från syrerikt till syrefritt eller nästan syrefritt tillstånd. Vid årets provtagning var det syrerikt tillstånd i bottenvattnet på 9,5 meters djup. I samband med syrebrist har det tidigare år ofta noterats förhöjda fosforhalter i bottenvattnet (utlösning av fosfat som annars är bundet till järn i sedimentet), men detta var inte fallet i augusti 211. Huskvarnaåns avrinningsområde Dålig näringsstatus i Nässjöån, Ryssbysjön, Huluån, Lilla Nätaren och Lillån vid Huskvarna Fosformedelhalterna bedömdes som måttligt höga till höga vid flertalet provplatser i delområdet år 211. I Huluån och Lilla Nätaren var fosforhalterna mycket höga, medan de i Ryssbysjön och Lillån vid Huskvarna till och med klassades som extremt höga. Jämfört med referensvärdet 19 µg/l i Lanån var avvikelsen stor i Nässjöån och Lilla Nätaren, mycket stor i Huluån samt extremt stor i Ryssbysjön och Lillån vid Huskvarna. De lägsta halterna (måttligt höga halter) uppmättes i Ällingabäcken, Fredriksdalaån, Lanån, Huskvarnaån vid Ylens, Stensjöån och Stensjön. Bedömning enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Handbok 27:4) gav god eller måttlig näringstatus vid flertalet provplatser. Runnerydssjöns utlopp hade otillfredsställande status medan statusen var dålig i Nässjöån, Ryssbysjön, Huluån, Lilla Nätaren och Lillån vid Huskvarna. Bottenfaunan bekräftade högre näringsstatus i Ryssbysjön och Huluån Den högre näringsstatusen i Ryssbysjön och Huluån bekräftades av undersökningarna av bottenfauna, vilka påvisade otillfredsställande status i Ryssbysjöns djupområde samt måttlig status i Ryssbysjöns strandzon och Huluån. Jordbrukspåverkan och fosforläckage De förhöjda fosforhalterna torde främst bero på jordbrukspåverkan. I Ryssbysjön samt den strax nedströms belägna Huluån och sjön Lilla Nätaren bidrog sannolikt fosforläckage från sjösediment. Extremt hög kvävehalt i Nässjöån Flertalet provplatser hade höga medelhalter av kväve. I Ällingabäcken, Ryssbysjön, Huluån och Lillån vid Huskvarna var 211 års kvävehalter mycket höga, medan det i Nässjöån uppmättes extremt hög kvävehalt (767 µg/l). Jämfört med referensvärdet 663 µg/l i Lanån klassades avvikelsen som extremt stor i Nässjöån och mycket stor i Lillån. Vid övriga nämnda provplatser klassades avvikelsen som tydlig till stor. Nässjöån kraftigt påverkad av reningsverket Haltförhöjningen av kväve i Nässjöån orsakades främst av utsläpp från Nässjö reningsverk. För år 211 redovisades utsläpp av 557 kg fosfor och 86 ton kväve, att jämföra med transporten i Nässjöån vid utloppet i Ryssbysjön som för år 211 beräknades till 733 kg fosfor och 111 ton kväve. Av siffrorna framgår att Nässjöån var kraftigt påverkad av reningsverket som bidrog med 75-8 % av både kväve- och fosfortransporten. Ökande och minskande näringsämneshalter Vid flertalet provplatser uppvisar tidsserierna för kväve varken ökande eller minskande halter. I Lilla och Stora Nätaren samt Huskvarnaåns utlopp i Vättern (Figur 4) syns emellertid minskande kvävehalter (i viss mån även fosfor). I Huskvarnaåns utlopp var 211 års kvävemedelhalt den 5

10 VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 211 Textkommentar Totalkväve (µg/l) 7 Vattenföring (m 3 /s) 1 Totalfosfor (µg/l) 2 Vattenföring (m 3 /s), ,5,4,3,2, , Kväve Vattenföring Fosfor Vattenföring Figur 4. Årsmedelhalter av kväve och årsmedelvattenföring i Huskvarnaån vid utloppet i Vättern (station 3) åren Figur 5. Årsmedelhalter av fosfor och årsmedelvattenföring i Lillån vid Huskvarna (station 315) åren lägsta i mätserien med startår I Ällingabäcken och Lillån vid Huskvarna har kvävehalterna istället ökat något. I Lillån vid Huskvarna var 211 års kvävemedelhalt den högsta i mätserien med startår 24. Tidsserierna för fosfor uppvisar i flera fall svagt minskande tendenser. I Ällingabäcken, Fredriksdalaån, Stensjöån och Lillån vid Huskvarna (Figur 5) ökade däremot fosforhalterna något. I Lillån vid Huskvarna var 211 års fosformedelhalt, i likhet med kvävemedelhalten, den högsta i mätserien med startår 24. Vattenföringen uppvisar generellt en svagt ökande tendens under den senaste 2-årsperioden. Ökande halter av näringsämnen kan därför bero på ökat markläckage, medan minskande halter kan förklaras med minskat genomslag från punktkällor, antingen som en spädningseffekt eller på grund av minskade utsläppsmängder. God status endast för siktdjup i Stensjön I augusti 211 klassades klorofyllhalterna (mått på algmängd) som höga i Ryssbysjön (33 µg/l), Lilla (27 µg/l) och Stora Nätaren (22 µg/l) samt måttligt höga i Stensjön (14 µg/l). Särskilt Ryssbysjön och Lilla Nätaren hade högre klorofyllhalter än övriga undersökta sjöar, vilket återspeglades i siktdjupet som bara var cirka 1 m. Klorofyllstatusen uppnådde inte god status i någon av de fyra sjöarna i delområdet. Statusen för siktdjup bedömdes som god i Stensjön, måttlig i Lilla och Stora Nätaren samt otillfredsställande i Ryssbysjön. Växtplankton påvisade näringsrikt tillstånd i Ryssbysjön samt Lilla och Stora Nätaren Undersökningar av växtplankton påvisade näringsrika förhållanden i Ryssbysjön samt Lilla och Stora Nätaren i augusti 211. Enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Handbok 27:4) var näringsstatusen måttlig i de tre nämnda sjöarna. Enligt Medins expertbedömning nedklassades dock näringsstatusen till otillfredställande i Ryssbysjön och Lilla Nätaren. Risken för långvarig blomning av potentiellt giftiga alger bedöms som mycket stor i dessa tre sjöar. Växtplanktonsamhället i Stensjön påvisade måttligt näringsrika förhållanden. Enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Handbok 27:4) var näringsstatusen god, men klassas enligt Medins egen bedömning ned till måttlig. Risken för långvarig blomning av blågrönalger bedöms som liten. 6

11 VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 211 Textkommentar Generellt betydligt grumligt vatten Minst grumligt (måttligt grumligt) var vattnet vid referensstationen i Lanån samt Huskvarnaån vid Ylens utlopp. Vid flertalet övriga provplatser bedömdes vattnet som betydligt grumligt. Undantagen var Ällingabäcken, Ryssbysjön, Huluån, Lilla Nätaren och Lillån (Huskvarna), där vattnet var starkt grumligt (medelvärden 7,2-23 FNU). Det generellt grumliga vattnet beror huvudsakligen på erosion från jordbruksmark, vilket bekräftas av att provplatserna med det grumligaste vattnet hade de högsta fosforhalterna. Till den starka grumlingen i Ryssbysjön och Lilla Nätaren bidrog även riklig algproduktion. I bottenvattnet i Lilla Nätaren kan eventuellt även efterfällning av järn i provflaskan beroende på syrebrist ha bidragit. Oftast mycket höga halter av organiskt material Flertalet provplatser i Huskvarnaåns avrinningsområde hade höga eller mycket höga medelhalter av syreförbrukande organiskt material (TOC) år 211. De lägsta halterna noterades vid Runnerydssjöns utlopp, vilket var den enda stationen som hade måttligt höga halter. Halterna var generellt något högre längre uppströms i avrinningsområdet, vilket förklaras av större tillförsel av humus från skogs- och myrmark. Längre ned passerar vattnet stora sjöar där det organiska materialet kan sedimentera och nedbrytningen påbörjas. Halterna minskar även på grund av utspädning från mindre humösa vattendrag. Ökande TOC-halter kan vara en följd av klimatförändring eller minskad försurning Vid flertalet provplatser finns tendenser till ökande medelhalter av organiskt material (TOC), och 211 års halter var vid flera stationer de högsta i mätserien. Utvecklingen kan delvis kopplas till nederbörd och avrinning. Mer nederbörd och därmed större avrinning ger större utlakning av humusämnen. TOC-halterna har dock ofta varit högre än förväntat i relation till vattenföringen, vilket kan vara en följd av klimatförändringar och/eller minskad försurning (se sidan 3). Tillfredsställande syretillstånd förutom vid Runnerydssjöns utlopp och Lilla Nätaren Under år 211 var syretillståndet tillfredsställande vid samtliga provplatser i rinnande vatten förutom vid Runnerydssjöns utlopp, där svagt syretillstånd noterades i februari. I Lilla Nätaren var det syrefattigt i bottenvattnet vid provtagningen 24 augusti. Den främsta orsaken till den dåliga syretillgången var troligen stor tillförsel av organiskt material från omgivande mark samt stor algproduktion i sjön i kombination med en begränsad djuphåla. (Tillgänglig mängd syre under språngskiktet räcker inte till för nedbrytning av det organiska materialet.) I Ryssbysjön och Stensjön var syretillgången god, vilket även gällde Stora Nätaren. I Stora Nätaren togs emellertid provet tyvärr på en avsevärt grundare provplats än vanligt. Förbättrad syretillgång i främst Nässjöån Vid flertalet provplatser i vattendrag har syretillståndet varit tillfredsställande under hela perioden Undantagen är Runnerydssjöns utlopp, Nässjöån och Lanån, där det vissa år varit syrefattigt eller svagt syretillstånd. I Nässjöån ökade syrehalterna från syrefattigt till oftast måttligt syrerikt tillstånd från mitten av 199-talet till mitten av 2-talet. I Ryssbysjön, Lilla och Stora Nätaren samt Stensjön har det ofta varit dålig syretillgång i bottenvattnet under perioden I Ryssbysjön har det dock sedan år 24 varit god syretillgång vid sensommarprovtagningen. (Tidigare provtogs sjöarna även på vårvintern). Huvudsakligen låga, och dessutom minskande, metallhalter i vatten Uppmätta medelhalter av metaller i vatten var huvudsakligen låga eller till och med mycket låga år 211. I Huskvarnaån uppströms Kåvasjön uppmättes dock en tillfälligt hög blyhalt i augusti. Vid samma provplats noterades även måttligt höga halter av koppar i juni och augusti. Tillfälligt måttligt höga halter av koppar och zink förekom även vid Runnerydssjöns utlopp i februari. Flertalet tidsserier går mot minskande metallhalter under 2-talet, vilket åtminstone delvis kan 7

12 VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 211 Textkommentar kopplas till ökande vattenföring som medfört utspädning av utsläpp från punktkällor (dagvatten, bräddvatten, avloppsvatten). Måttligt höga kopparhalter i vattenmossa i Lanån och Stensjöån Även metallhalterna i vattenmossa var huvudsakligen låga år 211. I Lanån uppmättes en måttligt hög kopparhalt år 211. Vid denna station har koppar frekvent förekommit i måttligt höga halter sedan I Lanån noterades måttligt höga metallhalter även åren 25 (krom), 26 (kvicksilver och krom), 27 (krom och kvicksilver), 28 (kvicksilver) och 29 (kobolt). Eftersom stationen i Lanån är en referenspunkt, opåverkad av punktkällor, har de förhöjda metallhalterna troligen geologiska orsaker. Även i Stensjöån uppmättes måttligt höga halter av koppar år 211. Måttligt höga metallhalter har noterats i Stensjöån även tidigare. Måttligt höga kobolthalter noterades i Stensjöbäcken under perioden samt 29. Under 2-talet har måttligt höga halter även registrerats för koppar (29, 21) och krom (29, 21) samt kvicksilver (29). Förvånansvärt låg öringtäthet i Stensjöån Vid elprovfisket i Stensjöån (station 33) påträffades två arter: öring och bergsimpa. Antalet öringar har varierat mellan åren, men tätheten har alltid varit relativt låg. Eftersom lokalen bedöms vara en mycket lämplig öringbiotop är det förvånande att öringtätheten inte är högre. Enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Handbok 27:4) var den ekologiska statusen god vid samtliga fisken (klassning gjord sedan 24). Kraftigt grumlat vatten medförde sannolikt en underskattning av öringtätheten i Lillån Sedan 24 års provfiske har förekomsten av öring i Lillån (station 315) varit relativt oförändrad. Årets fångst var den näst lägsta sedan år 24. Det kan inte uteslutas att den låga fångsten vid årets undersökning i hög grad berodde på att vattnet var mycket kraftigt grumlat. Detta minskade fångstbarheten och bidrog med stor säkerhet till en viss underskattning av beståndstätheten. Dominansen av öring är den viktigaste orsaken till att lokalens fiskbestånd bedöms indikera en god ekologisk status. Tabergsåns avrinningsområde Måttlig till god näringsstatus Flertalet provplatser i delområdet hade måttligt höga medelhalter av fosfor år 211. Tabergsån vid Bårarp, Lillån vid inloppet i Tabergsån, Tabergsån vid inloppet i Munksjön, Munksjön och Tabergsån vid utloppet i Vättern hade alla höga halter med tydlig till stor avvikelse från jämförvärdet 15 µg/l i Vederydssjöns utlopp. Vid klassning enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Handbok 27:4) var näringsstatusen måttlig i Munksjön och Lillån vid inloppet i Tabergsån. Vid övriga provplatser klassades näringsstatusen som god. Bottenfauna påvisade måttlig näringsstatus i Munksjöns strandzon och otillfredsställande status i djupområdet Undersökning av bottenfauna bekräftade måttlig näringsstatus i Munksjöns strandzon. I djupområdet i samma sjö klassades näringsstatusen som otillfredsställande. Vid övriga bottenfaunalokaler i Lillån vid Råslätt, Tabergsån vid Bårarp och Sandserydsån var näringsstatusen hög. Mycket höga kvävehalter i Kallebäcken, Munksjön och Tabergsån före Vättern I Kallebäcken, Munksjön och Tabergsån vid utloppet i Vättern var 211 års kvävemedelhalter mycket höga. Samtliga övriga provplatser hade höga halter med undantag för Vederydssjöns utlopp och Rocksjön, där halterna var måttligt höga. Jämfört med referensvärdet 577 µg/l vid Ve- 8

13 VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 211 Textkommentar derydssjöns utlopp bedömdes avvikelsen som stor i Kallebäcken samt mycket stor i Munksjön och Tabergsån vid utloppet i Vättern. Haltförhöjningen i Munksjön och Tabergsån förklaras främst av utsläpp från Simsholmens reningsverk och i Kallebäcken av jordbrukspåverkan. Halterna av ammoniumkväve i Munksjön kan vara skadliga för fisk I februari till och med september uppmättes ammoniumkvävehalter >15 µg/l i Munksjöns bottenvatten, vilket bedöms som mycket höga halter. I oktober var halterna höga, vilket även gällde ytvattnet i februari till och med maj samt oktober. Vid halter över 15 µg/l anses ammonium vara giftigt för vanliga fiskarter som abborre och gädda. Halter över denna nivå förekom i Munksjöns bottenvatten. Ammonium är även kraftigt syreförbrukande och bidrar därför till syrebristen i Munksjön. Interngödning i Munksjön Vid enstaka provtagningar (september) var fosforhalten i Munksjöns bottenvatten mer än dubbelt så hög som i ytvattnet. Bidragande till detta var sannolikt interngödning (utlösning av fosfor från sedimentet) vid syrebrist. Kvävehalten i Tabergsån ökade med 15 % efter att ha passerat Munksjön I Munksjön sker ett stort tillskott av kväve och fosfor från främst Simsholmens reningsverk och till mindre del Munksjö pappersbruk. År 211 ökade medelhalten av kväve med 15 % mellan inloppet i Munksjön (station 42) och utloppet i Vättern (station 4) medan fosforhalten bara ökade med cirka 8 %. Reningsverket tillför Munksjön mer kväve än vad som transporteras med Tabergsån. Ökande kvävehalter i Munksjöns bottenvatten och utlopp Under perioden minskade medelhalterna av fosfor i Rocksjön och Munksjön, i Rocksjön även kvävehalterna, i ytvattnet. Detsamma gällde bottenvattnet, frånsett ökande kvävehalter i Munksjön. År 211 var emellertid halterna av fosfor och kväve i Munksjöns bottenvatten, de lägsta uppmätta sedan mätningarna började år I Munksjöns utlopp minskade fosforhalterna svagt, medan kvävehalterna ökade. Under samma period ( ) uppvisade vattenföringen i Tabergsån ingen tydlig upp- eller nedgående trend, varför haltvariationerna troligen främst förklaras av varierande utsläppsmängder. Kraftig erosion gav fördubblad fosforhalt jämfört med tidigare år i Tabergsån vid Bårarp I Tabergsån vid Bårarp var 211 års fosformedelhalt den absolut högsta i mätserien, och ungefär dubbelt så hög som tidigare. Eftersom även värdena för turbiditet (grumlighet) och halten organiskt material (TOC) var ovanligt höga, så var orsaken sannolikt kraftig erosion från omgivande mark och/eller bottensediment i samband med mycket regn och hög vattenföring under sommarmånaderna. God klorofyllstatus i Rocksjön, men inte i Munksjön Klorofyllhalten (mått på algmängd) bedömdes som låg i Rocksjön och måttligt hög i Munksjön i augusti 211. Vid bedömning enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Handbok 27:4) var klorofyllstatusen god i Rocksjön, men uppnådde ej god status i Munksjön. Växtplankton påvisade något högre näringsgrad i Munksjön jämfört med Rocksjön Undersökningarna av växtplankton påvisade näringsfattiga förhållanden i Rocksjön och måttligt näringsrika förhållanden i Munksjön i augusti 211. Både enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Handbok 27:4) och Medins expertbedömning klassades näringsstatusen som god i Munksjön. I Rocksjön sänkte emellertid Medins statusbedömningen från hög till god. Risken för långvarig blomning av giftiga blågrönalger klassades som ingen eller obetydlig i Rocksjön och liten i Munksjön. 9

14 VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 211 Textkommentar Minst grumligt i Rocksjön och mest grumligt i Tabergsån vid Bårarp Minst grumligt (måttligt grumligt) var vattnet i Rocksjön. Vattnet vid flertalet övriga provplatser klassades som betydligt grumligt. I Tabergsån vid Bårarp (7,6 FNU) och Lillån vid inloppet i Tabergsån (7,1 FNU) bedömdes vattnet dock som starkt grumligt. Rocksjöns klara vatten beror på att sjön via pumpning tillförs vatten från Vättern, vilket även kan förklara att siktdjupet bedömdes som måttligt i Rocksjön och litet i Munksjön (augusti). Mätseriernas högsta turbiditet vid flera provplatser år 211 Under perioden ökade grumligheten vid några provplatser. Detta gällde särskilt Vederydssjöns utlopp (Figur 6), Lillån vid inloppet i Tabergsån, Tabergsån vid inloppet i Munksjön och Munksjön. Vid dessa provplatser, samt i Tabergsån vid Bårarp, var 211 års medelvärde för turbiditet det högsta i mätserien. I samtliga fall noterades 211 års största grumling i oktober (se exempel i Figur 7). Detta torde bero på att mycket regn, med påföljande stor ytavrinning och hög vattenföring, medförde kraftig erosion från omgivande mark och/eller bottensediment, möjligen kombinerat med höstplöjning. TOC (mg/l) TOC Turbiditet (FNU) 3, Turbiditet 2,5 2, 1,5 1,,5, Figur 6. Årsmedelvärden för organiskt material (mätt som TOC) och turbiditet (grumlighet) i Vederydssjöns utlopp (station 49) åren Turbiditet (FNU) J F M A M J J A S O N D Turbiditet Fosfor (µg/l) 7 Fosfor Figur 7. Värden för turbiditet (grumlighet) och fosforhalter i Tabergsån vid inloppet i Munksjön (station 42) år Från mycket låg halt till mycket hög halt av organiskt material Påverkan av humusämnen från skogs- och myrmark gav högst medelhalter av syreförbrukande organiskt material (TOC) i de övre delarna av avrinningsområdet. Mycket höga halter uppmättes i Sandserydsån (29 mg/l), Vederydssjöns utlopp (21 mg/l), Tabergsån vid Bårarp (19 mg/l), Lillån vid inloppet i Tabergsån (17 mg/l) och Tabergsån vid inloppet i Munksjön. Rocksjön hade mycket låg TOC-halt, medan halterna vid övriga provplatser var höga (Kallebäcken och Munksjön) eller måttligt höga (Munksjöns utlopp). Mätseriernas högsta TOC-halter vid flertalet provplatser år 211 För nästan alla provplatser syns en trend mot ökande medelhalter av organiskt material (TOC) under perioden (se exempel i Figur 6). I nästan samtliga fall var 211 års medelhalt den högsta i mätserien. De senaste årens TOC-halter har varit högre än förväntat relaterat till vattenföringen, vilket kan bero på klimatförändringar och/eller minskad försurning (se sidan 3). 1

15 VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 211 Textkommentar Frekvent syrebrist i Munksjön och Rocksjön I Munksjön, som provtogs varje månad, var det syrebrist mellan cirka 1 och 18 meters djup under perioden juni till och med september. I januari, februari, mars och maj var det syrefattigt i bottenvattnet. Under årets sista tre månader var hela vattenmassan däremot väl syresatt. I både Munksjön och Rocksjön har det varit frekvent syrebrist under hela perioden , medan syretillgången varit god vid provplatserna i rinnande vatten. (I Rocksjön gjordes tyvärr provtagningen i augusti 211 på fel provplats, där det var avsevärt grundare än annars.) Den dåliga syretillgången i främst Munksjön kan åtminstone delvis förklaras av stora utsläpp av syreförbrukande ämnen från Simsholmens reningsverk (ammonium och organiskt material) och Munksjö pappersbruk (organiskt material). Större delen av belastningen härrör från reningsverkets utsläpp av ammonium. Omvandling av ammonium till nitrat är starkt syrekrävande (1 kg ammonium kräver 4,6 kg syre). Surstötar har bara förekommit i Sandserydsån Motstånskraften mot försurning (buffertkapaciteten mätt som alkalinitet) har vid samtliga provplatser utom en, varit god eller mycket god under hela undersökningsperioden. I Sandserydsån har dock surstötar noterats i samband med höga flöden. Så var fallet även år 211, då surstötar förekom i juni (ph-värde: 5,6, alkalinitet:,2 mekv/l) och december (ph-värde: 5,9, alkalinitet:,4 mekv/l). Även undersökningen av bottenfauna år 211 indikerade måttligt sura förhållanden. Kalkningsinsatser sker i de övre delarna av Tabergsåns avrinningsområde. Effekt av förhöjda blyhalter i Tabergsån vid inloppet i Munksjön begränsades av mycket humus I Tabergsån vid inloppet i Munksjön noterades hög blyhalt (3,3 µg/l) i juni och måttligt hög blyhalt (1,4 µg/l) i september 211. Vid dessa tillfällen innehöll vattnet mycket humus, vilket syntes som starkt färgat vatten (14 respektive 3 mg Pt/l) och mycket höga TOC-halter (25 respektive 36 mg/l). Blyets eventuella giftverkan på biologin var därför sannolikt liten, eftersom blyet var bundet till organiskt material. Lägre metallhalter i vattenmossa i Tabergsån än närmast föregående år I Tabergsån (station 48) uppmättes år 211 måttligt hög halt av koppar i vattenmossa. I övrigt var metallhalterna låga. År 21 noterades måttligt höga halter av flera metaller (koppar, kadmium, bly och arsenik). År 21 var dessutom kobolthalten hög (46 mg/kg TS), vilket även var den högsta halten i tidsserien med startår Kallebäcken bra öringbiotop för både ensomrig och äldre öring Vid 211 års provfiske i Kallebäcken påträffades öring och stensimpa. Lokalen utgör en god öringbiotop för både ensomrig och äldre öring. Enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Handbok 27:4) har den ekologiska statusen varit god vid alla tidigare fisken, förutom år 21, då den klassades som måttlig på grund av förekomst av abborre. Lillåns och Domneåns avrinningsområden Från god till dålig näringsstatus i Lillån nedströms Bankeryd I Lillån ökade medelhalterna av näringsämnet fosfor från måttligt hög halt (god näringsstatus) vid referensstationen Toveryd (station 62, ny sedan 24) till mycket hög halt (dålig näringsstatus) vid utloppet i Vättern (station 6). Medelhalterna av kväve ökade inom klassen mycket höga halter. Avvikelsen bedömdes som mycket stor för fosfor och. stor för kväve. Mycket höga kvävehalter, varav knappt 9 % nitrat-+nitritkväve, samt låga halter av organiskt material och låg temperatur, avslöjar att provplatsen vid Toveryd var frekvent grundvattenpå- 11

16 VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 211 Textkommentar verkad. Detta gör den mindre lämplig som referens. Vid undersökningen av bottenfauna i Lillån bedömdes näringsstatusen som otillfredsställande. Vid de båda provplatserna i Domneån (71, ny sedan 24, respektive 7) var fosfor- och kvävehalterna lägre (höga halter). Näringsstatusen bedömdes som god för båda dessa stationer. I Lillån vid utloppet i Vättern minskade kvävemedelhalterna från extremt höga till mycket höga under perioden Bankeryds reningsverk bidrog med 15-3 % av näringsämnestransporten i Lillån Haltökningen av näringsämnen nedströms i Lillån beror på inverkan från jordbruk och utsläpp från reningsverket i Bankeryd. Reningsverket bidrog år 211 med 16 % av fosfortransporten och 28 % av kvävetransporten med Lillån till Vättern. Starkt grumligt vatten vid Lillåns och Domneåns utlopp i Vättern I Lillån ökade turbiditeten från måttligt grumligt vatten vid referensstationen Toveryd (62) till starkt grumligt (9,6 FNU) vid utloppet i Vättern (6). I Domneån ökade turbiditeten från betydligt grumligt vid station 71 till starkt grumligt (7,3 FNU) vid station 7. Grumlingen orsakades sannolikt främst av erosion från åkermark. Vid station 62 var 211 års medelvärde för turbiditet det högsta i mätserien med startår 24. Humuspåverkan från myrmark gav mycket hög halt av organiskt material i Domneån Medelhalten syreförbrukande organiskt material (TOC) ökade från låg vid referensstationen Toveryd (62) till måttlig vid Lillåns utlopp i Vättern (6). Domneån med sitt myrrika avrinningsområde hade mycket höga halter vid båda stationerna (71 och 7). Att de höga halterna främst beror på tillförsel av humusämnen var särskilt tydligt vid station 7, där värdena för TOC och färg följde varandra väl under året. Vid båda dessa provplatser var 211 års medelhalter av TOC de högsta uppmätta i respektive tidsserie. Måttligt höga medelhalter av koppar och bly i Lillåns vatten vissa år I Lillån vid utloppet i Vättern (6) var flertalet undersökta metallhalter i vatten mycket låga eller låga år 211. Det enda undantaget gällde koppar, som noterades i en måttligt hög halt i juni. Under perioden var medelhalterna av samtliga undersökta metaller mycket låga eller låga med undantag för koppar och bly, som vissa år varit måttligt höga. År 1998 var medelhalten av koppar till och med hög. Medelhalterna av flera metaller uppvisar minskande tendens, men 211 års halter var något högre än de senaste åren. Måttligt höga halter av kadmium, koppar och krom i vattenmossa i Lillån I vattenmossa utplacerad i Lillån uppströms Bankeryd (61) var halterna av kadmium, koppar och krom måttligt höga medan övriga metallhalter var låga år 211. Mellan åren 1992 och 211 har som högst måttligt höga halter uppmätts av arsenik, kadmium, koppar, krom, kvicksilver, nickel och zink. Vissa år med dålig föryngring av öring i Lillån Vid elprovfiske i Lillån nedströms den numera utrivna Sjöåkradammen (6) visade antalet fångade öringar en positiv utveckling till och med år 27, där framförallt flerårig öring ökade i antal. Vid 28 års fiske var emellertid den totala individtätheten låg och i nivå med resultaten från perioden innan dammen revs ut, vilket kopplades till dålig vattenkvalitet nedströms reningsverket i Bankeryd. Därför var det glädjande att 29 och 21 års resultat visade på en förbättrad föryngring av öring. Antalet ensomriga individer (+) var dessa båda år de högsta som noterats på lokalen, men år 211 var föryngringen av okänd anledning åter liten. Enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Handbok 27:4) har den ekologiska statusen oftast varit god eller hög, vilket även gällde år 211, då statusen klassades som god. Undantaget var år 28, då statusen bedömdes som måttlig. 12

17 VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 211 Textkommentar Avrinningsområden inom Habo kommun Jordbruk gav förhöjda näringsämneshalter i Pirkåsabäcken, Malmabäcken och Hökesån Delområdets högsta fosformedelhalter uppmättes i Pirkåsabäcken vid Furusjö (station 16), som hade mycket höga halter av både fosfor och kväve. Mycket höga kvävehalter förekom även i Malmabäcken, Pirkåsabäcken vid Habo (station 15) och Hökesån vid Habo (station 1). Vid dessa provplatser var vattnet även betydligt eller starkt grumligt, vilket påvisar erosion från jordbruksmark Bedömt enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Handbok 27:4) hade tre av dessa provplatser även den sämsta näringsstatusen otillfredsställande i Pirkåsabäcken vid Furusjö och Malmabäcken samt måttlig i Pirkåsabäcken vid Habo. Bottenfaunaundersökningar i Pirkåsabäcken (station 15), Hökesån (station 15) och Gagnån (station 165) indikerade dock hög status med avseende på näringsämnespåverkan. Extremt höga kvävehalter och förhöjd konduktivitet indikerade genomslag från punktkälla Allra högst var kvävehalten i Fiskebäcken, där extremt höga halter uppmättes under större delen av året (5-42 µg/l). Drygt 9 % av kväve förelåg som nitrit- + nitratkväve. Samtidigt förhöjd konduktivitet, särskilt i början av året, indikerade genomslag från punktkälla. Både ökande och minskande näringsämneshalter under 2-talet I delområdet finns flera exempel på både ökande och minskande näringsämneshalter under 2-talet. I Malmabäcken, Knipån (station 122) och Krikån har halterna av både fosfor och kväve minskat. Eftersom även vattenföringen minskat något, så kan de minskande näringsämneshalterna åtminstone delvis förklaras med minskad diffus påverkan (minskat markläckage från främst jordbruksmark). Pirkåsabäcken vid Furusjö (station 16) uppvisar tydligt ökande fosforoch kvävehalter, och 211 års medelhalt var mätseriernas högsta. Även i Hökesån vid Habo (station 11) har fosfor- och kvävehalterna ökat något. I Pirkåsabäcken vid Habo (15) ökade fosforhalterna tydligt, och 211 års medelhalt var den högsta i mätserien. I Knipån (station 12) var 211 års fosformedelhalt den högsta sedan Även vid dessa stationer uppvisar vattenföringen en huvudsakligen minskande tendens, varför haltökningarna troligare kan kopplas till ökat genomslag från punktkällor än till ökad jordbrukspåverkan. Vid Furusjö ökade dock turbiditeten parallellt med fosfor- och kvävehalterna, vilket antyder ökad jordbrukspåverkan. Jämförelsevis hög kvävehalt i Hökesån år 211 I Hökesån vid utloppet i Vättern (1) fördubblades kvävehalterna under senare hälften av 199-talet från höga till mycket höga halter. Det var främst halten ammoniumkväve som ökade från <1 µg/l till maximalt 874 µg/l år 22. Vid halter över ca 2 µg/l kan ammonium vara giftigt för bland annat öring. Under de åtta senaste åren har dock kvävehalterna åter varit på samma nivå som tidigare på grund av att utsläppet från Habo reningsverk flyttats till en våtmark med avrinning till Vättern. År 211 var emellertid kvävehalten den högsta sedan år 23, och bedömdes åter som mycket hög. Små avrinningsområden med liten andel sjöar ger mycket humösa vatten Vid flertalet platser var medelhalterna av organiskt material (TOC) höga eller mycket höga och vattnet starkt färgat (Figur 8) år 211. Något lägre värden (måttligt höga TOC-halter) uppmättes i Malmabäcken och Svedån. Vattendragen som mynnar i den sydvästra delen av Vättern har små avrinningsområden med mycket liten sjöprocent, varför förutsättningarna för självrening av det organiska materialet (främst humusämnen från omgivande mark) genom sedimentation och utspädning är små. 13

18 VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 211 Textkommentar Färg (mg/l) Fiskebäcken 9. Malmabäcken 11. Hökesån, Habo 16. Pirkåsab., Furusjö 15. Pirkåsab., Habo 1. Hökesån (Vä.v.f.) 122. Knipån, bergtäkt 12. Knipån (Vä.v.f.) 165. Gagnån (Vä.v.f.) 175. Svedån (nat. ref.) 2. Krikån Figur 8. Årsmedelvärden för färgtal (omräknat från absorbans 42/5 vid stationer markerade med Vä.v.f. = Vätternvårdsförbundet) vid provplatser i delområdet Avrinningsområden inom Habo kommun år 211. Den tunnaste linjen markerar övergången mellan måttligt och betydligt färgat vatten. Mellantjock linje anger gränsen till betydligt färgat vatten. Över den tjockaste linjen är vattnet starkt färgat. God syretillgång trots hög humushalt Trots den stora tillförseln av syreförbrukande organiskt material hade flertalet provplatser tillfredsställande syreförhållanden under år 211. De två undantagen var Malmabäcken och Pirkåsabäcken vid Furusjö, där syrefattigt respektive svagt syretillstånd uppmättes i februari. Tidigare är den enda provplats som inte haft tillfredsställande syreförhållanden Malmabäcken, där syretillståndet bedömdes som syrefattigt år 21 och svagt år 26. Liksom vid många andra provplatser i hela området, finns många trender mot ökande humushalter (se sidan 3). Vid stationerna i det aktuella delområdet tar sig detta främst uttryck som ökande färgtal/absorbans, och i några fall även TOC. Vid de båda stationerna i Hökesån (11 och 1), Knipån (12) och Svedån (175) var 211 års medelvärden de högsta i respektive tidsserie. Minskande metallhalter i Malmabäcken, men måttligt höga kopparhalter Medelhalterna av flertalet metaller i vatten år 211 var låga i Malmabäcken. Kopparhalterna var dock oftast måttligt höga. Under 2-talet har främst medelhalterna av koppar minskat (från höga till huvudsakligen måttligt höga halter), men även flera andra metaller. Förutom koppar, har även zink och bly förekommit i måttligt höga halter. Minskande metallhalter kan eventuellt bero på miljöåtgärder vid uppströms liggande ytbehandlingsföretag. Betydligt högre öringtäthet i Hökesån jämfört med Pirkåsabäcken Vid lokal 12 (mynningen) och 15 (Kråkeryd) i Hökesån fångas främst ensomrig öring. Detta är normalt för en reproduktionslokal med sjövandrande bestånd från Vättern. Noterbart är dock att fångsten av ensomrig öring var betydligt lägre än vad som kan betraktas som normalt för de båda lokalerna. Möjligen visar resultaten att öringleken under hösten 21 av någon anledning inte var särskilt framgångsrik. I Pirkåsabäcken vid Mostugan påträffas öring i betydlig lägre tätheter jämfört med Hökesån. Troligen når inte lekfisken upp till dessa delar av avrinningsområdet. Enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Handbok 27:4) var den ekologiska statusen god vid alla tre lokalerna. 14

19 VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 211 Textkommentar Figur 9. Klassning av status avseende kvalitetsfaktorerna Näringsämnen i sjöar och Näringsämnen i vattendrag (29-211,,5 m) enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Handbok 27:4) vid provplatser i den samordnade recipientkontrollen i tillflöden till Vättern inom Jönköpings län. För identifiering av provplatser se bilaga 2. Lantmäteriet Medgivande I212/35. 15

20 VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 211 Textkommentar Figur 1. Klassning av näringsstatus utifrån växtplankton enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Handbok 27:4) och baserat på expertbedömningar vid provplatser i sjöar i den samordnade recipientkontrollen i tillflöden till Vättern inom Jönköpings län (211). För identifiering av provplatser se bilaga 2. Lantmäteriet Medgivande I212/35. 16

21 VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 211 Textkommentar Figur 11. Klassning av näringsstatus utifrån bottenfauna enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (Handbok 27:4) och baserat på expertbedömningar vid provplatser i den samordnade recipientkontrollen i tillflöden till Vättern inom Jönköpings län (211). För identifiering av provplatser se bilaga 2. Lantmäteriet Medgivande I212/35. 17

22 VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 211 Textkommentar Figur 12. Tillståndsbedömning för färgtal (årsmedelvärden,,5 m) vid provplatser i den samordnade recipientkontrollen i tillflöden till Vättern inom Jönköpings län år 211 enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder (1999). För identifiering av provplatser se bilaga 2. Lantmäteriet Medgivande I212/35. 18

23 VÄTTERNS SÖDRA TILLFLÖDEN 211 Bakgrund BAKGRUND Uppdraget Den som bedriver miljöfarlig verksamhet är enligt 26 kapitlet, 19 och 22 i miljöbalken (SFS 1998:88) skyldig att utföra kontroll såväl av utsläpp (utsläppskontroll) som av utsläppens inverkan på miljön (recipientkontroll). Utsläpp till sjöar och vattendrag är en sådan form av miljöfarlig verksamhet som avses i skrivningen. Samordnad recipientkontroll (SRK) syftar till att belysa utsläppens inverkan på vattenmiljön i ett avrinningsområde. Förutom miljöbalken regleras svensk vattenförvaltning framförallt av vattenförvaltningsförordningen (förordning 24:66 om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön) och länsstyrelseinstruktionen (förordning 22:864). Företag och kommuner med utsläpp till vatten inom de avrinningsområden som berör Vätterns tillflöden inom Jönköpings län, bekostar löpande undersökningar inom den samordnade recipientkontrollen för att bedöma eventuell miljöpåverkan. Undersökningar har bedrivits sedan år Uppdragsgivaren, Jönköpings kommun, som är huvudman, gav ALcontrol AB i samarbete med Medins Biologi AB, uppdraget att utföra 211 års undersökningar inom ramen för det kontrollprogram som fastställdes av Länsstyrelsen i Jönköpings län den 16 januari 24 och reviderades bland annat den 15 juni 27. Förutom fysikaliska-kemiska vattenundersökningar omfattar kontrollprogrammet även undersökningar av metaller i vattenmossa, metaller och miljögifter i fisk och sediment samt biologiska variabler (växtplankton, bottenfauna och fisk). År 211 omfattade undersökningarna samtliga moment utom metaller och miljögifter i fisk och sediment. Även resultat från annan regional och nationell miljöövervakning redovisas i rapporten, främst undersökningar i Vätternvårdsförbundets regi. I enlighet med gällande kontrollprogram är årets rapport en så kallad förenklad rapport. För perioden 22 till och med 26 finns en fördjupad rapport med en utförlig utvärdering av de fem årens undersökningar. Följande personer medverkade vid 211 års undersökningar: Magnus Bergström, Reijo Nygård och Björn Thiberg, ALcontrol Linköping (provtagning av vatten, vattenmossa, och växtplankton), Ingrid Hårding, Medins Biologi (artbestämning och utvärdering av växtplankton), Annika Liungman, Ylva Meissner och Jenny Palmkvist, Medins Biologi (provtagning av bottenfauna), Anders Boström, Medins Biologi (artbestämning och utvärdering av bottenfauna), Robert Rådén, Medins Biologi (fältarbete och utvärdering av provfiske), Måns Lindell, Länsstyrelsen i Jönköpings län (utsläppsdata, vissa uppgifter om vattenföring samt bakgrundsuppgifter för statusklassning), Håkan Olofsson, ALcontrol Halmstad (framtagande av GIS-kartor), 19