Återrapportering Folkhälsoberedningen Projektet Fix You - Att våga ta upp ämnet psykisk ohälsa bland skolungdomar 2016 erhöll Moomsteatern ett anslag från Folkhälsoberedningen i Skåne för att genomföra projektet Att våga ta upp ämnet psykisk ohälsa bland skolungdomar. Projektidén var att Moomsteatern skulle spela sin föreställning Fix You och att varje föreställning skulle åtföljas av ett samtal med manusförfattaren Mikaela Javinger. Målgruppen var ungdomar från 15 år och de som arbetar med ungdomar. Syftet var att öppna upp för samtal och information om psykisk ohälsa bland unga människor, till exempel självskadebeteende och suicid. Projektet genomfördes under hösten 2016 och avslutades i januari 2017. Detta är Moomsteaterns redovisning och utvärdering av projektet. INNEHÅLL: Bakgrund sid 2 De fem kommuner vi besökte sid 3 Trelleborg sid 3 Ystad sid 4 Helsingborg/Lund sid 4 Kristianstad sid 4 Landskrona sid 5 Sammanfattning av erfarenheter sid 5 Möten med ungdomar sid 6 Bilaga: Kvantitativ redovisning sid 7
BAKGRUND Våren 2015 satte Moomsteatern upp föreställningen Fix You på hemmascen i Malmö, som via karaktären Sara berättar om psykisk ohälsa bland unga människor. Fix You är skriven av Mikaela Javinger och bygger på Mikaelas egna livserfarenheter, både självupplevda och från människor hon stött på. Den är fast förankrad i en verklighet och lägger fokus på hur Sara mår, hur hon upplever världen och hur hon vill bli bemött. Fix You mottogs väl av publiken i Malmö. Ungdomarna som såg den blev uppslukade av föreställningen och efteråt fick Moomsteatern kommentarer som jag önskar att mina klasskompisar kunde få se denna, då kanske de skulle förstå. Det var ju precis dit vi ville nå! Och vi ville nå fler. Men då Moomsteatern pratade med dem som köper in kultur till skolorna stötte vi gång på gång på kommentaren ett jätterelevant ämne, men vi vet ju inte riktigt hur lärarna skulle hantera det. De ekonomiska begränsningar som skolor har vid inköp av kultur satte också tydliga käppar i hjulet. Man vågade helt enkelt inte satsa på föreställningen. Med hjälp av Region Skånes ekonomiska stöd för turnékostnader och föreläsningsarvode till Mikaela Javinger kunde vi eliminera de ekonomiska förbehållen från kommunerna och detta var också avgörande i mötet med de flesta av skolorna/kommunerna under projektets uppstart. I utredning efter utredning kan vi läsa om hur den psykiska ohälsan bland ungdomar har ökat och att självskadebeteende tycks bli allt vanligare. När vi haft referensgrupper med ungdomar pratar de om det skamliga i att behöva söka hjälp. Att inte våga prata om sitt mående eftersom det är belagt med skam och skuld. Att känna sig som en outsider. Och att det pratas alldeles för lite om detta i skolorna. Vi har temadagar om narkotika och om mobbing, men varför har vi inte temadagar om det här? Målet med det här projektet var att nå ut bland gymnasieskolor och årskurs 9 i fem skånska kommuner. Vi ville att ungdomar, och de som arbetar med ungdomar, skulle se föreställningen Fix You och därefter deltaga i den föreläsning och samtal som Mikaela Javinger höll i. För att öppna upp samtalet om unga människors psykiska mående, för att skapa en förståelse och dialog. Vi behöver lära oss att sätta ord på det som känns, så att de omkring kan förstå. Mikaela pratar om att vi alla kan göra något för varandra och att det vi kan göra som medmänniskor när någon mår dåligt är enormt viktigt. Folkhälsoberedningen eftersökte en stor geografisk spridning över Skåne och i inledningsskedet kontaktade vi åtta kommuner i Skånes alla hörn, men inte alla återkopplade till oss. Den stora utmaningen i projektet visade sig vara framförhållningen. Hade vi haft mer tid för det förberedande arbetet som inkluderar förankring i kommunerna är vi övertygade om att vi hade kunnat få varenda kommun att ingå i projektet. 2
DE FEM KOMMUNER VI BESÖKTE Ungdomarna kan reagera på många olika sätt då de ställs inför ett allvarligt ämne. Vår erfarenhet under projektet blev att den största delen av dem var fokuserade, respektfulla och intresserade. Många ungdomar har deltagit i och bidragit till diskussionen genom spontana reflektioner och frågor. Men det kan också vara jobbigt för en del av dem att släppa på de roller de har inför klasskompisarna. En del börjar fnissa, andra drar kepsen över ögonen som om dom sover, en del sitter och pratar och skämtar med sina kompisar under föreställning och föreläsning. Det är den sistnämnda gruppen av elever som är den som är svårast för de som står på scenen att möta och bemöta. Vi har under våra resa stött på grupper som i stunden har känts svåra att nå fram till, men det är också ofta i dessa grupper som det sedan visat sig finnas de som verkligen lyssnade och som verkligen behövde höra. Vid många tillfällen har elever kommit fram till Mikaela efter arrangemanget för att prata eller skickat ett email efteråt. Eller så har en lärare hört av sig och berättat om hur en elev öppnat sig och börjat prata efter att de lämnat arrangemanget. Vi har haft så många fantastiska möten med unga människor under de här veckorna. Det är påtagligt att detta är ett ämne som berör, engagerar och väcker tankar som behöver komma till uttryck. Detta är ungdomarnas vardag och vi vuxna måste erkänna hur många av eleverna som varje dag brottas med svåra saker. En av rädslorna som vi stött på hos olika skolledningar i samband med att vi introducerat idén om att få genomföra det här arrangemanget, har varit att vi ska öppna någon slags uppdämd psykisk ohälsa hos ungdomarna. Tänk om ni drar igång något som vi inte klarar av att ta hand om har varit en återkommande farhåga. Vi har svarat att vi inte väcker något som inte redan finns där, att det är precis tvärtom; vi vill ju prata om hur vi kan ta hand om varandra. Och efter fem avslutade veckor kan vi konstatera att vi inte i ett enda fall nåtts av beskedet att kuratorerna har blivit nedsprungna eller att vi satt igång processer som skolorna inte kunnat hantera. Den största utmaningen i projektet har egentligen varit framförhållningen. Beskedet om att anslag till projektet kom i samband med skolavslutningar och semesterstart. Detta gjorde att vi kom i kontakt med de flesta kommuner i augusti, inför terminsstarten. I stort sett alla undrade om vi inte kunde skjuta projektet till året efter, då de helst skulle vilja planera för projektet minst en termin innan det skulle genomföras. Vi kan därför konstatera att skulle projektet göras om så skulle vi se till att ha närmare ett års framförhållning. Trelleborg I Trelleborg kom vi i kontakt med RSMHs (Riksförbundet för Social och Mental Hälsa) arrangemang runt psykisk hälsa. I samband med Skåneveckan för psykisk hälsa höll de ett tre veckors arrangemang i Kulturhuset i Trelleborg, där de även kunde erbjuda en scen för Fix You. De sökte evenemang som kunde nå just målgruppen gymnasieungdomar och upplät med glädje lokalen för vårt arrangemang åt skolföreställningar, samt en kvällsföreställning riktad åt de vuxna som besökte Psykisk Hälsa Trelleborg. Kultur- och fritidsförvaltningen satte oss i kontakt med gymnasieskolan, som även bjöd in Moomsteatern för ett möte med gymnasieskolans ledningsgrupp. Mottagandet var på alla sätt positivt och skolledningen engagerade sig i att låta så många elever som möjligt besöka vårt arrangemang, samt informera alla lärare om att sätta sig in i vår förberedande lärarhandledning. Vi gjorde sex fullsatta föreställningar. Trelleborg var den första stad vi besökte med vårt arrangemang och det var också här vi tog våra första lärdomar. Även om skolans ledning tagit emot oss med öppna armar och tog arrangemanget på stort allvar, samt informerade sina lärare om vikten av det förberedande samtal som vi via lärarhandledningen bad dem om att ha, så innebär inte det att alla elever kommer förberedda till arrangemanget. Vi kan inte räkna med att lärare som vi inte mött förstår sin roll i arrangemanget. Vid föreställning nummer två under Trelleborgsveckan mötte en gymnasiepublik som var avståndstagande, med individer i publiken som uppförde sig stökigt. Vi lärde oss att vi delvis kan förebygga detta genom att själva hålla i ett förberedande samtal. Istället för att gå direkt till teaterföreställning så inledde vi därefter varje arrangemangstillfälle med att antingen Mikaela Javinger, Per Törnqvist (regissör) eller Sandra Johansson (producent) välkomnade publiken och höll det förberedande samtal som vi från början trodde att de skulle ha med sig från klassrummet. 3
Ystad Efter att ha kontaktat gymnasieledningen i Ystad hörde en lärare av sig, som hade fått höra om vårt erbjudande och som brann för förslaget. Vi kom också i kontakt med en folkhälsostrateg för barn och unga i kommunen. Det var dessa två personer som drev projektet i Ystad, och det var också här vi tog lärdom av vikten av att hitta nyckelpersoner i kommunen som brinner för ämnet. Rektorn var ifrån början mer tveksam, av samma anledningar som vi tidigare beskrivit hon var orolig för att vi skulle sätta igång något som hon och hennes personal inte skulle kunna hantera, men bestämde sig efter samtal med oss om att genomföra projektet på skolan och engagerade sig också stort i arrangemanget. De byggde om scengolvet i aulan för att kunna husera scenografin till Fix You och bokade in 4 föreställningar, med 100 elever till varje. Vi kom överens med folkhälsostrategen i Ystad om att även ha en offentlig föreställning och föreläsning en av kvällarna i Ystad. Detta har vi haft i flera av kommunerna, men det var egentligen endast i Trelleborg som den blev riktigt välbesökt. Där fick vi skjuts i publikarbetet tack vare RSMHs arrangemang runt psykisk hälsa. I de andra kommunerna har det varit svårare att nå ut till den potentiella publiken. Att arbeta in ett evenemang hos den offentliga publiken kräver tid och resurser, hur intressant det än må vara. En erfarenhet i sammanhang av att ha ett offentligt evenemang av den här sorten är att förankra det via en förening, ett studieförbund eller liknande. Men vår reflektion runt de arrangemang vi gjort där det suttit färre personer i publiken är också att samtalet blir mer intimt och personligt. Vi resonerar som så, att har vi startat en positiv process i en enda människa så var arbetet värt det. Och vår upplevelse är att vi vid varje tillfälle som vi genomfört arrangemanget, och upplevelsen kommer från den feedback vi har fått från publiken, har startat positiva processer hos väldigt många människor. Helsingborg/Lund I Helsingborg kom vi i kontakt med en politiker som brinner för ämnet och som hänvisade oss vidare till gymnasiechefen. Vi blev kallade till ett möte med rektorerna för de fem kommunala gymnasieskolorna i Helsingborg och upplevde att vi fick ett positivt mottagande. I mötet planerades för en vecka i Helsingborg där var och en av gymnasieskolorna skulle boka varsitt arrangemangstillfälle under varsin dag den veckan. Rektorerna menade även att det skulle gå att använda sig av aulan i en utav skolorna. Fyra veckor innan arrangemanget skulle genomföras fick vi dock ett email från gymnasiechefen i Helsingborg som sa att de inte fick ihop logistiken och bad om ursäkt över att de hoppade av trots att de tackat ja. Tyvärr innebar den korta framförhållningen att vi inte skulle hinna knyta kontakt och arrangera i någon annan kommun. Istället bestämde vi oss för att sätta upp arrangemanget i Lund. Moomsteatern har ett samarbete med Månteatern i Lund som innebär att vi byter scen med varandra. Vi kunde tack vare detta samarbete boka in oss med kort framförhållning på Månteaterns scen i Lund. Vi gjorde därefter ett utskick till samtliga gymnasieskolor i Lund och där vi erbjöd dem en föreställning och föreläsning. Det vi upptäckte var att det var svårare för de kommunala gymnasieskolorna att boka ett sådant här arrangemang med kort varsel, än vad det var för de fristående gymnasieskolor. Vi lyckades därför hitta två stycken gymnasieskolor i Lund som engagerade sig i projektet och bokade in varsin dag på Månteatern. Kristianstad I Kristianstad vände vi oss till Kulturhuset Barbacka, som distribuerar kultur till skolorna i Kristianstad. De har även en teaterscen som passar perfekt till arrangemanget. Vi fick ett mycket gott mottagande på Barbacka, men de reserverade sig lite med tanke på att de i vanliga fall vänder sig till grundskolan och inte gymnasieskolan, samt att de menade att årskurs 9 ofta ville ha längre framförhållning. Vi knöt därför även kontakt med Kristianstad Teaterförening, som blev mycket entusiastiska och trodde att de skulle kunna hjälpa oss med såväl gymnasiepublik som intresserade vuxna, eftersom just teaterföreningen i Kristianstad ofta är den som hjälper gymnasieskolan med kulturevenemang. 4
Med tanke på hur stor Kristianstad kommun är så blev antalet deltagare en besvikelse. Vi trodde att kontakterna med årskurs 9 via Barbacka och gymnasieskolan via teaterföreningen skulle göra publikarbetet enkelt. Men så var tyvärr inte fallet och vi insåg vårt misstag försent. Det vi lärde oss av detta var att vägen via kultur i skolan antagligen inte är bästa sättet att nå ut med projektet. Vi behöver istället vända oss direkt till skolorna och knyta kontakt med ledningen som prioriterar projektet av rätt anledningar. Även i Landskrona gick vi vägen via kultur i skolan och drog en liknande slutsats. Emedan Ystad och Trelleborg, där vi hade direktkontakt med skolan, var mer lyckat ur perspektivet mängden människor vi nådde och förankring hos lärarna. Landskrona Även i Landskrona gick vi alltså vägen via de som förser skolorna med kultur. Där knöt vi kontakt med Kulturskolan, som försåg oss med en teaterscen och med kontakten ut till årskurs 9. Vi försökte även upprepade gånger kontakta gymnasiechef och -rektor i Landskrona, men utan framgång. Det visade sig att det under hösten pågick en stor omstrukturering bland ledningen för gymnasieskolan, som gjorde att våra kontaktförsök angående projektet inte prioriterades. Med väldigt lite tid kvar till höstens vecka i Landskrona hade vi endast en åk 9 inbokad och fick äntligen tag i gymnasierektorn som lovade att skicka ut information om projektet till sina lärare och låta dem var och en ta ställning till om de ville delta i projektet. Detta resulterade i att vi kom i kontakt med en lärare som brinner för ämnet och precis som i Ystad blev det denna lärare som drev igenom projektet för hela skolan. För att hon skulle ha en chans att förankra projektet bland sina kollegor beslutade vi dock att skjuta fram vår projektvecka i Landskrona till januari 2017. Januariveckan i Landskrona får anses som mycket lyckad. Den årskurs 9 som bokat under hösten kom till ett arrangemangstillfälle och läraren från gymnasieskolan bokade in 4 tillfällen för elever på skolan. Scenen på kulturskolan tar bara 57 personer i publiken, vilket innebär att vi nådde färre personer än på de större scenerna, men intimiteten som uppstår hos en mindre publik innebär å andra sidan en större kvalité i mötet. Sammanfattning av erfarenheter som skulle kunna användas i framtiden Framförhållningen! För att hinna förankra projektet behöver kontakter knytas cirka ett år innan projektet ska genomföras. Om skolorna ska känna sig trygga med att planera in arrangemanget i undervisningen behöver de förbereda detta minst terminen innan. Det är bättre att knyta en direktkontakt med skolorna än att gå via kultur i skolan. Projektet måste förankras hos lärarna och skolledningen behöver förstå vad arrangemanget rör sig om och kunna ha en dialog runt de eventuella rädslor som ämnet väcker hos de vuxna. Offentliga föreställningar/föreläsningar bör ske i samarbete med föreningar, studieförbund, osv som kan hjälpa till med publikarbete. Vid skolföreställningar är det viktigt med ett inledande samtal. Men skulle vi göra om projektet från början skulle vi se till att lägga mer tid på förankring hos lärarna och kanske till och med besöka varje klass innan de besöker oss. Farhågorna om att vi öppnar dammar hos ungdomarna är falsk. Tvärtom så upplevde vi att det budskap vi framför allt nådde fram med var hur ungdomarna kan stötta varandra. Inte minst, framgången som vi haft i projektet med det som var målet: Att sätta ord på det som känns, att öppna upp dialogen, skapa förståelse. Behovet bland ungdomarna är skriande stort och varje arrangemangstillfälle har lämnat både oss och lärarna med en positiv och ibland närmast förlösande känsla. 5
MÖTEN MED UNGDOMAR De möten vi haft, för arrangemangen vi genomfört kan inte kallas något annat än möten, med ungdomar under projektets gång har varit starka, givande och ibland känslomässigt uttömmande. Det finns ingen genväg förbi att bli personlig om du vill nå fram i dessa samtal. Om en ung människa öppnar sig för att berätta sin historia, eller ställa frågor gällande någon som är den närstående, så blir det starkt. Framför allt Mikaela Javingers samtal har väckt ungdomars vilja och lust att prata om sig själva. Det har hänt flera gånger att någon kommit fram efteråt och velat prata, berätta sin historia. Mikaela har fått flera email med personliga reflektioner och på Moomsteatern har vi fått email ifrån lärare. Vi kan i denna rapport inte dela med oss av de mer personliga mailen, men här kommer ett par citat från lärarmailen: "Eleverna pratade mycket kring att de nu funderat mer kring hur de behandlar varandra samt hur de behandlar sina nära och kära. De tyckte att de fick sig en tankeställare och att de nu bättre kan förstå och acceptera de som finns i deras närhet. Efter föreställningen i förrgår var det en pojke som berättade: Jag kunde relatera till väldigt mycket i pjäsen. Den handlade till stora delar om min vardag. Precis så är det - ett krig i huvudet. En annan pojke berättade: Min syster har det precis så. Man måste finnas där och lyssna och försöka hjälpa. I samtalen som följt efter Fix You har många ungdomar också vågat ställa frågor. Framför allt frågor som rört hur de ska förhålla sig till en vän eller ett syskon som skadar sig själv, eller pratar om självmord. Hur kan man visa att man bryr sig? Ska man alltid ta det på allvar? Hur kan man stoppa sin vän från att skada sig själv? Var ska man dra gränser, hur kan man hindra andras problem från att ta över ens eget liv? Upplevelsen för oss som genomfört projektet har varit stark. Bland ungdomarna finns ett enormt behov av att få tillfälle att ställa sina frågor, att bemötas med förståelse men också av att det finns tid för dem att få prata, att mötas av någon som lyssnar och förstår. Vårt arrangemang har vid varje tillfälle känts betydelsefullt. Vi avslutar denna rapport med ett citat från en av ungdomarna: Det är på grund av människor som dig som gör mitt hopp om att en dag se alla glada och friska inuti i aldrig dör. 6
Bilaga: Kvantitativ redovisning Antal personer som besökte arrangemanget. Antal unga i åldern 15-26 år Antal vuxna över 27 år Trelleborg (6 tillfällen) 392 165 Lund (2 tillfällen) 220 20 Kristianstad (3 tillfällen) 124 57 Ystad (5 tillfällen) 384 48 Landskrona (5 tillfällen) 255 15 Summa: 1680 personer 1375 305 7