Nummer 6-7, december 2015 Flyktingkrisen - en stor utmaning för arbetsmarknad och ekonomisk politik Svensk arbetsmarknad har de senaste åren blivit alltmer tudelad. Det är en allt tydligare skillnad mellan de som redan har en god anknytning till arbetsmarknaden och de som står utanför. Trots allt fler lediga platser så minskar antalet arbetslösa som får reguljär sysselsättning. Det är inte en brist på jobb som är problemet utan snarare en brist på kvalifikationer hos de arbetslösa. Denna problematik riskerar att skärpas ytterligare av den stora flyktingvågen. Ändras inte dagens funktionssätt kan arbetsmarknaden komma att resultera i en hög arbetslöshet för de nyanlända samtidigt som arbetslösheten faller ytterligare från redan låga nivåer för personer som har de kvalifikationer som krävs för att ta de lediga jobben. Det medför också en växande utmaning för penningpolitiken. Möjligheten att samtidigt nå Riksbankens inflationsmål och regeringens arbetslöshetsmål ter sig idag mycket avlägsen. Svensk arbetsmarknad hade redan innan den stora flyktingvågen visat tydliga tecken på systemproblem. Gruppen utrikes födda har haft svårare att komma in på arbetsmarknaden än i andra länder i Europa. Och en större andel blir kvar i arbetslöshet under långa perioder i Sverige. Detta problem har blivit extra tydligt de senaste åren. Antalet nya lediga platser har vuxit kraftigt samtidigt som allt fler blir kvar som arbetssökande på arbetsförmedlingarna. Att integrera utomeuropeiska invandrare på arbetsmarknaden har varit ett extra stort och växande problem för Sverige. Det är inte bara så att skillnaden i arbetslöshet mellan utomeuropeiska medborgare och svenska medborgare idag är dubbelt så hög i Sverige jämfört med motsvarande EU-snitt. Även utvecklingen i Sverige sedan förra konjunkturtoppen har varit betydligt sämre än i jämförbara länder. Arbetslöshetsskillnaden för utomeuropeiska medborgare har stigit nästan 10 procentenheter i Sverige, till omkring 20 procent, medan den fallit lika mycket i Tyskland från cirka 17 till 7 procent. EU-genomsnittet har under motsvarande period gått upp 2-3 procentenheter. Att gapet vuxit mellan arbetslösheten för utomeuropeiska medborgare och svenska kan inte förklaras av utvecklingen av arbetsmarknadsläget i stort. Arbetslösheten för svenska medborgare är idag bara knappt en procentenhet högre än innan konjunkturnedgången medan den ökat med nästan 9 procentenheter för utomeuropeiska medborgare under samma period. Närmare hälften av de arbetslösa är idag utrikes födda trots att denna grupp bara utgör cirka en femtedel av arbetskraften. Att den grupp som hamnar i arbetslöshet och utanförskap växer kraftigt ytterligare är knappast hållbart på sikt. Det kommer att resultera i ökade spänningar i samhället och svåra avvägningsproblem för de som beslutar om våra gemensamma finanser. Ska offentliga utgifter ökas för att tillgodose växande försörjningsbehov eller ska höjda utgifter inom vissa områden matchas med nedskärningar inom andra? Och om utgifterna ökas kraftigt ska det finansieras med lån och en stadigt växande statsskuld eller ska skatterna höjas? För full ansvarsbegränsning hänvisas till sista sidan.
Hur svåra dessa avvägningar blir beror i hög grad på hur stor del av de nyanlända som kan få ett jobb och klara sin egen försörjning. Om denna process går snabbt blir belastningen på statsfinanserna tillfällig och kan finansieras med lån under en övergångsperiod. Men om det går trögt för denna grupp att komma i sysselsättning blir avvägningsproblematiken större och kommer att skapa mer politisk vånda. Om vi tar hänsyn till såväl ursprung som åldersfördelning, samt antar att arbetskraftsstatus för de nytillkommande blir likadan som i de befintliga grupperna på arbetsmarknaden, så väntar en dramatisk ökning av den totala arbetslösheten. Under en övergångsperiod är det inte bara finansdepartementet som behöver grubbla på hur man ska hantera situationen. Även Riksbanken måste fundera på vad som är en lämpligt avvägd politik. Underlättas omställningen av att räntan är låg och kronan svag? Eller ökar den nya situationen risken för en överhettning i ekonomin som kräver högre räntor och starkare krona? Om trenden från de senaste åren håller i sig, med en relativt större efterfrågeökning på kvalificerad arbetskraft, kommer matchningsproblematiken att kvarstå. Då kommer också arbetslösheten att sjunka mer för kategorin inrikes födda, på samma sätt som den gjort de senaste åren. De senaste 12 månaderna har arbetslöshetstalet för inrikes födda fallit 1,2 procentenheter medan det stigit 0,5 procentenheter för utrikes födda. Det finns tydliga lärdomar att dra av liknande skeenden på andra håll i Europa de senaste decennierna, till exempel den tyska återföreningen. Ett scenario för svensk arbetsmarknad Låt oss först titta på hur ett sannolikt scenario för den svenska arbetsmarknaden kan se ut för de närmaste åren. Vår utgångspunkt är Statistiska Centralbyråns prognos för invandringen och vi skissar på en sannolik utveckling av arbetskraftsdeltagande, sysselsättning och arbetslöshet för denna grupp och för resten av arbetsmarknaden. Effekten av flyktinginvandringen på arbetsmarknaden kommer knappast att bli märkbar under 2016 eftersom asylprövningen tar tid men den kommer att bli desto tydligare från 2017 och framåt. December 9, 2015 2
Att matchningsproblemen fortsätter att växa de kommande åren är mycket sannolikt. Via effekterna på lönebildningen kommer inflationstrycket att öka. Samma effekt ger den ökade efterfrågan på varor och tjänster. Riksbanken konstaterade i inflationsrapporten i oktober att det var ännu för tidigt att säga hur effekterna av den ökade invandringen skulle slå på ekonomin. Vi håller inte med om det utan tror att resurserna blir mer ansträngda de närmaste åren eftersom det sannolikt kommer att dröja innan de nyanlända kommer i sysselsättning och kan bidra till produktionen. Samtidigt pressas arbetslösheten sannolikt ner en bra bit under tidigare högkonjunkturnivåer för de grupper som betyder mest för lönebildningen. Därmed borde slutsatserna för penningpolitiken vara ganska entydiga. Nedanstående tabell beskriver hur dessa storheter utvecklas de närmaste åren i vårt scenario. Arbetslösheten nedan avser 15-74 år. Arbetslöshet 2014 2015 2016 2017 2018 Inrikes födda 6,1 5,4 4,6 4,8 5,1 Utrikes födda 16,1 15,7 15,2 16,5 17,6 Totalt 7,9 7,4 6,8 7,3 7,9 Tilltagande överhettning på arbetsmarknaden Arbetslösheten för gruppen vuxna (25-74 år) inrikes födda var så låg som 3,1 procent i oktober. Det är bara några få tiondelar högre än den lägsta noteringen från toppen av förra högkonjunkturen. Med den utveckling vi skissar på är det mycket sannolikt att arbetslösheten för denna kategori kommer att bli betydligt lägre än vid förra konjunkturtoppen. Det innebär att arbetsmarknaden för denna grupp blir mer överhettad den här konjunkturuppgången. Följden blir att löneökningarna tar rejäl fart. För löneutvecklingen har arbetsmarknadsläget för arbetsmarknadens så kallade insiders normalt större betydelse än hur läget är för de som är outsiders, det vill säga de som har svårt att få ett jobb även när det finns gott om lediga platser. Samtidigt som det redan är högkonjunktur för cirka 80 procent av arbetskraften råder det djup lågkonjunktur för de övriga. Sammanvägt tror vi att arbetslösheten faller 2016 men att den stiger igen 2017 då stora grupper nyanlända kommer att registreras som arbetssökande. Tilltagande högkonjunktur för insiders betyder att vi kan få bevittna ett förlopp där löneökningarna accelererar samtidigt som den totala arbetslösheten stiger. Det är konsekvensen av att den så kallade jämviktsarbetslösheten går upp. För att ytterligare förstå det skeende svensk ekonomi nu står inför kan vi se på två näraliggande exempel, den tyska återföreningen och den stora invandringsvågen till Spanien för drygt ett decennium sedan. Den tyska återföreningen Återföreningen mellan Öst- och Västtyskland innebar en stor chock för det ekonomiska systemet. Den fick stora konsekvenser de närmaste följande åren och innebar en väldig utmaning för den ekonomiska politiken. Effekterna på arbetsmarknaden var inte bara kortsiktiga utan höll i sig i mer än ett decennium med skyhög arbetslöshet i det forna Östtyskland samtidigt som den västtyska arbetslösheten var låg. Integrationen av den östtyska arbetskraften fungerade alltså inte. Det dröjde ända tills 2004, det vill säga 15 år efter återföreningen innan man hittade ett hållbart recept för arbetsmarknaden. Sedan dess har skillnaderna mellan arbetslöshet i öst och väst utjämnats. Vi kan också notera att reformerna gjort att tysk arbetsmarknad idag också är väsentligt bättre på att skapa sysselsättning för utomeuropeiska invandrare än för tio år sedan. Gissningsvis är det också förklaringen till att Tyskland idag är avsevärt bättre än Sverige på detta område. Roten till problemet med den stigande arbetslösheten i öst var beslutet att de östtyska arbetarna skulle få västtyska löner. Ett tag diskuterades möjligheten att slå samman de båda ekonomierna med beaktande av att produktiviteten i öst var betydligt lägre än i väst. Det skulle ha inneburit väsentligt lägre löner i öst än i väst men detta sågs som en politisk oacceptabel lösning. Följden blev att många lågproduktiva företag i öst inte kunde bära de alltför höga lönerna utan slogs ut. Därmed steg arbetslösheten dramatiskt trots att December 9, 2015 3
det samtidigt pumpades in gigantiska belopp i öst för att förnya bostäder och infrastruktur. Skillnaden mellan arbetslösheten i öst och i väst ökade stadigt frän cirka 6 procentenheter 1994 till 10 procentenheter 10 år senare. Eftersom Tyskland behöll sina generösa skyddsnät för arbetslösa blev incitamenten att flytta dit jobben fanns svaga. Den höga arbetslösheten i öst blev därmed inte heller något som höll tillbaka lönerna. På ekonomspråk kallar man detta fenomen för en uppgång i jämviktsarbetslösheten. Enligt OECD hade Tyskland en uppgång i detta nyckeltal från strax över 6 procent i början av nittiotalet till cirka 9,5 procent ett decennium senare. åtgärderna bidrog sannolikt till att denna regering förlorade nästa val. Denna politiska kostnad visade sig emellertid vara en bra investering för den tyska arbetsmarknadens framtid. Sedan reformerna genomförts föll den arbetslösheten snabbt i öst och gapet till väst föll från 10 till 3 procent. Enligt OECDs uppskattning sjönk jämviktsarbetslösheten kraftigt från 2005 och framåt och ligger idag till och med under det tidiga nittiotalets nivå. Den tyska jämviktsarbetslösheten är därmed bara hälften så hög idag som i resten av euroområdet utan till och med jämförbar med nivån i USA, som anses ha en av de mest väl fungerande arbetsmarknaderna i västvärlden. Kan Sverige lära sig något av den tyska erfarenheten av återföreningen? Ja, vi tror det. Svensk arbetsmarknad år 2015 har stora likheter med den tyska arbetsmarknaden för ett decennium sedan. Skillnaden i arbetslöshet mellan olika grupper på arbetsmarknaden har ökat dramatiskt. Om vi bortser från den höga arbetslösheten bland ungdomar och begränsar analysen till de som är över 25 kan vi konstatera att det är ett dramatiskt gap mellan inrikes och utrikes födda. Detta gap har också fortsatt att öka under 2015 trots en kraftig förbättring av arbetsmarknadsläget i stort. Den höga arbetslösheten blev en börda inte bara för de personer och familjer som drabbades utan också för de tyska statsfinanserna. Att en stor del av arbetskraften inte kunde klara sin egen försörjning blev till slut ohållbart och ledde till en rad reformer med början åren 2003-2004. Problemet med att de höga lönerna hindrade skapandet av jobb för många av de arbetslösa löstes med en drastisk sänkning av minimilönerna. Det ansågs positivt att få ut de arbetslösa i sysselsättning även om det skedde till löner som dittills betraktats som oacceptabelt låga. Eftersom en kombination av låga löner och höga arbetslöshetsersättningar riskerade att leda till att många hellre förblev arbetslösa än tog ett lågavlönat jobb så gjordes samtidigt drastiska sänkningar av miniminivåerna i arbetslöshetsförsäkringen och andra delar av socialförsäkringssystemet. Allt detta genomfördes under stor politisk vånda av en socialdemokratisk regering. De impopulära Detta är en direkt parallell till åren efter återföreningen i Tyskland då arbetslösheten steg för befolkningen i det forna Östtyskland trots att konjunkturen samtidigt fick en kraftig skjuts uppåt. Vi har idag ett läge på svensk arbetskraft där antalet lediga platser fördubblats på ett och ett halvt år samtidigt som det tar allt längre tid för de inskrivna på arbetsförmedlingarna att få ett jobb. Det är ett tydligt tecken på dålig matchning mellan de jobbsökande och de lediga jobben i Sverige. December 9, 2015 4
Matchningsproblematiken ser ut att ha ökat dramatiskt de senaste åren. Andelen inskrivna på arbetsförmedlingen som får ett jobb varje månad, den så kallade jobbchansen, har sjunkit dramatiskt till en nivå som faktiskt är lägre idag än när botten gick ur konjunkturen år 2009. lågkonjunktur för ungdomar födda utomlands. Gapet har ökat från knappa 7 till 19 procentenheter. Samtidigt har de lediga platserna nått en sådan höjd som borde göra att jobbchansen skulle vara på högkonjunkturnivå. Vad beror detta fenomen på? OECD visade i sin Sverigerapport i våras att vi ligger i topp när det gäller kunskapsjobb och förmågan att skapa sysselsättning för personer med högre utbildning. Samtidigt är vi betydligt sämre på att skapa jobb åt dem som har lägre utbildning. Skillnaden i sysselsättningsgrad mellan de högst och de lägst utbildade är cirka 35 procentenheter enligt OECD. Här har vi en del av förklaringen till att gruppen utrikes födda i betydligt större utsträckning än de inrikes födda drabbas av arbetslöshet. Det finns en stor skillnad i utbildningsbakgrund mellan dessa grupper. Skillnaden har ökat på senare år med en stigande flyktinginvandring från länder utanför Europa. Det är också i denna kategori som arbetslösheten är högst. De inomeuropeiska invandrarnas andel av den totala arbetslösheten är relativt låg och svagt sjunkande medan gruppen utomeuropeiska invandrare snart utgör varannan inskriven på arbetsförmedlingen. Samma tendens med ökade skillnader i arbetslöshet för vuxna finner vi också för ungdomsarbetslösheten. Ungdomsarbetslösheten för inrikes födda är bara en procentenhet högre än vid förra konjunkturtoppen men det råder djup En OECD-studie över studieprestationer pekar på stora skillnader i skolresultat mellan olika grupper av ungdomar. Det är ingen större skillnad mellan ungdomar med invandrarbakgrund och svensk bakgrund förutsatt att man kom till Sverige innan skolstarten. Men bland de som invandrade efter skolstarten är studieresultaten betydligt sämre. Bara hälften i denna grupp har tillräckliga betyg för att gå vidare till gymnasiestudier. Av de som kom hit de senaste fyra åren är det bara en dryg fjärdedel som klarar detta. Svag skolbakgrund är kanske den viktigaste anledningen till att ungdomsarbetslösheten bland utrikes födda ökat markant, relativt inrikes födda, från cirka 7 procentenheter till närmare 19 på bara 5-6 år. Givet den dramatiska ökningen av flyktingströmmen i år är det svårt att tro att dessa tendenser skulle avta snarare tvärtom. Det kommer visserligen att bli en fördröjning innan de nyanlända flyktingarna dyker upp i arbetsmarknadsstatistiken eftersom det tar tid att hantera asylansökningarna. Men det kommer också att vara angeläget att så snabbt som möjligt få ut de nyanlända på arbetsmarknaden för att förhindra ett permanent utanförskap. Senast om ett år eller så kommer den ökade flyktingströmmen att börja ge ett tydligt avtryck på arbetsmarknaden. Därför är det redan nu hög tid att fundera på hur man ska förbättra förutsättningarna för invandrare att integreras på arbetsmarknaden. Faktum är att Sverige har lyckats betydligt sämre med detta än de flesta andra europeiska länder. Gapet i arbetslöshet mellan inrikes födda och invandrad arbetskraft är störst i Sverige bland EUländerna. Det duger inte när man nu är det land som nu tar emot i särklass flest flyktingar i relativa tal. December 9, 2015 5
Om inte integrationen på arbetsmarknaden kan förbättras kommer snart en mycket stor grupp av befolkningen att hamna i ett utanförskap som kan bli både socialt och ekonomiskt kostsamt. Ökade spänningar riskerar också att utlösa politiska scenarier som Sverige hittills varit förskonade från men som redan blivit en realitet i andra europeiska länder. Så hur kan man då komma till rätta med det faktum att svensk arbetsmarknad har svårt att få ner arbetslösheten för stora grupper på arbetsmarknaden trots att det skapas mängder med nya jobb? OECD-rapporten pekade i våras ut lönestrukturen i Sverige som en av anledningarna till detta fenomen. Vi har relativt höga löner för lågutbildade samtidigt som lönerna är relativt låga för personer med högre utbildning. Det ligger därför nära till hands att tro att en relativ sänkning av de lägsta lönerna skulle kunna skapa en bättre matchning mellan de som är jobbsökande och de tillgängliga jobben. Det är också den lärdom vi kan dra av hur man så småningom lyckades hantera de stora problem med växande skillnader i arbetslöshet som uppstod i Tyskland i kölvattnet av återföreningen. Dessa löstes till slut genom att man banade väg för en kraftigt ändrad lönestruktur samtidigt som man förändrade de sociala skyddsnäten. Men det dröjde alltså mer än ett decennium innan det politiska systemet i Tyskland var redo för dessa systemförändringar. Därmed steg den tyska D-marken kraftigt. Den reala växelkursen mot dagens euroländer apprecierades nästan 15 procent. På så sätt kunde Bundesbank inte bara kväsa inflationsimpulserna. Det gjorde även importen billigare och försvagade exportindustrin och därmed blev det mer resurser för att tillgodose den stora efterfrågeuppgången på hemmamarknaden. Handeln med omvärlden svängde om från överskott till underskott. Frågan i Sverige är hur stor beredskapen för kraftiga omprövningar i dagsläget är och hur stora problemen måste växa sig innan förändringar kan ske. Utmaningar för penningpolitiken Den tyska återföreningen kom inte bara att utgöra en utmaning för arbetsmarknaden. Den medförde också stora utmaningar för penningpolitiken. Den kraftiga ökning av konsumtion och investeringar som återföreningen ledde till kunde inte tillgodoses inom ramen för tillgängliga resurser. Kapacitetsutnyttjandet steg till bristningsgränsen och inflationstrycket steg. Det tvingade centralbanken till en rejäl åtstramning med nära nog en fördubbling av realräntan som följd. Bundesbanks politik blev en kraftig chock för de länder vars valutor var kopplade till den tyska valutan och ledde till en djup kris för dåtidens europeiska valutasystem. Många valutor devalverades kraftigt åren 1990-92, däribland även den svenska kronan. En likartad episod inträffade i Spanien ett decennium senare. Dåtidens framgångar för den spanska ekonomin ledde till en stor invandring. Mellan år 2000 och 2008 steg befolkningen med 5 miljoner. Befolkning i arbetsföra åldrar gick från en ökningstakt på runt ¾ procent per år till det dubbla. Den enorma ökningen i arbetskraftsutbudet ledde emellertid inte till ökad arbetslöshet. Tvärtom steg sysselsättningen mer än i paritet med de nytillkommande på arbetsmarknaden. Lite förenklat December 9, 2015 6
kan man säga att det skapades massor med nya jobb för att kunna tillgodose den växande efterfrågan. Byggsektorn stod för en stor andel av de nyskapade jobben. Bostadsbyggandet steg till ohållbara 12 procent av BNP och totalt växte bygginvesteringarna till närmare en fjärdedel av spansk BNP. Med fallande arbetslöshet och stigande efterfrågan blev den spanska ekonomin snabbt överhettad. Men till skillnad från tyska Bundesbank under återföreningen kunde den spanska centralbanken inget göra eftersom penningpolitiken lämnats över till ECB att sköta. Eftersom ECB-räntan låg still medan den spanska inflationen tog fart så föll realräntan i Spanien och satte ytterligare fart på ekonomin. Den nominella växelkursen låg förstås fast men den reala växelkursen steg eftersom pris- och lönehöjningar var snabbare i Spanien än bland dess handelspartners. Därmed försvagades exportsektorns konkurrenskraft och snabbt stigande import bidrog till att bytesbalansunderskottet växte dramatiskt. I just detta avseende var utvecklingen i Spanien snarlik vad som hände efter den tyska återföreningen. Denna utveckling blev helt ohållbar och när bubblan brast följde en snabb kollaps av ekonomin. Byggandet halverades och detaljhandeln minskade med en fjärdedel. Arbetslösheten nästan fyrdubblades under några få år. Bankerna var plötsligt på fallrepet och de tidigare så goda statsfinanserna raserades. Det spanska exemplet visar tydligt på faran med att inte kunna förhindra uppbyggandet av en bubbla. Utvecklingen kan se fantastisk ut under en period men om inte jobben skapas i sektorer som har en långsiktigt hållbar utveckling så rycks grunden undan för sysselsättning, statsfinanser och banker. Det tar lång tid innan ekonomin återhämtat sig. Hur ska Riksbanken agera? Hur relevanta är då dessa erfarenheter för utformningen av den svenska penningpolitiken de närmaste åren? I huvudsak står den svenska ekonomin inför ett skeende som starkt påminner om båda dessa exempel. Men där slutar likheterna. På grund av oförmågan att bedriva en självständig penningpolitik blev Spanien en bubbelekonomi med explosionsartad utveckling av fastighetspriser och skuldsättning hos hushåll och företag. Efterfrågan i form av privat och offentlig konsumtion stiger som ett resultat av den kraftigt ökade invandringen. Bostadsbyggandet måste öka kraftigt. De närmaste åren går ökningstakten i personer i arbetsföra åldrar upp från cirka ¾ procent per år till ungefär det dubbla. Det är jämförbart med vad som skedde i Spanien. Det är positivt under förutsättning att en stor del av dessa snabbt kan komma i sysselsättning, såsom i det spanska exemplet. Det finns ändå en risk för att en tilltagande överhettning skapar ett bubbelförlopp såvida inte räntorna höjs. Om utvecklingen på svensk arbetsmarknad följer det tyska exemplet, med växande grupper utan sysselsättning samtidigt som efterfrågan stiger, December 9, 2015 7
POSTTIDNING A kommer en växande brist på kvalificerad arbetskraft att leda till stigande löneinflation. Att löneinflationen stiger i Sverige relativt exempelvis euroområdet innebär att den svenska kronan stiger mätt i reala termer. Det är en del av den nödvändiga anpassningen som de ovanstående exemplen visar. Men en appreciering av kronan medför också sämre förutsättningar för verksamheter som är utsatta för utländsk konkurrens. Detta oavsett om kronan stiger nominellt med bibehållen löneinflation eller om kronan stiger realt till följd av snabbare löneinflation än i omvärlden men ligger still i nominella termer. Mycket talar därför för att Riksbanken kommer att behöva acceptera en snabbare förstärkning av den handelsvägda kronan än man tidigare räknat med. Det råder redan stigande brist på arbetskraft i vissa sektorer och matchningsproblematiken har tilltagit under de senaste åren. Detta indikerar att jämviktsarbetslösheten är på väg upp snarare än ner. I frånvaro av genomgripande reformer på arbetsmarknaden lär den utvecklingen fortsätta. Enligt OECD ligger jämviktsarbetslösheten idag på cirka 7,5 procent och enligt Konjunkturinstitutets bedömning är den omkring 7 procent. Den faktiska arbetslösheten låg i oktober mittemellan dessa båda siffror. Svensk arbetsmarknad är alltså redan i utgångsläget mycket nära full sysselsättning. Den snabbt stigande matchningsproblematiken antyder att jämviktsarbetslösheten kan ha stigit betydligt mer än vad både OECDs och KIs analyser ger vid handen. Men det viktigaste är kanske att arbetslösheten för vuxna inrikes födda redan är nära nivån från förra konjunkturtoppen och att den sannolikt kommer att sjunka betydligt under denna nivå. Redan vid en förhållandevis hög total arbetslöshet kan Riksbanken därmed behöva agera för att förhindra en överhettning. Denna åtstramning kommer att innebära en kombination av stigande kronkurs och stigande räntor. Riksbanken kommer också att behöva snegla lite mer på bubbelriskerna än tidigare. Om man inte gör som Bundesbank och drar upp realräntan riskerar Sverige att hamna i den spanska lånefällan med betydligt högre arbetslöshet längre fram och ännu sämre förutsättningar att sysselsätta de nytillkommande på arbetsmarknaden. Konflikten mellan Riksbankens inflationsmål och regeringens mål för arbetslösheten kommer därför att växa. Jan Häggström, +46 8 701 1097, jaha05@handelsbanken.se Ansvarig utgivare Jan Häggström 08-701 10 97 jaha05@handelsbanken.se Aktuell Ekonomi Ekonomiska sekretariatet, Handelsbanken 106 70 Stockholm Telefon 08-701 10 00 Prenumeration 350 kr per år genom bankens kontor, bankgiro nr 418-9163. Eftertryck tillåts om källan anges. ISSN 0345-0236. Nummer 6-7, december 2015 Denna publikation ges ut av Handelsbanken som en service åt dess kunder. Syftet är att ge allmän information och publikationen kan alltså inte ensam utgöra underlag för investeringsbeslut. Vi anser att de källor och bearbetningsmetoder vi använt oss av vid utarbetandet av analyser och prognoser är tillförlitliga. Vi påtar oss dock inget ansvar för riktigheten eller fullständigheten i prognoser eller analyser eller för eventuella brister i källmaterialet. Handelsbanken svarar inte för förluster som kan tänkas uppkomma genom att någon följer vad som sagts i denna publikation eller använder sig av däri lämnade uppgifter.