Utan högskolorna stannar Sverige. Så tycker TCO om den högre utbildningen

Transkript

1 Utan högskolorna stannar Sverige Så tycker TCO om den högre utbildningen

2 Tryck: CM tryck, Bromma, april 2006 Foton: Andy Prhat

3 Förord Utbildning är nyckeln till jobb. Och jobb är nyckeln till vår gemensamma välfärd. På tjugo år har andelen högskoleutbildade i Sverige ökat från tolv procent till en tredjedel av befolkningen. Det är en bra bit på vägen, men det räcker inte ända fram. TCO vill värna och höja utbildningsnivån av flera anledningar. Framför allt därför att ju högre utbildning en människa har, desto större är hennes möjligheter på arbetsmarknaden. Och ju högre utbildningsnivå befolkningen har, desto större är chanserna att arbetskraftsbehovet kan tillgodoses. För att säkra utbildningsnivån behöver vi levande lärosäten i regionerna. För inte särskilt lång tid sedan var de regionala högskolorna en mycket kontroversiell fråga. Men kritikerna hade fel. Vår studie visar att de är en lyckosam satsning och att många människor, tvärtemot vad man kanske kan tro, vill bo kvar i närheten av studieorten eller den ort de kommer ifrån efter att ha avslutat sina studier. Det är en viktig signal till de regionala högskolorna. Stockholm, och för all del även den utländska arbetsmarknaden, suger inte automatiskt åt sig all nyutexaminerad arbetskraft. Det är länen där människor bor innan de börjar studera som är de stora vinnarna. Därför är det viktigt att de regionala lärosätena tar högskolans tredje uppgift på allvar nämligen att samverka med det omgivande samhället. Regeringens mål att varannan 25-åring ska ha påbörjat högskolestudier är ett mål som TCO ställer sig bakom. Men det behöver kompletteras och förtydligas: kvaliteten i utbildningssystemet, hela vägen från grundskola via gymnasium till högskola, måste säkerställas. Dessutom behövs ett mål även för hur många som ska ha tagit examen. Vi behöver dessutom se till att utbildning görs mer tillgänglig för alla dem som redan finns i arbetslivet. Sture Nordh, Ordförande TCO

4

5 Därför behöver fler få högre utbildning: Ett globaliserat Sverige behöver vara välutbildat. 1. Globaliseringen ställer större krav på att människor ska kunna ta nya arbeten. Högre utbildningsnivå ger bättre beredskap att möta nya och förändrade krav, både hos individer och i verksamheter. Kunskap är motorn för ekonomisk utveckling och det är kunskap som gör att företag kan skapa nya, mer avancerade varor och tjänster. Denna kunskap kan finnas i många former, från patent till processer, men har alltid sitt ursprung i den enskildes kunskap. Tillväxt och produktivitet ökar. Ju mer utbildad 2. arbetskraften är, desto mer produktiv och innovativ är den. Bakom två av tre betydelsefulla innovationer som gjorts i Sverige efter andra världskriget står personer med eftergymnasial utbildning många även med licenciat- eller doktorsexamen. Och med en högre generell utbildningsnivå ökar chanserna att innovationerna kan få spridning. Den enskildes konkurrenskraft blir bättre. Den 3. som har hög utbildning har ett högt arbetsmarknadsvärde. Högre utbildning stärker människor och ökar möjligheten att få ett jobb. Dessutom minskar risken för sjukskrivningar och långtidsarbetslöshet. Mer än nio av tio som har en högskoleexamen arbetar tre år efter examen, jämfört med färre än sju av tio från gymnasieskolans yrkesinriktade program. Att hitta ett arbete som ligger i linje med utbildningen är dessutom lättare för en högskoleutbildad än för den som gått gymnasieskolans yrkesinriktade program: drygt nio av tio högskoleutbildade, jämfört med varannan gymnasieutbildad, anser att de arbetar inom det område de är utbildade för. Detta visar att behovet av KY-utbildning, kvalificerad yrkesutbildning, är stort. Demografiska förändringar möts bäst med utbildning. Många sektorer står inför stora pensionsav- 4. gångar och kommer att behöva välutbildad och kvalificerad arbetskraft. Därför måste utbildningssatsningarna inte bara fortsätta utan även öka. De som föddes på talet är så pass många att vi måste expandera högskolan ytterligare för att kunna upprätthålla målet om att varannan 25-åring ska ha påbörjat högskolestudier. Över lag så har dessutom de okvalificerade arbetena minskat i antal medan de kvalificerade ökat. För att nämna ett exempel har de flesta verksamma ingenjörerna i dag gymnasieutbildning, men när de pensioneras ersätts de främst av personer med civilingenjörsexamen. Eftersom en majoritet av dem som studerat bor kvar i samma län efter studierna, bidrar de regionala högskolorna till att hålla hela Sverige levande. Utbildning ger ett mer civiliserat samhälle. Folkskolans utbyggnad under 1800-talets mitt spred 5. läs- och skrivkunnighet över landet, och utbyggnaden av gymnasieskolan hundra år senare gjordes till stor del i ljuset av att minska sociala klyftor. Intressant nog fördes kvalitetsargumentet fram emot båda dessa stora utbildningsexpansioner. I dag är det ingen som tycker att vare sig satsningarna på folkskolan eller gymnasieskolan var fel eller förgäves. Utbildning gör det dessutom lättare att känna tillit till andra människors sätt att agera. Samhället blir mer effektivt genom att förtroende, normer och nätverk ökar man brukar kalla detta socialt kapital: att vi litar på varandra och känner samhörighet och delaktighet. Och tro det eller ej: en hög grad av socialt kapital har visat sig ha positiv effekt på ekonomisk tillväxt.

6

7 Utan högskolorna stannar Sverige De regionala högskolorna har en viktig roll att spela. En studie som TCO presenterat våren 2006 visar att majoriteten av studenterna stannar kvar i samma län där de bor när de rekryteras till högskolestudier såväl under studietiden som efteråt. Sex av tio vill inte flytta från hemorten, studieorten eller regionen. Nästan lika många väljer att studera i det län som de bodde i tidigare. 17 procent kan tänka sig att flytta vart som helst, men majoriteten vill alltså stanna kvar. Det ställer höga krav på både högskolan och arbetsmarknaden, men innebär också en öppning för regionerna att behålla och ta tillvara välutbildad arbetskraft. Från gymnasieskola till högskola Gymnasieutbildningarna har en tudelad och mycket viktig uppgift att förbereda både för arbetslivet och högre studier. Högskolan ska inte vara ett redskap för att åtgärda brister i gymnasieskolan, eller bli en förlängning därav. Det finns stora regionala skillnader i hur stor andel av eleverna på de studieförberedande utbildningarna som går vidare till högre studier. Även på de yrkesförberedande gymnasieutbildningarna är skillnaderna stora. En tydlig könsmässig skillnad syns. De traditionellt manliga utbildningarna (varav en stor del har fungerande lärlingsprogram) förser högskolan med långt färre studenter än de traditionellt kvinnliga utbildningarna. Detta reser frågan om hur det kommer sig att de senare inte förbereder eleverna för arbetsmarknadens behov i samma utsträckning som de traditionellt manliga utbildningarna. Även här finns stora regionala skillnader. Det är av yttersta vikt att de utbildningar som ska vara yrkesförberedande verkligen är det, det vill säga det ska gå att få ett adekvat arbete efter avslutad gymnasieutbildning, något som inte är fallet på de konstnärliga och de medieinriktade utbildningarna. Det är samtidigt viktigt att ingen stängs ute från högskolan. Övergången till högre studier till och med 25 års ålder för män från Haparanda är 16 procent. Motsvarande siffra för kvinnor från Lund är 83 procent. Detta är de två mest extrema kommunerna, men betydande skillnader finns över landet. De könsmässiga skillnaderna är stora i riket 14 procentenheter. De största könsmässiga skillnaderna finns i tre norrlandslän. Högskolans nybörjare Det är stora skillnader mellan lärosätena huruvida de sökande kommer från det län där lärosätet finns (fortsättningsvis kallat högskolelänet). Klart störst andel sökande från högskolelänen har storstadslänen Stockholms, Västra Götalands och Skånes län. Av nio lärosäten i storstadslänen har endast tre färre sökande från högskolelänet än 50 procent. Störst andel sökande från andra områden lyckas Uppsala universitet locka; nio av tio sökande kommer från andra län än Uppsala. Genomsnittet för riket som helhet är drygt 30 procent av de sökande från högskolelänet. Lägst andel sökande från högskolelänen har Umeå universitet, Uppsala universitet, Linköpings universitet, Högskolan i Halmstad, Växjö universitet, Mitthögskolan och Högskolan på Gotland. Bland högskolenybörjarna kommer i medeltal drygt hälften (55 procent) från det län där högskolan finns. Detta tyder på att de regionala högskolorna mer sällan är

8 enda valet, eftersom genomsnittlig andel sökande var 30 procent. Med stor sannolikhet söker man många högskolor, vilket gör det svårt att jämföra. Variationerna mellan länen är stora. Störst andel av nybörjarna från högskolelänet har lärosätena i storstadslänen. I andra änden ser vi Mitthögskolan, som ligger i två län, Jämtlands och Västernorrlands län, samt Mälardalens högskola, också i två län, Södermanlands och Västmanlands län. Antalet nybörjare ökar inte längre. Men detta beror inte på vikande intresse för högskolestudier. Tvärtom så ökar antalet sökande, och stagnationen i antalet nybörjare beror på att antalet nybörjarplatser inte ökat. Målet att varannan ska studera Det finns för närvarande cirka studenter på Sveriges 61 universitet, högskolor och enskilda utbildningsanordnare som ger akademisk utbildning runt om i landet. Målet att hälften av en årskull ska ha påbörjat högre studier före 25 års ålder är nästan uppnått. De unga kvinnorna har passerat målet med bred marginal (54,5 procent) medan männen hamnar efter (40,5 procent). Regeringens mål mäter dem som fyllt 25 år. Men om man tar konsekvenserna av den politiska viljan att fler ska börja studera tidigare, och i stället mäter alla under 25 år som studerar, ser det mycket olika ut på länsnivå. Då når bara fyra län når upp till målet att 50 procent har påbörjat högre studier före 25 års ålder för läsåret 2003/04. Det är Uppsala län med drygt 57 procent samt Blekinge, Kronobergs och Västerbottens län med procent. Att samverka med omgivningen Utbildningssystemet tillgodoser samhället med arbetskraft men är också en viktig del i tillväxtpolitiken. Lärosätena har tre huvuduppgifter: att bedriva utbildning, att bedriva forskning samt att samverka med det omgivande samhället. Om inte lärosätena speglar den lokala och regionala arbetsmarknaden kan de som är nyutexaminerade tvingas flytta från regionen för att få jobb som överensstämmer med deras utbildning. Om fler examineras än vad arbetsmarknaden förmår suga upp blir möjligheterna tre: att flytta dit man kan få ett arbete, att bli arbetslös eller att välja ett arbete som inte ligger i linje med det man läst. Hur många i ett län som är akademiker får effekter på den lokala arbetsmarknaden och den lokala arbetsmarknaden påverkar hur många som söker sig till högre utbildning. Det har skett en markant generell ökning av utbildningsnivån under en tjugoårsperiod, men de regioner som hade högst utbildningsnivå 1985 har det även Efter studierna vill människor bo kvar Viljan att flytta förefaller vara begränsad även efter avslutade studier. Sex av tio vill helst bo kvar på studieorten, rekryteringslänet eller möjligen inom regionen efter avslutade studier, visar en enkätundersökning. Resterande kan tänka sig att bosätta sig var som helst i Sverige alternativt var som helst i Sverige eller utomlands. Strax under tio procent bosätter sig helst utomlands efter avklarad utbildning. Ålder, kön, studieort och studerat ämnesområde är faktorer som påverkar var man vill bo efter studierna. Storstad och närhet förefaller viktiga för var man väljer att bo. Att alla flyttar till Stockholm efter högskoleexamen är något man lätt förleds att tro. Det är förvisso en stor andel som flyttar till Stockholms län, men det är rekryteringslänen som är de stora vinnarna. En majoritet bor i samma län som i januari det år de påbörjade sina högskolestudier. Detta oavsett var de har studerat någonstans: i rekryteringslänet eller annorstädes. Det kan alltså bero på att de bott där hela tiden eller att de har flyttat tillbaka. Fler kvinnor än män bor kvar i rekryteringslänet. De allra flesta bor kvar i rekryteringslänet direkt efter avslutade studier. De som väljer att flytta gör det inte förrän senare.

9

10 De flesta bodde i högskolelänet innan de påbörjade högskolestudier, och bor fortfarande kvar där sedan de avslutat studierna. Näst störst andel, i snitt, rekryterades från ett grannlän och bor där två år efter examen. Störst andel av de examinerade från högskolelänet som fortfarande bodde kvar två år efter examen kommer från Högskolan i Trollhättan/Uddevalla numera Högskolan Väst (81 procent), följt av Malmö högskola (74 procent) och Högskolan i Borås samt Södertörns högskola (vardera 67 procent). Alla dessa är högskolor i storstadsregion, men inte regionens största högskolor, vilket betyder att det finns andra skolor i regionen där andra mönster uppvisas. Minst andel av dem som rekryterats från högskolelänet och som fortfarande bodde i högskolelänet två år efter examen kommer från Högskolan i Skövde (2 procent), följt av Uppsala universitet (16 procent) och Umeå universitet (28 procent). Fler flyttar till Stockholm två eller tre år efter examen än direkt efter avslutad utbildning. Drygt hälften av alla flyttar till eller bor kvar i rekryteringslänet. Fler kvinnor än män bor kvar i rekryteringslänet. Studenter som befinner sig nära en stark arbetsmarknad och därmed inte behöver flytta från studieorten tenderar att etablera sig snabbare än andra. Göteborgs- och Stockholmsregionen har ett ständigt inflöde av examinerade från andra delar av landet. Mest avgörande för hur etableringsbilden ser ut för examinerade från olika lärosäten är utbildningsmixen vid högskolan. Med detta i åtanke är det ännu viktigare att högskolorna speglar arbetsmarknaden i den region där de finns. Befolkningen är olika högt utbildad Den högsta utbildningsnivån finner vi i de regioner där de gamla och stora universiteten finns Stockholm (Stockholms universitet), Uppsala (Uppsala universitet), Östergötland (Linköpings universitet), Västerbotten (Umeå universitet), Skåne (Lunds universitet) och Västra Götalands län (Göteborgs universitet). De hamnar över eller mycket över rikssnittet utom Skåne län (på rikssnittet 33 procent) och Västra Götalands län som hamnar något under (32 procent). Alla övriga län hamnar under 30 procent högskoleutbildade. Anledningen till de stora regionala skillnaderna mellan de gamla och de nya högskoleorterna i befolkningens utbildningsnivå kan vara att de regioner som länge haft en högskola har haft lång tid på sig att bygga upp en fungerande samverkan mellan högskolan och arbetsmarknaden, och att den regionala arbetsmarknaden är så stor att den har förmåga att ta tillvara dem som examinerats. Människor stannar i högre grad kvar i de regioner där det finns en storstad, och den vanligaste orsaken till att de flyttar efter en akademisk examen är på grund av arbete. Vilka blir arbetslösa? Mellan en och två procent av akademikerna var arbetslösa Drygt tre av fyra arbetslösa saknar högskoleutbildning. Men här finns regionala skillnader. Fyra av tio arbetslösa stockholmare har eftergymnasial utbildning, mot bara drygt en av tio arbetslösa gävleborgare. Det beror inte på att det finns en extra risk för att bli arbetslös som akademiker i Stockholm utan på att arbetslösheten för icke-akademiker där är låg. Arbetslösheten bland ickeakademiker driver arbetslösheten även bland akademiker: i Stockholm är arbetslösheten låg, alltså blir andelen som är akademiker högre. De län som har få akademiker i befolkningen totalt har också en lägre andel akademiker bland de arbetslösa, vilket sannolikt beror på att få akademiker och total arbetslöshet korrelerar. Detta mäter inte svårigheten att få jobb. Så har till exempel endast en fjärdedel av befolkningen i Gävleborgs län högskoleutbildning, och bland de arbets-

11 lösa var skillnaden stor: 13 procent av de arbetslösa var akademiker, 87 procent var det inte. Det är dessutom stora skillnader mellan hur många som är arbetslösa i respektive län. Stockholms län har knappt fyra procents arbetslöshet totalt, medan samma siffra för Gotlands län är knappt 13 procent. Riksgenomsnittet ligger på knappt åtta procent. Akademikerarbetslösheten måste tas på allvar Under de senaste årens massiva utbildningsökning har den generella utbildningsnivån över landet höjts avsevärt. Samtidigt har arbetsmarknaden förändrats och i dag krävs högskoleutbildning för allt fler yrken, över hela landet. När andelen akademiker ökar blir konkurrensen om de jobb som kräver högskoleutbildning allt större. Detta har lett till en akademikerarbetslöshet som är högre än till exempel den vi såg under 1990-talskrisen. Samtidigt ska man komma ihåg att endast en liten del av den totala andelen arbetslösa är akademiker. En högre utbildning är fortfarande en framgångsfaktor, och något som leder till bättre arbete, bättre hälsa och mer jämställdhet. Därmed inte sagt att akademikerarbetslösheten är något som ska ses som ett lättvindigt problem. Blotta misstanken att de investerade åren och pengarna skulle vara bortkastade, är förödande för både samhället och individerna. De som har investerat stora pengar och mycket tid i utbildning, måste premieras för detta. Utbildning ska löna sig.

12 Så tycker TCO om den högre utbildningen programförklaring TCO tror inte på ett samhälle där kunskap och bildning är förunnat en minoritet. Vi anser inte att högre utbildning förlorar i värde ju fler som har det. Tvärtom: ett samhälle med många välutbildade, till exempel högskoleutbildade, har bättre förutsättningar att vara ett gott samhälle med god tillväxt och konkurrenskraft ett samhälle där människor kan få kvalificerade och stimulerande arbeten och därmed löpa mindre risk att hamna i längre perioder av sjukskrivning och arbetslöshet. De som argumenterar att det är alltför många som utbildar sig i Sverige anför ofta akademikerarbetslösheten som skäl till att 50-procentsmålet (regeringens mål att varannan 25-åring ska ha påbörjat högskolestudier) ska avskaffas. Men hade de arbetslösa akademikerna klarat sig bättre utan utbildning? De hade förvisso inte haft höga studieskulder och satsade år bakom sig, men frågan är om deras chanser att få ett bra arbete blivit sämre eller bättre. Svaret är att chanserna för de allra flesta förbättrats radikalt. Akademikerarbetslösheten förvisso rekordstor, men liten i jämförelse med övriga gruppers arbetslöshet är ett problem att ta på allvar. Särlösningar är inte rätt väg att gå, utan vad som krävs är riktiga arbeten. Bland andra småföretagare måste därför få redskap att kunna och våga anställa. Det lokala näringslivet som finns kring var och en av de regionala högskolorna bör också ta tillvara den välutbildade arbetskraft som lämnar högskolan varje år, och som bevisligen helst av allt vill rota sig och börja arbeta i regionen. Ett av fem arbeten kan anses vara okvalificerat i Sverige i dag. De nya jobb som skapas är till stor del arbeten som kräver högskoleutbildning. I dag krävs också allt högre utbildning även för befintliga arbeten där högskoleutbildning inte tidigare var ett krav. Det beror på att innehållet i de gamla jobben förändrats. Detta har gjort att allt färre arbeten i framtiden kommer att vara okvalificerade. För individen blir färsk utbildning allt viktigare. Möjligheten att uppdatera sitt kunnande måste finnas genom hela livet. Validering av kompetens blir ett allt viktigare redskap för att få tillträde till nya jobb, men även till rätt nivå på högskolan. Det är inte otänkbart att det inom tio år kommer att krävas högskoleutbildning för hälften av jobben. Målet att 50 procent av en årskull ska ha påbörjat högre utbildning före 25 års ålder är därför för lågt satt. Det behöver dessutom kompletteras. Målet måste innehålla hur många som ska ta examen och vad utbildningen ska innehålla. Framför allt behöver det kompletteras med kvalitetsmål. För Sverige ska ha en utbildning i världsklass det är en åsikt vi håller benhårt fast vid. Sverige är inte ensamt om att ha byggt ut högskolan kraftigt under 1990-talet. Vår utbyggnad skedde till viss del tidigare än många andra länders. Mellan 1995 och 2002 ökade antalet studenter i högre utbildning med i genomsnitt 40 procent i OECD-länderna. Sverige hamnade på 35 procent. Den utbyggnad av den högre utbildningen som startade i början av 1990-talet slog av på takten betydligt efter Antalet nybörjare på högskolan ökar inte längre numera. Men detta beror inte på vikande intresse för högskolestudier. Tvärtom ökar antalet sökande, och stagnationen i antalet nybörjare beror på att nybörjarplatserna inte blivit fler.

13

14 Om Sverige ska bli en av världens mest framstående kunskapsnationer måste ännu fler få en utbildning av hög kvalitet. Då måste fler professionsutbildningar förstärkas och ges möjlighet att bli egna vetenskapsområden. Det kräver ökade resurser till hela utbildningssystemet: grundskola, gymnasieskola och högskola. I detta ligger också att förbättra villkoren för forskare och forskarstuderande. Sverige behöver inte bara fler utbildade, utan även fler som genomgår längre utbildningar. Det genomsnitt på knappt tre och ett halvt års högre utbildning som väntar en svensk 17-åring räcker inte. Ett förslag kan vara att införa ett akademiskt basår för att säkerställa att det kritiska tänkandet inte får stryka på foten. Bildning, såväl som yrkesutbildning, behövs. Även om den generella utbildningsnivån har ökat under de senaste två decennierna, finns det stora sociala och regionala grupper ur vilka alltför få läser vidare efter gymnasiet. Fler högskoleplatser är enda vägen att gå för att lösa problemet. Med en hög kvalitet i gymnasieskolan och grundskolan kan fler ur dessa grupper skaffa sig högre utbildning. Att nya grupper söker sig till högre utbildning ökar både den etniska integrationen och den sociala rörligheten. Det är bra för individen, men också för hela samhället. Att allt fler ska skaffa sig en högskoleutbildning förutsätter att grund- och gymnasieskolan håller en kvalitet som ger eleverna god beredskap för högskolestudier. Det är ohållbart att mer än var femte tjugoåring går igenom gymnasiet utan godkända betyg. Gymnasieskolan måste kunna erbjuda fler utbildningar som är inriktade på att lösa bristsituationer inom olika yrken och som ger studiemöjligheter för dem som inte är lika teoretiskt motiverade. Problemet är inte en påstådd konflikt mellan behovet av praktiska och teoretiska utbildningar, utan att det finns för lite kontakt mellan teori och praktik i utbildningssystemet. Om mer än var femte elev faller bort under gymnasietiden blir det svårt att nå målet om fler i högre utbildning. Lösningen är därför: inte mindre resurser till utbildning utan mer.

15

16