FN:s rapport om millenniemålen

FN:s rapport om millenniemålen 2010

Den här rapporten är baserad på en serie data som har sammanställts av en grupp representanter för organisationer och experter på millenniemålens indikatorer. FN:s avdelning för ekonomiska och sociala frågor har lett gruppen. Rapporten presenteras för FN:s generalförsamling som har bett om att få periodiska rapporter om arbetet med millenniemålen. De internationella organisationer som representerades i gruppen har ansvarat för att ta fram en eller flera serier av statistiska indikatorer som identifierats som relevanta för att mäta framsteg mot millenniemålen. Organisationerna listas nedan. Ett antal nationella statistiker och fristående rådgivare har också bidragit. Svenska FN-förbundet har låtit översätta rapporten till svenska. Den svenska utgåvan innehåller fyra extra sidor utöver originalutgåvan. INTERNATIONELLA ARBETSORGANISATIONEN FN:S LIVSMEDELS- OCH JORDBRUKSORGANISATION Cover Inside FN:S ORGANISATION FÖR UTBILDNING, VETENSKAP OCH KULTUR FN:S ORGANISATION FÖR INDUSTRIELL UTVECKLING VÄRLDSHÄLSOORGANISATIONEN VÄRLDSBANKEN INTERNATIONELLA VALUTAFONDEN INTERNATIONELLA TELEUNIONEN EKONOMISKA KOMMISSIONEN FÖR AFRIKA EKONOMISKA KOMMISSIONEN FÖR EUROPA EKONOMISKA KOMMISSIONEN FÖR LATINAMERIKA OCH KARIBIEN EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMISSIONEN FÖR ASIEN OCH STILLA HAVSOMRÅDET EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMISSIONEN FÖR VÄSTASIEN FN:S FÖRENADE PROGRAM MOT HIV/AIDS FN:S BARNFOND FN:S KONFERENS OM HANDEL OCH UTVECKLING FN:S KVINNOFOND FN:S UTVECKLINGSPROGRAM FN:S MILJÖPROGRAM SEKRETARIATET FÖR FN:S KLIMATKONVENTION FN:S FLYKTINGORGAN FN:S PROGRAM FÖR BOENDE- OCH BEBYGGELSEFRÅGOR FN:S BEFOLKNINGSFOND INTERNATIONELLA HANDELSCENTRET INTERPARLAMENTARISKA UNIONEN ORGANISATIONEN FÖR EKONOMISKT SAMARBETE OCH UTVECKLING VÄRLDSHANDELSORGANISATIONEN 2

FN:s rapport om millenniemålen 2010 SVENSKA FN-FÖRBUNDET SVENSK UTGÅVA 3

4

Förord till svenska utgåvan Millenniemålen handlar om människors överlevnad. Ett exempel handlar om barnen i Kassim-skolan ett par timmars resa norr om Addis Abeba i Etiopien. Skolan ligger i ett fattigt område och barnens föräldrar har inte alltid mat för dagen. Det påverkar barnens möjligheter att orka med skolan. Hur ska ett barn utan mat i magen kunna koncentrera sig och lära sig saker? Att barn får gratis skolmat är en enkel och billig åtgärd som bidrar till att flera millenniemål kan nås. I Kassim-skolan får barnen sedan några år tillbaka gratis skollunch av FN:s världslivsmedelsprogram, WFP. Det har lett till att antalet elever har ökat. Framför allt har flickorna blivit fler. Barnen sätter sig ner i gräset med sin lunch. Kön minskar till den lilla öppna serveringen under ett plåttak. Några kvinnor från byn är anställda för att laga skolmaten. Barnen får näringsberikad majs- och sojagröt. En av flickorna som sitter med sina kompisar och äter är Tsigie, tolv år. Hennes dröm är att bli lärare. Millenniemålen handlar om Tsigie, hennes kompisar och miljontals andra barn och vuxna som lever i fattigdom, med ohälsa och hunger som ständiga hot. Världens stats- och regeringschefer har ställt sig bakom millenniemålen och gett världens fattigaste människor sitt löfte om ett bättre liv. Toppmötet i FN 2000 antog den så kallade Millenniedeklarationen. Ett avsnitt handlar om utveckling och fattigdomsbekämpning. Avsnittet inleds med dessa ord: Vi ska göra vårt yttersta för att befria våra medmänniskor män, kvinnor och barn från den extrema fattigdomens elände och förnedring, som mer än en miljard människor i nuläget lever i. Vi förbinder oss att förverkliga allas rätt till utveckling och att befria hela mänskligheten från nöd. miljontals människor som inget hellre vill än att ta sig ur fattigdom och hunger och se sina barn växa upp friska och få en utbildning som underlättar deras vuxenliv. Svenska FN-förbundet har valt att översätta hela Ban Ki-moons rapport om millenniemålen 2010 till svenska. Vi hoppas att rapporten ska bidra till att öka kunskapen om och engagemanget för millenniemålen. Tio år har gått sedan målen antogs. Nu har vi fem år på oss att nå dem. Svenska FN-förbundet drar sitt strå till stacken. Vi informerar, utbildar, väcker opinion, ställer krav på Sveriges regering och FN och samarbetar internationellt. Vi bidrar också genom våra insamlingar till att minska fattigdomen, hungern och ojämlikheten i världen. FN-förbundets kampanj Skolmat blir kunskap är ett av våra redskap. Kampanjen stödjer FN:s världslivsmedelsprogram och dess arbete i bland annat Etiopien och Kambodja. Det finns alltför många fattiga och hungriga barn i världen. Alltför många barn får inte chansen att gå i skolan. Flertalet av dem är flickor. Det vill vi ändra på. Svenska FN-förbundet uppmanar världens regeringar att ta sitt ansvar för att millenniemålen uppfylls. Orden i de högtidliga FN-deklarationerna måste, för Tsigie och hennes kompisars skull, bli verklighet. Sist men inte minst vill FN-förbundet tacka Ban Kimoon och hans medarbetare i FN-sekretariatet i New York som varit oss behjälpliga i arbetet med denna svenska utgåva av millennierapporten. På nästa sida delger oss Jan Eliasson sina tankar om sitt nya FNuppdrag som ambassadör för millenniemålen. Det är ett stort löfte och det måste infrias. Som den här rapporten av FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon visar mäts framsteg och bakslag i millenniearbetet med hjälp av siffror och statistik. Mätbarheten gör målen både tydliga och användbara. Bakom tabeller och diagram döljer sig Linda Nordin Thorslund Generalsekreterare, Svenska FN-förbundet 3

En millennieambassadörs tankar Jag är nu inte ambassadör för ett land. Jag är ambassadör för FN. Men jag har alltid sökt tänka och handla globalt och hävdat betydelsen av ett väl fungerande internationellt samarbete. Därför tackade jag med glädje, men även med ödmjukhet, ja till FN:s generalsekretare Ban Ki-moons förfrågan om jag ville bli en av FN:s millenniemålsambassadörer. Mina 20 kolleger kommer från olika delar av världen. Gruppen leds av Rwandas president Paul Kagame och Spaniens premiärminister José Luis Rodríguez Zapatero. Bland övriga kolleger återfinns nobelpristagarna Muhammed Yunus och Wangari Maathai, samt Jeffrey Sachs, Graça Machel, Michelle Bachelet, Bill Gates och Ted Turner. Vi ska försöka påverka regeringar och andra aktörer att prioritera millenniemålen. Vi har delat upp målen mellan oss. Jag har fått uppdraget att fokusera på mål 7 om hållbar utveckling och mål 8 om ett globalt partnerskap för utveckling. Ban Ki-moon tillkännagav sin utnämning av ambassadörerna i samband med lanseringen av denna rapport. Därför känns det extra meningsfullt för mig att få presentera mina tankar om millenniemålen och mitt nya FN-uppdrag i denna svenska utgåva av generalsekreterarens millenniemålsrapport. Jag har arbetat under många år för FN med olika uppdrag i ett stort antal länder. Under min tid som Sveriges FN-ambassadör i New York och som president i FN:s generalförsamling 2005-2006 befann jag mig mitt i händelsernas centrum. Kontaktnätet som jag skaffade mig under dessa år kommer väl till pass nu. Om du frågar mig vad som krävs för att målen ska nås, är mitt svar: politisk vilja. Men viljan måste omsättas i handling. Vi måste mobilisera den allmänna opinionen, människor måste engagera sig och höja sina röster och kräva att regeringar håller sitt löfte till världens fattiga. Men för att kunna göra det måste människor först ha kunskap om millenniemålen. Regeringar, FN-systemet, EU, Afrikanska Unionen, enskilda organisationer, näringslivet, forskarvärlden och många andra måste engagera sig. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Mina tidigare FN-uppdrag handlade till stor del om fred och om mänskliga rättigheter. Nu handlar uppdraget om utveckling. Som framgår av denna rapport innehåller mål 7 bland annat delmål om att minska förlusten av den biologiska mångfalden och om att halvera andelen människor som saknar tillgång till rent vatten och godtagbar sanitet. Som rapporten påpekar är biologisk mångfald avgörande för utveckling. Utan rent vatten och sanitet kan vi inte nå övriga millenniemål. Kampen mot fattigdom, hunger, barnadödlighet och mödradödlighet kan inte vinnas utan dessa fundamentala rättigheter. Miljontals människor har under det senaste årtiondet fått tillgång till rent dricksvatten. Det går sakta åt rätt håll när det gäller vatten. Men samtidigt saknar två miljarder människor toaletter, vilket fortsätter att orsaka sjukdomar och död i massiv skala, inte minst bland de mest sårbara i våra samhällen: barnen. När det gäller millenniemålen vill jag också lyfta fram vikten av att flickor får utbildning. Det betyder oerhört mycket för flickan själv, hennes familj, men också för samhället i stort. Millenniemål 8 handlar om vikten av delat ansvar mellan alla aktörer. Det handlar bland annat om bistånd, handel och skuldavskrivningar. I den bästa av världar skulle det inte behövas utvecklingsbistånd. Alla länder skulle klara sig på egen hand och med egna mänskliga och materiella resurser. Men världen ser inte sådan ut. Som ambassadör för millenniemål 8 kommer jag att driva att de rika länderna, trots den ekonomiska nedgången, ska ge 0,7 procent av sin bruttonationalinkomst BNI i bistånd, öronmärkt för millenniemålen fram till 2015. Solidaritet är inte bara medkänsla det är ytterst en fråga om säkerhet och upplyst egenintresse. Jag ska göra mitt yttersta för att bidra till att millenniemålen nås. Men du och alla andra måste också ta ställning för millenniemålen. Tillsammans måste vi engagera oss. Vi får aldrig ge upp! Jan Eliasson Millenniemålsambassadör 4

Förord Millenniedeklarationen som antogs 2000 var en milstolpe i det internationella samarbetet. Den satte fart på utvecklingsinsatser som förbättrat levnadsvillkoren för hundratals miljoner människor världen över. Tio år senare möts världens ledare igen i FN:s högkvarter i New York för att överblicka framstegen som gjorts, utvärdera hinder och bakslag och besluta om konkreta strategier och åtgärder som behövs för att de åtta millenniemålen ska nås senast 2015. Målen utgår från behov och grundläggande rättigheter som varje människa borde få tillgodosedda: frihet från extrem fattigdom och hunger, god utbildning, produktiv och värdig sysselsättning, god hälsa och bostad, kvinnors rätt att föda barn utan att riskera livet och en värld där skydd av miljön prioriteras och kvinnor och män är jämställda. Ledarna åtog sig också att bilda ett omfattande globalt partnerskap för utveckling i syfte att åstadkomma dessa förbättringar. Den här rapporten visar att många framsteg har gjorts. Kanske viktigast av allt visar den att målen kan nås när nationella utvecklingsstrategier, politiska prioriteringar och konkreta program stöds av internationella partner. Samtidigt är det uppenbart att förbättringarna av de fattigas levnadsvillkor har varit oacceptabelt långsamma och att framgångar som vunnits med hårt arbete i många fall underminerats av kriser som klimatförändringen, höjda livsmedelspriser och ekonomisk tillbakagång. Världen har tillräckliga resurser och den kunskap som krävs för att även de fattigaste länderna och andra länder som hindrats i sin utveckling av sjukdomar, geografisk isolering eller inbördes konflikter ska kunna nå millenniemålen. Att nå målen är allas ansvar. Att misslyckas skulle öka farorna som hotar världen som instabilitet, epidemier och miljöförstöring. Att nå målen skulle däremot resultera i en värld som är stabilare, rättvisare och säkrare. Miljarder människor väntar på att världssamfundet ska förverkliga den storartade vision som Millenniedeklarationen utgör. För att detta löfte ska kunna hållas måste alla berörda parter fullgöra sin del av uppgiften. Därför välkomnar jag Svenska FNförbundets initiativ att översätta rapporten och sprida den i Sverige. Jag hoppas att det ska inspirera det svenska folket att engagera sig ännu starkare i det viktiga och avgörande arbetet att nå millenniemålen. Ban Ki-moon FN:s generalsekreterare 5

Sammanfattning Löftet som ska hållas När fem år återstår tills millenniemålen ska vara uppnådda samlas världens ledare i FN:s högkvarter för att göra en grundlig översyn av hur arbetet framskridit och staka ut kursen för kraftfulla åtgärder mellan nu och 2015. Många länder gör framsteg, bland dem några av de fattigaste. Det visar att länder kan åstadkomma förbättringar genom att sätta upp djärva mål för kampen mot fattigdomen. Millenniemålens krav på kvantitativa resultat inom en fastställd tidsram har betytt mycket för att många människor fått ett bättre liv. Men åtaganden som inte fullgjorts, otillräckliga resurser och brist på engagemang för hållbar utveckling har lett till att insatserna på många områden varit bristfälliga. En del av dessa misslyckanden har förvärrats av livsmedelskrisen och den globala ekonomiska och finansiella krisen. Icke desto mindre visar de fakta och analyser som den här rapporten presenterar att målinriktade insatser, understödda av adekvat finansiering och politisk beslutsamhet har resulterat i snabba framsteg i en del regioner. I andra har de fattigaste människorna, de som saknar utbildning eller lever i avlägsna områden, försummats och inte fått möjligheter att förbättra sina liv. Framgångar att bygga vidare på De kollektiva ansträngningarna för att nå millenniemålen har öppnat vägen för insatser på många områden. Uppmuntrande trender hade redan före 2008 visat att många regioner var på väg att nå åtminstone några av målen. Den ekonomiska tillväxten i många utvecklingsländer fortsätter att vara stark. Framsteg även i länder med dåliga förutsättningar har lärt oss att millenniemålen fortfarande är inom räckhåll. Fattigdomsminskningen går fortfarande framåt trots svåra bakslag orsakade av den ekonomiska lågkonjunkturen och kriserna för livsmedels- och energiförsörjningen. Som helhet är utvecklingsländerna fortfarande på väg att nå målet att minska fattigdomen senast 2015. Andelen fattiga väntas minska till 15 procent 2015, vilket innebär att omkring 920 miljoner människor då kommer att leva under den internationella fattigdomsgränsen. Det är hälften så många som var i samma situation 1990. Betydande framgångar har nåtts i många av de fattigaste länderna för att närma sig målet grundutbildning för alla barn, främst i Afrika söder om Sahara. Väsentliga förbättringar av viktiga insatser till exempel kontroll av malaria och hiv och vaccination mot mässling har minskat antalet dödsfall bland barn från 12,5 miljoner 1990 till 8,8 miljoner 2008. Mellan 2003 och 2008 ökade antalet personer som fick bromsmediciner tiofalt från 400.000 till 4 miljoner motsvarande 42 procent av dem som behövde behandling mot hiv. Kraftig ökning av finansieringen och starkare engagemang för malariakontroll har resulterat i allt fler insatser för att bekämpa malaria. I Afrika får ett växande antal samhällen tillgång till skydd i form av myggnät. Fler barn behandlas med effektiva mediciner. Avskogningen är fortfarande oroväckande stor men den har avtagit, eftersom fler träd planterats i kombination med naturlig tillväxt av skogen. Effektivare användning av vattenresurser på landsbygden har lett till att den stora skillnaden i tillgång till rent vatten mellan stad och landsbygd har minskat, men andelen hushåll som har rent vatten har stannat vid 94 procent nästan oförändrad andel sedan 1990. Säker tillgång till vatten är fortfarande ett problem som behöver åtgärdas omgående. Mobiltelefoni fortsätter att expandera i utvecklingsländerna och används i allt större utsträckning vid bankaffärer, katastrofberedskap och andra behov. Vid slutet av 2009 hade 50 av 100 personer i utvecklingsländerna mobilabonnemang. Skillnader ska utjämnas De framsteg som gjorts är ojämna. Och utan stora steg framåt kommer troligen millenniemålen inte att nås i de flesta regioner. Gamla och nya utmaningar hotar att ytterligare bromsa framåtskridandet i en del områden eller rentav utplåna redan uppnådda framsteg. De allvarligaste följderna av klimatförändringarna drabbar mest utsatta befolkningsgrupper som har bidragit minst till att problemen uppstått. Risken att dö, allvarligt skadas eller drabbas ekonomiskt på grund av naturkatastrofer ökar globalt och är störst i fattiga länder. Väpnade konflikter är fortfarande ett av de värsta hoten mot mänsklig säkerhet och mot svårvunna framsteg på vägen att nå millenniemålen. Stora flyktingskaror bor fortfarande i läger där möjligheterna att förbättra levnadsvillkoren är små. År 2009 flydde 42 miljoner människor från konflikter eller förföljelse. Fyra femtedelar av dessa flyktingar togs emot i utvecklingsländer. Antalet undernärda människor har fortsatt att växa. Den långsamma minskningen av hunger stannade av eller vände till ökning i en del regioner mellan åren 2000-2002 och 2005-2007. Omkring en fjärdedel av barnen under fem år är underviktiga på grund av brist på mat, främst näringsrik mat, otjänligt vatten, dåliga sanitära förhållanden och otillräcklig hälsovård. Uppskattningsvis 1,4 miljarder människor levde fortfarande 2005 i extrem fattigdom. Dessutom, om den globala finansiella krisen fortsätter kommer andelen fattiga att bli något högre 2015 och även därefter, till 2020, än den skulle ha varit om den ekonomiska tillväxten fortsatt som före krisen. Jämställdhet och större makt åt kvinnor är nyckelkrav i millenniemålen och en förutsättning för utrotning av fattigdomen, hungern och sjukdomarna. Men framstegen har varit långsamma på alla fronter från utbildning till medverkan i politiska beslut. 6

För att millenniemålen ska kunna nås krävs också ökade satsningar på de mest utsatta grupperna i samhället, exempelvis grupper som missgynnas på grund av kön, ålder, funktionshinder eller etnisk tillhörighet. Det kommer att behövas politiska beslut och åtgärder som avskaffar de rådande och till och med ökande skillnaderna mellan rika och fattiga, mellan människor på landsbygden, i avlägsna områden eller i slumområden och en mer välbärgad stadsbefolkning. I alla utvecklingsländer löper barn på landsbygden större risk att bli underviktiga än barn i städerna. I Latinamerika och Karibien och delar av Asien ökade denna skillnad mellan åren 1990 och 2008. Klyftan mellan de rikaste och de fattigaste hushållen är fortfarande enorm. I Sydasien är 60 procent av barnen i de fattigaste områdena underviktiga, jämfört med 25 procent av barnen i de rikaste hushållen. Mot 2015 Millenniedeklarationen är det viktigaste löftet som någonsin getts till världens mest utsatta människor. Millenniemålen har drivit fram engagemang och partnerskap av helt nya dimensioner i syfte att förbättra livet för miljarder människor och skapa en atmosfär av fred och säkerhet. Det är fortfarande möjligt att nå millenniemålen. Frågan är nu hur förändringarna vi sett under det senaste decenniet ska kunna bli ännu mer dramatiska och ske snabbare än hittills. Erfarenheterna från de gångna tio åren visar med all tydlighet vad som fungerat och har gett oss verktyg som kan hjälpa oss att till 2015 åstadkomma det som millenniemålen lovar. Toppmötet om millenniemålen i september 2010 ger världens ledare ett tillfälle att omsätta dessa erfarenheter i ett konkret handlingsprogram. I utvecklingsländerna har flickor i de fattigaste hushållen 3,5 gånger mindre chans att få gå i skolan än flickor i de rikaste hushållen. Jämfört med pojkarna i de rikaste hushållen är skillnaden ännu större. Även i länder där målet grundskoleutbildning för alla barn är nära utgör barn med funktionsnedsättning majoriteten av dem som inte går i skolan. Mödrahälsan är ett av de områden där klyftan mellan rika och fattiga är mest iögonfallande. Medan medicinsk personal assisterar vid nästan alla förlossningar i industriländerna får mindre än hälften av kvinnorna i utvecklingsländerna sådan hjälp när de ska föda. SHA ZUKANG Undergeneralsekreterare för ekonomiska och sociala frågor Skillnaderna i tillgång till vård under graviditeten är också slående. Att kvinnor i de rikaste hushållen uppsöker en mödravårdscentral före förlossningen är 1,7 gånger vanligare än att fattiga kvinnor gör det. Brist på utbildning är ett stort hinder för tillgång till medel och metoder som skulle kunna förbättra människors liv. Ett exempel är att fattigdom och ojämlika möjligheter till skolgång leder till tidiga tonårsgraviditeter som i sin tur utsätter flickor för hälsorisker och minskar deras chanser att förbättra sin sociala och ekonomiska situation. Användning av preventivmedel är fyra gånger vanligare bland kvinnor som har gymnasieutbildning än bland dem som är outbildade. Inga nämnvärda förändringar till det bättre har noterats för kvinnor i de fattigaste hushållen under det senaste decenniet. Endast omkring hälften av befolkningen i utvecklingsländerna har tillgång till förbättrad sanitär standard. Åtgärder mot denna ojämlikhet kommer att påverka flera av millenniemålen. Skillnaderna mellan landsbygd och stad är fortfarande skrämmande. Endast 40 procent av de boende på landsbygden har tillgång till förbättrad sanitet. Av de 20 procent rikaste hushållen använder 77 procent förbättrad sanitet medan andelen bara är 16 procent av de fattigaste hushållen. 7

Mål 1 Utrota extrem fattigdom och hunger delmål Halvera andelen människor som lever på mindre än en dollar per dag till 2015 jämfört med 1990 Den globala ekonomiska krisen har fördröjt framstegen men världen är fortfarande på god väg att nå delmålet för fattigdomsminskning Andel människor som lever på mindre än 1,25 dollar per dag 1990 och 2005 (procent) Afrika söder om Sahara Sydasien Sydasien, exklusive Indien Oberoende Staters Samvälde OSS, Asien 6 19 Sydostasien Ostasien Latinamerika & Karibien 11 8 Västasien 2 6 Nordafrika 5 3 Övergångsländer i Sydosteuropa 0.1 1 OSS, Europa 2 0.3 16 19 Utvecklingsländer 27 31 39 39 45 46 49 51 58 1990 2005 2015 Mål 60 0 10 20 30 40 50 60 70 Kraftig tillväxt under första hälften av 1990-talet minskade antalet människor som levde på mindre än 1,25 dollar om dagen i utvecklingsländerna, från 1,8 miljarder 1990 till 1,4 miljarder 2005, vilket innebar att andelen fattiga sjönk från 46 till 27 procent. Den globala ekonomiska och finansiella krisen, som började i de nordamerikanska och europeiska ekonomierna 2008, ledde snabbt till fallande export- och råvarupriser, minskade handeln och investeringarna samt den ekonomiska tillväxten i utvecklingsländerna. Men tillväxten i dessa länder är tillräckligt stark för att framstegen mot målet för fattigdomsminskningen ska kunna fortsätta. Andelen 8

fattiga väntas fortfarande minska till 15 procent 2015, det vill säga att millenniemålet kan nås. Mätt i antal innebär det att omkring 920 miljoner människor kommer att leva under den internationella fattigdomsgränsen hälften av antalet 1990. Nyligen uppdaterade beräkningar som Världsbanken gjort visar att krisen lämnat efter sig ytterligare 50 miljoner människor i extrem fattigdom 2009 och omkring 64 miljoner vid slutet av 2010, givet att krisen då är över, främst i länderna i Afrika söder om Sahara, Ostasien och Sydostasien. Men effekterna av krisen kommer troligen att leva kvar: andelen fattiga kommer att vara något högre 2015 och även längre, till 2020, än den skulle ha varit om världsekonomin vuxit stadigt som den gjorde före krisen. Den snabbaste tillväxten och största minskningen av fattigdomen äger fortfarande rum i Ostasien. Andelen fattiga i Kina väntas sjunka till cirka 5 procent före 2015. Även utvecklingen i Indien har bidragit till den stora globala minskningen av fattigdomen. Om fattigdomsgränsen sätts vid 1,25 dollar per dag, kommer andelen fattiga i Indien att minska från 51 procent 1990 till 24 procent 2015, och antalet människor som lever i extrem fattigdom kommer sannolikt att minska med 188 miljoner. Alla utvecklingsländer med undantag av länder i Afrika söder om Sahara, Västasien och delar av Östeuropa och Centralasien väntas nå millenniemålet. Misslyckandena beror på långsam tillväxt i Afrika söder om Sahara under 1990-talet och övergången från planekonomi till marknadsekonomi som orsakade en ökning av fattigdomen, låt vara från mycket låga nivåer, i en del länder i Östeuropa och forna Sovjetunionen. Bristen på kvalificerade och regelbundet genomförda studier och försenad rapportering av studiernas resultat försvårar fortfarande mätningar av fattigdomen. Luckor i statistiken är särskilt påtagliga i Afrika söder om Sahara där fler än hälften av länderna saknar tillräckligt med data för jämförelser av läget för alla millenniemålen. Det gäller också små östater i Stilla havet och Karibien. Studier ger viktig information inte bara om förändringar av medelinkomster eller konsumtion, utan också om fördelningen av inkomster och konsumtion. Årets bedömning av fattigdomen bygger på 31 nya hushållsstudier. Dessa nya studier och Före krisen hade djupet av fattigdomen minskat i nästan varje region Andelen fattiga med lägre inkomst än 1,25 dollar per dag 1990 och 2005 (procent) Afrika söder om Sahara Sydasien Sydasien, exklusive Indien Oberoende Staters Samvälde OSS, Asien 2 5 Sydostasien Ostasien 4 4 Latinamerika & Karibien 4 3 Västasien 1 2 Nordafrika 1 1 Övergångsländer i Sydosteuropa <0.1 0.2 OSS, Europa 1 0.1 Utvecklingsländer 8 8 10 11 14 14 16 0 10 20 30 21 21 26 1990 2005 förra årets tillväxtprognos visar tillsammans (med hänsyn tagen till effekterna av finanskrisen) en förväntad nedgång med 0,5 procent av den totala andelen fattiga 2015, från 15,5 till 15,0 procent. Mer precisa rapporter om framstegen mot millenniemålen skulle kunna göras om det fanns aktuellare data. Fattigdomsklyftan visar andelen människor med lägre inkomster än inkomsten som utgör fattigdomsgränsen. Den internationella fattigdomsgränsen har dragits på en nivå som är typisk för mycket fattiga länder. Många människor lever på en inkomst som är lägre. Ekonomisk tillväxt och förbättrad fördelning av inkomster och konsumtion minskar den djupa fattigdomen. Sedan 1990 har detta skett i alla regioner utom Västasien. År 2005 var medelinkomsten för människor som levde under fattigdomsgränsen 0,88 dollar. 1990 var fattigdomen djupast i Afrika söder om Sahara men sedan 1999 har andelen djupt fattiga minskat till den nivå Ostasien låg på 1990. 9

Investeringar som minskar risken för katastrofer kan vara gynnsamma på sikt, bland annat för millenniemålen Risken att dödas eller skadas eller drabbas av ekonomiska förluster på grund av naturkatastrofer ökar över hela världen men är koncentrerad till fattiga länder. Om risken minskas kan det påskynda framstegen mot millenniemålen. De ohyggliga förlusterna av människoliv vid jordbävningarna i Haiti, Chile och Kina och översvämningarna i Brasilien tydliggör behovet av att göra byggnader och infrastruktur mer motståndskraftiga mot potentiella faror jordbävningar såväl som klimatförändringar och extrema väderfenomen. Urbanisering, klimatförändring och miljöförstöring ökar naturkatastrofernas verkningar. Länder som har den sämsta förmågan att minska riskerna drabbas värst. Uppskattningsvis 97 procent av dem som riskerar att dö vid naturkatastrofer världen över bor i låg- och medelinkomstländer. De löper också risk att drabbas av ekonomiska förluster i en redan svag ekonomisk situation. Från början av 2008 till slutet av mars 2010 rapporterades att 470.000 människor dödats vid naturkatastrofer. De ekonomiska förlusterna har uppskattats till över 262 miljarder dollar (omfattar inte år 2010). Små utvecklingsländer som är öar och kustlösa utvecklingsländer utgör tillsammans 60 respektive 67 procent av de länder som bedöms vara ekonomiskt särskilt sårbara för naturkatastrofer. Erfarenheter visar att investeringar som minskar riskerna för katastrofer lönar sig på lång sikt från minskade framtida förluster och uteblivna kostnader för återuppbyggnad till fördelar som säkrare liv, stabila samhällen och skyddade, produktiva ekosystem. I Peru har riskminskning inkluderats i utvecklingsarbetet vilket resulterat i vinster som överstiger kostnaderna så mycket som 37 gånger. När Kina satsade 3,15 miljarder dollar på att minska verkningarna av översvämningar mellan 1960 och 2000 undveks förluster som uppskattats till 12 miljarder dollar. delmål Uppnå full och produktiv sysselsättning och värdigt arbete för alla, inklusive kvinnor och ungdomar Försämring av arbetsmarknaden, utlöst av den ekonomiska krisen, har resulterat i minskad sysselsättning Förhållandet mellan sysselsättning och befolkning 1998, 2008 och 2009* Ostasien Oceanien Sydostasien Afrika söder om Sahara Latinamerika & Karibien Oberoende Staters Samvälde OSS Sydasien Övergångsländer i Sydosteuropa Nordafrika Västasien Industriländer Utvecklingsländer 58 61 60 66 66 67 0 10 20 30 40 50 60 70 80 *Data för 2009 är preliminära. 44 46 46 49 48 47 46 44 53 53 58 57 57 56 55 56 57 55 63 62 62 66 66 66 64 65 65 70 70 74 1998 2008 2009* När bostadslånebubblan sprack i USA 2007 och orsakade förlamning av det globala finansiella systemet uppstod en ekonomisk kris som också drabbade arbetsmarknaden och plågade världen 2008 och 2009. Den lamslog ekonomier, drog ned företags kapacitet och gjorde miljoner människor arbetslösa. Många arbetare tvingades söka sig till osäkra anställningar och antalet fattiga arbetare växte. 10

Allt eftersom krisen djupnade började statliga stimulansåtgärder vända den ekonomiska nedgången uppåt och mildra verkningarna av den globala förlusten av jobb. De samordnade åtgärder som vidtagits av ansvarskännande länder har medverkat till att även större sociala och ekonomiska problem har kunnat undvikas. Men på arbetsmarknaden har situationen försämrats i många länder. Det kommer sannolikt att hota många av de framsteg som gjorts under de senaste tio åren. Den ekonomiska nedgången har resulterat i ett brant fall i sysselsättningen. Dessutom sjönk produktiviteten i sysselsättningen under 2009. I de flesta regioner minskade bruttonationalprodukten till och med mer än sysselsättningen vilket resulterade i lägre produktion per arbetare. Preliminära uppskattningar visar en sjunkande tendens i produktionen per arbetare i alla regioner utom Nordafrika, Ostasien och Sydasien. Den största nedgången i produktionen per arbetare har noterats i de forna sovjetstaterna i Östeuropa, övergångsländerna i Sydosteuropa samt Latinamerika och Karibien. Sjunkande produktivitet bidrar till sämre arbetsvillkor och försämrar ytterligare arbetarnas situation i regioner där produktiviteten var låg redan före den ekonomiska krisen, till exempel i Afrika söder om Sahara. När jobben försvann tvingades allt fler arbetare söka osäkra anställningar Andel egenföretagare och familjemedlemmar som arbetar utan lön av den totala arbetskraften 1998, 2008 och 2009* (procent) Oceanien Sydasien Afrika söder om Sahara Sydostasien Ostasien Oberoende Staters Samvälde OSS, Asien 47 41 44 Nordafrika Latinamerika & Karibien 31 32 Övergångsländer i Sydosteuropa 32 24 29 Västasien 27 28 35 31 34 35 39 53 53 63 61 61 62 74 7879 80 76 77 75 77 82 1998 2008 2009* OSS, Europa 8 910 Industriländer 11 10 11 Utvecklingsländer 59 60 65 0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 *Data för 2009 baseras på Internationella arbetsorganisationen ILO:s andra scenario. Mer information finns på mdgs.un.org. Den positiva nedåtgående trenden vad gäller osäkra arbeten avbröts av de försämrade förhållandena på arbetsmarknaden under finanskrisen. För många lönearbetare och tjänstemän som förlorade sina jobb, liksom för dem som sökte arbete för första gången mitt under krisen, återstod till sist att bli egenföretagare (i liten skala) eller obetald arbetande familjemedlem. De som har osäker anställning, definierad som små egenföretagare och familjemedlemmar som arbetar utan lön, är vanligen inte bundna av formella arbetsvillkor. De saknar därför den trygghet i arbetslivet som förknippas med 11

värdigt arbete, till exempel socialförsäkringar. Osäkra arbeten karakteriseras ofta av otillräckliga inkomster, låg produktivitet och undermåliga arbetsförhållanden som urholkar grundläggande rättigheter. Före den ekonomiska krisen saknade över tre fjärdedelar av arbetarna i Oceanien, Sydasien och Afrika söder om Sahara den trygghet som avlönade jobb kan ge. Sannolikt har krisen ytterligare ökat antalet arbetare som har osäker anställning i dessa regioner under 2009. Internationella arbetsorganisationen ILO uppskattar* att mellan 49 och 53 procent av den totala arbetskraften i världen hade osäkra arbeten 2009, vilket motsvarade mellan 1,5 och 1,6 miljarder människor som var små egenföretagare eller arbetade som obetalda familjemedlemmar. *Mer information finns på http://mdgs.un.org. Efter den ekonomiska krisen lever fler arbetare och deras familjer i extrem fattigdom Andel anställda som lever på mindre än 1,25 dollar per dag 1998, 2008 och 2009* (procent) Afrika söder om Sahara Sydasien Oceanien Sydostasien 23 28 Oberoende Staters Samvälde OSS, Asien 26 19 21 44 51 45 46 50 45 55 58 64 67 1998 2008 2009* Ostasien 11 13 Västasien 8 8 12 52 Latinamerika & Karibien 13 7 8 Nordafrika 6 3 4 Övergångsländer i Sydosteuropa 1 0.4 0.6 OSS, Europa 4 0.1 0.2 Utvecklingsländer 26 31 48 0 10 20 30 40 50 60 70 80 *Data för 2009 baseras på Internationella arbetsorganisationen ILO:s andra scenario. Mer information finns på mdgs.un.org. Arbetande fattiga definieras som personer med avlönad anställning, boende i hushåll där de individuella medlemmarna i genomsnitt lever på mindre än 1,25 dollar per dag. De flesta av dessa arbetare har jobb som saknar social trygghet och skyddsnät i tider av låg efterfrågan på arbetskraft. De har ofta inte möjlighet att spara pengar att ha till hands i svåra tider. Eftersom osäkra arbeten ofta kännetecknas av låg produktivitet och den globala finansiella krisen har lett till minskande produktion per arbetare är det sannolikt att antalet arbetande fattiga kommer att öka. 12

Den lilla minskning av andelen arbetande fattiga som skulle ha skett 2009 som en fortsättning på tidigare trender (ILO:s första scenario) tycks därför inte ske. Det har tvärtom uppskattats att ytterligare 3,6 procent av världens arbetare riskerar att dras ned i fattigdom mellan 2008 och 2009 (ILO:s andra scenario), en oroväckande ökning och ett bakslag efter många år av ständiga framsteg. Den största negativa effekten kommer förmodligen att inträffa i Afrika söder om Sahara, Sydasien, Sydostasien och Oceanien där extrem fattigdom bland sysselsatta kan ha ökat med fyra procentenheter eller mer i det andra scenariot. Dessa uppskattningar återspeglar det faktum att, före krisen, många arbetare i dessa regioner nätt och jämnt höll sig över fattigdomsgränsen. I Afrika söder om Sahara, till exempel, riskerade majoriteten av arbetarna (63,5 procent) att hamna under gränsen för extrem fattigdom enligt detta scenario. delmål Halvera andelen människor som lider av hunger till 2015 jämfört med 1990 Hungern kan ha nått sin högsta nivå 2009, en av många svåra följder av de globala livsmedels- och finanskriserna Miljoner Andelen människor som är undernärda i utvecklingsländerna (procent) och antalet undernärda människor (miljoner) 1990-1992,1995-1997, 2000-2002 och 2005-2007 1500 1200 900 600 Antal undernärda människor Andel undernärda människor 817 797 805 830 25 20 15 10 Procent 300 5 0 1990-1992 1995-1997 2000-2002 2005-2007 0 Sedan 1990 har utvecklingsländerna kommit en bit på väg mot millenniemålet att halvera andelen människor som lider av hunger. Andelen undernärda minskade från 20 procent 1990-1992 till 16 procent 2005-2007, den sista perioden med tillgängliga data. Men framåtskridandet har stannat upp sedan 2000-2002. De framsteg som gjorts för att minska hungern har inte varit tillräckliga för att minska antalet undernärda människor. Under 2005-2007, den senaste perioden som utvärderats, var 830 miljoner människor fortfarande undernärda, en ökning från 817 miljoner 1990-1992. Livsmedelspriserna gick i höjden 2008 och minskande inkomster på grund av den finansiella krisen förvärrade situationen. FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO uppskattar att antalet människor som var undernärda 2008 kan vara så högt som 915 miljoner och överstiga 1 miljard år 2009. Wealthiest 40% Poorest 60% Primary-school age Wealthiest 40% Poorest 60% Secondary-school age 13

Framstegen mot utrotning av hungern har stoppats i de flesta regioner Andel undernärda människor 1990-1992, 2000-2002 och 2005-2007 (procent) Priserna på baslivsmedel fortsatte att vara höga 2009 efter livsmedelskrisen 2008. Samtidigt minskade fattiga människors inkomster på grund av arbetslöshet som en följd av den ekonomiska recessionen. Båda kriserna bidrog till en betydande minskning av fattiga människors köpkraft. Dessa människors inkomster används i stor utsträckning till inköp av baslivsmedel. Afrika söder om Sahara Sydasien, exklusive Indien Sydasien Sydostasien 21 20 21 17 14 Oceanien 12 16 13 Ostasien, exklusive Kina 8 13 12 Ostasien 18 10 10 Latinamerika & Karibien 12 10 9 Västasien 5 8 7 Nordafrika <5 <5 <5 Utvecklingsländer 20 16 16 23 23 24 26 26 31 30 1990-92 2000-02 2005-07 2015 Mål Fastän de internationella livsmedelspriserna fortsatte nedåt under andra hälften av 2008 steg konsumentprisindex. De internationella priserna har ännu inte stabiliserats och det är risk för nya livsmedelskriser. Totalt sett var tillgången på livsmedel relativt god på världsmarknaden 2008 och 2009 men högre priser, minskad sysselsättning och lägre inkomster innebar att fattiga människor hade mindre mat att tillgå. 0 5 10 15 20 25 30 35 Innan livsmedels- och finanskriserna slog till var flera regioner på god väg att senast 2015 halvera den andel av befolkningen som var undernärd. Sydostasien som var nära målet redan 2005-2007 gjorde ytterligare framsteg liksom Latinamerika och Karibien samt Ostasien. Framstegen i Ostasien beror till största delen på minskning av hungern i Kina. Utbredningen av hunger minskade också i Afrika söder om Sahara men inte tillräckligt snabbt för att hålla jämna steg med befolkningsökningen och därmed komma närmare millenniemålet. 14

Trots framsteg är ett av fyra barn i utvecklingsländerna underviktigt Andel underviktiga barn under fem års ålder 1990 och 2008 (procent) Sydasien Afrika söder om Sahara 31 27 Sydostasien Västasien 14 14 Ostasien 7 Nordafrika 11 7 17 Latinamerika & Karibien 11 6 Utvecklingsländer 25 26 31 37 46 51 1990 2008 Att halvera förekomsten av undervikt hos barn till 2015 (från 1990 års nivå) kommer att kräva upptrappade och samordnade åtgärder för att öka insatser som effektivt motverkar undernäring. Ett antal enkla och kostnadseffektiva åtgärder vid viktiga stadier i barnets utveckling kan leda långt för att minska undernäring. Exempel är påbörjad amning inom en timme efter födseln, enbart amning under de sex första månaderna och adekvat tillskott av näring under resten av första och hela andra levnadsåret. Undernäring hos barn under fem års ålder är fortfarande vanlig beroende på brist på mat, särskilt mat av god kvalitet, dålig tillgång till vatten, sanitet och hälsovård. Brister finns även i omvårdnad och matvanor. Så länge förbättringar inte har gjorts inom dessa områden kommer framstegen att vara begränsade. Ett exempel: i Sydasien är amnings- och matvanorna ofta otillfredsställande och brist på mat av god kvalitet är vanligt förekommande. Dessutom saknar nära två tredjedelar av befolkningen förbättrad sanitet och nästan hälften av alla människor uträttar sina behov i det fria. En följd av detta är upprepade perioder med diarré hos barn. Mer är 25 procent av spädbarnen är underviktiga vid födseln. Många av dessa barn når aldrig en näringsstandard som är normal för deras ålder. Alla dessa faktorer har bidragit till att förekomsten av underviktiga barn i Sydasien, 46 procent, är den högsta i världen. 0 10 20 30 40 50 60 Förekomsten av underviktiga barn har uppskattats på grundval av befolkningsdata framtagna av National Center for Health Statistics NCHS, Världshälsoorganisationen WHO och Centers for Disease Control and Prevention CDC. FN:s barnfond UNICEF är i färd med att anpassa hela sin statistik om undervikt hos barn till WHO:s nya standardnormer för barns tillväxt. Mellan 1990 och 2008 har andelen underviktiga barn under fem års ålder i utvecklingsländerna minskat från 31 till 26 procent. Framsteg som minskar förekomsten av undervikt hos barn har gjorts i alla regioner utom Västasien. Länderna i Ostasien, Latinamerika och Karibien samt forna Sovjetunionen har nått eller nästan nått millenniemålet. Sydostasien och Nordafrika är på god väg. Framsteg görs fast inte tillräckligt snabbt för att delmålet ska nås. Ännu saknas data som kan klarlägga vilken inverkan livsmedels- och finanskriserna har haft på utbredningen av undervikt hos barn. Men det är uppenbart att framstegen mot delmålet fortfarande kan hotas av dessa kriser. 15

Barn på landsbygden löper nästan dubbelt så stor risk att bli underviktiga som barn i städer Förhållandet mellan andelen underviktiga barn under fem års ålder på landsbygden och barn i samma situation i städer 1990 och 2008 Sydasien 1.3 1.4 Sydostasien 1.4 1.2 Afrika söder om Sahara 1.5 1.4 Nordafrika 1.7 1.5 Latinamerika & Karibien 2.0 2.4 Västasien 2.1 2.5 Ostasien 2.1 Utvecklingsländer 1.7 1.9 Omkring 1990 Omkring 2008 Paritet 0.0 1.0 2.0 3.0 4.0 5.0 Barn på landsbygden missgynnas I alla utvecklingsländer löper barn på landsbygden större risk att bli underviktiga än barn i städer. I delar av Asien och i Latinamerika och Karibien ökade skillnaderna mellan 1990 och 2008. I Ostasien har förhållandet mellan landsbygd och stad ökat kraftigt, från 2,1 till 4,8, vilket visar att barn på landsbygden löper nästan fem gånger större risk att bli underviktiga än barn i städerna. Men Ostasien har redan nått delmålet att halvera 1990 års nivå av förekomst av undervikt, både på landsbygden och i städerna. Endast 2 procent av barnen i städerna är underviktiga mot 9 procent på landsbygden. 4.8 I en del regioner är förekomsten av undervikt hos barn dramatiskt högre i fattiga familjer Andelen underviktiga barn under fem års ålder i hushåll på olika inkomstnivåer 2008 (procent) 70 60 50 40 30 20 10 0 Fattigaste 20 % Fattiga 20 % Medel 20% Sydasien Utvecklingsländer Afrika söder om Sahara Nordafrika OSS, Asien Rika 20 % Rikaste 20 % I alla utvecklingsländer löper barn i de fattigaste hushållen dubbelt så stor risk att bli underviktiga som barn i de rikaste hushållen. Denna skillnad är mest dramatisk i regioner där förekomsten av underviktiga barn är stor. Sådan är situationen i Sydasien där så många som 60 procent av barnen i de fattigaste familjerna är underviktiga, jämfört med omkring 25 procent i de rikaste hushållen. I Sydostasien, Afrika söder om Sahara och Nordafrika har undernäring hos barn minskat snabbare på landsbygden och utjämnat skillnaden till barn i städerna. Det visar att en förbättrad jämlikhet är möjlig. 16

Över 42 miljoner människor har tvingats fly från sina hem på grund av konflikter och förföljelse Antal flyktingar, internationella och interna, 2000-2009 (miljoner) 40 30 15.9 16.0 14.6 13.7 13.8 13.0 14.3 16.0 15.2 15.2 20 10 21.2 25.0 25.0 24.6 25.3 23.7 24.4 26.0 26.0 27.1 0 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 Internflyktingar Flyktingar Konflikter är ett av de största hoten mot mänsklig säkerhet och mot hårt tillkämpade framsteg mot millenniemålen. I åratal efter att en konflikt har avslutats befinner sig fortfarande 15.9 stora skaror av flyktingar i läger med små möjligheter till sysselsättning, utbildning och hälsovård. Flyktingar blir ofta beroende av bistånd som håller dem vid liv. De lever i fattigdom utan att kunna utveckla sin potential. Fler än 42 miljoner människor är för närvarande på flykt från 21.2 sina hem på grund av konflikter och förföljelse. Av dessa är 15,2 miljoner flyktingar (utanför sitt eget lands gränser) och 27,1 miljoner människor som flytt från sina hem men stannat i en annan del av hemlandet (internflyktingar). Utvecklingsländer hade 2009 tagit emot fyra femtedelar av världens alla flyktingar. Av dem var 10,4 miljoner under beskydd av FN:s flyktingorgan UNHCR och 4,8 miljoner var palestinska flyktingar. Ansvaret för deras välfärd vilar på FN:s hjälporgan för palestinaflyktingar UNRWA. Antalet flyktingar har varit relativt stabilt de senaste två åren cirka 15 miljoner delvis beroende på brist på varaktiga lösningar. År 2009 kunde omkring 250.000 flyktingar återvända frivilligt till sina hem, det lägsta antalet på 20 år. Vid slutet av 2009 kom fortfarande de största flyktinggrupperna under UNHCR:s mandat, 2,9 respektive 1,8 miljoner människor, från Afghanistan och Irak. Tillsammans utgör de nästan hälften av alla flyktingar som UNHCR svarar för. 17

Mål 2 Grundskoleutbildning för alla barn delmål Alla barn i hela världen, såväl flickor som pojkar, ska kunna fullfölja en grundskoleutbildning, ett mål som ska vara uppnått 2015 Hoppet att målet allmän utbildning ska nås senast 2015 sjunker, trots att många fattiga länder närmar sig det med stora steg Andel barn inskrivna i grundskola* 1998/1999 och 2007/2008 (procent) Afrika söder om Sahara Oberoende Staters Samvälde OSS, Europa Västasien Sydasien OSS, Asien Nordafrika Sydostasien Latinamerika & Karibien Ostasien Utvecklingsländer Industriländer Världen 58 76 79 83 88 82 84 86 89 93 90 89 90 95 94 94 93 95 94 95 95 96 97 96 1999 2008 0 20 40 60 80 100 *Definierat som antal elever i den vedertagna åldern för grundskola, inskrivna på antingen låg -, mellan- eller högstadiet som andel i procent av det totala antalet barn i skolåldern. Data för Oceanien är inte tillgängliga. Inskrivningen av barn i grundskolan har ökat stadigt för att 2008 ha nått 89 procent i utvecklingsländerna. Men ökningen är för långsam för att alla flickor och pojkar ska ha möjlighet att fullfölja sin grundskoleutbildning innan målet ska vara nått 2015. 18

För att målet ska nås till det året krävs att alla barn som nått åldern för inskrivning i skolan började sin skolgång 2009 eller däromkring, beroende på hur länge eleverna ska gå i skolan, och skolans förmåga att hålla dem kvar till utbildningens slut. Men i hälften av länderna i Afrika söder om Sahara med tillgängliga data var åtminstone en fjärdedel av barnen i skolåldern inte inskrivna i skolan år 2008. För att nå målet måste staterna också se till att det finns tillräckligt med lärare och klassrum så att behovet kan mötas. Mellan nu och 2015 är antalet nya lärare som behövs i Afrika söder om Sahara lika stort som hela den nuvarande lärarkåren i regionen. Trots dessa utmaningar har mycket uträttats i många regioner. Inskrivningen i skolan är lägst i Afrika söder om Sahara av alla regioner men den ökade med 18 procentenheter från 58 till 76 procent mellan 1999 och 2008. Framsteg gjordes också i Sydasien och Nordafrika där andelen inskrivna ökade med 11 respektive 8 procentenheter det senaste decenniet. Betydande framgångar har rapporterats också från några av de fattigaste länderna, de flesta av dessa finns i Afrika söder om Sahara. Sedan skolavgifterna avskaffades i Burundi har inskrivningen i grundskolan ökat trefalt sedan 1999 och nådde 99 procent 2008. I Tanzania fördubblades inskrivningen under samma period. Även i Guatemala, Nicaragua och Zambia bröts 90-procentvallen. Att få barnen att börja gå i skolan är ett nödvändigt första steg. Men för att till fullo kunna tillgodogöra sig utbildningen måste eleverna fortsätta följa lektionerna i skolan. I hälften av länderna i Afrika söder om Sahara med tillgängliga data avbryter mer än 30 procent av grundskoleeleverna sin utbildning innan de når sista årskursen. I Afrika söder om Sahara och i Sydasien finns flertalet barn som inte går i skolan Fördelning av barn som inte går i skolan per region 1999 och 2008 (procent) 100 80 60 40 20 0 2 1 3 0.2 43 34 6 4 3 4 1999 46 27 6 5 4 4 4 2008 2 2 0.7 Afrika söder om Sahara Sydasien Ostasien Sydostasien Latinamerika & Karibien Västasien Industriländer Oberoende Staters Samvälde OSS Nordafrika Resten av världen Antalet barn i skolåldern fortsätter att öka och det totala antalet barn som inte går i skolan minskar från 106 miljoner 1999 till 69 miljoner 2008. Nästan hälften (31 miljoner) av dessa barn finns i Afrika söder om Sahara och mer än en fjärdedel (18 miljoner) i Sydasien. Skillnaden i antal mellan flickor och pojkar som inte går i skolan har också minskat. Andelen flickor i gruppen minskade från 57 till 53 procent globalt sett mellan 1999 och 2008. Men i en del regioner är andelen mycket större. I Nordafrika utgör flickorna 66 procent av barnen som inte går i skolan. 19

Bristande jämställdhet hindrar förverkligandet av utbildning för alla Andel barn som inte går i skola, uppdelat på inkomstgrupper, landsbygd/stad och flickor/pojkar, underlag från 42 länder, 2000/2008 (procent) 40 30 20 10 39 36 31 28 25 23 19 Flickor Pojkar 17 11 10 31 27 15 14 0 Fattigaste 20 % Andra gruppen 20 % Medel 20 % Fjärde gruppen 20 % Rikaste 20 % Landsbygd Stad Data från hushåll i 42 länder visar att barn på landsbygden löper dubbelt så stor risk att inte få gå i skola som barn i städer. Statistiken visar också att skillnaden mellan att bo på landsbygd och i stad är något större för flickor än för pojkar. Men det största hindret för utbildning är fattigdom. Flickor i den fattigaste femtedelen av hushållen har den sämsta chansen att få utbildning. Det är tre och en halv gånger mer sannolikt att de inte får gå i skola jämfört med flickorna i de rikaste hushållen och fyra gånger mer sannolikt jämfört med pojkarna i de rikaste hushållen. Pojkar i de rikaste hushållen löper minst risk att inte få gå i skola (10 procent) jämfört med andra grupper. Det finns en rad skäl till att barn inte får gå i skolan, bland andra kostnaden. Sociala och kulturella hinder är också vanliga. I många länder anses utbildning av flickor vara av mindre värde än utbildning av pojkar. Barn med funktionshinder har över hela världen mycket mer begränsade möjligheter att få utbildning än deras kamrater som inte är funktionshindrade. Sambandet mellan funktionshinder och marginalisering i utbildningen är uppenbar i alla länder och på alla utbildningsnivåer. I Malawi och Tanzania betyder funktionshinder att chanserna till utbildning halveras och i Burkina Faso är risken för funktionshindrade att aldrig få gå i skola två och en halv gånger större än för andra. Även i länder som är på god väg att nå målet utbildning för alla är flertalet barn som inte går i skolan funktionshindrade. I Bulgarien och Rumänien gick över 90 procent av barnen mellan 7 och 15 år i skolan 2002 men bara 58 procent av barnen med funktionshinder. 20