bit för bit Sveriges mest självständiga artist är inte så märklig som somliga tror. För ELLE berättar Robyn om urringningar, doftande krämer och hur skönt det är att inte behöva vara kreddig. av maria soxbo foto: john scarisbrick idé: linda öhrström 90 w w w. e l l e. s e
makeup: linda öhrström hår: Dejan Cekanovic/Link Details stylist: naomi itkes tack till james & perra studios intervju w w w. e l l e. s e 91
Så här brukar det gå till. En artist släpper ny skiva. Skivbolaget skickar ut en pressrelease. Magasinen slåss som hungriga fågelungar om att boka tid med artisten (eftersom Sverige är litet och inte har så många artister att dela på). Några får ja, några får nej. De som fått ja kläcker den ena tokiga idén efter den andra om hur de ska plåta artisten. Artisten vägrar gå med på hälften av idéerna eftersom de är, let s face it, oftast helt vansinniga. Till slut blir det en förhoppningsvis rätt bra plåtning och alla är (utmattade men) nöjda. Så här gick det till den här gången. Robyn och makeupartisten Linda Öhrström kläckte en idé. Ringde ELLE. Och vips var ett annorlunda porträtt av Sveriges kanske mest spännande artist på banan. Stämningen i studion är munter, trots att det faktiskt är söndag och solen gassar utanför de stora studiofönstren. Musiken dunkar, alla är kompisar och det känns mer som en avslappnad hemmafest än en arbetsdag. Efter fyra timmars kreativ lek framför kameran är det lunchpaus, och Robyn slår sig ner i en soffa med en fullastad mattallrik Jag har en rejäl butchsida som jag måste hålla lite koll på så att den inte tar över helt. och en öl (ganska precis som en hemmafest alltså) för att prata. Inte om musik, utan om mode och skönhet. Jag älskar att smörja in mig. Och att lukta gott. Jag älskar krämer och guck, men jag sminkar mig väldigt lite när jag är ledig. Däremot tycker jag att det är kul att experimentera på plåtningar. Så var det inte i början. Då visste jag inte vad jag själv gillade och folk ville alltid göra mig tuff, vilket alltid slutade med att jag såg ut som en sminkdocka. Robyn, för stunden i grön huvudbonad och med det vanligtvis vitblonda håret sprayat kycklinggult, verkar totalt avslappnad. Kanske beror det på det informella upplägget för just den här plåtningen, kanske på att Robyn, som fyllde 30 i fjol, faktiskt vet vad hon vill numera. För mig handlar det mest av allt, hur klyschigt det än låter, om att jag har börjat tycka om mig själv och acceptera hur jag ser ut. Det innebär inte att jag plötsligt tycker att jag är så himla snygg, utan mer så här jag är blond och blek, så jag bleker håret lite till och har slutat sola. Var det härligt eller jobbigt att fylla 30? Varken eller. Det var mest intressant att plötsligt påverkas av alla samhällsstrukturer som anger vad man som kvinna vid en viss ålder förväntas ha hunnit med, och det där är något jag har fnulat ganska mycket på den senaste tiden. Det handlar inte bara om att skaffa barn, även om jag gärna skulle ha familj, utan också om att hitta lyckan i livet och så. Den kanske mest utslitna meningen som kan användas om Robyn är att hon går sin egen väg och det tar ärligt talat emot att skriva den. Men det är svårt att hitta synonymer som beskriver Robyns karriär lika bra, för det är ju det hon gör går sin egen väg. Eget skivbolag, egen look ( Kickers. Snäll kickers. ), egen attityd. Vägen har gått via stora internationella bolag och ett par tuffa år, till den självklara position hon har idag. Hur har artisten Robyn förändrats under de här 15 åren? Jag har blivit äldre. Jag har kommit på vem jag är och uttrycker det genom min musik. Jag har varken behov av att vara superkreddig eller att sälja enormt mycket utan det enda som betyder något är att jag får göra den popmusik jag vill. Blir svaret detsamma om jag undrar hur privatpersonen Robyn förändrats? Nej. Det är klart att en del av mig kommer fram i musiken, men vilken del jag visar har nog förändrats med åren. Numera kan jag vara lekfull när jag träffar journalister till exempel. Förr kände jag mig inte trygg nog att göra det. Och stilikonen Robyn du fick ju pris som 00-talets stilikon på senaste ELLE-galan? Åh, jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det där ordet. Stilikon. Jag tror att den utmärkelsen är summan av kardemumman folk har tyckt om min musik och genom den också uppskattat hur jag klär mig. Ska jag vara ärlig har jag nog gått tillbaka till hur jag klädde mig som tonåring, haha. Bomberjacka och Dr Martens, sånt jag trivs i. Jag hoppas att man förstår vem jag är genom vad jag har på mig, men det är klart att olika personer kan tolka vad de ser på olika sätt, funderar hon, när vi pratar om hennes förhållande till mode. Robyn säger direkt att kläder är det hon lägger mest pengar på. Samtidigt är hon ingen märkesslav, tvärtom. Jag skulle aldrig köpa ett plagg på grund av att det är ett visst märke och jag skulle aldrig vilja kommunicera 92 www.elle.se
intervju www.elle.se 93
94 www.elle.se
intervju rikedom med vad jag har på mig. Det finns också en konsumtionsaspekt som är viktig för mig som privatperson, att inte överkonsumera. Det är människorna jag älskar med modebranschen, som Alexander McQueen, Jeremy Scott och och åh, nu kommer jag inte på namnet. Vänta! (Robyn springer ut till stylisten Naomi Itkes och är tillbaka 20 sekunder senare.) Alaïa! Du ser, jag kan egentligen ingenting om mode, men ibland ser jag kläder som talar till mig. Jag vill uttrycka vem jag är genom mina kläder, men jag vill absolut inte falla i fashionfällan, för då dör min identitet som artist. På min nyfikna fråga om hon låter stylister på plåtningar få fria händer svarar hon att det beror på om hon litar på stylisten eller ej. Att hon gärna nappar på kreativa idéer om stylisten förstår hennes stil ( Det är skönt med Naomi, hon har ju också varit kickers ), men att det oftare är så att hon får gå in och styra upp situationen. Experimentlustan finns där, men någon annans kreativitet får inte övermanna Robyns egen personlighet. Du känns otjejig, nästan androgyn. Känner du igen dig i den beskrivningen? Absolut! Jag har en rejäl butchsida som jag måste hålla lite koll på så att den inte tar över helt. Jag gillar ju att klä mig som en snubbe. Samtidigt känner jag mig kvinnligare än någonsin just nu. Är det ett medvetet val att inte anspela på kvinnliga attribut? Förr var det absolut det, mina kläder blev min rustning. Jag fick bröst ganska tidigt och märkte att jag plötsligt fick blickar. Inte snuskiga blickar nödvändigtvis, utan bara att folk lade märke till mina nya former. Jag blev Om jag inte visade mina former så kunde inte heller någon kommentera dem. medveten om hur mycket man kommunicerar med sina kurvor vare sig man vill eller inte, och då tänkte jag att om jag inte visade mina former så kunde inte heller någon kommentera dem. Nu har jag blivit äldre och kan tycka att det är ganska härligt att visa tuttarna eller åtminstone ha en djup urringning. På ELLE-galan i vintras kom 00-talets stilikon i avklippta jeans och keps. En udda fågel bland galaklänningar, skyhöga klackar och håruppsättningar. Kommentarerna på bloggar och vimmelbilder dagen efter gick från åh, så cool, rock n roll till tappade hakor över att någon hade mage att klä sig så på en gala. De som tycker så kan ju sticka och brinna tycker jag! Men det är bara bra om folk reagerar, då har jag gjort något rätt. Jag har alltid inspirerats av folk som gått sin egen väg, som Neneh Cherry och Leila K, och jag ville gå på galan som en person inte som en reklampelare för ett hett märke. Du känns ovanlig, tycker jag. Är du vanligare än många tror? Åh, vad är vanlig? Jag har ett helt vanligt liv med stress och våndor som alla andra, men samtidigt har jag ett väldigt ovanligt liv. Jag har turen att få hålla på med det jag älskar, och det kanske är det som är skillnaden? Jag är vanlig, men att vara så lyckligt lottad som jag är som kan hålla på med det jag helst av allt vill göra är kanske lite ovanligt? www.elle.se 95