OCH Barnpjäs av Peter Snickars peter snickars 2003 peter.snickars@elisanet.fi tel:050-4355170
2 PERSONER MAMMA/ PAPPA/
3 Scen 1. Scenen föreställer EN BARNKAMMARE. Det finns leksaker på golvet; dockor, bilbana, ett leksakståg på räls osv. I varsin säng ligger barnen och. PAPPA och MAMMA finns också i rummet. De har ytterkläder på sig. MAMMA Godnatt Lisa. Godnatt Pelle. Måste ni gå? Ingen svarar. MAMMA Vi blir inte länge. 2 timmar. PAPPA Nu är ni så stora att ni klarar av sånt. Är ni inte? Lisa...? Va? PAPPA PAPPA Varför säger du inget? Vad sa du? PAPPA Jag sa att nu är ni så stora att ni klarar av att vara på egen hand en stund medan mamma och pappa går ut en sväng. Klarar ni det? Självklart. MAMMA Då går vi då. Somna nu på en gång. Godnatt. God natt.
4 God natt. God natt. PAPPA Föräldrarna går iväg. Scen 2. Sover du? Lisa svarar inte. Lisa, sover du? Schh. Tyst med dig. Jag kan inte sova. Är du rädd? Nej. Jo. Kanske lite. Lisa smyger sig tyst ur sängen. Hon drar ett lakan över huvudet och dyker upp bredvid Pelle. Buähhhh! Pelle skriker till. Sluta! Jag kan inte sluta. Jag är dömd att spöka för evigt...
5 Lisa...! Jag är inte Lisa. Jag är ett spöööke... Hon närmar sig Pelle. Han börjar gråta. Hon märker det och drar av sig lakanet. Gråt inte. Det är ju bara jag...pelle... Jag vill att mamma ska vara här... Äsch. Ta det från den ljusa sidan. Nu har vi föräldrafritt i två timmar. Vad ska vi göra? Pappa sa att vi skulle sova. Aldrig i livet. Vi har ju fått två timmar helt gratis. Som en julklapp. Nu kan vi göra precis vad vi vill. Hon sätter sig bredvid honom. Vad vill du göra? Jag vet inte. Vad vill du göra? Jag vet inte. Vad var det för film som mamma och pappa skulle se? Det var ingen film. Det var teater. Det är väl samma sak. Är det inte.
6 Är det ju. Inte. Ju! Pelle tar tag i en kudde och smäller den på Lisa som inte är sen att svara med samma mynt. Snart är ett kuddkrig igång. Barnen skriker och skrattar och försöker träffa varandra med kuddarna. Scen 3. En kudde flyger iväg mot en hylla som är full med tidningar och böcker. Aj...! EN RÖST Barnen stelnar till och ser på varandra. Hörde du? Vadå? Det var nån som sa aj! Du bara luras. Nej, det är säkert. Det är någon bakom hyllan! Sluta! Det är inget roligt. Lisa tar en kudde och slänger den mot hyllan. Inget händer. Barnen tittar spänt.
7 Där ser du. Det var ingen. AJ! EN RÖST Barnen stelnar till. Mamma! Lisa ställer sig beskyddande framför sin bror med händerna knutna framför sig som en boxare. Vem är där? Kom fram om du vågar? Det syns en rörelse bakom hyllan. Hjälp! Var inte rädd. Jag ska minsann visa det där monstret. EN RÖST Jag är inget monster. Nähä, vad är du då? EN RÖST Jag är Klappa. Kom fram så jag får se dig! EN RÖST Lovar du att du inte slår mig då? Okej. Jag lovar. En märklig figur kommer fram. Hon ser ut som en stor filmklappa. Barnen stirrar konfunderat på henne. Hej...
8 Vem är du? Och vad gör du här i vårt rum? Jag sa ju det redan. Jag heter Klappa. Jaha, och vad gör du här? Vad vill du? Jag vet inte varför jag är här. Någon måste ha slängt mig hit. Så är det alltid. Jag blir kastad hit och dit. Men sen när dom plötsligt behöver mig, då är det ett himla liv. Och så skriver dom alla möjliga saker på mig hela tiden. Konstiga saker. Och så klappar dom på mig. Jag har så ont i huvudet av allt klappandet. Är det nån av er som har en huvudvärkstablett? Pappa har tabletter. Men han är inte hemma. Jaha, och var är han då? Han är och ser på film. Film! Åh jag älskar film! Jag är specialist på film! Dom är inte alls och ser på film. De är på teater. Te...Vad sa du? Teater. Vad är det? Vet du inte det?
9 Nej. Det är...hur ska jag förklara? Det är när någon spelar Teater och...asch jag kan inte förklara... Jaså teater...! Sån där dammig gammal teater! Finns sånt fortfarande? Scen 4. Plötsligt hörs en röst från garderoben. Pelle skriker till. RÖSTEN Det kan du skriva upp! Hjälp! Inget svar. Lugn i stormen. Det fixar jag. Tystnad tagning! Scen 1. Tagning 1. Action! Vem där? Tystnad tagning! Scen 1. Tagning 2. Action. Jag sa vem där? Garderobsdörren öppnas. Efter en kort dramatisk paus kommer en figur ut. Det är. Han är teatersminkad och klädd i svarta trikåer och har en hög svart hatt på huvudet. Mina damer och herrar. Teater. Teeaateerrr. Teater är livet. Teater är underbart. Teater är MAGI. Han upptäcker Klappa. Ha! Vad är du för en liten konstig sak?
10 Jag är inte någon liten konstig sak. Jag är en äkta filmklappa! Så det så! Ha! Film! Ha! Ha! Och HA! Igen! Jag ska säga dig vad film är. Film är inget annat än en plastremsa. Teater det är levande livet. Jaha. Och vem är du som kan och vet allt? Vem jag är? Vet du inte det? Nej. Veeeet du inte det?? Hör du dåligt? Nej sa jag ju. Jag är väldigt känd. Välllldigt känd. ALLA vet vem jag är. ALLA. Jaså? Jag vet då inte vem du är. Hon tittar på barnen. Vet ni vem han är? (Unisont) Näe...! BARNEN Chapoklack ser på de andra, sedan intar han en ny pose. Mitt namn är Chapoklack. Han gör en konstpaus, väntande på reaktioner. När det inte kommer några fortsätter han.
11 Jag är väldigt känd i teaterkretsar. Ha! Teaterkretsar! Ha! Chapoklack spänner ögonen i henne. Vad menar du? VAD menar du? Vad MENAR du? Vad jag menar är att de som håller på med teater är såna som inte fått komma med i filmens underbara värld. Ha! Ha! Och Ha igen! Du vet inte vad du pratar om. Ha själv! Lisa ställer sig mitt emellan dem. Sluta! Klappa och Chapoklack tittar förvånat på henne. Det här är faktiskt vårt rum. Ni kan inte bara komma hit och gräla och hålla på. Ursäkta mig, men vem är du? Jag heter Lisa och jag bor här. Och det där är min bror Pelle. Jag har redan hälsat på dem. Chapoklack gör en teaterbugning. Angenämt. Synnerligen angenämt.
12 Varför grälar ni? Ursäkta...? Jo jag undrar varför ni grälar och bråkar. Mamma säger att man alltid kan reda ut det man bråkar om. Vad är det? Klappa och Chapoklack ser på varandra. Han påstår att teater är bättre än film. Men det är det inte. För det vet jag. För jag är faktiskt specialist på film. Ursäkta att jag gör min anspråkslösa stämma hörd men hon vet faktiskt inte vad hon pratar om. Teater det är MAGI! Är det väl inte. Det är film som är magi. Man kan se om en film hur många gånger som helst och precis var som helst och när som helst. Kan man det med teater? Ja, ifall skådespelarna är närvarande så... Lisa räcker upp handen som i skolan. Ursäkta mig. Men vad är magi? Klappa och Chapoklack stirrar på henne. Han ser på barnen. Magi, det är, det är... när det där alldeles vanliga blir underbart. Till det behöver man Fantasi. Har ni någon fantasi?
13 Mamma säger att vi har alldeles för livlig fantasi. Men det är ju jättebra! Utan fantasi skulle det inte finnas något här i världen. Joho. Det skulle det visst det. Solen och månen och jorden till exempel. Ja, det är ju sant förstås men tänk på hur människornas liv skulle se ut utan fantasi? Tänk på allt man kan göra med sin fantasi: alla möbler, leksaker, tavlor, gardiner, musik...allt är skapat av människor med en stor portion fantasi! Just det, det där du pratar om det är TEATER. I teater blandar man allt; möbler och tyger och ljus och mörker och skådespelare och så blir det teater! Vad är skådespelare? Chapoklack och Klappa ser på varandra. Vi tar det från början. Jag börjar. Nehej du, jag börjar. Jag är äldst. Hur vet du det? Därför att teater har funnits så länge människan har funnits. Och det är i miljoner år. Men filmen det är ju fjantigt filmen har funnits i bara hundra år. Rena dagisbarnet! Hördu du du. Jag är faktiskt inget dagisbarn! Lisa går fram till Chapoklack och kniper honom i örat. Aaajjj! Vad gör du?
14 Nu får du vara snäll eller så åker du ut- Är det förstått? Ja, jag lovar. Släpp mitt öra! Lisa släpper hans öra. Varsågod Klappa. Berätta. Jag har ingen lust längre. Jag bryr mig inte. Snälla... Nej jag vill inte. Och han har faktiskt rätt när jag tänker efter. Teatern är äldst. Bra! Du börjar ta ditt förnuft tillfånga. Sköt dig nu du kan kanske få en liten roll i min kommande pjäs. Äh! Berätta nu...! Snälla... Scen 5. Chapoklack ställer sig i en dramatisk pose. Teater. (Paus) Teater uppstod för mycket länge sen. För så länge sen att vi faktiskt inte har en aning om när. Men vad vi vet är att människan alltid har berättat historier och därför antagligen alltid spelat teater. Den första pjäsen var kanske om en jägare som kom hem och berättade hur han skjutit en björn.
15 Han Går in i rollen. Han blir jägaren. De andra i stammen är församlade runt elden. Jägaren börjar berätta. Och då kom jag fram till en liten glänta i skogen. Jag hade sett färska björnspår ganska länge så jag visste att det kunde finnas en björn i närheten. Jag höll mitt vassa spjut beredd. Men det enda som mötte mig var tystnad. Oerhörd tystnad. Inte ens fåglarna sjöng. Då förstod jag. Björnen var här, någonstans i närheten. Kanske bakom mig...! Chapoklack vänder sig hastigt om. Han blir björnen. Där stod den. Den största björn jag någonsin sett. Den hade stora gula vassa tänder. Och ramar som stora furor. Ögonen var ondskefulla. Vadå ramar? Tavelramar? Sch! Ramar är samma som armar. Björnarmar. Chapoklack ser irriterad ut, sedan fortsätter han. Han blir jägaren igen. Han blir björnen. Han blir berättaren. Jägaren blev livrädd. Vad skulle han göra? Försöka fly? Försöka stöta sitt lilla spjut i den hemska besten? Björnen gav upp ett avgrundslikt vrål. VROOOOOAAAARRRR!
16 Jägaren blev så rädd att han svimmade. Han ser ner på golvet där den avsvimmade jägaren ligger. Björnen lufsade sakta fram till mannen, nosade försiktigt på honom, hittade jägarens skinnpåse med nötter som han samlat tidigare under dagen, snodde den och lufsade sin väg hem till björnboet där björnmamman och ungarna väntade på honom. Och sen blev det fest i björnboet! Chapoklack ser på Lisa och Pelle. För att göra teater behövs faktiskt bara två personer. Den som spelar och den som tittar på. Det är allt. Men för att spela bra måste man TRO på att man är den man spelar. Det är som att leka fastän inför någon som tittar på. Vill ni prova? Ja! Vänta lite, vänta litet. Nu är det min tur. Men de ska bara få spela litet teater först. Men jag vill berätta om film. Sedan, när jag är klar och om det finns någon tid över. DÅ får du berätta om din fjantiga film. Film är inte fjantigt! Det tycker inte jag heller. Jag tycker om film. Låt barnen bestämma. Vilket ska vi göra? Spela teater eller lyssna på en tråkig föreläsning om film?
17 Lisa och Pelle ser på varandra. Jag tycker Klappa också kan få berätta. Så kan vi spela teater sen, efter det. Tycker jag med. Jag vill veta om film. Jaha. Okej. Bra. Berätta då. Väck mig ifall jag somnar. Han sätter sig ner på sängen med en utstuderat tragisk min. Scen 6. Klappa vänder sig mot barnen. Film. Film har ni väl sett eller hur? Ja. Många gånger. Chapoklack gäspar högljutt. Klappa ignorerar honom. Men hur fungerar det egentligen? Vad behöver man för att göra film? En kamera. Hon ser på barnen. Precis! En kamera. Men vad är en kamera? Du vet ju ingenting. Det är nåt som man filmar med. Precis! Men hur fungerar det?
18 Nu ska jag avslöja en hemlighet för er. Det här rummet där vi är just nu, eller vilket rum som helst för den delen, kan fungera som en kamera. Nähä...? Joho! Allt handlar om ljus och mörker. Om vi släcker ner allt i det här rummet så blir det ju mörkt eller hur? Åhhh, jag dör. Du tråkar ihjäl mig. Men ni ser rullgardinen där borta? Ute på gatan finns en gatlampa. Under gatlampan går det människor ibland, som blir belysta av gatlampan. Nu ska vi göra ett litet experiment. Är det någon som har en nål? En nål? Vad har det film att göra? Vänta ska du få se. Har du en nål? Jag har en nål. En säkerhetsnål i mina byxor. Här. Han ger nålen till Klappa. Bra. Nu sticker jag ett pyttelitet hål i rullgardinen. Så där! Och så släcker vi i taket. Det blir mörkt. På väggen ovanför sängen urskiljs en suddig bild. Titta! En bild. Oj! Jag blir imponerad...! Tyst nu.
19 En man kommer in i bilden och tänder en cigarett. Han syns suddigt. Hon tänder ljuset. Barnen nickar. Ser ni! Nu är det någon under lampan på gatan. Han har ingen aning om att vi kan se honom på väggen här inne i rummet. Bra va? Nu är ju det här ingen riktig kamera. Men ni förstår hur det fungerar eller hur? Men för att göra film behövs ju en riktig kamera. Vad annat behövs tror ni? Skådespelare! Precis! Vad annat? Någon som filmar. Just det. En fotograf. Mera? En klappa. Ja, en sån som jag. Det stämmer. Sedan beror det ju på hurudan film man gör. Man kan göra jättestora filmer där det finns en massa specialister som är med. Alla kan sin lilla bit i sammanhanget. Men man kan också göra sin egen film och då behöver man inte så många personer. Speciellt inte om man är litet påhittig och har en stor portion fantasi. Scen 7. Hon knäpper med fingrarna. Det blir mörkt. En film spelas upp på ena väggen. Filmen är kort, ca 1 minut men innehåller flera
20 klipp, några skådespelare, ljussättning både natt och dag, åkningar, interiörer och exteriörer. Filmen slutar. Ljuset tänds. Scen 8. Jag tycker film är bara fusk. Man får inte någon KONTAKT med sin publik. Allt är ju bara på en liten plastremsa. I såfall är ju teater också bara fusk. Jaha? Varför då? Ja? Man låtsas ju allt. Inget är ju på riktigt! Det är det väl inte i film heller! Kanske inte, men det ser mer verkligt ut i alla fall. Jaha. Okej, jag har ett förslag. Vi låter barnen avgöra. Vad menar du? Barnen får bestämma vilket som är bättre. Jag hjälper dem att spela en pjäs och du gör en film med dem. Sedan får de avgöra vilket som är bäst. Film eller teater! Jaha...? Ja. Jag börjar. Kom barn. Nu ska det spelas TEATER!
21 Barnen kommer närmare honom. Så här är det: Rummet föreställer en gammal borg. Säkert fler hundra år gammal. Inuti borgen finns den elake slottsherren. Det är du Pelle. Jag? Ja, det blir väl bra. Och Lisa, du ska spela den olyckliga prinsessan som slottsherren har tagit tillfånga. Jag spelar prinsen som räddar dig. Hjälten alltså. Okej, då sätter vi i gång. Jag vill spela prinsen. Varför det? Slottsherren är en mycket mer utmanande roll. Jag tycker Pelle har rätt. Du passar bättre som slottsherre och Pelle passar bättre som prins. Okej, okej. Då är jag väl slottsherre då. Bra. Vi börjar. Då får prinsen gå ut en stund. Sängen kan vara prinsessans kammare. Pelle går ut. Lisa kryper upp i sängen. Chapoklack sätter sig i en stol. Scen 9. /SLOTTSHERREN Nu har jag haft min lilla prinsessa här hos mig i nästan två månader. Ha, ha, ha...jag är säker på att hon har börjat tycka om mig nu. Annars får hon ingen mat. Han går fram till Lisa. /SLOTTSHERREN
22 God morgon, sköna prinsessa. Vad sägs om en liten puss? /PRINSESSAN Aldrig! Hellre kysser jag en padda! /SLOTTSHERREN Jaså? Du är morsk ännu? Trots att du inte fått någon mat på två veckor? Nu ger du mig en puss eller så får du svälta i 2 veckor till. /PRINSESSAN Aldrig. Snart kommer den ädle prinsen och räddar mig. /SLOTTSHERREN Han kommer aldrig. Nu är du min. För resten av livet. Kom hit. Ge mig en puss. Han försöker ta tag i henne. Hon skriker. Pelle rusar in. Han håller en träslev i handen som ett svärd. Släpp henne! /PRINSEN Chapoklack vänder sig om. /SLOTTSHERREN Hur har du lyckats komma in? Ingen har någonsin lyckats ta sig in i min borg. Nu ska du dö! Han kastar sig mot Pelle som hoppar åtsidan. Sedan smäller han till Chapoklack över ryggen med träsleven. /SLOTTSHERREN Aj! Jag dör! Jag är dödligt sårad. Pelle rusar fram till Lisa och tar hennes hand. Kom. Vi flyr. /PRINSEN De springer ut ur rummet. /SLOTTSHERREN Förbenat också. Jag måste få fast dem.
23 Han reser sig mödosamt. /SLOTTSHERREN Nu ska dom få veta vem det är de leker med. Han rusar ut efter dem. Scen 10. Klappa applåderar. Bravo! Chapoklack, Pelle och Lisa kommer in tillbaka och bugar sig. Nu ska vi göra film av samma sak. Äh, det är väl ingen konst. Det är ju bara att spela in det som vi gör. Och sedan får du äran av det. Klappa plockar upp en leksakskamera balnd leksakerna på golvet. Ja, riktigt så enkelt är det inte. Hon ger kameran till Lisa samtidigt som hon drar fram en leksaksborg av lego. Kan du sätta fast kameran på stativet. Där alltså. (Hon pekar mot legoborgen) Pelle kan du hjälpa mig med sänglamporna. De vrider sänglamporna så att de ger ett starkt dramatiskt ljus. Lisa lyckas fästa kameran ovanpå legoborgen. Men vad håller ni på med? Det där är väl onödigt. Låt mig avgöra vad som är onödigt. Jag blandar mig inte i din teater, eller vad? Ha!
24 Han sätter sig på sängkanten med en trotsig min. Bra. Då ska vi börja spela in. Och då är det så här att ni måste spela upp scenen flera gånger så att jag kan filma in olika bilder som vi sedan klipper ihop. Ha! Hörrudu, om du ska sura kan du gå härifrån. Jag surar inte. Jag förstår bara inte varför det inte räcker med att du filmar av det vi gör. En gång. Därför att jag vill kunna klippa mellan till exempel närbilder och helbilder. Jag ska visa. Lisa, ställ dig där. Klappa går fram till kameran och ställer in en närbild. Bilden syns ovanför sängen på en stor skärm. Det här är en närbild. Den använder man ofta när man vill understryka en känsla eller en tanke hos personen ifråga. Vad nära den är! Skulle slottsherren också få vara med på närbild? Självklart. Framförallt på slutet innan du springer efter barnen tror jag. Hon ställer om kameran till halvbild. Det här är en halvbild. I den är skådespelaren ganska fri att agera hur den vill. Hon ställer in kameran till helbild.
25 Och det här är en helbild. Då ser man mer av miljön och hela människan. Det här är de bilder vi kommer att använda när vi spelar in. För att få bra klippmaterial i den här scenen så behöver vi ta om den ungefär 6 gånger. Kanske mer. 6 gånger? Jag dör. Du vill väl att filmen ska bli så bra som möjligt? Chapoklack svarar inte. Ska vi börja? Japp. Har alla förstått? De andra svarar jakande. En sak till. Det är viktigt att ni försöker spela upp scenerna på likadant sätt varje gång. Då är det lättare att klippa mellan scenerna. Jag är faktiskt en skapande konstnär. Hur ska jag kunna komma ihåg hur jag spelar? Jag hjälper dig. Det är lugnt. Hjälper du mig? Självklart. Det är ju jag som är regissören. Min uppgift är att hjälpa er att spela så bra som möjligt. Är det? Jag trodde regissörens uppgigt var att skälla och skrika och se elak ut. Så är det inte. Nu ska vi filma.
26 Okej. Tystnad tagning! Kamera! Scen 1. Tagning 1. Varsågod och börja. Scen 11. I detsamma hörs mammans röst hörs utanför scenen. MAMMANS RÖST Tror du att de sover? PAPPANS RÖST Säkert. Klockan är ju så mycket. Klappa och Chapoklack ser på varandra. (Viskande) Det är mamma och pappa! Klappa och Chapoklack försvinner in i skåpet som stängs. MAMMANS RÖST Ska vi titta till dem? PAPPANS RÖST Det är väl klart. Barnen rusar till sina sängar och kryper in under sina täcken. Pappa och Mamma kommer in i rummet. De tassar på tå för att inte väcka barnen. Lisa börjar fnittra. MAMMA Va? Sover ni inte? (Skrattande) Näe. Vi är vakna! Ja, det är vi. Mamma, vi har haft främmande! MAMMA Jaså, vem då?
27 Asch, det är inget att bry sig i. Vi lekte bara litet. Mamma och Pappa... Ja, älskling. PAPPA Vilket är bäst tycker ni, film eller teater? MAMMA Nu ska ni sova. Film och teater kan vi prata om i morgon. Men säg, vilket är bäst? Mamma ser på Pappa. MAMMA Tja, jag tycker inte man kan jämföra på det sättet. PAPPA De är ju så olika. Men ändå samma. Som två syskon. Som ni. Ni liknar ju varann men är ändå olika. Hon ser på Lisa. MAMMA I båda behövs skådespelare och en bra historia att berätta. PAPPA I båda låtsas man att man är någon annan. MAMMA Och båda kan man skratta eller gråta med. Leva sig in. MAMMA Vilket tycker du är bäst Lisa? Jag tycker det är tur att båda finns. Det tycker jag med.
28 PAPPA Då säger vi godnatt då. Sov så gott. Mamma! Ja, älskling? MAMMA MAMMA Vad var ni och såg? Var det film eller teater? Ingetdera. MAMMA PAPPA Vi var på konsert. MAMMA En stor orkester som spelade ljuvlig musik av Mozart. Godnatt. MUSIK börjar höras/ Mozart: Violin konsert Nos 3/2 Adagio Godnatt. PAPPA Mamma och Pappa går ut ur rummet. Lisa, sover du? Näe. Ska vi leka film i morgon? Absolut. Och sedan leker vi teater. Mmm...hela dagen... Och sen leker vi konsert... Godnatt...
29 Godnatt... Musiken ökar i styrka. Det blir mörkt på scenen. På den stora projektionsduken spelas en färdigklippt film upp som föreställer den scen som vi såg i teaterversion med Chapoklack, Lisa och Pelle tidigare. I närbilder, halvbilder och helbilder. Filmen är ca 2 minuter lång och ger ett synnerligen proffsigt intryck. -SLUT-