EUROPEISKA KOMMISSIONEN Bryssel den 01.08.2002 C(2002)2886 fin. Ärende: Statligt stöd nr NN 75/2002 Finland Differentierade energiskattesatser på el Herr Minister, 1. FÖRFARANDE Genom en skrivelse av den 7 januari 2002, registrerad den 10 januari 2002, anmälde Finland till kommissionen stödordningen "Stöd till energiskatt" i enlighet med artikel 88.3 i EG-fördraget. I anmälan uppgavs att industriföretag och växthusföretag kan betala en lägre energiskatt för elkonsumtion än andra konsumenter. Finland bad inte uttryckligen kommissionen att fatta ett beslut om denna del av energiskattesystemet. Den 15 maj 2002 registrerade kommissionen därför de differentierade elskattesatserna som icke anmält stöd. Kommissionen begärde ytterligare upplysningar genom en skrivelse av den 10 juli 2002, som de finska myndigheterna inkom med genom en skrivelse av den 17 juli 2002, registrerad samma dag. 2. DETALJERAD BESKRIVNING AV ÅTGÄRDEN Huvudsyftet med energiskattesystemet är att främja uppnåendet av de nationella klimatmålen och att försöka bevara industrins konkurrenskraft. Energiskatterna används i allt större utsträckning som ett medel för att genomföra miljö- och energipolitiken. I Finland har man nu harmoniserat punktskatterna på flytande bränsle och det finns en nationell energiskatt på kol, torv, naturgas och elkonsumtion. Energiskatten på Utrikesminister Erkki TUOMIOJA Skepparegatan 22 FIN - 00160 HELSINGFORS Commission européenne, B-1049 Bruxelles / Europese Commissie, B-1049 Brussel - Belgien. Telefon: (32-2) 299 11 11.
bränsle infördes 1990 och skattesatsen var densamma för alla konsumenter. För bränsle är energiskattesatsen direkt kopplad till bränslets kolinnehåll. För el är situationen annorlunda. Före 1997 fanns det inte någon energiskatt på elkonsumtion. I stället beskattades de bränslen som användes i kraftverken. År 1997 ändrades systemet så att man i stället för dessa bränslen beskattade elkonsumtionen. Den 1 april 1997 införde Finland två nivåer för energiskatten på el, nämligen en allmän skattesats I och en lägre skattesats II som tillämpades på industriföretag och växthusföretag. Skattesatserna sattes så att skatteintäkterna från elproduktionen förblev oförändrade. Tillsammans återspeglade skattesatserna därför kolinnehållet i det bränsle som användes för elproduktion i Finland 1997. Energiskattesatserna för bränsle och elkonsumtion har ökat parallellt sedan 1997. Skattesats I är i dag 0,69 cent/kwh och skattesats II är 0,42 cent/kwh. De skatteintäkter som staten går miste om på grund av att vissa konsumenter betalar en lägre energiskattesats på el uppskattas till omkring 118 miljoner euro per år. Finland har åtagit sig att anmäla åtgärden på nytt om tio år. 2.1. Stödordningens roll i miljöpolitiken Åtgärder inom energisektorn utgör det huvudsakliga inslaget i Finlands strategi för att genomföra de nationella målen för växthusgasutsläpp enligt Kyotoprotokollet. Ungefär hälften av utsläppsminskningen kommer att uppnås genom energisparåtgärder och ökad användning av förnybara energikällor. Man räknar med att koldioxidutsläppen år 2010 kommer att ha minskat med åtminstone 3 miljoner ton tack vare energisparåtgärder, 4 miljoner ton genom främjande av förnybara energikällor och omkring 6 miljoner ton genom andra åtgärder för att generera elektricitet. Man uppskattar att Finland måste minska sina sammanlagda utsläpp med 14 miljoner ton CO 2. Målet är att öka användningen av förnybara energikällor till 20 % över 1999 års nivå. Finland anser att energiskatten spelar en central roll när det gäller att uppnå målen. I klimatstrategin anges att energiskatten kommer att användas som ett medel för övergång till energikällor som ger minskade koldioxidutsläpp och för att få energikonsumtionen att öka långsammare. Man måste dock fortfarande ta hänsyn till den internationella konkurrenskraften när man förändrar energibeskattningen. År 1997 ingicks ett avtal om energisparande mellan handels- och industriministeriet och Industrins och Arbetsgivarnas Centralförbund. Trots att företagen inte är tvungna att delta omfattas omkring 85 % av industrins sammanlagda energikonsumtion av energisparavtalet (omkring 77 % av elkonsumtionen och 92 % av bränslekonsumtionen). I skogsindustrin (bland annat papper, massa och mekanisk massa) omfattas 97 % av elkonsumtionen och 99 % av bränslekonsumtionen av avtalet. De sparåtgärder som genomförts eller som diskuteras som en del av avtalet omfattar tillsammans 4,2 TWh/a för värme och bränsle och 1,3 TWh/a för el. Dessa besparingar utgör 4 % av industrins värme- och bränslekonsumtion och 3 % av dess elkonsumtion. 2
3. BEDÖMNING 3.1. Statligt stöd enligt artikel 87.1 i EG-fördraget Enligt artikel 87.1 i EG-fördraget är "stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna". Genom att bevilja industriföretag och växthusföretag lägre energiskatt på elkonsumtion förlorar staten skatteintäkter. Den fördel som den lägre skattesatsen utgör för mottagarna beviljas därmed med hjälp av statliga medel. Eftersom åtgärden är strikt begränsad till industriföretag och växthusföretag måste det anses "gynna vissa företag eller viss produktion". Dessa företag är sannolikt verksamma på marknader där det förekommer handel mellan medlemsstaterna. Snedvridningen eller den potentiella snedvridningen av konkurrensen måste därför anses påverka handeln mellan medlemsstaterna. Åtgärden till förmån för industriföretag och växthusföretag omfattas därför av artikel 87.1 i EG-fördraget. 3.2. Stödets förenlighet med artikel 87.3 c i EG-fördraget 3.2.1. Stöd till industriföretag beviljat för tiden 1 april 1997 2 februari 2001 och till växthusföretag beviljat för tiden 1 april 1997 31 december 1999 De differentierade energiskattesatserna infördes den 1 april 1997, dvs. vid en tidpunkt då gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till skydd för miljön från 1994 1 fortfarande var i kraft. För perioden 1 april 1997 2 februari 2001 har kommissionen därför bedömt stödet till industriföretag enligt de riktlinjerna. 1994 års riktlinjer var tillämpliga på jordbruksproduktion till och med den 31 december 1999, dvs. tills gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till jordbrukssektorn trädde i kraft 2. I denna punkt analyseras därför stödet till växthusföretag endast till och med den 31 december 1999. Perioden från den 1 januari 2000 analyseras i punkt 3.2.3 nedan. I punkt 3.4 i 1994 års riktlinjer anges att en tillfällig befrielse från nya miljöavgifter kan godkännas om det är nödvändigt för att ersätta förlorad konkurrenskraft, särskilt på internationell nivå. En ytterligare faktor som måste beaktas är vad de berörda företagen i sin tur skall göra för att minska sina föroreningar. Rent allmänt skall stödet bara ersätta extra produktionskostnader jämfört med traditionella kostnader och det bör vara tillfälligt och i princip gradvis avtagande. 1 EGT C 72, 10.3.1994, s. 3. 2 EGT C 232, 12.8.2000, s. 17. 3
Syftet med skatterabatten är att bevara de relativt energiintensiva industriföretagens och växthusföretagens konkurrenskraft. Det råder inget tvivel om att införandet av energiskatter på nationell nivå ökade dessa företags driftskostnader i en utsträckning som faktiskt eller potentiellt påverkade deras konkurrenskraft på den inre marknaden. Företagen får emellertid ersättning endast för mindre än hälften av de extra kostnaderna 3. Därför ger skatten i sig själv stödmottagarna ett incitament att minska sin energikonsumtion. Syftet med att ålägga mottagarna av en skattelättnad ett krav på motprestationer är att de skall minska sin energikonsumtion och detta syfte måste anses uppfyllt genom att skattelättnaden inte täcker hela skatten. Detta resonemang tillämpades i ett beslut som fattades vid den relevanta tidpunkten, dvs. 1997, om skattelättnader i samband med energiskatt i Sverige 4. Dessutom konstaterar kommissionen att omkring 85 % av industrins totala energikonsumtion omfattas av det frivilliga avtal som ingicks 1997 mellan handels- och industriministeriet och Industrins och Arbetsgivarnas Centralförbund. Detta är en tydlig fingervisning om att de finska industriföretagen tar energisparmålen på största allvar. Kommissionen konstaterar också att den period som skall bedömas är tre år och tio månader för industriföretag och ännu kortare för växthusföretag. Stödet var därför tillfälligt. För stödordningar som har så kort varaktighet anser kommissionen det inte nödvändigt att kräva att stödet skall vara gradvis avtagande. Kommissionen påminner om att den godkände de svenska skattelättnaderna rörande energiskatt för en fyraårsperiod (tre år med ett års förlängning 5 ) enligt 1994 års riktlinjer utan att kräva att stödet skulle vara gradvis avtagande. Kommissionen finner därför att stödet var förenligt med den gemensamma marknaden under perioden 1 april 1997 2 februari 2001 när det gäller industriföretag och för perioden 1 april 1997 31 december 1999 när det gäller växthusföretag. 3.2.2. Stöd till industriföretag från och med den 3 februari 2001 Kommissionen har bedömt det stöd som beviljades från och med den 3 februari 2001 enligt gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till skydd för miljön, särskilt avsnitt E.3.2 om regler som är tillämpliga på alla typer av driftsstöd i form av avgiftssänkningar eller avgiftsbefrielse. Enligt riktlinjerna skall kommissionen först bedöma befrielser från befintliga miljöavgifter enligt punkt 51.2, innan den fortsätter bedömningen enligt samma regler som gäller befrielse från nya avgifter i punkt 51.1: 3 (0,27/0,69) x 100 = 39 %. 4 Statligt stöd N 255/96, EGT C 71, 7.3.1997, s. 10. 5 Statligt stöd N 72/A/2000, EGT C 117, 21.4.2001, s. 19. 4
Det är allmänt accepterat att CO 2 -skatter har en märkbar positiv effekt när det gäller skyddet för miljön genom att de ger konsumenterna ett incitament att minska sin energikonsumtion på olika sätt. I Finland räknar man med att enbart energisparande kommer att leda till en minskning av koldioxidutsläppen med minst 3 miljoner ton fram till 2010, och energibeskattningen spelar en viktig roll för att man skall nå detta mål. Punkt 51.2 a i riktlinjerna är därför uppfylld. De differentierade energiavgifterna på el infördes samtidigt som Finland började beskatta elkonsumtionen 1997. Punkt 51.2 b i riktlinjerna är därför uppfylld. Enligt punkt 51.1 i riktlinjerna kan befrielser från miljöavgifter tillåtas för en tioårsperiod i två fall, nämligen i) om befrielsen är villkorad mellan medlemsstaten i fråga och de stödmottagande företagen så att företagen eller företagssammanslutningarna åtar sig att uppnå miljöskyddsmålen under loppet av den avgiftsfria perioden, och ii) om företagen som beviljats nedsättningen likväl betalar en betydande del av den nationella avgiften. De stödmottagare som omfattas av skattesats II betalar 61 % av skattesats I 6, vilket måste anses vara en betydande del. Kravet i punkt 51.1 b andra strecksatsen i riktlinjerna är därmed uppfyllt. 3.2.3. Stöd till växthusföretag från och med den 1 januari 2000 I besluten om statligt stöd NN 47/99 Miljöskattereform i Tyskland 7 och statligt stöd N 575/A/99 Fortsättning på miljöskattereformen 8 godtog kommissionen inte argumentet att det faktum att de flesta andra länder ännu inte har energiskatter i sig självt utgör ett skäl till att betala driftsstöd till jordbrukssektorn. Energianvändningen i primär jordbruksproduktion beror i stor utsträckning på klimatet i produktionsregionen. Grödor som kräver en stor energianvändning på grund av klimatet i vissa regioner kan produceras i andra regioner med hjälp av låg energianvändning eller utan någon energianvändning alls. Därför anser kommissionen att behovet av att bevilja stöd till jordbrukssektorn för att uppväga den bristande konkurrenskraft som orsakas av förhöjda produktionskostnader på grund av höjda energiskatter måste bedömas från fall till fall. I punkt 5.5.4 i gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till jordbrukssektorn 9 begränsas driftsstöd som de här aktuella stöden till fem år. I det här fallet beviljades stödet redan 1997 och det omfattas av riktlinjerna från och med den 1 januari 2000. Stödet skall ges i tio år, vilket betyder att riktlinjernas tidsgräns på fem år inte iakttas. 6 0,42/0,69 x 100 = 61 %. 7 EGT C 166, 12.6.1999, s. 2. 8 EGT C 322, 11.11.2000, s. 9. 9 EGT C 28, 1.2.2000, s. 2. 5
Enligt riktlinjerna för statligt stöd till skydd för miljön som ligger till grund för bedömningen av stödåtgärderna i den mån de omfattar industrisektorn är det emellertid möjligt att bevilja en tillfällig befrielse på upp till tio år. Kommissionen granskade nyligen denna fråga i det nederländska ärendet N 656/2001 Befrielse från energiskatt för sektorn för trädgårdsodling i växthus 10. Mot bakgrund av de skillnader som kan finnas t.ex. mellan olika företag inom livsmedelssektorn, av vilka några behandlar och producerar bilaga I-produkter och andra inte, konstaterade kommissionen att gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till jordbrukssektorn och de allmänna riktlinjerna om stöd till skydd för miljön skulle kunna göras enhetliga när det gäller varaktigheten. Med hänsyn till att stödet kan beviljas industrisektorn på samma villkor och för att undvika diskriminering mellan industrisektorn å ena sidan och jordbrukssektorn å andra sidan, anser kommissionen att den princip som fastställs i ärende N 656/2001 skall tillämpas även i detta fall. Principen tillämpades även nyligen i ärende N 449/2001 - Fortsättning på ekologisk skattereform efter den 31 mars 2002 11. Kommissionen godkänner därmed samma varaktighet för stödet inom jordbrukssektorn som inom industrisektorn. I punkt 5.5.4 i riktlinjerna för stöd till jordbrukssektorn fastställs att sådant stöd som det här är fråga om inte bara skall vara tillfälligt, utan också gradvis avtagande. I sitt beslut i ärende NN 47/1999, och nyligen i beslutet i ärende N 449/2001, konstaterade kommissionen att eftersom stöd till jordbruket omfattas av samma villkor när det gäller varaktigheten och kravet på att anmäla åtgärden på nytt som undantaget till förmån för industriproduktion, finns det inte något skäl för kommissionen att inta en annan hållning när det gäller den tillfälliga och gradvis avtagande karaktären hos stödet än den som beskrivs ovan. Kommissionen anser att eftersom stödet tillämpas på samma sätt på industrisektorn och för att man skall kunna undvika diskriminering av å ena sidan industrisektorn och å andra sidan jordbrukssektorn, skall man i detta fall inte tillämpa kravet på att stödet skall vara gradvis avtagande när det gäller jordbrukssektorn. Av dessa skäl och i enlighet med de slutsatser som dragits för produktionssektorn godtar kommissionen att den begränsade tillfälliga befrielsen som ges genom den aktuella åtgärden är nödvändig för att jordbrukssektorn skall kunna anpassas till nya konkurrensvillkor. 10 EGT C 18, 22.1.2002, s. 4. 11 EGT C 137, 8.6.2002, p. 24. 6
På samma sätt som då besluten i ärendena NN 47/1999 och N 449/2001 fattades finns det inte något krav på jordbrukssektorn att göra några motprestationer. Eftersom producenterna också i fortsättningen skall betala 61 % av skatten och mot bakgrund av det ökade skattetryck som blir resultatet av åtgärden, kommer växthusföretagen att ha ett viktigt incitament att minska sin energikonsumtion. Mot bakgrund av ovanstående anser kommissionen att nedsättningen av energiskatten på elkonsumtion för växthusföretag uppfyller de kriterier som fastställs i riktlinjerna om statligt stöd till skydd för miljön och kan undantas enligt artikel 87.3 c i EG-fördraget. Kommissionen anser därför att stödet är förenligt med den gemensamma marknaden i fråga om alla stödmottagare. Ett tioårigt undantag kan därför beviljas enligt artikel 87.3 c i EG-fördraget. 4. SLUTSATS Kommissionen beklagar att Finland i strid med artikel 88.3 i fördraget har genomfört stödet i fråga. På grundval av ovanstående bedömning har kommissionen emellertid beslutat att betrakta stödet som förenligt med EG-fördraget. Om denna skrivelse innehåller konfidentiella uppgifter som inte bör spridas till tredje part uppmanas Ni att informera kommissionen om detta inom femton arbetsdagar räknat från dagen för mottagandet av denna skrivelse. Om kommissionen inte har mottagit en motiverad begäran inom den föreskrivna fristen, kommer den att anse att Ni lämnat Ert samtycke till att denna skrivelse kommuniceras i sin helhet till tredje part och offentliggörs på det språk som är giltigt på följande webbadress: http://europa.eu.int/comm/sg/sgb/state_aids/. Er begäran skall sändas med rekommenderat brev eller fax till: Europeiska kommissionen Generaldirektoratet för konkurrens State Aid Greffe B-1049 Bryssel Fax: (32)-2-296 12 42 Uppge ärendets namn och nummer i all Er korrespondens. Högaktningsfullt På kommissionens vägnar Mario Monti Ledamot av kommissionen 7