Spänst, rörlighet och förekomst av skador inom konståkning på elitnivå

Spänst, rörlighet och förekomst av skador inom konståkning på elitnivå Konståkning är en idrottsdisciplin som kräver såväl teknik och som styrka hos utövaren och det är svårt att avgöra vilket som är av störst betydelse. Under de senaste 15 åren har svårighetsgraden i tävlingsprogrammen ökat. Det krävs nu ett antal svåra hopp med 3, 3 ½ och 4 varv i luften. För att undvika skador inom träning och tävling måste man ha förståelse för och kunskap om samspelet mellan biomekaniska och fysiologiska faktorer. Svetlana Bannova Leg. Sjukgymnast Ulla Svantesson Leg. Sjukgymnast Institutionen för arbetsterapi och fysioterapi Göteborgs universitet Hopp i konståkningen skiljer sig från hopp i andra idrotter på grund av kontakten mellan is och skena. Vid ökad svårighetsgrad i hoppet ökar det som kallas skidding. Det är den rörelse som sker när foten med skena utför någon typ av rotationsrörelse i motsatt riktning jämfört med kroppens rotation. Då minskar hastigheten i rörelseriktningen medan pre-rotationen på isen ökar och gör att upphoppet blir mer explosivt (1,2, 3). Att öka rotationsrörelsen på isen vid svåra hopp kan i vissa fall leda till något minskad hopphöjd (2,4, 5). Det kan bero på teknik och skicklighet hos utövaren samt ökad plantarflexion vid upphoppet (1). Glidrörelserna gör att alla hopp i konståkning sker under längre tid jämfört med andra idrotter. Det betyder att det alltid förekommer en excentrisk rörelse under längre tid innan en koncentrisk rörelse sker. Det är känt att excentrisk eller isometrisk muskelaktivering som direkt föregår koncentrisk muskelaktivering ökar prestationen i hoppet (6,7, 8,9, 10). Spänst beskrivs som musklernas förmåga att utveckla största möjliga kraft under så kort tid som möjligt (33) och är ofta relaterad till muskelstramhet (8). Spänst kan mätas genom olika typer av hopp (7,11,12,13). För konståkning är det intressant att även använda enbenshopp då alla hopp utförs från enbensposition. Skador inom konståkning förekommer i 43-50 % som överbelastningsskador och oftast i de nedre extremiteterna (4,14,15). De vanligast förekommande skadorna bland singelåkare är fot och underbensskador. Bland annat är det Achilles tendinit, tendinit av m.tibial anterior och tå extensorer (4,14). Författarna förklarar orsaken till tendiniter bland annat som resultat av ökat motstånd av skor vid fotarbete och framför allt vid dorsal flexion. Andra typer av fotskador är olika skavsår och även deformerande benbildningar vid femte metatarsal benet och vid os naviculare (4,14). Undersökningar visar att flertalet konståkare har en försvagad muskelkontroll i fotled, speciell i m.peroneus longus. Den stela kopplingen mellan skor och skena innebär att vid upphopp och landning överförs de reaktiva biomekaniska krafterna från foten upp i den kinetiska kedjan, vilket kan leda till skador i höft, bäcken, knä och rygg (4,14). Dessutom förekommer oftast skador i den dominanta foten. Vid bentäthetsmätning bland konståkare återfanns signifikant större bentäthet i den dominanta foten (16). Flertalet författare skriver att konståkning är den enda idrotten där funktionella rörelser i foten är mycket begränsad på grund av hårda skor, vilket påverkar och försämrar flexibili- 44

Ryskan Maria Butyrskaya vinner damernas fristilsprogram vid EM i Prag. Foto: Pressens Bild 45

tet i foten (4,14,15). Syftet med studien var att undersöka sambandet mellan spänst, rörlighet i foten och förekomst av skador hos konståkare på elitnivå. METOD Undersökningsgrupp Undersökningsgruppen bestod av 11 manliga och 18 kvinnliga konståkare mellan 15-23 år som tävlar på elitnivå i Sverige, Finland, Danmark och Norge (Tabell 1). Frågeformulär Försökspersonerna fick svara på 19 frågor som gällde personal data, utrustning, träning, hoppteknik, skador samt markering av skadetyp på en figur. Rörelseomfång Dorsal och plantarflexion mättes i fotleden på två olika sätt med hjälp av goniometer (17). För mättning av aktiv flexion satt personen på en bänk med fötterna hängande utanför och ombads att böja upp foten maximalt med extenderat (rakt) knä. Som referenspunkter användes caput fibulae och 5:e metatarsalbenet (parallell förskjutning av längslinjen proximalt). Rörelsecentrum låg distalt-dorsalt om den laterala malleolen. Värdet angavs i grader och var differensen mellan maximal dorsalflexion och fotens neutrala position i 90 grader flexion. Vid det andra testet satt personen på en brits med knäleden flekterad (böjd) i 90 grader och med underbenet hängande ner utanför britsen. Passiv rörlighet mättes med personen stående med stöd mot väggen. Fötterna placerades på en och samma linje. Benet som var längst bak skulle ha sträckt i knä. Därefter ombads personen att luta sig maximalt fram mot väggen med extenderat knä och utan att lyfta hälen från golvet. Goniometer var placerad som beskrevs tidigare vid dorsal- plantar flexion. Mätning av flexion i den första MTP leden utfördes i sittande på britsen. Som referenspunkter användes parallell till longitudinal linjen av stor tå proximal falang och 1:a metatarsalbenet. Rörelsecentrum låg i 1:a MTP leden. Hopp Mätning av hopphöjd skedde med hjälp av hoppmatta (Eleiko Sport) (18, 19, 20, 21, 22). Testpersonen utförde alla tre tester barfota. Tre olika tester utfördes med tanke på att hopp i Tabell 1. Deskriptiva data för undersökningsgrupp (n=29), (k=18, m=11) bestående av konståkare på elitnivå. Medelvärde och standarddeviation (SD) anges. Ålder kvinna man Vikt Tabell 2. Förekomst av besvär/skador hos manliga (n=11) och kvinnliga (n=18) konståkare på elitnivå. Kön kvinna man Längd kvinna man Skada Ingen Fot Underben Övriga total Kvinna 3 3 9 3 18 Man 3 7 1 0 11 Total 6 10 10 3 29 Tabell 3. Aktiv (akt) och passiv (pass) rörlighet i fotledens dorsal-plantar flexion samt 1:a metatarsalleden. Minimum (min), maximum (max), medelvärde (M) samt standart deviation (SD) anges för vänster (vä) och höger (hö) fot. Akt.dorsflexvä 1 Akt.dorsflexhö 1 Akt.dorsflexvä 2 Akt.dorsflexhö 2 Akt.plantflexvä Akt.plantflexhö Passdorsflexvä Passplantflexhö MTP* vä MTP* hö Min Max Mean SD 2 1 2 2 21 25 22 18 54 40 Mean 16,7 18,5 54,5 66,8 163,4 176,1 Antal år (träning) 11,6 2,8 Antal år (tävling) 8,9 2,7 Träningstid/veckan (is) 13,8 3,1 Träningstid/veckan (off-ice) 3,3 1,5 Aktiv hoppträning (ålder) 11,4 1,9 1- aktiv dorsal flexion i fotled med sträckt knä, 2- aktiv dorsal flexion i fotleden med böjt knä * MTP- metatarsalphalangealled konståkningen skiljer sig från varandra med sin rytmiska struktur. 1. Counter Movement Jump utan armsving på två ben (CMJ 2). Testpersonen ställde sig på hoppmattan och med händerna på ryggen. Därefter ombads personen utföra först en snabb böjning av knäna och därefter hoppa så högt 34 28 30 28 58 60 37 44 95 98 11 12 14 15 44 46 29 30 74 71 SD 1,45 2,50 1,12 2,33 1,2 2,0 8,0 6.1 7.5 6.5 9.7 10.6 4.2 6.0 12.0 15.1 som möjligt i direkt följd med raka ben. Tre försök utfördes och det bästa resultaten registrerades. Tiden i luften mättes och räknades om av apparaten till hopphöjd. 2. Counter Movement Jump på ett ben (CMJ hö/vä). Försökspersonerna utförde ett maximalt CMJ på ett ben- ett dyna- 46

Tabell 4. Medelvärde för män (n=11) och kvinnor (n=18) i olika hopptester. Hopphöjd för Counter Movement Jump på två ben (CMJ 2) och höger (CMJ hö) respektive vänster (CMJ vä) samt hopphöjd (DJ cm) och kontakttid (DJ ms) för Nedhopp anges. DISKUSSION I studien deltog konståkare på elitnivå från olika nordiska länder. Konståkning innehåller mycket hoppträning vilket medför ökad belastning på nedre extremiteten. Liksom i många andra idrotter finns det därför en ökad risk för skador. Sjuttionio procent av deltagarna uppgav att de hade haft besvär i de nedre extremiteterna under det senaste året och i en studie av Dubravic-Simunjak et al (23) visade det sig att 60 % av de akuta skadorna i konståkning är relaterad till hoppträning. Jenifer (4) konstaterar i sin artikel att de mest påträffade skadorna i konståkning är relaterade till fotleden. Besvär i höft och rygg är mindre vanliga. I denna studie fick vi liknande resultat, men smärtande symptom bland konståkare förekom lika ofta i fotled som i underben. Problem i knäleden hade bara fyra konståkare och två upplevde ryggbesvär. I en tidigare studie påstås att höga klackar och begränsad rörlighet i fot på grund av hårda skor begränsar plantarflexion vid upphopp och landning (24). Detta anses vara en av orsakerna till att skador i fotleden är vanliga besvär bland konståkare. Vår studie visar att det är vanligare bland manliga konståkare i jämförelse med kvinnliga. Bland de kvinnliga åkarna påträffades däremot oftare skador i underben. De manliga konståkarna hoppar högre än de kvinnliga. I några tidigare studier påstås det att hopphöjd korrelerar med muskelstyrka i höft och knä extensorer samt flexorer (4, 8, 25, 26). En studie visar också att höjd i CMJ korrelerar med trötthet och muskelstramhet i quadricepsmuskön Kvinna Man CMJ 2 misk hopp från upprätt ställning med händerna på ryggen via snabb böjning av benet direkt följt av ett maximalt upphopp. I testet utfördes först tre hopp på höger ben, sedan tre försök på vänster. Den bästa höjden för varje ben registrerade 3. Nedhopp på två ben (DJ) Testpersonen instruerades att falla ner från 30 cm hög låda och därefter hoppa så högt och så snabb som möjligt utan att böja i knäna. Landning och upphopp skedde jämfota. Hopphöjd i centimeter samt kontakttid på mattan i millisekunder (ms) noterades. Testpersonen fick tre försök och det bäste resultatet registrerades. RESULTAT I studien deltog 29 konståkare mellan 15 och 23 år, som tävlar på elitnivå. Gruppstatistik presenteras i tabell 1 Tjugotre av alla idrottsutövare (79 %) svarade att de hade haft besvär i nedre extremiteten och sex (21 %) hade varit skadefria under det sista året. Vanligast var skador i fot och underben (69 %). Tio personer (29%) hade problem med fotleden. Tio personer (29%) angav besvär i underbenet och sex personer (5%) i rygg/knä regionen. CMJvä CMJhö DJ (ms) DJ M 31.2* 16.7* 16.4* 197.4 28.8* SD 3.8 3.1 3.3 57.4 8.2 M 42.0 21.0 22.4 193.4 35.7 SD 4.8 3.0 3.3 37.6 3.7 * anger signifikant skillnad mellan kvinnor och män p<0.05 Tabell 5. Samband mellan hopphöjd vid olika hopptester (n=29) för Counter Movement. Jump på två ben (CMJ 2); Counter Movement Jump på hö/vä (CMJ hö/vä); Nedhopp (DJ) CMJ 2 CMJ hö CMJ vä DJ CMJ 2 0,75 (**) 0,81 (**) 0,39 (*) CMJ hö 0,75 (**) 0,50 (**) 0,28 CMJ vä 0.81 (**) 0,50 (**) 0,33 DJ 0,40 (*) 0,28 0,33 * p<0,05, ** p<0, 01 Fördelningar av olika skador visade att landningsbenet drabbades något oftare (26%) än det andra benet (14%). Majoriteten (57%) uppgav skada i både benen. De flesta konståkare 72% använder på rekommendationen av ortopeden någon form av speciella inlägg i skridskorna, som stödjer fotvalv eller skyddar underbenet från ökat tryck från skor. Benhinneinflammation eller liknande besvär i underbenet påträffades oftare bland kvinnliga konståkare. Män drabbades framför allt av olika typer av skador i foten (Tabell 2). Av dem som angett besvär/skada (n=23) uppgav åtta (35%) smärta vid landningen. Elva konståkare (48%) upplevde besvär vid upphoppet. Tolv av de som drabbades av skador (52%) upplevde sina besvär lika ofta vid träning på i sen som på off-ice träningen. Del 2. Rörelseomfång. Analysen av rörlighet i fotleden hos manliga och kvinnliga konståkare visade ingen signifikant skillnaden mellan dem. Medelvärden för de olika rörlighetstesterna presenteras i tabell 3. Vid en jämförelse av rörligheten i MTP leden mellan skadade ( knä-rygg problem) och icke skadade konståkare fanns det en signifikant skillnad (p<0,05). En jämförelse av rörelseomfång i fotleden för icke skadade och skadade som uppgav besvär/skada i fot/underben visade däremot ingen signifikant skillnad. Del 3. Hopptester. Det fanns signifikanta skillnader mellan kvinnliga och manliga konståkare i alla hoppen: CMJ på två ben, CMJ på ett ben och Nedhopp (DJ) (p<0,05 ) i alla varianter av hopptester (Tabell 4). Det fanns signifikanta samband mellan ett flertal av de olika hopptesterna. (tabell 5). Starkast samband förelåg mellan CMJ2 och CMJ hö och CMJvä. Det visade sig att varken resultaten i rörlighetstester eller skadefrekvens hade ett signifikant samband med höjden i de olika testerna. 47

kulaturen (27). Man kan förmoda att manliga konståkare är starkare och stabiliserar bättre den kinetiska kedjan i nedre extremiteten vid hopp. Dock, har de oftare akuta skador i foten vid landning. Man kan anta att när kvinnliga konståkare tröttar ut sina knän/höft extensorer rekryteras allt mer fot muskulatur vid upphopp samt att dorsalflexion i foten ökar vid landning. Om de använder hårda typer av skor, ökar det mekaniska trycket på vävnaden i underbenet, vilket antas vara en huvudorsak till inflammation i muskel, senor och benhinnor i underben. Denna effekt blir ännu större i samband med att åkaren åker med en lutning av kroppen när man åker på olika skär med olika hastighet. Det visade sig att 74 % av konståkarna som deltog i studien använder speciella inlägg i skridskorna. Detta skiljer sig från en annan studie, där ca 23% av konståkarna använder speciella inlägg i sina skor (28). Lori et al (29) menar att inlägg i skor kan förbättra fotstöd och reducera pronation i foten under stödjefasen samt förebygga uppkomst av plantar fasciitis. Inga sådana skador påträffades i vår studie, vilket tyder på att inlägg i skor kan rekommenderas till konståkare i förebyggande syfte. Dessutom, ökad rörlighet i MTP leder kan öka belastningen i extensor muskulatur. Det kan vara fördelaktigt att konståkare, som har ökad rörlighet i MTP lederna bör använda en mjukare typ av skridskor och kanske ett inlägg även i andra par träningsskor. Liksom i en tidigare studie visade det sig att överbelastningsskador förekommer lika ofta i landningsbenet som upphoppsbenet (28). Det kan antingen bero på att olika hopp utförs från olika ben, eller att under långvarig träning belastas landningsbenet mer en det andra benet. Nikolic et al (30) påstår att tibial periostitis liksom akuta skador besvärar konståkare under sommaren på off-ice träning. I vår studie ställdes en fråga om relation mellan upplevelse av smärta vid hoppträning on- och off-ice. Det visade sig att det finns ett samband med skador i underbenet och träningen off-ice. Förklaringen kan finnas i de biomekaniska moment som skiljer utförandet av upphopp och landning på isen och på marken, typ av träningsskor och förmodligen i svaga, ofta uttöjda m. peroneus longus. Denna studie, i enlighet med ett par andra studier indikerar att varken 48 I luften Landning kontakt Landning slut rörlighet i foten eller muskelstramhet signifikant påverkar höjdhopp i CMJ eller DJ (8, 21, 31). I alla rörlighetstester visade både manliga och kvinnliga konståkare något mindre rörlighet i fotleden än den som anses normal enligt Hazel M. Clarkson (17 ). Enligt Kaufman och kollegor (32) skulle konståkare med en rörlighet i dorsalflexion på 10,5 grader klassificeras som strama. Medelvärdet var något högre än för friidrottare på elitnivå, men stödjer hypotesen att god hopphöjd oavsett idrottsgren kräver stramare muskler (8). En hypotes var att rörligheten i foten kan påverka hopphöjden och minska förekomsten av skador men detta kunde inte bevisas. Dock, kan man konstatera att konståkare är stramare än vanliga människor och det kan man relatera till de specifika träningsinsatserna. Dessutom är konståkare väldigt begränsade att kunna utnyttja rörligheten i foten på grund av skridskon. Det är troligt, att tekniska moment i hopputförandet samt muskelkapacitet spelar en större roll för att förebygga skador inom konståkning. Denna studie visade inget samband mellan fotledsrörlighet i olika leder och skadeförekomst samt mellan fotledsrörlighet och hopphöjd, vilket stämmer väl överens med en studie av Rakovic och Svantesson, då friidrottare testades (8). Ytterligare studier behövs för att förklara sambandet mellan rörlighet, hoppförmåga och skadeförekomst. Detta har en stor klinisk betydelse vid rehabilitering efter skada då målsättningen av rehabiliterande åtgärder måste anpassas till den idrott som individen skall återgå till. Konklusion Rehabiliterande åtgärder måste anpassas individuellt till de specifika krav på rörlighet/hoppförmåga, som konståkning kräver. Denna pilotstudie inspirerar till fortsatt forskning om betydelsen av olika inre och yttre mekanismer för skadeuppkomst inom konståkning. Acknowledgement Jag vill tacka alla deltagare i studie utan er medverkan hade inte detta projekt kunnat genomföras. Referenser 1. Deborah L. King. Biomechanical Analysis of the Axel: Critical Parameters for Successful Jumps.PS Magazine. 1997: 10-13. 2. Albert WA, Miller DI. Take-off Characteristics of Single and Double Axel Figure Skating Jumps. J of Appl Biomech.1996 Dec: 72-87 3. King DL, Arnold AS, Smith SL. A Kinematic Comparlsen of Single, Double and Triple Axles. J of Appl Biomech.1994 Okt: 51-60. 4. Jenifer Lipetz, Roger J.Kruse. Injuries and Special Concerns of Female Figure Skaters. Clin J in Sports Med. 2000 Apr; 19(2): 369-379. 5. Aleshinsky S. A Biomechanical Report of USFSA/USOC/PSGA Junior Elite Camp Participans. Skater;18: 24-8. 6. Svantesson U, Thomeé R. Spänst och elasticitet i sena och muskulatur. Svensk idrottsforskning 1999; 8(3):55-8. 7. Svantesson U, Thomeé R, Karlsson J. Plyometrisk träning med inriktning på hoppförmågan. I: Idrottens spänstbok: spänst och elasticitet i muskler och senor. Farsta: SISU idrottsböker- idrottens förlag. 2001: s. 59-76. 8. Rakovic E, Svantesson U. Spänst och stramhet I vadmuskulaturen hos svenska friidrottare. Svensk Idrottsforskning. 2003;1:34-9. 9. Svantesson U, Grimby G. Strech-shortering cycle during plantar flexion in young and elderly women and men. Eur J Appl Physiol.1995; 71:381-385. 10. Bobbert M, Gerritsen K, Litjens M, Van Soest A. Why is countermovement jump height

dreater than squat jump height? Med Sci Sports Exerc 1996;(28)11:1402-1412. 11. Gollhofer A, Strojnik V, Rapp W, Schweizer L. Behavior of triceps surae muscletendon complex in different jump conditions. Eur J Appl Physiol Occup Physio. 1992; 64(4): 283-91. 12. Bobbert MF, Mackay M, Schinkelshoek D, Huijing PA, van Ingen Schenau GJ. Biomechanical analysis of drop and counter movement jumps. Eur J Appl Physiol Occur Physiol 1986; 54(6):566-74. 13. Viitasalo JT, Salo A, Lahtinen J. Neuromuskular functioning of athletes and nonathletesin the drop jump. Eur J Appl Physiol Occup Physiol 1998;78(5):432-40 14. Angela D. Smith. The young skater. Clin J Sports Med. 2000 Oct; 19(4): 741-755. 15. Brown EW, MCKeag DB. Training, experience, and medical history of pair s skaters. Phys Sports Med 1987; 15(4):100-4. 16. Oleson CV, Busconi BD, Baran DT. Bone density in competitive figure skaters. Arch Phys Med Rehabil. 2002; 83: 122-8. 17. Hazel M. Clarkson. Musculoskeletal Assessment: joint range of motion and manual muscle strength. Philadelphia. 2000:336-4. 18. Bosco C. Strength assessment with the Bosco`s test. Rome: Italian society of sport science;1999. 19. Carlstedt J. Tester för idrottare. Farsta: SISU Idrottsböker- idrottens förlag.1995:73-74. 20. Johansson T, Venneberg S. En jämförelse avseende spänst, snabbhet och bemstyrka mellan elitspelare i fotboll och badmington. Examensarbete ( C ). Sahlgrenska Akademin. Inst. för arbetsterapi och fyeioterapi. HT 2003. 21. Rakovic E. Utvärdering av rörlighet, spänst och skador hos svensk nationell friidrottelit- en experimentell studie. Examensarbete (C). Sahlgrenska Akademin. Inst.för arbetsterapi och fysioterapi. HT 2001. 22. Hejll E, Johansson H. Samband mellan olika kvaliteér av muskelstyrka och hoppförmåga hos volleybollspelare män och kvinnoren experimentell studie. 2002 23. Dubravic-Simunjak S, Recina M, Kuipers H, Moran J, Haspl M. The Incidence of Injuries in Elite Junior Figure Skaters. The Am J of Sports Med. 2003; 31(4): 511-516. 24. Authorsen S, Wingedorf M,Weyer R. Boot related injuries as seen at the Olympic Training Center, Dortmund, Germany. In ISU International Congress on Medicine and Science in Figure Skating. Lausanne, Switzeland, International Skating Union. 1997, p 15. 25. Fedina TI, Talichev FM. Samband mellan muskelelasticitet och spänst hos konståkare: Fysiologiska aspekter och rörelsereglering. Moskva: VNIIFK; 1980 :123-128. (översatt från originalet av S. Bannova) 26. Jeff G,Seegmiller, Steven T. McCaw. Ground Reaction Forces Among Gymnasts and Recreational Athletes in Drop Landnings. J of Athlet Tran.2003 Dec; 38 (4):311-14. 27. Andre L.F. Rodacki, Neil E. Fowler, Simon J. Bennett. Vertical jump coordination: fatigue effects. Med. Science in Sports Exercise. 2002; 34(1):105-6. 28. Pecina M, Bojanic I, Dubravic S. Stress fractures in figure skaters. Clin J Sports Med. 1990; 18: 277-9. 29. Lori A. Bolga, Terry R. Malone. Plantar Fasciitis and the Windlass Mechanism: A Biomechanical Link to Clinical Practice. J of Athlet Training. 2004 March; 39(1):77-82. 30.Nikolic A, Baltzer AW, Kramer R, et al. Injuries specific to ice skating: Dokumentation of the injuries of competitive athletes during a pre-season training camp. J Sportverletz Sportschaden. 1998; 12:142-6. 31. Joseph P. Hunter, Robert N. Marshall. Effects of power and flexibility training on vertical jump technique. J Med Sci in Sports Exers. 2002; 3 (4) :478-486. Förnya Din prenumeration för 2005! SVENSK 32. Kaufman KR, Brodine SK, Shaffer RA, Johnson CW, Cullison TR. The effect of foot structure and range of motion on musculoskeletal overuse injuries. J Sports Med. 1999 Oct; 27(5);585-593. 33. Gjerset A, Annerstedt C. Idrottens träningslära. Farsta: SISU idrottsböcker- idrottens förlag; 1997. SVENSK Organ för Centrum för Idrottsforskning Nummer 2 2004 Årgång 13 Lycka i samband med handikappsidrottstävlingar på stadion Organ för Centrum för Idrottsforskning Nummer 1 2004 Årgång 13 Nationellt Vintersportcentrum i Östersund Vi hoppas verkligen Du vill vara med oss! Läs om svenska idrottsforskares vedermödor och framsteg. Du får läsa om fysiologi, psykologi, idrottshistoria, ledarskap, skador, kost, träning, elit, motion, hälsa m.m. Håll Dig själv i framkanten! För otroligt låga 100 kr, får Du 4 nummer hem i brevlådan. Ingen annan stans hittar Du samma bredd och nivå. Du betalar in på pg 95 78 49-3 Prenumerationsärenden: Anne-Britt Olrog 08-402 22 91 Anne.britt.olrog@ihs.se 49