DN Debatt Så kan den allvarliga våldsbrottsligheten minskas PUBLICERAD 2016-01-03 2014 utsattes 154 000 vuxna för misshandel i Sverige, enligt Brå. Endast 30 procent av fallen anmäldes. Foto: JESSICA GOW / TT Fyra förslag. Våldsdåd orsakar ett stort, osynligt lidande men med rätt åtgärder kan brotten minskas. Enkla och publikfriande lösningar fungerar inte. Åtgärderna måste ha vetenskapligt stöd och sättas in på rätt nivå till rätt person, skriver artikelförfattarna och föreslår fyra insatser. 848 Skriv ut Rätta artikel Under året som gått har en rad uppmärksammade våldsbrott begåtts. Många av dessa brott har varit föremål för heta debatter i både sociala medier och i tidningar, där
direkt felaktiga påståenden om våldsdåden har förekommit, såsom att våldet ökar i samhället, att invandringen skulle vara orsaken eller att hårdare straff är en effektiv lösning. Vi vill tygla det debattklimat där vissa våldsbrott blåses upp oproportionerligt, gärningsmän demoniseras, och enskilda våldsbrotts innebörd för samhället övertolkas. Kriminologerna Felipe Estrada och Henrik Tham har tidigare i höst i sin debattartikel Kriminalpolitiska utspel saknar stöd i forskningen visat att våldet faktiskt inte ökar och att majoriteten av befolkningen inte är för hårdare straff. Vad gäller minskad invandring som lösning på brottslighet så bidrar gruppen utrikes födda endast med en mindre andel (drygt 20 procent, Källa: Brå) till den totala brottsstatistiken. Den stora majoriteten brott finns alltså kvar även om man skulle sätta helt stopp för invandring. Den stora majoriteten brott finns alltså kvar även om man skulle sätta helt stopp för invandring. Vad vet vi om våldsbrott? Enligt Brås statistik för 2014 utsattes 154.000 vuxna för misshandel i Sverige, varav 30 procent av fallen anmäldes. Även om en minskning i våldsbrott kan ses över tid är detta många fall, betydligt fler fall än de enskilt uppmärksammade våldsdåd vi ser i tidningar och medier. Det finns ett stort, osynligt lidande som dessa brott orsakar som vi med rätt åtgärder kan minska. Rätt åtgärder i det här fallet är åtgärder för vilka vi har vetenskapligt stöd för att de har fungerande effekter på brottsligheten. Det är också viktigt att åtgärderna sätts in på rätt nivå till rätt person en person med hög risk för våld kräver mer intensiva och omfattande åtgärder, medan vi för gruppen med låg risk kan förlita oss på mindre specifika och allmänpreventiva insatser. Rimligtvis bör samhället fokusera åtgärderna på de personer där vi har mest att vinna, det vill säga störst våldspreventiv effekt. Vi vet att de flesta våldsbrott är impulshandlingar som uppstår i känslomässigt laddade situationer, dessutom ofta i samband med drog- eller alkoholpåverkan. Vi vet också att det är en liten grupp (huvudsakligen män), som tillsammans utgör ungefär 1 procent av befolkningen som står för majoriteten av alla våldsbrott i samhället. Vi vet också att det är en hög andel återfall i våldsbrottslighet i denna grupp, upp till cirka 70 80 procent av dessa individer kommer att begå nya brott. Dessa personer är relativt lätta att identifiera eftersom de kännetecknas av ett återkommande våldsbeteende med förekomst av tidiga problembeteenden redan under skolåren. Många av dem har också någon form av substansberoende, en personlighetsstörning och begår utöver våldsbrotten även många andra typer av brott. En tidigt debuterande kriminalitet, substansberoende och upprepade våldsbrott är faktorer som med relativt stor säkerhet kan förutsäga om någon kommer att begå ytterligare våldsbrott. Att däremot försöka förutsäga om en tidigare ostraffad individ kommer att begå ett allvarligt våldsbrott är mycket svårt, för att inte säga omöjligt. För att i så stor utsträckning som möjligt förhindra våld, bör vi därför fokusera våra insatser på den grupp som vi lättast kan identifiera och som står för den större delen av våldet nämligen återfallsförbrytarna. Dessutom bör vi fokusera på insatser som, till skillnad från hårdare straff, faktiskt kan ha en våldsminskande effekt. Vi föreslår följande åtgärder för att minska våldsbrottsligheten:
Inför jourdomstolar för unga förbrytare (under 20 år) och högaktiva kriminella som begår nya brott under redan öppna ärenden hos polis och åklagare. I samband med detta bör det finnas möjlighet att belägga dem med intensiv övervakning (fotboja/gps) med till exempel villkor om nykterhet, erbjudande om eller krav på behandling, och möjlighet till institutionsplacering under kortare period i samband med misskötsamhet. En snabb och tydlig koppling mellan brott och konsekvens är en väldigt viktig framgångsfaktor vid brottsförebyggande arbete. Minska möjligheterna till så kallad straffrabatt där personer som har begått många brott kan få lindrigare påföljd för den sammanlagda mängden brott. Detta gäller i synnerhet våldsbrott. Ett återkommande våldsamt beteende liksom tidig debut i grov våldskriminalitet måste stävjas så tidigt som möjligt innan problembeteendet hunnit bli en livsstil, antingen via Kriminalvården eller med hjälp från andra insatser (till exempel missbruksvård). Arbeta förebyggande genom utvidgade stödfunktioner i skola, ökade utrednings- och behandlingsmöjligheter och ökade resurser för stöd i hemmet för de barn och familjer som befinner sig i riskzonen för att utveckla ett upprepat kriminellt och våldsamt beteende. Många som i dag är vuxna återfallsförbrytare hade kunnat fångas upp tidigt i tonåren eller ännu tidigare om olika myndigheter hade samordnat sina insatser. Här finns ofta en rädsla för stigmatisering av barn eller familjer.
Verkligheten är den att dessa barn/familjer redan är uppmärksammade i samhället på grund av destruktivt beteende och att det därför är etiskt tveksamt att inte ge de insatser som vi vet fungerar, då de annars hamnar ännu längre ut i ett socialt utanförskap. Förbättra förutsättningarna för samverkan mellan samhällets olika instanser såsom polis, socialtjänst, skola och hälso- och sjukvården. Ofta finns det redan en önskan om sådan samverkan från alla instanser eftersom man ser behoven, men man saknar resurser. Här finns redan goda exempel att hämta inspiration från, såväl lokalt som nationellt. Det bör påpekas att även små framgångar när det gäller att stävja våldsbrott inom denna väldigt våldsbenägna grupp är försvarbara såväl ur ett kostnadseffektivitetsperspektiv som från folkhälsosynpunkt. De frekvent förekommande våldsbrotten i krogmiljö eller annat nöjesliv (⅓ av misshandelsfallen), som i de flesta fall trots allt inte har allvarliga konsekvenser för hälsan hos offren (det vill säga behov av inneliggande sjukhusvård), har beräknats vara mycket kostsamma ur en samhällsekonomisk synvinkel. Genom att inrikta insatserna mot den grupp som har hög sannolikhet för att fortsätta begå våldsbrott, kommer vi att kunna få en reell minskning av den faktiska mängd våldsbrott som begås i Sverige i dag. Slutligen menar vi att man bör undvika enkla, publikfriande lösningar på svåra problem och att kostsamma satsningar ska vara baserade på välgrundad kunskap och vetenskapliga fakta. Det måste även finnas utrymme för att arbeta med flera brottsförebyggande insatser samtidigt vi måste arbeta akut (omhändertagande/straff), rehabiliterande (behandling) och förebyggande (tidiga insatser). DN Debatt. 3 januari 2016 Läs alla debattartiklar. Till DN:s debattsida 848 Örjan Falk, ST-läkare psykiatri Östra sjukhuset, SU Sahlgrenska, doktorand rättspsykiatri, Göteborgs universitet Malte Malm, leg psykolog, kommunikatör Celam (Centrum för etik, juridik och mental hälsa), Göteborgs universitet Märta Wallinius, leg psykolog, medicine doktor Lunds universitet, forskningskoordinator Rättspsykiatrin Region Kronoberg Björn Hofvander, leg psykolog och forskare, Lunds
universitet Henrik Anckarsäter, professor i rättspsykiatri, Göteborgs universitet Susanna Radovic, docent i teoretisk filosofi, Göteborgs universitet Thomas Nilsson, universitetslektor, psykolog, Göteborgs universitet