Barn, Unga och Byggd miljö nätverksdag i Alnarp Den 28 november 2012 på Slottet i Alnarp. Slottet i Alnarp En något gråmulen dag i slutet av november samlades ett 40-tal personer i Slottet på SLU i Alnarp för att delta i BUB:s årliga nätverksmöte. Deltagarna kom från hela Sverige och var en blandning av personer som arbetar med fysisk planering, forskare, lärare, fritidspersonal och ett flertal andra yrkeskategorier som intresserar sig för frågor om barns utemiljö. Dagens tema var Barns medverkan, påverkan och perspektiv i stadens planering och gestaltning och bestod av ett flertal olika presentationer. Årets inbjudna talare var Bodil Rasmusson universitetslektor vid Socialhögskolan, Lunds universitet, Ulrika Lundquist, strategiska avdelningen på Stadsbyggnadskontoret Göteborg, Helena Persson, Urban X Malmö Stad, Mie Svennberg, kulturförvaltningen i Göteborg. Maria Kylin som ansvarade för årets träff började med att hälsa välkomna och berätta lite kort om nätverkets uppkomst och historia. Nätverket har en lång historia. Ursprunget återfinns mellan 1971-1980 i Lekmiljörådet och mellan 1980-1993 i Barnmiljörådet. När Barnmiljörådet 1993 omvandlades till Barnombudsmannen skapades nätverket Barn, unga och byggd miljö/bub. År 2004 kopplades nätverket av forskarna Maria Nordström och Pia Björklid vid Stockholms universitet till forskningsprojekt om barnmiljöfrågor. Denna koppling har sedan bestått.
Samtidigt startade BUB-nätverkets årliga träffar som mötesplats för forskare och praktiker. Nätverket har expanderat kraftigt och omfattar idag cirka 250 deltagare. Från 2010 drivs nätverket av Sofia Cele och Danielle van der Burgt vid Kulturgeografiska institutionen Uppsala universitet samt Maria Kylin vid Område Landskapsarkitektur, och Fredrika Mårtensson vid Område Arbetsvetenskap, Ekonomi och Miljöpsykologi vid Sveriges lantbruksuniversitet, Alnarp. Maria Kylin Bodil Rasmusson Bodil Rasmusson Bodil Rasmusson är universitetslektor vid Socialhögskolan, Lunds universitet. Hennes forskning berör den moderna barndomens villkor, barns vardagsliv och miljö samt barns rättigheter enligt FN:s konvention om barnets rättigheter. Bodil inledde med historisk tillbakablick över forskning som bedrivits i Sverige om barn och byggd miljö, och som delvis kommit att glömmas bort. Särskilt betonade hon sambandet mellan samhällsutvecklingen och synen på barndomen och barnens plats i samhället från början av 1900-talet tills nu.
I början av 1900-talet präglade urbaniseringen samhället, och de första lekplatserna anlades. Det var viktigt att skydda barn från fara, men man ansåg det också befogat att skydda samhället från vanartiga barn. Gatan sågs som ett farligt element, både ur olyckssynpunkt men också för att det var på gatan som barnen lärde sig att bli vanartiga. Under 1920-30 talen fick barnpsykologin stort inflytande för hur man såg på barn, och både den fysiska och psykiska utvecklingen hos barn sätts i fokus. Vid den här tiden börjar också vad Rasmusson kallar för en sentimentalisering av barndomen där exempelvis synen på barnolycksfall blir mycket mer allvarlig. 1935 kommer Alva Myrdals bok Stadsbarndom i vilken hon idealiserade livet på landet och menade att små barn inte passade i städer. Hon argumenterade för att parker och lekgårdar var viktiga inslag i stadsplanerna. På 1950-talet kom barnolycksfall upp på agendan via den så kallade Stockholmsutredningen och man identifierade barnolycksfall som ett allvarligt samhällsproblem. På 1960-talet tog debatten fart om barns behov av spänning och utmaningar i relationen till trygghet och säkerhet. Så kallade skrammellekplatser med inspiration från Danmark började byggas och blev våra svenska bygglekplatser där barnen själva kunde snickra och bygga. Barnpsykologen Stina Sandels forskning slår också igenom där hon visar på sambandet mellan utvecklingen i barns hjärnor och förmåga att klara av komplicerade trafiksituationer. Lyssnande deltagare 1970-talet präglas av bygget av miljonprogrammet och kritiken mot de storskaliga miljöerna som lekmiljöer för barn. I Barnen och Betongen (1975) frågade Insulander: Vad kan vi göra i modern stadsbebyggelse för att kompensera barnen för den idealiska barnmiljö de gick miste om när land förvandlades till stad? Synen på stadsmiljön som skadlig för barn är fortfarande tydlig, och Insulander kritiserar vidare bur barnen blir isolerade i sovstädernas monotoni där en hel erfarenhetsvärld ligger utom räckhåll för barnen i sovstadens isolerade värld.
På 1970-talet framställdes också en mängd statliga utredningar om barns utemiljöer och olycksfall, det kom också ett flertal nya lagar, anvisningar och riktlinjer som reglerade den byggda miljön för barn. Det fanns en stark tilltro på expertkunskaper, detaljregleringar och rationella lösningar i samhällsplaneringen. Barns behov i den fysiska miljön ansågs kunna fastställas objektivt. På 1980-talet minskar intresset för åtgärder i den fysiska miljön, och den detaljreglering som funnits inom planeringen försvinner. Stort intresse riktas mot den expanderande barnomsorgen och fritidsverksamheten. Det framförs kritik mot anlagda lekplatser, samtidigt intresset för barns egen kultur ökar. Eva-Lis Bjurmans bok Barn och barn. Om barns olika vardag (1981) är ett exempel på detta. År 1980 ersätts Lekmiljörådet av Barnmiljörådet. Under 1990-talet riktas intresset i hög grad mot barns rättigheter och detta influeras av barnkonventionen som antogs av Sveriges Riksdag 1990. Den 1 juli 1993 fick Sverige sin första barnombudsman. Detta skedde efter att frågan om en speciell talesman för barn och unga vid ett flertal tillfällen diskuterats i riksdagen. Barnpolitik blir ett eget politikområde. När det gäller den byggda miljön så kommer det ett flertal så kallade Storstadssatsningar för att förbättra miljön i områden som uppfattas som problematiska. Frågan om barns deltagande i samhällsplaneringen växer fram som ett viktigt ämne, men svårigheterna är många. Inom forskningen växer den så kallade nya barndomsforskningen fram, och fokus blir mer på att se barnen som subjekt med egen kompetens och erfarenheter. 2000-talet har präglats av en betydande förtätning av stadsmiljöer, och fokus har också kommit att hamna på att vissa bostadsområden är utsatta och nedgångna. Pengar satsas bland annat på att rusta upp miljonprogramsområden, Som en följd av denna diskussion kommer en mängd sociala frågor upp på agendan så som kriminalitet, hemlöshet, barnfattigdom och trångboddhet samt vräkningar av barnfamiljer. Under de första åren av 2010-talet kan vi se att dessa diskussioner fortsätter. Idag är det lätt att finna forskning om barns samspel med den fysiska miljön, barns lek och egen kultur, barns relation till platser, lärande och platsidentitet. Barns erfarenheter och kompetens sätts i centrum och barn ses som aktiva aktörer inom forskningen och får uttrycka sig genom olika metoder som intervjuer, guidade turer, kartor, fotografering och observationer. Utifrån denna genomgång poängterade Rasmusson några viktiga aspekter. Om den forskning som finns ska få genomslag måste det finnas en överblick och sammanställning över resultaten så att det kan spridas till dem som arbetar praktiskt med frågorna. Sedan Barnmiljörådet upphörde finns det ingen myndighet som ansvarar för kunskapsutvecklingen, att bilda opinion och påtala brister i barns fysiska miljöer.
Ulrika Lundquist strategiska avdelningen på Stadsbyggnadskontoret Göteborg, berättade om arbetet med att ta fram en metod för barnkonsekvensanalyser i Göteborgs stad. Nätverket Barn och unga i fysisk planering i Göteborg som spänner över en mängd förvaltningar och kontor i staden är ett forum för samverkan kring barnperspektiv i fysisk planering. Inom Göteborg stad har man arbetat fram tre gemensamma verktyg för att kunna lyfta fram och belysa de sociala aspekterna i planeringen: en metod för social konsekvensanalys, barnkonsekvensanalys och ett kunskapsstöd på webben. Ulrika Lundquist Som grund för barnkonsekvensanalysen har man arbetat fram en matris där aspekter som hälsa och säkerhet, identitet, vardagsliv, samspel, lek och lärande samt sammanhållen stad kan diskuteras utifrån olika skalnivåer från byggnad och plats till stad. Genom matrisen finns möjlighet att lyfta fram en del av den komplexitet som uppstår när frågor om barns miljöer ska hanteras inom planeringen. Lundquist berättade att en viktig del av verksamheten är att vara runt och berätta om arbetet inom stadens olika verksamheter för att på så sätt förankra barnperspektivet bredare. Arbetet med att testa och vidareutveckla matrisen fortgår och Ulrika Lundquist avslutade med att bjuda in till synpunkter på deras arbete. Matrisen
Helena Persson presenterade projektet Urban X, unga i stadsplaneringsprocessen i Malmö. Urban X är en del av Interregprojektet Öresundsklassrummet. Barn i Kirsebergsskolan har fått uttrycka sina åsikter och önskemål om den fysiska miljön. Syftet var både att stärka barnen och ge dem en handlingskompetens men också att kommunen skulle få kunskap om barns idéer och perspektiv på stadsmiljön. Arbetet skedde i fyra steg och inleddes med en stadsvandring i Västra hamnen i Malmö. Därefter jobbade man med så kallade pedagogiska berättelser där barnen skulle tänka sig att de fiktiva barnen Sara och Omar vandrade omkring i Sege park år 2020 och skulle utföra olika aktiviteter som att gå på promenad med mormor, passa småsyskon och grilla. Tanken med detta grepp var att få barnen att leva sig in olika åldrars behov och tänka på vilka behov som kan finnas hos olika grupper i samhället. Därefter fick barnen jobba med vissa områden och komma på idéer och förslag på hur de tyckte att miljön skulle utformas och förändras. De byggde modeller av sina idéer som de senare presenterade för politiker och tjänstemän i kommunen. Helena Persson Mie Svennberg från kulturförvaltningen i Göteborg berättade om Interreg-projektet REBUS. Projektet är ett Öresundssamarbete med fokus på hur en bättre skolmiljö kan skapas. Syftet är att utarbeta gränsöverskridande metoder kring hur barn, unga, pedagogisk personal, arkitekter och entreprenörer tillsammans kan förbättra skolmiljön. Genom att samla erfarenheter och utveckla nya arbetssätt ska projektet stödja ländernas olika läroplaner. Mie Svennberg En viktig del av arbetet är att inspirera unga att upptäcka arkitektur, samt att se både kritiskt och kreativt på sin närmiljö. Svennberg lyfte fram arkitekturpedagogiken och dess betydelse
för att inspirera unga till att upptäcka sin närmiljö och erbjuda dem verktyg för att tolka den. Det kan handla om att barn och arkitekturpedagog tillsammans med lärare och förvaltare utforskar skolmiljön tillsammans. Arkitekturpedagogen kan genom sin profession och de unga genom sina erfarenheter tillsammans skapa hållbara förbättringar, lärare och förvaltare ser till att förändringarna är rimliga att genomföra. Forskningspresentationer Forskare Eva Änggård från Barn- och ungdomsvetenskap vid Stockholms universitet presenterade sitt nuvarande forskningsprojekt om barns förhållande till platser i naturen utifrån ett genusperspektiv på en Ur och Skur (för-)skola och Emilia Fägerstam från institutionen för beteendevetenskap och lärande vid Linköpings universitet presenterade sin avhandling Space and Place. Perspectives on outdoor teaching and learning. Arkitekt Lennart Nord lyfte fram betydelsen för lek för barn och att skapa plats för lek i samhället. Diskussion och uppsamling Efter presentationerna fick nätverksdeltagarna tillfälle att diskutera frågor som hade lyfts under dagen. Engagerade deltagare Sofia Cele Därefter diskuterades det som hade kommit fram i gruppdiskussionerna i helgrupp. Sofia Cele höll i diskussionen och tackade sedan alla för en givande nätverksdag. Nästa nätverksträff kommer äga rum i Uppsala hösten 2013. Vi ser fram emot ännu en givande nätverksdag. Vi vill passa på att önska er en God Jul och ett Gott Nytt År! Maria Kylin, Sofia Cele, Fredrika Mårtensson och Danielle van der Burgt