Samordningsförbundet Göteborg Hisingen (DELTA) Finansiell samordning mellan FÖRSÄKRINGSKASSAN KOMMUNEN ARBETSFÖRMEDLINGEN REGIONEN UPPFÖLJNING AV KÖPTA MEDICINSKA UTREDNINGAR PÅ VICAN Johanna Andersson Hisingen 2012 Utvärderingsrapport
Bakgrund Målgruppen för ViCan-teamet är Hisingsbor i åldern 18-64 år med längre tids frånvaro från arbetsmarknaden eller individer som aldrig haft arbete och är i behov av utredning, fördjupad kartläggning och funktionsbedömning. ViCan-teamet genomför under åtta veckors tid kartläggning av deltagarnas resurser för att få en helhetsbild av individens psykosociala situation, kunskapsnivå och arbetsförmåga. Teamets uppdrag är att organisera verksamhet med bred kompetens för att kunna göra en samlad analys av individens arbetsförmåga när arbetsförmågan är oklar och därmed identifiera vilka insatser som behövs för att individen ska kunna gå vidare i sin process mot egen försörjning. Målsättningen är att långvarigt arbetslösa eller sjukskrivna snabbare skall komma vidare in i rätt åtgärd som syftar till arbete eller utbildning. Därigenom förkortas tiden som individen uppbär försörjningsstöd, sjukpenning eller arbetslöshetsersättning. Sedan 2011 har ViCan fått extra resurser för att köpa medicinska utredningar för de deltagare som efter kartläggning och utredning bedöms ha behov av ytterligare, fördjupad utredning; särskilt av neuropsykiatrisk eller psykiatrisk kompetens. Denna typ av utredning är ett komplement till den utredning som görs inom ViCan-teamet och kan ytterligare tydliggöra individens behov och förmågor. Utredningarna köps av Sophiahemmet Rehab Center och under 2011 har ca 25 personer genomgått denna typ av utredning. ViCan-teamet finansieras av Samordningsförbundet Göteborg Hisingen DELTA och de olika funktionerna inom teamet är samordnare, socionom, arbetsterapeut, handledare i arbetslivsinriktad orientering och praktiskt arbete, praktisksamordnare, arbetsförmedlare och handläggare från Försäkringskassan. Teamet genomför utredningar av tio grupper per år, med total 155 deltagare. Uppdrag Samordningsförbundet har initierat en uppföljning av verksamheten vid ViCan med särskilt fokus på de medicinska utredningarna. De frågeställningar som skall besvaras är: Hur ser de inremitterande handläggarna på den nya resursen som kopplats till ViCan? Innebär denna nya möjlighet att andra individer än tidigare remitteras till ViCan? Får man svar på de frågor som fanns när individen remitterades till teamet? Hur ser handläggarna på det underlag som är resultatet av utredningen; både sett till dess innehåll och i vilken utsträckning det är begripligt och användbart i en vidare process? Hur ser handläggarna på de alternativ som finns för individerna på ViCan om ViCan inte funnits? Vilka möjligheter finns för de individer som genomgått utredning att också få tillgång till de insatser som rekommenderats? I uppdraget ingår även att ta fram typfall som visar på individens situation innan och efter samt på vilket sätt en eventuell förändring kan ha samband med ViCan och den medicinska utredningen. Härutöver bör frågan om samverkan belysas. 1
Genomförande Tolv handläggare som under 2011 remitterade en eller flera individer till ViCan, som sedan också genomgick medicinsk utredning på Sophiahemmet, intervjuades under april 2012. Intervjuerna genomfördes på handläggarnas arbetsplats och tog 30-60 minuter. Av de 12 intervjuade handläggarna arbetade tre på Arbetsförmedlingen, fyra är socialsekreterare på Arbetsmarknadstorget och resterande fem handläggare arbetar på socialkontor inom Lundby eller Västra Hisingen. Samtliga intervjuade kallas i denna rapport genomgående för handläggare. Intervjuerna genomfördes på temat ViCan: med fokus på de medicinska utredningarna, samt processen före, under och efter de båda utredningarna. Arbetsförmedlingen har emellertid organiserat sitt arbete utifrån olika delar av processen och de som intervjuats är de som tagit emot den färdiga utredningen, och inte de som initialt remitterade varför de intervjuerna främst fokuserade efter. Resultatet av intervjuerna har presenterats och diskuterats med ViCan-teamets styrgrupp som ett led i denna rapports färdigställande. Vägen till utredning Vägen till ViCan för individen ser något olika ut beroende inom vilken organisation eller verksamhet som dess handläggare arbetar. Lundby stadsdelsförvaltning skiljer sig något från övriga. Detta eftersom ViCan organisatoriskt ägs av Lundby och är en del av dess arbetsmarknadsenhet. När en handläggare inom socialtjänsten Lundby remitterar, görs det till denna enhet, eller Jobbcentralen, och därifrån kan individen sedan komma till ViCan. För handläggare inom övriga stadsdelar samt Arbetsförmedlingen och Arbetsmarknadstorget så går vägen via kontakt med samordnaren alternativt en enkel remiss. Efter genomförd utredning inom ViCan-teamet kan bedömningen vara att individen behöver ytterligare utredning av kompetens som saknas inom teamet och ViCan remitterar då individen till Sophiahemmet. Resultat Denna uppföljning har fokus på de medicinska utredningar som ViCan köper från Sophiahemmet Rehab Center. Det var emellertid svårt att i intervjuerna prata om dessa utredningar som ett komplement till ViCans reguljära verksamhet, och de utredningar som teamet producerar, utan att också beröra ViCans ordinarie verksamhet och de utredningar som görs där. Genomgående är handläggarna mycket positiva till ViCan och de utredningar som är resultatet av teamets arbete. Utredningarna ger svar på frågor som handläggarna haft och ger också mycket ny information då medarbetarna i ViCan har mer tid och lär känna individerna och deras historia och situation på ett annat sätt än vad handläggarna inom myndigheterna har möjlighet till. Hur ser handläggarna på resursen? Remitteras nya grupper? Många handläggare kände till att ViCan fått extra resurser för att köpa medicinska utredningar men långt ifrån alla visste om det och möjligheten till denna typ av utredning var således en överraskning. För flera av de handläggare som kände till att möjligheten fanns så var det också en baktanke med remitteringen av individen till ViCan; man hoppades att individen skulle få ta del av den medicinska utredningen. 2
Handläggarna har delade åsikter om i fall den nya resursen har inneburit att en annan typ av individer remitteras till ViCan nu än tidigare. Antingen så menar man att det inte gjort någon skillnad då det är ett generellt utredningsbehov som ligger till grund för remittering. Eller så menar man att det numer är delvis andra grupper av individer som remitteras. Den nya gruppen innebär individer med annan, mer komplex, problematik än den vanliga målgruppen på ViCan. Handläggarna ser generellt mycket positivt på den nya resursen medicinska utredningar. Utredningen ger svar på frågor som funnits hos både individen men också hos handläggaren. Svaren tydliggör individens förmåga och kapacitet och underlättar individens planering. Utredningen ger också svar på huruvida individen befinner sig på rätt plats i systemet samt om individen har de kontakter och det stöd som han eller hon borde ha. Handläggare uttrycker också att utredningen och dess resultat, både ViCan och den medicinska, kan användas som stöd för individen i mötet med andra myndigheter eller handläggare genom att det visar vilka behov och begränsningar som individen har och genom det tydliggör vilka krav som är rimliga att ställa på individen. Handläggare upplevde också att utredningarna kunde användas för argumentering eller legitimering av anpassade krav i t ex handlingsplaner gentemot den egna organisationen. Utredningen och dess resultat kan, utöver att ge svar för individen, således fungera som ett stöd för handläggaren i arbetet med individen, men också gentemot den egna myndigheten och i kontakt med andra myndigheter å individens vägnar. Samtliga handläggare ser fördelar med medicinska utredningar via ViCan ur ett individperspektiv, dvs för den enskilda individen som får möjlighet till utredning. Det finns emellertid viss tvekan till utredningarna om man ser på dem i ett större sammanhang. Sett i detta större perspektiv så kan det upplevas som problematiskt att fokus ibland hamnar på diagnos. Detta sätts i relation till den diagnosticeringskultur som man menar råder, där skillnaden mellan diagnos och inte kan skapa incitament hos både individ och handläggare för olika typer av diagnosticering. Detta för att få hjälp som annars inte är tillgänglig. Det finns vidare en osäkerhet inför vad den utbredda diagnosticeringen kan få för konsekvenser framöver, dels ur ett mer generellt samhällsperspektiv men också för de enskilda individerna. Något annat som ses på med viss tvekan är att utredning via ViCan på Sophiahemmet är ett slags system inom systemet, en gräddfil som vissa får tillgång till men inte andra. Handläggare oavsett hemorganisation berättar om svårigheter att få till stånd en medicinsk utredning den vanliga vägen, dvs. genom kontakt med primärvård och remiss till specialistsjukvård. Handläggare berättar att utredning den vanliga vägen skulle kunna ta 1,5 år och att detta är en genväg. Denna genväg uppfattas ofta av handläggare som mycket positiv för de enskilda individerna, men kan alltså också uppfattas ge en besk eftersmak. En annan fundering som framkom är att biljetten till den medicinska utredningen är att man följer ViCan. För de individer som inte klarar närvarokraven på ViCan upplevs det bli ett moment 22; de klarar inte av deltagande i ViCan och därför får de inte veta varför de inte klarar ViCan. Det har emellertid också framkommit att det förekommer att individer ganska snart visar sig inte klara ViCan och de krav som ställs där, och har då gått direkt till medicinsk utredning. Handläggarna har således olika erfarenhet och uppfattning kring detta och det finns därför anledning att förtydliga vad som gäller. Utredningens användbarhet och begriplighet De medicinska utredningarna anses generellt och övergripande vara begripliga men de innehåller ofta formuleringar eller termer som handläggarna behöver kolla upp för att helt och fullt förstå dem. En handläggare som arbetar inom socialtjänsten kallade utredningen ett 3
dokument från en annan värld. Några handläggare har även ringt Sophiahemmet för att få förklaringar till vissa saker i utredningen, och medarbetarna där var hjälpsamma och förtydligade utredningens innehåll. Det är alltså så att även om samtliga handläggare menar att utredningen i stort och dess överordnade budskap är förståeligt så är det i de flesta fall något som är oklart och behöver kollas upp för att bli tydligt. De handläggare som inte har upplevt den typen av oklarheter är de som har tidigare arbetslivserfarenhet av t ex försäkringskassan eller vården. Som redovisats i förra avsnittet uppfattas utredningarna positivt av handläggarna i den mening att de ger svar på de frågor som funnits och för att de kan användas som redskap i planering och processen framåt. Utredningen fungerar som ett kvitto, i många fall genom en diagnos och detta kvitto kan förhoppningsvis bidra till att individen får rätt insats och skapar tydlighet inför fortsättningen. Utredningen, särskilt i kombination med den utredning som görs på ViCan, anses vara bra och djupgående, samt gör situationen mer konkret vilket gör det lättare att komma vidare. Vidare påpekas att utredningen från ViCan inte har någon tyngd gentemot Försäkringskassan vid en eventuell ansökan om sjukersättning, då det inte är en medicinsk utredning. I de fall där ansökan om sjukersättning kan vara aktuellt är möjligheten till medicinsk utredning därför guld värd enligt en handläggare. I värsta fall kan formuleringarna i utredningen skapa problem genom att villkora arbetsförmåga med medicinering. Vill då individen inte ta medicin så saknas enligt utredningen arbetsförmåga och då stängs dörren till Arbetsförmedlingen eftersom arbetsförmåga under förutsättningarna saknas. Vad hade hänt utan ViCan som alternativ? Utan möjlighet till medicinsk utredning via ViCan hade alternativet varit att gå den vanliga vägen via sjukvården vilket handläggarna alla ser som något svårt för målgruppen att klara då de ofta är sjuka eller på annat sätt inte klarar att driva sin egen process. Varken stadsdelarna, Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan har möjlighet att köpa denna typ av utredning och utredning genom vården ses mer som en möjlighet i teorin än i praktiken av handläggarna och en av dem beskriver det som att dessa individer tenderar att försvinna i systemet. Vanliga svar på frågan om alternativ var ingenting eller jag vet inte. Gällande ViCan-teamet så finns andra typer av insatser, något olika beroende på stadsdel eller organisation som man skulle kunna använda istället. Det är inte likadana verksamheter, men det är de som hade varit alternativet. Många pratar om personliga kontakter, t ex att man nämner namn på någon inom myndigheterna som troligtvis skulle kunna hjälpa eller att man skulle fråga sina kollegor om råd för att hitta en annan alternativ väg. Att det inte finns ett klart och tydligt alternativ till ViCan innebär att verksamheten är unik och fyller en viktig funktion för handläggarna och individerna som genomgår utredningar där. Möjligheter att få ta del av rekommenderade insatser Möjligheterna är att få ta del av, eller komma ifråga för de rekommenderade insatserna beror mycket på vilket resultat utredningen gav. Om resultatet av utredningen var att individen får en diagnos som t ex Aspergers syndrom eller ADHD som i sin tur innebär att individen blir handikappkodad hos Arbetsförmedling så finns stora möjligheter att genomföra rekommendationer om t ex anpassat arbete. Arbetsförmedlingen har även upphandlade arbetslivsinriktade insatser för dessa grupper. För individer med behov som inte motsvaras av 4
de särskilt upphandlade verksamheterna men som får rekommendationen anpassat eller skyddat arbete så var kommentaren från en handläggare att det är ju jobb som inte finns. Rekommendationer om kontakt med psykiatrin kan bli problematiskt enligt handläggarna då man upplever att den grupp det rör sig om har svårt att ta sig fram inom hälso- och sjukvården inklusive att etablera och upprätthålla kontakten med psykiatrin eller annan typ av sjukvård. Det är också möjligt att individens behov bedöms kunna tillgodoses inom primärvården och individen stannar där och kommer inte vidare även om det bedömts som behövligt tidigare. Det är således skillnad möjligheterna att genomföra rekommenderade insatser beroende på om individen har fått en diagnos eller inte, men också på om rekommendationen rör arbetslivsinriktade insatser eller vård. Illustrerande typfall samt bild av gruppen efter utredning I uppdraget att följa upp de medicinska utredningarna ingick att konstruera ett typfall för en individ, innan respektive efter, ViCan inklusive den medicinska utredningen. Under intervjuerna blev det dock klart att det inte är möjligt att konstruera ett enda typfall utan två alternativ behövs för att övergripande illustrera de individer som tar del av utredningen. Före Man kan se två skilda typfall i situationen innan ViCan och senare den medicinska utredningen. Antingen ser man som handläggare tidigt i mötet med individen att det är oklarheter kring vad denne klarar av, och att det därför finns behov av en utredning. Detta innebär att individen ganska snabbt får utredning som förtydligar behovet av eventuella ytterligare åtgärder eller insatser. Det vanligaste är dock det andra alternativet; att individen funnits länge i det offentliga systemet och försörjning (t ex försörjningsstöd eller sjukpenning) samt insatser och projekt från offentliga myndigheter har pågått länge och staplats på varandra utan att individen kommit vidare, och ut, i långvarig bestående egen försörjning. Dessa individer har ofta psykiska eller fysiska problem, eller en kombination och ofta ses ViCan som en lösning att komma vidare när inget annat har fungerat. Efter Även för situationen efter utredning behövs det två olika exempel för illustration. I det ena fallet får individen en diagnos som öppnar dörren till särskilt upphandlade insatser hos Arbetsförmedlingen, t ex Aspergers syndrom. Denna typ av arbetslivsinriktade insats skapar möjligheter för eventuell senare anställning med lönebidrag. Vissa diagnoser kan också innebära att individen kan få stöd enligt LSS t ex boendestöd. I det andra fallet finns individer som visserligen också ofta får någon typ av diagnos som visar på ohälsa och problem, men det är inte den typen av diagnos som det finns särskilt upphandlade insatser för. Ofta finns ett vårdbehov och utredningen kan leda till (ofta) fortsatt eller ny, ytterligare kontakt med olika former av sjukvård. Dessa individer blir ofta kvar hos socialtjänsten, men ibland kan det också finnas grund för ansökan om sjukersättning. Övergripande bild av hur det gått Sett i helhet hur det har gått för gruppen så har det enligt handläggare varit positivt för individerna att få svar på frågor som ofta funnits: varför man har vissa begränsningar och varför vissa saker inte fungerar. Att få svar på den typen av frågor har ett värde i sig men det är också önskvärt att utredningen kan leda till andra typer av insatser eller stöd, som kan hjälpa individen framåt/vidare. I vilken utsträckning detta skett beror mycket på om individen 5
fått en diagnos men kanske framför allt vilken. Vissa diagnoser öppnar dörren för möjligheter till insatser på Arbetsförmedlingen och för de individer som fått ta del av detta så innebär det rimligtvis en positiv förändring med deltagande in anpassad insats med fokus på arbete. För de individer som inte får en diagnos som ger tillgång till upphandlad insats är kontakt med sjukvården en vanlig rekommendation. Handläggarnas uppfattning är emellertid att denna kontakt är svår att upprätta och även att upprätthålla varför dessa individer många gånger inte får den stöd och det hjälp som de behöver då de inte klarar att navigera i vården och att upprätthålla kontakten med densamma. Detta innebär att de blir utan viktigt stöd och hjälp för att kunna komma vidare. Socialsekreterare har begränsade möjligheter att praktiskt stötta individen i kontakten med vården. Situationen har blivit klarare i och med att både individ och handläggare får en klarare bild av problemet och möjliga vägar framåt, men man når inte hela vägen fram ännu. Samverkan i anslutning till ViCan och de medicinska utredningarna Intervjuerna genomfördes med handläggare som remitterade individer till ViCan under 2011, och intervjuerna genomfördes under våren 2012. Det finns alltså en möjlighet att rutiner etc. har förändrats, men följande synpunkter framfördes. Flera handläggare menar att det i stort sett fungerar bra med samverkan kopplat till ViCan och även Sophiahemmet. Man tycker att informationen från ViCan fungerar bra gällande deras egen utredning; både vid start och vid avslut, men också när individen avslutar och går över till den medicinska utredningen. Någon handläggare upplevde oklarheter gällande sin egen roll när individen gick från ViCan till Sophiahemmet. Som tidigare beskrivits så kan vägen till ViCan se något olika ut. För individer boende i Lundby så går vägen via Arbetsmarknadsenheten/Jobbcentralen medan individer från andra stadsdelar och Arbetsförmedlingen direkt in till ViCan. Dessa olikheter i vägen in till ViCan kan vara förklaringen till olika synpunkter på vägen till Jobbcentralen efteråt. Synpunkten att det fungerade jättebra att/när individen gick tillbaka till Jobbcentralen framfördes men också den att det hade varit bra med en enklare väg till Jobbcentralen efteråt. Ett förslag för att förbättra samverkan, och ta tillvara utredningens resultat, var att skapa en rutin vid avslut där, för varje individ, lämpliga aktörer träffas och diskuterar vad som framkommit i utredningen och hur man kan gå vidare med det. Nuvarande rutin är ett avslutningssamtal med inremitterande handläggare. Förslaget är att utöka det mötet med övriga aktuella och relevanta handläggare för att tillsammans göra det bästa för individen och inte spilla tid. Det påpekas att utredningen är något av en färskvara och det vore bra att så fort som möjligt agera, inte minst för individens bästa. I dagsläget går individen oftast tillbaka till inremitterande myndighet, och därefter görs ett omtag men detta ses som onödig tidsspillan. Ett exempel som handläggare berättar om är när individen rekommenderas kontakt med vården; det hade då varit mycket positivt för individen om vården snabbt hade kopplats på eftersom detta hade underlättat individens fortsatta kontakt. I dagsläget upplever handläggare att man tappar fart och tid när processen stannar av eller börjar om. Flera handläggare berättade om svårigheter i gränsytan mot sjukvården. Man ser svårigheter för individer att få möjlighet till utredning via sjukvården istället för via ViCan och man ser svårigheter för individerna att navigera i och skapa bestående relationer med hälso- och sjukvården. Handläggare berättar om individer som har svårt att få kontakt med sjukvård och individer vars läkare inte vill skriva intyg då de inte är berättigade till sjukpenning samt fall där intyg ändå skrivs men inte följs upp av vården. Ett annat exempel var dålig uppföljning av 6
individen och dennes medicinering från vårdens sida vilket skapade problem för individen i processen mot arbete. När detta upptäcktes och medicinering justerades gjorde detta stor skillnad. Bilden som framträder i intervjuerna med handläggarna är att det är i kontakten med vården som flest samverkansproblem finns. Denna bild är dock ensidig eftersom inga intervjuer har genomförts med vårdpersonal och deras bild saknas därför. Med bättre samverkan mellan t ex socialtjänsten/kommunen och hälso- och sjukvården skulle de med sådana behov få insatser (både primärvård och specialistvård) och skulle då förhoppningsvis i större utsträckning hamna rätt. Rätt skulle kunna vara exempelvis Försäkringskassan pga. tydliggjord långvarigt nedsatt arbetsförmåga eller Arbetsförmedlingen då arbetsförmåga finns och således kan tas tillvara. Positiva erfarenheter av samverkan gällande individens process efter ViCan och utredning rörde t ex samverkansmöte på en av Hisingens vårdcentraler. I det aktuella fallet upplevde handläggaren det som positivt att det var fler professioner än läkare med som talade för, och hade synpunkter på, individen. I detta fall innebar det att fler gjorde samma bedömning som handläggaren, och denna bedömning skiljde sig från läkarbedömningen. Det upplevdes som svårare att argumentera själv med läkare. Flera handläggare talar om auktoritetsskillnader mellan olika professioner där medicinen och främst läkare som de som är står högst. Diskussion Överlag var handläggarna positiva till både ViCans ordinarie verksamhet och de kompletterande medicinska utredningarna. Det fanns dock vissa funderingar kring nackdelar med att köpa utredningar på detta sätt, men också förslag till vidare utveckling och förbättring. Nackdelar med och funderingar kring att köpa denna typ av utredningar Handläggarna kan se många fördelar för de enskilda individer som får ta del av de medicinska utredningarna. Det har dock, som tidigare påpekats i denna rapport, framkommit en del funderingar på utredningarna sett i ett större perspektiv. En synpunkt som framkommit vid diskussioner av denna uppföljnings resultat har varit att när man köper utredningar på detta sätt, vid sidan av ordinarie vårdorganisation, så förloras den ambition som finns kring vårdkedjor. Utredning i ordinarie organisation, via primärvården, kan fungera som en länk i en kedja på ett sätt som inte blir möjligt med köpta utredningar på samma sätt. Men under intervjuerna med handläggarna har även synpunkten framförts att det är svårt för denna grupp individer att ta sig fram inom vården och få denna typ av utredning. Utöver att vårdkedjetänket inte går att upprätthålla så finns det också tveksamhet kring att skapa ett system inom systemet, dvs. att man inte använder de kanaler och vägar som finns utan skapar nya lösningar. Ett annat argument är att genom att skapa nya lösningar och vägar när man upplever att de gamla inte fungerar så minskar trycket på att göra rätt i det gamla systemet. När patienter går andra vägar så finns också en risk att hälso- och sjukvården missuppfattar behovet som finns av en viss typ av insatser. Att köpa utredningar via ViCan kan upplevas som att skapa en gräddfil förbehållen de individer som är under utredning i ViCan. Om man inte kommer in på ViCan så får man heller inte möjligheten till denna fil. En annan synpunkt som framkommit i intervjuerna är att medan man ser möjligheten till utredning som något positivt som kan bidra till nya möjligheter och förändring för enskilda individer så finns en tveksamhet kring det faktum att de nya möjligheterna som kan komma av en utredning nästan alltid är beroende av en diagnos. Exempelvis har Arbetsförmedlingen 7
upphandlade insatser för vissa typer av diagnoser och diagnos krävs också för stöd enligt LSS. Det finns en oro kring ökningen av diagnosticering och en tveksamhet att bidra till denna diagnosticeringskultur genom att remittera till dessa utredningar. Att vissa typer av diagnoser kan innebära en stor förändring kan i värsta fall skapa incitament för enskilda att bli diagnosticerade. Därmed inte sagt att handläggarna inte ser de problem och behov som de individer som genomgått utredning har och har haft dessa funderingar och tveksamheter är kopplade till de medicinska utredningarna i ett större perspektiv. Som tidigare framgått i rapporten är även handläggarna positiva till utredningarna ur ett individperspektiv. Vad händer sedan? En fråga som dök upp under intervjuerna var hur t ex Försäkringskassan ställer sig till de ansökningar om sjukersättning som görs med dessa utredningar som underlag. Brukar de bli godkända? Är de medicinska utredningarna begripliga och användbara även för handläggare på Försäkringskassan? Det är även intressant att denna kunskap inte finns inom t ex socialtjänsten. Individen borde ju rimligtvis ha kommit tillbaka till t ex socialtjänsten om ansökan inte godkändes. Denna typ av uppföljning saknas alltså och detta är en fråga som bör undersökas vidare och diskuteras. Utökad samverkan vid avslutad utredning Ett förslag som framkom i intervjuerna, som också presenterades under rubriken Samverkan i anslutning till ViCan och de medicinska utredningarna var att skapa en rutin för samverkan vid avslut på ViCan med utredningarna som utgångspunkt. En utredning av detta slag är på många sätt en färskvara och det vore därför önskvärt att ta till vara utredningens resultat så snabbt som möjligt. En eventuell positiv känsla av nystart och att få svar på de frågor som funnits är rimligtvis också en färskvara och den energin skulle i så fall också tas till vara på ett bra sätt. Förslaget var att baserat på utredningsresultaten samla alla relevanta aktörer, vilket skulle variera från individ till individ, för tillsammans diskutera hur man kan gå vidare och samordna den vidare processen för individen. Om, och hur, detta skulle kunna genomföras bör diskuteras vidare. Behovet av medicinska utredningar Flera handläggare menar att behovet av medicinska utredningar är större än den grupp som idag genomgår utredning via ViCan. Det är också i detta sammanhang som man ser problem med den gräddfil till utredning som flera handläggare upplever. En fråga att diskutera vidare är hur stor den eventuella målgrupp är som har behov av utredning, men som av olika anledningar inte kommer till ViCan. En annan fråga är hur man kan möta behoven hos denna grupp på annat sätt. Dessa frågor kan också kopplas till iakttagelsen att ViCan ibland, för vissa deltagare - eller kanske främst handläggare - var en medveten omväg för att få ta del av medicinsk utredning. En ytterligare fråga som bör diskuteras är således om det finns det behov och även möjlighet för en del av målgruppen att gå direkt till medicinsk utredning. Ett alternativ till detta skulle kunna vara att den initiala utredningen på ViCan kortas ned som ett slags screeninginstrument för den medicinska utredningen i de fall man redan innan misstänker ett sådant behov. En alternativ väg till medicinsk utredning som inte nödvändigtvis innebär 8 veckors utredning på ViCan skulle öppna möjligheter för dem som av olika anledningar inte är aktuella på ViCan eller för dem där handläggare känner individen väl och tydligt ser behovet av medicinsk utredning. Det bör diskuteras huruvida detta är önskvärt och genomförbart. 8
Sammanfattande slutsatser Handläggarna upplever de medicinska utredningarna som en hjälp i sitt arbete då de ger svar åt både individ och handläggare och därmed kan bidra till lösningar i den fortsatta processen för individen. Utredningarna är förståeliga på ett övergripande plan, dvs. man förstår budskapet i utredningen, men det är ofta detaljer i texten som är svåra att förstå. Möjligheten till medicinska utredningar har, enligt vissa handläggare, bidragit till att delvis andra grupper remitteras till ViCan jämfört med tidigare och dessa andra grupper upplevs ha en mer komplex situation än tidigare. Andra menar att det fortfarande finns ett liknande utredningsbehov hos samtliga individer som remitteras till ViCan. På det stora hela ser de intervjuade handläggarna möjligheten till utredning som något positivt för de enskilda individerna, men de kan samtidigt se vissa problem med att köpa utredningar på detta sätt. Exempelvis uppfattas det som problematiskt att man skapar ett system i systemet och ambitionen om vårdkedjor försvåras. Utan möjligheten till utredning via ViCan hade alternativet varit att gå via den ordinarie hälso- och sjukvården men handläggarna menar att den aktuella gruppen individer har svårt att ta sig fram i vården och få den hjälp de behöver varför det är mer ett teoretiskt alternativ än ett praktiskt. Samverkan upplevs fungera bra, men det finns förbättringspotential. Ett förslag som bör diskuteras vidare är samla samtliga, utifrån utredningens resultat, berörda personer för att tillsammans göra en plan framåt och på så sätt ta hand om utredningens resultat och tillsammans planera individens fortsatta process. 9