Diskursen kring ungdomsrån En studie av Dagens Nyheters och Aftonbladets framställning av unga rånare.

Examensarbete Diskursen kring ungdomsrån En studie av Dagens Nyheters och Aftonbladets framställning av unga rånare. Författare: Johanna Larsson Handledare: Cecilia Jonsson Examinator: Rickard Ulmestig Termin: VT 2013 Kurskod: 2SA47E

Abstract Author: Johanna Larsson Title: The discourse of youth robberies a study of Dagens Nyheters and Aftonbladets portrayal of young muggers. [Translated title] Supervisor: Cecilia Jonsson Assessor: Rickard Ulmestig The aim of this study was to examine the existing discourse of youth robberies from year 2003 to year 2013 in DN and Aftonbladet. By using discourseanalysis as theory and method I have studied newsartikles from these two newspapers. The study shows that the portrayal of youth robberies is focused on the young muggers as a group and not as individuals. The groups that are mentioned are young men and women, children and muggers with another ethnical background than swedish. Girls, children and ethnical background are given more attention in the articles, and are portrayed as more problematic. The youth robberies are described as brutal and are focused on the young muggers as unrestrained, evil individuals with no future. The analysis also shows that a change in the discourse is taking place during the studied period. This is revealed in form of a change of interest in medias reporting of youth robberies, which are much lower in the end of the period than in the beginning. Keywords: Youth robberies, discourse, discoursanalysis, media Nyckelord: Ungdomsrån, diskurs, diskursanalys, media 1

Innehållsförteckning 1. Inledning 4 1.1 Problemformulering 4 1.2 Syfte och frågeställningar 5 2. Bakgrund 6 3. Tidigare forskning 6 3.1 Ungdomsbrottslighet och ungdomsbrottslingen i pressen genom tiderna 6 3.2 Ungdomsbrott och moralisk panik 9 3.3 Ungdomar i pressen 12 3.4 Summering 13 4. Teoretiska och metodologiska utgångspunkter 13 4.1 Socialkonstruktionism 13 4.2 Diskursteori 14 4.3 Kritisk diskursanalys 16 5. Metod 17 5.1 Val av metod 18 5.2 Urval och material 18 5.3 Analys 20 5.4 Etiska överväganden 20 5.5 Metoddiskussion 21 6. Diskursen kring ungdomsrån 22 6.1 Vilka är rånarna? 22 6.1.1 Etnisk bakgrund 24 6.1.2 Flickor som rånar 24 6.1.3 Barn som rånar 25 6.2 Beskrivningen av de unga rånarna 25 6.2.1 Underklass 28 6.3 Beskrivningen av rånen 29 2

6.4 Metaforer för rån 31 6.5 Förändring inom diskursen 33 6.5.1 Diskursen mellan 2003-2007 33 6.5.2 Diskursen mellan 2008-2012 33 7. Slutdiskussion 35 Referenslista Bilaga 1. Bilaga 2. 3

1. Inledning 1.1 Problemformulering Ungdomar upp till tjugo år hör till den mest brottsaktiva åldersgruppen i samhället. Ett av de vanligare brotten som begås av ungdomar är rån, och då främst personrån, där offren också ofta utgörs av ungdomar. Rån benämns som ett utpräglat storstadsbrott eftersom majoriteten av brotten begås i Göteborg, Stockholm och Malmö (BRÅ 2012:13). Ungdomsbrottslighet har under lång tid varit något som återkommer flitigt i medierna och den samhälleliga debatten. Ungdomarna beskrivs som våldsamma, oberäkneliga och framstår som att de bara blir bara värre och värre (Estrada 1999). Uppmärksamheten kring ungdomsbrottslighet och vilka brott ungdomar begår har i pressen skiftat under olika tidsperioder, men ändå funnits där sedan 1950-talet (Estrada 1997; Pollack 2001). Mediestudier har blivit allt vanligare inom samhällsvetenskapen. Ett argument för att studera media inom socialt arbete är att det finns exempel där den mediala uppmärksamheten lett till socialpolitiska åtgärder och därmed haft en effekt på det sociala arbetets praktik (Blomberg, Kroll, Lundström och Swärd 2004, s. 13; Andersson 2004, s. 29). Tidigare forskning visar att hur media beskriver ungdomar och ungdomsbrottslighet kan ge en indikation på hur resten av samhället ser på fenomenet (Pollack 2001; Ohlsson 1997). Det gäller även socialarbetare. Unga brottslingar utgör dessutom en del av det sociala arbetets praktik. Det är därmed viktigt för socialt arbete att ha kunskap om de områden där idéer kring den gruppen skapas, och media är en sådan plattform. Tidigare forskning visar att ungdomsbrottslingar framställts på olika sätt under olika perioder. Lindgren (2006) har utgått ifrån perioden 1998-2002, där brottsrapporteringen ökat och där han uttyder ett fall av så kallad moralisk panik. Moralisk panik eller moralpanik är ett begrepp som innebär en form att mediereaktion, att medieuppmärksamheten kring ett fenomen plötsligt ökar och saknar proportioner (Cohen 1972). Med detta i åtanke, anser jag det vara utav intresse att genomföra en nutida studie som tar vid där Lindgrens (2006) avslutades, samt att det väcker intresset för hur ungdomsrån framställs under en period av normal brottsrapportering. Utifrån dessa premisser fokuserar jag min studie kring en tioårsperiod, från år 2003 till och med år 2013. 4

Forskning kring ungdomsbrottslighet i media och medias effekter är inte något nytt forskningsområde. Däremot är största delen av den existerande forskningen inriktad på ungdomsbrottslighet i stort och inte inriktad på olika brottstyper. Eftersom personrån utgör ett brott som ofta begås av ungdomar väcker det mitt intresse för hur just ungdomsrån omskrivs i pressen (BRÅ 2012:13). Begreppet ungdomsrån innebär rån där båda inblandade parter är ungdomar. Genom att studera hur ungdomsrån framställs i Sveriges två största tidningar, Dagens Nyheter (DN) och Aftonbladet, vill jag se hur ungdomsrån och ungdomsrånarna konstrueras. 1.2 Syfte och frågeställningar Syftet med denna uppsats är att studera den rådande diskursen kring ungdomsrån och ungdomsrånare från år 2003 till och med år 2013 i DN och Aftonbladet. Detta ska utforskas genom följande frågeställningar: Vilka är ungdomsrånarna enligt de studerade tidningarna? Hur skildras rånen? Vilka eventuella förändringar finns i diskursen under den studerade perioden? 5

2. Bakgrund Nedan presenteras en kort sammanfattning av statistik över hur ungdomsrån sett ut i Sverige under perioden jag studerat. Detta för att tydliggöra problemets bakgrund och ge en bild av hur ungdomsrån sett ut i mätbara värden. Personrån utgör den största kategorin av antalet anmälda rån i Sverige. Som nämnts tidigare utgör ungdomar som rånar andra ungdomar en stor del, och de allra flesta rånen av denna karaktär sker i storstäderna. Det ska dock påpekas att statistiken över personrån har ett stort mörkertal, det vill säga de brott som inte anmäls. Mörkertalet kan urskiljas i skillnaden mellan antalet anmälda brott och de uppgifter som framkommit genom undersökningar kring utsatthet för brott. Men även i undersökningar kring utsattheten kan vissa grupper falla bort, vilket innebär att statistiken har brister. Antalet anmälda rån utgör heller ingen garanti för att ett brott faktiskt begåtts (BRÅ 2000:6; 2012:13). Statistik över antalet misstänkta mellan femton och tjugo år har mellan åren 2003 till 2011 visat på variationer. Under åren 2003-2004 skedde en minskning av antalet misstänkta för att mellan åren 2004-2006 öka. Under åren 2006-2008 skedde åter igen en minskning för att sedan öka fram till år 2009. Mellan år 2009 och år 2011 låg antalet misstänkta på en stabil nivå (BRÅ 2012:13). Statistiken över antalet misstänkta är överensstämmande med skolundersökningen om brott (SUB), där unga själva svarat på frågor kring delaktighet vid personrån (BRÅ 2013:3). Skolundersökningarna är naturligtvis inte heller helt felfria, då det endast är unga i årskurs nio som svarat på frågorna, vilket gör att exempelvis äldre ungdomar inte är medräknade i de resultaten. 3. Tidigare forskning Nedan följer en genomgång av den tidigare forskningen, som är indelad i tre teman: ungdomsbrottslighet och ungdomsbrottslingen i pressen genom tiderna, ungdomsbrott och moralisk panik samt ungdomar i pressen. 3.1 Ungdomsbrottslighet och ungdomsbrottslingen i pressen genom tiderna Under detta tema har jag valt att lyfta fram forskning som berör hur ungdomsbrottslighet och ungdomsbrottslingar framställts ur ett historiskt perspektiv. 6

Den första studien jag valt att lyfta fram är en kvantitativ studie av hur ungdomsbrottslighet framställts på ledarsidor i svensk dagspress mellan åren 1950-1994. Syftet med studien var att se hur pressens uppmärksamhet kring ungdomsbrottslighet sett ut under denna period och om det hade skett någon förändring över tid (Estrada 1997). Resultatet visar att ungdomsbrottslighet hade högst förekomst på ledarsidorna under åren 1950-1968. Även uppmärksamheten kring olika brottstyper visade en variation under olika tidsperioder. Fram till 1960-talet var stöld i fokus, tjugo år senare låg fokus på våldsbrott. Det framkommer också av resultatet att det under den undersökta perioden fanns en skillnad i vilka åtgärder gentemot ungdomarna som förespråkades. Under 1950-talet förespråkades vård, medan det under 1980-talet istället skrevs att de unga brottslingarna skulle ha hårda straff för sina brott. Den generella bilden som kunde uttydas var att det under 1960-talet skrevs förhållandevis mycket om ungdomsbrottslighet men att det avtog i början av 1970- talet. Därefter följde en period då det inte skrevs så mycket inom det aktuella området som sträckte sig fram till 1986 då det inträffade lite av en brytpunkt som inte bara syntes i media, utan även i den samhälleliga diskussionen. Tidningarna skrev, politiker och poliser uttalade sig och regeringen tillsatte utredningar, men varken kriminalstatistiken, Statistiska centralbyråns offerundersökningar eller utvecklingen av brottsligheten visade på motsvarande ökningar vid denna tidpunkt. Den mediala uppmärksamheten höll sig sedan på denna nivå fram till 1994. Den förändring som skedde 1986 handlade i grund och botten inte så mycket om att ungdomar plötsligt hade börjat begå mer brott, utan i stället var det bilden av ungdomsbrottslighet som förändrats (Estrada 1997). En liknande studie har genomförts av Pollack (2001). Med hjälp av kontextorienterad diskursanalys har hon studerat hur synen på ungdomsbrottslighet och påföljder för unga kriminella sett ut i media och inom kriminalpolitiken under åren 1955, 1975 och 1995. Studien visar att diskursen om ungdomsbrottsligheten har varierat i både den kriminalpolitiska kontexten och i media under de tre perioderna (Pollack 2001). År 1955 är ungdomsbrottslighetens orsaker i fokus, i både media och kriminalpolitiken. Inom kriminalpolitiken diskuteras sociala reformer och integration av avvikare och lagbrytare som lösningar på ungdomsbrottsligheten. Den unga brottslingen beskrivs 1955 i media som en ung, lättledd, svensk man som är sugen på det goda livet. Han begår främst egendomsbrott och bilstölder och gör det tillsammans med kamrater. Han tillhör underklassen och kommer 7

ofta från skilsmässohem. Orsaken till brottslighet är ungas behov av spänning och grupptryck, brist på goda föräldrar och förebilder. I kriminalpolitiken beskrivs den unga brottslingen på ett liknande vis, där orsaken till kriminalitet finns i den otillräckliga miljö han kommer ifrån (Pollack 2001). 1975 framställs ungdomsbrottsligheten som ett socialt problem, och stark kritik riktas mot olika institutioner och kriminalvården. I kriminalpolitiken är huvudfrågan humanisering av fångvården, avveckling av anstaltsvården och en utveckling av behandlingsformer. Problemlösningen tros finnas i form av stora samhällsförändringar. Den unga brottslingen är 1975 en ung, svensk man eller kvinna ur socialt underprivilegierade miljöer som i form av raggarbråk, narkotikabrott och meningslöst våld gör revolt. Orsaker är förortslivets tristess och en svår hemmiljö. Brottsligheten är en konsekvens av sociala omständigheter och institutionernas brister. Kriminalpolitikens beskrivning av den unga brottslingen betonar att det handlar om unga män och kvinnor som kommer från svåra sociala förhållanden, vilket är orsaken till kriminaliteten (Pollack 2001). 1995 överskuggas allt av ungdomsvåldet. Särskilt behandlas olika gäng, rasistiska/nazistiska, skinnskallar och MC-gäng. Brottsprevention och offrets situation är centrala frågor. I kriminalpolitiken diskuteras påföljdssystemets effektivitet, brottsförebyggande åtgärder och brottsoffrets rätt. Problemlösningar är en differentierad vård och det brottsförebyggande arbetet. Den unga brottslingen är 1995 en ung, manlig rasist, skinnskalle eller fotbollshuligan med våldet som livsstil eller en ung man med invandrarbakgrund. Han begår främst rasistiska/nazistiska brott, våldsbrott och drogbrott. Rasismens attraktion och gängbildningar är kriminalitetens orsaker, tillsammans med samhällets bristande reaktioner på ungdomsbrott. I kriminalpolitiken betonas den socioekonomiskt underpreviligierade miljö den unga brottslingen kommer ifrån, med svåra uppväxtförhållanden. Den unga brottslingen har varit föremål för samhällsingripanden ett flertal gånger tidigare men utan effekt (Pollack 2001). Dessa två studier visar på ett liknande resultat, då båda har funnit att det under olika tidsperioder har varit olika fokus gällande ungdomsbrottslighet och den unga brottslingen i pressen. Denna variation syns även i hur samhällets reaktioner och åtgärder sett ut gentemot den aktuella frågan. De ger också uttryck för olika stereotypa skildringar av ungdomsbrottslighet och den unga brottslingen. 8

3.2 Ungdomsbrott och moralisk panik Under detta tema är det forskning kring olika brottstyper som lyfts fram, samt studier med inslag av moralisk panik. Den första studien jag valt att lyfta fram här är en studie som genom en kvantitativ och kvalitativ innehållsanalys studerat användandet av begreppet ungdomsrån i media under perioden 1998-2002, där syftet var att undersöka vad ett ungdomsrån egentligen är (Lindgren 2006). Det fanns indikationer som visade att begreppet ungdomsrån fick en ny genomslagskraft i medierna under september år 1999, som visade på drag av moralisk panik (Lindgren 2006). Resultatet visar på tre huvudsakliga dimensioner av hur medierna beskriver ungdomsrån. Dels finns det en dramatiserande dimension, där ungdomsrånen framställs på ett mycket dramatiskt sätt, med formuleringar som talar om att ungdomsrånen har ökat dramatiskt och sker mitt på ljusa dagen. Medierna uttrycker sig också enligt en förutsägande dimension angående ungdomsrånen, och påpekar vilka konsekvenser det kommer få om rånen inte stoppas. Detta visar sig i formuleringar som framställer ungdomsrån som ett akut problem som måste stoppas och att alla barn och ungdomar riskerar att bli offer för rånarna. Det finns också en avslöjande dimension som består av formuleringar som på olika sätt uttrycker en vetskap om att rånen är många och ökande, men att ett stort antal rån också aldrig anmäls eller rapporteras (Lindgren 2006). Medierna uttrycker också föreställningar kring råntillfällena, rånaren och offret. Det rapporteras om platser där rånrisken är som störst och platser man bör undvika. Beskrivningarna av råntillfällena innehåller specifika detaljer om hur det gick till. De våldsamma, brutala och respektlösa dragen i rånarnas tillvägagångssätt är framträdande. Beskrivningarna kring rånaren består av rånarens sociala bakgrund, var rånarna bor och vilka karaktärsdrag de har. Exempel som nämns är att det är unga män med invandrarbakgrund, från fattiga förorter. Offren beskrivs som svenska, välartade, unga män, som ensamma och försvarslösa blev utsatta för något som gjorde dem mycket rädda (Lindgren 2006). Lindgren (2006) har även identifierat mediernas teorier om ungdomsrånens orsaker och lösningar. De orsaker som medierna tror ligger bakom rånen är ekonomiska motiv, att rånen kan ses som kännetecknande för den tid och det samhälle vi lever i, att rånen begås för att 9

gärningsmännen vill sätta sig i respekt samt att rånen är en konsekvens av segregation och därmed följande känslor av utanförskap. En liknande studie har gjorts i USA, där en studie har gjort utifrån ett fall som 1989 uppmärksammades mycket i New York. En kvinna som var ute och joggade blev överfallen och våldtagen av sju ungdomar. I och med denna händelse uppkom i medierna begreppet wilding, som beskriver sexuellt våld som begåtts av en grupp tonåringar. Studiens syfte var att relatera uppkomsten av wilding till teorin om moralisk panik genom hur det speglas i media. Detta har studerats genom en kvantitativ innehållsanalys av New Yorks fyra största dagstidningar under åren 1989-1997 (Welch, Prize & Yankey 2002). Resultatet visar att uppkomsten av wilding bär drag som kan härledas till moralisk panik. En indikator på moralisk panik är en ökad oro över ett visst beteende och dess konsekvenser för samhället. Gällande wilding visas detta i form av den plötsliga medieuppmärksamhet av det som ett socialt hot. Begreppet spreds snabbt och beskrevs som något farligt och okänt. För att klassas som moralisk panik krävs också en viss konsensus. Det behövs en utbredd övertygelse om att problemet finns och att det innebär ett hot mot samhället och att det kräver åtgärder. Den uppmärksamhet som riktades mot wilding i medierna i samband med händelsen 1989, bidrog till en samsyn i samhället om detta hot, som beskrevs som en ny typ av brott som krävde omedelbara åtgärder (Welch, Prize & Yankey 2002). Moralisk panik kännetecknas också av att det väcks en intensiv fientlighet mot en identifierbar grupp eller kategori av människor. Dessa beskrivs ofta mycket stereotypt. Gällande wilding var denna fientlighet kanaliserad genom en stereotyp skildring av olika etniciteter (afrikansk och spansk) som självklara kriminella. I flertalet artiklar om wilding där etnicitet nämndes under den undersökta perioden, var gärningsmännen av afrikanskt eller spanskt ursprung och offret var en vit kvinna. Gärningsmännen i dessa fall beskrevs ofta med metaforer, så som vargflock, vilddjur, men även som blodtörstiga tonåringar, monster och idioter (Welch, Prize & Yankey 2002). Moralisk panik präglas även av oproportionalitet, överdrifter, att det finns en samsyn i samhället att problemet är större än vad det egentligen är. Gällande wilding rapporterar medierna om den stora risken att bli utsatt samt att gärningsmännen beskrivs som vargflockar och medlemmar i stora gängkonstellationer. Slutligen innefattar moralisk panik även 10

flyktighet. Uppmärksamheten i media kring wilding avtog plötsligt i samband med att gärningsmännen från händelsen 1989 dömdes. Wilding fortsattes dock att användas under hela den undersökta perioden, och fortsatte agera som en stereotyp skildring för framförallt unga afrikanska och spanska män som begick vålds- och sexualbrott mot unga, vita kvinnor (Welch, Prize & Yankey 2002). En annan amerikansk studie har undersökt hur ungdomsgäng framställs i dagspressen under 1980 2006. Syftet med studien var att se hur dagspressen porträtterar ungdomsgäng och gängmedlemmar, för att sedan relatera det till forskning på området (Esbensen & Tusinski 2007). Resultatet visar en stark tendens till stereotypa skildringar av ungdomsgäng och gängmedlemmar. Största delen av forskningen har gjorts utifrån ett manligt perspektiv. Kvinnliga perspektiv förekommer sällan, även om det finns forskning som visar att kvinnliga gäng och gängmedlemmar blivit vanligare. Pressens gängskildringar nämner sällan kön överhuvudtaget (Esbensen & Tusinski 2007). I pressen beskrivs gängen utgöras av enbart etniska minoriteter. Detta förekommer konsekvent under hela den undersökta perioden. Forskning visar att det finns ett samband mellan olika gängkonstellationer och kriminalitet. I medierna är alla gäng våldsamma ligister som är involverade i knarkligor och begår rån. Och visst begår de brott, men mediernas bild är mycket överdriven (Esbensen & Tusinski 2007). Medias beskrivningar av gängens hierarki och organisering är motsägelsefull, då gängen både beskrivs som organiserade och strukturerade, och tvärtom. Forskningen visar att de flesta mindre gäng och ungdomsgäng är tämligen ostrukturerade och ofta saknar en utnämnd ledare, medan de större, etablerade gängen kännetecknas av en mer organisatorisk form. En stor del av gängverksamheten finns i storstäderna, men det har under åren blivit allt vanligare även på landsbygden och i mindre städer. I medierna spekulerades denna förflyttning kunna ha med stora drogexporter till andra städer att göra, men forskning visar att de gäng som ägnar sig åt droghandel snarare gör det innanför stadens gränser (Esbensen & Tusinski 2007). 11

Dessa tre studier utgör exempel där olika brottstyper som ungdomarna utfört är i fokus, och hur de omskrivs. De ger även ytterligare exempel på stereotypa skildringar av ungdomar och ungdomsbrottslighet som getts liv av tryckt media. 3.3 Ungdomar i pressen Under detta tema har jag valt att lyfta fram en studie kring hur ungdomar framställs i media. Den är av relevans då den även speglar hur ungdomar som inte är kriminella omskrivs i pressen. En dansk studie har studerat hur ungdomar framställts i danska tidningar mellan 1953 2003. Syftet var att undersöka om det finns en negativ trend i hur ungdomar beskrivs. Detta har gjorts med hjälp av en kvantitativ innehållsanalys (Levinsen & Wien 2011). Resultatet visar att ungdomar ägnats större uppmärksamhet i pressen mellan 1973 2003 än övriga perioden. 1973 är dessutom det år där flest artiklar om ungdomar publicerades. De frågor som diskuteras mest kring ungdomar är brott. Andra framträdande ämnen är kultur och idrott, samt utbildning. Det finns nyanser i hur ämnena behandlats under åren. Sedan 1973 minskade andelen artiklar med en positiv framtoning och blev mer negativa. Brott var det ämne där den negativa framtoningen framträdde som mest. Från 1983 till 2003 har artiklarna en allt mer neutral framtoning. Studien visar också att ungdomar beskrivits på olika sätt under åren. De beskrivs som individer, medlemmar av specifik grupp eller gäng, samt beskrivs i generell form av ungdomar eller liknande. Ungdomarna beskrivs till största delen som individer. I samband med brottslighet är beskrivningen av ungdomarna som medlemmar av en specifik grupp eller gäng vanligast. Det finns även en ojämlikhet i hur könen representeras, då fler artiklar behandlar pojkar än flickor. Pojkar porträtteras också i mer negativa termer, ofta i samband med brott, än flickor. Detta är en konsekvent trend genom den undersökta perioden (Levinsen & Wien 2011). Studien ovan visar att bilden av hur pressens fokus skiftat genom åren även gäller ickekriminella ungdomar. Något som lyfts fram är att ungdomar som begår brott gör det i grupp eller gäng, vilket också är en genomgående trend över hur de unga framställts i de övriga studierna. Även om ungdomar som inte är kriminella enligt dessa resultat har fått en mer neutral framtoning, framkommer även att de i samband med brott omskrivs på ett negativt sätt, en genomgående trend som framträtt i alla studierna. 12

3.4 Summering Som nämnts tidigare är forskning kring ungdomsbrott i tidningar inte ett outforskat område, och de studier som lyfts fram här visar hur synen på och framställningen av ungdomar, ungdomsbrottslighet och olika ungdomsbrott har sett ut i tryckt media över tid, och hur den har förändrats. Studierna visar även ett flertal exempel på stereotypa skildringar och fall av moralisk panik. De ger också exempel på hur fenomenet ser ut i en internationell kontext. 4. Teoretiska och metodologiska utgångspunkter Nedan följer en redogörelse för studiens valda teoretiska och metodologiska utgångspunkter. För denna studie har jag använt mig av diskursanalys som teori och metod. Inom diskursanalys är teori och metod sammanlänkade och bör enligt Winther Jørgensen och Phillips (2000, s. 10) ses som en helhet, som innefattar både filosofiska antaganden, teoretiska modeller, metodologiska riktlinjer samt specifika tekniker för språkanalys. På grund av dessa premisser har jag valt att sammanlänka teori och metod i samma avsnitt. Diskursanalys är numera en etablerad metod inom samhällsvetenskapen, men det råder fortfarande ingen enighet om vad diskursanalys är. Diskursanalys är inte en enda teori eller metod, utan utgörs snarare av en rad tvärvetenskapliga och multidisciplinära ansatser som kan användas inom en mängd olika sociala områden (Bergström & Boréus 2012, s. 23; Winther Jørgensen & Phillips 2000, s. 7). Michel Foucault brukar betraktas som diskursanalysens urfader, då han var en av de första att utveckla teori och begrepp relaterade till diskursanalys. De angreppssätt jag tar upp nedan har sina rötter i Foucaults tänkande (Winther Jørgensen & Phillips 2000, s. 19). I detta kapitel gör jag en redogörelse för min vetenskapsteoretiska ansats för att sedan ta upp diskurs som teori samt diskurs som metod, samt mina reflektioner kring operationalisering av de teoretiska och metodologiska utgångspunkterna. 4.1 Socialkonstruktionism Den vetenskapsteoretiska ansatsen i denna uppsats utgörs av socialkonstruktionism, då fokus för denna uppsats är att se hur diskursen kring ungdomsrån är konstruerad. Socialkonstruktionismen har fyra huvudsakliga utgångspunkter. Dessa är en kritisk inställning till självklar kunskap, historisk och kulturell specificitet, samband mellan kunskap och sociala 13

processer samt samband mellan kunskap och social handling (Burr, s. 2ff). Med detta menas att det inte finns någon sann objektivitet. Det är genom kategorier vi producerar vår kunskap om verkligheten, vilket innebär att vår världsbild aldrig är objektiv. Hur vi ser på omvärlden är präglat av historisk och kulturell specificitet, vilket innebär att det kunde ha en annan karaktär i en annan tid eller på en annan plats. De kategorier som styr hur vi uppfattar världen, skapas och bevaras genom sociala processer. Det är genom social interaktion vi skapar sanningar och kunskap. Men där sker också en kamp om vad som ska ses som sant eller falskt. Kategorierna kring världsbilden påverkar också vårt sätt att agera, då vissa handlingar blir naturliga medan andra blir förbjudna. Konstruktionen av kunskap och sanningar påverkar därmed våra sociala handlingar (Burr 2003, s. 2ff). De två valda diskursteoretiska infallsvinklarna som jag presenterar nedan har en socialkonstruktionistisk grund. 4.2 Diskursteori Diskursteori är den politiska teori som Ernesto Laclau och Chantal Mouffe (1985) tillsammans framställde i Hegemony and Socialist Strategy, som anses vara huvudverket inom diskursteori. Eftersom diskursteori inte är en metod i sig, utan en teoriutveckling, erbjuder den inte några direkta praktiska redskap för textnära diskursanalys. Winther Jørgensen och Phillips (2000) bygger vidare på Laclaus och Mouffes ursprungliga verk, och ger tillgång till praktiska redskap och begrepp som gör det möjligt att genomföra en diskursanalys mer konkret. Därmed är det Winther Jørgensen och Phillips (2000) jag kommer luta på mig på i denna studie. Diskursteorin syftar till en förståelse av det sociala som diskursiv konstruktion, där i stort sett alla sociala fenomen kan analyseras med diskursanalytiska redskap. Den generella tankegången i diskursteorin är att sociala fenomen aldrig är färdiga eller totala. Det gör att det finns plats för ständig social strid om definitioner av samhälle och identitet, som i sig leder till sociala konsekvenser (Winther Jørgensen & Phillips 2000, s. 31). Laclau och Mouffe skapar ett teoribygge om att det sociala fältet uppfattas som ett nät av betydelsebildningsprocesser. Betydelsebildning skapas genom att fixera tecken eller ord i diskursen, men på grund av att språket är kontingent, det vill säga föränderligt, lyckas det aldrig helt. Diskursanalysens uppgift blir därför att synliggöra processer där en kamp pågår 14

om dessa teckens betydelse (Winther Jørgensen & Phillips 2000, s. 32). En diskurs är enligt diskursteorin en fixering av betydelse inom en bestämd domän, en betydelse som ständigt konstrueras och förändras. De tecken eller ord som knyts ihop i diskursen får sin betydelse genom att de ges olika positioner inom diskursen. En diskurs består av ett antal nodalpunkter som etablerar diskursen. En nodalpunkt är ett privilegierat tecken, som de andra tecknen ordnas kring och från vilket tecknen får sin betydelse (Winther Jørgensen & Phillips 2000, s. 33). Enligt diskursteorin finns inom varje diskurs ett antal positioner, identiteter, som en individ kan inta. En individ eller grupp kan endast inta de identiteter som diskurserna erbjuder (Winther Jørgensen & Phillips 2000, s. 48). Hur en individ eller grupp konstrueras inom en diskurs kan identifieras med två analytiska begrepp: mästersignifikanter och ekvivalenskedjor. Gruppbildning sker genom etablering av ekvivalenskedjor, där kollektiva identiteter skapas genom att människor konstitueras som grupp. Dessa gruppbildningar åstadkoms genom att den andre utesluts, den i förhållande till vilken man identifierar sig, och således ignoreras även de skillnader som finns inom gruppen. Mästersignifikanter organiserar identiteter och ekvivalenskedjor etablerar identiteter genom att visa hur tecken knyts ihop med andra tecken (Winther Jørgensen & Phillips 2000, s. 50, 52). Ett exempel: Kvinna är en mästersignifikant, och genom att följa ekvivalenskedjan kan man identifiera vad identiteten kvinna är och inte är. Det vill säga vilka egenskaper som tillskrivs mästersignifikanten kvinna. Då mitt intresse för denna uppsats ligger i att se hur diskursen kring ungdomsrån är konstruerad samt hur ungdomsrånarna framställs, är diskursteorin en lämplig teoretisk utgångspunkt. Diskursteorin har fokus på identiteter, och hur dessa kan ses som ett resultat av diskurser. Diskursteorins olika begrepp är användbara i syftet att identifiera vilka tecken som diskursen är centrerad kring, samt fokus på gruppbildningsprocesser och skapandet av vi och dem, vilket är av relevans för denna studie. Ur Laclaus och Mouffes diskursteorin har jag därmed valt att använda mig av nodalpunkter, mästersignifikanter och ekvivalenskedjor. Med hjälp av dessa analyserar jag meningsuppbyggnaden i artiklarna för att kunna få fram hur vissa ord kopplas samman med unga rånare. Nodalpunkter är det som organiserar en diskurs. Nodalpunkten i denna studie utgörs av unga rånare. Ekvivalenskedjan visar vilka ord som relateras till nodalpunkten och mästersignifikanterna. Mästersignifikanter är de ord som 15

organiserar identiteter, som inom diskursen tillskriver egenskaper. I denna studie beskriver mästersignifikanterna vad unga rånare är och inte är. 4.3 Kritisk diskursanalys Kritisk diskursanalys har ett synsätt på diskursen och dess konstruktion som liknar diskursteori, med utgångspunkt på språkbrukets betydelse och hur tecken fixeras i en diskurs, vilket gör att även den utgör en lämplig teoretisk utgångspunkt för denna studie. Den kritiska diskursanalysen syftar till att teoretiskt problematisera och empiriskt undersöka relationen mellan diskurs och social och kulturell utveckling i olika sammanhang. Kritisk diskursanalys är i hög grad förknippad med Norman Fairclough, som med sin forskning med diskursanalys har ett bredare angreppssätt än diskursteorin, då kritisk diskursanalys ser diskurs som en form av social praktik (Winther Jørgensen & Phillips 2000, s. 66; Bergström & Boréus 2012, s. 356). Diskurs enligt den kritiska diskursanalysen är inte bara konstituerande utan också konstituerad, det vill säga organiserande och organiserad. Diskurs är en form av social praktik som spelar en viktig roll, då den både reproducerar och förändrar kunskap, identiteter och sociala relationer, samtidigt som den formas av andra sociala praktiker (Winther Jørgensen & Phillips 2000, s. 71). Kritisk diskursanalys syftar till att identifiera anknytningen mellan språkbruk och social praktik. I fokus är de diskursiva praktikernas roll i vidmakthållandet av social ordning och förändring, som undersöks genom att titta på konkreta fall av språkbruk eller kommunikativa händelser som en del av diskursordningen. Samtliga kommunikativa händelser fungerar som en form av social praktik genom en reproduktion och ifrågasättande av diskursordningen, vilket innebär att en kommunikativ händelse genom sitt förhållande till diskursordningen, formar och formas av den bredare sociala praktiken (Winther Jørgensen & Phillips 2000, s. 76). Faircloughs kritiska diskursanalys bygger på en tredimensionell modell för analys av språkbruket, som bygger på att varje fall av språkbruk är en kommunikativ händelse som innehåller tre dimensioner. Dessa tre dimensioner är texten, den diskursiva praktiken och den sociala praktiken, som analyseras var och en för sig (Winther Jørgensen & Phillips 2000, s. 74f; Fairclough 2010, s. 94). Eftersom mitt fokus i denna studie ligger på hur texterna beskriver ungdomsrån, har jag endast använt mig av Faircloughs lingvistiska textanalys. Textanalysen fokuserar på textens 16

formella drag, det vill säga det som lingvistiskt konstruerar diskursen (Winther Jørgensen & Phillips 2000, s. 75). Utifrån den lingvistiska textanalysen har jag använt mig av två språkteoretiska begrepp, modalitet och metafor. Modalitet betyder sätt och är ett begrepp med vars hjälp man analyserar skribentens eller talarens grad av instämmande i en sats. Det finns olika typer av modalitet, exempelvis: det är kallt är en mening med stark modalitet, medan det kanske är lite kallt är en mening med lägre grad av modalitet. Vilken typ av modalitet som används får konsekvenser för diskursens konstruktion (Winther Jørgensen & Phillips 2000, s. 87f; Fairclough 1995, s. 128). Fairclough gör en skillnad mellan subjektiv och objektiv modalitet. Subjektiv modalitet innebär meningar som jag tycker att.. eller jag misstänker att.., där skribentens eller talarens grad av närhet i förhållande till satsen blir tydlig. Motsatsen objektiv modalitet, visar sig i form av meningar som det är möjligt att.. eller det är på detta vis, det vill säga en mer universell prägel där det inte framkommer vem som uttalat sig. Den objektiva modaliteten är ofta kopplad till någon form av maktställning (Fairclough 1992, s. 159). Massmedia lägger ofta fram tolkningar som att de vore fakta, och använder sig oftare av objektiv modalitet än subjektiv (Winther Jørgensen & Phillips 2000, s. 88). Den generella definitionen av metafor är bildligt uttryck. Metaforer fungerar endast om läsaren eller lyssnaren har tillgång till sammanhanget. Metaforer utgör en väsentlig del av alla former av språk och diskurser, och att genom att använda vissa metaforer konstrueras en verklighet på ett visst sätt, vilket innebär att den hade sett annorlunda ut om andra metaforer använts. Det innebär i sin tur att metaforer påverkar hur vi tänker och agerar. Vi har många metaforer inkluderade i vårt vardagliga tal. Många av dem har blivit naturliga för oss, vilket gör dem svåra att identifiera (Fairclough, 1992 s. 194). Med hjälp av dessa två begrepp, modalitet och metafor, identifierar jag hur diskursen kring ungdomsrån ges mening samt hur diskursen kring ungdomsrån laddats med vissa betydelser. 5. Metod Nedan följer min redogörelse kring uppsatsens val av metod, urval och material, etiska överväganden samt metoddiskussion. 17

5.1 Val av metod Diskursanalys är en metod som används för att studera olika samhällsfenomen med språket i fokus, där utgångspunkten är att språket inte anger verkligheten utan att bidra till att forma den. Diskursanalys har också en forskningsmässig inriktning på frågor som berör makt och identitet (Bergström & Boréus 2012, s. 354). Valet av diskursanalys som metod för denna studie grundar sig på mitt syfte och mina frågeställningar som berör hur diskursen kring ungdomsrån är uppbyggd i DN och Aftonbladet, samt hur ungdomsrån och ungdomsrånarna framställs. Eftersom media är en plattform som har stor makt att förmedla idéer och föreställningar till samhället utgör tidningsartiklar den kontext som studeras för att besvara dessa frågor (Pollack 2001). Denna studie är i huvudsak kvalitativ då diskursanalysen bygger på tolkning av tidningsartiklar (Bergström & Boréus 2012, s. 30; Bryman 2011, s. 340). Jag har alltså inte räknat hur många gånger ord eller begrepp används, utan tolkat hur tidningarna framställer ungdomsrån och ungdomsrånare. Studien har också kvantitativa inslag, då jag har räknat förekomsten av artiklar som beskriver olika utgångspunkter ur ungdomsrånens framställning. Jag har också jämfört mina resultat med statistik från Brottsförebyggande rådet. Statistiken i sig har vissa brister som är värda att påpeka. Statistik är alltid ofullständig då det bland annat finns grupper som utesluts ur den, mörkertal då inte alla brott anmäls och dessutom är ett anmält brott ingen garanti för att ett brott faktiskt begåtts (BRÅ 2000:6). Jag har haft dessa premisser i åtanke när jag använt mig av statistiken. Jag har endast använt statistiken för att sätta mina resultat i relation till mätbara värden för att påvisa de skillnader som finns mellan statistiken och diskursens uppbyggnad. 5.2 Urval och material Urvalet för denna studie har varit målinriktat, då jag på ett strategiskt sätt valt ut artiklar som är relevanta för mina forskningsfrågor (Bryman 2011, s. 392). Det ska dock påpekas att ett sådant tillvägagångssätt vid urvalet av materialet kan medföra konsekvenser. Det utesluter exempelvis slumpmässighet. Men för att få fram ett material som går att analysera behövs artiklar som behandlar ungdomsrån i mer än bara förbigående. Ett slumpmässigt urval hade medfört att ett flertal artiklar som inte vara relevanta hade kommit med i urvalet, vilket istället hade resulterat i att det krävts ytterligare sökningar efter material. Detta gjorde att jag valde att använda mig av ett målinriktat urval för att säkerställa att det material jag fick fram var 18

analyserbart från början. Urvalet av material har gjorts ur tidningarna DN och Aftonbladet mellan åren 2003 och 2013. Valet av tidningar grundar sig på att de är rikstäckande, dagligen utgivna tidningar med en stor läsarkrets. Valet av tidningsartiklar som källa till mitt empiriska material är baserat på medias makt att skapa idéer och texten och språket som en källa till makt (Pollack 2001; Bergström & Boréus, s. 354). De kan användas för att komma åt relationer mellan individer eller grupper som ligger utanför texterna, vilket gör texterna samhällsvetenskapligt intressanta (Bergström & Boréus 2012, s. 20). Valet av tidsperiod grundar sig på att jag ville genomföra en nutida studie. Då Lindgrens (2006) studie avslutades 2002, valde jag att fortsätta därifrån. Jag bedömde att en period på tio år ansågs ge ett rimligt omfång av material. Denna slutsats kom jag fram till genom provsökningar i den använda databasen, som visade att en tioårsperiod gav ett rimligt omfång av material för denna studie. Materialet består av både artiklar och notiser. Artiklar ger en bredare bild av tidningarnas innehåll i jämförelse med exempelvis ledarsidor. Jag valde dessutom att inkludera notiser då dels brottsartiklar tenderar att vara ganska korta och dels för att materialet visade sig utgöras av en stor del notiser (Dahlgren 1987, s. 26). Av mitt material framkom även rånare under femton år, vilket gjorde att jag valde att utöka gruppen av unga rånare till att omfatta unga mellan tio till tjugo år. För att finna artiklar ur dessa tidningar har jag använt mig av Mediearkivet, en artikeldatabas som innehåller artiklar i fulltext från ett stort antal svenska dagstidningar och tidskrifter, däribland de tidningar jag vill använda för min studie. Artiklarna finns tillgängliga i databaserna från och med utgivningsdatum och har arkiv som sträcker sig tillräckligt långt bak i tiden för att uppfylla de krav jag har för min studie, det vill säga 2003-01-01 till och med 2013-01-01. Sökord som användes för att få fram relevanta artiklar var ungdomsrån*, vilket endast gav ett fåtal träffar, därför användes överlappande sökord som ungd*+rån*, ung*+rån* och personrån, vilket gav en betydligt större mängd träffar. En första genomgång av artiklarna gjordes, som resulterade i ungefär 250 artiklar. Dessa skrevs sedan ut och jag genomförde ytterligare två sållningar, som bestod av snabb genomläsning av samtliga artiklar. Antalet artiklar slutade på 80 stycken. Dessa artiklar är fördelade över respektive tidning med 37 stycken från DN och 43 stycken från Aftonbladet, spritt över perioden, 2003-2012. De artiklar som sållats bort och uteslutits är artiklar som inte behandlade ungdomar som rånar ungdomar, artiklar som behandlade andra länder än Sverige samt artiklar där ungdomsrån endast nämndes i förbigående. 19

5.3 Analys Det finns inga klara regler för hur en diskursanalys ska genomföras rent konkret, men det finns litteratur som erbjuder hjälp på vägen. Precis som jag nämnt ovan har jag framförallt använt mig av Winther Jørgensen och Phillips Diskursanalys som teori och metod (2000). En kort beskrivning av hur själva analysen av artiklarna gått till är på sin plats för att göra det så tydligt som möjligt för läsaren. Artiklarna har noggrant lästs igenom i flera omgångar med analysbegreppen i bakhuvudet. Efter hand har jag kunnat applicera de olika begreppen på mitt material. Först identifierade jag nodalpunkten unga rånare. Valet av nodalpunkt grundar sig både på mitt syfte med studien samt artiklarnas innehåll. Syftet är det som väglett mig i min granskning av artiklarna då det är det som utgjort grunden till det jag eftersökt, samt att jag efter genomläsning av artiklarna identifierade unga rånare som grupp och som det hela diskursen är fixerad kring. Sedan gick jag vidare till att studera ekvivalenskedjorna kopplade till nodalpunkten för att kunna utläsa de grupptillhörigheter ungdomsrånarna tillskrivs. Ekvivalenskedjorna hjälpte mig också att identifiera mästersignifikanterna, det vill säga de egenskaper ungdomsrånarna tillskrivs. Efterhand har citat plockats ut ur artiklarna som speglar dessa olika former av tillskrivelse. Modaliteten har sedan analyserats och identifierats genom granskning av de utvalda citaten. Metaforer har analyserats och identifierats i artiklarna. Om inte annat anges i texten är de valda citaten representativa för majoriteten av artiklarna. 5.4 Etiska överväganden Det är viktigt att ha etiska aspekter i åtanke under alla faser av en studie. I den här studien utgörs det som studeras av tidningsartiklar som är offentligt material. Dock behövs ändå en etisk reflektion kring min insamling och min hantering av dem. När det gäller insamlingen av materialet hade ett informerat samtycke inte varit rimligt, då det inte finns någon att begära samtycke ifrån. Enligt Vetenskapsrådet forskningsetiska principer behövs heller inget sådant samtycke inhämtas när informationen erhållits via exempelvis massmedia (Vetenskapsrådet 2002). Artiklarna berör brottslighet som är ett känsligt ämne. Enligt Vetenskapsrådet är det som för de berörda kan uppfattas som kränkande eller obehagligt också etiskt känsligt (Vetenskapsrådet 2002). Utifrån detta finns det premisser jag har behövt ta hänsyn till i 20

genomförandet av min studie. Artiklarna berör både förövare och offer, vilka skulle kunna ta skada av hur jag framställer innehållet i artiklarna. Jag har därför valt att avidentifiera dem i mina utdrag ur artiklarna. Jag har även valt att avidentifiera de personer som på olika sätt uttalat sig kring ungdomsrån i artiklarna. Det är också viktigt att påpeka att den enskilda journalistens koppling till artiklarna inte är intressant inom ramen för denna studie, och kommer inte att utgöra en del av det som granskas och analyseras. Spekulationer kring medvetenheten kring språkbruket kommer heller inte att vara av intresse för studien. Detta framkommer vid användningen av citat i analysen, där jag valt att inte skriva ut författarna i texten, då det dels skulle ta onödigt med plats, och dels för att det är citaten i sig som är intressanta och inte personen bakom. En fullständig artikelförteckning finns i slutet av uppsatsen, för att läsaren själv ska kunna hitta och läsa mitt empiriska material. En kort reflektion kring forskarrollen kan också vara lämplig. Winther Jørgensen och Phillips (2000, s. 28) menar att forskaren ska försöka sätta sig själv och de förutfattade meningar och värderingar denne har inom parentes, för att undvika att dessa tar över analysen. Meningen med en diskursanalys är inte att se vad som är rätt och fel inom diskursen, utan istället handlar det om att fokusera på de mönster som finns inom diskursen och de sociala konsekvenser de kan tänkas få. Denna studie ämnar inte att generalisera eller att studera vad som är falskt och sant inom diskursen kring ungdomsrån, utan det jag eftersträvar är att problematisera hur ungdomsrån och ungdomsrånarna framställs. 5.5 Metoddiskussion Det finns tre aspekter som representerar kvaliteten i en studie: validitet, reliabilitet och generaliserbarhet. Validitet innebär att mäta eller huruvida den undersökning man genomför kan besvara just den forskarfrågan (Bergström & Boréus 2012, s. 41). När det gäller diskursanalys kan man genom att se på sammanhanget avgöra validiteten. Med det menas att de analytiska påståenden som kommer till uttryck ska bidra till att ge diskursen sammanhang. Om de inte passar in i den diskursanalytiska redogörelsen kan analysen ses som mindre trovärdig (Winther Jørgensen & Phillips 2000, s. 123). Validiteten i denna studie kan anses som hög då de teoretiska och metodologiska utgångspunkterna är nära sammankopplade, samt att jag i analysen använder citat från artiklarna för att redovisa hur analysen har gått till. Reliabilitet innebär noggrannhet i genomförandet av undersökningen. Inom diskursanalysen kan reliabiliteten ibland framstå som problematisk då de analysverktyg som används är 21

förhållandevis svårtolkade (Bergström & Boréus 2012, s. 42, 405f). För att motverka denna problematik har jag i denna studie gjort en tydlig definition av de analytiska verktygen och vad de innebär samt redogjort för hur de använts i analysen av artiklarna. Generaliserbarheten kan i denna studie ses som både hög och låg beroende av vad man vill generalisera till. Eftersom materialet endast kommer från två tidningar, vilket utgör en liten del av hela den mediala kontexten, kan ingen generalisering göras för det stora hela. Materialets omfång är också litet i jämförelse. Men ser man endast till de två utvalda tidningarna, är materialet representativt för just de två tidningarna och generaliserbarheten kan därmed ses som relativt hög. Denna studie har dock inte ett generaliserande syfte och meningen med en diskursanalys är inte att utröna någon form av sanning. 6. Diskursen kring ungdomsrån i DN och Aftonbladet Nedan följer min analys av de granskade artiklarna. En analys som har för avsikt att visa hur nodalpunkten, unga rånare, genom ekvivalering med olika begrepp, fixerar en specifik diskurs kring ungdomsrån. I analysen har jag valt att sätta ut numrerade citat utan fullständiga referenser. Referenserna kommer i stället finnas i artikelförteckningen i slutet av uppsatsen. Anledningen till detta val är att artikelförfattarnas koppling till texten inte är relevant för denna uppsats. Citaten är däremot av stor relevans då de utgör empirin som analysen grundar sig på, och genom att sätta ut citat blir det lättare för läsaren att följa mitt resonemang. 6.1 Vilka är rånarna? Nodalpunkten unga rånare förekommer i artiklarna framförallt som grupp. Endast i undantagsfall tar artiklarna upp ungdomsrånare som enskilda individer. Det vill säga att artikelförfattarna intresserar sig för dessa personer som kollektiv och inte som enskilda individer. Framförallt i de artiklar där det diskuteras kring själva problemet ungdomsrån, och de åtgärder samhället har valt att vidta mot det, är kategoriseringen som ett enhetligt kollektiv tydligt. För att kunna få fram hur unga rånare konstrueras är ett första steg att se vilka grupper som lyfts fram, och hur de genom att länkas samman med olika tecken och ord får en innebörd. Gruppbildning inom diskursteorin är en process som sker genom etablering av ekvivalenskedjor, där kollektiva identiteter skapas genom att människor konstitueras som grupp (Winther Jørgensen & Phillips 2000, s. 52). Unga rånare är ett exempel på en sådan gruppbildning som skapas i medias framställning. Men inom gruppen unga rånare finns 22

grupper som får mer eller mindre medial uppmärksamhet. För att kunna identifiera de grupper som det skrivs om i artiklarna har jag använt mig av analysbegreppet ekvivalenskedjor, det vill säga grupperade tecken och hur dessa är kopplade till nodalpunkten, det som organiserar diskursen, som här utgörs av unga rånare. Genom att följa ekvivalenskedjan har jag kunnat identifiera de olika grupper som i media kopplas samman med ungdomsrånarna. Nedanstående exempel illustrerar hur ekvivalenskedjan i artiklarna ser ut: Rånarna är i allmänhet i samma ålder som offren. Enligt samstämmiga uppgifter från polis, rånoffer och forskare är ungdomar födda i utlandet kraftigt överrepresenterade bland rånarna medan offren oftare är svenska och kommer från mer välbeställda områden. (1) Övervägande delen av signalementen tyder på att det är män av utländsk härkomst. Ofta är det blandade gäng där några har svenskt utseende (2) Enligt polisen är en förklaring att det numera också finns fler kvinnliga rånare. (3) Såväl offren som gärningsmännen är oftast under 20 år. (4) Däremot verkar gärningsmännen oftast vara män av utländsk härkomst. I några fall har rånarna varit unga flickor men det är mycket ovanligt. (5) Gänget, bestående av sju flickor och en pojke i 14-16 års åldern. (6) Utredningen omfattar ett 20-tal misstänkta pojkar, mellan 12-17 år gamla. (7) Rånarna, två pojkar på 12 år och 13 år.. (8) Ekvivalenskedjan visar att de grupper som berörs i artiklarna är unga män och kvinnor, barn och rånare med annan etnisk bakgrund än svensk. Den absolut största delen ungdomsrånare utgörs av unga pojkar och män, vilket även är överensstämmande med statistik (BRÅ 2012:13; 2013:3). I artiklarna förs ingen diskussion kring detta och det framställs som en 23

självklarhet, då varken orsaker eller tänkbara åtgärder diskuteras runt just den gruppen av unga rånare. 6.1.1 Etnisk bakgrund Studien visar att under den studerade perioden förändras delar i ekvivalenskedjan. I början av den studerade perioden förekommer ofta beskrivningar av ungdomsrånarnas etniska bakgrund. Det framställs som att ungdomsrånarna oftast är av en annan etnisk bakgrund än den svenska. Denna bakgrundsfaktor framstår som viktig eftersom den återkommer. Mellan åren 2003-2006 förekommer etnisk bakgrund i sju artiklar, vilket inte är någon stor del, men i de artiklarna framställs det som att majoriteten av ungdomsrånarna utgörs av unga med en annan etnisk bakgrund en den svenska. Uttalandena har också en stark modalitet, grad av instämmande i en sats, då det är poliser och myndigheter som uttrycker sig i frågan, vilket leder till att läsaren kan tolka det som att det är på det viset även när det inte skrivs ut i artiklarna. Under resterande delen av den studerade perioden, 2007-2012 nämns inte etnisk bakgrund överhuvudtaget. Vad detta kan bero är oklart, men en möjlig orsak kan tänkas vara medias vilja att motverka strukturell diskriminering av etniska grupper. En SOU-rapport (2006:21) har studerat den strukturella och institutionella diskrimineringen av etnicitet i media. Av rapporten framgår att media genom negativ rapportering kring etnicitet har en avgörande roll i skapandet av rasism och främlingsfientlighet. En annan förklaring skulle kunna vara att intresset i frågan har skiftat och avtagit. Den tidigare forskningen visar att vad media fokuserar på har skiftat under olika perioder, vilket också kan vara fallet när det gäller etnisk bakgrund. 6.1.2 Flickor som rånar Flickor som rånar är ovanligt (BRÅ 2012:13; 2013:3). Av artiklarna får läsaren dock en annan bild. I artiklarna framställs det som att gruppen flickor som rånar ökar. Statistiken visar dock att ingen sådan ökning har skett, utan den visar snarare på en minskning sett till hela den undersökta perioden (BRÅ 2012:13; 2013:3). Det framkommer av analysen att det finns en i skillnad i hur det skrivs kring pojkar som rånar och flickor som rånar. Analysen visar att det i de studerade artiklarna skrivs fram en skillnad mellan flickor och pojkar som rånar. Det är ingen stor del av artiklarna som berör flickor som rånar, men de som finns är dramatiserande, fyllda med detaljer kring rånen flickorna utfört och fokuserade på flickornas brutalitet och som utdömda av samhället. Det är också i dessa artiklar den påstådda ökningen av antalet 24