Sorgens dag. Kriminologiska institutionen

Transkript

1 Kriminologiska institutionen Sorgens dag En kritisk diskursanalys av den mediala framställningen av brottsoffrens emotioner i rapporteringen från de finska skolskjutningarna Examensarbete 15 hp Kriminologi Kriminologi, kandidatkurs (30 hp) Höstterminen 2013 Nina Sofia Abrahamsson

2

3 Sammanfattning Syftet med uppsatsen är att undersöka på vilket sätt den finska kvällspressen framställer emotioner när de skildrar offren för skolskjutningarna i Jokela och Kauhajoki. Jag har arbetat utifrån frågeställningarna: Vem skildrar kvällstidningarna Iltalehti och Iltasanomat som offer för skolskjutningarna? Vilka känsloregler framställs i relation till offren, det vill säga vilka emotioner tillskrivs offren och på vilket sätt framställs de samt hur tar sig emotionerna uttryck i framställningen? Genom att svara på frågeställningarna hoppades jag kunna bidra med en ökad förståelse för den emotionella aspekten av brottsofferdiskursen. Medierna antas ha en betydande roll i att forma mottagarens bild av vad ett brottsoffer är och hur ett brottsoffer förväntas känna och bete sig. Analysen bygger på Faircloughs kritiska diskursanalys vilken är en metodologisk och teoretisk helhet. Fairclough poängterar mediernas diskursiva makt och vikten av att studera mediala material. Även Hochschilds teori kring emotioner används. Vad någon förväntas känna, var man bör känna, hur länge personen förväntas känna, vilken styrka och intensitet känslan bör ha samt hur personen ska ge uttryck för känslan menar Hochshilds styrs av sociala normer benämnda känsloregler, vilka jag funnit i mitt material. Textdimensionen i Faircloughs tredimensionella modell har använts som metod och jag har utfört en lingvistisk analys med fokus på vokabulär, grammatik och semiotik. Materialet består av artiklar från de finska kvällstidningarna Iltalehti och Iltasanomat. I materialet kunde fem brottsofferkategorier för skolskjutningarna urskiljas: 1. De omkomna, 2. De omkomnas närstående, 3. Elever och personal som befann sig inne i skolan, 4. Ortsbor och hela orten 5. Finländare och hela nationen Finland. Jag identifierade även olika emotionsdiskurser kopplade till brottsoffren och namngav dem Den delade sorgen, Den individuella sorgen, Förvirring, chock och misstro, Rädslan och paniken inne i skolan och Återgången till vardagen. I materialet hittades olika emotionsregler. Uppmaningar om att dela sorgen med andra återkom. Även en individuell sorg framställdes, där kvinnor i högre grad än män fick personifiera sorgen. Händelserna beskrivs som svåra att förstå och ta till sig och emotioner som förvirring och misstro framställs som förväntade. Rädsla och panik var de dominerande emotionerna när de drabbade som befunnit sig inne i skolan uttryckta emotionerna under händelseförloppet. Slutligen framställdes återgången till vardagen som viktig, t.ex. genom att folk uppmanades att fortsätta med sina vardagsrutiner för att hantera eller komma över sorgen och rädslorna. 1

4 2

5 Innehåll Sammanfattning Inledning Syfte och frågeställning Tidigare forskning Mediernas roll i samhället Brottsoffer i media Jokela - och Kauhajokirapporteringen Teori och metod Socialkonstruktivismen Diskurs och diskursordning Den kritiska diskursanalysen och media Den tredimensionella modellen Känsloregler, emotionsarbete och känsloledtrådar Emotioner och socialkonstruktivism Material och tillvägagångssätt Urval Tillvägagångssätt Översättningen av citat Etik Validitet och reliabilitet Förförståelse Resultat och analys Brottsoffergrupper Sorgen i två olika skepnader Den delade sorgen Den individuella sorgen Förvirring, chock och misstro Rädslan och paniken inne i skolan Återgången till vardagen Diskussion Referenser

6 4

7 1. Inledning Inom loppet av ett år drabbades Finland av två skolskjutningar. Den första ägde rum den 7 november år 2007 på Jokelaskolan i Tusby, där en 18- årig abiturient sköt mot skolans elever och personal. Skolans rektor, skolsköterskan och sex elever omkom. Sist tog gärningsmannen sitt eget liv (Raittila et al, 2008, s.12). Skolskjutningen i Kauhajoki inträffade året efter den 23 september år 2008 på Kauhajoki yrkeshögskola där en 23-årig gärningsman sköt ihjäl nio studerande, en lärare och till sist sig själv. Den mediala uppmärksamheten var stor och rapporteringen kring händelserna omfattande. Skildringar av brottsoffren tog upp en stor del av rapporteringen (Raittila et al, 2008, 2009), vilket går i enlighet med Chermaks (1995, s. 62) och Pollacks (2001, s. 61) antagande att brott och brottsoffer har en central roll i dagens mediala framställningar. Brottsofferbegreppet, menar Pollack (2001, s. 61), har vidgats och gäller idag inte längre endast de direkt drabbade av ett brott, utan även deras familjer, vänner och till och med en hel ort. Brottsoffer medför enligt Chermak (1995, s. 62) ett emotionellt och allmänmänskligt inslag i en nyhet, vilket ökar brottets nyhetsvärde. Genom skildringen av offrets emotioner menar Raittila et al (2008, s. 149) att läsaren får en möjlighet att bearbeta sina egna emotioner i relation till händelsen, samtidigt som den intresserar läsare. Sammanfattningsvis poängterar alltså den tidigare forskningen att brottsoffer och deras emotioner har en central och viktig position i dagens nyhetsförmedling. Jag anser dock att det saknas kunskap om vilka emotioner medierna skildrar i relation till brottsoffren, samt på vilket sätt de framställs. Det råder alltså en kunskapslucka i den emotionella aspekten av den mediala brottsofferdiskursen. Enligt Hadenius och Weibull (2005, s. 11, 343) har medierna en central position i dagens samhälle och kan genom filtreringsprocesser styra vilken information läsaren får ta del av. Fairclough (1995, s. 64) anser att mediediskursen konstruerar samhälleliga diskurser, på samma gång som mediediskursen konstrueras av de samhälleliga diskurserna. Detta understryker vikten av att studera den mediala framställningen av brottsoffer och deras emotioner, då detta antas påverkar samhällsdiskursen kring brottsoffer. Den mediala framställningen av brottsoffer kommer även att påverka läsarens bild av vad ett brottsoffer är och hur det bör bete sig (Nilsson, 2012, s. 141). De normer kring hur en social grupp förväntas känna och uttrycka sina känslor benämner Hochschild (2012, s. 56) känsloregler. Medias framställningar av emotioner kan beskrivas som emotionella manuskript där brottsoffers korrekta emotioner och emotionsuttryck presenteras, vilket kan ses ha en stor inverkan på läsarnas uppfattning av vad ett brottsoffer är och hur ett brottsoffer bör känna. Detta har motiverat mig att utforma mitt syfte och mina frågeställningar. 5

8 2. Syfte och frågeställning Uppsatsens syfte är att undersöka på vilket sätt den finska kvällspressen framställer emotioner när de skildrar offren för skolskjutningarna i Jokela och Kauhajoki. Jag vill genom en detaljerad textanalys undersöka vilka personer som förses med rollen som brottsoffer. När jag definierat vilka det är som tillskrivs en brottsofferroll, kan jag gå vidare och analysera den emotionella aspekten av brottsofferdiskursen/brottsofferdiskurserna. Jag vill dels undersöka vilka emotioner som tidningarna tillskriver offren, på vilket sätt dessa emotioner framställs språkligt och hur de tar sig uttryck. Jag vill alltså analysera vilka känsloregler som förekommer i relation till offren. Med att undersöka hur emotionerna tar sig uttryck menar jag beskrivningar av t.ex. kroppsspråk, ansiktsuttryck eller gester som att t.ex. att tända ljus. Syftet mynnar ut i frågeställningarna: Vem eller vilka skildrar de finska kvällstidningarna Iltalehti och Iltasanomat som brottsoffer för skolskjutningarna? Vilka känsloregler framställs i relation till offren, det vill säga vilka emotioner tillskrivs brottsoffren och på vilket sätt framställs de, samt hur tar sig emotionerna uttryck i framställningen? 3. Tidigare forskning I detta kapitel presenteras tidigare forskning och litteratur som beskriver mediernas centrala roll i samhället, samt hur media kan förstås som konstruktörer av verkligheten och därmed även av brottsofferbegreppet. Jag kommer även att redogöra för vilken ställning brottsoffer och deras emotioner har inom den mediala kontexten. Även resultat från två analyser av den mediala bevakningen av de finska skolskjutningarna kommer att presenteras. 3.1 Mediernas roll i samhället I uppsatsen analyseras den mediala framställningen av brottsoffer och deras emotioner. Att inrikta en analys på ett medialt material kan motiveras utifrån mediernas centrala position i dagens samhälle. Hadenius och Weibull (2005, s. 12) betonar i boken Massmedier mediernas betydande roll inom flera samhällsområden, där deras framställning av information anses kunna påverka framgångar och bakslag inom allt från näringslivet till politiken. Beroende på vad som framställs och hur medierna framställer nyheter styr medierna vilken information mottagaren får ta del av. Vilka nyheter som blir rubriker beror på samhällets ideologiska och ekonomiska utvecklingsnivå. Alla händelser kan omöjligen publiceras som en nyhet och alla 6

9 nyheter kan inte få lika mycket utrymme. En händelse måste därför genomgå en filtreringsprocess, där information gallras bort innan nyheten når rubrikerna och läsaren. Det som utgör nyheten efter filtreringen är det som har tillskrivits nyhetsvärde, vilket har sett olika ut i olika tidsperioder. Att en händelse förväntas väcka känslor hos mottagaren samt att mottagaren erbjuds en möjlighet till identifikation är i dag viktiga aspekter för att händelsen ska tillskrivas ett nyhetsvärde (Hadenius & Weibull, 2005, s ). Mediernas uppgift är i dag, förutom att informera allmänheten, även att underhålla, väcka känslor samt tolka verkligheten åt mottagaren. Fiktiva inslag vinner därför terräng och nyhetsförmedlingen använder sig i allt högre grad av stereotyper och schabloner i sin framställning (Hadenius & Weibull, 2005, s ). En viktig poäng som understryks är att mediala framställningar aldrig kan ses som ett direkt återgivande av verkligheten; nyheterna vinklas och vissa aspekter sätts i centrum (Hadenius & Weibull, 2005, s ). I vilken utsträckning brottsoffer framställs och på vilket sätt tidningarna tar upp offrens emotioner styrs enligt detta synsätt av vilket nyhetsvärde emotioner tillskrivs. Den position brottsoffren och deras emotioner har inom dagens media tas upp i nästa stycke. 3.2 Brottsoffer i media Dagens samhälle kännetecknas enligt Ester Pollack (2001, s. 9) av en besatthet av brott, som kan urskiljas både i populärkulturen och i nyhetsförmedlingen. Hon inleder sin avhandling En studie i Medier och Brott med att citatera Richard Osborne, det är inte längre möjligt att diskutera brottslighet utan att tala om medier, liksom det inte längre är möjligt att diskutera medierna utan att tala om brottslighet (Pollack, 2001, s.9). Pollack menar att relationen mellan medier och brott ofta tas för given, trots att relationen saknar kriminologisk förankring i form av forskning (Pollack, s. 10). Att analysera medier utifrån en kriminologisk frågeställning anser jag därför motiverat. Pollack har i sin avhandling genom diskursanalys studerat förhållandet mellan svenska medier, brottslighet och kriminalpolitik och besvarat frågan hur representationen av brott har sett ut i svenska medier åren 1955, 1975 och 1995 (Pollack, 2001, s. 27). En viktig social effekt som medierna uppnår hos läsaren är att denne känner sig berörd. Hur denna känsla har uppnåtts har sett olika ut under åren som undersökts. Från och med 1995 menar Pollack att medierna använder sig av en brottsofferjournalistik för att uppnå denna berördhet (Pollack, 2001, s. 61). Tidigare framställdes främst gärningsmännen medan offren sällan skildrades. Idag har en förskjutning skett; offren och deras lidande intar en allt mer central roll i rapporteringen. Brottsoffret framställs som en individ med en historia (Pollack, 2001, s. 263). En orsak till förskjutningen är den förändrade 7

10 samhällsdebatten. På 70-talet var huvudfokus inom den kriminalpolitiska kontexten på humaniseringen av fångvården och en aktiv behandling för förbrytare förespråkades (Pollack, 2001, s. 255). Kritiken mot att brottsoffret glömts bort i debatten växte under 90-talet och brottsoffrets rätt fick nu en viktig roll i den kriminalpolitiska kontexten (Pollack, 2001, s. 302). Kvinnor och barn som blivit utsatta för våldsbrott genomförda av män är de brottsoffer som medierna skildrar mest. Brottsofferbegreppet har vidgats från att ha innefattat dem som direkt fallit brottsoffer för ett brott till att även inbegripa brottets vittnen, brottsoffrets vänner och familj och även en hel ortsbefolkning (Pollack, 2001, s. 61). Steven Chermak (1995) poängterar i sin avhandling Victims in the news: crime and the American news media att trots brottens höga nyhetsvärde och ställning som ett av de mest populära ämnena inom massmedia, är det omöjligt för medierna att skildra alla brott som sker. Det är våldsamma och dramatiska nyheter som främst klarar sig igenom medias filtreringsprocess på bekostnad av brott av mer vardaglig karaktär. Mediernas rapportering ger på så sätt en snedvriden bild av verkligheten (Chermak, 1995, s. 58). Skolskjutningarna i Finland kan definieras som extraordinära händelser, då det var två exceptionella brott som båda tillskrevs ett nationellt och ett internationellt nyhetsvärde. Händelserna fyllde framsidor och upptog flera sidor i tidningen. Nyheter av denna karaktär har det största nyhetsvärdet, påverkar läsaren mest och säljer flest lösnummer (Chermak, 1995, s. 117). Genom att även använda brottsoffer som källor kan rapporteringen ge ett allmänmänskligt inslag i nyheten. Brottsoffren kan bidra med en emotionell aspekt, något som officiella källor inte kan uppnå. Genom att de drabbade uttrycker sin sorg erbjudas mottagaren en möjlighet att förstå och uppleva brottet utan att själv tvingas vara med om det (Chermak, 1995, s. 62). Nyhetsvärdet ökar om de anhöriga uttrycker sin sorg på ett effektfullt sätt, t.ex. genom att gråta på bild (Chermark, 1995, s. 104). Även brottsoffrets demografiska variabler påverkar nyhensvärdet och vilket medialt utrymme brottet kommer att få. Brottsoffrets unga eller höga ålder är variabler som ökar nyhetsvärdet. Även kvinnliga brottsoffer framställs i högre grad än män (Chermak, 1995, s ). De flesta som tar del av medier saknar erfarenhet av brott och viktimisering, vilket förstärker den påverkan som media har på läsarens kunskaper om och attityder till brott (Chermak, 1995, s. 95). Nilsson (2012, s. 137) skriver att medier kan ses som aktörer i görande av brottsoffer som socialt och kulturellt fenomen. Det sätt på vilket media framställer brottsoffer påverkar läsarens syn på vad ett brottsoffer är och hur de förväntas bete sig. Media kan kritiseras för ensidig rapportering av brott och brottsofferskap, vilket förstärker fördomar, stereotyper och rädslor hos läsarna (Nilsson, 2012, s. 141). 8

11 3.3 Jokela - och Kauhajokirapporteringen Tammerfors universitets forskningsenhet i journalistik med Raittila et al. (2008) i spetsen sammanställde rapporten Mediernas behandling av skolskjutningarna i Jokela (min översättning). Den har sin utgångspunkt i den omfattande kritik som riktades mot mediernas agerande under rapporteringen av händelsen. Merparten av kritiken riktades mot journalisternas sätt att närma sig och skildra händelsens brottsoffer, varför en omfattande del av rapporten har riktas mot att analysera just medias framställning av offren. Journalisterna väntade utanför den drabbade skolan och anses ha utnyttjat elever som befann sig i chock för att få tag på information. De uppfattades som påträngande och framställningen av de drabbade var närgången, då både namn och detaljerade bilder publicerades, ibland utan tillstånd. Framställningarna har kritiserats för att vara integritetskränkande då de var mycket personifierade och detaljerad (Raittila et al., 2008, s. 7-9). Rapporten bygger på tematiska analyser av ett omfattande mediematerial bestående av finska dagstidningar, kvällstidningar, veckotidningar och radio, samt intervjuer med journalister som rapporterade från Jokela. Både Iltalehti och Iltasanomat är representerade i det analyserade materialet (Raittila et al, 2008, s. 25). Den del av rapporten som blir aktuell i förhållande till uppsatsens syfte är granskningen som fokuserar på den emotionella aspekten i rapporteringen. Raittila et al. (2008. s. 149) menar att mediernas rapportering följer det mönster som kännetecknar dagens katastrofjournalistik; rapporteringen från Jokela var detaljerade och personifierade. Idag är en rapportering som endast tar upp händelseförloppet inte tillräcklig, då målet är att erbjuda läsaren ett mångsidigt informationspaket. Att intervjua personer som berörts av tragedier blir därför viktigt, vilket även skedde i Jokelarapporteringen (Raittila et al, 2008, s. 149). Sorg i olika skepnader hade en central roll under rapporteringen. En stor del av rapporteringen bestod av skildringar av enskilda individers sorg samt kollektiva sorgereaktioner där hela landets sorg skildrades (Raittila et al, 2008, s ). Rapporteringen fyller två funktioner, dels väcker den ett intresse hos läsaren samtidigt som den hjälper läsaren att hantera och bearbeta sina egna känslor kopplade till händelsen. Medierna kan ses fungera som ett forum för det kollektiva sorgearbetet (Raittila et al, 2008, s. 149). Författarna menar dock att det verktyg som används för att uppnå den gemensamma sorgebearbetningen ofta är den enskilda individens känslor och ofta de som drabbats hårdast: de anhöriga, de skadade och de som bevittnat händelsen. Raittila et al. (2008, s 150) skriver att en viktig aspekt att uppmärksamma i bevakningen av medias framställning av emotioner är på vilket sätt emotionerna och de som upplever emotionerna skildras. Samtidigt bör man ställa sig frågan med vilken rätt en enskild individs känslor används som verktyg för att 9

12 underlätta det gemensamma sorgearbetet (Raittila et al, 2008, s. 150). Efter skolskjutningarna i Kauhajoki sammanställdes en liknande rapport av Tammerfors universitets forskningsenhet i journalistik, där analysen fokuserade på hur medierapporteringen av skolskjutningen hade sett ut. Rapporteringen hade inte utsatts för en liknande kritik som rapporteringen året tidigare. Ett mål för rapporten var att jämföra Jokelarapporteringen med Kauhajokirapporteringen (Raittila et al, 2009, s. 6-7). Den mest framträdande emotionen i rapporteringen var fortfarande sorg, men framställningen var mera distanserad än under Jokelarapporteringen och enskilda brottsoffers sorg skildrades mer sällan. Offren lyfts inte på samma sätt fram och andelen artiklar som fokuserade på sorgen var hälften så få som under Jokelarapporteringen (Raittila et al, 2009, s ). 4. Kriminologisk relevans Som den tidigare forskningen poängterar har brottsoffer och offrets emotioner en viktig roll i nyhetsförmedlingen (Pollack, 2001, s. 61, Chermak, 1995, s. 62). Jag anser vilket tidigare nämnts - att det saknas förståelse för vilka emotioner medierna tillskriver brottsoffren, samt hur dessa emotioner framställs. Trots att Raittila et als (2009, s. 44) rapporter poängterade att sorgen var den mest framträdande emotionen i Jokela och Kauhajokirapporteringen, har jag svårt att tro att det var den enda emotionerna som nämndes. Mitt syfte är att analysera samtliga emotioner kopplade till brottsofferskapet. Enligt Hadenius och Weibull (2005, s. 11, 343) har medierna en central position i dagens samhälle och styr vilken information läsaren får ta del av. Nilsson poängterar att medier är aktörer som är med och definierar vad ett brottsoffer är och hur ett brottsoffer bör bete sig (Nilsson, 2012, s. 141), till detta antagande vill jag tillägga att de även är med och definierar vad brottsoffer bör känna och hur brottsoffer bör uttrycka sina känslor. Medierna har alltså en stor diskursiv makt (Fairclough 1995, s. 64). Medias framställningar av emotioner kan ses som emotionella manuskript, där det som tolkas som brottsoffers korrekta emotioner och emotions utryck presenteras. Detta kan ses ha en stor inverkan på både läsarnas uppfattning om vad ett brottsoffer är och hur ett brottsoffer bör känna, vilket även har konsekvenser för de drabbade. Detta poängterar uppsatsens relevans. 5. Teori och metod Kapitlet inleds med en presentation av socialkonstruktivismen, uppsatsens vetenskapliga grund. En förståelse för synsättet är viktig för att kunna förstå uppsatsens nästa del, där Faircloughs (1995) diskursbegrepp, den kritiska diskursanalysen och hans tredimensionella modell presenteras. Ett diskursanalytiskt angreppssätt utgör inte bara analysmetoder, utan 10

13 utgör en teoretisk och metodologisk helhet. Teori och metod är alltså sammanlänkade, varför jag har valt att presentera dem under samma rubrik (Winther Jörgensen & Phillips, 2000, s. 10). Sedan introduceras Hochschilds (2012) definition och teori kring känslor, känsloregler, emotionellt arbete och känslomässiga ledtrådar. Slutligen beskriver jag emotioner utifrån ett socialkonstruktivistiskt perspektiv (Harre, 1986). 5.1 Socialkonstruktivismen Diskursanlysen bygger på epistemologiska och ontologiska antaganden där socialkonstruktivismen är central. Uppsatsens vetenskapsfilosofiska ansats bygger på ett socialkonstruktivistiskt sätt att se på kunskap och verklighet. Att presentera diskursanlysens grundläggande antagande om språkets betydelse för konstruktionen av verkligheten blir central, då en förståelse för dessa premisser är en förutsättning för att kunna förstå och använda sig av diskursanalys som teori och metod (Winther Jörgensen & Phillips, 2000, s. 10). Det finns inte ett sätt att definiera socialkonstruktivism, men enligt Burr i Winther Jörgensen och Phillips (2000, s ) finns fyra grundantaganden som förenar de olika synsätten. Det första är det kritiska förhållningssättet till en kunskap som tas för given. Detta innebär att det inte är möjligt att producera objektiva sanningar. Detta antagande går helt i motsats till den positivistiska kunskapssynen, där forskaren anses ha en möjlighet att genom observationer avslöja det sanna och naturliga och kunskapen ses som en direkt avspegling av verkligheten. Kunskap bygger enligt socialkonstruktivister snarare på de kategorier vi konstruerar i språklig interaktion med andra människor (Winther Jörgensen & Phillips, 2000, s ). Det andra antagande innebär att det som ses som kunskap varierar beroende på vilken kulturell och historisk kontext vi befinner oss i. Vad ett brottsoffer är och vad det förväntas känna har säkert sett olika ut i olika tidsepoker. Det tredje antagandet innebär att det finns ett samband mellan kunskap och sociala processer. Vad som uppfattas som kunskap uppkommer och formas i sociala processer, där det hela tiden pågår en kamp om vad det är som ska få uppfattas som sanningar. Det sista antagandet innebär att det anses finnas ett samband mellan kunskap och sociala handlingar, där en bestämd världsbild kommer att medföra att vissa sociala handlingar ses som naturliga medan andra ses som otänkbara (Winther Jörgensen & Phillips, 2000, s ). Det sätt på vilket vi skriver och talar om brottsoffer leder till att vissa reaktioner, som t.ex. sorg, hos offret uppfattas som helt naturliga medan en annan känsla t.ex. glädje, skulle uppfattas som avvikande. Tidningarna konstruerar genom sina framställningar kunskaper om vad ett brottsoffer är och vad och hur det bör känna, vilket bidrog till mitt intresse att utforma frågeställningen. Socialkonstruktivismen 11

14 motsätter sig inte att det finns en verklighet utanför språket men det är genom språket som verkligheten får sin betydelse (Winther Jörgensen & Phillips, 2000, s. 15) Diskurs och diskursordning Diskursanlys är inte ett homogent begrepp utan snarare ett samlingsbegrepp för flera olika diskursanalytiska metoder. Det finns alltså ingen gemensam definition av vad en diskurs är eller hur analysen av diskurser ska gå till. Det blir därför viktigt att klargöra vilken definition som uppsatsen bygger på (Winther Jörgensen & Phillips, 2000, s. 5). Som tidigare nämnts bygger diskursbegreppet på det socialkonstruktivistiska antagandet att vår tillgång till verkligheten går genom språket. Våra språkliga konstruktioner bildar diskurser som hjälper oss att förstå och tolka vår verklighet (Winter Jörgensen & Phillips, 2000, s ). Lingvisten och samhällsvetaren Norman Fairclough är upphovsman till den kritiska diskursanalys uppsatsen bygger på. Fairclough (1995, s.135) definierar diskurs på två sätt, dels som en social praktik som innefattar alla typer av språkbruk, dels som ett sätt att tala som ger betydelse åt upplevelser ur ett bestämt perspektiv. Begreppet brottsoffer har t.ex. olika betydelser inom en juridisk och en medial diskurs. Diskurser innefattar enligt Fairclough endast språkliga komponenter som text, tal, gester och bilder. Att Fairclough skiljer mellan en diskursiv och icke diskursiv social praktik innebär att diskurser enligt honom, till skillnad från vissa andra diskursteoretiker, inte ses som fullständigt konstituerande av omvärlden. Snarare ses diskursiva och andra sociala praktiker befinna sig i en dialektisk relation med varandra; diskurser formar de sociala strukturerna samtidigt som de sociala strukturerna formar diskurser (Winther Jörgensen & Phillips, 2000, s ). Analysen av diskurser menar Fairclough ska bestå av en analys av den kommunikativa händelsen, alltså språket och en analys av diskursordningen. En diskursordning innefattar alla de diskurstyper som existerar inom den sociala institution som undersöks. Begreppet diskurstyp innefattar diskurser och genrer. En genre är ett sätt att använda språket som är kopplat till en bestämd social praktik, t.ex. en nyhetsgenre (Winther Jörgensson & Phillips, 2000, s. 73). I varje diskursiv praktik kommer diskurser och genrer att användas på ett bestämt sätt (Fairclough, 1995, s ). Ett exempel är mediernas diskursordning. När en journalist skriver en nyhetsartikel påverkar diskursordningen vilka genrer och diskurser som journalisten har till förfogande. Dessa utgör restriktioner om vad som kan sägas och på vilket sätt det kan sägas och har sin grund i de rådande maktrelationerna, som bland annat avgör vem som har tillträde till vilka diskurser (Fairclough, 1995, s , Winther Jörgensen & Philips, 2000, s. 78). Hur journalisten 12

15 framställer brottsoffer och deras emotioner beror alltså på vilka diskurser som finns tillgängliga för journalisten att använda sig av. Samtidigt kan journalisten förnya diskursordningen genom att använda diskurser och genrer på nya sätt eller använda diskurser och genrer från andra diskursordningar (Fairclough, 1995, s ). 5.3 Den kritiska diskursanalysen och media Fairclough (1995, s. 2-3) menar att media är en aktör med stor diskursiv makt och anser att det därför är viktigt att analysera mediernas språkbruk och där den kritiska diskursanalysen lämpar sig särskilt väl för att analysera medialt material, vilket är orsaken till mitt metodval. Mediernas makt vilar på deras möjlighet att framställa omvärlden på ett visst sätt, vilket får en stor spridning tack vare mediernas starka position i samhället. Det antas finns en stark koppling mellan politik och medier, då det ligger i statens intresse att kontrollera medier på grund av deras stora samhälleliga inflytande (Fairclaugh, 1995, s. 45). Media speglar inte endast verkligheten, utan konstituerar verkligheten beroende på sociala positioner och intressen hos dem som producerar dem. Medier kan välja att framhäva vissa aspekter av verkligheten och lämna andra obehandlade (Fairclough, 1995, s ). Fairclough menar att den kritiska diskursalysens främsta uppgift är att belysa de ofta ogenomskinliga orsaks- och determinansförhållandena mellan (a) diskursiva praktiker, händelser och texter och (b) bredare sociala och kulturella strukturer, relationer och processer... hur sådana praktiker, händelser och texter frambringas och formas ideologiskt av maktrelationer och kampen om makt (Fairclough, 1995, citerad i Winther Jörgensen & Phillips, 2000, s. 69). Det kritiska inslaget i analysmetoden syftar på diskursanalysens avslöjande roll för vilken betydelse diskursordningen har för att upprätthålla en ojämlik maktordning. Makten handlar främst om kampen att forma diskursordningar och diskursiva praktiker mellan samhällets dominerande grupper (Winther Jörgensen & Phillips, 2000, s. 70). Ideologier kan definieras som diskursiva verklighetskonstruktioner som har som mål att upprätthålla ojämlika maktförhållanden i samhället, där vissa aktörer har en maktposition att konstruera bilder av samhället på vilka medborgarna bygger sin verklighetsförståelse (Fairclough, 1995, s. 14). Media kan enligt detta synsätt ses ha makt att forma mottagarnas bild av vad ett brottsoffer är och vad det bör känna. När ideologin är så etablerad att den tas för given och det inte råder någon diskursiv kamp gällande alternativa tolkningar av ett begrepp har diskursen uppnått en hegemoni. Hegemonin ses dock aldrig som stabil då det alltid finns möjlighet till motstånd (Fairclough, 1995, 15-16). 13

16 5.4 Den tredimensionella modellen Fairclough har utvecklat en vetenskapsteoretisk verktygslåda som innefattar tre analytiska steg. Modellens huvudsyfte är att tydliggöra relationen mellan den kommunikativa händelsen och den sociala och kulturella praktik som händelsen är en del av. Analysen inriktas på tre olika sammankopplade dimensioner: texten, den diskursiva praktiken och den sociala praktiken (Fairclough, 1995, s. 57). Jag kommer att presentera den tredimensionella modellen, men fokus kommer att ligga på textdimensionen som min analys kommer att bygga på. Text Modell 1: Faircloughs tredimensionella modell (Fairclough, 1995, s. 59). Analysen av texten innebär en detaljerad lingvistisk analys som berör textens vokabulär, grammatik och semiotik. Analysen riktas dels mot textens mening; vad det är som sägs och textens form; hur det sägs (Fairclough, 1995, s. 57). Textanalysen bidrar till en förståelse för hur diskurser och genrer förverkligas i texten (Fairclough, 1995, s. 105). Diskurser konstruerar sociala identiteter, sociala relationer samt ett kunskaps- och betydelsesystem och i textanalysen kan dessa funktioner tydliggöras genom att visa hur de tar sig uttryck lingvistiskt (Fairclough, 1995, s. 58). I den lingvistiska analysen är jag dels intresserad av att analysera vilka emotioner som benämns i texterna, på vilket sätt de benämns och på vilket sätt offrens emotionella uttryck konstrueras språkligt. Här blir det aktuellt att anlysera textens ordval som t.ex. val av värdeladdade ord och metaforer. Analysen består även av en syntaxanalys, vars fokus ligger på hur meningarna är uppbyggda. Att analysera textens transvisitet innebär att iaktta på vilket sätt en händelse eller en process binds eller kopplas ihop med ett subjekt och objekt. Har meningen en aktiv form innehåller den en agent, t.ex. hon kände sig rädd, medan en passiv form kännetecknas av att meningen saknar agent, t.ex. det låg rädsla i luften. Den första satsen kännetecknar en personifiering av känslan, medan utelämnandet av agenten i den andra satsen gör rädslan till något allmängiltigt som kan antas beröra alla som befinner sig på platsen (Winther Jörgensen & Phillips, 2000, s. 87). En analys av textens modalitet innebär en bedömning av talarens instämmande i en sats. Det råder en skillnad i modalitet mellan meningarna: Jag känner mig så sorgsen och Kanske är jag lite sorgsen, där den första 14

17 representerar en högre grad av instämmande. Ett sätt att analysera modaliteter är om en sats framställs som en sanning, t.ex. Sorgen spred sig i hela Jokela eller med mindre grad av säkerhet, t.ex. Sorgen verkar ha spridit sig i hela Jokela. En normalisering är ett sätt att nedtona agenten genom att man ersätter den med ett annat subjekt. Märk skillnaden mellan meningarna: Många barn grät förtvivlat och Förtvivlat gråt hördes (Winther Jörgensen & Phillips, 2000, s ). Utifrån mitt syfte kommer jag inte att analysera de diskursiva praktikerna och presenterar dem därför kort. Diskursiv praktik innefattar de meningsskapande processer där en text produceras och konsumeras (Fairclough, 1995, s. 58). En analys av textproduktionen är att undersöka vilka led en text genomgår innan den trycks och vilka textuella förändringar som sker i de olika leden. En analys av konsumtionsprocessen tydliggör hur texten tolkas och förstås av läsaren (Fairclough, 1995, s ). I det tredje steget inriktas analysen mot att tydliggöra textens relationer till den bredare sociala/kulturella praktik som texten är en del av (Fairclough, 1995, s. 62). För att tydliggöra denna koppling är det nödvändigt att använda sig av sociologiska teorier som berör den sociala praktik man vill analysera (Winter Jörgensen & Phillips, 2000, s. 90). En kritik riktad mot Fairclough är att han inte tydliggör vad hur social praktik ska förstås och hur gränserna till de andra praktikerna ska fastställas (Winther Jörgensen & Phillips 2000, s. 93). Under den sociala praktiken analyseras om den diskursiva praktiken reproducerar eller transformerar den rådande diskursordningen. Under den sociala praktiken blir det aktuellt att analysera vilka konsekvenser den diskursiva praktiken får ideologiskt, politiskt och socialt (Winther Jörgensen & Phillips, 2000, s ). Jag kommer att använda mig av Hochschilds (2012) sociologiska teori om emotioner, vilket möjliggör att jag i diskussionsdelen kan föra ett resonemang kring vilka sociala konsekvenser de diskurser om brottsoffer och deras emotioner som jag hittar i rapporteringen kan få. 5.5 Emotionsbegreppet enligt Hochschild Arlie Russel Hochschild (1990, s ) definierar emotioner som a.) bedömningar av situationen, b.) förändringar i kroppens sinnesförnimmelse, c.) uttryck av emotionerna i form av gester, d.) en kulturell beteckning, t.ex. ledsen eller glad på specifika kombinationer av de tre föregående elementen. I sin bok The managed heart: Commercialization of Human Feeling presenterar hon den organiska och den interaktionalistiska modellen för emotioner (Hochschild, 2012, s. 214). Grundmodellerna fäster olika mycket vikt vid de fyra ovan 15

18 nämnda komponenterna. Inom den organiska traditionen ses emotioner i huvudsak som en biologisk process, där emotioner ses som medfödda och universella. Hochschild förespråkar själv ett interaktionalistiskt perspektiv och menar att there are nerves, hormones, and neurotransmitters without these we would feel no emotion, just as without eyes we wouldn t see. But social forces have given shape to the biological have turned it in to a stripe of experience a name, history, a meaning, and a consequence of a certain sort (Hochschild, 1990, s.120). Emotioner har enligt Hochschild både en biologisk och en social aspekt, där emotionernas betydelse är socialt konstruerade, vilket går i enlighet med socialkonstruktivismen. I uppsatsen görs ingen skillnad mellan orden emotion och känsla Känsloregler, emotionsarbete och känsloledtrådar Individer arbetar ständigt med att kontrollera och styra sina emotioner. Ibland arbetar de för att känna mer, ibland mindre och ibland för att inte känna någoting alls (Hochschild, 2012, s. 120). Hochschild menar att de emotioner som personer känner och hur dessa uttrycks styrs av rådande sociala normer, i samma utsträckning som normer styr andra typer av beteenden. De sociala normer som berör emotioner kallar hon för känsloregler. Reglerna berör vad en person förväntas känna i en viss situation, var man bör känna, men också hur länge personen förväntas känna, vilken styrka och intensitet känslan bör ha, samt hur personen ska ge uttryck för känslan. Känsloreglerna utgör ett moraliskt förhållningssätt gentemot en handling vilket innebär att de är ett av kulturens omfattande sätt att styra mänskligt agerande (Hochschild, 2012, s. 56). Människor är högst medvetna om vilka emotioner som bör kännas och hur de bör uttryckas under en viss omständighet. En känsloregel är tydligast i den diskrepans som kan uppstå mellan det en person faktiskt känner och vad personen förväntas känna. Det arbete som vi utför för att den egna känslan ska överensstämma med rådande emotionsregler benämns emotionsarbete (Hochschild, 2012, s. 61). Vissa känsloregler är mer universella, medan andra är mer kopplade till en viss kontext eller till en viss social grupp. Kvinnor och män använder sig av känsloregler på olika sätt, men emotionsarbetet är viktigare för kvinnan (Hochschild, 2012, s. 162). Hon menar att vår kultur uppmuntrar kvinnan, till skillnad från mannen, att i större utsträckning fokusera på emotion än handlingar (Hochschild, 2012, s. 67). Kvinnor har i mindre utsträckning tillgång till materiella och sociala resurser som pengar och makt och använder därför det emotionella arbetet som en resurs. Kvinnor utför främst emotionsarbete för att undertrycka ilska och aggression, medan män snarare undertrycker rädsla och sårbarhet (Hochschild, 2012, s.163). Ett exempel på en situation som styrs av känsloregler är enligt Hochschild (2012, s. 16

19 57) när döden inträffar. Den förväntade emotionen vid en förlust är sorg. Det finns även förväntningar kring hur mycket eller lite sorg en person ska känna. Hochschild (2012, s ) poängterar även att den sörjande förväntas vara chockad och förvånad över döden, då det finns en föreställning om att döden bör komma oväntat. En begravning är en ceremoni där sorgen är förväntad och där deltagare tillskrivs rollen sörjare. Kvinnor förväntas visa sina sorgereaktioner i större utsträckning än män. För män kan ceremonier som begravningar utgöra en plattform där de får uttrycka sina emotioner, t.ex. gråta utan att tappa respekt. Det finns alltså känsloregler även gällande på vilka platser och situationer som emotioner är lämpliga att visa (Hochschild, 2012, s ). Idag finns diagnosen persistent complex bereavement disorder i Diagostic and Statistical Manual of Mental Disorders V. Några av diagnoskriterierna är att förlusten skett för minst ett år sedan, en ihållande saknad av den avlidne, en intensiv sorg och en emotionell smärta, en ilska eller bitterhet relaterat till förlusten och att sorgen inte går i enlighet med det kulturella och religiösa normer (American Psychiatric Association, 2013). Detta är ett exempel på att sorgereaktioner som inte går enligt normen kan betecknas som onormala. Känsloreglerna styr även vilka emotioner vi antar att andra personer känner eller bör känna. Ett sätt att undersöka känsloregler är att närmare analysera emotionella ledtrådar som omgivningen ständigt ger. Ledtrådarna tar sig uttryck i att man t.ex. tillskriver en person en viss emotion, uppmuntrar till en emotion eller tillrättavisar en felaktig emotion (Hochschild, 2012, s ). Känsloregler kan antas ha en viktig betydelse i den mediala framställningen av offrens emotioner. Vilka emotioner som skildras kan grunda sig i direkta uttalanden, där offret beskriver sina emotioner, men även i journalisternas tolkning av vad de antar att offren känner utifrån journalistens förväntningar av de emotioner som ligger bakom offrens emotionella uttryck som t.ex. gråt. Media kan antas utgöra en viktig aktör i att konstruera känsloregler och förmedla emotionella ledtrådar. 5.6 Emotioner och socialkonstruktivism Inom socialkonstruktivismen är en gemensam ståndpunkt gällande emotioner att det inte är av betydelse att studera emotionernas inre psykologiska och biologiska ursprung. Fokus bör läggas på att studera emotionernas vokabulär, alltså hur emotionerna tar sig uttryck i språket. Detta för att emotioner ses som socialt och kulturellt konstruerade, vad gäller deras betydelse och uttrycksformer (Harré, 1986, s. 4-5). Hur vi upplever och uttrycker emotioner kan endast förstås utifrån de lingvistiska resurser och repertoarer som finns tillgängliga i den kultur vi lever i. Dessa antaganden innebär inte att kroppsliga reaktioner som svettningar eller en ökad 17

20 puls förnekas, men dessa ses ha en underordnad roll för vad som tillskrivs det ena eller andra känslomässiga tillståndet (Harré, 1986, s. 4-5). Detta blir tydligt i den emotionella variationen som förekommer mellan olika kulturer. I ett språk kan det förekomma emotioner som inte har någon motsvarighet på ett annat språk. Det blir då omöjligt för en person som inte behärskar språket att uppleva emotionen. Ett annat tydligt tecken på emotionernas konstruktiva karaktär är de kulturella skillnader som berör på vilket sätt man beskriver att en emotion känns eller varifrån den härstammar. Hjärtat tillskrivs som nästet för en rad emotioner i Europa, medan man i andra delar av världen upplever en känsla i ryggen (Ovejero, 2000, s ). Jag utför en diskursanalys för att ta reda på vem kvällstidningarna framställer som brottsoffer i rapporteringarna och hur emotioner och emotionella uttryck presenteras språkligt. Jag har ingen möjlighet att uttala mig om hur de som porträtteras som brottsoffer faktiskt känner. 6. Material och tillvägagångssätt I detta kapitel kommer urvalet av det material som analyseras att presenteras. Jag kommer även att presentera mitt tillvägagångssätt, trots att jag i det förra kapitlet beskrev vilka analytiska verktyg som jag använder. Jag kommer även att redogöra för hur översättningen av citaten gått till samt mina etiska ställningstaganden. Kapitlet avslutas med en diskussion kring uppsatsens validitet, reliabilitet samt min förförståelse inför mina frågeställningar. 6.1 Urval Jag har valt att analysera material från de finska kvällstidningarna Iltasanomat (IS) och Iltalehti (IL), de enda kvällstidningarna i Finland. Iltasanomat är Finlands näst största tidning, vars lösnummer år 2012 dagligen nådde ut till i genomsnitt läsare. Iltalehti är den tredje största tidningen vars lösnummer under samma tidpunkt nådde ut till i genomsnitt läsare per dag (Kansallinen mediatutkimus, 2012). Tidningarna utkommer sex dagar i veckan. På lördagar utkommer båda med en lördagsbilaga och de finns till försäljning även på söndagen. Tidningarna beskriver sig själva som politiskt obundna. Orsaken till att jag valde att analysera tidningarna är att de når ut till en bred läsarkrets. Tidningarna kan antas ha en betydande genomslagskraft att forma kunskaper och föreställningar om skolskjutningarna och dem som drabbats av dem. Båda tidningarna livnär sig på att sälja lösnummer, vilket antagligen påverkar deras sätt att rapportera: sensationsjournalistik kan användas för att locka till sig läsare. Sensationsjournalistik definieras som den journalistik och det medieinnehåll som innehåller någon form av överdrift, spekulation eller hårdvinkling och som anses som populistiskt, trivialt och skandalinriktat (Mariana, 2004, s. 24). Jag är inte intresserad av 18

21 skillnader i rapporteringen mellan kvälls- och dagspress och valde därför att endast fokusera på kvällstidningar för att på så sätt skapa mig en uppfattning om hur framställningen av offrens emotioner ser ut i finsk kvällspress. Mitt syfte är heller inte att analysera skillnader mellan de två tidningarnas framställningar eller skillnader i framställningen av de två skolskjutningarna. Mediamaterialet som analyserades hämtades från mikrofilmsavdelningen på Finlands nationalbibliotek i Helsingfors. På mikrofilmerna är tidningarna sparade i original. Mikrofilmer som innehöll Iltalehti och Iltasanomat mellan perioden 8.1l och letades upp. Jag överförde allt material där händelserna i Jokela och Kauhajoki nämndes under denna period till min dator, för att i ett senare skede kunna avgöra vilka delar av rapporteringen som skulle utgöra mitt material. Alla slags texter, ledare, nyhetsartiklar, notiser och kolumner inkluderades i den första överföringen. Tidsavgränsningen föll sig naturligt till att börja dagen efter händelserna, då rapporteringen inleddes, och sträcka sig en vecka framåt, då rapporteringen naturligt klingade av. Rapporteringen under veckan var så omfattande att materialet under tidsperioden räckte som grund för min analys. Jag läste först igenom hela materialet för att få en överblick av hur rapporteringarna av skolskjutningarna hade sett ut. Under denna första läsning systematiserade jag samtidigt materialet genom att lista upp varje text med rubrik, datum den publicerades och i vilken tidning den publicerades. IS rapportering från skolskjutningarna i Jokela innefattade 84 texter och IL 97 texter. Kauhajokirapporteringen innefattade 87 texter i IS och 90 i IL. Jag valde att endast inkludera nyhetsartiklar som bestod av en rubrik, en ingress och en brödtext, detta för att materialet inte skulle bli för omfattande. Jag gallrade sedan bort de nyhetsartiklar som inte berörde dem som drabbats av händelsen, t.ex. artiklar som hade huvudfokus på gärningsmännen, händelseförloppen eller handlade om skjutvapen. Efter denna gallring bestod materialet av 22 artiklar i IL och 13 IS som rörde Jokelarapporteringen och åtta artiklar från IL och 13 från IS som berörde Kauhajokirapporteringen. Allt som allt omfattar mitt material 56 artiklar. 6.2 Tillvägagångssätt Utifrån min frågeställning var jag intresserad av att analysera vem som framställdes som brottsoffer och den lingvistiska framställningen av offrens emotioner. Jag läste noggrant igenom mitt material och gjorde anteckningar om vad artikeln handlade om, vem som framställdes som brottsoffer samt vilka emotioner som nämndes. På detta sätt fick jag svar på mina frågor gällande vem som framställdes som brottsoffer samt vilka emotioner som artiklarna skildrade. Eftersom jag valt att utföra Faircloughs lingvistiska analys, kunde denna 19

22 omöjligt genomföras på hela textmaterialet, då detta analyssätt lämpar sig för en mindre textmängd (Winther Jörgensen & Phillips, 2000, s. 140). Jag var dessutom endast intresserad av att fokusera på analys av de textfragment där emotioner förekom och valde därför att först genomföra en bredare analys där jag i materialet identifierade olika emotionsdiskurser kopplade till brottsoffren. Jag utförde alltså ett målstyrt urval; artiklarna har valts utifrån kriterierna att de har relevans för att besvara mina frågeställningar (Bryman, 2011, s. 392). Jag namngav emotionsdiskurserna: Den delade sorgen, Den individuella sorgen, Förvirring, chock och misstro, Rädslan och paniken inne i skolan och Återgången till vardagen. Jag markerade sedan de delar av materialet som jag ansåg representera rubrikerna. En artikel tillhörde ofta mer än en kategori, vilket blir tydligt i de citat jag analyserar. De citat som presenteras och lingvistiskt analyseras i resultatdelen är representativa för rubriken. På dessa citat har den lingvistiska analysen som presenterades i kapitel fem använts. 6.3 Översättningen av citat Eftersom artiklarna är på finska har jag översatt citaten till svenska. En översättning innebär att det inte är exakt samma text som publicerades i tidningen som analyseras. Min översättning påverkar materialet och jag blir på så sätt en del i produktionsprocessen. Dock har jag försökt minimera min påverkan. Jag har översatt så ordagrant det går, ibland på bekostnad av korrektheten i den svenska översättningen, t.ex. skulle man knappast i svenskan använda uttrycket Den karga återgången till vardagen (IS, ). Ibland har det varit omöjligt med en ordagrann översättning, då det i vissa fall inte finns ett motsvarande ord på svenska. I finskan står t.ex. ordet hän, för både hon och han. Jag valde dock inte att använda det svenska ordet hen, då kvällstidningarnas syfte i användningen av hän inte är att undanhålla om det rör sig om en kvinna eller man, utan detta var tydligt i texten. Emotionerna var ibland svåra att översätta. För det finska ordet hämmentynyt, finns det flera korrekta översättningar: förvirrad och konfunderad. I sådana fall har jag måst välja det som jag i sammanhanget anser mest korrekt. För att översättningen ska vara så korrekt som möjligt har jag valt att låta en annan finskkunnig person läsa igenom samtliga översättningar för att på så sätt minimera risken för felaktigheter. 6.4 Etik Materialet som analyseras utgör ett officiellt material. De som uttalar sig i artiklarna har själva inte aktivt deltagit i min analys, utan mitt syfte var att undersöka på vilket sätt media konstruerar deras uttalanden. Jag tror därför inte att analysen kommer att orsaka olägenheter för de berörda och jag har därför inget krav på att informera de som uttalat sig om min studie 20

23 och dess syfte (Vetenskapsrådet 2002, s. 8-9). Att få ett samtycke av alla inblandande skulle även vara praktiskt svårt. Jag ser en risk i att kontakt de berörda för ett godkännande skulle kunna leda till ett större integritetsintrång än om jag inte kontaktade dem, då det kunde aktualisera händelserna (Vetenskapsrådet, 2002, s. 9). Jag har valt att inte använda de berördas namn i citaten, då jag inte anser att namnen bidrar med något i min analys utan endast leder till att offren exploateras i onödan. En kritik riktad mot Jokelarapporteringen var att namn på personer som uttalat sig hade publicerats mot deras vilja (Raittila et al, 2008, s. 7-9). Jag ser det därför som viktigt men anonyma citat. Med tanke på läsvänligheten har jag ersatt namnen med sådana som inte har någon som helst koppling till den som framställs. Namnen på de som uttalar sig i citaten är alltså fabricerade. 6.5 Validitet och reliabilitet Inom diskursanalys kan begreppen validitet och reliabilitet verka svåra att använda sig av och problematiska att uppnå, då begreppen i sin traditionella mening ursprungligen inte utformats för kvalitativ forskning. Detta betyder dock inte att begreppen kan förbises, utan de ska snarare anpassas till den diskursiva ansatsen (Bryman, 2002, s. 257). Validiteten innebär resultatets sanningshalt, om man som forskare mäter det man avser mäta (Bergström & Boréus, 2005, s. 34). Som tidigare nämnts är objektiva sanningar inte något man strävar efter inom den diskursanalytiska traditionen. Verkligheten ses som socialt konstruerad och sanningar som diskursiva effekter. Fairclough menar att det inte finns en rätt tolkning av en text. Tolkningen kan variera beroende på vem som konsumerar texten (Winther Jörgensen & Phillips, 2000, s 80). Jag är som forskare ingen objektiv iakttagare av verkligheten, det är jag som väljer och tolkar mitt material och jag är därför med och konstruerar mina resultat. Jag argumenterar inte för att mitt material utgör någon objektiv sanning eller att min tolkning av materialet nödvändigtvis är bättre än någon annans tolkning. Detta innebär dock inte att alla slags tolkningar är lika bra (Winther Jörgensen & Phillips, 2000 s. 28). Validiteten inom den diskursanalytiska traditionen innefattar hur relevant det valda materialet är för att besvara studiens frågeställning. Detta utgör inte ett problem i min undersökning, då frågeställningarna och materialet är så starkt sammankopplade (Bergström & Boréus, 2005, s. 34). Validiteten kan även avgöras utifrån undersökningens grad av sammanhang och fruktbarhet. För att uppfattas som trovärdig måste diskursen sättas in i ett sammanhag, där den stöds av analytiska och teoretiska argument och fruktbar om den bidrar till nya tolkningar (Winther Jörgensen & Phillips, 2000, s ). Gällande fruktbarheten anser jag att analysen bidrar till ny kunskap genom att den undersöker en emotionell aspekt i brottsofferdiskursen. 21