Regnmakarna Av Klaus Hagerup Del 2
Regnmakarna Den här boken är den andra av tre med historien om Regnmakarna. Boken är publicerad inom EU-projektet Kids4Future, EIE/06/204/SI2.447395, Creating Actions among Energy Conscious Children Combining Education, Communication and Energy Knowledge in an Integrated Approach for a Sustainable Future. Om författaren Klaus Hagerup är skaparen av Regnmakarnas universum. Han är född i Oslo 1946 och är en välkänd norsk författare. Han skriver böcker för både barn och vuxna. Hans mamma, Inger Hagerup, var även hon en populär författare och hans pappa skrev även han böcker för barn. Klaus Hagerup är också verksam som dramatiker, instruktör, översättare och skådespelare. 2008 Enova SF/Regnmakerne Författare: Klaus Hagerup, Norge Illustrationer: Lars Hegdal, Norge Design: Scanpartner Trondheim, Norge Typsnitt: The Sans 10.5/16 p Papper: Multiart silk 150 g Tryck: Elanders Tofters AB Översättning till engelska av Tim Challman Översättning till svenska av Annika Claesdotter Regnmakarsången är översatt till svenska av Christer Jonasson Alla rättigheter reserverade. Inga delar av denna bok får mångfaldigas, i någon form eller på några villkor, utan skriftlig tillåtelse från utgivaren. Boken får inte användas kommersiellt. 2
Regnmakarna Del 2 3
kampen om jonia Reinert flög som en pil mot himlen. Han hade tryckt ner startpinnen på snurran med ännu större kraft än sist. Han kunde inte se någon öppning i gasskölden som hängde rakt över honom, men nu var det för sent att styra undan. Han blundade och var säker på att han skulle krocka. I nästa ögonblick var han igenom. Gasskölden var ingen äkta sköld. Det var bara gas. Det hade han inte vetat, men nu visste han. Han kikade bakom sig. Himlen var blå och tom. Någonstans under honom stod fyra Regnmakare på planeten Jonia och tittade upp mot himlen, medan de väntade på den hjälp han inte visste om han kunde ge dem. 4
5
Första kapitlet 6
rostiania Reinert klamrade sig fast vid snurran. Det hade gått snabbt när han flög upp till Jonia tillsammans med Regina, men nu gick det ännu fortare. Han flög som en pil. Nej, han flög mycket snabbare än en pil. Han flög lika snabbt som ljuset. Nej, ännu fortare, för det var absolut mörkt omkring honom och det måste betyda att han lagt ljuset bakom sig. Inte illa för en pojke som flyger på en snurra, tänkte han. Hur länge hade han varit i luften nu? Han hade ingen aning. Hans klocka hade stannat, och det var som om tiden stod stilla här uppe i världsrymden. Ett sus var det enda som hördes. Ett sus från vinden över okända stjärnor och planeter. En av dem var Jorden. Det var dit han skulle. För att hämta Regnmakare som kunde följa med honom tillbaka och hjälpa honom att rädda Jonia, innan Albert Rusten satte igång den hemska SLIT OCH SLÄNG -tävlingen som skulle förstöra den skadade planeten för evigt. Var fanns Jorden? Den kunde inte vara långt borta nu, så fort som han flög. Eller kanske flög han inte alls så snabbt som han trodde? Tänk om det inte fanns någon energi kvar i snurran? Tänk om den hade stannat? Kanske var det världsrymden som susade förbi honom, medan han satt fast högt uppe i himlen som en liten, levande planet som snart skulle dö. Då måste kanske Regnmakarna på Jonia flyga ner till Jorden, och då skulle Regina säkert berätta alltihop för mamma och pappa. Jag är jätteledsen, herr och fru Fredriksson, skulle hon säga. Er kära son Reinert har antagligen blivit en liten död planet. Han sitter fast där uppe någonstans, död på en snurra. Reinert kände tårarna komma. Hur skulle hans begravning bli då? Inget Av jord har du kommit. Jord skall du åter bli på kyrkogården. Nejdå, Av jord har du kommit. Luft skall du bli. Och hur skulle det bli med blommorna på kistan? De fick väl skickas upp mot himlen i gasballonger. Det skulle bli en sorglig begravning, tänkte Reinert. Sorgliga är ju de flesta begravningar, men min kommer att bli ännu sorgligare än alla andra sorgliga begravningar. Nej, så illa kunde det inte vara. Både han och snurran måste fortfarande vara proppfulla av energi, för kramen Regina hade gett honom innan han åkte var den varmaste kram han någonsin hade fått. När han tryckte ner snurrans startpinne och satte fart hade han känt sig starkare än han gjort i hela sitt liv. Den stora frågan var om han flög rätt väg. Han var ju helt ensam. Upp till Jonia 7
hade han flugit tillsammans med Regina. Hon hade sagt att han säkert skulle hitta rätt. Hur kunde hon veta det? Genom att använda snurran på samma sätt som när du kom hit, hade hon sagt. Vad menade hon med det? Att snurran skulle föra honom rätt? Ja, så måste det vara, men det var inte så lätt att lita på en snurra. Han ryckte till. Nu såg han någonting långt borta. Mörkret öppnade sig som en tunnel, eller som en grotta. Himlens grotta öppnade sig och bakom öppningen blinkade det i rött, brunt och orange. Äntligen! Det var Jorden. Nu behövde han bara komma igenom öppningen, hitta ett regnmoln och knuffa in molnet under solen så att regnet blev till en regnbåge. Sedan var det bara att glida nerför bågen. Bara han inte hamnade i Afrika eller i Stilla havet. En liten Regnmakare som flöt omkring på en snurra mitt i Stilla havet var inte mycket till hjälp. Nåja, han fick ta ett problem i taget. Nu var han ute ur mörkret. Planeten under honom glittrade roströd i ljuset från den blodröda solen. Nu gällde det att hitta ett regnmoln. Där var visst ett. Han styrde snurran mot det. Han hade fått bra snits på det nu och kunde gott tänka sig att göra några semesterresor genom världsrymden när han hade räddat Jonia. Nej, nej, Reinert Fredriksson, sa han till sig själv, bli inte kaxig nu. Det är inte säkert du klarar att I detsamma gjorde snurran ett skutt framåt och Reinert kände att farten ökade. Jag rodnade, tänkte han. Jag blev så generad över att jag satt här och skröt för mig själv att jag rodnade och släppte ut mer energi. Jag måste skynda mig att kontrollera snurran, annars flyger den väl till världens ände. Reinert fick kontroll över snurran. Han satte kurs på det svarta molnet och flög in i det utan problem. Regnet forsade ut ur molnet men där inne var luften varm och fuktig. Reinert började svettas, på samma sätt som han ofta gjorde när det skulle bli åska. Jag hoppas det inte är ett åskmoln jag befinner mig i, tänkte han. Jag har ingen större lust att komma hem till Jorden som en blixt, men det är en risk jag måste ta. Jag har trots allt tagit mycket värre risker. Han snurrade runt och lyckades flytta molnet så att solstrålarna träffade det i exakt rätt vinkel. Han flög ut ur molnet och spanade omkring sig. Nu borde det finnas en regnbåge här. Men han såg ingen. Bara det mörka regnet, den blodröda solen och den glittrande planeten under honom. Men ingen jo, där, inte mer än femtio meter 8
ifrån honom, gick en stor båge ner mot jorden. Det måste vara en regnbåge, det var han alldeles säker på, men det var något konstigt med den. Den var inte gul, orange, röd, grön, blå och lila. Den såg ut som en asfalterad gata. Den var grå. Regnbågen var bred och slät. Nästan som en motorväg. En regnbågsmotorväg ner till Jorden. Det var ganska otroligt, men Reinert tyckte inte längre det var särskilt märkligt att uppleva något otroligt. Han flög bort till den grå regnbågen, stannade, gick av snurran och åkte nedåt tills han landade med ett plask. Det var andra gången han hamnade i vattnet efter att ha rutschat nerför en regnbåge, men den här dammen var mycket mindre än den i parken på Jonia. Den var inte mer än drygt en meter djup och alldeles för liten för att han skulle kunna simma i den. Han reste sig upp och upptäckte att han stod i ett badkar. Det måste vara väldigt gammalt och gjort av någon slags metall, för det hade redan börjat rosta. Det vill säga, det hade inte bara börjat, det var nästan sönderrostat. Badkaret hade börjat lösas upp och vattnet han stod i var fullt av stora rödbruna rostflagor. Tala om tur. Han tittade på vattnet. Det hade en färg som var en blandning av brunt, rött, giftgrönt och smörgult. Det här måste vara det mest förorenade vattnet i hela universum. Mycket värre än vattnet i parken på Jonia. Och här stod han och nej, det gjorde han inte! Reinert kom upp ur karet i rasande fart. Han såg sig omkring. Överallt låg högar av något som en gång hade varit kaffekannor, cyklar, klockor, trumpeter, bilar, brödrostar, mikrovågsugnar, tv-apparater, dvd-spelare och skottkärror. Nu var allt bara rostigt, rödbrunt skrot som någon hade kastat. I en hög. Han hade landat på en soptipp! Men var? I vilket land? Pratade de svenska här? Hur skulle han komma hem? Där låg snurran som tur var. Bredvid badkaret. Torr och oskadad. Det var mer än han kunde säga om sig själv. Han var blöt och hade gjort sig illa. Hela kroppen kliade och hans kläder hade fått samma färg som vattnet han landat i. Jag måste tvätta mig, sa han för sig själv. Jag måste hitta någonstans där jag kan tvätta mig. Hoppa i då! sa en skrovlig röst bakom honom. Reinert snurrade runt. Först var han inte säker på om det var en människa eller en robot han såg, men sedan fortsatte den pyttelilla varelsen att prata med honom. 9
Jag kan gott vänta med att bada, jag. Det var alltså en människa. Den konstigaste människa Reinert någonsin hade sett. Och den fulaste. Mannen som stod där och kikade på honom var bara hälften så stor som Reinert, men han såg inte ut som en dvärg, han såg ut som han såg ut som en rostig, gammal kamin. Benen var så korta att det knappt var något avstånd mellan fötterna och höfterna. Det var konstigt att han överhuvudtaget kunde gå på dem. Kroppen var rund och liknade en gammal gjutjärnskamin. Armarna stack ut på var sin sida, utan armbågar. De såg ut som två grepar som just hade körts ner i gödselstacken. Halsen liknade ett kaminrör och huvudet en skorsten, inte minst för att det vällde ut svart rök ur munnen när varelsen andades. Ett ögonblick undrade Reinert om han hade flugit så snabbt att han hamnat i forntiden. Den lille mannens kläder såg ut som en rustning. Kanske han var en riddare, men i så fall måste han vara en rejält fattig riddare. Rustningen såg ut att kunna gå i bitar vilken sekund som helst och mannen rev loss stora rostflagor från armarna medan han pratade. Håret var det enda som såg naturligt ut på honom. Det var vitt, men stort och tjockt fast mannen måste vara minst nittio år gammal. Men hoppa i då, upprepade han hest. Det måste vi när vi ska tvätta på oss smutsen. Tvätta av oss smutsen, menar du väl, sa Reinert. Den gamle mannen skrattade. Det lät som när man försöker tvärstanna en bil med dåliga bromsar. Det är väl ingen som tvättar av sig smutsen, ylade han. Då blir vi ju friska, ju! Han är galen, tänkte Reinert. Kanske är han farlig också. Jag måste härifrån. Ursäkta, sa han. Den lille mannen svarade inte. Han hade satt sig på en rostig trehjuling, men benen var för korta för att han skulle kunna trampa. Brrrm, brrm, tjöt han. Brrrrrrm, brrrrm. Ge mig fart då! Reinert vågade inte protestera. Han böjde sig ned och gav den gamle mannen fart på den rostiga trehjulingen, medan han funderade på hur han skulle kunna komma därifrån. Wrrrroom! Wrrrrroom! skrek den gamle mannen. Wrrom. Wrrom. Precis, sa Reinert försiktigt. Wroom, wroom. Var är vi egentligen? 10
11
Hemma så klart. Wrrom, wrooom. Hemma var? frågade Reinert ännu ängsligare. Hemma hos oss förstås, sa den lille mannen. Wroom, wroom. Å nej, där kommer mamma! Reinert vände sig om och hoppade ungefär en meter upp i luften. Några hundra meter bort kom ett monster gående mot dem. Det liknade den lille mannen men var 20 gånger större, bortsett från benen som lyckligtvis var lika korta som hans. Monstret gick långsamt, med korta steg, medan det stora skorstenshuvudet hela tiden vreds ömsom åt höger, ömsom åt vänster. Rusty! ropade monstret med en röst som ett flyglarm. Var är du, Rusty? Mamma vill att jag ska bada, förklarade den lille mannen, som Reinert förstod måste vara Rusty. Men jag vill inte. Kan inte du bada istället för mig? Nej, stanna inte. Kör, wrrroom, wroooom! Reinert hade slutat ge fart på trehjulingen. Han stirrade på Rusty. Det var något som inte stämde. Hur gammal är du? sa han långsamt. Fyra år till hösten, svarade Rusty belåtet. Ge fart då, din dumming. Var är vi, Rusty? Hemma så klart. Det har jag ju sagt, sa Rusty surt. Ge fart nu. Jag förstår det, sa Reinert. Men är vi på Jorden? Det säger jag inte om du inte knuffar på så jag får fart. Reinert knuffade trehjulingen ett par meter framåt. Rusty tjöt av glädje. Är det här Jorden, Rusty? Mer fart! Jag ger fart. Är det här Jorden? Det är det ju inte. 12
Vad är det då? Ge mig mera fart! Jag knuffar på cykeln hela tiden. Wrrom, wrooom! Det här är Rostiania. Rostiania? Ja, och jag kan en jättefin saga, så det så. Reinert tittade ut över bråten. Rustys mamma var fortfarande långt bort. Vad handlar sagan om? Den handlar om Rostiania så klart, sa Rusty gnälligt. Berätta, sa Reinert. Bara om du ger mig fart. Wroom, wroom. Fortare! Och medan Reinert gav Rusty från Rostiania fart på en urgammal trehjuling, berättade den lille pojken sagan om en planet som en gång hade liknat Jorden. Då hette den Gronia. De gamla gronierna liknade jonierna och tävlade varje år om att använda så mycket energi de kunde. Så småningom dog det gamla livet på Gronia ut, men samtidigt växte det upp nytt liv i skogarna med döda träd, havet med ruttet vatten och städerna med giftig luft. Det nya som växte upp blev till ett nytt folk. De kallade planeten för Rostiania och sig själva för rostianer. De liknade de gamla gronierna lite, men samtidigt var de helt annorlunda. De tålde varken ren luft eller friskt vatten. Tvärtom, för att hålla sig vid liv måste de förorena sig själva så mycket de kunde. De kunde bara äta mat som var härsken och rutten, och när de tvättade sig var det inte för att bli rena. Så småningom förändrade de utseende och blev allt mer lika skrotet de levde på. Bara en sak påminde om den gamla gronietiden. Det var håret. Rostianerna hade fortfarande hår på huvudet. Det var äkta hår, men samtidigt var det speciellt. Alla barn på Rostiania föddes med vitt hår. Och när vi blir gamla rostar håret också, sa Rusty. Och så ramlar det av, som resten av kroppen. Ramlar kroppen av? frågade Reinert förskräckt. Ja, sa Rusty. I stora flagor, men vi dör inte. Vi bara rostar sönder. Fiffigt va? Det tyckte inte Reinert. Han ville hellre äta färsk mat än rutten, hellre tvätta sig ren än smutsig, och han ville mycket hellre dö på vanligt sätt än rosta sönder i stora flagor. Men han sa ingenting. Det verkade som om Rusty gillade tillvaron på Rostiania. Det var nog för att han inte visste hur livet kunde vara. Plötsligt kände Reinert att han längtade. Mer än han längtat i hela sitt liv. Han längtade hem. Hem till Jorden. Han längtade så att han nästan började gråta. Rusty! Dags att bada! Reinert ryckte till. Han hade glömt monstermamman. Hon var inte mer än trettio meter bort och nu upptäckte hon Reinert. Vem är du? ropade hon gnisslande röst. Det är min lekkamrat! skrek Rusty. Han är jättekul! Han ger mig fart på cykeln. 13
Monstermamman fortsatte stappla emot dem. Nu var hon inte mer än tjugofem meter bort. Stackars barn, sa hon. Du ser ju alldeles frisk ut. Var kommer du ifrån? Från Jorden, viskade Reinert. Nu var hon bara tjugo meter bort. Jag kommer från Jorden, pep Reinert. Men jag har flugit vilse. Kan han inte få bo här hos oss, mamma? ropade Rusty. Nu var hon knappt tio meter bort. Rösten lät som en motorsåg. Jo, det kan han visst få, men då måste han omedelbart rostbehandlas. Hemma på Jorden rostbehandlade man saker för att de inte skulle rosta, men Reinert förstod att här rostbehandlade man för att något skulle rosta. Han hade ingen aning om hur Rustys mamma tänkte rostbehandla honom, och han var helt säker på att han inte ville veta det. Hon var bara fem meter bort när hon böjde sig ner, sträckte armarna mot honom och log. Svart rök vällde ut ur hennes mun. Kom här, min pojke, så ska vi nog få dig riktigt smutsig. Reinert var inte den starkaste pojken i klassen, men han var ganska vig och bra på att springa. I samma ögonblick som Rustys mamma skulle ta tag i honom vred han sig undan och rusade i rasande fart bort till snurran, som han ställt ifrån sig en liten bit bort. Han tryckte ner startpinnen. Snurran lättade inte. Han hörde Rusty skrika alldeles i närheten. Gå inte. Stanna här och ge fart! Reinert kastade sig över startpinnen. Rusty vrålade. Hämta honom, mamma! Säg att han ska stanna här och leka med mig! 14
Reinert tryckte och tryckte. Snurran gick runt, runt, men den lättade inte. Nu kom Rustys mamma vaggande emot honom med badkaret under armen. Var inte rädd! vrålade hon. Ett litet bad skadar inte! Reinert kände något strömma genom kroppen. Först blev han iskall, sedan paralyserad och till sist glödhet. Rädslan, tänkte han. Först gjorde den mig stel av skräck, sedan förlamade den mig, sedan gav den mig mer energi. I samma ögonblick han tänkte ordet energi tryckte han ned startpinnen en gång till. Den här gången fungerade det. Snurran lättade och steg mot himlen. När Reinert tittade ner såg han två konstiga varelser som stod på en skrothög och stirrade efter honom. Fastän Reinert var glad att komma undan så tyckte han nästan synd om dem. Han vinkade till dem och de vinkade tillbaka. De var inte elaka. De visste bara inte hur fint det kunde vara att leva. 15
Andra kapitlet 16
den sjätte regnmakaren När Reinert åkte från Jonia hade han haft så mycket energi att han susat långt förbi Jorden, men den här gången kom han fram. Han lyckades till och med manövrera snurran dit han bodde, och knuffade till ett moln så att regnbågen slutade precis på skolgården. Landningen var perfekt och Reinert kände sig ganska stolt. Han var ju ingen erfaren snurrflygare, men han lärde sig tydligen fort. Skolgården var tom. Reinert gömde snurran i en sopcontainer. Eftersom hans klocka stannat hade han ingen aning om vilken tid på dagen det var. Han visste inte heller hur länge han varit borta. Kanske var det mer än en vecka om man räknade i jordisk tid. Då var han säkert efterlyst. Han kände ett styng av dåligt samvete. Stackars mamma och pappa. Kanske skulle han ringa hem? Nej, det hade han inte tid med, för han hade ingen mobiltelefon. Han fick förklara alltsammans sedan, när han kom hem. Om han kom hem. Nej, nu fick han sluta tänka på sig själv. Han måste tänka på att han skulle rädda de stackars jonierna. Om det inte var för sent. I fickan hade han en lista med namn på alla Regnmakare i skolan. Nu gällde det att hitta dem. Han sprang bort till dörren. Den var låst. Han knackade på. Ingen svarade. Han ryckte i dörrhandtaget. Det är ingen där, sa en liten röst bakom honom. Reinert vände sig hastigt om. Den smala flickan kikade på honom genom glasögon som var så tjocka, att någon med normal syn knappt kunde se igenom dem. Vibeke Holm! Vibeke nickade. Du är Regnmakare! Vibeke nickade igen. Ja, om det är okej. Reinert kände en våldsam lättnad. Nu var de i alla fall två. Men lättnaden höll inte i sig. Även om Vibeke Holm var Regnmakare så var det inte säkert att det fanns någon hjälp att hämta från det hållet. Hon var skolans absolut största nörd, gick med basker, sammetsbyxor och en minst tre meter lång halsduk. Det spetsiga ansiktet var fullt av fräknar. Hon bar alltid omkring på en liten svart väska som hon aldrig öppnade. Hon tappade sina skolböcker på golvet och skrev alla sina uppsatser på rim. Hon var klumpig, glömsk, blyg och förvirrad. Av alla Regnmakarna på listan var Vibeke Holm den han väntade sig minst hjälp av. Självklart att hon skulle vara den första han mötte 17
Det finns över fyrtio Regnmakare i skolan, sa Reinert. Fyrtiotre. Hur vet du det? Jag känner allihop, förklarade Vibeke. Jag har varit Regnmakare sedan jag var fem år. Var är de andra? Vibeke tog av sig glasögonen och började putsa dem. Hennes ögon var stora och ljusblå. De har gått hem, sa hon. Klockan är fem på eftermiddagen. Då måste vi hitta dem. Det tjänar ingenting till. Alla våra jojoar är stulna. Jojoar? Vibeke rodnade. Jag menar snurrorna. Vilka snurror? Regnmakarnas snurror. Någon har stulit dem. Men jag har en extra, för jag räknade med att något sånt skulle hända. Hon satte på sig glasögonen. Jag följer med dig till Jonia. Vibeke log försiktigt mot Reinert som försökte tänka så klart han kunde. Vad vet du om Jonia, Vibeke? Jag vet allt, sa hon men i verkligheten heter jag inte Vibeke. Vad heter du då? frågade Reinert och höll andan. Jag heter Reidun, sa hon och kliade sig på näsan. Mindre än en jordisk timme senare flög de två Regnmakarna i full fart genom himlen på väg mot Jonia. Reinert tittade på Reidun som åkte framför honom. Den långa halsduken hängde som en svans efter henne. Ibland vände hon sig om och vinkade till honom med baskern. Reinert hade redan flugit fel en gång, och litade inte riktigt på sitt lokalsinne i världsrymden, men Reidun verkade inte tvivla ett dugg på vart de skulle. Hon flög rakt fram och till höger och till vänster utan att tveka en sekund. Reinert blev mer och mer säker på att hon hade flugit den här vägen förr. 18
Vem var hon egentligen? Han visste ju att hon var en Regnmakare, men hon måste vara en alldeles speciell Regnmakare. Reinert var säker på att hon inte var så klumpig och fumlig som hon låtsades. När de kramade varandra för att de skulle starta snurrorna var det han som hade varit mest generad, och hon som hade bett honom krama hårdare så att hon också lyckades rodna. Dessutom måste han medge att hon var en ypperlig snurrflygare. Själv låg han framåtböjd och klamrade sig fast, men hon satt rakt upp. Med baskern i ena handen och den svarta väskan i andra. Vad fanns det förresten i den? Hon var säkert inte den hon utgav sig för. Vibeke Reidun Holm var en gåta, och Reinert blev mer och mer säker på att lösningen på gåtan låg i den svarta väskan. Du gjorde det igen! Ruben tittade imponerat på Reinert. För andra gången! Mitt i! Hur var vattnet? Smutsigt, sa Reinert som just hade kravlat sig upp ur dammen i Joniaparken. Det var andra gången han hamnat i den efter att ha glidit nerför regnbågen. Jag vet det, sa Ruben ivrigt. Men var det härligt? Renate tittade strängt på honom. Det är inte härligt att bada i förorenat vatten, Ruben. Nej, det är klart, sa Ruben. Men eftersom han badar i det hela tiden, så Han badade inte, sa René. Han ramlade i. Det vet jag också, sa Ruben. Jag frågade bara ifall jag också skulle ramla i en dag. Då är det bra att veta om Var är de andra? frågade Regina. Reinert pekade upp mot himlen. Där. Högt där uppe kom Reidun seglade. Hon höll baskern och den lilla svarta väskan rakt ut i varsin hand, så hennes armar såg ut som två vingar. Precis innan hon kom ner hoppade hon av regnbågen och landade perfekt mitt bland Regnmakarna. Hej, Regina! sa hon. Regina stod alldeles stilla ett ögonblick och sedan sa hon tyst: Reidun. Ja. 19
Vad gör du här? Jag har kommit för att hjälpa er. Var är de andra? Det är bara jag. Varför det? Våra jojoar är stulna. Jojoar? Jag menar snurrorna. Det var bara Regina och Reidun som pratade. Reinert var fortfarande omtumlad efter att ha landat i dammen. De andra tre såg ut som om de inte visste vad de skulle säga. Varför blev inte din snurra stulen? sa Regina tyst. För att jag hade två. Regina skakade på huvudet. Du skulle inte ha kommit. Nu är jag här. Ja, viskade Regina. Nu är du här. Hon stod alldeles still, som om hon frusit fast i det bruna gräset. Reidun gick närmare henne. Jag är glad för att jag är här, sa hon och räckte fram armarna mot Regina. De båda flickorna kramade varandra hastigt. När de kramat färdigt märkte Reinert att Reidun blivit röd i ansiktet, medan Regina var likblek. Okej, sa René. Nu måste vi få upp ångan. Annars klarar vi det inte. Reinert tittade på klockan, men den hade visst stannat för gott. Hur länge har jag varit borta? Två fingerknäppningar, sa Renate. Inte mer! Reinert hade varit säker på att han varit borta i flera timmar. 20
Två fingerknäppningar är ganska länge, sa René. Inte på Jorden, sa Reinert. Vi är inte på Jorden nu, sa Reidun. Vi är på Jonia. Ja, sa Regina och gav Reidun ett konstigt, lite sorgset ögonkast. Nu är ni på Jonia. Ja, sa René. Det är vi allihop, och om vi ska fortsätta vara här föreslår jag att vi går upp till högkvarteret och planerar vad vi ska göra. Vi är bara sex Regnmakare och har inte råd att förlora en fingerknäppning. Ruben tittade bekymrat på Reinert. Kanske är vi bara fem, sa han. Regina stelnade till. Vad menar du? Jag menar bara, sa Ruben fort, att om inte Reinert kommer ner i Svarta grytan och får tvätta av sig all smutsen kommer han att klia hål på sig. Det höll jag på att göra när jag jag menar det höll jag inte alls på, men jag kan tänka mig hur det känns. När Reinert kravlade sig upp ur Svarta Grytan var han ännu mer omtumlad än förra gången han blev renad. Den här gången var det inte bara smutsen från dammen på Jonia som måste bort, utan också föroreningarna från badkaret på Rostiania. Och de var mycket värre. När han var ren till slut kändes det som om han varit i grytan en evighet. De andra höll på att diskutera för fullt vad som måste göras. Det viktigaste är att sätta stopp för föroreningarna som redan finns här, sa René. Vi har redan några projekt på gång. Vad då? frågade Reinert, som nästan hade slutat klia sig och mådde mycket bättre. Renate och jag arbetar med att göra frisk luft, sa Regina. Om vi lyckas kan vi kanske lösa upp gasmuren. Reidun skakade på huvudet. Hur har ni tänkt att det skulle gå till? Jag har också ett projekt, sa Ruben. Vi försöker göra om parken till en äkta park, sa Renate. Vi håller på att bygga 21
ett växthus. När vi har utvecklat plantor så det räcker, och de är starka nog, ska vi plantera ut dem så de renar luften. Reidun skakade på huvudet igen. Luften här är så förorenad att växterna bara kommer att dö, sa hon. Inte om jag får till mitt projekt, sa René ivrigt. Pappa är arkitekt och jag har fått honom att rita några skorstenar som är så höga att de går ända upp till gasskölden, eller atmosfären som en del kallar det. Då försvinner alla föroreningar upp i himlen och gör ingen skada. Och så har jag ett projekt, sa Ruben. Reidun skakade på huvudet för tredje gången. Jonia kommer att gå under långt innan ni har lyckats plantera en enda blomma i parken. Det första vi måste göra är att köpa oss tid. Hur mycket kostar det? frågade Ruben. Det kostar inte pengar, sa Reidun långsamt, men det kostar kraft, energi och mod. Regina suckade. Jag vet det, sa hon. Reidun tittade på Reinert. Och det gör du också, visst? Reinert nickade. Han visste vad flickorna tänkte på, utan att de hade sagt det. Renate tittade på René. Du också? Han nickade. Ja, men det kan vara farligt. Det är inte ens säkert att vi överlever, det har ni väl klart för er. Alla nickade, bortsett från Ruben. Hallå, sa han nervöst. Hallå Ruben, sa René. Vad är det? Att jag inte har någonting klart för mig, sa Ruben surt. Du fattar väl att det är farligt, sa Renate. 22
Du kan gott dra dig ur, om du inte vågar, sa René. Det är klart jag vågar, sa Ruben hetsigt. Jag vågar allting. Jag vill bara veta vad det är jag vågar. Sabotage, sa Regina. Vi måste sabotera Albert Rustens Slit och Släng -tävling, sa Renate. Med fara för våra liv, sa René. Kan vi inte försöka göra det utan fara för våra liv istället? sa Ruben och stoppade tummen i munnen. Renate drog ut den igen och förklarade att faran sannolikt inte var så stor, men att det var viktigt att vara beredd på det värsta. Det är lika viktigt att vara beredd på det bästa, sa Ruben och stack handen i fickan. Innan någon hann stoppa honom hade han tagit fram en sprayburk och sprayat sig i munnen. René kastade sig över honom och fick tag i burken. Du får inte! vrålade han. Ruben såg ut som om han var på vippen att börja gråta, men bet ihop och sa surt: Man får ju ingenting här längre. Spray förorenar, sa René. Det är ju bara sockerspray! Alla andra använder det! Aj! Renate hade tagit tag i hans örsnibb. Nu vred hon den runt. Att alla andra använder det gör inte saken bättre, sa hon strängt. Ungarna blir så hyperaktiva av all sockersprayen att de studsar omkring som gummibollar. Det är därför bilhusen stängs automatiskt när de kör. Folk är rädda för att deras barn ska hoppa ut i farten. Spray är ett otyg, sa René. Folk börjar med sockerspray. När de blir äldre börjar de spraya sig i håret, under armarna, i näsan och mellan tårna. När de har duschat sprayar de sig över hela kroppen för att de ska lukta gott. Och för varje gång de sprayar sig tar det kortare och kortare tid innan den goda lukten försvinner, och så måste de spraya sig ännu oftare. Jag känner en man som sprayar sig tio gånger om dagen. Det hade varit mycket bättre om han hade duschat tjugo gånger. 23
Jag vill inte duscha tjugo gånger om dagen, sa Ruben hetsigt. En gång är mer än nog. Det är bra, Ruben, sa Regina. Men en liten munspray socker på lördagar får räcka. Annars blir du rastlös. Han är hyperrastlös, sa Renate hetsigt. Det är jag inte alls, sa Ruben. Jag är bara en väldigt ivrig kille. Ursäkta, sa Reidun. Har vi tid med det här? Regina skakade på huvudet. Nej, vi måste sätta igång. Med sabotaget, sa Renate. Med fara för våra liv, sa René. Ruben svalde. Jag är klar, sa han. Vad ska jag göra? Alla hade vänt sig mot Reinert. De litar på mig, tänkte han. Men jag har ingen aning om vad jag ska säga. Jag är ju en alldeles färsk Regnmakare. Jag kan inte hjälpa dem. Kanske vi skulle började han. De andra stirrade på honom medan han letade efter orden. Det är ju fem klasser i Slit-och släng -tävlingen, sa han långsamt. Klassen för användande av mest drivmedel och Klassen för mest oljespill, sa Regina. Borde inte den klassen egentligen heta Klassen för att göra slut på naturen? frågade Reidun. Varför det? frågade Renate. För att det är det ni gör här, eller hur? sa Reidun. Ni gör slut på oljan och gasresurserna utan att forska om vad som ska ersätta dem. Det är väl inte precis vi som gör det, sa Regina hetsigt. Vad är det som ska ersätta? frågade Ruben. Det skulle jag gärna vilja veta. Det är började Reidun, men René avbröt henne. Det är det vi jobbar för att komma på, sa han. Tyvärr tar det alldeles för lång tid. Och så har vi klassen för högsta strömförbrukning. Klassen för kastande av engångsförpackningar, sa Renate. Det är ett jätteproblem hos oss. All mat vi köper är nämligen inpackad i plast. 24