Denna rapport är en sammanställning grundad på Utrikesdepartementets bedömningar. Rapporten kan inte ge en fullständig bild av läget för de mänskliga rättigheterna i landet. Information bör sökas också från andra källor. Utrikesdepartementet Mänskliga rättigheter i Colombia 2010 ALLMÄNT 1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna I Colombia pågår sedan mer än 45 år en intern väpnad konflikt, vilken har haft förödande konsekvenser för åtnjutandet av de mänskliga rättigheterna i landet. Ojämlikhet och utanförskap utgör fortfarande grogrund för missnöje och väpnad kamp i Colombia. Konflikten bottnar i en historia av social och ekonomisk orättvisa samt svaga statliga institutioner i det vidsträckta territoriet. Aktörerna i konflikten är de kommunistiska gerillorna Farc och ELN samt statens säkerhetsstyrkor (polis och militär). Andra illegala väpnade grupper utsätter också civilbefolkningen för våld och mänskligt lidande. Samtliga illegala väpnade grupper är involverade i produktion och smuggling av narkotika, vilket till stor del finansierar rörelserna. Mellan 2003 och 2006 genomfördes en avmobiliseringsprocess där drygt 30 000 medlemmar ur paramilitären avväpnades. Avmobiliseringen försvagade avsevärt de paramilitära strukturerna och bidrog till minskat våld och ökad säkerhet. Kritiker menar dock att fenomenet fortlever genom det stora antal så kallade nya illegala väpnade grupper som har uppkommit sedan avmobiliseringen. Colombia har idag mellan tre och en halv och fem miljoner internflyktingar vilket utgör en av de värsta humanitära kriserna i världen. Den interna väpnade konflikten är den huvudsakliga anledningen till att människor flyr. De illegala väpnade grupperna fortsätter att begå brott mot internationell humanitär rätt och allvarliga övergrepp såsom massakrer och attacker mot civilbefolkningen, tvångsrekryteringar av barn, tvångsförflyttningar, kidnappningar och sexuellt våld mot kvinnor och flickor. Kvinnor och barn är särskilt utsatta i den väpnade konflikten, framförallt afrocolombianer och de som tillhör urfolk.
I augusti 2010 tillträdde Juan Manuel Santos som president. Hans regering har tagit viktiga initiativ för att stärka respekten för mänskliga rättigheter. Ett tydligt engagemang har visats för konfliktens offer och deras rättigheter. Regeringen har bland annat presenterat ett lagförslag om gottgörelse för konfliktens offer och återbördande av land. Fortfarande hotas och mördas dock försvarare av mänskliga rättigheter och lokala ledare för grupper som gör anspråk på sin mark. En av de allvarligaste kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Colombia gäller skandalen med utomrättsliga avrättningar, de så kallade falsos positivos. FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter uppskattar att runt 3000 personer kan ha mördats av representanter ur säkerhetsstyrkorna för att sedan presenteras som gerillamedlemmar dödade i strid. Brotten ska främst ha ägt rum mellan 2004 och 2008. Processen med att ställa de brottsmisstänkta inför rätta avancerar och runt 300 domar har hittills avkunnats. Ett annat allvarligt avslöjande rör Colombias säkerhetstjänst DAS, som olagligt har avlyssnat och förföljt bland andra oppositionspolitiker, journalister, försvarare av mänskliga rättigheter, och domare i Högsta domstolen. Uppgifter från tidigare DAS-anställda, om att de givits order om avlyssningarna från den förra regeringen, håller på att utredas. En tidigare chef för säkerhetstjänsten har sökt sin tillflykt och beviljats politisk asyl i Panama. Rättegångarna fortsätter vidare efter den uppmärksammade skandalen parapolítica om samröre mellan parlamentariker, regionala och lokala politiker med paramilitären. Fler än 100 parlamentariker och drygt 400 lokalpolitiker utreds. Högsta domstolen utreder dessutom om flera av politikerna har gjort sig skyldiga till brott mot mänskligheten. Straffriheten är utbredd i Colombia. Domare och åklagare utsätts för hot och förföljelse. En genomgripande reform av rättegångsprocessen i brottmål har införts, och rättegångarna har gjorts kortare och effektivare. Dock lider systemet fortfarande av många brister i genomförandet, bland annat på grund av otillräckliga resurser. Korruption utgör ett annat betydande problem inom rättssystemet. Lagen om rättvisa och fred har inneburit omfattande strafflättnader för grova brott begångna av tidigare paramilitärer i utbyte mot fullständiga erkännanden och redogörelser för de brott som begåtts. Hittills har tillämpningen av lagen endast lett till två fällande domar, som nu överklagats. Försvarare av mänskliga rättigheter utsätts alltjämt för hot och våld. Under 2010 mördades 32 försvarare av mänskliga rättigheter enligt icke-statliga källor. Colombia är fortfarande ett riskfyllt land för fackföreningsaktiva. Enligt officiella uppgifter dödades 26 fackföreningsmedlemmar under 2010. Enligt 2
officiella siffror dödades 11 icke-fackanslutna lärare under 2010. Journalister är en annan utsatt grupp och en journalist rapporterades mördad under 2010. Fattigdomen är fortfarande utbredd i Colombia. Enligt FN lever 45,7 procent av befolkningen i fattigdom varav 16,5 procent i extrem fattigdom. Ojämlikheten i fördelning av landets resurser är stor. Diskriminering av kvinnor, afro-colombianer, HBT-personer, urfolk och andra minoriteter förekommer. 2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer Colombia har ratificerat följande centrala konventioner om mänskliga rättigheter: - Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR), samt de fakultativa protokollen om enskild klagorätt respektive avskaffandet av dödsstraffet. - Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR). - Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD). - Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor, Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against Women (CEDAW), samt det fakultativa protokollet om enskild klagorätt som ratificerades 2007. - Konventionen mot tortyr med mera, Convention against Torture and Other Cruel, Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT). - Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child (CRC), samt de två tillhörande protokollen om barn i väpnade konflikter respektive handel med barn, barnprostitution och barnpornografi. - Flyktingkonventionen, Convention related to the Status of Refugees, samt det tillhörande protokollet från 1967. - Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International Criminal Court (ICC). - Den amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter med tilläggsprotokoll. Tilläggsprotokollet om avskaffandet av dödsstraffet har emellertid inte undertecknats eller ratificerats. Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, Convention on the Rights of Persons with Disabilities, har inte undertecknats. 3
Konventionen mot påtvingade försvinnanden, Convention for the Protection of all Persons from Enforced Disappearances, har undertecknats men inte ratificerats. Konsultationer pågår för att se över möjligheterna att ratificera det fakultativa tilläggsprotokollet till konventionen mot tortyr. År 2002 ratificerades Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, dock med förbehåll för krigsförbrytelser fram till år 2009, med motiveringen att utrymme måste ges för kommande fredsförhandlingar. Brott mot mänskligheten omfattas inte av undantaget. Förbehållet avslutades planenligt i november 2009 men enbart krigsförbrytelser utförda efter förbehållets avslutande kan tas upp av den internationella brottmålsdomstolen. Colombia uppfyller sina åtaganden i rapporteringen till FN-systemets kommittéer. Colombia genomgick 2008 den universella granskning av respekten för mänskliga rättigheter som genomförs av FN:s råd för mänskliga rättigheter. Granskningen visar att framsteg har gjorts men att det fortfarande finns utmaningar. Colombia har förbundit sig att följa granskningens rekommendationer. Organisationen Comisión Colombiana de Juristas menar dock att Colombia inte har lyckats genomföra dessa, framförallt de rörande utomrättsliga avrättningar, mord på fackligt aktiva, urfolkens utsatta situation och problemet med den utbredda straffriheten. FN:s oberoende expert för minoritetsfrågor samt FN:s permanenta forum för urfolksfrågor besökte Colombia under 2010. Tre av FN:s särskilda rapportörer och en oberoende expert besökte Colombia under 2009. Besöken gjordes av FN:s särskilda rapportör för försvarare av mänskliga rättigheter, FN:s särskilde rapportör för oberoendet av domare och jurister, FN:s särskilde rapportör för utomrättsliga, summariska och godtyckliga avrättningar samt FN:s oberoende expert för minoritetsfrågor, som fokuserade på afrocolombianers situation. MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER 3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr På grund av den interna väpnade konflikten och det utbredda våldet fortsätter grava kränkningar av rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr. Den allmänna våldsnivån är hög. Colombias rättsmedicinska institut rapporterar om 15 681 mord i Colombia under 2010, vilket är en minskning med 1 997 mord jämfört med året innan. Tortyr är förbjudet enligt grundlagen, men förekommer enligt FN:s kontor för mänskliga rättigheter, och rapporteras utföras av såväl säkerhetsstyrkor som 4
illegala väpnade grupper. Statistiken är dock bristfällig eftersom många drabbade avstår från att göra anmälningar av rädsla för repressalier. FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter uppskattar att runt 3000 personer kan ha fallit offer för de utomrättsliga avrättningar, falsos positivos, där representanter ur säkerhetsstyrkorna har dödat civila för att sedan visa upp dem som gerillamedlemmar dödade i strid. Majoriteten av dessa brott tros ha ägt rum mellan 2004 och 2008. Processen med att söka sanningen och ställa de skyldiga inför rätta avancerar. FN:s kontor för mänskliga rättigheter uppger att Riksåklagarens enhet för mänskliga rättigheter handhar 1488 fall med 2547 offer. Utöver dessa behandlas cirka 400 fall av andra enheter och ytterligare 448 fall hanteras fortfarande av de militära domstolarna, vilket FN kritiserar. FN:s särskilde rapportör för utomrättsliga, summariska och godtyckliga avrättningar menar att dessa avrättningar har skett på ett systematiskt sätt, i flertalet regioner, av många förband och varit omfattande till antalet. FN rekommenderar att alla fall rörande utomrättsliga avrättningar sköts av de civila domstolarna. Konstitutionsdomstolen har också fastställt att processen ska föras över till ordinarie domstolar, men överförandet går långsamt. Under 2010 skedde enligt officiella uppgifter 39 massakrer med sammanlagt 183 döda. Antalet massakrer har ökat med 34 procent och antalet offer för dessa med 24 procent jämfört med samma period 2009. Massakrer uppges främst ha begåtts i samband med strider mellan illegala väpnade grupper om kontroll över territorium. Gerillagruppen Farc är den väpnade aktör som står bakom flest massakrer, men i de flesta fall förblir förövarna oidentifierade. Situationen för försvarare av mänskliga rättigheter i Colombia är fortsatt allvarlig. Under 2010 dödades 32 försvarare av mänskliga rättigheter enligt organisationen Programa no gubernamental de protección a defensores y defensoras de derechos humanos - Somos Defensores. Därtill rapporterar organisationen om över 100 fall av hot och 10 attentat. FN:s särskilde rapportör för försvarare av mänskliga rättigheter uppger att dessa blir trakasserade och förföljda, men pekar samtidigt på regeringens arbete för att förbättra situationen för denna grupp genom införandet av ett skyddsprogram samt en politik för mänskliga rättigheter. Regeringen rapporterade att 282 personer kidnappades 2010, jämfört med 213 personer år 2009. Sett över ett decennium har dock antalet kidnappningar minskat avsevärt. Enligt statlig statistik kidnappades 3572 personer år 2000. Påtvingade försvinnanden har förekommit i Colombia under flera decennier och de skyldiga till dessa brott är i regel de illegala väpnade grupperna. Även säkerhetsstyrkorna har i viss utsträckning begått denna typ av övergrepp. Enligt organisationen US Office on Colombia finns inga säkra uppgifter om antalet påtvingade försvinnanden och uppskattningarna varierar mellan olika organ. Enligt officiella källor beräknas mellan 12 000 och 32 000 personer ha försvunnit ofrivilligt. Arbete pågår med att konsolidera statistiken över 5
6 försvunna personer. Den nationella kommissionen för sökandet efter försvunna personer (Comisión Nacional de Búsqueda de Personas Desaparecidas) rapporterade i slutet av 2010 om knappt 15 000 fall. Minor utgör ett allvarligt hot mot människors liv och hälsa. Under 2010 dödades 36 personer av minor och 363 skadades, enligt officiella siffror. Många minor är utplacerade av Farc för att skydda läger och kokaodlingar. Av minoffren beräknas 60 procent vara militär personal och 40 procent civila. Fängelserna är överbefolkade och förhållandena svåra. I oktober 2010 rapporterade den ansvariga myndigheten (Inpec) om drygt 83 000 fångar i landets fängelser, med kapacitet för drygt 68 000 intagna. Regeringen har under hösten 2010 presenterat ett reviderat lagförslag om gottgörelse för konfliktens offer och återbördande av land (Ley de Víctimas y Restitución de Tierras) som nu behandlas i kongressen. Lagförslaget kommer, om det godkänns, att innebära att miljoner colombianer kan söka kompensation från regeringen för övergrepp som begåtts av såväl de illegala väpnade grupperna som säkerhetsstyrkorna, samt att personer som förlorat sin mark i konflikten kan kräva den åter. FN uppskattar att mellan 1,2 och 10 miljoner hektar land har tagits över av paramilitärer eller andra illegala väpnade grupper. UNHCR rapporterar att 655 internflyktingar mördades under 2009, varav 22 procent var lokala ledare för grupper som gör anspråk på mark. 4. Dödsstraff Dödsstraff är förbjudet enligt den colombianska grundlagen och opinion saknas för att återinföra det. 5. Rätten till frihet och personlig säkerhet Godtyckliga frihetsberövanden är förbjudna enligt lag. Häktning får endast ske om en person blir påkommen på bar gärning eller om det finns en häktningsorder utfärdad. Frihetsberövade ska ställas inför en domare inom 36 timmar efter anhållan. Därefter ska åtal väckas inom 30 dagar och rättegången inledas inom 90 dagar. Vid grova brott ska åtal väckas inom 180 dagar. Dessa tidsrymder överskrids dock ofta. Organisationer för mänskliga rättigheter rapporterar att det förekommer godtyckliga frihetsberövanden och att fackligt aktiva och försvarare av mänskliga rättigheter är särskilt utsatta. Under 2010 har minst 130 försvarare av mänskliga rättigheter utsatts för godtyckliga frihetsberövanden, enligt Colombia Defensores.
Idag finns polis och militär närvarande i stora delar av landet. Den statliga närvaron på landbygden är dock fortfarande bristfällig, inte minst vad gäller andra institutioner såsom rättsväsende och ombudsmannamyndighet. I områden som kontrolleras av gerillan och andra illegala väpnade grupper är den personliga rörelsefriheten begränsad. Samtliga illegala väpnade grupper genomför regelmässigt vägspärrar, blockader och kontroller av flodtrafik som hindrar förnödenheter som mat, mediciner och sjukvårdspersonal att nå civilbefolkningen. Denna typ av restriktioner genomförs även av säkerhetsstyrkorna, dock ej i samma utsträckning. Enskilda organisationer rapporterar om en svår situation för personer som lever i områden under starkt inflytande av gerillan och andra illegala väpnade grupper, och att många utsätts för förtryck och övergrepp från dessa. Det rapporteras att personer, framförallt ungdomar och kvinnor, tvingas leva efter särskilda förhållningsregler och hindras bland annat från att uttrycka sina åsikter fritt och mötas på offentliga platser. Det förekommer att gerillan och andra illegala väpnade grupper inför utegångsförbud på kvällar, framför allt i fattiga områden i storstäderna. Illegala rekryteringar till armén, så kallade batidas, rapporteras förekomma. Organisationen Civis rapporterar om fall där armén olagligt rekryterat soldater genom att söka upp unga män som inte burit med sig sitt intyg på utförd militärtjänstgöring och tvingat dem till militärtjänstgöring. Detta strider mot lagen som kräver en formell rekryteringsprocess. För utrikesresor och anskaffande av pass finns i princip inga restriktioner för colombianska medborgare. 6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen Stadgandena som syftar till att garantera rättssäkerhet är väl utvecklade i Colombias grundlag. Straffriheten är dock omfattande. Medborgarnas rättssäkerhet påverkas av att domare och åklagare kan ha svårt att utöva sitt ämbete på grund av hot och förföljelse från samtliga illegala väpnade grupper. Särskilt i samband med utredningar av massakrer och narkotikabrott har domare och åklagare hotats, mördats eller tvingats fly. Flera domare och åklagare har behov av särskilda statliga skyddsåtgärder. Korruption förekommer inom rättssystemet, vilket också leder till straffrihet och minskad rättssäkerhet. En genomgripande reform av rättegångsprocessen i brottmål har stegvis införts i Colombia och används nu i hela landet. Åklagarrollen skildes från domarrollen och rättegångarna gjordes muntliga och offentliga. De har därmed blivit kortare och effektivare. Dock lider systemet fortfarande av brister i 7
8 genomförandet, bland annat på grund av otillräckliga resurser. Flera ministerier har enheter för mänskliga rättigheter och presidentämbetet har ett särskilt program rörande mänskliga rättigheter, Programa Presidencial de Derechos Humanos y Derecho Internacional Humanitario, som lyder under vicepresidenten. FN:s kontor för mänskliga rättigheter har rekommenderat att arbetet centraliseras och att en nationell strategisk plan utformas. Colombias vicepresident, som har ett särskilt ansvar för mänskliga rättigheter, har inlett en process i syfte att forma en bred, nationell politik för mänskliga rättigheter. Statliga kontrollorgan övervakar skyddet av de mänskliga rättigheterna. Procuraduría General de la Nación, ett kontrollorgan, bevakar efterlevnaden av grundlagen, övriga lagar, juridiska beslut och myndighetsutövning. Ombudsmannen för mänskliga rättigheter, Defensoría del Pueblo, verkar på nationell, regional och kommunal nivå. Ombudsmannamyndigheten, som är självständig gentemot såväl den dömande som den exekutiva makten, tar emot anmälningar från allmänheten om kränkningar av rättigheter och följer upp dessa gentemot berörda myndigheter. Trots att ombudsmannens regionala kontor har utökats de senaste åren finns svårigheter att nå ut till de mest konfliktdrabbade områdena. De lokala ombudsmännen, Personeros, finns i samtliga av landets kommuner. De finansieras av staten och utses direkt av kommunstyrelsen. I många kommuner har dessa bildat kommunala kommittéer för mänskliga rättigheter med bred representation från det civila samhället. För att skydda de mänskliga rättigheter som stadgas i konstitutionen finns en mekanism som kallas tutela genom vilken medborgare som anser sig fått sina rättigheter kränkta kan begära upprättelse genom en rättsprocess. Mekanismen har visat sig effektiv och används i stor utsträckning. Varje vecka inkommer ungefär 10 000 tutelas varför man infört en process för att välja ut vilka som ska behandlas. I Colombia finns förutom de civila domstolarna ett militärt domstolsväsende. Åtal rörande brott mot de mänskliga rättigheterna, såsom utomrättsliga avrättningar, ska hänföras till de civila domstolarna. Trots detta uppger FN:s kontor för mänskliga rättigheter att 448 fall av utomrättsliga avrättningar för närvarande utreds av de militära domstolarna. Antalet fall som flyttats från de militära till de civila domstolarna har dessutom minskat. Den reform av rättegångsprocessen som genomförts i de civila domstolarna är nu under införande även i de militära domstolarna. Ett allvarligt problem för rättssäkerheten är svårigheterna att ge adekvat skydd till brottsoffer och vittnen. Ett flertal statliga skyddsprogram finns. De
huvudsakliga är riksåklagarmyndighetens skyddsprogram för konfliktens offer och vittnen samt inrikes- och justitieministeriets särskilda skyddsprogram för andra utsatta personer såsom fackliga ledare, försvarare av mänskliga rättigheter, journalister och politiskt aktiva. Inrikes- och justitieministeriets skyddsprogram omfattade i slutet av 2010 cirka 10 000 personer. Colombias säkerhetstjänst (Departamento Administrativo de Seguridad, DAS) har illegalt avlyssnat och förföljt oppositionspolitiker, journalister, försvarare av mänskliga rättigheter samt domare i Högsta domstolen. Myndigheten anklagas även för att ligga bakom hot riktade mot försvarare av mänskliga rättigheter och deras familjemedlemmar. Riksåklagarmyndigheten har fastlagt att illegala avlyssningar har skett och utredningen fortgår. Några DAS-anställda har berättat om avlyssningarna, erkänt sin delaktighet och dömts. Ett flertal av dessa menar att de fått order om avlyssningarna från den dåvarande regeringen, något som nu utreds. Skandalen har rönt stor uppmärksamhet och en tidigare chef för säkerhetstjänsten hävdade att hon inte skulle garanteras en rättssäker process i Colombia. Hon sökte därför i slutet av 2010 politisk asyl i grannlandet Panama och beviljades detta. 7. Straffrihet Straffriheten är fortsatt utbredd även om en viss förbättring har skett. Orsakerna till straffriheten är komplexa och beror bland annat på bristande resurser och korruption. Ytterligare anledningar är hot och infiltrering från de illegala väpnade grupperna. FN:s särskilde rapportör för oberoendet av domare och jurister anser att Colombia har gjort framsteg inom området de senaste tjugo åren men att det fortfarande finns utmaningar, såsom att minska dröjsmålen inom rättsystemet, öka säkerheten för domare och minska korruptionen. Lagen om rättvisa och fred (Ley de Justicia y Paz) togs fram som ett juridiskt ramverk för avmobiliseringen av de paramilitära styrkorna, för att söka sanningen och för att gottgöra de drabbade. Lagen innebär väsentliga strafflättnader för paramilitären, med maxstraff på åtta år för grova brott, i utbyte mot fullständiga erkännanden och redogörelser för de brott som begåtts. Fram till och med 2010 hade drygt 4 000 utredningar mot avmobiliserade paramilitärer inletts och över 44 000 brott erkänts, varav 18 000 mord. Hittills har dock processen bara lett till två fällande domar, vilka båda har överklagats till Högsta domstolen. Kritiken som riktas mot lagen är att åtalsprocesserna tar för lång tid, att åklagarmyndighetens resurser inte är tillfredsställande och att offren inte är tillräckligt delaktiga i processerna. Kritiker menar att avmobiliseringen avsevärt försvagat paramilitära strukturer, men att fenomenet fortlever genom nya 9
illegala väpnade grupper, starkt knutna till narkotikahandeln, som har uppkommit sedan avmobiliseringen. De som stödjer lagen menar att enbart en bråkdel av de avmobiliserade soldaterna nu ingår i andra illegala väpnade grupper samt att lagen har lett till att sanningen om många förbrytelser har framkommit. Kommissionen för gottgörelse och försoning har i uppgift att stödja offren för det paramilitära våldet samt våld från andra illegala väpnade grupper, övervaka återintegreringen av avmobiliserade paramilitärer och ge rekommendationer om hur gottgörelsen bör gå till. En del av kommissionens viktiga arbete är att bevara det historiska minnet av övergreppen. På kommissionens förslag har administrativ gottgörelse införts, vilket innebär att ett visst brott ger rätt till en specifik ekonomisk gottgörelse och på så sätt undviks en tidskrävande rättsprocess. Nästan 25 år hann passera innan någon straffades för händelser i samband med massakern vid Justitiepalatset (Palacio de Justicia) 1985, då närmare 100 personer dödades efter att militären intagit den av gerillarörelsen M-19 ockuperade byggnaden. Under 2010 dömdes dock överste Alfonso Plazas Vega, mot sitt nekande, till 30 års fängelse för försvinnandet av ett tiotal civila i samband med massakern. Domen har överklagats. Domaren i målet ville inleda förundersökning mot flera generaler men tvingades fly landet efter hot. 8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m. Grundlagen föreskriver yttrande- och tryckfrihet, förenings-, mötes- och religionsfrihet, liksom rätt att fritt ansluta sig till politiska och fackliga organisationer. Fackanslutningsgraden är låg och det förekommer hot och våld mot fackanslutna (se avsnitt 10). Ägandet av massmedier, såväl tidningar som television, koncentreras till ett fåtal grupper. Journalister är en utsatt yrkeskår. Hot mot journalister fortsatte under året och den Colombianska fonden för pressfrihet (FLIP) rapporterar i december 2010 om 51 hot mot journalister. Statliga källor rapporterar om ett mord under 2010. I de flesta fall är de illegala väpnade grupperna skyldiga till hoten men övergrepp begångna av statliga aktörer ökar, enligt FLIP. En starkt bidragande orsak till ökningen var den colombianska säkerhetstjänstens avlyssningar av journalister (se avsnitt 6). För att inte utsätta sig för livsfara lägger många journalister munkavle på sig själva och enligt FLIP karaktäriseras den colombianska pressen av en hög grad av självcensur. 9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna 10
Colombia är en konstitutionell flerpartidemokrati. Författningsdomstolen övervakar tillämpningen av grundlagen och har en oberoende ställning i landet. Landets nuvarande grundlag är från 1991 och föreskriver individens grundläggande fri- och rättigheter. Den verkställande makten utövas av presidenten, den lagstiftande makten innehas av kongressen och högsta dömande makt är Högsta domstolen. Presidenten utses för fyra år i allmänna val och tillsätter regeringen och landets högre tjänstemän. Kongressens ledamöter utses likaså i allmänna val för en mandatperiod på fyra år. Representanthuset består av 166 ledamöter och senaten av 102. Rösträttsåldern är 18 år. Poliser och militärer har inte rösträtt. Kvinnor är underrepresenterade i de politiska organen. Av sammanlagt 13 ministrar i regeringen är fyra kvinnor, bland andra utrikesministern. I senat och representanthus är cirka 17 respektive 12 procent av ledamöterna kvinnor. Den nyvalda riksåklagaren är en kvinna, liksom riksrevisorn. På våren 2010 hölls kongress- och presidentval i Colombia. Även om hot, våld och köp av röster förekom anses valen ha varit de lugnaste och mest demokratiska på flera decennier, enligt samarbetsorganisationen för amerikanska stater (OAS). Valövervakning sker även via den nationella paraplyorgansationen Misión de Observación Electoral, vars övergripande utlåtande överensstämmer med OAS. Rättegångarna fortsätter efter den uppmärksammade skandalen parapolítica om samröre mellan parlamentariker, regionala och lokala politiker med paramilitären. Enligt organisationen Nuevo Arco Iris fanns år 2010 utredningar som rör över 100 parlamentariker och fler än 400 lokalpolitiker. Antalet dömda uppgår till minst 23 personer. Ett uppmärksammat fall är den tidigare senatorn Álvaro García Romero som 2010 dömdes till 40 års fängelse, bland annat för anstiftan till en massaker där 15 personer dödades. Högsta domstolen utreder för närvarande om flera av politikerna har gjort sig skyldiga till brott mot mänskligheten, såsom massakrer, tvångsförflyttningar och påtvingade försvinnanden. 11 EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER 10. Rätten till arbete och relaterade frågor Lagen föreskriver att en arbetsvecka ej får överskrida 48 timmar. Minimilönen omförhandlas årligen mellan arbetsmarknadens parter och regeringen men räcker enligt uppgift inte för att garantera en rimlig levnadsstandard för en arbetare med familj. Minimilönen uppgår 2010 till cirka 250 US-dollar per månad.
12 Under 2010 har arbetslösheten legat på cirka 12 procent enligt statliga uppgifter. Arbete inom den informella sektorn sysselsätter 58 procent av de arbetsföra, enligt International Trade Union Confederation (ITUC). Det rapporteras en ökning av antalet anslutna till olika arbetskooperativ samt personer som är anställda på korttidskontrakt. Dessa personer täcks inte av arbetslagarna och nekas därmed sina grundläggande rättigheter till hälsovård och pensionssparande bland annat. Den nya regeringen under president Juan Manuel Santos har aviserat åtgärder för att minska den informella sektorn och öka skyddet för arbetstagarna. Colombia har ratificerat den internationella arbetsorganisationens (ILO) åtta centrala konventioner om mänskliga rättigheter. Arbetare har laglig rätt att organisera sig fackligt med undantag för polisen och militären. Av 18 miljoner arbetsföra beräknas 4,4 procent vara fackligt anslutna. Kollektivförhandlingar tillåts i den privata sektorn men inte fullt ut i den offentliga. Mindre än en procent av landets arbetare täcks av kollektivavtal. Arbetare har en laglig rätt att strejka med undantag för poliser, militärer och anställda inom stora delar av den offentliga sektorn. Detta förbud ignoreras dock och strejker förekommer även inom dessa sektorer. Colombia är fortfarande ett riskfyllt land för fackföreningsaktiva. Lärarkåren är en särskilt utsatt grupp. Enligt statliga uppgifter mördades 26 fackföreningsmedlemmar under 2010. Därtill dödades 11 icke-fackanslutna lärare, en kraftig uppgång från 2009. Unitary Workers Union rapporterar om 38 dödade fackföreningsmedlemmar, inklusive icke-fackanslutna lärare, under 2010. Dessutom förekommer hot och våld. Enligt ITUC utsattes fackföreningsaktiva under 2009 för minst 400 attacker, inberäknat mordhot och påtvingade försvinnanden. Totalt finns drygt 1400 fackföreningsmedlemmar i Inrikesministeriets skyddsprogram. År 2006 skapades en enhet på riksåklagarmyndigheten specialiserad på att utreda våldsbrott mot fackföreningsaktiva. Denna enhet har kraftfullt bidragit till att öka andelen fällande domar. Från skapandet av enheten till år 2009 fastslogs 184 domar, vilket motsvarar nära 80 procent av de fällande domarna sedan 2000. Straffriheten för brott mot fackligt aktiva är dock fortfarande hög och över 1000 anmälda brott kvarstår att utreda. ILO öppnade ett permanent kontor i Colombia 2007 i syfte att arbeta för att skydda och stärka arbetares rättigheter. Colombia var 2010 för första gången på 21 år inte med på ILO:s lista över länder som ska undersökas för bristande efterlevnad av internationell arbetsrätt.
13 11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa Statliga källor uppger att cirka sex procent av statsbudgeten går till hälsosektorn. Det finns både ett statligt och ett privat socialförsäkringssystem, som inkluderar sjukvård och pension. Personer som har formell anställning ansluts via egenavgifter och arbetsgivaravgifter till det privata systemet och får därmed högre ersättningar. Andra ges kostnadsfri sjukvård men av sämre kvalitet. Konstitutionsdomstolen har uppmanat staten att garantera lika förmåner för alla medborgare. Skillnaden i tillgång till vård är stor mellan städer och landsbygd. Framförallt befolkningen i konfliktområden har ofta begränsad tillgång till hälsovård. Diskriminering av internflyktingar förekommer och personer har nekats vård för att de är registrerade i en annan region. UNICEF uppskattar att antalet hiv-smittade i Colombia är ungefär 170 000. Bromsmediciner är dyra och det är svårt för hiv-smittade att få behandling. Enligt UNAIDS har regeringens insatser för att förebygga problemen förbättrats. Enligt WHO och UNAIDS fick cirka 16 300 personer bromsmediciner under 2009 men antalet personer i behov av dessa mediciner uppskattas till ungefär 95 000, enligt samma organ. 12. Rätten till utbildning Grundskoleutbildning är gratis och av barn i åldern sju till elva år går 92 procent i skolan, enligt UNICEF. Avsaknad av resurser och födelseattest utgör hinder för barn till internflyktingar. Barn i fattiga områden, som inte har råd med skoluniform och material, nekas ofta tillträde. Tillgången till utbildning och dess kvalitet är sämre på landsbygden än i städerna, vilket särskilt drabbar afroocolombianska barn och barn från urfolken. Läskunnigheten uppgår till drygt 93 procent för colombianer över 15 år, enligt Världsbanken. Av statsbudgeten gick 13,9 procent till utbildningssektorn 2010. 13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard Enligt FN:s siffror från 2009 lever 45,7 procent av befolkningen i fattigdom varav 16,5 procent i extrem fattigdom. Ojämlikheten i fördelningen av ekonomiska resurser är stor i landet. Colombias gini-koefficient, som mäter ekonomisk ojämlikhet, är hög (0,585). Colombia hamnar på plats 79 av 169 länder i FN:s Human Development Index. OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA 14. Kvinnors rättigheter
14 Grundlagen föreskriver lika rättigheter för kvinnor och män och förbjuder könsdiskriminering. Trots detta förekommer diskriminering av kvinnor. För att öka kvinnors politiska delaktighet antogs år 2000 en lag som föreskriver att kvinnor bör få minst 30 procent av alla högre befattningar som tillsätts av regeringen. En nyligen genomförd undersökning visar dock att de flesta regioner i landet inte uppfyller detta krav. År 2006 skapades en partiöverskridande kommitté i kongressen bestående av samtliga kvinnliga ledamöter i såväl senaten som representanthuset. Kongressen godkände 2010 att permanenta detta arbete genom bildandet av ett utskott för jämställdhetsfrågor. Majoriteten av dödsoffren i konflikten är män medan 70 procent av de konfliktdrabbade som överlever är kvinnor, enligt organisationen Iniciativa de Mujeres por la Paz. Sexuellt våld mot kvinnor och flickor kopplat till den interna väpnade konflikten förekommer och enligt Amnesty International gör sig samtliga parter i den väpnade konflikten skyldiga till sådana övergrepp. Nästan var femte kvinna, mellan 15 och 44 år, som bor i områden med närvaro av någon av parterna i den väpnade konflikten har utsatts för sexuellt våld mellan åren 2001 och 2009, rapporterar organisationen Oxfam. Totalt uppskattas ungefär 500 000 kvinnor ha drabbats under perioden. En femtedel av de drabbade kvinnorna utsattes för våldtäkter. Knappt 14 procent uppger sig ha blivit våldtagna av representanter för de illegala väpnade grupperna och två procent av militärer. Enligt FN:s specialrapportör för urfolk har sexuellt våld mot kvinnor och flickor från urfolken ökat. Mer än 80 procent av de drabbade kvinnorna har inte anmält brotten de utsatts för, bland annat av rädsla för repressalier eller på grund av bristande kunskap om sina rättigheter. Det låga antalet anmälningar och bristande statistik har lett till okunskap om problemets uppfattning. Enligt FN:s kontor för mänskliga rättigheter är straffriheten för sexualbrott hög. Det pågår dock arbete för att förbättra utredningen av sexuella övergrepp mot kvinnor, åtala förbrytarna samt ge stöd till offren. Till exempel ägnas ett kapitel i lagförslaget Ley de Victimas y Restitución de Tierras åt sexuellt våld mot kvinnor. Enligt statliga uppgifter anmäldes cirka 15 400 fall av våldtäkt och andra sexualbrott i landet under 2009. Många kvinnor anmäler inte brotten de utsätts för och mörkertalen antas vara höga. Statliga uppgifter visar på att mer än 80 procent av offren för sexualbrott är unga kvinnor och flickor. Våld i hemmet är förbjudet enligt lag men statliga källor uppger att cirka 54 000 fall av våld mot kvinnor i hemmet anmäldes under 2009. Mörkertalen uppges dock vara stora. Var femte dag dödas en kvinna av sin partner enligt UN Women.
15 Sedan 2006 är abort tillåtet i tre fall; när graviditeten utgör en risk för kvinnans hälsa eller liv, när fostret inte är livsdugligt samt när graviditeten är resultatet av en våldtäkt eller incest. Kvinnorättsorganisationer rapporterar om svårigheter för kvinnor att få medicinsk hjälp i fall då de har rätt till abort. Detta uppges främst bero på att läkarna inte vill utföra aborter av samvetsskäl. I en dom från 2010 fastslår konstitutionsdomstolen att rätten till abort är en grundläggande rättighet och att staten är skyldig att garantera kvinnor denna rätt. Trots att all form av människohandel är förbjuden förekommer nationell och internationell människohandel med colombianska kvinnor och flickor. De flesta tvingas till prostitution men det förekommer även tvångsarbete. De grupper som löper störst risk att bli exploaterade är fattiga kvinnor från landsbygdsområden och internflyktingar. 15. Barnets rättigheter Barn under 18 år utgör cirka 40 procent av den colombianska befolkningen och drabbas hårt av den väpnade konflikten. Särskilt utsatta är barn från urfolken och afrocolombianska barn. Barn drabbas av konflikten på många olika sätt; som barnsoldater, minoffer, internflyktingar och som vittnen till övergrepp. Barn utsätts också för sexuellt våld inom ramen för konflikten. Barn används även som informatörer av såväl militären som de illegala väpnade grupperna, enligt FN. De illegala väpnade grupperna rekryterar och använder barnsoldater i stor omfattning. Det saknas tillförlitliga uppgifter om hur många barn som rekryteras liksom om det totala antalet barnsoldater. Snittåldern för rekrytering av barnsoldater är enligt FN knappt 13 år och har under 2000-talet gått ned. Sedan 1999 har mer än 4 900 barnsoldater fått stöd inom ramen för ett statligt avmobiliseringsprogram. Många barn beräknas ha lämnat de väpnade grupperna utan att bli registrerade och har därför inte fått statligt stöd eller psykologisk rehabilitering. FN:s barnkommitté påpekar vikten av att Colombia gör sitt yttersta för att hindra rekryteringen av barnsoldater. Vissa åtgärder har vidtagits i förebyggande syfte, till exempel har det införts en nationell politik för att förebygga rekrytering av barnsoldater. Mer än 10 400 fall av barnmisshandel rapporterades under 2009 enligt statliga källor. Även sexuella övergrepp mot barn förekommer men få fall anmäls. Kvinnlig könsstympning praktiseras bland urfolksgruppen embera, men 2009
16 fattades ett beslut att införa ett tvåårigt stopp för att utvärdera ingreppets påverkan på flickor. Minimiålder för anställning är 15 år. Enligt statlig statistik arbetar dock omkring 1,6 miljoner barn mellan fem och 17 år. I den informella sektorn är det vanligt att barn arbetar inom riskfyllda områden såsom illegal gruvdrift. Det finns omkring 60 000 gatubarn i Colombia enligt statliga uppgifter. 16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt urfolk Enligt officiella uppgifter utgör urfolk 3,4 procent av den totala befolkningen. Cirka 10 procent av Colombias befolkning anser sig vara afrocolombianer. Fattigdomen drabbar dessa grupper hårt och omkring 70 procent av såväl urfolken som afrocolombianerna räknas som fattiga. Dessa gruppers tillgång till hälso- och sjukvård är sämre än det nationella genomsnittet och deras utbildning är av lägre kvalitet. FN:s oberoende expert som besökte landet 2009 redogör för en svår situation för afrocolombianerna med låg levnadsstandard, hög barnadödlighet och förhållandevis låg medellivslängd. Afrocolombianer är särskilt utsatta för mord, påtvingade försvinnanden och tvångsförflyttningar. När det gäller tvångsförflyttningar uppges både staten, vid utvinning av naturresurser, och illegala väpnade grupper vara ansvariga. Andelen urfolk som täcks av den grundläggande socialförsäkringen har ökat de senaste åren liksom andelen barn från urfolksgrupper som har skrivits in i skolan. Det finns ett program för tvåspråkig utbildning för urfolk. Trots positiva framsteg är andelen icke läs- och skrivkunniga bland urfolk fortsatt hög och enligt statliga uppskattningar är nästan 30 procent av urfolken över 15 år analfabeter. Colombias grundlag ger ett starkt skydd för urfolken och erkänner grundläggande rättigheter såsom skydd för urfolkens jord, identitet och självstyre. Afrocolombianerna åtnjuter också territoriella rättigheter, om än inte lika långtgående. FN:s specialrapportör för urfolk påpekar vikten av att balansera statens politik för ekonomisk utveckling med urfolkens rätt till mark och naturresurser. Projekt och investeringar i exempelvis infrastruktur och utvinning av naturresurser ska konsulteras med de berörda urfolken innan de påbörjas. Bristen på konsultation i beslut som påverkar urfolken är en återkommande fråga. De regioner där urfolk och afrocolombianer är bosatta utgör ofta strategiskt viktiga områden för aktörerna i den interna väpnade konflikten. Dessa befolkningsgrupper är därför särskilt drabbade av mord, tvångsförflyttningar, tvångsrekryteringar, påtvingade försvinnanden, beslagtagande och förstörelse
av egendom med mera. Tvångsförflyttningar av urfolk har ökat oproportionerligt de senaste fem åren, jämfört med resten av befolkningen. Farc och andra illegala väpnade grupper är främst ansvariga för övergreppen mot urfolk. Urfolken och afrocolombianerna har traditionellt stängts ute från den politiska och ekonomiska sfären och få personer från dessa grupper innehar höga poster inom de politiska institutionerna. I enlighet med konstitutionen garanteras urfolken två platser i senaten och en i representanthuset. Afrocolombianerna garanteras två platser i representanthuset. 17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet Den colombianska grundlagen föreskriver alla människors lika värde och rättigheter och konstitutionsdomstolen har i flera fall tolkat att detta inkluderar homosexuella, bisexuella och transpersoner (HBT). Konstitutionsdomstolen erkände 2009 en rad civila, politiska och ekonomiska rättigheter för homosexuella par som tidigare varit förbehållna heterosexuella par. Katolska kyrkan och konservativa grupper är motståndare till erkännandet av homosexuellas rättigheter och agerar aktivt mot lagstadgande av dessa. I november 2010 avslog konstitutionsdomstolen ett lagförslag gällande äktenskap mellan personer av samma kön. Då förslaget avslogs med minsta möjliga marginal hyser HBT-rörelsen hopp om att lagen kan antas vid ett senare tillfälle. Möjligheten att registrera partnerskap existerar dock. Diskriminering och våld mot HBT-personer förekommer. Under 2009 dödades minst 15 individer på grund av sin sexuella läggning eller könsidentitet, enligt organisationen Colombia Diversa som arbetar med HBTpersoners rättigheter. Ytterligare 28 mord misstänks bero på offrens sexuella läggning eller könsidentitet, enligt organisationen, men har ännu inte kunnat fastställas. Det finns rapporter om att polismän misshandlar individer på grund av deras sexuella läggning eller könsidentitet. Transpersoner är särskilt utsatta. Colombia Diversa noterar dock en positiv utveckling, främst i storstäderna Bogotá, Cali och Medellín, där de lokala myndigheterna och polisen i allt högre grad uppmärksammar dessa personers utsatthet. Exempelvis arbetar polisen i Bogotá med utbildning och medvetandegörande av sin personal tillsammans med organisationer från civila samhället. 18. Flyktingars rättigheter Den humanitära krisen i Colombia är en av världens allvarligaste. Enligt statens officiella register finns det cirka 3,5 miljoner internflyktingar i Colombia. Organisationen CODHES, som arbetar med internflyktingar, uppger en siffra 17
på 4,9 miljoner. FN rapporterar att antalet internflyktingar ökar med cirka 150 000 per år. Enligt statliga uppgifter är mer än 75 procent av dessa kvinnor och barn. Andelen personer som vägrades registrering som internflyktingar ökade under 2009, enligt UNHCR. Enligt UNHCR har det väpnade våldet och osäkerheten i Colombia minskat i de större städerna i höglandet. Dock har uppkomsten av nya illegala väpnade grupper förvärrat situationen i vissa delar av landet, framförallt i Meta, Caquetá, Guaviare och Arauca samt längs kusten i regionerna Nariño och Cauca. Hot från gerillan och andra illegala väpnade grupper är den främsta orsaken till att folk flyr från sina hem. Andra orsaker är våld, tvångsrekrytering, sexuella övergrepp och utplacering av minor. Regeringens besprutning av kokaodlingar leder också till att människor tvingas lämna sina hem. Mer än 90 procent av internflyktingarna är landsbygdsbor som flyr till städerna, enligt organisationen Internal Displacement Monitoring Center. Cirka 12 procent av internflyktingarna har tvingats fly två gånger eller mer. Afrocolombianer och urfolk är överrepresenterade bland internflyktingarna. Colombia har en avancerad lagstiftning gällande internflyktingar och förbättringar och effektivisering av statens hjälpinsatser har skett de senaste åren. Under 2009 satsade regeringen 615 miljoner US-dollar på projekt för internflyktingar och utökade det statliga program som förser internflyktingar med identitetshandlingar, vilket ger dem ökad tillgång till nödvändiga tjänster. Många internflyktingar lever dock fortfarande under svåra förhållanden. Enligt statliga källor lever 94 procent av internflyktingarna i fattigdom. Tillgången till hälsovård och utbildning är ofta begränsad för denna grupp. Generellt sett lever afrocolombianer och urfolk som är internflyktingar under svårare förhållanden än andra internflyktingar. Enligt CODHES dödades minst åtta lokala ledare för grupper av internflyktingar under 2009. Colombia mottar endast ett fåtal flyktingar varje år. Många colombianer som flyr undan den väpnade konflikten söker skydd i gränsområdena mot Panama, Venezuela och Ecuador. 19. Funktionsnedsattas rättigheter Enligt offentliga siffror har 6,4 procent av den colombianska befolkningen något slags funktionsnedsättning. Konstitutionen förbjuder diskriminering av personer med fysisk eller psykisk funktionsnedsättning och garanterar deras tillgång till bland annat utbildning, arbete och hälsovård. Den bästa möjligheten för att driva funktionsnedsattas rättigheter är genom konstitutionsdomstolen och tutela-mekanismen (se avsnitt 9). Det finns en nationell handlingsplan för 18
19 funktionsnedsatta och det juridiska skyddet för gruppen har förbättrats de senaste åren. Trots de formella garantierna för funktionsnedsattas rättigheter tillgodoses de inte alltid i praktiken. Enligt den colombianska statistiska centralbyrån har bara 15 procent av de funktionsnedsatta arbete. Situationen är svårare för kvinnor än för män. Staten verkar för att funktionsnedsatta barn ska integreras i den vanliga skolan men endast drygt hälften av alla barn med funktionsnedsättning uppskattas gå i skolan. Hundratals personer faller offer för personminor varje år, med funktionsnedsättning som följd. Offren har rätt till vård, ersättning och vissa förmåner enligt lag men det finns stora brister i vården av minoffer. ÖVRIGT 20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter Internationella såväl som nationella enskilda organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter tillåts bedriva verksamhet i Colombia. Under perioder har dock relationen mellan enskilda organisationer och regeringen varit ansträngd och dialogen bristfällig. Högt uppsatta representanter för regeringen har anklagat organisationer för mänskliga rättigheter för samröre med gerillagrupperna. Sedan den nya regeringen tillträdde har en mer positiv ton anlagts i dialogen och det finns potential för en förbättring av relationerna och att arbetet för organisationer för mänskliga rättigheter underlättas. I november 2010 undertecknades en gemensam deklaration mellan regering, civilsamhälle och det internationella samfundet med syfte att skapa en bred nationell politik för mänskliga rättigheter. Det finns fem svenska frivilligorganisationer som permanent arbetar för mänskliga rättigheter i Colombia: Diakonia, Forum syd, Svenska kyrkan, Civis och Swefor. 21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga rättigheter FN-systemet finns närvarande i Colombia med tjugotalet organ. Under senare år har FN:s utvecklingsprogram (UNDP), kontoret för högkommissarien för mänskliga rättigheter (OHCHR), flyktingorganet (UNHCR), kontoret för samordning av humanitär hjälp (OCHA) och FN:s livsmedelsprogram (WFP)
stärkt sin närvaro och roll i landet. En stor del av FN:s verksamhet är relaterad till den interna väpnade konflikten. OHCHR har ett kontor i Colombia sedan drygt tio år tillbaka. Kontoret fick i november 2010 förnyat mandat med ytterligare tre år. Kontorets uppdrag är att följa och rapportera om situationen gällande mänskliga rättigheter i landet, främja och sprida kunskap om frågan samt ge tekniskt stöd till regeringen. I uppdraget ingår också att arbeta med humanitär rätt. Sverige är en av de största bidragsgivarna till kontorets verksamhet. UNHCR utför ett omfattande arbete i landet som framförallt är inriktat på skyddsfrågor, stöd till den colombianska staten i hanteringen av den humanitära krisen samt stöd till dess arbete för att finna varaktiga lösningar för internflyktingarna. EU har arbetat med mänskliga rättigheter i Colombia sedan 1993. Arbetet rör bland annat freds- och utvecklingsprogram, stöd till rättssektorn samt stöd för att förbättra situationen för internflyktingar inom landet men även för colombianska flyktingar i grannländerna Ecuador och Venezuela. EU arbetar även med att hjälpa de drabbade vid naturkatastrofer. Sverige bedriver sedan 1970-talet utvecklingssamarbete med Colombia och de svenska insatserna är främst inriktade på att stärka de mänskliga rättigheterna för speciellt utsatta grupper samt ge stöd till fredsbyggande insatser. Utvecklingssamarbetet utförs främst genom stöd till ombudsmannamyndigheten, FN-organisationer, arbetet med handlingsplanen för mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt, Kommissionen för gottgörelse och försoning, organisationer som arbetar med offer för konflikten samt genom stöd till svenska enskilda organisationer. Sveriges utvecklingssamarbete med Colombia uppgick år 2010 till cirka 180 miljoner kronor varav nära 44 miljoner kronor i humanitärt stöd. 20