DE GEOLOGISKA FAKTORERNAS BETYDELSE FÖR VÄGARNAS TJÄLFÖRHÅLLANDEN.

SVENSKA VÅGINSTITUTET STOCKHOLM M E D D E L A N D E 21 DE GEOLOGISKA FAKTORERNAS BETYDELSE FÖR VÄGARNAS TJÄLFÖRHÅLLANDEN. Av Fil. lic. G. BESKOW vid Sveriges geologiska undersökning. 19 3 0

F Ö R T E C K N IN G ÖVER PUBLIKATIONER FRÅN SVENSKA VÄGINSTITUTET Meddela nden. 1. Förslag till vägnomenklatur. Del. I. Allmänna benämningar samt speciella benämningar för undersöknings* och utsättningsarbeten, terrasserings* och be# klädnadsarbeten, konstarbeten, vägmaskiner och redskap samt vägmärken. 1925 2. Protokoll från det av Svenska väginstitutet anordnade diskussionsmötet i tjälfrågan i Luleå den 5 och 6 oktober 1925... 1926 3. Erfarenheter från Svenska väginstitutets trafikräkningar åren 1924 1925 av E. N o r d e n d a h l... 1926 4. D el. I. Erfarenheter från trafikräkningar i Gävleborgs län år 1925. Trafikens fördelning å vägnätets olika delar, trafikmängder m. m. Del. II. Några erfarenheter rörande användbarheten av masugnsslagg för vägändamål, av E. N o r d e n d a h l. D el. III. Vägbeläggningar av silikatbehandlad makadam... 1927 5. Klorkalcium och sulfitlut som dammbindnings* och vägförbättringsmedel. En handledning i användningen av dessa medel, av A. Lagergréen, E. Nor* DENDAHL O ch N. WlBECK... 1927 6. Automobiltrafikens inverkan på byggnaders bestånd med hänsyn särskilt till bilringarnas beskaffenhet och fordonens hastighet. Bilaga: H. K r e u g e r : Vibrationsmätningar i Norrköping 1926... 1927 7. Om motorfordons rörelse, speciellt i avseende på dess samband med våg? bildningen å vägar, av G. Blum... 1927 8. Metoder för och resultat av bergartsprovningar för vägändamål, av R. S c h l y t e r... 1928 9. Provvägen vid Braunschweig... 1928 10. Gatu? och vägbeläggningars slirighet, av E. N o r d e n d a h l... 1928 11. Förslag till vägnomenklatur. Del. II. Vägmateriel av jord? och bergarter... 1928 12. Uppmätning av ojämnheten hos vägars körbanor med s. k. skrovlighets? mätare, av E. N o r d e n d a h l... 1929 13. Tjälproblemets grundfrågor. Sammanfattning av de viktigaste resultaten av pågående undersökningar. I. Av G. B eskow... 1929 14. Klorkalcium och sulfitlut som dammbmdmngs* och vägförbättringsmedel. En handledning i användningen av dessa medel. Andra omarbetade upplagan. 1929 15. Dräneringens betydelse för vägarnas tjälförhållanden. Sammanfattning av de viktigaste resultaten av pågående undersökningar. II. A v G. B eskow... 1929-16. Iakttagelser från en studieresa i bil genom Danmark och norra Tyskland, av E. N o r d e n d a h l... 1929 17. Provväg vid Kristianstad mellan Ringelikors och Västra Göinge gräns på vägen Kristianstad H ässleholm... 1929 18. Vågbildning å vägar. Corrugations on road surfaces. Bidrag till utredning om orsakerna till vågbildning å vägarna, av Fr. E n blo m och G. B lu m... 19. Provvägen i Gävle på västra utfartsvägen... 1929 20. Vägstudier i Danmark år 1929 av N i l s v o n M a t é r n... 1930 21. De geologiska faktorernas betydelse för vägarnas tjälförhållanden, avg. B e s k o w 1930 Årsberättelser. Berättelse över Svenska väginstitutets verksamhet för vart och ett av åren 1924 1926, för första halvåret 1927, samt för budgetåren 1927 29 19^9

SVENSKA VÄGINSTITUTET STOCKHOLM M ED D ELA N D E 21 DE GEOLOGISKA FAKTORERNAS BETYDELSE FÖR VÄGARNAS TJÄLFÖRHÅLLANDEN. Av Fil. lic. G. BESKOW vid Sveriges geologiska undersökning. 1 9 3 0

DE GEOLOGISKA FAKTORERNAS BETYDELSE FÖR VÄGARNAS TJÄLFÖRHÅLLANDEN av F il. lic. Gunnar Beskow. Inledning. Som i föregående uppsatser fram h ållits,* kunna de skador, som i sam band med tjälbildningen och tjällo ssningen orsakas våra vägar hänföras till principiellt olika processer. Med den vedertagna termen tjälskjutning eller tjällyftning förstås den höjning av m arkytan (vägbanan), som äger rum under pågående tjälning, och som beror på en uppsugning av vatten under bildning av isskikt i jordarten (vägkroppen). Under tjällo ssningen uppstår på så sätt ett vattenöverskott i vägkroppen, vilket nedsätter vägkroppens och därmed i de flesta fall vägbanans bärighet, så att genom trafikens, i vissa fall även tyngdkraftens, inverkan vägbanan deform eras eller sönderbrytes, och ofta den lösa vägkroppens m aterial pressas upp till ytan. Denna företeelse går i Norrland sedan gammalt under benämningen tjälskott. Därjäm te sker även i tjällossningen i högre eller mindre grad en uppmjukning av jordvägarnas ytlager genom inverkan av ytligt smältvatten. Denna allmänna tjällossningsuppm jukning är alldeles oberoende av tjällyftning och tjälskottsbildning men kan givetvis uppträda på samma platser som och sam verka med de verkliga tiälskotten. * Snöplogningens betydelse för vägarnes tjälförhållanden: Vägfören. tidskr. 1928, h. 1. Tjälproblemets grundfrågor: Svenska väginstit. med. n:r 13. Dräneringens betydelse för vägarnes tjälförhållanden: Svenska väginstit. med n:r 15. Det är även framhållet, att tjällyftningen (och sänkningen vid tjälsmältningen) är den faktor, som orsak ar järn vägarn a de största svårigheterna, medan tjällossningsuppmjukningen (både den allmänna och de speciella tjälskotten) innebär den största nackdelen för vägarna och vägtrafiken. H ärav äger den allm änna tjällossningsuppm jukningen betydelse för landet i dess helhet, men fram för allt i dess södra och mellersta del, medan tjälskjutning och tjäl- skottsbildning äro företeelser, som äga sin största utbredning och tilldragit sig största uppmärksamheten i N orrland.** Orsaken härtill ligger dels i klim atologiska, dels i geologiska förhållanden. De allmänna tjällossningssvårigheterna orsakas genom uppmjukning av jordvägarnas ytlager genom uppifrån kommande smält- eller nederbördsvatten, vilket hindras att nedtränga av den kvarvarande tjälen. Det är uppenbart, att för den händelse upprepade töväder och köldperioder inträffa under sam tidig nederbörd, vattenhalten i vägens ytlager blir allt större och uppmjukningen vid blidväder allt värre. D ylika klim atförhållanden med upprepade tjällo ssningar kunna säg as vara regel för södra och mellersta Sverige, medan däremot i N orrland (åtminstone ** Innefattande de stora delar av Dalarna och Värmland, vilka nr naturgeografisk synpunkt äro närmare samhöriga med Norrland än med övriga Sverige.

dess övre och inre delar) endast en tjällossning utgör regeln, och i alla händelser i hela Norrland upprepade tjällossningar förekomma med avsevärt mindre frekvens än söderut. Med avseende på de allmänna tjällossningssvårigheterna kan alltså N orrland anses intaga en klimatologiskt gynnad särställning, och det kan anföras mycket vägande skäl för den uppfattning, som man stundom hör uttalas, att med sydsvenskt vinterklimat det norrländska vägnätet till stor del skulle bli otrafikabelt.* Tack vare det gynnsamma klim atet kunna de norrländska vägarna tillfredsställande fylla sin uppgift med betydligt enklare och billigare vägbanekonstruktion än som u n der f. ö. likartade förhållanden erfordras i södra och m ellersta Sverige. Men mot denna obestridliga fördel väga flera betydelsefulla ogynnsamma faktorer: de stora snömängderna, det stora tjäldjupet, men främst jordartsförhållandena, nämligen förekomsten av de s. k. jäslerorn a. De svenska jordarternas uppkomstsätt. De jordarter, som sammanfattas under den mycket olyckliga termen jäsleror (i enlighet med regeln om k ärt barns många namn förekommer * I de fall, där en extra tjällossning inträtt höst eller vår bli vägarna i regel exceptionellt dåliga, och det anses allmänt, att det varit en särskilt svår tjällossning. Denna uppsats förelåg i korrektur redan till häfte 6 1929. Sedermera har ju innevarande vinter i Norrlands kustland hittills varit ovanligt mild och utgör ett belysande exempel på en sådan undantagsvinter av sydsvensk klimattyp, för vilken det norrländska vägnätet icke är avsett. Svårigheterna ha också enligt uppgift varit mycket stora. ett otal lokalbenämningar på dessa jordar) utgöras av i vatten avsatta sediment av kornstorlekar, liggande mellan leran och den finaste sanden. De äro alltså icke några verkliga leror ehuru de allra finkornigaste stå på gränsen till de lättaste lerorna varför termen jäslera är i hög grad missvisande.* En jordarts** egenskaper bero i främ sta rummet på dess mekaniska sam m ansättning, d. v. s. partiklarnas storlek. En naturlig jordart består aldrig av exakt lika stora partiklar, utan är alltid en blandning av olika storlekar, varierande inom snävare eller vidare gränser. Ju mer en jordart till sin sammansättning närm ar sig en viss kornstorlek, dess bättre sorterad ( mer välsorterad ) säges den vara; en osorterad jordart äger en sammansättning, som till ungefär samma mängd omfattar mycket skilda kornstorlekar, utan någon tydlig anrikning kring en viss kornstorlek. Jordartens kornstorlek och de proportioner, varmed de olika storleksgrupperna ingå är karakteristiskt för dess geologiska bildningssätt. Utan alltför stor generalisering * Termen jäsjord är adekvat men oskön; flytjord är icke ett jordartsnamn utan benämning på finkornigare jordarter under vissa geologiska och hydrologisk-klimatologiska förhållanden, och motsvarar ej begreppet jäslera (ehuru de flesta flytjordar äro jäsleror ). Termen jäslera bibehålles därför i det följande, ehuru med av citationstecken markerad reservation. ** Här avses endast de rena mineraljordarna, av oorganiskt ursprung. De organiska jordarna torv, gyttja etc. äro beroende av helt andra faktorer. Även de med organisk substans (humus) inblandade övre delarne av mineraljorden ( matjorden ) visa till sina egenskaper stort inflytande av den organiska inblandningen.

Fig. 1. Jordartsförhållandena i ett m ellansvenskt landskap. Blockdiagram, d. v. s. en (uppifrån sett) rektangulär platta av jordskorpan tankes utskuren och sedd i snett p erspektiv. U ndertill är plattan avskuren längs horison talp lan et; de undre kantlinjerna m otsvara alltså i verkligheten vågräta lin jer. Teckenförklaring: 1 = berggrund, 2 = m orän, 3 = ru llstens-grn sås, 4 = sand, 5 = m o m jäla (4 5 = åsens bräm ), 6 = lera. Överst i vänstra hörnet en liten myr (genomskuret = svart) med en tjärn i m itten. kunna jordarterna* i vårt land med avseende på bildningssätt och sammansättning hänföras till ett fåtal stora grupper. 1. Moräner. Av inlandsisen genom uppkrossning av underlaget bildade, osorterade eller mycket dåligt sorterade jordarter, vilka täcka större delen av landets yta (ursprungligen så gott som hela ytan med undantag för markant uppstickande hällar eller bergpartier. Sedermera täcktes en del av m oränm arken med andra jordarter). 2. Rullstensgrus- och sandåsar. Avsatta i eller vid mynningen av det system av isälvar, som i åderförgrenade tunnelsystem vid botten av istäcket dränerade inlandsisen. Grovleken av materialet berodde på strömhastigheten. Vid isälvarnas mynning minskades ström styrkan hastigt, i synnerhet där mynningen låg under vatten, och medan det grövsta materialet kvarlämnades just i själva flodsträckningen, oftast i åsform, avsat * Avser fortfarande mineraljordarne. Medräknas de organiska jordarterna, komma härtill ytterligare tre huvudgrupper: torvjord (av olika förmultningsgrader och olika växtmäterial), dy och gyttja. tes det finare i ett bräm runt om med ökat avstånd allt finare material. 3. Leror. Efter inlandsisens avsmältning, när landet låg nedtryckt till betydligt större djup än nu, täcktes stora delar av nuvarande landytan av stillastående vatten (hav eller isdämd sjö). I detta vatten avsattes de fina partiklar, vilka endast kunna avsätta sig i relativt orörligt vatten, bildande leror. Större delen av m aterialet levererades av de slambemängda isälvarna, varjäm te vid vågornas bearbetning av m oränen i den successivt tillbakaryckande strandlinjen en del av lermaterialet uppslammats och sedan avsatts på djupare vatten. I strandbrynet kvarläm nades det grövsta och medelgrova m aterialet (klapper, grus eller sand). Genom alla dessa processer skedde en uppdelning och sortering av m oränernas osorterade krossm aterial; givetvis avsattes även mellanfraktionerna, mo mjäla. Men emedan efter isens avsmältning de under havsytan nedsänkta områdena av södra och m ellersta Sverige täcktes av stillastående vatten, kom även åsarnas randiga bräm av mellangrova sediment (sand mo m jäla) att täckas av

F ig. 2. Schem atiska tvärprofiler genom en norrländsk älvdal. 1 = profil ovanför m arina gränsen. 2 = profil nära under m arina gränsen. 3 = profil C:a m itt em ellan m arina gränsen och kusten, é = profil nära älvm ynningen. R ullstensgruset sanden i botten av avlagringarna härrör från isälven. den allra finaste fraktionen, lera. (De över vattenytan utm ynnande isälvarna avsatte endast bräm av sand kring åsen; resten fördes av den isälven fortsättande vanliga älven ut till havet. L ikaså kommo i strandlinjen de grövre bildningarna att ligga överst, täckande ex. n ära stranden avsatt mo). I södra och m ellersta Sverige dominera i den nuvarande m arkytan främst jordarterna morän och lera, varjämte åsar av rullsten grus samt större eller mindre sandfält förekomma. Sorterade jordar av kornstorlekarna mellan sand och lera (mooch m jäljordar) äga i dessa delar av Sverige mycket ringa utbredning (i ytan). Men det är just dessa jordarter, som utgöra de typiska n o rrländska s. k. jäslerorna. 4. N orrländska dalsediment ( jäsleror ). Att dessa jordarter fram för allt bildats i Norrland* sammanhänger med de därstädes rådande speciella topografiska förhållandena, näm ligen de m arkerade älvdalssystemen. * Alltjämt innefattande större delen av Dalarna och Värmland.

I södra och mellersta Sverige bildade havet oregelbundna fjärdar och vikar, där endast sm ärre vattendrag u t mynnade; Norrland däremot ägde ett system av djupa fjordar, i vars bottnar stora älvar utmynnade. F ö rh ållandena voro i de flesta fall sådana, att älven så småningom övergick i den alltmer sig vidgande fjorden. H ärigenom erhölls en, uppifrån räknat, kontinuerligt avtagande strömhastighet, medförande en långt driven fraktionerad sedimentavsättning*, med successivt allt mindre partikelstorlek. I ett visst avsnitt av älven avsattes de partikelstorlekar, vilka voro nätt och jämnt för grova för att transporteras vidare av vattnet; alla grövre partiklar voro tidigare avsatta, och alla finare fördes längre bort. De norrländska älvdalarna ha på så sätt kommit att fyllas av exceptionellt välsorterade sediment, bildade genom en naturens egen väldiga fraktionerade slamningsprocess, och i regel på så sätt, att högre upp i älvdalarna de grövre jäslerorna (mo) och längre ned de finare (m jälor och lättleror) förekomma. Nu skulle man kunna vänta, att då * Sediment = i vatten (eller ur luften, t. ex. ökensand) avsatta jordarter (resp. bergarter). Det av inlandsisen bildade krossgruset, morän, är däremot intet sediment i egentlig bemärkelse. på grund av landets fortgående höjning fjordbottnarna alltmer drogo sig utåt, dessa jordarter skulle täckas av allt grövre sediment (sand och t. o. m. grus). I viss mån är så fallet jordarten i de jäslerefyllda dalarna är oftast grövre uppåt, så ätt om i ytan förekommer finmo, därunder mjäla och på större djup slutligen kanske verklig lera följer. Men i regel har jäslereslätternas täckning av grövre sediment undvikits därigenom, att när fjorden grundades upp och ström styrkan ökades strömmen verkade eroderande, d. v. s. grävde ner sig i det tidigare avsatta sedimentplanet. När fjorden så torrlädes,, kom älven att rinna i en djupt nedskuren fåra, under det tidigare sedimentplanet; i denna flodfåra avsattes grova sediment. Stundom har detta skett etappvis, så att t. ex. nedanför det breda jäslereplanet följer ett av sand uppbyggt flodplan, i vilket i sin tur den nuvarande flodfåran är nedskuren. I älvdalarna är ju den huvudsakliga bebyggelsen koncentrerad, varjäm te den viktigaste halvlokala trafiken går längs älvdalarna, i vilka mycket betydelsefulla vägar löpa ofta större delen mil efter mil på jäslereterräng. Förekomsten av jäslera som vägbyggnad i Norrland är icke inskränkt till enstaka kortare sträckor, F ig. 3. Schem atisk tvärprofil genom N orrland från NV till SO, visande de tre stora jordartszonerna oeli deras bild n in gsbetin gelse. L in jen a a m otsvarar en älvdals botten, b b lan d et på sidorna om dalen. De streckade linjern a markera tre avsm ältningsstadier (1, 2 och 3) av lan d isen m ed hithörande höjd av de isdäm da sjöytorna (1, 2 och 3) Sjön 1 avrann över passpunkten västerut, de övriga över isen österut (eller län gs iskanten, genom sidodalar etc.)-

F ig. 4. De tre stora jordartsregionerna i N orrland: 1. Havs- och fjordsedim enten (nedanför marina gränsen). 2 Det inre m oränlandet. 3 De isdämda sjöarnas om råde, ungefär m ellan vattendelaren i = c:a riksgränsen) och sista isdelaren. De verkliga jä s lerorna och tjälskotten förekomma med största frek vens in om region 1, sam t även inom 2; i region 3 förekom m a jäsleresedim en t endast undantagsvis rent lokalt, m en de stora om rådena av starkt försumpad morän erbjuda dock stora svårigheter i tjällossnin gen, d els genom allm än ytuppm jukning, dels genom verklig tjälskottsbildning. Den tjocka, h eldragna konturen = m arina gränsen, den streckade tjocka lin jen = sista isdelaren. E fter I. H ögbom, A. G avelin och A. Gr. H ögbom h os B. Halden. som ofta sörländska vägmän föreställa sig utan är av regional karaktär: den omständigheten att, på grund av samverkande orsaker, tjälsvårigheterna på vissa punkter eller kortare sträckor av dessa jäslerevägar nå markerade maxima ( = tjälskottsplatser) skall i det följande närm are beröras; den torde vara förklaringen till den näm nda vanföreställningen. Norrlands tre stora jordartsregioner. Som ovan fram hållits ha de välsorterade jäslerorna bildats under h a vets nivå. Man finner också, om man från kusten färdas uppför en älvdal, att de dittills med hög frekvens förekommande tjälskotten i stort sett försvinna, när man når den gräns, som motsvarar havets högsta höjd efter landisens avsmältning. Denna gräns ( m arina gränsen ) är den u r väg- och järnvägsteknisk såväl som odlingssynpunkt mest betydelsefulla av alla naturgeografiska gränser, på grund av de genomgripande olikheter i jordartsförhållandena, som den m arkerar. Marina gränsen är den övre gränsen för de typiska jäslereområdena och därmed de högfrekventa tjälskotts sträckorna. Likväl förekomma tjälskjutning och tjälskott även över m arina g rän sen. O rsakerna härtill äro flera. Som bekant låg landisens högsta r ygg> vilken sammanföll med g ränslinjen mellan östlig och västlig isrörelse, mot slutet av istiden betydligt öster om fjällkedjans högsta rygglinje (vattendelaren). Mot slutet av isavsmältningen kom alltså ett brett bälte av N orrland att ligga mellan vattendelaren i väster och isen i öster. Inom detta område fylldes dalgångarna med av isen uppdämda vidsträckta sjöar, i vilka smältvattensälvar utmynnade. H är förefunnos alltså samma hydrografiska förutsättningar för avsättning av välsorterade mo- och mjälsediment, d. v. s jäslero r, som vid kusten. N är isen avsmält tillräckligt, genombröto vattendragen isbarriären, sjöarna avtappades hastigt, och sedimenten blottlädes. De isdämda sjöarnas område, som är rikt på stenfria, goda odlingsjordar, är det andra stora norrländska jäslereområdet. Men även mellan isdelaren och m a rina gränsen förefinnas motsvarande sediment, ofta ganska rikligt, avsatta

Fig. 5. Diagram visande gen om snittliga hållfasthetskurvor för olika sedim ent. Vanliga m oräner visa m ycket otydligt det hos jäsleresedim enten markerade knäet på kurvan. Sam m anställning efter Sim on Johanssons hållfasthetskurvor, S. G. U. Serie C, n :r 256 (Årsbok 1913), tavla 1. i små lokala isdämda sjöar. Ofta nog avvattnas ett mindre område lokalt åt väster; den åt väster sakta tillbakaryckande isranden kom alltså under ett visst skede av isavsmältningen att i dalgången i fråga uppdämma en lokal issjö. Även har det flerstädes visat sig, att älvarna så småningom grävt ned sig genom äldre, under landisen uppkomna, grus- och sand-, resp. m oränavlagringar i älvens dalgång, d. v. s. sänkt sin nivå, varvid av de näm nda avlagringarna uppdämda sjöar eller relativa lugnvatten försvunnit, och de därstädes avlagrade sedimenten av sand- eller m okaraktär blottlagts. Dessa företeelser äro särskilt allmänna inom de nedre lappmarksområdena.* * Inom Västerbottens län, där Geologiska undersökningens jordartskartering pågår under ledning av dr. E. Granlund, har vid den systematiska rekognosceringen inom lappmarken ett mycket stort antal dylika (is- eller jorddämda) f. d. sjöar framkommit. Då samtidigt (utom den vanliga karteringen av grusåsar, sandfält etc.) en uppdelning av morä- Med avseende på tjälskottsförhållandena kan alltså N orrland uppdelas i tre, av geologiska faktorer betingade, regioner: 1. Kustens jäslereområde, nedanför marina gränsen. 2. Det inre moränlandet. 3. De isdämda sjösedimentens område. Inom de två förstnäm nda områdena äro vägar relativt vanliga. B eträffande det tredje däremot är det endast inom Jämtland, med dess urgam la och rika inre bebyggelse, som man hittills haft att räkna med något mer betydande vägnät. Dock h ar under senare tid i de övriga älvdalarna i rätt stor utsträckning en alltjäm t fortgående vägbyggnadsverksamhet ägt rum även inom de isdämda sjöarnas område, vilka vägar äro av största vitala betydelse för befolkningen och vilka, ej minst på grund av den växande turistströmmen, erhålla ganska stor trafikintensitet. Jordarternas bärighet. Den generella orsaken till tjällossningssvårigheterna är ju jordarternas starkt minskade bärighet vid vattenövermättning. Endast de allra grövsta jordarterna, t. o. m. grov sand, äga full bärighet även under vatten; alla övriga, från och med fin sand till lera, äga i vattenmättat tillstånd mer eller mindre starkt nedsatt bärighet. Jordarternas bärighetsförhållanden vid olika vattenhalt bero dels på generna med avseende på kornstorlekssammansättningen sker av vissa orsaker växlar moränernas sammansättning starkt i dessa trakter, och man erhåller stundom sten- och grusfattiga, moiga till mjäliga moräner av jäslerekaraktär får denna kartering stor praktisk betydelse även för vägbyggen och vägunderhåll.

F ig. 6 E xem pel på tjälsk otten s uppträdande i skärningar. Kort skärning, där tjälsk ott u tbild ats ju st i skärningen. Tjälskottsträckan motsvarar exakt skärningens längd. Jordart: lerig m jäla finmo = lättlera. (På slänterna synas resterna av en dålig, äldre risbädd [9 10 år], i vilken jorden h elt inträngt, och som därför uppgrävts). Yägen B urträsk Klutm ark. nomsnittliga kornstorleken, dels på sorteringsgraden. F ör en dåligt sorterad jord avtar bärigheten relativt jämnt med ökad vattenhalt, men för en väl sorterad mo eller m jäla ( jäsler a ) n år bärigheten vid en viss vattenhalt (som motsvarar full kapillär mättning) en kritisk punkt; vid minsta därefter följande vattentillsats sjunker bärigheten katastrofalt, och detta mer utpräglat ju mer ensorterad jordarten är.* (Se fig. 5.) Som i föregående uppsatser fram hållits, beror tjälskjutningen på en uppsugning av vatten underifrån u n der tjälningens gång, varvid vattnet * Beträffande hållfasthetsbestämningar å jordarter kan hänvisas till Simon Johansson, Die Festigkeit der Bodenarten bei verschiedenem W assergehalt, Sv. geol. unders. Serie C., n:o 256 (årsbok 7 1918), där även ett stort antal hållfasthetsdiagram äro publicerade. ingår i ett system av isskikt i jordarten*; n är tjälen smälter uppifrån hindras det frigjorda överskottsvattnet genom den kvarvarande tjälen att nedrinna. Denna isbildning inträffar icke i jordarter grövre än finmo; i styva leror å andra sidan sker visserligen bildning av isränder, men därvid är det nästan endast det i leran från början befintliga vattnet, som avskiljes, ty vattenuppsugningen blir på grund av lerans stora täthet mycket ringa. De jordarter, i vilka vid måttligt grundvattendjup avsevärd vattenuppsugning sker under tjälningens gång, äro finmo och mjäljordar t. o m. lätt mellanlera; och dessa jordar äro samtidigt de, som visa den ovannämnda mycket hastiga nedsättningen av bärigheten, n är en viss vattenhalt * Se Tjälproblemets grundfrågor, Sv. väginstit. med. n:r 13.

överskrides. Denna kritiska vattenhalt (full kapillär mättning) är i de flesta fall uppnådd på hösten vid tjälningens början. P å vanligt sätt kan icke jordarten uppsuga så mycket vatten, att denna punkt nämnvärt överskrides, men däremot kan detta ske genom tjälskjutningsprocessen; det under tjälskjutningen uppsugna, vid tjälsmältningen frigjorda (oftast relativt obetydliga) vattenöverskottet blir vid den mekaniska bearbetningen genom trafiken inarbetad i vägkroppens jordart, varvid dess bärighet starkt nedsättes, och s. k. tjälskott uppstå. Av övriga jordar kan framför allt morän visserligen visa avsevärd tjälskjutning (se fig. 7), men dels blir denna aldrig så stor som för de välsorterade jäslerorna, dels får detta vattenöverskott icke tillnärmelsevis så stor effekt ifråga om bärighetsnedsättning. Vattenförhållandenas betydelse. Ovan är en av huvudfaktorerna, nämligen själva jordarten, behandlad. Men även den värsta jäslera är icke tjälskjutande om avstängd från förbindelse med grundvattenytan, och icke jäsande om den icke äger tillräckligt hög vattenhalt. De hydrologiska förhållandena äro för tjälskjutning och tjälskottsbildning av lika stor betydelse som jordartsförhållandena. I särskilt en föregående uppsats* är denna fråga närm are behandlad. Det är där framhållet grundvattensståndets betydelse för tjälförhållandena, och hur tjälskottsplatserna alltid äro platser med särskilt högt grund- * Dräneringens betydelse för vägarnas tjälförhållanden. Svenska väginstit. med. n:r 15. vattensstånd. Då ett tjälskott alltid är resultatet av flera samverkande faktorer, av vilka två av de viktigaste äro jordarten och avståndet till grundvattenytan*, innebär detta, att om en faktor varierar i tjälskottsminskande riktning, en eller flera av de övriga faktorerna måste variera i motsatt riktning för att motsvarande tjälskottsskada skall uppstå. Om vi anta de övriga faktorerna konstanta, kan alltså, när det gäller en speciellt svårartad jordart, en verklig jäslera, tjälskott uppstå, trots att grundvattens djupet är relativt betydande, medan däremot i fråga om mor än jord av normaltyp, vilken i sig är en ganska godartad jord, grundvattenståndet måste vara m ycket högt, för att tjälskott skall uppstå. Det senare är fallet inom stora områden av inre N orrlands skogsland, ovanför m arina gränsen. H är har nämligen icke, som flerstädes nedanför denna gräns är fallet, genom vågornas inverkan moränens översta lager berövats sitt finaste material, varför alltså här m oränen bibehållit den sam m ansättning, med avsevärd mo-, mjäl- till lerhalt, som är villkoret för att den över huvud taget skall kunna bli tjälskjutande. Denna osvallade morän är mycket svårgenomsläpplig, varför grundvattenståndet redan av denna orsak tenderar till att bli mycket högt. H ärtill kommer en klimatologisk faktor, nämligen den ringa avdunstningen inom detta på avsevärd höjd över havet belägna område. Moränen bildar i dessa trakter ett mycket jämnt täcke, med stora och lugna topografi- * Övriga faktorer äro: tjälningshastighet, tjäldjup, väderlek under tjällossningen; lutningsförhållanden; vägbanans styrka, trafikfördelning och trafikintensitet, släntlutning, snöplogning (den senare inverkar även på tjälningshastighet och tjäldjup), etc.

Fig. 7. A vvägningsdiagram från bandelen B astuträsk Skellefteå, visande m arkprofil och banprofil (överst) sam t u ppfrysningsbelopp olika år (de undre kurvorna: prickat = 1909 10, streckat = 1910 11, heldraget = 1911 12). I rutnätet n ed till äro vidtagna tjällyftningsavvärj ande åtgärder under de olika åren m arkerade genom grova lin jer: streckat och bokstaven D = dränering, heldraget och bokstaven G = urgrävning m ed u tfylln ad av djta. Den prickade kurvan (för 1909 1910, innan några åtgärder vid tagits) är den viktigaste det i stort sett rådande sam bandet m ellan skärning och tjälsk jutn in gsb elop p fram går m ed all önskvärd tyd ligh et. Jordarten är m orän, av ganska norm al typ ; lik väl kan tjällyftn in gsb elop p et som synes uppgå till över 3 dm, beroende på m ycket högt grundvattenstånd (terrängen starkt försumpad) Från Meddelanden från Kungl. Järnvägsstyrelsen n:r 11, Statsbanan Bastuträsk Skellefteå K allholm en, fig. é. ska drag, där de lägre och svagare sluttande partierna täckas av myr, de övriga av mer eller mindre starkt försumpad granskog. V ägarna inom dessa vidsträckta sluttningar av moig m jälig lerig, skogbevuxen morän, där grundvattenståndet på höstarna ofta är i jämnhöjd med markytan, äro i tjällossningen ofta otrafikabla, beroende på samverkan av allmän ytuppmjukning och verkliga tjälskott. Av naturliga skäl äro vägarna inom dessa vidsträckta trakter med relativt ringa bebyggelse mycket svagt byggda det viktigaste felet är i regel att vägbanan ligger för lågt i förhållande till m arkytan, samt att d räneringen är ytterligt försummad. På denna m arktyp behövs endast dränering till måttligt djup, mycket mindre än det, som erfordras vid tjälskott å verklig jäslera, genom g ru n da, enkla täckdiken eller goda dagdiken.* Tjälsvårigheterna äro alltså * F. n. pågå dräneringsförsök speciellt på dylik terräng. Fig. 8. L ängsprofil genom backe m ed två tjälsk ott, vid Åte på vägen Ö rnsköldsvik Nätra, Ångerm anland. Borrprofilen visar hur m itt under de platser, där tjälsk ott uppträda, sedim enttäcket är tunt, d. v. s den fasta bottnen sticker upp som grund. Jordarten är lätt m ellanlera lättlera, något växlande. Vertikala lin jer = borrhål.

helt annorlunda och ställa helt annorlunda krav på vägbanetyp och tjälskotts avvärj ande åtgärder inom de verkliga jäslereområdena och det inre moränområdet oaktat det i bägge fallen huvudsakligen rö r sig om verkliga tjälskott, och svårigheterna ofta nog äro av samma storleksordning. Varför uppstå tjälskott på vissa, lokalt begränsade vägsträckor? Att på en viss väg lokala, skarpt begränsade tjälskott uppträda, medan vägen i övrigt är fri därifrån, kan i vissa fall bero på hastigt växlande jordartsförhållanden, i det att vägen bitvis går över jäslera, d äremellan över morän eller sand, men i allmänhet är som nämnt orsaken den, att under likartade jordartsförhållanden grundvattendjupet (från vägytan räknat) på tjälskott splat serna är betydligt mindre än eljest. Mer generellt sker detta därigenom, att på t. ex. ett kuperat jäslerefält vägen i svackorna går fram på bank, över höjderna i skärning, och där bringas nära den i detta fall ytkonfigurationen i stort följande grundvattenytan. Sambandet mellan skärning och tjälskott är en företeelse som var och en, som i eller strax efter tjällossningen befar landsvägarna i t ex. Medelpad eller Ångermanland har rikligt tillfälle konstatera. Detta förhållande framträder även långt efter tjälskottstidens slut, där vägen fram går i rak linje över dylik terräng, och man från en backe kan se, hur i skärning efter skärning vägbredden är starkt ökad på grund av jordflytning i vägkroppen. Av järnvägarnas avvägningsdiagram fram går även det genomgående sambandet mellan lyftningsbelopp och balansplanets höjd över m arkytan (se fig. 7). Då sedimenttäckets kupering i stort sett beror på motsvarande konfiguration hos underlaget, innebära skärningarna även att vägen bringas ned närm a re jäsleretäckets botten. Men ofta ser man, h u r på en mycket enhetlig vägsträcka vissa punkter äro svåra tjälskott, utan att någon olikhet i vägbanans höjd i förhållande till m arkytan förefinnes. I dessa fall visar det sig regelbundet vid en n ä r mare undersökning, att på de platser, där tjälskotten uppträda, tjockleken av det tjälfarliga sedimenttäcket är påfallande ringa, d. v. s. att den u n derliggande fasta bottnen (av morän eller berg, oftast med ett sand- eller gruslager i ytan) sticker upp i toppar eller ryggar just under de platser, där tjälskotten uppträda (se fig 8 9). I vissa fall t. ex. i en längre sluttning verka dylika höjningar av berg- eller moränbottnen uppdämmande på grundvattenströmmen, som därstädes tvingas närm are dagytan. I andra fall är orsaken den, att det sandiga-grusiga ytlagret i en sådan rygg i synnerhet på senhösten är rikligt vattenförande och matar överliggande tätare jord med vatten. Hela denna fråga är f. ö. relativt komplicerad. Det väsentliga är nämligen icke alltid den teoretiska grundvattenytan. I frå ga om de väl genomsläppliga grövre jäslerorna (mo) samt de allra finaste leden av verklig lerkaraktär, vilka senare genom sin sprickighet bli väl genomsläppliga (inom torrskorpan), är grundvattenytan* den avgörande faktorn. Mellanliggande jordarter, d. v. s. de nästan lerfria m jälajordarna, äga så ringa genomsläpplighet, att grundvattenbegreppet för dem n ästan förlorat sin praktiska betydelse. F ö r dem är den betydelsefulla nivån * Definition se Dräneringens betydelse etc., Svenska väginstit. med. n:r 15.

Fig. 9. B lockdiagram (se lig. 1) genom landskap m ed tjälsk ott (närm ast av ångerm anländsk typ). Bilden visar de två van ligaste b etingelserna för tjä lsk o ttsb ild n in g : jäsleretäck et är m ycket tu n t genom att den fasta bottnen (berg [a], grus eller m orän [b]) sticker upp i toppar eller ryggar, resp. vägen Dringas genom skärning i jäsleretäcket ned närmare grundvattenytan (c). 1 = berggrund, 2 = morän, 3 = jäslere täcke (ex. lättlera överst, underst lätt m ellanlera) I främre hörnet en liten bit av en myr (svart). Gr.v. = grundvattenytan (tjockt streckad). den nivå, där grövre, väsentligt vattengenomsläppliga lager börja. När en grov finmo fryser i en vägkropp sker vattenuppsugningen från grundvattenytan, oaktat denna icke m arkerar n å gon fuktighetsgräns, d. v. s. tillström ning sker i sidled (från omgivande mark) med avsevärd hastighet även vid små tryckskillnader. I ännu högre grad är detta fallet n är en sprickförande lera fryser; grundvattenytan m arkerar här en vattengräns och ett vattenförråd (fritt vatten i sprickorna), från vilken vattenuppsugning sker. När däremot en lerfri fin mjäla fryser, sker ingen m ärkbar tillström ning i sidled av grundvatten en liten del av den underliggande jordartens vattenförråd anrikas i den tjälade delen, men jordartens vattenhalt är icke större under grundvattenytan än över densamma, och m otsvarar endast fullständig fyllning av porerna vid relativt hård och fast packning. Överskottsvattnet måste i huvudsak häm tas från genomsläppligare lager under m jällagret, d. v. s. passera genom hela mjällagrets mäktighet. Jäslerelagrets egen tjocklek är alltså här av utslagsgivande betydelse (under förutsättning givetvis av att grundvattenytan åtminstone når upp till dess botten). Jor dart sk ar akt är em betydelse för dränerings ef fekt en. Jo rdartsk araktären är också av allra största betydelse för dräneringseffekten*. särskilt när diket går i mar- * Det bör framhållas, att dräneringseffekten icke endast ligger i en sänkning av grundvattenytan vid tjälningens början och därmed följande minskad vattenuppsugning: även genom att ^dräneringen under alla årstider håller grundvattenytan på en lägre nivå blir jordarten i genomsnitt torrare, vilket även inverkar på den slutliga vattenhalten efter tjälningen. Dessutom vidgas och fordjupas i leror det befintliga, för dräneringseffekten så betydelsefulla spricksystemet så småningom genom den allmänna uttorkningen (isynnerhet om diket når ner i såphorisonten).

kens lutningsriktning. H ur flack dräneringsrännan kring diket* blir beror på jordartens genomsläpplighet. I sprickig lera, samt i grövre jordar, blir dräneringsrännan flack, och flackare ju mer genomsläpplig jordarten är; i tät mjäla däremot kan den bli förvånansvärt brant. Denna omständighet är av yttersta vikt för resultatet av täckdikning i de fall, där dikesriktning och lutningsriktning överensstämma. Även är jordartskaraktären av största betydelse för valet av täckdikestyp. T. ex. rördiken utan grus- eller sandisolering äro fullt användbara i verklig, sprickförande lera, men däremot icke i mjäl- eller mojordar, dels på grund av dessas benägenhet att flyta in genom skarvarna, dels av den orsaken, att jorden kommer att sluta tätt intill rören, och den vatteninsläppande ytan vid skarvarna blir så ringa, att endast en mycket obetydlig vattenkvantitet hinner intränga.** Men utom detta allmänna samband kunna otaliga specialfall urskiljas, där de mer eller mindre komplicerade jordartsgeologiska förhållandena få den största betydelse för tjälförhållandena och de åtgärder, som lämpligen böra vidtagas. Man behöver endast peka på sådana generella exempel, som existensen av ett lättgenomsläppligt vattenförande sandlager i en f. ö. svårgenomsläpplig jordart (av bety * Se Dräneringens betydelse etc. Sv. väginstit. med. n:r 15. ** Där rören ligga inbäddade i sand eller grns blir dräneringseffekten under alla omständigheter god. Men icke ens i detta fall är det absolut säkert, att ett dylikt dike pressar ned grundvattenytan ända till dikesnivån; vattnet kan nämligen även framtränga genom jorden över diket något som är uteslutet när hela täckdikesurgrävningen är fylld med luckert material (sten eller grus, mossa, ris). delse för dräneringen), eller det fall, att tjälskjutande jord täckes av ett sandlager (vilket icke bör genomskäras) ; omvänt att det tjälfarliga jordtäcket är så tunt, att det bör bortschaktas, o. s. v. Vilka iakttagelser böra göras på en tjälskottsplats innan förbättringsåtgärder vidtagas? P å utredningens nuvarande ståndpunkt (en ingående undersökning av dräneringsföreteelserna fordrar långvariga praktiska fältförsök, vilka i stor utsträckning pågå) kunna i samm anfattning följande praktiska anvisningar givas beträffande vägtäckdikning, utöver vad som tidigare är framhållet*: 1) Bedöm på ort och ställe lutningsoch avrinningsförhållanden: om terrängen är flack och effektiv avrinning från av förhållandena i övrigt betingat täckdikesdjup (i regel 1,3 1,8 m) icke utan oproportionerliga kostnader kan beredas, kan täckdikningseventualiteten utan vidare avvisas, och annan åtgärd måste vidtagas (isolering etc.). 2) Äro avrinnings- och lutningsförhållandena gynnsamma, undersök då jordarts- och vattenförhållanden. a) Genom ytlig besiktning. Härvid iakttages huruvida jordarten är morän eller sediment. Även kan man i vissa fall sluta sig till sedimenttäckets ungefärliga tjocklek: är det relativt tunt, endast någon meter, är i regel m arkytan beströdd med från u n derlaget uppvandrade (uppfrusna) block. Morän kräver i regel avsevärt mindre täckdikesdjup än sediment. Även iakttages vegetationen o. a., som anger eventuell försum pningsgrad * Se Dräneringens betydelse etc.. Sv. väginstit. med. n:r 15.

är tydlig försumpning märkbar, betyder detta högt grundvattenstånd, högst några dm under markytan, och dräneringsdjupet behöver ej vara stort. b) Undersök helst jordartsförhållandena genom jordborrning (angående borrtyp etc. se D räneringens betydelse, slutnoten) eller i nödfall spettning. Av vikt är att konstatera djupet av det tjälfarliga sedimenttäcket, var eventuella sand- eller g ruslager förekomma, på vilket djup moräneller bergbotten påträffas etc., vilket kan ha betydelse för dikets tekniska utförande, kostnadsberäkning etc. Härvid iakttages även det djup, där jordarten börjar antaga blå färg. * Morän är mestadels mycket svårborrad; lös tjälskjutande morän går visserligen att borra, men i regel ej till större djup än som motsvarar det övre, av tjälningen uppmjukade lagret (någon meter eller mindre). ** Den nivå, där jordartens färg börjar bli blå, (blåhorisonten) markerar det djup, under vilket grundvattenytan icke sjunker (lägsta grundvattennivån). Den blå färgen, som beror på järnets lägre oxidationsgrad, vilken i sin tur möjliggöres av att jordarten ligger under det föga rörliga grundvattnets yta, kan förekomma lios även helt grova jordarter Blålera är alltså icke någon särskild sorts lera, eller någon särskild styv eller fet lera t. 0. m. finsand och morän kunna vara starkt blåfärgade i sankt läge. Villkoret för att grova (genomsläppliga) jordarter skola få tydlig blåfärgning synes vara, att dessutom grundvattencirkulationen är svag, d. v. s. att syrerikt, c) Undersök grundvattensförhållandena. Detta sker vid jordborrningen (ev. genom spettning*). G rundvattenståndet kan ju i hög grad variera, och är olika vid olika årstider och vid samma årstid olika år, beroende på väderleksförhållandena. Det djup, där jordartens färg blir blå eller blåaktig**, representerar den lägsta förekommande grundvattennivån, i regel belägen djupt under den på hösten vanliga. Dessutom iakttages det vid borrningen rådande grundvattenståndet; sker detta på hösten eller överhuvudtaget efter längre regnperioder, erhålles ett begrepp om den ungefärliga höggrundvattennivån på platsen. I de fall, där grundvattenytan och blåhorisonten ligga högt, eller där en allmän försumpningstendens gör sig gällande, kan man utgå från att även en täckdikning till ganska måttligt djup blir effektiv * Sedan jordarts- och grundvattensundersökning verkställts, bestämmes täckdikningens lämplighet av härvid vunna resultat i förening med lutningsförhållandena, I vissa tveksamma fall, där det från början visat sig svårt att få utlopp från en alltför djup dränering, t. ex. mer än 1V2 m, kan näm nda undersökning ådagalägga ett så högt grundvattenstånd, att det erforderliga täckdikesdjupet endast är IV 2 m eller t. o. m. betydligt mindre (ex. försumpad m oränlid). Men den i de flesta fall avgörande rörligare grundvatten icke med nämnvärd hastighet genomrinner jordarten, samt att det från ytan nedträngande vattnet helst genom viss humushalt får reducerande egenskaper (dock ej i den utsträckning, att blekjord uppkommer), vilka villkor just uppfyllas i flackt, sankt läge. * Men om å andra sidan grundvatten,sdjupet vid borrning även på hösten visar sig vara ganska stort större än 1,8 m beliöver detta ej betyda, att täckdikning därstädes är obehövlig. I vissa lägen och vid stor genomsläpplighet hos marken kan på en tjälskottsplats grundvattenståndet efter en relativt torr höst vara ganska lågt, mer än 1 1/s m under vägbanan, medan en annan höst grundvattnet kan stå V2 1 m högre. Men på denna plats uppträder i så fall aldrig tjälskott efter torra höstar. Täckdikning kan likväl här vara motiverad för att avvärja tjälskott efter regniga höstar.

frågan är, huruvida sidolutning förekommer eller icke. H är gäller följande grundsats: Vid övervägande sidolutning* låta sig alla jordarter med fördel dräneras genom ett täckdike under vägens övre dagdike. Det förefaller som om (där det gäller verkliga tjälskott) även vid de allra svåraste jordarter det effektiva dräneringsdjupet aldrig behöver vara större än högst 1,8 m, motsvarande ett täckdikesdjup av 1,9 2,0 m under vägbanan. Mestadels räcker ett täckdikesdjup av 1,6 1,7 m, och i flera ovan berörda fall är väsentligt mindre djup tillräckligt. Vid läng slutning däremot beror förfarandet på jordarten, a) Om denna är en verklig, om också lätt, lera eller också en relativt grov finmo. får ett djupt täckdike under ena dagdiket fullgod effekt, b) Är däremot jordarten av mellanliggande kornstorlekstyp, d. v. s. nästan lerfri mjäla eller fin finmo, är det fara värt, att den åstadkomna sänkningseffekten på grundvattenytan blir en alltför smal och brant ränna. H är är det alltså nödvändigt att överst lägga ett, längsdiket och vägen övertvärande, avskärande täckdike, vilket helst bör sträcka sig ett stycke från vägen åt varje sida hur mycket beror på de lokala förhållandena. Lämpligast är om man vid b o rrning kan iakttaga, när fritt vatten framkommer i borrhålet, och hur h astigt det stiger. Sker detta relativt h astigt, så att slutlig jämnvikt är nådd (d. v. s. vattnet upphört att stiga) åtminstone efter ett par timmar, så är jordarten tillräckligt genomsläpplig för att täckdikning enl. mom. a skall lyckas. I andra fall kan det hända, att man får borra flera meter, utan * Där vägen bildar minst 45 vinkel mot lutningsriktningen. att de närmaste timmarna något fritt vatten framkommer. I detta fall beror det på att jordarten är en lerfri mjäla till finmo, så tät, att vattnet endast ytterligt långsamt tillrinner, trots högt teoretiskt grundvattenstånd. Den oerhörda skillnaden i detta avseende mellan även till synes ganska närbesläktade jordarter måste med största sk ärpa fram hållas. Alltså: täckdika icke i lutningsriktningen i de fall där, efter borrning till det planerade dikesdjupet, efter åtm instone några timmar fritt vatten icke ännu framkommit, och efter åtminstone något dygn icke nått full höjd. Dikets tekniska utförande är även beroende på jordarten: är denna av den nämnda typen bör dikesväggarnas tätning ägnas den största omsorg, så att inga hål förekomma, genom vilka jorden kan flyta in. I tjälskjutande mellanlera kunna t. ex. rör- eller slandiken läggas utan vägg- eller bottenbeklädnad, utan att fördenskull jordarten tränger in (naturligtvis är dock förfaringssättet alltför riskfyllt för att kunna rekomm enderas!). Saknar en sådan jordart emellertid de få procent ler, som gör den till en lera, så är den en flytmjäla av värsta slag och kan t. o. m. flyta in genom springorna i en med (utskotts) bräder klädd dikesvägg. Jordens farlighet i detta fall (flytbenägenhet) fram går emellertid tydligt vid grävningen, och erfarna täckdikesläggare rätta åtgärderna därefter. Täckdiken med rör, där rören icke ligga inbäddade i sandeller grusfyllnad, böra endast utföras i verklig lera (dock ej i såplerehorisonten) även där är emellertid sand-grusbäddning att rekommendera. I stället för sand eller grus vill förf., där brist på dylikt m aterial föreligger, föreslå kringbäddning av rören med vitmossa eller björnm ossa (abso

lut icke mer förm ultnad dya, vilken är ytterst tät!) möjligen även granris. Praktiska kännetecken på de olika jordarterna. Slutligen kan det anses motiverat att ange några praktiska kännetecken på de jordarter, vilka omfattas av den i denna uppsats använda vedertagna terminologien. Följande jordartsdefinitioner äro i huvudsak efter G. E k ströms fram ställning.* I. Sediment: Sand. Huvudpartens kornstorlek mellan gränserna 2 0,06 mm. Den finaste sanden kallas även grovmo, och dess partiklar kunna ännu iakttagas med blotta ögat. Gränsen mellan grovmo och nästföljande jordart, finmo, är mycket viktig, emedan den samtidigt är gränsen mellan icke tjälskjutande och tjälskjutande jord. Finm o. Den grövsta av de tjälskjutande jordarna. P artiklarna äro så fina, att de ej kunna iakttagas med blotta ögat, men jordarten är, i motsats till mjälan, för känseln sträv och sandig. I torrt tillstånd är finmon mjöligt sandig, i vått är den sammanhängande och någorlunda formbar. Mjälajordar. Bilda i torrt tillstånd sammanhängande klum par eller kokor av mycket ljus färg, vilka lätt gå att trycka sönder till ett mjukt, ej strävt pulver. I vått tillstånd form bar och sammanhängande, dock ej plastiskt. Med ökad inblandning av lerm aterial övergå m jälajordarna till Lättleror. I torrt tillstånd relativt fasta, dock aldrig mycket hårda, ljusa klum par till kokor. I vått tillstånd * Sid. 46 56 av G. Ekström. Klassifikation av svenska åkerjordar. Sveriges geol. undersökn. Serie C., no. 345 (årsbok 1926). måttligt plastiska (knådbara); gå dock ej att utrulla till trådar av 2 mm tjocklek. Leror. Så plastiska jordar att de i vått tillstånd utan svårighet gå att u t rulla till trådar av 2 mm tjocklek. Lerorna indelas med växande styvlek i 3 undergrupper: mellanlera, styv lera och mycket styv lera. Jordarterna fr. o. m. finmo t. o. m. lätt mellanlera bruka sammanfattas under benämningen jäslera, vars viktigaste kännetecken är dess egenskap att i vått tillstånd, ehuru från början till synes fast, vid bearbetning eller skakning (t. ex. tram pning) rå ka i ett egendomligt halvflytande tillstånd. Dessutom äro dessa jordarter vid tillräcklig vattentillgång tjälskjutande. V ärst i detta avseende äro de icke leriga finmo- till m jälajordarna, i vilka, som ovan framhållits, täckdikena böra utföras med särskild omsorg för att hindra jordartens inflytning i diket, varjäm te resultatet av täckdikning i lutning sriktningen i sådan jord är problematisk. Dessa jordar äro även i vattenmättat tillstånd spröda och korta vid försök till knådning ( = icke plastiska) men flyta ej ut vid lindrig skakning; de äro i motsats till lerorna i regel mycket hårdborrade även på stort djup, och erhållas i till synes ganska torra och spröda, vid skakning utflytande spån. II. Moränjordar. Osorterade jo r dar, vilka kunna innehålla alla p artikelstorlekar från block till ler. Moränerna kunna ha ofantligt olika sammansättning, beroende på geologiska faktorer. De tjälfarliga m oränerna ha hög halt av kornstorleksgrupperna finmo mjäla samt grov ler och förhållandevis ringa sand- till grushalt. Orsaken härtill är oftast be

skaffenheten av den berggrund, genom vars uppkrossning moränen bildats. Särskilt farliga äro m oränerna inom det jämtländska silurområdet samt inom fjällens mjuka skifferområden, men även öster därom förekomma rikligt rätt svåra moräntyper, huvudsakligen dock ovanför m arina gränsen. De farliga m oränerna igenkännas därpå, att de liksom jäslerorna, fast i mindre grad, i vått tillstånd bli halvflytande vid tram pning eller annan skakning. Är man förtrogen med jordarterna finmo, mjäla och lättlera, är det ej svårt att urskilja de farliga finmoiga, mjäliga eller lättleriga moränerna. Gernanclts Boktryckeri A.-B., Stockholm 1930.

PRIS 1 KRONA Gernandts Boktryckeri A.?B., Sthlm 1 930.