Trots att datoriseringen av samhället aldrig har varit större, erfar många att den digitala klyftan i samhället snarare växer än minskar. Allt fler har dator i hushållet, och bredbandsnäten byggs ut som aldrig förr. Under Kunskapslyftet utbildades hundratusentals deltagare i datorkunskap, och staten har sedan 90-talets andra hälft subventionerat inköp av datorer för privatpersoner via arbetsgivaren. Dessa åtgärder till trots, är klyftan mellan de som behärskar tekniken, och de som inte gör det, fortfarande mycket stor. I det pågående arbetet med kunskapsutveckling kring det flexibla lärandet inom folkbildningen har CFL gett sitt expertråd som består av ett tjugofemtal folkbildare i uppdrag att ge sin syn på hur folkbildningen kan verka för att minska klyftan och stärka medborgarnas digitala delaktighet. Särskilt fokus ska riktas mot hur det flexibla lärandet kan överbrygga den digitala klyftan. Expertrådets skapade en Wiki för denna kreativa process. Christian Wåhlin i expertrådet har sammanställt och utvecklat wikin till följande artikel. Flexibelt lärande som metod för att stärka den digitala delaktigheten Christian Wåhlin Bakgrund När stat och kommuner under nittiotalet påbörjade ett omfattande kompetensutvecklingsarbete för IT-relaterad kunskap, vilade detta på två huvudsakliga ben. Dels underlättade man inköp av hemdator för privatpersoner genom en skattesubvention, dels startades det så kallade Kunskapslyftet. Kunskapslyftet som genomfördes mellan 1997 och 2002 hade som ambition att minska arbetslösheten och utbildningsklyftorna, utveckla och förnya vuxenutbildningen samt att öka förutsättningarna för tillväxt. Under dessa år deltog cirka 500 000 deltagare i utbildningarna, varav 40-50 procent arbetslösa. Dessa reformer och åtgärder har självfallet bidragit till många positiva effekter. Satsningarna på datorer i hemmen och bredbandsutbyggnaden har fallit ut mycket väl, och många fick chansen att lära sig hantera en dator. Den kritik som har riktats mot Kunskapslyftet, och som CFL:s expertråd delar, har handlat om dessa utbildningars pedagogik och inriktning. En stor del av utbildningarna inom ramen för Kunskapslyftet handlade om det så kallade Datakörkortet, ECDL, eller European Computer Driving License. Ett kurspaket med stark koppling till Microsofts operativsystem Windows, webbläsaren Internet Explorer samt tillämpningsprogrammen i Microsoft Office. Ofta har ECDL-utbildningar skett med hjälp av s.k. E-learning, för att minska behovet av pedagogiska resurser. [Med E-learning avses en pedagogik som individualiserar lärandet främst genom att interaktionen sker huvudsakligen mellan datorn och den lärande och ofta i form av odynamiska knapptryckarprogram.] Datakörkortet har alltså utformats för att deltagaren i huvudsak skall lära sig hantera specifika tilllämpningsprogram, snarare än att på ett självständigt sätt kunna hantera datorn som ett verktyg för att delta i IT-samhället, med kommunikation, informationssökning och informationsbearbetning.
Förutom att vi som folkbildare vänder oss emot användandet av E-learning som ersättning för pedagogen, och fokuset är på enskilda tillämpningsprogram, handlar kritiken också om att det inte har funnits någon strategi för nästa steg efter Kunskapslyftet. Istället för att använda metaforen av en digital klyfta, kan vi istället använda oss av en kunskapstrappa. Det första steget är då att lära sig grundläggande datorhantering, starta program, göra utskrifter och liknande. Efter detta trappsteg är det för oss ingen självklarhet att man som användare ska lära sig Officepaketet eller liknande tillämpningsprogram. Nästa steg i trappan borde snarare vara att kunna använda datorn som ett informations- och kommunikationsverktyg. Begränsar man sig då till att enbart kunna använda en sökmotor i webbläsaren, samt ett e-postprogram så kanske detta steg inte är särskilt stort. Men komplexiteten på informations- och kommunikationstjänster har ökat kraftigt sen Kunskapslyftet formellt avslutades 2002. Idag erbjuds snart sagt alla typer av tjänster elektroniskt, både av företag såväl som myndigheter och andra organisationer. Det gör att kraven på den enskilde medborgaren ökar kraftigt, om man vill kunna delta i det demokratiska samtalet, då även detta förs på de digitala mötesplatserna. Idag har många vana att använda en dator, men saknar färdigheter för att inhämta information på ett självständigt och källkritiskt sätt, samt saknar kunskap om hur man genom t.ex. nätgemenskaper kan delta i den demokratiska processen och delta i ett lärande. Den digitala klyftan är hela tiden i rörelse. I slutet av nittiotalet handlade klyftan till stor del om att ha, eller inte ha tillgång till dator och/eller uppkoppling mot Internet. Det handlade också om att stora grupper inte hade de grundläggande kunskaperna för att kunna använda en persondator. Den klyftan är nu avsevärt mindre, men den finns kvar. Idag har många vana att använda en dator, men saknar färdigheter för att inhämta information på ett självständigt och källkritiskt sätt, samt saknar kunskap om hur man genom t.ex. nätgemenskaper kan delta i den demokratiska processen och delta i ett lärande. Grundläggande datakunskap bör integreras som en del i samhällsorienterande ämnen, snarare än teknikrelaterade ämnen. Det i sin tur kan bidra till att avdramatisera datoranvändandet för en del grupper som idag befinner sig i ett digitalt utanförskap, med rädsla och/eller ointresse för teknik. Om datorn istället används i all typ av undervisning, som en informationskälla och en möjlighet till mångfacetterade kommunikationsmöjligheter, kan fler grupper få erforderlig datorkunskap där fokus ligger på datorn som verktyg istället för datorn som teknologisk företeelse. Målgrupper Annika Andersson, Örebro Universitet, skrev en rapport för Justitiedepartementets räkning 2003 som hette Digitala Klyftor Förr, nu och i framtiden. I rapporten identifierades ett antal målgrupper som ansågs vara överrepresenterade när det gäller digitalt utanförskap. Dessa var: Funktionshinder de funktionshindrade Ålder de äldre Kön - kvinnor Inkomst/utbildning/yrke lågutbildade samt låginkomsttagare Geografisk hemvist de som ej bor i tätort eller storstad Etnisk bakgrund invandrare och svenska etniska minoriteter
En analysmodell användes i rapporten som bestod av fyra komponenter; tillgång, kunskap, användning och motiv. Även om man har tillgång till dator och Internet, kanske man inte har kunskap att använda tekniken. För att använda tekniken kanske man behöver ett starkt motiv, och så vidare. Målgrupperna stämmer väl överens med folkbildningens erfarenheter, men ytterligare en grupp bör läggas till listan ungdomar. Detta kan komma som en överraskning för många, men man kan iaktta att även den så kallade Lunargenerationen, det vill säga den generation som har växt upp med Internet som en naturlig företeelse, visar prov på brister särskilt när det gäller att inhämta information med ett källkritiskt förhållningssätt. En indelning i målgrupper är att betrakta som ett hjälpmedel i arbetet med att skapa åtgärder för att överbrygga klyftorna. Men den digitala klyftan finns i så många fler sammanhang än i ovan nämnda. Exempel på digitala klyftor: 1. En förälder vill kunna delta på en nätgemenskap, för att kunna kommunicera med sina barn och deras kompisar. Trots förälderns goda datorvana från arbetslivet behärskar föräldern inte det språk som används på nätgemenskapen (ex. Lunarstorm) och konsekvensen kan bli missförstånd eller att föräldern helt enkelt väljer att avstå från deltagande. Detta är alltså ett exempel på en digital klyfta mellan individer, som förvisso äger ett gott kunnande i att hantera en persondator, men har helt olika kunskaper och erfarenheter av datorn som verktyg för kommunikation. 2. En gymnasieelev arbetar med ett projektarbete och använder Internet som informationskälla. Via populära sökmotorer hittar eleven länkar som omfattar de sökord som eleven skriver in i sökmotorn. De länkade sidornas innehåll får tjäna som faktaunderlag till projektarbetet, men eleven har inte fått lära sig källkritik och tar första bästa länk som sökmotorn presenterar. Eleven ställer sig inte När nu stat och kommun, myndigheter, organisationer och företag väljer att i allt högre grad erbjuda sina tjänster via nätet, blir problemet med den digitala klyftan ett demokratiskt problem. frågorna om vem som tillhandahåller informationen, kollar inte med flera källor och rådfrågar inte andra på relevanta nätgemenskaper och diskussionsforum. Eleven har mycket god datorvana, men saknar kunskap i vilken metodik som man bör använda då man söker information på nätet. Dessa två exempel illustrerar hur olika de digitala klyftorna kan se ut och det kan vara både djupa sprickor och grunda små gropar. Den tidigare bilden av att den digitala klyftan i princip endast handlade om tillgång på dator, uppkoppling och kunskap i grundläggande datorhantering, visar sig ha blivit en anakronism som förenklar problematiken. När nu stat och kommun, myndigheter, organisationer och företag väljer att i allt högre grad erbjuda sina tjänster via nätet, blir problemet med den digitala klyftan ett demokratiskt problem. När nyhetsuppläsaren på TV i var och vartannat inslag hänvisar till vår webbsida för fördjupad information, när debattledaren i partiledarutfrågningen erbjuder tittarna att ställa sina egna frågor via nätet och sms, och när myndigheter väljer bort personlig service till förmån för elektroniska tjänster då blir det digitala utanförskapet alltmer tydligt.
Den digitala klyftan och folkbildningen Folkbildningen har fått i uppdrag av staten att arbeta för att minska de digitala klyftorna, och det får väl anses som att just folkbildningen är särskilt lämpad att göra just detta, med tanke på folkbildningens värdegrund där demokrati, människors lika värde och jämställdhet är centrala begrepp. Folkbildningens ickeformella och informella lärande är väl rustat för att kunna avdramatisera datoranvändandet, och fokusera på datorn som möjlighet till kunskap, information och kommunikation, snarare än fokus på teknik samt detaljerad kunskap i tillämpningsprogram. Vidare har folkbildningens olika aktörer traditionellt samarbetat med organisationer som företräder de målgrupper som har identifierats som särskilt utsatta för det digitala utanförskapet. CFL stimulerar till att påbörja olika försöksverksamheter för folkbildare nationellt, när det gäller metod för att överbrygga den digitala klyftan. Under hösten 2007 startade ett trettiotal projekt med stöd av CFL, där projektens aktiviteter tydligt ska fokusera på hur man med hjälp av flexibelt lärande kan minska och överbrygga de digitala klyftorna. Mer om detta finns att läsa på www.cfl.se under Utvecklingsprojekt eller på Temasidan Demokrati och digital delaktighet på Folkbildningsnätets pedagogiska resurser www.resurs.folkbildning.net. Pedagogik och metodik Det finns fortfarande en övertygelse inom olika utbildningsföretag och upphandlingsansvariga, om att E-learning är det mest rationella och kostnadseffektiva sättet att utbilda och fortbilda människor. Tyvärr verkar statens uppmaning om att påbörja en satsning mot det digitala utanförskapet att åter blåsa liv i detta. Det verkar frestande att genom massiva insatser med elektroniska självstudiekurser via nätet och/eller cd/dvd-skivor, på ett rationellt sätt åtgärda problemen. Förespråkare för denna metod glömmer antagligen att för att delta i den typen av kursverksamhet, krävs det att presumtiva deltagare är motiverade, har tillgång till nödvändig teknik och har kunskap att använda den. Det innebär att man redan från början kommer att misslyckas att fånga in de vars förutsättningar för att delta i det digitala samhället är sämst. Ett statiskt kursmaterial ger inte heller individen möjlighet till anpassning av nivå, språk eller pedagogiskt stöd. För grupper med läs- och skrivsvårigheter, eller personer med olika typer av kognitiva funktionshinder har också ofta svårt att tillgodogöra sig kunskap via vanliga E-learningsystem. E-learning passar oftast bäst för personer som redan har goda förkunskaper, och som vill fördjupa sin kunskap i något specifikt ämne. För att kunna avdramatisera datorn som verktyg och flytta fokus från tekniken till samhällsorienterande kunskap, ställs avsevärt högre krav på pedagogik och metodik än vad som normalt är möjligt med E-learning. Erfarna pedagoger krävs för att kunna svara mot individuell anpassning, och ett avdramatiserat och flexibelt lärande. Folkbildningens syn på pedagogik och ickeformellt lärande har de komponenter som krävs för att kunna möta individen och dennes krav och behov. Inom folkbildningen finns det kontaktnät via medlemsorganisationer som krävs för att nå ut till många av dem som inte själva skulle anmäla sig till en datakurs. Det kommer dock att krävas att det inom folkbildningen finns resurser så att datorer kan vara ett naturligt inslag i en studiecirkel i engelska, såväl som en folkhögskolekurs i samhällskunskap. Det är förvisso också en utmaning för folkbildnings pedagoger att införliva datoranvändandet i verksamheten på ett naturligt och avdramatiserat sätt, och det kräver förstås att folkbildare är duktiga på att använda datorn som ett instrument i den demokratiska processen. Detta utgör förstås en grund för ett omfattande fortbildningsarbete.
En god väg att gå är att hitta personer från de olika målgrupperna, som kan förmedla nyttan av datorn och Internet som verktyg i vardagsnära situationer och som en möjlighet till ökat inflytande och stöd för demokratin. Uppsökande verksamhet via bibliotek, lokala föreningar och liknande kommer också att vara nödvändigt, för att nå ut bland de som själva inte vänder sig till en folkbildningsorganisation. Flexibelt lärande Människors alltmer komplexa tillvaro med arbete och fritidsaktiviteter som för många fyller upp både dagar och kvällar, kommer att ställa stora krav på folkbildningens aktörer. Möjligheten att få delta i ett lärande, fast på egna villkor i tid och rum, kommer att bli allt vanligare som krav. Framtidens pensionärer som har god datorvana från tidigare arbetsplatser, och Lunargenerationen kommer att se det som en självklarhet att all form av utbildning erbjuds i flexibla former. Det kan för vissa te sig märkligt att använda sig av flexibelt lärande för att överbrygga den digitala klyftan, om man med den digitala klyftan menar den klassiska bilden av att den endast omfattar de som inte har dator och uppkoppling och/eller inte har kunskap i hur detta används. Men då det idag finns många olika digitala klyftor, i så många olika situationer, kommer det flexibla lärandet att vara en kraftfull komponent i de sammantagna åtgärder som kommer att krävas. Försöksverksamhet med flexibelt lärande CFL har under de senaste åren stött en rad olika försöksverksamheter när det gäller hur folkbildning och flexibelt lärande kan verka tillsammans med populära nätgemenskaper. Till exempel så har man testat att använda Lunarstorm, www.lunarstorm.se, som en plattform för distanslärande i ett nationellt sammanhang. Nätgemenskapen Apberget, www.apberget.se, som fokuserar på en stark lokal förankring där denna nätgemenskap finns representerad, är en annan så kallad community som har varit föremål för en hel del försöksverksamhet. Användarna på dessa nätgemenskaper har förvisso i regel ett gott datorkunnande, och kan använda en rad olika programvaror för kommunikation och interaktion. De är också väl förtrogna med mobiltelefonins olika kommunikationsmöjligheter. Dessa användare är företrädesvis unga, och en stor del av dessa tillhör den s.k. Lunargenerationen och ser Internet som en lika självklar företeelse som äldre generationer ser på telefoni och television. Om framtidens demokratiska processer i allt större utsträckning sker på nätet, kommer förmågan att inhämta, bearbeta och värdera information på nätet att vara en kritisk komponent för individens möjlighet till ställningstagande som vilar på korrekt grund. Trots detta kan en rad olika brister identifieras som relaterar till dessa nätgemenskaper och dess användare. Dels handlar det om den klyfta som finns mellan nätgemenskapernas användare och föräldrar och andra vuxna, dels finns det en identifierad enkelspårighet i delar av Lunargenerationens Internetanvändning. Med enkelspårighet menas att en person kan ha förträffliga kunskaper i t.ex. datorspelande och kommunicerande via nätgemenskaper och s.k. instant messengers, men saknar helt eller delvis förmågan till att kunna söka och bearbeta information på ett källkritiskt sätt.
Om framtidens demokratiska processer i allt större utsträckning sker på nätet, kommer förmågan att inhämta, bearbeta och värdera information på nätet att vara en kritisk komponent för individens möjlighet till ställningstagande som vilar på korrekt grund. Idag sker en enorm mängd diskussioner om olika samhällsfrågor på nätgemenskaper och diskussionsforum, såväl på kommersiella plattformar som på offentliga. En stor del av dessa samtal, i synnerhet när det gäller politiska diskussioner, får en starkt polariserad karaktär. De som är duktiga på att skriva och har en stark övertygelse, får ofta en form av monopol på sanningen i dessa samtal. Detta är ett fält där folkbildningens pedagoger borde delta för att balansera samtalen och motverka den mytbildning som kan uppstå när diskussioner inte förs på ett jämställt och balanserat sätt. Eftersom nätgemenskaperna är så många och omfattande, är det förvisso en mangrann uppgift. Det kommer att krävas att folkbildare kan arbeta tillsammans och att man kan samarbeta mellan organisationer. I ABF Umeåregionens försöksverksamhet, där ambitionen var att använda nätgemenskapen Apberget, som arena för flexibelt lärande och som stöd för demokratiska processer, bildades tidigt ett nätverk av engagerade personer från studieförbund, kulturföreningar, kommun och andra organisationer med intresse i ungdomsfrågor. Denna verksamhet håller nu på att skapa en grund för en mer långsiktig och officiell strategi för projektdeltagarna med avseende på respektive organisations deltagande i nätgemenskaper och diskussionsforum. I projektet genomfördes även en rent praktisk försöksverksamhet, med nätgemenskapen som plattform för distanslärande i ett antal NUDU-studiecirklar i digital videoredigering. Fördelarna med att använda befintliga och populära nätgemenskaper, är många. Det finns redan användare och användarna är vana att använda nätgemenskapens olika verktyg för kommunikation. Nackdelar som har identifierats handlar om att de flesta populära nätgemenskaper ägs av kommersiella intressen, som sällan ser något extra värde i att utveckla en lärandemiljö utan styrs på marknadsmässiga grunder med fokus på annonsering. En annan nackdel är att nätgemenskapernas diskussionsforum inte är lika kraftfulla som t.ex. folkbildningsnätets First Class-system, när det gäller funktionalitet som stödjer lärandet. Det finns exempel på lyckade satsningar på egna och nya nätgemenskaper även om det råder en viss försiktighet här. ABF Skellefteå och Studieförbundet Vuxenskolan i Burträsk har påbörjat en samverkan kring ett nätforum som heter Folkforum, www.folkforum.se, där man inbjuder till samtal om politik och samhällsfrågor. Ett utmärkt exempel på hur man med samverkan kan få genomslag för flexibelt lärande som stöd för demokratin i den lokala miljön. Kunskapsbildning I invandrarverksamheter finns även komplexiteten med språket. Offentlig information blir ytterst svårtillgänglig om den enda vägen är via en webbsida istället för ett personligt möte där man har möjlighet att få hjälp av tolk. Just det faktum att skrivandet och läsandet spelar en så central roll i informationssökning och diskussion på nätet, gör att grupper som har brister i det svenska språket, är analfabeter och/eller har någon form av läs- och skrivsvårigheter, blir extra svåra att nå. En stor kunskapsbildningsinsats för folkbildare kommer att krävas för att svara mot dessa gruppers behov. För att sprida dessa erfarenheter vidare inom organisationerna, till andra organisationer samt till föräldrar och andra, kommer det att behövas en blandning av kunskapsspridande insatser i flexibla former. Folkbildningens aktörer bör inbjuda både organisationer och allmänhet till fortbildning och samtal, och då gärna använda populära nätgemenskaper och diskussionsforum som plats för dessa samtal. Folkbildningens pedagogik och det flexibla lärandet passar både utmärkt för att direkt arbeta med målgrupperna som berörs av det digitala utanförskapet, men har även strukturen och kontaktnätet för att sprida kunskap om goda exempel på pedagogik, metod och att informera om den digitala klyftans olika ansikten.
Man bör också påpeka att ett arbete med att överbrygga den digitala klyftan inte enbart skall ha fokus på eftersatta grupper av användare utan även på producenterna av digitala och nätbaserade tjänster som på grund av bristande kunskaper om sina brukare snarare fördjupar än minskar den digitala klyftan. Detta gäller inte minst de tjänster som finns och tas fram i det s.k. e-samhället, där en stor del av de tjänster och den information som berör medborgarna erbjuds via nätbaserade tjänster. På samma sätt bör kunskapsstöd ges till de föreningar och andra organisationer i civilsamhället som skall arbeta med att skapa mötesplatser, informationssidor etc. åt sina medlemmar. Folkbildningen bör prioritera att samverka med det formella lärandet i grundskola, gymnasium och högre utbildning, där lärare på t.ex. gymnasieskolor ser snabbt ökande klyftor mellan lågpresterande/svagt motiverade och högpresterande elever. De traditionella klyftorna förstärks och fördjupas nu ytterligare genom att IT och IKT är ett så kraftfullt verktyg för kommunikation, publicering, nätverksbyggande etc. och därmed ger den högpresterande en ytterligare skjuts framåt, medan den lågpresterande eleven på grund av bristande baskunskaper inte kan utnyttja denna potential. En metod kan vara att samverka med gymnasieskolorna och att utanför skolorna fånga upp dem som inte är med på nätet eller bara spelar poker. Det handlar om att aktivera dessa ungdomar till att uttrycka sig, vara med i gemenskaper och påverka, d.v.s. verka för ett aktivt medborgarskap. Folkbildningen kan erbjuda fortbildning för både politiker och producenter som har som uppgift att skapa nätbaserade tjänster och ta beslut om dessa tjänsters utformning, och inbjuda till kontinuitet i det arbetet genom att upprätta nätverk bestående av folkbildare, beslutsfattare, folkvalda, skola, producenter och företrädare för användare av tjänsterna. Via nätgemenskaper och diskussionsforum, skulle man kunna stimulera till en pågående diskussion och ett erfarenhetsutbyte som spänner över stora delar av de strukturer som kan bidra till att reducera det digitala utanförskapet, men som också kan bidra till det motsatta om inget görs.