KORG PS-3100 Reparation och MIDI-installation av Patrik Eriksson Jag hade under en längre tid en kollegas Korg PS-3100 stående hemma enär den inte var riktigt kurant, och jag hade i ett svagt ögonblick lovat ta en titt på den. En PS3100 är dock med moderna mått rätt så volymiös, varvid det framfördes synpunkter här hemma om varför så mycket livsutrymme upptas av defekta maskiner. Jag bar ut sålunda Korgen till lab-bänken i köket och satte igång. Felbeskrivningen löd att en ton saknas i varje oktav, en av topparna i resonatorfiltret fungerade inte, och sågtanden var borta. Lite om att jobba med PS-3100: Det är en veteransynt av den gamla stammen. Sjuttiotal med sextiotalskänsla. Den är uppbyggd av separata kretskort i en kortram, allting sammanbundet med najade kabelstammar, inte olik en minidator från samma era. Den påminde mig starkt om min gamla Norsk Data ND-10, förutom att den norska datamaskinen var betydligt snyggare byggd. Att leta fel är en smula åbäkigt eftersom man inte kommer åt att mäta på korten ordentligt när de sitter på plats och därigenom är spänningssatta. Man får rycka ur, häkta på klämmor, stoppa tillbaks, starta och mäta. Att tillgänglig dokumentation inte är ens i närheten av komplett gör ju inte saken lättare, men väl ganska spännande. PS3100 på operationsbänken i mitt kök, redo att öppnas upp. Kort i kortramar. Saknade toner. Det visade sig att tonen "E" i varje oktav saknades. PS3100 bygger delvis på oktavdelarteknik av det slag man finner i orglar, men där dessa använder endast en relativt högfrekvent masteroscillator använder PS3100 tolv spänningsstyrda oscillatorer en för varje halvton. En svag ton kunde dock höras och uppmätas, varvid själva oscillatorn alltså fungerar, men inte oktavdelningen. Oktavdelningen sköts av ett chip, MM5824, och det hittar man inte på Elfa direkt. Man kan ta lite standard-logik och slöjda ersättare själv, men för enkelhets skull införskaffades en färdig klon från Peppersoft. Den döda kretsen löddes ur, en fin svarvad och guldpläterad chipsockel löddes i, och till sist applicerades ersättningskretsen. Resultat: alla toner spelar.
Ingen sågtand Sågtandsvågen var död. Eftersom övriga vågor funkar, framför allt triangelvågen ur vilken sågtanden skapas, spårade jag felet till en switchtransistor som skall ha kontakt med vågformsväljaren på frontpanelen. Transistorn mådde vid närmare undersökning bra, däremot var kortkantkontakten glapp. Genom att pilla ur kontaktelementet och böja till det en smula så återställdes kontakten och nu fanns det sågtand. Oresonligt Den berömda resonatorn hade bara en fungerande resonanstopp. Jag ryckte ur kortet och mätte lite, och när jag stoppade tillbaks kortet funkade en annan resonanstopp, men de andra hade lagt ner! Asvrickat! Givetvis var det likartat problem här - kortkantkontakterna var trötta och glappade svårt. "Bara" att böja till, så nu är alla resonatorerna med i klangbilden igen. Överhuvudtaget verkar kortkantkontakterna i de här maskinerna vara en mycket svag punkt, och även om nu synten spelar igen, så har den ett lynningt temperament. Mitt uppdrag den här gången var att få liv i maskinen, men för framtida långsiktigt ägande rekommenderar jag endera av två åtgärdsplaner: 1. Böja till samtliga kortkantkontakter på ovanstående vis. (Ett monstruöst jobb med tveksam pålitlighet) 2. Leta rätt på nya/andra/bättre kontakter och helt enkelt ersätta dessa trettiofem år gamla skrällen. Det innebär förstås ett djävulskt lödjobb, men klart mer framtidssäkert om man tänkt sig att spela på synten mer än att rucka på korten! Kontaktytorna på kortkantkontakterna är f.ö. guldpläterade och ser oförskämt fräscha ut, men med åren tappar de dock spänsten rent mekaniskt. Att man får ta ur och stoppa i korten x antal gånger under en service-session gör ju inte saken bättre. Jag har någonstans sett bilder på ett förlängningskort av den typ man hade när man servade mini-och stordatorer förr i världen, ett sådant hade varit guld att ha tillgängligt. Lite om Korg PS-3100 Det var en intressant upplevelse att gräva runt i en numera livs levande 3100:a, en hyggligt ovanlig maskin som det är få förunnat att äga och spela på. Sin komplexa uppsyn till trots är den en ganska begränsad maskin men med en väldigt egenartad klangkaraktär. Den låter maffigt, krämigt och liksom skimrande på något vis. Den har väldigt lite gemensamt med MS20:ns elektriska raseri, så påståendet att 3100 är som en polyfon MS-20 är fullständigt nonsens. En annan spefull kommentar som stundom hörts om 3100 (och här är även jag skyldig) är att den skulle vara en glorifierad stråkmaskin. Detta påstående har sin grund i oktavdelartekniken som sedan länge setts ner på av de renläriga. Men, till skillnad från orglar och stråkmaskiner som har en huvudoscillator för hela instrumentet har den här tolv separata VCO:er som därigenom individuellt kan justeras till alla möjliga skumma temperament. Varje VCO driver sedan en oktavdelare som har en tendens att gå sönder, vågformare, kopiösa mängder av Korg 35-baserade VCF, osv. PS-3100 är en fullpolyfonisk synt med vagt orgel-släktskap och med något begränsade konturgeneratorer. Resonatorn är legendarisk, och så därtill ett hyfsat chorus. Det är inte Solina-klass på choruset, men någorlunda adekvat. Jag hade önskat ett par kranar för svephastighet och djup, men man kan ju inte få allt.
Digitalgränssnitt Då instrumentets ägare varut förutseende nog att inhandla ett MIDI-gränssnitt, så passade jag givetvis på att koppla in det. Det var dock inte helt lätt att hitta en lämplig plats inuti maskinen och instruktionerna föreslår "ovanpå kortramen", men där får den då rakt inte plats. I en 3300 kanske. Ute på högerkanten ovanför nätdelen rymdes den precis. Instruktionens förslag på hur man skulle koppla in sig på keyboardbussen stämde inte heller, så det blev till att skarva på det gigantiska sextiopoliga Honda-multidonet som sitter i bakkanten. Givetvis började jag från fel håll, men hann hejda mig efter bara några få kablar. Det var bara att ta loss och börja från rätt håll. Det gick åt en hel del krympslang innan jag var klar.
Som stor entusiast av gårdagens teknik kunde jag givetvis inte låta bli att ta fram najgarnet heller. Förutom anslutningen till klaviaturbussen skall även anslutningar dras till en anslutningslåda med utgångar för styrspänningar, trigger och MIDI. Från manickens kretskort drog jag en prydligt najad kabelstam akterut i 3100:an, ovanför klaviaturkontaktpanelen och en bit vid sidan. Där gjorde jag stammen delbar mha 9-polig DSUB. Varför då? Jo, vid framtida service vill man kunna ta bort hela bakpanelen utan att den skall hänga och dingla i nån sladd.
Den andra delen av stammen drog jag genom ett för ändamålet åstadkommet hål i den perforerade plåten. Givetvis skyddade jag kabelstammen genom att montera en ordentlig gummibussning. Anslutningslådan gjorde sig bäst stående på högkant, men då visade sig programmeringsknappen hamna i en mkt ofördelaktig position - alltså borrade jag ett nytt hål och flyttade den en smula. Allt som allt ett rejält lördagsnattmys med lödkolv, kaffe och Siouxie and the Banshees på stereon. Järnet! Hela klabbet provspelades till sist med en gammal MIDI-klaviatur, en svartsprayad Roland PC200mkII. Breda ackord, med tio fingrar!
Lite bilder från insidan Generatorkort med utbytt oktavdelarkrets Generatorkortets baksida Efter de två generator-korten kommer hela fyra mackor med signalformare, filter och grejor. Måååånga Korg 35 IC blir det!
kortkantkontakt PS3100 med min egna kopia av resonatorbanken