Sammanbrott vid tonårsplaceringar

Transkript

1 Sammanbrott vid tonårsplaceringar om ungdomar i fosterhem och på institution Bo Vinnerljung Marie Sallnäs Pia Kyhle Westermark

2 Socialstyrelsen klassificerar från och med år 2001 sin utgivning i olika dokumenttyper. Detta är en forskningsrapport. Det innebär att den innehåller kunskap och analyser som bygger på vetenskapliga metoder. Författarna svarar själva för innehåll och slutsatser. ISBN: Artikelnummer: Redaktör: Lise Sjöstedt Omslag: Fhebe Hjälm Sättning: Guy Bruno Tryck: Modin-Tryck AB, Stockholm, september 2001

3 Förord Centrum för utvärdering av socialt arbete (CUS) vid Socialstyrelsen har till uppgift att stödja en kunskapsbaserad utveckling av det sociala arbetet, bland annat genom att göra egna empiriska studier. Denna rapport handlar om dygnsvård av tonåringar. Undersökningen är en av få större, riksrepresentativa studier av den sociala barn- och ungdomsvården som gjorts i Sverige. Den ger en mångfacetterad översiktsbild av den mest ingripande av socialtjänstens insatser för tonåringar: placering i familjehem och på institutioner. Undersökningens fokus ligger på sammanbrott ådana placeringar. Både för tonåringen själv, för hans eller hennes familj, för personalen inom barn- och ungdomsvården och för dem som utför och ansvarar för insatserna i familjehem och vid institutioner är det betydelsefullt och önskvärt att dygnsvårdsplaceringar avslutas på ett genomtänkt sätt. I rapporten ägnas stort utrymme åt variationer i förekomst av sammanbrott mellan olika typer av dygnsvård och olika grupper av tonåringar. Internationellt ses liknande forskning om sammanbrott i dygnsvårdsplaceringar som viktig baskunskap om barn- och ungdomsvårdens funktionssätt av direkt relevans för praktiker och beslutsfattare. Men i Sverige har sådan allmän baskunskap hittills tort sett saknats. Vår förhoppning är att denna skrift skall fungera som kunskaps- och beslutsunderlag ocialtjänstens viktiga och ansvarsfulla arbete med dygnsvårdsplaceringar av tonåringar. Många personer har bidragit vid arbetet med denna skrift. Från CUS sida vill vi först och främst tacka Bo Vinnerljung och Pia Kyhle Westermark, båda vid CUS, samt Marie Sallnäs, Institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet de tre personer som genomfört den omfattande undersökningen och författat rapporten CUS och författarna vill också rikta ett varmt tack till alla andra som bidragit till denna rapport. Främst gäller det alla de administratörer, socialsekreterare och chefer i landets kommuner som gav forskarna tillgång till de drygt tusen akter som utgör projektets underlag och som hjälpte dem även på andra sätt. Ett särskilt tack till personalen på Filborna Servicenämnd i Helsingborg, där författarna gjorde en pilotstudie. Vi vill också tacka Ingemar Hansson, numera utvecklingsledare i Helsingborgs stad, som arbetade tillsammans med forskarna under datainsamlingsfasen. Staffan Lindberg, alkoholforskare vid Karolinska in-

4 stitutet, har lämnat ovärderlig hjälp under hela projektet. Kristina Lundström ryckte många gånger in med kort varsel för att göra administrativt arbete. Lasse Brännström och Tomas Johnsson skötte det mesta av överföringen av data från formulär till datafiler. Litteraturstudien som föregick projektet underlättades av kunniga arbetskamrater på Socialstyrelsens bibliotek. Hans Schwarz och hans kollegor vid Socialstyrelsens statistikenhet har bistått vid den statistiska bearbetningen och granskat resultaten av det arbetet. CUS och författarna står också i tacksamhetsskuld till alla som lämnat värdefulla synpunkter under olika faser av rapportskrivandet bland andra docent Tine Egelund, Socialforskningsinstituttet i Köpenhamn, docent Tommy Lundström, Institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet, docent Knut Sundell, FoU-byrån, Stockholms stad, professor Karin Aronsson, Tema Barn vid Linköpings universitet samt professor Anna Hollander, Institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet. Stockholm augusti 2001 Robert Erikson Ordförande i CUS styrelse Karin Tengvald Direktör för CUS

5 Innehåll Sammanfattning... 8 Bakgrund och frågeställningar... 8 Definition och sammanbrott... 8 Metod och beskrivning av undersökningsgruppen... 9 Hur vanligt är det med sammanbrott? Vem utlöser sammanbrott? Vad ökar risken för sammanbrott? Diskussion Del I... Bakgrund, tidigare forskning och metod Inledning Stora förändringar men lite forskning Varför studera sammanbrott? Avbrutna insatser ett vanligt fenomen i det sociala arbetet Vår undersökning Rapportens uppläggning och innehåll Termer för olika placeringsformer Tidigare forskning om sammanbrott Inledning Studierna i översikten Att jämföra studier med varandra och att tolka resultat Hur ofta förekommer sammanbrott enligt tidigare forskning? Stora skillnader Vad ökar respektive minskar risken för sammanbrott enligt tidigare forskning? Barnen och barnens vårdhistoria Föräldrarnas situation Vårdmiljön Det sociala arbetet/socialarbetarna Sammanfattning och avslutning Studiens definition av sammanbrott Inledning Varför inte använda någon av de sammanbrottsdefinitioner som redan finns? Vår definition Vår definition i relation till andra Aktörerna Socialtjänstens planer respektive omständigheterna kring att vården upphör Sammanfattning... 75

6 4. Design och metod Inledning En kohortstudie med retrospektiv datainsamling Population Urval Fel i databasen Avgränsningar Bortfall saknade akter Datakällor Att använda socialtjänstens akter i forskning Studiens genomförande Statistiska analyser Undersökningens variabler Variabler som ingår i regressionsanalyser av sammanbrott Om variabelanalyser Del II Flygfoton över tonårsplaceringar i dygnsvård under Vilka tonåringar var i dygnsvård? Inledning Fördelning mellan olika placeringsformer Kön och ålder Etnisk bakgrund Tonåringarnas erfarenheter Vid placeringens inledning Varför är tonåringarna i dygnsvård enligt akten? Utredning av barnet före placering Beteendeproblem vid placeringen Val av placeringsform vid asocialt beteende Barn med psykiska problem Tvångs-/frivilliga placeringar Planering Under och efter placeringen Föräldrakontakt under placeringen Medverkan av barn- och ungdomspsykiatrin under placeringen Vårdtider Var hamnade tonåringen efter placeringen? Återplacering i vård Vårdmiljöns geografiska avstånd från hemmet Familjehemsplaceringarna Institutionsplaceringarna Pengar

7 Del III Sammanbrott i dygnsvård av tonåringar Förekomst av sammanbrott Inledning Samtliga placeringar Sammanbrott i olika placeringsformer När bryter placeringar samman? Vem avbryter? Vad verkar öka och vad minska risken för sammanbrott? Inledning Sammanbrott i olika placeringsformer Mönster ambanden för hela materialet Asocialt beteende och sammanbrott Flera riskfaktorer ökar risken för sammanbrott Kälvestensmetoden Efter sammanbrott Vad påverkar risken för återplacering i dygnsvård Del IV Sammanfattning, diskussion och studiens implikationer Centrala resultat Dygnsvård för tonåringar några anmärkningsvärda resultat i flygfoto-delen Teoretiska perspektiv på sammanbrott Olika typer av sammanbrott Sammanbrott är mycket vanliga i dygnsvård för tonåringar Stora skillnader mellan olika placeringsformer Frivilliga placeringar? Riskmarkörer för sammanbrott Reflektioner kring några resultat för olika vårdformer Verkligheten är dåligt anpassad till det offentliga samtalet Studiens begränsningar Implikationer för det sociala arbetet med barn och ungdomar Referenser Summary

8 Sammanfattning Bakgrund och frågeställningar Att göra utvärderingar av klienteffekter efter dygnsvård tar lång tid. Uppföljningstid efter behandling är vanligen ett till två år. En evaluering som jämför olika former av dygnsvård för tonåringar skulle bli ett stort, komplext och dyrt projekt. Vi har i denna studie istället tagit ett steg bakåt och ställt frågan: i hur hög grad är dygnsvård av tonåringar genomförbar? Hur vanligt är det att tonårsplaceringar avbryts i förtid mot socialtjänstens avsikter, att de slutar med sammanbrott? Vilka faktorer ökar respektive minskar risken för sammanbrott? Sammanbrott är vad man i utländska studier kallar ett service outcome (serviceutfall), och säger något om i vilken mån socialtjänsten faktiskt genomför de insatser man har ansvar för. Sammanbrott säger ig inte något om insatsens effekter/konsekvenser. Däremot är forskningen om sammanbrotts påverkan på tonårsplacerade barn tydlig på flera punkter, t.ex.: 1. Metaanalyser av behandlingsinsatser för asociala tonåringar visar att program med höga drop-out-siffror generellt visar sämre resultat. 2. Sammanbrott under tonårstiden och medföljande skolbyten försvårar omhändertagna barns chanser att klara skolan och få en utbildning. 3. En rad studier visar att sammanbrott är oönskade/smärtsamma erfarenheter för ungdomarna, och har en demoraliserande påverkan på socialarbetare/fosterföräldrar. Definition av sammanbrott Kärnpunkten i vår definition är att vården avslutas på ett sådant sätt att det är uppenbart att detta inte är vad man hade tänkt sig från socialtjänstens sida. Tydliga sammanbrott är när vårdmiljön (fosterhem/institution) avbryter vården trid med vad socialtjänsten vill när tonåringen rymmer eller vägrar stanna kvar i vården, vilket leder till att placeringen upphör trid med vad socialtjänsten vill 8

9 när socialtjänsten avbryter placeringen på grund av missnöje med vårdmiljön. När vi vill jämföra våra resultat med andra studier, talar vi ibland om sammanbrott i vid mening. Då inkluderas ytterligare två mindre kategorier: Definitionsmässigt tveksamma sammanbrott. Föräldrarna har samtyckt till frivillig vård, men ändrar sig och vill att vården upphör, i uppenbar strid mot vad socialtjänsten vill. Misstänkta sammanbrott är ett fåtal fall där vårdmiljön och socialtjänsten enligt akten är överens om att vården skall upphöra, men där det finns starka skäl att tro att det rör sig om en omdefiniering av ett sammanbrott. Metod och beskrivning av undersökningsgruppen Undersökningen utgår från alla placeringar av åringar i hela riket, som påbörjades 1991 enligt Socialstyrelsens historiska barnavårdsregister. Av forskningsekonomiska skäl slumpade vi bort varannan tonåring med första placering i familjehem. Kvar efter konstaterade felkodningar och bortfall (8 procent) blev 776 ungdomar som var med om 922 påbörjade placeringar De utgör vår undersökningsgrupp och motsvarar 70 procent av alla åringar som placerades Genom statistisk viktning har vedan återskapat den ursprungliga kohorten (1110 personer, placeringar) för att svara på frågor om förekomst av något, exempelvis sammanbrott. Varje placering har följts i högst fem år genom aktstudier. Vi har läst akter i mer än 200 kommuner. Mot bakgrund av de välkända problemen med aktdata i forskning är det viktigt att bara fästa sig vid tydliga trender i resultaten, och att tolka detaljer med försiktighet. För att undersöka riskfaktorer har vi gjort en rad logistiska regressionsanalyser, där ett tjugotal bakgrundsfaktorers samband med sammanbrott har undersökts var för sig genom att övriga hållits konstanta. I undersökningsgruppen är könsfördelningen jämn. Invandrarbarn är kraftigt överrepresenterade. 75 procent är frivilliga placeringar. Vanligaste skälen för vård är problematiskt beteende och relationsproblem i hemmet. 40 procent hade varit i dygnsvård tidigare. Mer än hälften hade allvarliga skolproblem vid placeringen och en majoritet av pojkarna kom i vård på grund av asocialt beteende (brott, missbruk eller våldsamt beteende). 60 procent av placeringarna gjordes i fosterhem, 15 procent 9

10 på offentliga HVB, 15 procent på enskilda HVB och 10 procent på 12- hem. 1 Hur vanligt är det med sammanbrott? Beroende på om man använder en snäv eller en bred definition, bröt mellan 30 och 37 procent av alla placeringar samman inom fem år, de flesta redan första året. I tabell 1 sammanfattas hur andelen sammanbrott varierar mellan olika kategorier av vårdmiljöer. Tabell 1. Procent sammanbrott (sb) i olika vårdmiljöer. Viktat urval placeringar (n=1302). Typ av vårdmiljö Tydligt sb Sb i vid mening Vanliga fosterhem (n=323) 41 % 51 % Släktinghem (n=144) 17 % 25 % Nätverkshem /ej släkt (n=103) 38 % 43 % F.d. kontaktfamiljer (n=61) 31 % 36 % Jourhem(n=127) 20 % 27 % Offentliga HVB (n=208) 26 % 32 % Enbart Fören Enskilda HVB (n=48) 2 52 % 52 % Enbart Hassela-kollektiv (n=24) 33 % 37 % Övriga enskilda HVB (n=122) 35 % 39 % 12-hem (n=142) 18 % 18 % Vem utlöser sammanbrottet? Tydliga sammanbrott utlöses vanligen av barnet själv eller av vårdmiljön. Tonåringen rymmer eller vägrar återvända till vårdmiljön efter en permission (44 procent av alla sammanbrott). Fosterhemmet eller institutionen vill inte mer, orkar inte längre osv. (36 procent). Men det är en myt att sammanbrott huvudsakligen orsakas av att fosterföräldrar/institutioner kastar ut barn. Vad ökar risken för sammanbrott? I de logistiska regressionsanalyserna har vi undersökt vilka av ett tjugotal bakgrundsfaktorer som statistiskt ökar eller minskar risken för sam- 1 Särskilda ungdomshem, benämnda ungdomsvårdsskolor före 1980-talet. 2 Intresseförening för en grupp huvudsakligen mindre enskilda HVB. 10

11 manbrott. Dessa variabler innehåller olika data om barnet, situationen vid placeringen m.m. Av utrymmesskäl redovisas nedan bara de som visade återkommande, starka samband med sammanbrott. Placeringsform. Även efter kontroll för barnens bakgrundsfaktorer är sammanbrotten fler i vanliga fosterhem än läktinghem, fler i HVB oavsett ägandeform än i 12-hem m m Asocialt beteende. Placeringar av barn med asocialt beteende löper tydligt större risk att sluta ammanbrott än andra, 12-hemsvården undantagen. Psykiska problem. Här är definitionen otillförlitlig och resultaten ska betraktas med viss skepsis men variabeln ger starka utslag i analyserna. Med psykiska problem avses fall där det i akten finns ett intyg från psykiater eller psykolog med en tydlig diagnos på psykisk störning/ohälsa vid placeringstillfället. Om barnet har psykiska problem enligt denna definition, ökar det risken för sammanbrott i flera former av institutionsvård. Sammanbrott skäl till placering. Om placeringen direkt orsakas av sammanbrott i en tidigare placering (men inte om sammanbrottet finns flera år tillbaka i det förflutna), ökar risken för ett nytt sammanbrott om barnet hamnar i HVB-vård. Placeringar som föregås av utredningar i 12-vården. De flesta placeringar av tonåringar som blivit utredda på 12-hem men inte får fortsatt 12-hemsvård, slutar ammanbrott när dessa barn hamnar i fosterhem eller på HVB. Detta betyder inte nödvändigtvis att utredningarna är bristfälliga men utredningshemmen har sannolikt en orealistisk bild av möjligheterna att genomföra placeringar utanför 12- hemsvården. Avstånd hem/vårdmiljö: I resultaten minskar risken för sammanbrott när fosterhem och enskilda HVB är belägna 10 mil eller längre från barnens hemort. Det starka sambandet mellan förekomst av asocialt beteende i tonåringens bakgrund och sammanbrott är också tydligt i en vanlig bivariat analys. 11

12 Tabell 2. Procent tydliga sammanbrott i olika placeringsformer vid placeringar av ungdomar med/utan asocialt beteende vid placeringens inledning. Viktat urval placeringar (n=591 för asocialt beteende; n=700 för ej asocialt beteende). Placeringsform Asocialt beteende Ej asocialt beteende Vanliga fosterhem (n=122, 201) 57 % 31 % Nätverk (ej släkt)/f d kont fam (n=42, 122) 48 % 31 % Släktinghem (n=32, 112) 13 % 19 % Jourhem (n=44, 83) 20 % 20 % Offentliga HVB (n=103, 105) 39 % 14 % Enskilda HVB (n=117, 77) 44 % 32 % 12-hem (n=131, -) 18 % Alla placeringsformer (n=591, 700) 37 % 25 % Observera att vissa undergrupper innehåller få placeringar. 57 procent av fosterhemsplaceringar som berörde en tonåring med asocial bakgrund, slutade med sammanbrott (med en vid definition ökar siffran till 67 procent). För offentliga HVB är skillnaderna särskilt stora med 39 procent sammanbrott om det finns asocialt beteende i bakgrunden och bara 14 procent om det saknas. Men det är delvis vilseledande att enbart fokusera på enskilda riskfaktorer. Kombinationer av vissa riskmarkörer ökar risken för oönskat utfall. Resultaten antyder exempelvis att diagnostiserade psykiska problem blir ett ohanterbart problem i dygnsvården bara när de uppträder i kombination med kriminalitet, missbruk och/eller våldsamt beteende. Diskussion Studien ger oss ingen information om klienteffekter men visar på ett omfattande problem i barn- och ungdomsvården. Det är dessutom en av få svenska barnavårdsstudier som utförts på ett stort, riksrepresentativt underlag. Resultaten pekar på en del närmast ofrånkomliga implikationer för det praktiska arbetet, bl.a. att ungdomars samtycke bör problematiseras och tas på allvar i högre utsträckning att ungdomar, föräldrar och andra berörda bör informeras om risken för sammanbrott att socialtjänsten bör ha en reservplan vid varje tonårsplacering att sammanbrott i dygnsvårdsplaceringar bör dokumenteras systematiskt av såväl kommuner som institutioner och informationen bör göras tillgänglig för olika intressenter 12

13 Del I Bakgrund, tidigare forskning och metod 13

14 1. Inledning I en socialakt kan man läsa följande: Familjehemmet uppgav att deras resurser och ork nu var helt uttömda. Man såg ingen möjlighet att ha Gustav (fingerat namn) kvar som det hela utvecklat sig. I en annan akt står: Situationen på tonårshemmet blev till sist ohållbar och socialtjänstens handläggare bedömde amråd med personalen på tonårshemmet att hemmets resurser ej längre var tillräckliga för Evas (fingerat namn) behov. Citaten ovan illustrerar något många socialarbetare har varit med om, nämligen att en placering av en ungdom i fosterhem eller på institution plötsligt måste avbrytas. Den unge kan, vill eller får inte längre vara kvar i den dygnsvård där han/hon vistas. Kanske är det fosterföräldrarna som inte längre orkar ha kvar barnet hos sig eller institutionspersonalen som bestämmer att utskrivning ska ske. I andra fall tar barnet/ungdomen situationen i egna händer och rymmer från vårdmiljön. Det kan också vara socialtjänsten som är missnöjd med vårdens innehåll och därför avslutar den. I samtliga de beskrivna situationerna är avbrottet av den unges vård något som ur socialtjänstens perspektiv sker oavsiktligt eller oplanerat vården har brutit samman. Det är sammanbrott för tonåringar i dygnsvård som är denna rapports huvudtema. I studien undersöks hur vanligt det är att tonårsplaceringar slutar med sammanbrott samt vilka faktorer som hänger samman med att detta inträffar. Social barnavård associeras vanligtvis med socialtjänstens insatser för små barn i hem som brister i omsorgen på något sätt (jämför Claezon, 1987). Men svensk barnavård, liksom t.ex. den brittiska (se t.ex. Cleaver, 1997) domineras faktiskt av tonåringar. Runt hälften av alla utredningar som öppnas berör barn äldre än tolv år (Sundell & Karlsson, 1999). I socialtjänstens dygnsvård, dvs. när barn placeras i dygnet-runtvård utanför hemmet, utgjorde tonåringar hälften eller mer av alla barn som påbörjade en placering under vart och ett av åren (Vinnerljung et al, 1999; Lundström &Vinnerljung, 2001). Om man räknar på alla barn som varit i dygnsvård någon gång under ett visst år eller finns i vård en viss dag på året stiger procenttalet för tonåringarnas andel ytterligare (a a). Denna dominans av tonåringar nämns sällan i den mediala, inomprofessionella eller politiska diskursen, där intresset istället främst riktar sig mot de yngre barnen. 14

15 Stora förändringar men lite forskning När barn/ungdomar placeras i dygnsvård innebär det att de antingen kommer till fosterhem eller i någon form av institutionsvård. Det har skett stora förändringar i vårdlandskapet sedan början av 1980-talet. Andelen nya placeringar i fosterhem har sjunkit kraftigt medan institutionsvård för barn och ungdomar har ökat i omfattning. Medan närmare 75 procent av alla placeringar av åringar gjordes i fosterhem 1983 var siffran runt 50 procent tio år senare. Institutioner som drevs av andra än kommun, landsting och stat s.k. enskilda HVB (hem för vård eller boende) tog 1995 emot 20 procent av barnen amma åldersgrupp jämfört med mindre än 5 procent under 1985 (Vinnerljung et al, 1999). Det har med andra ord skett både en återinstitutionalisering och en ökad privatisering av vård utanför hemmet för tonårsgruppen. Också vårdmiljöerna som sådana har genomgått förändringar. Socialtjänstlagen från 1982 innebar förändrade villkor främst för institutionsvården. Tidigare var den absoluta merparten av institutionsvården för barn och ungdom i offentlig regi, men när HVB-begreppet infördes innebar det att dörren öppnades för enskilda aktörer samt att man vidgade kretsen av verksamheter som kom att betraktas som institutioner. De s.k. 12-hemmen de tidigare statliga ungdomsvårdsskolorna drevs under 1980-talet och början av 1990-talet av landsting och kommuner, men från 1994 återtogs det statliga huvudmannaskapet. Detta efter hård kritik för brister i denna vårdform för de mest problembelastade ungdomarna. Fosterhemsvården har sannolikt också genomgått stora förändringar de senaste 20 åren, exempelvis avseende vilka krav och förväntningar uppdragsgivande kommuner har på fosterföräldrarna, rekrytering av fosterhem m.m. men om detta finns inga studier. Trots de förändringar som skett i vårdlandskapet, är klienteffektsoch andra former av utvärderingsstudier sällsynta. Det finns exempelvis mycket få utvärderingar av den omfattande floran av enskild institutionsvård som växt fram (se dock t.ex. Armelius et al, 1999). Återförstatligandet av 12-hemsvården har dock inneburit en vital ambition från huvudmannen (Statens institutionsstyrelse, SiS) att göra denna extrema vårdform kunskapsbaserad, vilket är bakgrunden till en rad böcker, rapporter och artiklar under de senaste åren (se t.ex. Armelius et al, 1996). Det saknas dock systematiska kunskaper på stora områden inom tonårsvården. Det gäller både beskrivande studier utifrån nationellt representativa urval (t.ex. information om vilka ungdomar som placeras, vilka placeringsmiljöer som används, vårdtider, kostnader etc.) och närma- 15

16 re analys av vårdens genomförbarhet, dvs.om sammanbrott i vården. Vi vill med den här rapporten fylla några av de kunskapsluckor som finns beträffande socialtjänstens dygnsvård av tonåringar. Varför studera sammanbrott? Det finns flera skäl för att genomföra en större svensk studie om sammanbrott i dygnsvården. Sammanbrott 1 är i internationell litteratur ett flitigt använt sätt att diskutera och värdera olika former av vård och tycks vara ett mer eller mindre inbyggt problem i de flesta västerländska länders barnavård. Men hur vanligt är det i Sverige och vilka faktorer ökar respektive minskar risken för att det ska ske? Att göra utvärderingar av bestående effekter av dygnsvård tar lång tid. De flesta studier har en uppföljningstid efter avslutad behandling på ett till två år, ibland ännu längre. Sedan tillkommer oftast nödvändigheten av att ha jämförelsegrupper och i idealfallet en randomiserad (slumpmässig) fördelning av ungdomar mellan behandlings- och jämförelsegruppen (se t.ex. Rossi & Freeman, 1993; Boruch, 1997). Det skulle till ett oerhört stort, komplext och dyrt forskningsprojekt för att man skulle kunna göra en jämförande evaluering mellan olika former av dygnsvård för tonåringar (jämför Bergmark et al, 1994). Att studera sammanbrott innebär att ta ett steg bakåt och istället ställa frågan: i hur hög grad är planerad dygnsvård av tonåringar genomförbar? Fanshel och Shinn (1978) menar att studier av oönskade flyttningar kan ses som ett preludium till utvärderingar (s 16). Förekomsten av sammanbrott (liksom att en placering har fullföljts enligt planering) säger inte något om insatsen fått positiva, neutrala eller t.o.m. negativa effekter för den unge eller hans/hennes familj. Sammanbrott är ändå i praktiken en högst påtaglig och viktig aspekt på outcome av en placering för den vårdansvariga kommunen. I utländska studier kallar man detta för service outcome och avser i vilken utsträckning de planer och avsikter man har från myndigheternas sida faktiskt omsätts i praktiken (se t.ex. Cheetham et al, 1992; Biehal et al,1995; Sinclair et al, 1995). Parker et al (l991) menar att ett sätt att värdera olika insatser från socialtjänstens sida är just att undersöka i vilken mån man faktiskt kan genomföra den service man har ansvar för, i vårt fall dygnsvård av ungdomar. Ett amerikanskt forskarteam (Redding et al, 2000) går ett steg längre. De menar att sammanbrott kan ses som ett 1 Breakdowns eller disruptions i internationella publikationer. 16

17 indirekt mått på både hur väl vården fungerar för barn/ungdomar och hur nöjda dessa själva är med placeringen. Ett sammanbrott innebär för kommunen att den vård man planerat och ofta betalat dyra vårdavgifter för inte har kunnat genomföras. Planeringen har de facto upphört och det blir i praktiken nödvändigt att göra en ny vårdplan. Det kan innebära allt från att leta nya dygnsvårdsalternativ till att skrota ambitionerna om att göra något för den unge. Oavsett vad socialtjänsten väljer, innebär ett sammanbrott ofta mycket villrådighet och slit för de ansvariga tjänstemännen. Det är tveksamt hur meningsfullt det är att bedriva, köpa eller utvärdera en viss typ av vård om en stor del av placeringarna havererar. 2 Resurserna skulle istället kunna användas till andra insatser som har större utsikter att fullföljas. Vid mycket höga frekvenser sammanbrott är det svårt att tala om ett systematiskt och förutsägbart socialt arbete över huvud taget (se t.ex. Berglund et al, 1991 om svensk missbrukarvård; Corcoran, 2000 om barnavård i USA). Barnens upplevelser I flera studier har tonåringar och unga vuxna berättat om att de farit illa av sammanbrott under uppväxttiden (Meier, 1966; Festinger, 1983; Berridge & Cleaver, 1987; Stein & Carey, 1986; Aldgate et al, 1989; Fenyo et al, 1989; Biehal et al, 1995 m.fl.). Biografier skrivna av personer som vuxit upp i USA:s samhällsvård vittnar om en förfärande karusell av utstötningar och flyttningar, om en oförutsägbar verklighet som lett till förlorat förtroende för vuxenvärlden (se t.ex. Hester & Nygren, 1981; Jones, 1990; Pelzer, 1997; jämför Festinger, 1983). I en lokal uppföljningsstudie av f.d. fosterbarn (>15 år vid uppföljningen) från Helsingborg ingick intervjuer med sex barn som placerats i tonåren (Hansson & Knutsson, 1987). Gemensamt för dessa var att vistelsen i fosterhemmet inte blev vad de hoppats på. De förväntade sig hållfasta relationer till fosterföräldrarna men lämnade vården med upplevelsen att ha blivit utkastade. Flera år senare önskade ungdomarna att fosterföräldrarna hade velat ha dem kvar. Konsekvenser/effekter av sammanbrott? Sammanbrott är i litteraturen traditionellt associerat med negativa effekter för barnen. Många har menat att sammanbrotten är dygnsvårdens 2 En illustrerande anekdot: en av författarna (Vinnerljung) bevittnade under 1980-talet hur ett av Malmös behandlingshem började med konsekvenspedagogisk behandling av asociala tonåringar. Man skrev helt enkelt ut barnen när de inte följde reglerna. Efter ett par månader var alla ungdomarna utskrivna och institutionen stod tom (jämför Jönsson, 1989). 17

18 framför allt fosterbarnsvårdens förbannelse och roten till de skador man ofta funnit hos barn som vuxit upp i vårdsystemet (t.ex. Williams, 1961; Fanshel & Maas; 1962; Maluccio, 1973; Kadushin, 1974). Forskningsresultaten är dock inte konsistenta och orsakskedjan är komplex och oklar. En del av sammanbrotten orsakas sannolikt av en selekterad grupp som redan vid placeringen har stora problem. Men det är också sannolikt att sammanbrott ig kan skapa eller förstärka problem hos barn i dygnsvård, och därigenom ig ökar risken för nya sammanbrott (Newton et al, 2000; jämför Levin & Nilsson, 1979; Penzarro & Lein, 1995) En rad studier har funnit starka samband mellan sammanbrott och olika skador, exempelvis förvirrad identitet (t.ex. Fanshel & Maas, 1961), bestående känslor av övergivenhet, ensamhet och skuld (t.ex. Williams, 1961; Berridge & Cleaver, 1987; se översikt och diskussion i Aldgate et al, 1989), förekomst av beteende- och emotionella problem (bl.a. Cooper et al, 1987; Baxter, 1989; Cook, 1992) och sämre utfall efter att barnet har lämnat vården (Cook, 1994). Andra har inte funnit bevis för bestående skador av sammanbrott och/eller många placeringar (se t.ex. översikt i Proch & Taber, 1985; Courtney & Barth, 1996). I en omfattande översikt av forskning om vuxna fosterbarn fann Vinnerljung (1996a) motsägelsefulla resultat avseende antal placeringars samband med utfall i vuxen ålder. Samma gäller sambanden mellan sammanbrott/flyttningar och fosterbarns notoriskt dåliga skolprestationer (se översikt i Vinnerljung, 1998a). Biehal et al (1995) fann dock att ungdomar med många flyttningar hade sämre chanser att skaffa sig en rimlig skolgång och god position i yrkeslivet. Särskilt illa ställda var unga vars senaste placering var i institutionsvård. Författarna menar att stabilitet i boende är en förutsättning för att unga ska ha chans att skaffa sig en god skolgång något det behövs ökad medvetenhet om i barnavårdsarbetet. Forskningen innehåller få uppgifter om sammanbrotts samband med oönskade utfall för ungdomar som placerats i tonåren. Några återkommande resultat kan dock skönjas från ett begränsat antal undersökningar. Såväl Levin och Nilsson (1979) som Lindén (1998) fann att sammanbrott som ledde till att tonårsplacerade ungdomar återvände hem exempelvis genom att rymma från fosterhemmen ofta slutade med nya placeringar eller flyttningar till eget boende, eftersom föräldrarna inte ville att barnen skulle flytta hem. Återvändandet ledde till att ungdomarna blev övergivna av föräldrarna och hänvisade till att klara sig själva, mer eller mindre tvingade in i ett liv som vuxna. Liknande fenomen har noterats i en pågående kvalitativ studie av en mindre grupp svenska fosterbarn i början av vuxenlivet (Vinnerljung & Olsson, kommande), men 18

19 framförallt i den brittiska s.k. leaving care-forskningen. 3 Flera av dessa studier har funnit att sammanbrott ofta leder till prematura flyttningar till eget boende, långt tidigare än för normala ungdomar (t.ex. Biehal et al, 1995). Många brittiska ungdomar som lämnat samhällsvården lever marginaliserade liv i fattigdom och ensamhet (översikt i Stein, 1997). Browne (1998) fann i en mindre studie av tonåringar i dygnsvård att ungdomar med sammanbrottserfarenheter var mycket mer ängsliga inför framtiden än fosterbarn utan sådana erfarenheter, var mer stresskänsliga och ansåg sig i mindre grad ha kontroll över sina liv. Molin (1990) menar att tonåriga fosterbarn som varit med om många oplanerade flyttningar ofta lider av framtidsångest. Flera utländska forskare har särskilt uppmärksammat att sammanbrott i fosterhemsplaceringar under tonåren ofta leder till institutionsplaceringar. Att bo på institution ena tonår verkar ge sämre förutsättningar för ett liv på egen hand som ung vuxen, jämfört med att vara i fosterhem under dessa viktiga år (Festinger, 1983; Millham et al, 1986; Fanshel et al, 1990; Mech et al, 1994). Dessutom finns det studier som direkt pekar på att långvariga institutionsvistelser riskerar att öka barns beteendeproblem över tid (Hukkanen et al, 1999). Taber och Proch (1987) påpekar också att många tonåringar inte får en möjlighet att tillgodogöra sig de möjligheter till ett bättre liv och bättre funktionsförmåga som samhällsvården ska erbjuda, om fosterhemseller institutionsvistelserna avbryts. Med detta synsätt blir varje sammanbrott ett förlorat tillfälle. Taber och Prochs resonemang styrks av stora metaanalyser av behandlingsinsatser för asociala tonåringar, där program med höga drop-out-siffror (ej slutförd behandling) visar sämre resultat, även efter kontroll för barnens bakgrund m.m. (Lipsey & Wilson, 1998). I en state-of-the-art översikt av behandling för barn med conduct disorder ( uppförandestörning ) konstaterar Alan Kazdin (1997) att barn/ungdomar som faller ifrån under behandlingstiden tenderar att ha mer problem än de som blir kvar. Drop-out processen innehåller med andra ord tydliga inslag av selektion. Men om man jämför hårt belastade ungdomar som slutar behandling i förtid med lika svåra ungdomar som fullföljer behandlingen, tenderar den senare gruppen att klara sig bättre efter behandling. Såvitt vi vet idag, är med andra ord avbrutna behandlingar och sammanbrott ig oönskade fenomen som generellt tenderar att försämra resultaten av interventioner för tonåringar. De insatser som gjorts under och kanske även före vårdtiden kan bli 3 Forskning om ungdomar som lämnar samhällsvården, se t.ex. Stein & Carey, 1986; Stein,

20 bortkastade om placeringen bryter samman eller kan till och med få negativa effekter, exempelvis genom att en ordnad och välförberedd utskrivning till skola eller arbete uteblir. Istället löper tonåringen hög risk att få erfara nya misslyckanden kolan (se diskussion i Aldgate et al, 1989, se också Biehal et al, 1995; Jackson & Thomas, 2000). Följder av sammanbrott för fosterföräldrar och socialarbetare Också andra parter än de placerade barnen påverkas av ett sammanbrott. Fenyo och hans medarbetare (1989) sammanfattar i en rapport den tunna och fragmentariska kunskap som finns från forskningen om sammanbrotts effekter på fosterföräldrar och socialarbetare med orden: sammanbrott kan vara fullständigt demoraliserande (se t.ex. Cautley, 1980; Aldgate & Hawley, 1986a; Berridge. & Cleaver, 1987; jämför Schmidt et al, 1988 om avbrutna adoptioner). I en undersökning av barn som rymde från den brittiska samhällsvården fann Jim Wade och hans kollegor (1998) att fosterföräldrar, institutionspersonal och socialsekreterare kände sig handfallna och maktlösa inför barn som var fast beslutna att avvika från vårdmiljön. Baxter (1989) noterade i en liten studie av fosterföräldrar som varit med om sammanbrott att 40 procent vägrade fortsätta med andra fosterbarn. Andra har rapporterat högre siffror (Berridge & Cleaver, 1987; se även diskussion i Berridge, 1997). Motsvarande svensk forskning saknas, oss veterligt. Sammanfattning Forskningen om sammanbrotts effekter på tonårsplacerade barn är begränsad, men relativt tydlig på några punkter. Observera att den påverkan sammanbrott får på individuella barn varierar och beror på många faktorer, exempelvis barnets konstitution och personlighet, tidigare erfarenheter, förekomsten av stöd i omgivningen m.m. (jämför diskussion i Vinnerljung, 1996a, 1998b; Egelund et al, 2000 om risker för barns utveckling). Forskningen pekar med andra ord på tydliga risker, inte oundvikliga följder av sammanbrott. Orsakskedjan är sannolikt inte enkel, det är m.a.o. svårt att veta vad som är höna och vad som är ägg eftersom sammanbrott delvis är en selektionsprocess (Kazdin, 1997). En del barn får vara med om sammanbrott på grund av att de redan vid intagningen till vården har allvarliga beteendeproblem, medan andra barn utvecklar tydliga sådana problem efter att ha varit med om sammanbrott. Detta ökar in tur risken för sammanbrott i nya placeringar och så vidare (Newton et al, 2000). 20

21 1. I alla studier svenska som utländska har ungdomar konsistent berättat att sammanbrott är smärtsamma erfarenheter som hos många lämnat kvarvarande känslor av bitterhet och ouppklarad skuld. 2. Sammanbrott som leder till oförberedda och prematura hemflyttningar riskerar att leda till nya utstötningar hemifrån och oförberedda flyttningar till eget boende. En del ungdomar blir då övergivna av föräldrar och andra vuxna. De tvingas klara sig bäst de kan, utan det stöd från vuxenvärlden som är normalt i övergångsfasen mellan barndomen och ett liv på egen hand. 3. Sammanbrott under tonårstiden, och medföljande skolbyten, försvårar omhändertagna barns chans att klara skolan och få en utbildning. 4. Sammanbrott i fosterhem riskerar att leda till nya placeringar i institutionsvård, en vårdform som i flera utländska studier har visat sig vara en påtagligt sämre bas för övergången till vuxenlivet än en familj. Svenska motsvarigheter till liknande forskning ( leaving care-studier ) saknas helt. 5. Taber och Prochs (1987) påpekande om att varje sammanbrott innebär en förlorad chans för den placerade tonåringen att tillgodogöra sig vårdens positiva ambitioner och innehåll har ett starkt stöd i behandlingsforskningen och är värd att ta på allvar. Om inte vad finns det då för argument för att placera ungdomar i dygnsvård? 6. Slutligen har en rad brittiska forskare dokumenterat att sammanbrott har en demoraliserande påverkan på fosterföräldrar och inte minst på socialarbetare. Vi tror att detta gäller även i Sverige. Egna erfarenheter från barnavårdsarbete styrker hypotesen liksom enstaka djupstudier av svenskt barnavårdsarbete (Levin & Nilsson, 1979; Hagelin & Levin, 1988; jämför Håkansson & Stavne, 1983). Avbrutna insatser ett vanligt fenomen i det sociala arbetet Mycket tyder på att oavsiktligt avbrutna insatser är ett mycket vanligt fenomen ocialt arbete, kanske t.o.m. ett kroniskt problem. Några exempel: i en översikt av öppenvårdsinsatser för föräldrar som misshandlat sina barn redogör Corcoran (2000) för en rad utvärderingar där procent av föräldrarna aldrig genomfört behandlingen. Det svenska SWEDATE-projektet som utvärderade institutionsvård för närmare drogmissbrukare fann att 60 procent aldrig genomförde behandlingen. För vuxna missbrukare var siffran för drop-outs hela 70 procent (Berglund et al, 1991). När Patricia Chamberlain och hennes med- 21

22 arbetare (Chamberlain & Reid, 1998; Hansson, 2001) startade ett försök med fosterhemsplaceringar av kriminella tonåringar, i kombination med familjeterapi och en rad andra intensiva insatser 4 var deras första fråga: är det över huvud taget möjligt att genomföra familjehemsplaceringar av denna grupp, utan höga sammanbrottssiffror? Baker (1989) konstaterar att sammanbrott är det centrala problemet.k. terapeutisk familjehemsvård. Inom såväl vuxen- som barnpsykiatrin är problemet med drop-outs stort och väl känt sedan länge ( se bl.a. Fisher, 1978; Garfield, 1994; Kadzin, 1994a, -b). I redovisning av utvärderingar och t.o.m. i forskningsöversikter är det vanligt att drop-outs och sammanbrott får en undanskymd plats, eller att det inte framgår hur många som fallit ifrån under behandlingsprocessen (se t.ex. diskussion i Hansson, 2001). Detta är självfallet ett stort problem, inte minst för forskningskonsumenter. Om exempelvis majoriteten av en grupp som påbörjar en insats faller ifrån på vägen blir siffror som det gick bra för de 50 procent som slutförde behandlingen klart missvisande. Det sociala arbetet brukar ofta beskrivas som en förutsägbar process med exempelvis ansökan/anmälan utredning beslut insats avslutning som planeringsbara moment. Samtidigt vet vi bland annat att det finns inga säkra eller objektiva metoder i barnavårdens utredningar om barn, exempelvis för att göra sociala bedömningar om vårdbehov. Forskning om barnavårdsutredningar pekar istället på en rad omfattande problem, även med s.k. standardiserade riskbedömningsinstrument (Sundell & Egelund, 2001; Gambrill & Shlonsky, 2000 m.fl.). Vi vet också att definitioner av barn som far illa är beroende av moral, tid och kulturspecifika bilder av vad som är en bra barndom (Egelund, 1997; Sundell & Egelund, 2001 m.fl.). Interventionsbenägenheten förefaller variera mycket mellan olika socialarbetargrupper (Begler & Wanell, 1990), särskilt för tonåringar (Brunnberg, 1993). Barn- och ungdomsvård är med nödvändighet en mötesplats för moral och kunskap, där framförallt politiker men även professionella oftast har förutsatt att kunskapen är större och säkrare än vad den har varit och fortfarande är. Mot bakgrund av de kaotiska situationer som socialtjänsten ofta intervenerar i, de komplexa processer som styr utsatta barn/ungdomars liv och med tanke på de trubbiga instrument som socialtjänsten förfogar över, är det snarare förvånande att haverierna i arbetet inte är fler än vad de är (jämför Andersson et al, 2001). Vi menar att sammanbrott i dygnsvården måste betraktas i ett sådant perspektiv. Det tunga sociala arbetet, inklusive placeringar, är mycket 4 S.k. Multidimensional Treatment Foster Care. Metoden beskrivs utförligt i Hansson,

23 mindre förutsägbart och planeringsbart än vad många tror och/eller påstår. För att göra barnavården mer kunskapsbaserad än vad den är idag är det nödvändigt att såväl forskare som professionella och politiker finner sätt att hantera detta faktum (Gambrill, 1999; Gambrill & Shlonsky, 2001). Vår undersökning I undersökningen har vtuderat placeringar av åringar som påbörjas under ett kalenderår i hela riket. Dessa placeringar följs genom aktstudier i maximalt fem år (till ungdomarnas 18-årsdag) för att fastställa hur ofta tonårsplaceringar avbryts i förtid, mot socialtjänstens avsikter och vilja. Hur vanligt är det att dessa placeringar spricker, att de slutar med sammanbrott? Genom att undersöka alla former av dygnsvårdsplaceringar kan vi jämföra olika slags vårdmiljöer med varandra, exempelvis fosterhem med institutionsvård. I undersökningen har vamlat in en mängd data om de placerade ungdomarna, deras bakgrund, om formerna för placeringen och om de vårdmiljöer där ungdomarna hamnade. Denna datamängd ger oss möjligheter att göra analyser som visar på statistiska samband mellan placeringar som slutar ammanbrott och olika bakgrundsfaktorer, exempelvis egenskaper hos tonåringarna. Som ett slags bieffekt får vi också ett rikt underlag för att beskriva vårdsystemet för tonåringar, exempelvis vilka ungdomar som placeras, deras bakgrund, vårdtider, återplaceringsfrekvenser m.m. Sammanbrottsstudien är baserad på ett mycket brett material med flera olika placeringsalternativ i underlaget. Den ger oss en mängd kärnkunskap som är värdefull för framtida utvärderingar på området: främst nödvändigheten att beakta sammanbrottssiffror innan man börjar utvärderingar (Fanshel & Shinn, 1978). I vissa vårdmiljöer och i vård för vissa grupper ungdomar är sammanbrott så vanliga att man rimligen måste diskutera om det överhuvudtaget är lönt att göra en utvärdering. Sammanbrott i vård är en komplex situation som kan ses utifrån olika perspektiv och analyseras på olika nivåer. Hur situationen uppfattas beror på vem man frågar och hur frågan ställs. Vår studie är en variabelundersökning, vilket innebär att komplicerade sociala skeenden översätts till mätbara enheter variabler. Detta är nödvändigt för att kunna samla in information om många fall och använda den informationen i statistisk analys. Det innebär också att det är vissa frågeställningar som studien inte kan besvara. Vi kan utifrån vårt material inte säga något om avbruten 23

24 vård vid tonårsplaceringar har bestående skadliga effekter eller ej. Här kan vi endast hänvisa till tidigare forskning som pekar mot att sammanbrott ofta har en ogynnsam påverkan på barns och ungdomars fortsatta liv. Sammanbrottsvariabeln bygger på vad som står i akterna och på socialtjänstens definition av verkligheten. Givetvis säger detta inget om hur tonåringarna uppfattar situationen eller hur man ser på den från föräldrars sida eller i vårdmiljöerna. Vår studie innehåller inte heller några beskrivningar av individuella öden eller några bilder av de människor av kött och blod som är berörda. Vårt sätt att översätta fenomenet sammanbrott till variabeln sammanbrott operationalisering innebär att vi förenklar. Men det ger oss möjlighet att säga något om förekomsten av sammanbrott och hur dessa situationer är relaterade till faktorer hos ungdomarna, föräldrarna, vårdmiljöerna och det sociala arbetet. Rapportens syfte Syftet med vår undersökning är främst: 1. Att ge en översiktlig bild av den svenska dygnsvården för tonåringar. Vi redovisar och analyserar en del av den omfattande beskrivande information vi fått under studiens gång. 2. Att empiriskt undersöka förekomst och frekvens av sammanbrott i olika former av dygnsvård för svenska tonåringar 3. Att undersöka vilka faktorer som visar korrelationella samband med sammanbrott, det vill säga vilka faktorer som (statistiskt) verkar öka respektive minska risken för sammanbrott. Rapportens uppläggning och innehåll Vi har för överskådlighetens skull delat in rapporten i fyra delar. Del I består av kapitel 1 4. I det andra kapitlet börjar vi med att göra en översikt av tidigare forskning om sammanbrott. Vi har i nordisk och internationell forskning funnit ett trettiotal studier som behandlar sammanbrott i olika former av dygnsvård, vanligtvis i fosterhemsvård. Genomgången behandlar hur vanligt sammanbrott är samt vilka faktorer hos de fyra parter som är inblandade i en placering utanför hemmet, som verkar ha betydelse för sammanbrottsrisken. De fyra parterna är barnen själva, de biologiska föräldrarna, vårdmiljöerna (fosterhem och institutioner) och socialarbetarna. Denna indelning återkommer längre fram i texten när vi diskuterar definitioner av sammanbrott och när vi presenterar våra resultat. 24

25 I kapitel 3 behandlas hur man på ett rimligt sätt kan definiera något så komplext som en sammanbrottssituation. Vi redovisar hur man gjort i några tidigare studier och presenterar vårt eget sätt att avgränsa de situationer vi undersöker empiriskt i del IV. Kapitel 4 innehåller en relativt utförlig diskussion om de metoder som använts tudien samt de metodologiska överväganden som gjorts. Vi har velat vara så uttömmande att det i princip ska vara möjligt för någon annan att replikera vår studie. Det empiriska materialet redovisas i två delar. I rapportens del II, kapitel 5 8, ger vi en övergripande beskrivning av dygnsvården för tonåringar, som den ter sig utifrån vårt aktmaterial. Vi liknar denna del vid flygfoton, ett antal översiktsbilder av den sociala barnavårdens dygnsvård och de ungdomar som placeras i den. I flygfotona visas vad som kommer fram i akterna beträffande bland annat ungdomarna själva, deras uppväxtmiljö och vilka problem som anges som grund för att de placeras. något om vilka planer som fanns från socialtjänstens sida vid placeringens början samt hur lång tid ungdomarna faktiskt kom att stanna i vård. vad som händer efter placeringarna. vårdmiljöerna. Vad vet vi om de fosterhem respektive institutioner som ungdomarna kom till? Vi har valt att låta flygfotona få en relativt stor plats i rapporten, trots att vi i denna del inte ens nämner ordet sammanbrott. Detta av två skäl. Det finns inga tidigare översiktliga beskrivningar av tonåringar vensk dygnsvård, vilket gör att avsnittet har ett värde ig. Men vi menar också att flygfotona fyller en viktig funktion som bakgrund till vår huvudstudie om sammanbrott. Det går inte att diskutera sammanbrott utan att relatera en sådan diskussion till frågan om vilka ungdomar det gäller, vad de har för erfarenheter, hur dygnsvården tort ser ut osv. Den andra empiriska delen, rapportens del III, utgör vår huvudstudie och redovisas i kapitlen Vi behandlar här hur vanligt det är att placeringar bryter samman och ägnar en stor del av analysen till att bryta ner materialet i undergrupper för att få fram hur sammanbrottsrisken varierar mellan olika former av vård. I påföljande kapitel behandlas vilka faktorer som (statistiskt) ökar respektive minskar risken för sammanbrott, främst genom att vi redovisar resultat från en rad logistiska regressionsanalyser. Avslutningsvis diskuteras hur vanligt det är att de ungdomar som lämnat vården åter skrivs in i dygnsvård, samt vilka faktorer som verkar hänga samman med risk för nya placeringar. 25

26 Del IV består av kapitlen 12 och 13 och ägnas åt att sammanfatta och diskutera resultaten samt att relatera dem till tidigare internationella forskningserfarenheter. Avslutningsvis diskuteras möjliga implikationer för det sociala arbetet med tonåringar, men också för framtida forskning. Läsanvisning Rapporten är omfattande och innehåller en mängd fakta. Som läsare kan man se den som en helhet eller välja ut delar av den. Om man i första hand är intresserad av en övergripande bild av den svenska dygnsvården för tonåringar t.ex. vilka ungdomar som placeras, vilka vårdformer de kommer till, vart de tar vägen efter vårdtidens slut kan man med fördel koncentrera sig på genomgången i del II. Materialet är tänkt att utgöra en bakgrund till påföljande kapitel om sammanbrott men står också för sig själv. Om man istället främst vill få kunskap om studiens huvudtema, sammanbrott, kan man gå till kapitel 1 för att få en bild av kunskapsläget utifrån tidigare forskning, och till del III för att ta del av studiens resultat om sammanbrott vensk tonårsvård. Bäst bild av sammanbrottsproblemet och vilka ungdomar som är berörda av det, får man givetvis om man läser hela rapporten. För att underlätta läsning avslutar vi varje längre kapitel med en sammanfattning. Termer för olika placeringsformer I rapporten förekommer ett antal termer som betecknar ungdomarnas olika placeringsformer. Termerna återkommer på flera olika ställen i texten och kan behöva några förklarande rader. Oftast används uttrycket fosterhem när vi talar om de familjer där socialtjänsten placerar barn/ungdomar som inte kan eller får bo hemma. Den formellt korrekta termen sedan Socialtjänstlagens införande är familjehem, men i dagligt tal och bland socialarbetare lever den gamla termen fosterhem kvar. Vi använder fosterhem/familjehem som synonymer. Ibland talar vi om hela gruppen och skriver då kort och gott fosterhem men oftast delar vi upp hemmen i praxisrelevanta undergrupper: Vanliga fosterhem avser de hem som rekryteras och utreds av kommunerna yfte att man ska placera barn där. Hemmen och fosterbarnen är i princip okända för varandra före placeringen. Släktinghem är fosterhem där någon av familjemedlemmarna är släkt med det placerade barnet. Fosterfamiljen kan bestå av exempelvis barnets mormor och mor- 26