Livsmedelsprocessning och dess effekter på näringsämnen

Transkript

1 Livsmedelsprocessning och dess effekter på näringsämnen Ulrika Andersson, Minna Hellman September 2012 För mer information: Louise Ungerth, chef för Konsument & Miljö, , Minna Hellman, informatör, , Konsumentföreningen Stockholm är en medlemsorganisation med drygt medlemmar. Uppgiften är att göra medlemsnytta genom påverkan på den kooperativa detaljhandeln, opinionsbildning i konsumentfrågor samt att förmedla information, kunskap och medlemsförmåner. Föreningen är delägare i Kooperativa Förbundet (KF).

2 SAMMANFATTNING Syftet med arbetet var att sammanställa hur olika livsmedelsprocesser påverkar näringsinnehållet i livsmedel. Fokus låg på förändringar som sker vid varm respektive kall tillagning och industriella processer. Då den procentuella näringsförlusten varierade mycket vid samma tillagningsprocess och inom samma livsmedelsgrupp, var det svårt att dra specifika slutsatser om vilka näringsförluster som genererades av respektive process. Generellt kan man säga att ju högre temperatur, längre tillagning och mer kokvatten som används desto högre blir näringsförlusterna. Även beredning av livsmedel innebär en förlust till exempel då frukt och grönsaker skalas eller då fett trimmas bort från köttbiten. I vissa fall bidrar tillagning till ökad biotillgänglighet av näringsämnen. INTRODUKTION Innehållet av näringsämnen förändras vid alla typer av livsmedelsprocessning. I de flesta fall handlar det om näringsförluster men i vissa fall ökar tillgängligheten av näring efter tillagning. Biotillgängligheten av bland annat betakaroten, stärkelse och proteiner ökar vid tillagning (SLVa). Hur stora förlusterna blir beror på vilket livsmedel som tillagas, hur och under vilka betingelser det tillagas. Vad gäller förluster av näringsämnen så är följande faktorer av störst vikt: kvalitén på råvaran, temperatur, tid, tillgång på vatten, katalysatorer, ph, förhållandet yta/volym, interaktioner mellan ämnen, syre- och ljustillgång (Bergström, 1994). Oavsett vilken tillagningsmetod man väljer gäller generellt att man ska minska tiden för varmhållning, koka i så lite vatten att det knappt täcker livsmedlet, tillaga vid så låg temperatur som möjligt och i möjligaste mån ta vara på spadet (SLVa). De näringsämnen som är känsligast för processning är de vattenlösliga vitaminerna och då i synnerhet vitamin C (Bergström, 1994). Vitaminer som är känsliga för oxidation förstörs i större utsträckning när råvaran delas och större yta exponeras (Öhrvik, Mattisson, Wretling & Åstrand, 2010). Livsmedelsverket använder sig av retentionsfaktorer när de beräknar näringsvärden i olika livsmedel. Till grund för faktorn ligger livsmedelsgrupp, tillagningsmetod och hur stabilt det beräknade vitaminet är. Retention syftar på hur mycket av vitaminet som finns kvar efter tillagning. De framtagna retentionsfaktorerna ligger till grund för SLV:s livsmedelsdatabas (SLVd). Dessa retentionsfaktorer ligger även till grund för tabellerna i arbetet. 2

3 Arbetet är uppdelat i två delar. Den ena fokuserar på vilka generella förändringar som sker i varm respektive kall tillagning och den andra är mer inriktad på industriella processer. 3

4 INNEHÅLLSFÖRTECKNING SAMMANFATTNING... 2 INTRODUKTION... 2 TILLAGNING MED VÄRME... 5 KALL BEREDNING... 8 POSITIVA EFFEKTER AV BEREDNING... 8 INDUSTRIELLA LIVSMEDELSPROCESSER... 9 Burkkonservering Djupfrysning Torkning Frystorkning Pastörisering High-Intensity Pulsed Electric Fields Processing (HIPEF) Bestrålning Sous-vide Parboiling DISKUSSION/SLUTSATSER REFERENSER

5 Tillagning med värme Vitaminer är de näringsämnen som förändras mest vid tillagning. I tabellen utmärker sig vitamin C, A och niacin eftersom de kan förstöras i störst mängd vid tillagning. Att askorbinsyra finns med i denna skara förvånar inte eftersom det är det mest reaktiva vitaminet vilket i uppvärmda finfördelade livsmedel kan förstöras till 100 % (Nilsson, G., Aschan-Åberg, K., Jonsson, L., & Becker, W., 2006). Att förlusterna för niacin blir så stora som 70 % är dock förvånande eftersom det är stabilt mot ljus, värme och i både sur och basisk miljö. I vanliga fall brukar man räkna med en 15 procentig förlust (Nilsson et al., 2006). Enligt Bergström (1994) kan förlusterna bli så stora vid kokning/bräsering/stuvning av fjäderfä. Detta beror på att vitaminet löses upp i vatten. Även förlusterna av vitamin A kan bli stora i vissa fall men normalt räknar man med en 10 % förlust vid varm tillagning. Förlusterna består till stor del av att strukturerna av karoten och vitamin A kan förändras från trans- till cis-form vid upphettning vilket minskar aktiviteten av vitaminet (Nilsson et al., 2006). Den 70 procentiga förlust som refereras till i tabellen uppkom när berikat margarin stektes (Bergström, 1994). Det fanns inga uppgifter om vitamin D och K så dessa rader har lämnats tomma. Vad gäller vitamin K beror det på att man inte vet så mycket om det mer än att det är mycket stabilt och att endast små förluster sker vid tillagning. Vitamin D kan ha utelämnats på grund av att det reagerar i likhet med vitamin A (Jonsson, L., Marklinder, I., Nydahl, M., & Nylander, A., 2007). Vid kokning av tidigare frysta produkter kan urlakningen av näringsämnena bli något högre, jämfört med färska livsmedel, eftersom cellväggarna i produkten kan vara något förstörda av frysningen (Jonsson et al., 2007). Ett mer skonsamt sätt att koka grönsaker är att ångkoka dem. Den främsta skillnaden är att uppvärmningstiden förkortas och att urlakningen av mineraler och vitaminer minskar på grund av att man utnyttjar vattenångan istället för det kokande vattnet (Jonsson et al., 2007). 5

6 Tabell 1: Procentuell förlust av respektive vitamin. Siffrorna visar spridningen av förluster vid tillagning med värme Vitamin Varma rätter (%) Ref A 0-70 Bergström D - - E 0-40 Bergström K - - C 5-80 Bergström B SLVb Riboflavin 0-35 SLVb B SLVb Folat 0-30 SLVb B SLVb Niacin 0-70 Bergström Biotin 0-40 Bergström Pantotensyra 0-50 Bergström Mineraler och spårelement förstörs inte vid tillagning eller beredning men de lakas ur precis som de vattenlösliga vitaminerna ut vid kokning respektive blanchering. Det är av selen och kalium som de största förlusterna sker. Kalium för att den lagras i växters cellvägg (SLVa) och selen på grund av att lättflyktiga föreningar kan bildas vid värmebehandling. Förlusterna kan bli så stora som procent vid tillagning av animalier (Becker, W., Håglin, L., & Aschan-Åberg, K., 2006). I vissa fall ökar innehållet av mineraler efter tillagning. Tillskottet kan komma från de redskap man använt, t.ex. järn från järngrytor (Becker et al., 2006). Dessutom kan olika interaktioner mellan ämnen påverka näringstillgängligheten. Exempel på en sådan interaktion är fytat (fytinsyra) och dess negativa interaktion med positivt laddade metalljoner som järn, magnesium, kalcium och zink. Fytat hittas framförallt i fullkornsprodukter. Halten fytat minskas bland annat genom upphettning (Jonsson et al., 2007). Halten oxalsyra, som finns i bland annat spenat och rabarber, kan också minskas genom värmebehandling, främst genom kokning och blanchering. Detta minskar möjligheterna för oxalsyran att bilda svårlösliga komplex med kalcium (Jonsson et al., 2007). Det sker även förändringar i de energigivande ämnena, protein, fett och kolhydrater. Proteiner förändras främst genom denaturering. Detta sker bland annat vid värmebehandling, lågt ph, hög salt- och sockerhalt (SLVa), vilket ökar dess tillgänglighet för de proteolytiska enzymerna. En viss förlust av vattenlösliga proteiner och vitaminer sker till 6

7 följd av vattenförlust vid tillagning. Dessa förluster kan undvikas om sky och kokvatten tas omhand (Bergström, 1994). Till följd av icke enzymatisk brunfärgning kan näringsvärdet också försämras då det essentiella proteinet lysin blockeras under Maillardreaktion (Asp, 2006). Reaktionen uppstår som tidigare nämnt framförallt under stekning, grillning, ugnstillagning, bakning och fritering (Jonsson et al., 2007). Näringsvärdet i fett förändras främst genom oxidation som innebär en viss förlust av (essentiella)fettsyror. Oxidation sker i närvaro av syre, ljus, förhöjd temperatur och vissa metaller men även under djupfrysning (Jonsson et al., 2007) (Nilsson et al., 2006). Dock är det främst smaken som påverkas negativt. Fett försvinner (och med fettet försvinner även fettlösliga vitaminer) vid utsmältning, som sker vid kokning eller vid stekning (SLVa). Eftersom växter vanligen lagrar sin näring i form av stärkelse innebär det att tillgången på kolhydrater till största del beror på hur tillgänglig stärkelsen är. Hur digererbar stärkelsen är beror på stärkelsens struktur men i huvudsak kan all stärkelse brytas ner till glukos och tas upp i tarmen. Stärkelse är olösligt i kallt vatten men vid uppvärmning kan granulerna ta upp vatten och gelatiniseras och därefter kristalliseras (retrograderas) (Asp, 2006). Retrograderad stärkelse är resistent för nedbrytning och upptag i tarmen och liknas därför vid en kostfiber. Tillskillnad från stärkelse är sockerarter vattenlösliga vilket innebär att de kan lösas ut i kokvatten (Jonsson et al., 2007). Karamellisering sker i likhet med Maillardreaktionen framförallt under stekning, grillning och, ugnstillagning, bakning och fritering. Kolhydraterna blir otillgängliga för oss (Jonsson et al., 2007). Tabell 2: Sammanfattande tabell över reaktioner i de energigivande näringsämnena vid kallrespektive varmberedning. (+) innebär att tillgänglighet av ämnet ökar efter reaktionen och ( ) innebär att tillgängligheten har minskat Protein Fett Kolhydrater Kall beredning Ingen f. Oxidation ( ) Ingen f. Varm beredning; Denturering (+) Smältning ( ) Gelatinisering (+) Urlakning ( ) Oxidation ( ) Retrogradering ( ) Maillard ( ) Maillard ( ) Karamellisering ( ) 7

8 Kall beredning De retentionsfaktorer som används för kalla rätter ger sken av att inga andra näringsämnen än vitamin C påverkas negativt under normal beredning (SLVb). Detta är en förenkling eftersom de flesta vitaminer är känsliga för ljus och syre som även kommer i kontakt med livsmedel som inte upphettas. Detta gäller bland annat vitamin E, som skyddar fett från oxidativ härskning genom att själv oxideras (Nilsson et al., 2006). Fett oxiderar även i samband med djupfrysning (Jonsson et al., 2007). Värt att nämna är att förlusten av vitamin C även är väsentlig i kalla rätter, Livsmedelsverket räknar med en 25 % förlust i kalla rätter med frukt, bär och grönsaker (SLVb). Vad gäller förlust av mineraler sker dessa främst då frukt och grönt skalas (Bergström, 1994). Tillskott av kalcium, magnesium och/eller koppar kan förekomma om man använt hårt vatten vid tillagning eller tagit vatten från kopparledningar (Bergström, 1994). Precis som vid varm beredning kan halten av fytat minskas. Fytat bryts ner vid lågt ph som vid fermentering och vid blötläggning eller groddning (Jonsson et al., 2007). Positiva effekter av beredning Nedan följer en sammanfattande tabell över de positiva effekter som vissa typer av tillagning/beredning kan ha på näringsinnehållet. Tabell 3: Positiva effekter på olika näringsämnen vid fermentering och kokning. (+) innebär att det påverkade näringsämnet ökar och ( ) att det minskar i det berörda livsmedlet. Påverkat näringsämne Referens Fermentering Niacin (+) SLVa B6 (+) Nilsson et al., 2006 B12 (+) Nilsson et al., 2006 Fytat ( ) Jonsson et al., 2007 Trypsininhibitorer, lektiner, saponiner, raffinos ( ) Jonsson et al., 2007 Kokning Beta karoten (+) SLVa Järngrytor Järn (+) Becker et al.,

9 Industriella livsmedelsprocesser Tabell 4: Näringsförändringar i industriprocessade livsmedel Process Livsmedelsgrupp Noterbar näringsförlust Noterbar näringsvinst Kommentar Referens Helkonservering Fisk & skaldjur Ingen nämnvärd Ökad salt & mineralhalt Inga stora förändringar. Lite varierande resultat för olika fiskarter. SLV s Livsmedelsdatabas (SLVe) Helkonservering Grönsaker och baljväxter Vitamin C, betakaroten, vitamin A Ökad salt & mineralhalt SLV s Livsmedelsdatabas (SLVe) Frysning Frukt och grönsaker Vitamin C Betakaroten SLV s Livsmedelsdatabas (SLVe) Torkning Frukt och baljväxter Vitamin C Huvuddelen av näringsämnena Torkning Kött Ingen nämnvärd Samtliga näringsämnen Ökat näringsvärde pga minskad vattenhalt. Ökat näringsvärde pga minskad vattenhalt. SLV s Livsmedelsdatabas (SLVe) SLV s Livsmedelsdatabas (SLVe) Pastörisering Mejeriprodukter, fruktoch grönsaksjuice Vitamin C, betakaroten, vitamin A Ingen nämnvärd SLV s Livsmedelsdatabas (SLVe) Högtrycksbehandling Mejeriprodukter, fruktoch grönsaksjuice. Köttprodukter Ingen nämnvärd Ingen nämnvärd Ny skonsam metod för vätskebaserade livsmedel Öman, Ahnlund. Jonsson et al. High Intensity Pulsed Electric Fields Processing (HIPEF) Mejeriprodukter, fruktoch grönsaksjuice Ingen nämnvärd Ingen nämnvärd Alternativ metod till pastörisering för vätskebaserade livsmedel Jonsson et al. Bestrålning Kryddor och smaksättare av vegetabiliskt ursprung Likvärdig med andra värmebehandlingar Ingen nämnvärd Avdödning av mikroorganismer Jonsson et al. Sous vide Kött, fisk, grönsaker och baljväxter Ingen nämnvärd Ingen nämnvärd Skonsam tillagning av färdigrätter Jonsson et al., NE Rotfruktsmos/pulvertillverkning Potatis och kålrot Vitamin C, betakaroten, vitamin A Vitamin C (berikning) SLV s Livsmedelsdatabas (SLVe) Parboiling Risgryn Ingen nämnvärd Samtliga näringsämnen Jämförelse med polerat vitt ris utan ångbehandling SLV s Livsmedelsdatabas (SLVe), Jonsson et al. 9

10 Burkkonservering är en värmebehandlande konservering som ger lång hållbarhet. Nackdelen med metoden är att värmebehandlingen är så pass kraftig att näringsämnena i det konserverade livsmedlet minskar en hel del. Hur stora näringsförlusterna blir varierar med hur känsligt livsmedlet är. Frukt och grönsaker som innehåller vitamin C har större näringsförluster jämfört med fisk och kött. För att inaktivera sporer och mikroorganismer i livsmedlet behöver den förpackade produkten hettas upp till 121 C under 2½ minut. Målet med upphettningen är framför allt att reducera den sporbildande bakterien Clostridium botulinum. De flesta burkkonserverade produkter förvaras oftast i en saltlag. Djupfrysning är den konserverande metod som bäst bevarar livsmedlets näringsämnen och struktur. Grönsaker blancheras innan frysning för att inaktivera enzymer. Det är viktigt att produkterna processas direkt efter skörd och att fryskedjan inte bryts för att bevara en hög kvalitet på råvaran (Jonsson et al., 2007). Torkning: Frukt, grönsaker och baljväxter torkas ibland för att få ökad hållbarhet. Eftersom vattenhalten minskar, ökar produktens näringsvärde då det blir mer koncentrerat. Torkade frukter och grönsaker genomgår ofta blanchering och andra processteg innan torkningen. Frystorkning är en relativt skonsam metod som bevarar aromen väl. För att förhindra att produkterna jäser och för att inaktivera enzymer behandlas ofta frukter som ska torkas med svaveldioxid. Både sol- och maskinell torkning används inom industrin (Jonsson et al., 2007). Pastörisering sker ofta av flytande produkter som soppor, frukt- och grönsaksjuicer. Mejeriprodukter genomgår också pastörisering för att avdöda oönskade mikroorganismer. Produkterna hettas upp till C beroende på produkt och vilken grad av sterilisering man vill uppnå. Det är framför allt vitamin C, betakaroten och vitamin A som minskar i störst omfattning vid en pastörisering. En relativt ny processmetod av livsmedel är högtrycksbehandling. Den introducerades av japanerna på 90-talet och idag satsas det mycket på tekniken i USA. Högtrycksbehandling lämpar sig bäst för produkter med ett högt vatteninnehåll, förpackade i flexibla förpackningar då det höga trycket kan deformera produkter med lågt vatteninnehåll. Den redan förpackade produkten utsätts för ett tryck mellan bar. Trycket inaktiverar 10

11 enzymer och reducerar kraftigt antalet bakterier, jäst- och mögelsvampar och förlänger hållbarheten utan att innehållet av vitaminer påverkas. Metoden kan kombineras med temperaturbehandling, från minusgrader och upp till 100 C, och variationer i tryck och tid kan man uppnå önskat resultat för respektive produkt. Metoden är skonsam vid låga temperaturer och har då liten eller ingen påverkan på näringsinnehåll, struktur, smak och färg. Exempel på produkter som med fördel kan behandlas med högtrycksbehandling är fruktjuicer, mejeriprodukter och köttprodukter. Då metoden är ny kommer hela tiden nya användningsområden. Ett exempel på det är högtrycksbehandling av ostron. Trycket gör att muskeln frigörs och skalet öppnas upp. En annan fördel är att den för människan mycket skadliga Vibrio-bakterien reduceras (Öman & Ahnlund 2004) (Jonsson et al., 2007). High-Intensity Pulsed Electric Fields Processing (HIPEF) är en annan konserverande metod som avdödar mikroorganismer i livsmedel. Metoden kan utföras med olika styrka på de elektriska pulseringarna och är oftast en skonsammare metod jämfört med traditionell pastörisering med avseende på näringsinnehåll och smak. Ett annat namn för metoden är kallpastörisering då avdödningen av mikroorganismerna sker i rumstemperatur. Bestrålning av livsmedel är en konserverande metod som i Sverige endast får användas på kryddor och smaksättare av vegetabiliskt ursprung. Metoden används till att avdöda parasiter, bakterier och insekter som man inte önskar i produkten och förlänger därmed hållbarheten på livsmedlet. Bestrålningen sker i rumstemperatur och på så vis sker ingen förångning av aromämnena. Utöver avdödning av mikroorganismer i kryddor används metoden i andra länder även på kött- och fiskprodukter. Potatis och lök bestrålas för att förhindra groddbildning och även vissa frukter bestrålas för att fördröja mognadsprocessen. Näringsvärdet försämras inte mer i de bestrålade livsmedlen än vid vanlig värmebehandling (SLVe) (Jonsson et al., 2007). Sous-vide är en tillagningsmetod som utvecklades i Frankrike på 1970-talet. Livsmedlet förpackas i vakuum, oftast i en förseglad plastförpackning, med ett bestämt undertryck. Efter vakuumförseglingen tillagas råvaran vid låg värme, cirka 60 C, för att sedan snabbt kylas av. Produkten kan förvaras kyld i upp till tre veckor innan slutlig tillagning sker genom uppvärmning av den intakta vakuumförpackningen. Graden av undertryck i förpackningen 11

12 bestämmer vid vilken temperatur och hur länge det tar för produkten att bli färdig vid den slutliga tillagningen. Metoden är skonsam och bevarar näringsämnena liksom aromerna i livsmedlet. En annan hälsofördel är att ingen tillsats av matfett behövs vid tillagningen. (Jonsson et al., 2007) (NE). Vid tillverkning av pulvermos skalas, skivas och blancheras råvaran vid C, för att sedan kylas ned för att öka retrograderingen och minska risken för ett klistrigt mos. Den kylda produkten hettas upp igen för att avaktivera enzymer och mosas, torkas vid 70 C. Pulvret kyls och blandas med mjölkpulver och kryddor och packas i förpackningar med olika tillgång till syre. Viss urlakning av vitaminer och mineralämnen sker under processen, främst vitamin C och därför är det vanligt att pulvermos berikas med askorbinsyra. För att minska risken för härskning sker ibland även tillsats av antioxidanter (Jonsson et al., 2007). Parboiling är en metod man använder för att öka näringsvärdet på det vita polerade riset. Ett oskalat riskorn är brunt och kallas för paddy. De yttre skaldelarna tas alltid bort då de är för hårda för att konsumeras. Det mesta av näringen i riskornet sitter i skalet och när man tar bort det försvinner också huvuddelen av innehållet av vitaminer och mineraler. För att få fram ett vitt ris skalas riskornen utan att först upphettas i en skalkvarn. Råris eller fullkornsris är en betydligt mer näringsrik produkt då kli delar, det vill säga de inre skaldelarna fruktskal och fröskal, är bibehållna. Genom att blötlägga de oskalade riskornen och sedan ångbehandla dem får man delar av näringen i skaldelarna att vandra över till frövitan. Riset blir mindre klibbigt och en aning gulare i färgen (Jonsson et al., 2007). 12

13 Diskussion/slutsatser Det är svårt att jämföra näringsvärden från olika länder och olika databaser eftersom siffrorna är framtagna med olika analys- och tillagningsmetoder och det finns flera olika sätt att beräkna näringsförluster (Bergström, 1994). Det är dessutom stor skillnad i näringsförluster inom livsmedelsgrupperna vilket försvårar arbetet med att ta fram relevanta retentionsfaktorer. På grund av de stora skillnaderna i procentuell förlust av näringsämnen är det svårt för oss att se någon konkret skillnad mellan olika livsmedelsprocesser/ tillagningsmetoder. Det är värt att nämna av vi på grund av detta inte heller ser någon stor skillnad mellan livsmedel beredda i hemmet och de som genomgått en industriell tillagning. Ofta sker en berikning inom industrin för att kompensera de eventuella förlusterna. Generellt kan man dock säga att ju högre temperatur, längre tillagning och mer kokvatten som används desto högre blir näringsförlusterna. För att undvika att kasta bort utlakade näringsämnen bör man ha till vana att använda kokvatten och steksky i redningar, soppor och dylikt. Under vissa processer ökar tillgängligheten av näring. Exempel på sådana processer är parboiling och fermentering. Ur näringsmässig synpunkt är det mer fördelaktigt att välja ett ris som genomgått processen parboiling jämfört med alternativet vitt, polerat ris exempelvis jasmin- och basmatiris. Surdegsbröd och surkål har högre näringsvärde än motsvarande produkter som inte genomgått fermentering. Vid varmberedning gelatiniseras stärkelse och protein denaturerar och under kokning minskas innehållet av fytat och oxalsyra. Torkade livsmedel innehåller mer näring per 100 gram än samma färska livsmedel på grund av den minskade vattenhalten. I detta fall handlar det alltså inte om ökad tillgänglighet, utan bara ökad koncentration av näringsämnena. Inom industrin har man till skillnad från i hemmen möjlighet att styra vilken process i livsmedlen man vill kontrollera. Flera metoder fokuserar på att inaktivera särskilda enzymer (t.ex. frystorkning) medan andra fokuserar på att avdöda oönskade mikroorganismer (burkkonservering, HIPEF, pastörisering, bestrålning). 13

14 Referenser Asp, N-G. (2006). Kolhydrater. I Abrahamsson, L., Andersson, A., Becker, W., & Nilsson, G. Näringslära för Högskolan (sid. 81, 94). Nacka: Repro. Becker, W., Håglin, L., & Aschan-Åberg, K. (2006). Mineralämnen. I Abrahamsson, L., Andersson, A., Becker, W., & Nilsson, G, Näringslära för Högskolan (sid , 241). Repro. Nacka Bergström, L. (1994). Nutrient losses and gains in the preparation of foods (NLG). Livsmedelsverket, Björck, I., & Elmståhl, H. (2000). Glykemiskt index Metabolism och mättnadsgrad. Scandinavian Journal of Nutrition/Näringsforskning, Vol 44, Jonsson, L., Marklinder, I., Nydahl, M., & Nylander, A. (2007) Livsmedelsvetenskap sid , Studentlitteratur. Lund. Nilsson, G., Aschan-Åberg, K., Jonsson, L., & Becker, W. (2006). Vitaminer. I Abrahamsson, L., Andersson, A., Becker, W., & Nilsson, G, Näringslära för Högskolan (sid. 266, 274, , 296, 304). Nacka: Repro. Öhrvik, V., Mattisson, I., Wretling, S., & Åstrand, C. (2010). Potatis analys av näringsämnen. Livsmedelsverkets rapportserie, nr 19. Öman, T., Ahnlund, M. (2004). Programutveckling och idrifttagning av livsmedelspress (sid 15-16). Örebro Universitet, Institutionen för teknik. NE: Nationalencyklopedin, hämtad , kl 11:42 SLVa: hämtad , kl 11:47 SLVb: ik.pdf, hämtad SLVc: smedelsdatabasen_kombinerad.docx.pdf, hämtad SLVd: /Tips-for-webbsoket/, hämtad SLVe: hämtad kl 14:25 SLVf: hämtad , kl 13:34 14

15 15