Mänskliga rättigheter i Surinam Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna och trendanalys

Transkript

1 Utrikesdepartementet Denna rapport är en översiktlig sammanställning över hur de mänskliga rättigheterna efterlevs, grundad på Utrikesdepartementets bedömningar. Rapporten kan inte ge en fullständig bild. Information bör också sökas från andra källor. Mänskliga rättigheter i Surinam 2012 ALLMÄNT 1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna och trendanalys De politiska och medborgerliga rättigheterna garanteras i Surinams konstitution. Administrationen i Paramaribo är väl medveten om rättigheternas betydelse men det nationella genomförandet och anpassningen till de internationella åtagandena släpar efter. Knappt 20 år har gått sedan militärdiktaturen och slutet på inbördeskriget, och den surinamesiska demokratin befinner sig fortfarande i en konsolideringsfas. Den forne diktatorn Desiré Bouterse valdes till president vid parlamentsvalet 2010, vilket väckte frågor kring landets respekt för mänskliga rättigheter. Bedömare menar dock att valet kunde betraktas som fritt och rättvist. De medborgerliga och politiska rättigheterna respekteras i stort. Rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr iakttas i allmänhet men övervåld och övergrepp av polis och fängelsevakter förekommer. Förhållandena i häkten och fängelser har förbättrats men bedöms fortfarande vara undermåliga. Trots utbildning av fler domare de senaste åren lider rättssystemet fortfarande av resursbrist och ineffektivitet. Insatser har genomförts för att bekämpa korruption inom rättsväsendet och poliskåren. Yttrande- och tryckfrihet föreskrivs i konstitutionen. Det finns självständiga media men knappt någon granskande journalistik. Förenings- och religionsfrihet respekteras. Det civila samhället är svagt utvecklat.

2 Ett flerpartisystem råder och de politiska partierna kan verka fritt. Partierna är starkt uppdelade efter etnisk tillhörighet och eftersom inget parti har fått majoritet i parlamentet har landet sedan diktaturen styrts av koalitionsregeringar. Ingen har ännu dömts för de brott mot de mänskliga rättigheterna som begicks under militärdiktaturerna och inbördeskriget ( ). Amnesti ges för brott som begicks mellan 1980 och Det har lett till att rättegången som pågick mot president Bouterse, en av de anklagade för inblandning i decembermorden 1982 där 15 oppositionella avrättades av militärdiktaturen ledd av Bouterse, suspenderades. Utvecklingen vad gäller de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna går framåt. Brister på ekonomiska och sociala rättigheter drabbar främst urfolk samt den marunska befolkningen i de inre delarna av landet. Tillgången till dricksvatten och sanitet samt skolnärvaron i de inre delarna av landet är uppskattningsvis hälften så stor jämfört med övriga landet. Lönediskriminering mot kvinnor förekommer, liksom barnarbete och arbete under inhumana arbetsförhållanden, särskilt när det gäller marginaliserade grupper. Kvinnors politiska, ekonomiska och sociala möjligheter är inte ännu likvärdiga männens. Våld mot kvinnor fortsätter utgöra ett allvarligt problem. HBTpersoner utsätts för social diskriminering och är mer utsatta för våld i hemmet än heterosexuella personer. Barn drabbas hårt av fattigdom och problem med alkohol-, drogmissbruk och mental ohälsa bland barn ser ut att öka. Barnaga är utbrett och barnarbete, sexuella övergrepp och exploatering av barn förekommer. Genomförandet av barnkonventionen går långsamt, såväl vad gäller harmonisering av inhemsk rätt som efterlevnad av rättigheterna i praktiken. Surinam har en hög grad av etnisk mångfald. Diskriminering på grund av ras eller etnicitet är förbjudet enligt lag, men lagstiftningen som skall garantera minoriteter och urfolks rättigheter är otillräcklig. Maruner (ättlingar till slavar som flydde och bildade egna samhällen i inlandet) och urfolk är särskilt utsatta. Marunernas tillgång till arbete, utbildning, hälsa och möjligheter att delta i samhällslivet är begränsade. Detta beror på att infrastruktur och statlig service är sämre i de inre delarna av landet än vid den mer befolkningstäta kusten. Frågan om urfolkens och maruners landrättigheter fortsätter att vara en aktuell fråga. Regeringen har ännu inte genomfört den landreglering som de 2007 ålades att genomföra av Inter-amerikanska domstolen för mänskliga rättigheter i Saramacca-målet. Det marunska partiet A-kombinationen har efter valet

3 3 sex ministerposter och kan väntas driva frågan om landrättigheter och andra förmåner för maruner hårt de kommande åren. 2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer Surinam har ratificerat följande konventioner: Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International Covenant on Civil and Political Rights,CCPR,och det fakultativa protokollet om enskild klagorätt ratificerad Har ej ratificerat andra tilläggsprotokollet om avskaffande av dödstraff. Den periodiska rapporteringen har uppföljts med förseningar. Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights,ICESCR, ratificerad Har ej ratificerat tilläggsprotokollet om enskild klagorätt. Den periodiska rapporteringen har inte uppföljts. Initiala rapporten inlämnades Inlämningsdatum var 1 september Det är den enda rapporten som har lämnats. Fem rapporter saknas för perioden Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination,CERD, ratificerad Reservation för art. 14 om enskild klagorätt. Den periodiska rapporteringen har uppföljts med förseningar. Tio periodiska rapporter lämnades 2003 tillsammans som ett dokument och avsågs täcka perioden Den elfte och tolfte periodiska rapporteringen inlämnades som ett dokument 2007 och avsågs täcka perioden Trettonde, fjortonde och femtonde rapporten ska lämnas 14 april 2013 som ett dokument och avse perioden Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor, Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against Women,CEDAW, ratificerad Har ej ratificerat tilläggsprotokollet om enskild klagorätt. Den periodiska rapporteringen har uppföljts med förseningar. Rapporten som skulle ha inlämnats 31 mars 2010 och som var försenad avser fjärde och femte rapporteringen och täcker perioden Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child, CRC, ratificerades Man har även ratificerat tilläggsprotokollet om handel med barn och barnpornografi Har ej ratificerat tilläggsprotokollet om barn i väpnade konflikter eller tilläggsprotokollet om enskild klagorätt. Tilläggsprotokollet Handel med barn och barnpornografi undertecknades Den periodiska rapporteringen har inte uppföljts sedan 2005 när den andra rapporten lämnades in. Inlämningsdatum för den var 2000.

4 4 Flyktingkonventionen, Convention related to the Status of Refugees, samt det tillhörande tilläggsprotokollet från 1967 tillträddes Den interamerikanska konventionen om mänskliga rättigheter med tilläggsprotokollet om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Surinam har inte ratificerat följande internationella konventioner avseende mänskliga rättigheter: - Konventionen mot tortyr, Convention against Torture and Other Cruel, Inhuman or Degrading Treatment or Punishment, CAT. Regeringen motiverar det med att Surinam är anslutet till den Inter-amerikanska konventionen mot tortyr som är mer långtgående. Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, Convention on the Rights of Persons with Disabilities, CRPD. Konventionen är endast undertecknad 2007, dock inte ratificerat. - Konventionen om migrantarbetares rättigheter, Convention on the Proteccion of the Rights of All Migrant Workers and Members of Their Families, CMW. - Konventionen om påtvingade försvinnanden, Convention on the Protection of All Enforced Disapperances, CED. - Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International Criminal Court, ICC. Surinam har inte utfärdat någon stående inbjudan till FN:s specialrapportörer att besöka landet. Inga besök av FN:s specialrapportörer har genomförts de senaste åren eller finns inplanerade. MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER 3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Det finns inga rapporter om att politiska mord, avrättningar eller försvinnanden sanktionerats av statsmakten. Ett antal polisingripanden med dödlig utgång har inträffat senaste åren. Sådana händelser av polisvåld utreds av specialpolis, men slutar oftast med att utredningen läggs ner i brist på bevis på uppsåt. Mord och försvinnanden under militärdiktaturen och. inbördeskriget ( ) är ännu inte fullständigt utredda. Konstitutionen förbjuder tortyr men rapporter förekommer alltjämt om användning av övervåld och övergrepp av polis och fängelsevakter. Förhållandena i fängelserna och häkten bedöms fortfarande vara undermåliga även om satsningar har gjorts för att bygga fler anstalter och förbättra

5 utbildningen av personal under den tidigare justitieministern. Överbeläggning och bristande sanitära förhållanden utgör stora problem. Kvinnor och män hålls i separata institutioner och förhållanden för kvinnliga interner anses något bättre än för manliga. Det finns ett särskilt ungdomshäkte Opa Doeli där förhållandena får betecknas som goda. Regeringen tillåter besök av utomstående observatörer i fängelserna som belyser läget vad gäller mänskliga rättigheter. Slaveri och arbete under slavliknande förhållanden är förbjudet enligt lag, men det har förekommit rapporter om att arbetare, ofta illegala immigranter från Kina, lockas till landet på falska premisser och tvingas att arbeta under tvång i förhållanden som kan betecknas som slavliknande. Det finns inga uppgifter om att personer har utvisats som riskerar utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. 4. Dödsstraff Dödsstraff är inte förbjudet men i praktiken tillämpas ett de facto moratorium, som har stort stöd bland allmänheten. Ingen har avrättats sedan 1948, dvs. långt före självständigheten, och det finns ingen som är dödsdömd. Surinam avstod från att rösta vid omröstningen om ett moratorium för dödsstraff i FN:s generalförsamling i november I förslaget till ny strafflagstiftning, som väntar på behandling i parlamentet, finns ett förbud mot dödsstraff. 5. Rätten till frihet och personlig säkerhet Godtyckliga frihetsberövanden och kvarhållanden är förbjudna i konstitutionen och staten respekterar generellt detta. Enligt lagen måste ett frihetsberövande prövas av domare inom 14 dagar och därefter kan den misstänkte häktas i upp till 150 dagar innan rättegång. Bristen på domare och en hög målbalans gör dock att många misstänkta får vänta längre ännu på att ställas inför häktningsdomare, på rättegång eller på att få sitt överklagande behandlat. Konstitutionen ger rätt att resa inom landet och utomlands och det finns inga uppgifter om att detta inte skulle respekteras av staten. 6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen Konstitutionen garanterar ett självständigt rättsväsende vilket generellt respekteras av regeringen. I Surinam finns tre domstolar i första instans, två specialdomstolar och en högsta domstol som också fungerar som överklagandeinstans. Rättssystemet bygger på kolonial holländsk rätt och har 5

6 6 sedan självständigheten inte utvecklats nämnvärt, vilket innebär att lagstiftningen i viss mån är förlegad. Domstolarna och advokatkåren är formellt självständiga i förhållande till den verkställande makten, även om man kan ifrågasätta hur oberoende den begränsade domarkåren är i praktiken. Riksåklagaren och de sex medlemmarna i högsta domstolen utses på livstid av presidenten efter godkännande av ett råd av domare. Rättssystemet präglas av ineffektivitet och har länge lidit av brist på domare. Det finns för närvarande endast 16 domare till en befolkning på omkring en halv miljon. Problem med bristande finansiering, administrativ kapacitet och lokaler kvarstår och drar ner effektiviteten i rättssystemet. Rättegångar är offentliga med undantag för sekretessregler som skyddar den misstänkte i bland annat sedlighetsmål. En person som misstänks för brott har rätt till offentlig försvarare men ombuden gör inte sällan ett otillräckligt arbete eftersom offentliga uppdrag är lågt betalda. Det finns inga skillnader mellan mäns och kvinnors tillgång till rättsväsendet och inga uppgifter om att någon etnisk grupp skulle missgynnas av rättsväsendet. Straffbarhetsåldern i Surinam har höjts men är fortfarande så låg som tolv år. Under den tidigare justitie- och polisministern vidtogs åtgärder för att bekämpa korruption inom poliskåren och rättsväsendet. Det har inrättats en funktion för allmänheten att anmäla klagomål och påstådda övergrepp av polisen. Fallen utreds av en särskild enhet inom polismyndigheten och ett flertal poliser har avskedats eller omplacerats som en följd av dessa utredningar. Brott begångna av militärer prövas av militärdomstol, som i princip följer samma regler som de civila domstolarna. Militärdomstolens domslut går dock inte att överklaga i civil domstol. 7. Straffrihet Det finns inga rapporter om att straffrihet tolereras idag. Utredningar av incidenter av övervåld eller andra brott begångna av poliser slutar dock ofta med att de läggs ner i brist på bevis eller, i likhet med andra brottsutredningar, drar ut på tiden på grund av resursbrist inom rättsväsendet. Flera mord, försvinnanden och andra misstänkta brott mot de mänskliga rättigheterna under militärdiktaturerna och inbördeskriget ( ) har inte utretts, vilket har kritiserats både nationellt och internationellt. Uppskattningsvis 150 personer mördades eller försvann under denna period. Två fall har varit särskilt uppmärksammade. Det ena är de så kallade decembermorden som inträffade 1982 då femton män välkända och framstående advokater, journalister, fackföreningsmän och militärer

7 torterades och avrättades i ett fängelse i centrala Paramaribo. Preskriptionstiden för brotten hävdes år 2000 efter påtryckningar från de efterlevandes familjer och i slutet av 2007 inleddes rättegången mot forne militärdiktatorn och dåvarande kongressledamoten Desiré Bouterse och 25 andra personer för inblandning i morden. När Bouterse i augusti 2010 valdes till landets nye president av parlamentet hade rättegången ännu inte avslutats. Som president har Bouterse immunitet och en dom mot honom kan inte verkställas. I april i år röstade nationalförsamlingen för ett tillägg till landets amnestilag vilket i praktiken ger straffrihet för brott som begicks mellan 1980 och Det har lett till att rättegången suspenderades. Det andra uppmärksammade fallet är massakern i byn Moiwana på ett fyrtiotal män, kvinnor och barn, som inträffade 1986 under inbördeskriget mellan militärdiktaturen och gerillarörelsen. Surinam dömdes i juni 2005 i den Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter som ansvarig för massakern och beordrades att betala skadestånd till de överlevande familjerna samt att upprätta en utvecklingsfond för befolkningen i byn Moiwana. En officiell ursäkt framfördes av den tidigare regeringen men händelsen har fortfarande inte blivit utredd av myndigheterna och ingen har ställts inför rätta för massakern. En polisman som ansvarade för utredningen av fallet mördades 1990, varefter utredningen har legat nere. Regeringen har dock påbörjat utbetalning av skadestånd till familjerna, upprättat ett minnesmonument i Moiwana och investerat i utvecklingsprojekt i byn. Sedan 2004 finns lagstiftning som anger att brott mot de mänskliga rättigheterna inte kan preskriberas. 8. Yttrande-, press- och informationsfrihet, inklusive på internet Yttrande- och informationsfrihet föreskrivs i konstitutionen och dessa rättigheter respekteras i praktiken. Den surinamesiska lagen adresserar inte pressfrihet men det finns oberoende media, i tryck såväl som på internet, med olika åsiktsriktningar som uttalar sig kritiskt om regeringens agerande och brister i samhället. Det finns inga rapporter om hot eller förföljelse av journalister. Uppgifter finns dock om att det förekommer viss självcensur, som förklaras av att Surinam är ett litet land där alla känner alla. Dessutom saknas en kultur av undersökande journalistik och den kritik som förekommer i media stannar ofta på ytan. Det har funnits farhågor om att yttrandefriheten skulle begränsas om president Bouterse skulle hemfalla till tidigare repressiva metoder, men det finns ännu inga uppgifter om åtgärder eller händelser som bekräftar denna oro. 7

8 8 9. Mötes- och föreningsfrihet Mötes- och föreningsfrihet garanteras av lag vilket respekteras av regeringen. Demonstrationer är tillåtna och personer får organisera sig i föreningar, inklusive politiska och fackliga föreningar. Det civila samhället är dock svagt utvecklat i landet och det finns inga folkrörelser att tala om förutom fackföreningsrörelsen och politiska partier. Inom facket och de politiska partierna är lojaliteten till den egna etniska och religiösa gruppens särintressen ofta starkare än intresset för samhälleliga förbättringar som kommer alla till del. 10. Religions- och övertygelsefrihet Religions- och övertygelsefrihet föreskrivs i landets konstitution och respekteras av regeringen. Surinam har en rik etnisk och religiös blandning och det råder stor tolerans mellan de huvudsakliga trossamfunden (hinduism, islam, katolicism, holländska reformister, judendom, Baha i). I huvudstaden finns kyrkor, moskéer och tempel bredvid varandra och befolkningen är van att delta i olika samfunds religiösa högtider. 11. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna En ny konstitution antogs Enligt den är Surinam en demokratisk republik. Allmänna val till nationalförsamlingens 51 platser sker vart femte år. Presidenten väljs av nationalförsamlingen med två tredjedelars majoritet. Om det inte går att uppnå denna majoritet sammankallas en folkkongress, bestående av representanter för nationalförsamlingen och ledamöter i de regionala och lokala fullmäktigeförsamlingarna, som med enkel majoritet väljer president. Konstitutionen ger presidenten en stark ställning som såväl statsoch regeringschef samt militär överbefälhavare. Nationalförsamlingen har en svag roll. Det finns till exempel ingen möjlighet att ställa presidenten till svars genom ett riksrättsförfarande. Det finns inga inskränkningar för den enskilde individen att delta i det offentliga livet, att representeras genom fritt valda företrädare samt att rösta och ställa upp i allmänna val. Män dominerar det politiska livet och kvinnor spelar en undanskymd roll. Endast fem av 51 medlemmar i nationalförsamlingen är kvinnor, men både talmannen och vice talman är kvinnor. Politisk pluralism med flerpartisystem råder. En fungerande opposition finns. Partierna är ofta uppdelade efter etnisk tillhörighet och lojaliteten med den egna gruppen är stark. Eftersom inget parti har haft möjlighet att få egen majoritet i val till nationalförsamlingen har landet sedan diktaturen styrts av koalitionsregeringar.

9 9 Senaste allmänna val genomfördes den 25 maj 2010 då den så kallade Megakombinationen, under ledning av forne diktatorn Desiré Bouterse, blev det största partiet med 23 platser i nationalförsamlingen. Megakombinationen bildade allians med marunska A-kombinationen(under ledning av förre gerillaledaren Ronnie Brunswijk) samt Folkalliansen och fick därmed nödvändig majoritet i nationalförsamlingen för att bilda regering. Parlamentsvalet i maj bedömdes av internationella övervakare ha gått korrekt till, trots att det ledde till att den tidigare diktatorn valdes till landets president. Förutom att Bouterse stått åtalad för sin inblandning i decembermorden, är han dömd i sin frånvaro i en domstol i Nederländerna till elva års fängelse för narkotikasmuggling. Utnämningarna av ministrar och presidentens uttalanden sedan hans tillträde har dämpat farhågorna om att den nya regeringen under Bouterse inte skulle upprätthålla demokratiska principer och respektera mänskliga rättigheter. Oroväckande är dock den nya amnestilagen i kombination med utnämningarna av ett antal rådgivare inom Bouterses nuvarande inre kabinett, som samtliga ingick i presidentens militärregim och är medåtalade för decembermorden. EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER 12. Rätten till arbete och relaterade frågor En stor del av arbetskraften är anställd inom den offentliga sektorn (obekräftade siffror finns på uppåt 60 procent), men många av dessa anses vara spökarbetare och finns enbart på pappret. Den förra regeringen antog i slutet på 2009 en kostsam reform för löner för offentligt anställda, utan att genomföra en bredare reform för att effektivisera den offentliga förvaltningen. En stor andel av befolkningen är sysselsatta inom den informella sektorn, som svarar för uppskattningsvis 15 procent av BNP. Det finns ingen tillförlitlig uppgift om hur hög arbetslösheten är. Utanför den offentliga sektorn är de flesta i arbetskraften sysselsatta inom tillverkningsindustri, handel, gruvdrift och jordbruk. Anställda har rätt att organisera sig i och tillhöra fackföreningar, som bedöms kunna verka utan inskränkningar. Närmare 60 procent av arbetarna inom den formella sektorn är fackligt anslutna. Arbetstidslagstiftning finns och efterlevs. Det finns ingen lagstadgad minimilön. Arbetsministeriet ser över arbetsmiljön på landets arbetsplatser, men har kapacitetsproblem. Lönediskriminering av kvinnor är vanlig. Barn under 14 år får enligt lag arbeta för ett familjeföretag, inom småskaligt jordbruk eller utföra särskilda hantverksarbeten medan barn under 18 år är förbjudna att utföra farligt arbete. Staten har svårt att bevaka att dessa regler efterlevs och barnarbete förekommer även i andra sektorer, såsom

10 i gruvindustrin och i tjänstesektorn. Inhumana arbetsförhållanden förekommer för marginaliserade grupper och illegala immigranter. Av Internationella arbetsorganisationens, ILO, åtta centrala konventioner om mänskliga rättigheter har Surinam ratificerat fem. Ingen av konventionerna om icke-diskriminering i arbetslivet (nr 100 respektive 111) har ratificerats. 13. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa Tillgången till sjukvård och sanitet skiljer sig kraftigt mellan olika delar av landet och regeringens fokus är därför att nå ut med service i hela landet, särskilt i de inre delarna av landet där hälsotalen är låga. Enbart 45 procent av befolkningen i de inre delarna av landet har tillgång till dricksvatten mot 92 procent i övriga landet. Surinam har ett stort underskott på läkare och sjuksköterskor och insatser görs för att utbilda mer sjukvårdspersonal samt öka användningen av mobila och databaserade lösningar för att kunna ge rådgivning till befolkningen i de inre delarna av Surinam. Enligt statistik från Världshälsoorganisationen WHO (2010) spenderade staten i genomsnitt 523 USD per capita på hälsoutgifter, vilket motsvarar ca sju procent av total BNP. Den förväntade livslängden vid födsel var 70,8 år enligt FN:s välfärdsindex, Human Development Index, HDI, 2012, vilket är en ökning från 68,1 år från Enligt WHO:s beräkningar är den beräknade livslängden 75 år för kvinnor mot 68 år för män (2008). Både spädbarnsdödligheten (27 per spädbarn) och dödligheten för barn under fem år (31 per barn) har sjunkit de senaste åren men är fortfarande hög i en regional jämförelse (UNICEF 2010). Surinam har genomfört ett framgångsrikt program för att bekämpa malariaoch tuberkulos, särskilt bland barn. Nästan hälften av alla barn under fem år sover under myggnät och enbart en procent av dödsfallen för barn under fem år orsakades av malaria. 14. Rätten till utbildning Skolplikt råder för barn mellan sju och tolv år. Grundskolan är obligatorisk och skall vara kostnadsfri. Trots detta tar allmänna skolor inte sällan ut en inskrivningsavgift. Det förekommer dock ofta pragmatiska lösningar för de barn vars föräldrar inte har råd med avgiften. Skolböcker är gratis men skoluniform är obligatorisk och kostar cirka tre USD. Några formella skillnader mellan flickors och pojkars rätt till utbildning finns inte. 10

11 Enligt FN:s HDI är den genomsnittliga skoltiden 7,2 år. I städerna är skolnärvaron över 90 procent, medan knappt hälften av barnen i inlandet går i skolan. Den låga närvaron i skolan i inlandet beror dels på bristande resurser, infrastruktur och stora avstånd samt att undervisningen i många fall sker på nederländska redan från andra klass. Det är också vanligt att barn slutar skolan för att istället hjälpa familjen ekonomiskt. De flesta skolorna i inlandet drivs av missionärer som tar ut en skolavgift. Kraven på lärarbehörighet är lägre ställda för dem som arbetar i inlandet, endast tre månaders utbildning jämfört med tre års utbildning för lärare i städerna. Regeringen samarbetar med Unicef för att öka närvaron och kvaliteten på skolorna i inlandet och genomför bland annat försök med n databaserad distansundervisning i vissa byar. Internationella utvecklingsbanken jobbar med ett projekt för att kunna utöka den obligatoriska skolgången till att omfatta elva år. I de inre delarna av landet finns i dagsläget inte någon skola som har utbildning efter den obligatoriska grundskolan (sjätte klass). Nio av tio surinameser kan läsa, men analfabetismen är dubbelt så hög bland kvinnor som män liksom för personer som ingår i marginaliserade grupper. 15. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard Surinam har haft en relativt stabil ekonomisk tillväxt med en genomsnittlig årlig tillväxt på mellan tre till fyraprocent Surinam placerar sig på plats 105 av totalt 187 länder i FN:s index för mänsklig utveckling Enligt uppgift (2006) från FN:s multidimensionella fattigdomsindex (MPI) är 8,2 procent av befolkningen fattig, i bemärkelsen att de saknar tillgång till en eller flera av indikatorerna inom hälsa, utbildning och tillfredsställande levnadsstandard. Ytterligare 6,7 procent av befolkningen ligger i riskzonen för detta. Bland de som klassificeras som fattiga enligt MPI är intensiteten 47,2 procent, dvs. att de saknar tillfredsställande nivå inom sex av tio indikatorer. Variationerna i levnadsstandard är stora, om än inte uppseendeväckande ur ett regionalt perspektiv. Att omkring 60 procent av arbetskraften är offentligt anställd fungerar som ett slags fördelningssystem av statliga medel. Dessutom finns ett grundläggande socialt skyddsnät med bland annat rätt till pension och sjukvård men statens insatser för att förbättra levnadsstandarden för dem som har det sämst ställt är otillräckliga. Det finns en klar skillnad i allmän levnadsstandard mellan inlandet och huvudstaden samt kustområdena. Det beror på att den statliga infrastrukturen når ut med samhällsservice i den glest befolkade och svårgenomträngliga djungel i Surinams inland där huvudsakligen urfolk och maruner lever. 11

12 12 Det bor mellan och surinameser i Nederländerna (första och andra generationen), att jämföra med Surinams lokala befolkning på ca Nära hälften av invånarna i Surinam beräknas vara mottagare av remissor, vilkas värde har uppskattats till sex procent av BNP, motsvarande över 400 procent av värdet på mottaget utvecklingsbistånd. OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA 16. Kvinnors åtnjutande av mänskliga rättigheter Konstitutionen förbjuder diskriminering på grund av kön men i verkligheten är kvinnors politiska, ekonomiska och sociala möjligheter långt ifrån jämställda med mäns. Surinam har ratificerat FN:s konvention om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor, CEDAW, men genomförandet av konventionen går fortfarande långsamt, såväl vad gäller anpassning av inhemsk lagstiftning som efterlevnad av rättigheterna i praktiken. Surinams tredje rapport avseende genomförandet av CEDAW försenades och blev slutbehandlad i början av Landet uppmanades att inkomma med en gemensam fjärde och femte rapport i mars 2010, men så har ännu inte skett. Tillgång på statistik om könsskiljande faktorer är fortfarande knapp vilket gör det svårt att hitta tillförlitlig information om kvinnors situation i Surinam. Regeringen arbetar tillsammans med FN:s utvecklingsfond för kvinnor,, UNIFEM, för att ta fram ett nytt genderbaserat informationssystem. Detta skulle ha lanserats 2009, men är försenat. I FN:s HDI från 2011 har man inte kunnat räkna fram något index för genusbaserade skillnader på grund av bristen på relevanta data för Surinam. Kvinnor är underrepresenterade i det politiska livet och efter valet 2010 minskade andelen kvinnor i parlamentet. 5 av 51 ledamöter är kvinnor och 2 av 17 ministrar är kvinnor finansministern och ministern för bostäder och sociala frågor. Parlamentet har en kvinnlig talman. Kvinnors och mäns ekonomiska situation är långt ifrån jämställd och lönediskriminering förekommer, även om statistik om detta saknas. Många kvinnor arbetar i den informella sektorn (till exempel som hembiträden eller med försäljning) och saknar ofta reglerade arbetsförhållanden. Trots att över 80 procent av de universitetsstuderande är kvinnor har de svårare än männen att omsätta sin utbildning i högre och mer välbetalda tjänster. Dubbelt så många kvinnor som män är enligt uppgifter analfabeter.

13 Den otillräckliga tillgången på sjukvård på landsbygden gör att dessa kvinnor, huvudsakligen maruner och urfolk, är ytterligare diskriminerade när det gäller bland annat tillgång till preventivmedel, mödravård eller barnavård. Lagen förbjuder våldtäkt, inklusive inom äktenskapet. Våld mot kvinnor är också förbjudet enligt lag men fortsätter utgöra ett allvarligt problem. Det första centret för att ge skydd åt hotade kvinnor öppnades i Paramaribo i mitten av Surinam är både ett mottagar- och transitland när det gäller handel med kvinnor och flickor, främst från Brasilien och Guyana, men uppgifter finns även om att kvinnor från Dominikanska republiken, Kina och Korea arbetar på bordeller i landet. Regeringen har genomfört kampanjer för att förebygga människohandel, men lagstiftningen på området är fortfarande otillräcklig. 17. Barnets rättigheter Surinam ratificerade konventionen om barnets rättigheter 1993 men arbetet med att harmoniserainhemsk rätt med konventionen går fortfarande mycket långsamt. Tillgången till information och statistik kring barns situation är över lag bristfällig. Surinams andra rapport enligt konventionen om barnets rättigheter slutbehandlades under Den gemensamma tredje och fjärde rapporten till kommittén skulle ha inkommit i mars 2010, men är försenad. Kunskapen om barns rättigheter är fortfarande generellt låg och endast mindre resurser avsetts för att aktivt efterleva barnkonventionen. Den tidigare nationella kommittén för barnets rättigheter har upplösts. Inom Socialministeriet finns en barnrättsbyrå med tre anställda. Den nya regeringen har upprättat ett nytt ministerium för sport och ungdomar och det finns förhoppningar om att detta kan innebära ett tydligare arbete för att förbättra situationen för barn och ungdomar. Barn drabbas hårdare än vuxna av fattigdom. Det finns tecken på att alkohol-, och drogmissbruk av samt mental ohälsa har ökat bland barn under de senaste åren. Barnarbete förekommer, vilket påverkar skolgången. En nationell kommitté för avskaffandet av alla typer av barnarbete har inrättats. I Paramaribo med omnejd är det inte ovanligt att pojkar hoppar av skolan för att arbeta i den informella sektorn eller för att de har blivit indragna i kriminalitet. I inlandet är det vanligt att flickor hoppar av skolan på grund av graviditet eller för att de behöver hjälpa till med att ta hand om sina småsyskon, men även pojkar slutar skolan för att arbeta i familjejordbruk eller illegal gruvindustri. 13

14 Barnaga är inte förbjudet och våld mot barn är mycket vanligt förekommande. Det finns ett journummer dit utsatta barn kan ringa för hjälp och rådgivning. Straffmyndighetsåldern är endast tolv år. I Paramaribo finns ett särskilt häkte för ungdomar som håller god standard och där de misstänkta får träffa offentlig försvarare och ställas inför domare inom en vecka efter anhållandet. Det finns ett särskilt ungdomsfängelse vars standard är mycket högre än vid landets övriga fängelser. Planer finns på att bygga fler häkten och fängelser för ungdomar i andra delar av landet, där omhändertagandet av barn och ungdomar i klammer med rättvisan fortfarande sker på de lokala polisstationerna, där standarden är mycket låg. Sexuella övergrepp samt kommersiell sexuell exploatering av barn förekommer. Handel med barn i sexuella syften är ett ökande problem. Lagen förbjuder sexuellt umgänge med barn under 14 år, men detta brott beivras sällan. Äktenskapsåldern är 15 år för flickor och 17 år för pojkar med föräldrars medgivande, vilket krävs upp till 21 års ålder. Militärtjänstgöringen är frivillig och rekryteringsåldern är 18 år. 18. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt urfolk Surinam har en mycket hög grad av etnisk mångfald. De etniska grupperna är inte särskilt integrerade med varandra men lever till synes sida vid sida utan några påtagliga motsättningar. De flesta politiska partier bygger på etnisk samhörighet och lojaliteten med den egna gruppen är mycket stark. Surinam har ratificerat FN:s konvention om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, CERD. Landets elfte och tolfte rapport enligt konventionen slutbehandlades i mars Kommittén kritiserade Surinam för att inte ha inkommit med tillräcklig information om vilka åtgärder som vidtagits med anledning av kommissionens tidigare rekommendationer. Kommittén beklagade att tillgången till information och statistik uppdelat på minoriteter och urfolk över lag är bristfällig. Diskriminering på grund av ras eller etnicitet är förbjudet enligt lag, men lagstiftningen anses vara otillräcklig för att garantera minoriteters och urfolks rättigheter. Maruner och urfolk, som utgör cirka femton respektive tre procent av Surinams befolkning, är särskilt utsatta. Båda grupperna bor främst i de glest befolkade områdena i de inre delarna av landet. Deras tillgång till utbildning, arbete, hälsa och möjligheter att delta i samhällslivet är därmed begränsad. Läskunnigheten bland urfolken är endast hälften av genomsnittet. Insatser 14

15 15 behövs bland annat för att ge urfolk bättre möjlighet att bevara och få undervisning på sitt eget språk. Surinam röstade för FN-deklarationen om urfolks rättigheter som antogs av generalförsamlingen i september 2007 och överväger enligt uppgifter att ratificera ILO:s konvention 169 om urfolks rättigheter. Frågan om urfolkens och maruners landrättigheter fortsätter att vara aktuell. I ett mål i Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter om Saramacca-folkets rätt till traditionell mark dömdes staten i november 2007 att erkänna klagandes kollektiva landrättigheter i enlighet med hävd och internationella konventioner samt till att harmonisera inhemsk lagstiftning med internationell rätt. Surinam dömdes vidare till att upprätta en utvecklingsfond för att kompensera för de skador som uppkommit genom bland annat skogsavverkning samt att påbörja avgränsning och reglering av Saramacca-klanernas land senast februari Regeringen har betalat skadestånd till utvecklingsfonden, men landregleringen är ännu inte avklarad utan processen har försenats på grund av konstitutionella problem. Att genomföra regleringen av landrättigheter för urfolk och maruner är enligt många bedömare en av de viktigaste och svåraste frågorna rörande mänskliga rättigheter för Surinam inom de kommande åren. Lagstiftningen om detta är ännu inte harmoniserad med internationell rätt och skyldigheten att informera och konsultera urfolk innan staten beviljar tillstånd för användande av marken uppfylls inte alltid. Att Surinam saknar ett nationellt system och register för landrättigheter försvårar processen med avgränsning och reglering av markområden. Med hänsyn till att landet i princip endast är befolkat längs kusten handlar det om rättigheter till vidsträckta områden i de inre delarna av landet. Från många håll finns det därför fortfarande starkt motstånd mot att tillerkänna långtgående landrättigheter för urfolk och maruner, trots det historiskt viktiga avgörandet i Saramacca-målet. Det marunska partiet A-kombinationen ingår i regeringskoalitionen även efter valet 2010 och har utökat antal ministerposter från tre till sex. De gick till val på att lova förbättringar för marunbefolkning, bland annat genom löften om att bygga bostäder och kraftigt subventionera flygbiljetter till och från de inre delarna av landet för maruner. Det är osäkert om A-kombinationen kommer kunna driva igenom dessa vallöften, men de kan väntas driva frågan om landrättigheter och andra förmåner samt stärka marunernas ställning i samhället de kommande åren. 19. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet Homosexuella relationer är inte straffbara enligt lag, men många hbt-personer uppger sig uppleva diskriminering i olika former. Att öppet visa en

16 homosexuell läggning är svårast för folk på landet och bland de indiska och kinesiska samhällsgrupperna, medan det finns ett litet, men synligt, gaysamhälle i huvudstaden Paramaribo. Homosexualitet är sällan föremål för politisk debatt och politiker har indikerat att frågan är känslig med tanke på de konservativa värderingar som innehas av de många religiösa samfunden i landet. 20. Flyktingars rättigheter Surinam har undertecknat flyktingkonventionen men det finns ingen lag som reglerar rätten att söka asyl i landet. Under särskilda omständigheter finns det dock möjlighet att erhålla flyktingstatus i Surinam och i praktiken har regeringen respekterat förbudet att inte skicka tillbaka personer till ursprungsländer där de löper risk för liv eller frihet. Enligt statistik från FN:s flyktingkommissarie UNHCR fanns det i början av 2010 endast en flykting i landet, och sammanlagt 57 flyktingar eller asylsökande med ursprung från Surinam runtom i världen. De surinameser som flydde under militärdiktaturen har haft möjlighet att återvända. 21. Rättigheter för personer med funktionsnedsättning Surinam undertecknade konventionen om funktionsnedsattas rättigheter när den öppnades för undertecknande 2007, men har ännu inte ratificerat den. Det finns ingen särskild lagstiftning för personer med funktionsnedsättning, inte heller lagstiftning som påbjuder likabehandling när funktionsnedsatta söker arbete, bostad eller tillgång till offentlig service och byggnader. Personer med funktionsnedsättning diskrimineras och tillhör en marginaliserad och osynlig grupp i samhället. Familjer med funktionsnedsatta barn har i flera fall bildat nätverk för att på privat väg arbeta för konkreta förbättringar och attitydförändring. En arbetsgrupp för funktionsnedsattas rättigheter finns under socialdepartementet. ÖVRIGT 22. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter Oberoende organisationer tillåts bedriva verksamhet i landet. Amnesty International och Human Rights Watch har låg bevakning av Surinam och har enbart sporadiskt uppmärksammat situationen i landet. Det finns fyra nationella organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter i bred bemärkelse: Organisationen Moiwana (Stichting Moiwana), Organisationen för rättvisa och fred (Organisatie voor Gerechtigheid en Vrede), Interreligiösa surinamesiska rådet (Interreligeuze Raad in Suriname) och Organisationen Projekta (Stichting Projekta). Därutöver finns ett tiotal organisationer som bevakar olika 16

17 aspekter av mänskliga rättigheter. Organisationerna bedöms som oberoende från staten och kan framföra kritik och synpunkter till regeringen och i media. I många av organisationerna är dock såväl resurserna som kunskapsnivån begränsade och deras möjlighet att påverka opinionsbildningen förefaller ringa. Försvarare av mänskliga rättigheter kan i regel arbeta utan inblandning eller hot från staten eller andra parter. 23. Internationella och svenska insatser på området mänskliga rättigheter Forna kolonialmakten Nederländerna har ett MR-program i Surinam vilket fokuserar på HBT-frågor samt våld i hemmet. Frankrike stöttar sporadiskt olika projekt i landet. Mellan 2007 och 2012 satsade Europeiska utvecklingsfonden (EDF) 19,8 miljoner euro på fattigdomsbekämpning, hållbar basnivå på inkomst, samt jämlik tillgång till offentligt tillhandahållna tjänster i landet. EU:s biståndssamarbete inriktas främst på infrastrukturprojekt och institutionsuppbyggnad. Kommissionen tillhandahåller även medel från European Instrument for Democracy and Human Rights,EIDHR, men hittills har ingen MR-organisation i Surinam utnyttjat detta. Det finns inga kända svenska insatser. 17