Frivillig barnlöshet Barnfrihet i en nordisk kontext

Transkript

1 Frivillig barnlöshet Barnfrihet i en nordisk kontext

2 Dialogos Förlag Odengatan 36, Stockholm Tel , fax Frivillig barnlöshet Barnfrihet i en nordisk kontext Kristina Engwall & Helen Peterson Institutet för Framtidsstudier Box 591, Stockholm Tel , fax [email protected] Frivillig barnlöshet. Barnfrihet i en nordisk kontext Kristina Engwall & Helen Peterson Första upplagan Första tryckningen Kristina Engwall & Helen Peterson och Dialogos Förlag 2010 Grafisk form: Anna Tribelhorn / kingston.se Omslagsbild: xxxxxx Tryck: ScandBook, Falun 2010 ISBN N Y T T Serie framtider INSTITUTET FÖR FRAMTIDSSTUDIER DIALOGOS FÖRLAG

3 Förord Frivilligt barnlösa är inte särskilt synliga i vårt samhälle. Vi känner alla någon som inte har barn, men om det handlar om frivillig barnlöshet eller inte kan vara en alltför känslig fråga att ställa. Den här osynligheten försvårar för forskare och journalister som är intresserade av att intervjua frivilligt barnlösa. Frivilligt barnlösa är inte alltid lätta att hitta. Vi är oerhört tacksamma för att de kvinnor och män som vi intervjuat ställt upp och så öppet berättat om sina erfarenheter och upplevelser. Era berättelser är en förutsättning för vår forskning. Vi är stolta och glada över att få presentera inte bara vår egen forskning från Sverige utan också studier från Norge och Finland, vilket givetvis inte skulle vara möjligt utan deltagande av Tove Ingebjørg Fjell, An-Magritt Jensen och Matilda Hemnell. Frågan om frivillig barnlöshet är ett fenomen som blir vanligare eller inte är en fråga som vi ofta får men som inte alltid är enkel att svara på. Vi uppskattar därför att Lotta Persson hjälper oss att reda ut begreppen i den här antologin. Tack till alla författare för ert deltagande i antologin. Er professionalitet har underlättat vårt redaktörskap och gjort arbetet med antologin till en alltigenom angenäm upplevelse. Frivillig barnlöshet väcker känslor hos människor något

4 vi har upplevt både professionellt och privat. Att forska om frivillig barnlöshet innebär att utmana gränser och normer både i samhället i stort och inom den akademiska världen. Ibland har vår forskning blivit ifrågasatt: Finns frivillig barnlöshet? och Vad är poängen med att forska om det? Men de entusiastiska och påhejande rösterna Vad spännande! har alltid varit fler. Tack till kollegor vid Institutet för Framtidsstudier, Linköpings universitet, Uppsala universitet och Örebro universitet för värdefulla synpunkter, konstruktiva kommentarer och ständiga intellektuella utmaningar vid seminarier och mer informella sammanhang. Tack till vänner och familj som visat intresse och gett oss stöd och uppmuntran. Vår forskning har finansierats av FAS Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap. Kristina Engwall och Helen Peterson Innehåll 1. Barnfri i ett barnvänligt samhälle 13 Kristina Engwall och Helen Peterson Kris i befolkningsfrågan igen? 16 Politik, kropp och självbestämmande 18 Barns förändrade roll och status 19 Barnfrihet en nygammal familjeform? 21 Forskning om frivillig barnlöshet 23 Hur vet vi att de är barnfria på riktigt? 25 Urval och representativitet 27 Begreppsdiskussion 29 Antologins disposition 31 Referenser 34 Del I 2. Barnlöshet i siffror 43 Lotta Persson Vad menas med barnlöshet? 43 Högst andel barnlösa i Finland 44 Minst andel barnlösa bland 40-talisterna 46 7

5 Fertiliteten minskar med åldern 47 Vanligare att vara barnlös i storstäderna 48 Utbildning och barnlöshet 50 Frivilligt eller ofrivilligt barnlösa 52 Den framtida barnlösheten 54 Referenser Internationell forskning om frivillig barnlöshet 61 Helen Peterson Ett fenomen som ökar i omfattning? 62 Resultatet av pågående samhällsförändringar? 63 Metodval 65 Vem kan sägas vara frivilligt barnlös? 67 Förändringar i intentioner att förbli barnlös 68 Gifta, ogifta, singlar eller sambos? 70 Kvinnors och mäns barnlöshet 72 Hur och var hitta informanter? 73 Med moderna värderingar 75 Högutbildade humanister? 76 Lyckliga och friska? 77 Ensambarn med traumatisk barndom? 79 De som vet och de som väntar 80 Att välja bort barn och föräldraskap 82 Ekonomiskt-rationella motiv till barnfrihet 84 Frihetsbehov 86 Attityder till frivillig barnlöshet 87 De frivilligt barnlösas strategier 89 Moderskap och kvinnlighet 91 Avslutande diskussion: Vad vet vi inte? 92 Referenser Bilden av frivillig barnlöshet i media 105 Helen Peterson och Tove Ingebjørg Fjell Materialet 108 Allt fler väljer bort barn? 113 Barnfrihet ett hot mot samhället? 115 Förslagna åtgärder 117 Parens berättelser det goda livet 121 Kvinnornas berättelser ett problematiskt liv 124 Männens berättelser inte lika intressanta? 128 Föräldraskapets försvarare 133 De barnfria ger svar på tal 138 Diskussion 144 Referenser 147 Del II 5. Frivilligt barnlösa kvinnor i Finland 165 Matilda Hemnell Barnlösa i Finland statistik 166 Material och informanter 169 Erfarenheter av självvald barnlöshet 172 Motiv för frivillig barnlöshet 173 Barndomen och föräldrarna 174 Rädslor 175 Parförhållanden 177 Arbete och ekonomi 180 Personpsykologiska förklaringar 182 Sammandrag 186 Att leva som frivilligt barnlös en fråga om kvinnlighet 187 Moderlighet

6 Förhållandet till mödrar 192 Den själviska kvinnan 194 Omgivningens reaktioner 195 Modersidealet = mormorsideal? 197 Valde de rätt? 198 Avslutning 200 Referenser 204 Tabeller Frivilligt barnlös i Norge ett generationsperspektiv 215 Tove Ingebjørg Fjell Materialet 216 De äldre motiverar sin barnfrihet 217 Omgivningens reaktioner 223 Pressen från heteronormen varierar 232 Barnfria kvinnor på 2000-talet något har hänt på trettio fyrtio år 233 De yngre kvinnornas motiv för sin barnfrihet 234 Omgivningen reagerar 241 Skillnader mellan generationerna 249 Referenser Pronatalistisk press eller ökande acceptans? 257 Helen Peterson Press på samhällsnivå 258 Press på individnivå 261 Mer eller mindre press 264 Ett lyckat och lyckligt liv? 267 Utan pronatalistisk press fler frivilligt barnlösa? 269 Vikten av reflektion i barnfrågan 273 Att tidigt vara säker på sitt beslut 278 Går det att tala om frivillig barnlöshet? 279 Ökande acceptans av heterogena familjeformer 284 Avslutande diskussion 288 Referenser Barns plats i barnfrias liv 295 Kristina Engwall Barn i offentlig miljö 297 Nära relationer till barn 303 Att gå in i relationer där det redan finns barn 308 Familjepolitik 312 Barn är lika med småbarn 317 Den biologiska barnfriheten 319 Barns plats i barnfrias liv 324 Referenser Barnfria män i Sverige 331 Kristina Engwall De svenska barnfria männen 334 Motiv och beslut 334 Att hantera den biologiska driften 339 Att hålla dörren öppen 341 Barnfrihet ingen överordnad fråga 347 Manlighet och faderskap 350 Referenser Nära pappor och distanserade män. Har barn olika värde för kvinnor och män? 355 An-Magritt Jensen Pappa och äkta make samhällets stöttepelare 357 En teori om den minskande fruktsamheten i Europa 360 Män utan barn en växande grupp år och barnlös men 50 år och pappa?

7 1. barnfri i ett barnvänligt samhälle Ogifta pappor social barnlöshet 368 Barn utom äktenskapet ökande fruktsamhet 371 Pappor som återanvänds 372 Är barn meningen med livet? 375 Uppslukande faderskap lockande ungkarlsliv 378 Barn och jämställdhet 379 Olika värde för kvinnor och män? 381 Referenser Frivillig barnlöshet i nordiska länder avslutande diskussion 389 Kristina Engwall och Helen Peterson Att söka motiv till barnfrihet 391 Barnfrias plats i ett barnvänligt samhälle 393 Lättare eller svårare att vara barnfri? 395 Referenser 398 Författarpresentation Barnfri i ett barnvänligt samhälle Kristina Engwall och Helen Peterson Barn eller inte barn är en fråga som de allra flesta någon gång i livet behöver ta ställning till. För vissa är det ett enkelt beslut, för andra ett svårt. Några upplever att de aldrig fattade ett beslut barnen kom ändå eller kom inte alls. Men i vår tid är det ändå troligt att frågan om att skaffa barn sällan lämnas till ödet. Det finns starka normer och föreställningar om när och i vilka situationer det passar att skaffa barn. Barn har dessutom en viktig roll i vårt sätt att tänka om vuxenblivande, personlig mognad och familjebildning. I de nordiska länderna bestämmer sig många för att skaffa barn. Majoriteten blir föräldrar. Några vill ha barn, men blir inte gravida. Andra bestämmer sig för att inte skaffa barn. De väljer frivillig barnlöshet. Det är om den sistnämnda gruppen som den här boken handlar om dem som beslutar sig för att inte skaffa barn. Syftet med antologin är att diskutera individuella perspektiv på barnfrihet men också att sätta in frivillig barnlöshet i en nordisk samhällelig kontext. I internationell jämförelse präglas de nordiska länderna av höga skilsmässoantal, en hög andel samboende i stället 12 13

8 Kristina Engwall och Helen Peterson 1. barnfri i ett barnvänligt samhälle för äktenskap och en hög andel barn födda utom äktenskapet. Trots detta ligger födelsetalen relativt högt. Barnen kommer trots flera tecken på vad som kan tolkas som kärnfamiljens upplösning. Detta i motsats till flera av de länder där man framhåller familjens höga ställning och betydelse samtidigt som barnafödandet är mycket lågt, till exempel Spanien och Italien ( Castles 2004 ). Olikheterna kan förklaras av att det i Norden finns en politisk ambition att underlätta kombinationen yrkesarbete och föräldraskap. I Sverige, Norge och Finland finns en utbyggd föräldraförsäkring som gör det möjligt att stanna hemma med betalning med barn den första tiden. Det finns en offentligt finansierad barnomsorg även om den kan vara drabbad av köer. Det finns i Sverige möjligheter att få ersättning för att stanna hemma med sjuka barn och det finns lagstadgade rättigheter att gå ner i arbetstid ( Rönsen och Sundström 2002 ). Trots dessa ersättningar väljer ändå vissa att inte skaffa barn. Den frivilliga barnlösheten tycks ligga konstant trots ekonomisk kompensation för inkomstbortfall, ökad tillgång till barnomsorg samt god kvalitet på mödra- och barnavård ( kapitel 2 Persson ). Sådana faktorer brukar annars ses som stimulerande för barnafödandet ( Daly 2005 ). Liksom kvinnor och män som skaffar barn berörs av politik bör samhälleliga förutsättningar också påverka dem som väljer att inte bli föräldrar. Det tycks rimligt att villkoren för föräldraskap och barns plats i samhället till viss del har betydelse även för dem som väljer att inte skaffa barn. På ett individuellt plan tror vi oss styras av privata val, känslor och personliga preferenser i högre grad än samhälleliga premisser för familjebildning, men på en generell nivå vet vi ändå att politik har betydelse och påverkar oss. Ett sådant exempel från Sverige är den så kallade snabbhetspremien som fått betydelse för tidpunkten för andra barnets födelse. Om andra barnet föds inom två år efter det första barnet har modern rätt till samma ersättningsnivå som för det första barnet oberoende av hur mycket hon har yrkesarbetat under dessa två år. Detta har lett till att många svenska barn får syskon inom två år ( Andersson 2002, Roman och Peterson kommande ). En viktig utgångspunkt för oss i den här boken är att reproduktion är en politisk fråga. Det är inte särskilt kontroversiellt i Skandinavien är vi vana att se familjepolitik som ett politiskt projekt och en viktig del av välfärdsbyggandet ( Politicising parenthood in Scandinavia. Gender relations in welfare states 2006 ). Däremot är vi inte lika vana att placera frivillig barnlöshet i ett samhälleligt perspektiv. Barnfrihet har tenderat att reduceras till en fråga om personliga val för enskilda individer, men sätter vi i stället barnfrihet i ett reproduktionspolitiskt sammanhang blir det en generell fråga med allmän relevans. Det här inledningskapitlet består av två delar. I den inledande delen diskuterar vi frivillig barnlöshet i en samhällelig, historisk och välfärdspolitisk kontext. Finns det fog för att tala om en befolkningskris? Vilka underliggande föreställningar om befolkning, nationalitet och genus finns inbegripna i diskussioner om befolkningspolitik? Vilka förändringar avseende föräldraskap och barns status i familj och samhälle kan ha betydelse för den frivilliga barnlösheten? I kapitlets andra del diskuterar vi metodologiska frågor som är gemensamma för antologins kapitel. Flera av oss som bidragit till antologin har arbetat med kvalitativa metoder och vi för här en samlad diskussion om metoder och urval. Vi problematiserar också varför det uttrycks sådan skepsis runt forskning om frivillig barnlöshet och barnfrihet som fenomen

9 Kristina Engwall och Helen Peterson Kris i befolkningsfrågan igen? Diskussioner om ett lågt barnafödande är ingen ny företeelse i ett historiskt perspektiv sådana har dykt upp vid flera tillfällen. Det är lätt att förstå att nya generationer är en förutsättning för familjens, släktens, gruppens eller nationens existens och därför kan intresset för att kontrollera fertiliteten ses som begripligt ( Gal och Kligman 2000 ). På och 70-talen matades vi med hotbilder av en överbefolkad jord. I dag har den bilden ersatts med en annan katastrofbild det handlar om en minskande och åldrande befolkning. Demografernas fokus ligger inte bara på befolkningens storlek, de tillmäter också fördelningen av åldersgrupper inom befolkningen betydelse. En ojämn fördelning med få unga och många gamla är problematisk ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Det betyder färre yrkesarbetande, vilket resulterar i mindre skatteintäkter samtidigt som gruppen äldre i behov av vård och omsorg ökar ( Lindh 2007, Castles 2004 ). I huvudsak diskuteras två lösningar på hur andelen arbetsföra skulle kunna öka. Den ena är att uppmuntra till ett ökat barnafödande, den andra är att öka arbetskraftsinvandringen. Båda förslagen präglas av möjligheter såväl som svårigheter. Även om fler barn föds kommer det att dröja decennier innan de kan börja arbeta och bidra till ekonomin. Arbetskraftsinvandring kan påbörjas direkt, men medför frågor om villkor och möjligheter för invandrare och hur förlusten av arbetskraft påverkar emigrationsländerna. Den nedåtgående trenden vad gäller barnafödande ser vi i huvudsak i västvärlden. I andra länder är andelen barn fortfarande stor. Ur ett globalt perspektiv saknas det alltså inte barn. Författarna till antologin Barren States. The Population Implosion in Europe intar en kritisk position till massmedias larm och varningar om att befolkningstillväxten är under ersättningsnivån; att befolkningen på sikt 1. barnfri i ett barnvänligt samhälle kommer att minska. De problematiserar det nationalistiska draget som finns i många befolkningsprognoser och ställer frågor om vem som räknas och vem som inkluderas i nationen ( Douglass et al. 2005, Lim 2005, Kligman 2005 ). Även demografen Philip Morgan ( 2003 ) ställer frågan om det verkligen är ett globalt problem att befolkningen i Europa och Nordamerika minskar. Talet om kris i befolkningsfrågor visar därför på de nära samband som finns mellan nationella, statliga, ras-, etniska, klass- och könsintressen ( Kligman 2005 ). Resonemangen om en minskad befolkning leder lätt tankarna till att vissa bättre medborgare föder för få barn, medan andra föder för många. I ljuset av detta ställs frågan om arbetskraftsinvandrares status i sina nya länder på sin spets ( Hansen 2009 ). Till frågorna om det nationalistiska draget i dessa diskussioner kan också föras ett mycket tydligt genusperspektiv. Både i ett historiskt och i ett samtidsperspektiv finns tydliga exempel på hur kvinnors medborgarskap kopplas till rollen som mödrar. Susan Gal och Gail Kligman ( 2000 ) hävdar att i nationalistiska diskurser tillskrivs kvinnor och män olika uppgifter. Kvinnor tilldelas rollen som bevakare av andliga värden och bevarare av moral och tradition. Moderskap betraktas som den yttersta formen för kvinnors deltagande i politiken och att föda barn blir en patriotisk plikt. Ett sådant resonemang gör kvinnorna ansvariga för reproduktionen ( Paxson 2005 ). Charlotte Tornbjer ( 2002 ) undersöker i sin avhandling föreställningar om ett nationellt moderskap i Sverige under första halvan av talet. Hon ser hur moderskap kopplades till en evig sfär och därmed gav stabilitet i en föränderlig värld. Kvinnan betraktades i huvudsak som moder eller blivande moder. Om barnafödande anses vara kvinnans medborgerliga plikt är det naturligtvis mycket provocerande om kvinnor bestämmer sig för att vara barnfria. Frivilligt barnlösa 16 17

10 Kristina Engwall och Helen Peterson 1. barnfri i ett barnvänligt samhälle kvinnor anklagas i dessa fall för att vara själviska och egoistiska. Med ett sådant synsätt är det logiskt att försöka kontrollera kvinnors reproduktion genom att tvinga kvinnor att föda trots att graviditeten är oönskad. Befolkningspolitik är därför ett laddat begrepp som många politiker värjer sig mot, men frågorna inom detta område är fortfarande aktuella. I dag definierar många debattörer barnafödandet som en jämställdhetsfråga, och många av förslagen handlar om hur mammor och pappor ska göras mer likvärdigt engagerade i barnen ( Florin 2004, kapitel 10 Jensen ). Politik, kropp och självbestämmande Nära knutna till befolkningspolitik är regler och lagar som möjliggör eller försvårar för kvinnor ( och män ) att bestämma över sin kropp och fertilitet. Att kunna välja barnfrihet är förbundet med politik runt preventivmedel och aborter ( Campbell 1999 ). Rosemary Gilliespie ( 2000 ) hävdar att det faktum att en kvinna har barn inte bör tolkas som ett tecken på att hon faktiskt vill vara förälder. Det finns och har funnits kvinnor som inte valt sitt moderskap utan tvingats in i det av maktlöshet, våld eller okunskap. Tillgång till moderna preventivmedel, såsom spiral och p-piller, har naturligtvis underlättat för kvinnor att själva bestämma över sin fertilitet. Likaså visar sig tillgång till abort ha stor betydelse för att kunna stå fast vid ett beslut om frivillig barnlöshet. I ett flertal av våra intervjuer med barnfria kvinnor berättar informanterna att de gjort abort. 1 Rätten till abort vid oönskad graviditet är dock 1 Fri abort har funnits i Sverige sedan Även tidigare har det varit möjligt att få abort, men inte för att barnet var oönskat utan av medicinska och rashygieniska skäl ( se t ex Tydén 2002, Palmblad 2000 ). De tidigare förbuden mot abort ledde till att aborter utfördes olagligt ibland av läkare eller andra kunniga, men också av sådana utan kunskap vilket orsakade både svåra skador, infertilitet och dödsfall bland kvinnorna ( se Lennerhed 2008 ). reserverad för kvinnor. En man som vill vara barnfri men som ändå gör en kvinna gravid har inga juridiska möjligheter att kräva abort eller att avstå från faderskap. Utöver de rent medicinska och tekniska möjligheterna att bestämma över reproduktionen har synen på och ideologin om kvinnors rättigheter i dessa frågor varit viktig. Att kunna säga nej till sexuella relationer och bli respekterad för detta har inte varit och är fortfarande inte självklart för många kvinnor. Förändringar i synen på rätten att bestämma över sin egen sexualitet ses exempelvis i den relativt sena lagstiftningen om våldtäkt inom äktenskapet. I Norge kriminaliserades våldtäkt inom äktenskapet år 1963, i Sverige år 1965 och i Finland år De senaste decenniernas utveckling både ideologiskt och praktiskt där rätten ökat för kvinnor ( och män ) att bestämma över sin egen kropp och fertilitet har gett nya möjligheter att vara barnfri. Här spelar värderingar och attityder en viktig roll, liksom nya preventivmedel, men också politiska diskussioner och beslut som legitimerar dessa förändringar. Barns förändrade roll och status Barnfrihet möjliggörs således av förändrade värderingar, reproduktionsteknisk utveckling och politiska beslut, men synen på barns plats i familjen kan också ha betydelse. Barns status präglas i vår tid av motstridiga tendenser. Det finns tecken som visar på barns ökade status i form av demokratiska rättigheter och satsningar från vuxenvärlden samtidigt som barnen utgör en allt mindre del av befolkningen och deras symboliska värde i form av att hålla samman familjer minskar. Under större delen av 1900-talet var det självklart för vuxna att gifta sig för att sedan skaffa barn, eller i alla fall att gifta sig då man väntade barn, och att hålla ihop familjen 18 19

11 Kristina Engwall och Helen Peterson 1. barnfri i ett barnvänligt samhälle för barnens skull ( Sundström-Feigenberg 1987 ). Barnen hade en självklar symbolisk status dels genom att få föräldrarna att gifta sig, dels genom att få föräldrarna att hålla ihop äktenskapet. Flera forskare har konstaterat att barnen i vår samtid inte längre har den positionen att de kan hålla ihop ett förhållande. Gemensamma barn är inte längre ett tillräckligt argument för att leva tillsammans. Inte heller väger det faktum att ett barn är på väg tillräckligt tungt för att ingå äktenskap eller samboende. Barn har på så sätt förlorat ett stort symboliskt värde ( Jensen 2003, Kligman 2005, se även kapitel 10 Jensen ). Men barn tillskrivs på ett annat sätt en viktig plats i dag genom att de bidrar till att göra familj. Att två vuxna lever tillsammans tycks inte riktigt räcka till för att de ska definieras som en familj. Betydelsen och värdet av barn syns också bland de ofrivilligt barnlösa som satsar stora personliga och ekonomiska resurser på att få ett barn. Barns viktiga roll blir även tydlig i alla de familjeformer som inte utgår från det heterosexuella paret. I exempelvis regnbågsfamiljer eller för kvinnor med barn utan partner har resan mot föräldraskap tagit andra vägar än ett sexuellt samliv inom relationen ( Zetterqvist Nelson 2007 ). Barn har blivit ett projekt med noggranna förberedelser. I dag uttrycks inte längre gott föräldraskap genom osjälviskhet och många barn. I stället kan gott föräldraskap uppnås genom planerade födslar och ett litet antal barn vilket ger möjligheter att satsa både ekonomiskt och socialt på just dessa ( Kligman 2005 ). Denna satsning på barn tolkas ofta som att barns status i familjen ökat. Barnet ställs i centrum i familjen och de vuxnas behov och tid prioriteras lägre än barnets. I barnfamiljer kretsar ofta livet runt barnen; måltider anpassas efter barnens fritidsaktiviteter, skollov styr ledigheter och barnaktiviteter styr lediga dagar ( Forsberg 2009, Gillis 2003 ). Barns större utrymme i familjen kan delvis förklaras av det faktum att varje familj har färre barn. Få barn i en familj betyder att varje barn kan få mer uppmärksamhet av föräldrarna ( Buckingham 2000a och b ). Flera av de barnfria vi mött har reagerat på utvecklingen mot en starkare barnorientering i samhället. Barnfrihet en nygammal familjeform? Är det då lättare eller svårare att vara barnfri i dag ur ett historiskt perspektiv? Det finns argument för båda uppfattningarna. Att det statistiskt sett är vanligt att ha barn kan medföra att frivillig barnlöshet ifrågasätts ännu mer ( Gilliespie 2000 ). Tvärtemot vad vi kanske föreställer oss, var andelen ogifta och barnlösa relativt stor under talet och början av 1900-talet. Några kvinnor var barnlösa medan andra fick många barn, vilket förklarar den höga nativiteten. I Sverige var ungefär en femtedel av kvinnorna födda mellan 1880 och 1900 ogifta och förblev ogifta under hela sin fruktsamma ålder ( Åmark 2002 ). Andelen ogifta kvinnor var hög inom de högre samhällsklasserna, det vill säga bland de kvinnor som hade råd och möjlighet att skaffa sig en utbildning. Fram till 1939 var det i Sverige möjligt för statliga arbetsgivare att avskeda kvinnor som väntade barn eller gifte sig. I valet mellan familj och arbete föredrog vissa kvinnor arbetet, i synnerhet de få kvinnliga akademikerna i början av 1900-talet ( Rönnholm 1999 ). I Norge fanns liksom i Sverige en stor andel ogifta kvinnor under perioden 1870 till Dessa kvinnor kallades för pepparmöer. Tone Hellesund ( 2002 ) hävdar att dessa kvinnor hade en relativt accepterad ställning, då de gick i bräschen för den tidiga kvinnorörelsen, arbetade för samhällsförändringar, hade yrkesutbildning och yrkesarbetade. I och med att de tillsammans utgjorde en relativt stor grupp kunde de också finna stöd hos varandra. Under mellankrigstiden 20 21

12 Kristina Engwall och Helen Peterson 1. barnfri i ett barnvänligt samhälle ökade fokuseringen på heterosexualiteten, menar Hellesund, och pepparmöerna framstod som alltmer avvikande. Att ogifta kvinnor i Sverige också alltmer började avvika i samhället framkommer av en undersökning som bygger på intervjuer med kvinnor. Den visar att de kvinnor som var ensamstående under 1950-talet ofta kände sig åsidosatta. De hade svårt att få bra bostäder, de kunde ha problem att få banklån och de hade inte tillträde till det sociala livet på samma villkor som gifta kvinnor ( Carlstedt och Forssén 2003 ). Ogifta och barnlösa kvinnor var således en grupp som under första hälften av 1900-talet hade en viss status i samhället, men som med tiden alltmer kom att falla utanför normen. I dag är de allra flesta kvinnor i Norden mödrar. Frivillig barnlöshet skulle alltså kunna tolkas som mer avvikande i dag. Föräldraskap har blivit vanligare rent statistiskt. Tove Fjell ( 2008 ) diskuterar den pro-natalistiska hållning som finns i dag och syftar då på de förväntningar som finns att alla vill ha barn och att alla som inte lever med barn försöker ta sig ur den situationen ( se även kapitel 7 Peterson ). Å andra sidan, kan man hävda, är acceptansen av frivillig barnlöshet större i dag på grund av erkännandet av fler familjeformer och livsstilar. Familjeformer såsom exempelvis ensamstående med barn, homosexuella med barn, länkade familjer och singlar bidrar till en diskussion om villkoren för familjebildning. I ett historiskt perspektiv är få familjekonstellationer helt nya, och uppfattningen om fler familjeformer tyder snarare på en ökad acceptans både juridiskt och allmänt för andra sätt att bilda familj utöver den traditionella kärnfamiljen. Till dessa nya familjer kan de barnfria, i synnerhet heterosexuella par, räknas. Barns plats och värde har förändrats de senaste decennierna, men barn har fortfarande en viktig plats både i familj och i samhälle. Vi har sett att det finns nära kopplingar mellan nation, etnicitet, genus och barnafödande och vi har också kunnat konstatera att politiska ambitioner kan påverka nativiteten. Parallellt med detta finns även en utveckling mot en högre grad av individualism och en större frihet att kunna bestämma över sin kropp och sitt liv. Möjligheterna att välja föräldraskap är större, men också möjligheterna att välja barnfrihet. Forskning om frivillig barnlöshet Frivillig barnlöshet har fram tills nu inte rönt särskilt mycket uppmärksamhet inom den nordiska samhällsvetenskapliga och humanistiska forskningen. Frånvaron av forskning om frivillig barnlöshet i Sverige kan tolkas som ett uttryck för dess osynlighet i vårt samhälle. Möller ( 2003 ) talar i sammanhanget om vårt samhälles så kallade fertilitetsnormer, det vill säga gemensamma föreställningar om att alla kvinnor bör ha barn och att alla kvinnor bör vilja ha barn ( Letherby 1994, Park 2002, Fjell 2008 ). Christina Florin reflekterar också över att ett stort antal forskningsprojekt och utredningar tycks ta för givet: [ ] att människor vill ha barn, om bara villkoren är gynnsamma ( 2004: 17 ). Men är det viktigt att forska om frivillig barnlöshet? Vi hävdar att det är det. Forskning om frivillig barnlöshet tangerar samma frågor som annan forskning om barn och föräldraskap, fast ur ett annat perspektiv. På så sätt berikar forskning om frivillig barnlöshet ett traditionellt forskningsområde genom att komma med nya perspektiv. Vår utgångspunkt i den här antologin är att frivillig barnlöshet inte är en smal fråga som berör ett fåtal utan en fråga som anknyter till en av de verkligt få stora frågor som vi alla tar ställning till i livet, nämligen om vi vill ha barn eller inte. I tidigare forskning motiverades ofta studier om frivillig 22 23

13 Kristina Engwall och Helen Peterson 1. barnfri i ett barnvänligt samhälle barnlöshet med att sådan kunskap behövdes inom vården och utbildningssystemet. Läkare, barnmorskor, gynekologer och familjerådgivare uppmanades av forskarna att vara vaksamma på att inte förmedla pronatalistiska attityder och värderingar och på så sätt pressa framförallt kvinnor till att bli mödrar ( Campbell 1999, Hoffman och Levant 1985, Veevers 1974, Veevers 1979 ). Forskarna lyfter fram hur frivillig barnlöshet tidigare ibland av exempelvis psykologer blivit betraktad som en abnorm avvikelse eller ett sjukdomstillstånd och att det är viktigt att attityderna blir mer accepterande ( Bram 1984, Hoffman och Levant 1985, Ireland 1993 ). Även våra informanter berättar om barnmorskor och kuratorer som ifrågasätter deras motiv och beslut. Forskning om frivillig barnlöshet kan sålunda bidra till ökad reproduktiv mångfald, som Carolyn Morell ( 1994: 147 ) uttrycker det. Ytterligare ett argument för att forska om frivillig barnlöshet är att ökad kunskap kan leda till ökad respekt från omgivningen. Forskningen synliggör dessutom livsval och förebilder som bidrar till att frivilligt barnlösa, trots negativa myter och stereotyper om barnlöshet, kan bygga en positiv identitet ( Ireland 1993 ). Frivilligt barnlösa kvinnor och män ser forskningen på området som något positivt och något som kan stärka dem, vilket till exempel syns i e-post som vi mottagit. Ett sådant brev innehöll bland annat följande rader: Hej! Jag är en kvinna på snart 37 år som är frivilligt barnlös, något som de sista åren har plågat mig med mer och mer funderingar och grubblerier varför är just jag så annorlunda? Vad är meningen med mitt liv? Vad missar jag? Kommer jag att ångra mig när det är för sent? Förstår ju att jag inte är helt ensam i denna världen om att känna så här men snudd på känns det som. Det skulle på nåt vis kännas som en tröst att få mer kunskap och få läsa om fler i min situation. Vi vill dock påpeka att vi som forskare inte ser oss själva som de frivilligt barnlösas talesmän. Men vi kan se betydelsen, både för enskilda individer och för forskningssamhället, av att lyfta fram en grupp människor som länge osynliggjorts. Hur vet vi att de är barnfria på riktigt? En vanlig fråga som vi har mött när vi berättat om vår forskning om frivillig barnlöshet är hur vi kan veta att barnlösheten verkligen är frivillig. Hur vet vi att informanterna är barnfria på riktigt? Hur definieras frivillig barnlöshet och var går gränsen mellan frivillig och ofrivillig barnlöshet? I flera av de kvalitativa studierna som presenteras i den här antologin har vi forskare gjort ett urval grundat på informanternas egna definitioner av att vara frivilligt barnlös/barnfri. De har själva definierat sig som frivilligt barnlösa eller identifierat sig som barnfria. Det är således informantens uppfattning som bestämmer att barnlösheten är frivillig. En återkommande kritik mot den här typen av forskning är att berättelserna om frivillig barnlöshet är tillrättalagda av de barnfria själva för att de inte ska framstå som misslyckade eller som offer ( Fjell 2008 ). De barnfria skulle så att säga försöka dölja de äkta skälen för sin barnlöshet och i stället säga att de är frivilligt barnlösa. Frågan blir då hur vi som forskare hanterar eventuellt falska frivilligt barnlösa. Ett sätt att undvika problemet vore naturligtvis att bara intervjua kvinnor och män som lever i heterosexuella relationer och som har steriliserat sig. Men detta skulle begränsa antalet informanter och dessutom skulle vi som forskare gå 24 25

14 Kristina Engwall och Helen Peterson 1. barnfri i ett barnvänligt samhälle miste om berättelser om tvivel, ifrågasättande och de individuella gränsdragningsprocesserna hos enskilda individer. Som kvalitativa forskare intresserar vi oss även för dessa aspekter. I vårt material har vi också sett ett brett spektrum av berättelser när det gäller just huruvida barnfriheten hos de intervjuade kvinnorna och männen har varit ett tydligt beslut, ett icke-beslut eller ett livsval som vuxit fram som ett resultat av många olika erfarenheter ( se Abma och Martinez 2006 ). De kvalitativa studierna söker således nyanser, variation och problematisering av frivillig barnlöshet och inte att ifrågasätta informantens förklaring till sin barnfrihet. Vi vet inte heller hur vi som forskare skulle kunna verifiera eller falsifiera våra informanters utsagor ( se Park 2005 ). På vilka grunder skulle vi kunna säga att en person egentligen inte är barnfri utan barnlös? Men gränserna runt barnfrihet är inte självklara och bör diskuteras. Ibland kompliceras gränserna av att frivillig barnlöshet tenderar att ses som ofrivillig barnlöshet fast tvärtom. Att vara ofrivilligt barnlös innebär att man vill ha barn men inte kan få barn. Men att vara frivilligt barnlös är inte nödvändigtvis motsatsen, det vill säga att vara fertil men att inte vilja ha barn. Det faktum att ofrivillig barnlöshet ofta betraktas som ett medicinskt problem påverkar ibland även definitionen av frivillig barnlöshet. Vissa forskare hävdar att frivillig barnlöshet enbart kan vara frivillig om personen i fråga är fertil och inte vill ha barn ( Abma och Gladys 2006 ). Tanken att frivilligt barnlösa också ska vara fertila och därför kan ha möjligheten att skaffa barn utgår från ett biologiskt/medicinskt synsätt. Men många frivilligt barnlösa känner inte till huruvida de är fertila eller inte. Fertilitetsstatus visar sig oftast då man försöker bli förälder. Om man inte vill ha barn finns ingen anledning att kontrollera om man kan få barn eller inte. Det finns dock barnfria som vet med sig sin fertila status. Några kvinnor har exempelvis gjort aborter ( Gilliespie 2003, intervjuer Engwall och Peterson ). Andra känner till att de har fertilitetsproblem eftersom de fått vissa diagnoser som medför problem av detta slag. Hur frivilligheten ska tolkas i dessa fall kan naturligtvis diskuteras. Samma fråga kan ställas för dem som beslutat sig för att inte skaffa barn och som sedan får reda på att de är infertila. Gränsdragningarna runt frivillig barnlöshet och vilken grad av frivillighet som ska gälla tycks vara ett forskningsområde som väcker frågor om informanternas ärlighet. Men en diskussion om informanternas berättelser borde vara på sin plats vid alla studier som bygger på intervjuer. Att frågorna kommer just i samband med detta ämne säger något om vår tids föreställningar om att alla vill ha barn och att barn antas vara en självklar fortsättning på ett heterosexuellt förhållande det som vi tidigare i texten benämnt som fertilitetsnormer eller pronatalism. Trots allmänna tankegångar om att vi lever i en tid med många olika livsstilar värderas inte alla livsstilar lika ( Kåks 2007, Bergnéhr 2008 ). Att aktivt välja att inte skaffa barn är ett livsval som ifrågasätts, något som avspeglar sig också i frågor om forskningsmetoder och forskningsresultat. Urval och representativitet De flesta av studierna i den här antologin bygger på intervjuer med ett relativt litet antal informanter. Vi har kommit i kontakt med informanter genom bekantas bekanta, via inlägg på internet samt genom efterlysningar på speciella barnfrisidor på internet. Vissa av informanterna har också kontaktat oss efter att ha hört talas om våra studier. Matilda Hemnell har värvat informanter genom ett upprop i finländska tidningar. Det finns nackdelar med att hitta informanter på detta 26 27

15 Kristina Engwall och Helen Peterson 1. barnfri i ett barnvänligt samhälle sätt. Risken är att vissa grupper av människor kommer att dominera undersökningarna. Generellt sett kan vi se att kvalitativ forskning om barnfrihet har fokuserat vita, engelskspråkiga medelklasskvinnor, vilket givetvis också påverkar resultaten och kunskaperna om frivillig barnlöshet. Men det finns också fördelar. Vi når många gånger sådana barnfria som inte skulle ha svarat på ett allmänt upprop om en barnfrihetsstudie. Genom att det finns en personlig länk till oss som forskare via en bekants bekant eller genom en personlig förfrågan från oss kan det kännas bättre att svara ja. Vi når också sådana vi annars inte skulle ha nått de som inte gör så stort väsen av sin barnfrihet. De kvalitativa studier som vi har gjort i den här boken gör inte anspråk på att vara representativa. Förtjänsten ligger i stället i kunskapen om enskilda individers upplevda handlingsmöjligheter och val i ett samhälle som ändå i någon utsträckning präglas av gemensamma normer och värderingar ( Thorsen 1998, Thor 2003 ). På så sätt existerar inte dessa åsikter i ett vakuum, utan kan länkas till ett större sammanhang. Informanternas tankar och yttranden är reaktioner på deras samtid och anknyter till aktuell debatt. Val och ställningstaganden måste ändå vara rimliga och realistiska i just denna tid och därför säger enstaka röster också något om samhället i stort och ger uttryck för även mer allmänt hållna åsikter som delas av fler. Ett problem med att ha få informanter kan vara att den enskilda informanten lättare kan identifieras jämfört med en stor studie som omfattar många människor. För dem som är bekantas bekanta är det också uppenbart att någon mer känner till att de ingår i studien. Detta har vi givetvis diskuterat innan intervjuerna gjordes. Några av informanterna är mycket öppna med sin barnfrihet och har inget större behov av anonymitet. Andra informanter har varit mycket noga med att inte själva nämna namn på uppväxtorter, namn på arbetsplatser och liknande. Det är naturligtvis mycket viktigt att vi i våra hänvisningar till informanters uttalanden och i beskrivningarna av informanternas liv inte skriver något som röjer deras identitet. Samtidigt vill vi givetvis göra så korrekta och levande beskrivningar som möjligt. Vi har alla återgett rikligt med citat. Det är ett sätt att föra vidare åsikter, känslostämningar och verklighetsbeskrivningar från de barnfria själva. Några av oss har gett informanterna nya namn, vilket ger läsaren större möjligheter att följa och skapa sig en bild av enskilda informanter. Andra av oss har inte namngivit informanter utan beskriver gång för gång den som uttalar sig. Begreppsdiskussion Forskning om barnafödande och barnlöshet använder en mängd begrepp som kan ifrågasättas, såsom frivillig, val, beslut och skaffa barn. Vid diskussioner om hur vi ska undvika att använda just de här uttrycken och hur vi i stället ska formulera oss har vi emellertid aldrig funnit några bättre alternativ. Att använda begreppet frivillig i samband med barnlöshet kan uppfattas som problematiskt i ljuset av internationell forskning som visat att barnlöshet ofta av den barnlöse själv upplevs som resultatet av en komplex situation och utsträckt process snarare än ett val med två tydliga och entydiga alternativ ( Letherby 1999, Ramsay och Letherby 2006, Wood och Newton 2006 ). Samma sak gäller begreppet beslut. Val ( choice ) är ett centralt begrepp i diskussioner om frivillig barnlöshet och barnafödande som bör förstås mot bakgrund av förväntningar och yttre omständigheter ( Bekkengen 2002 ). Som redan nämnts ovan uppfattar vissa frivilligt barnlösa dessutom att de aldrig fattat något explicit beslut i frågan ( Abma och Martinez 2006 )

16 Kristina Engwall och Helen Peterson 1. barnfri i ett barnvänligt samhälle Här blir således återigen den samhälleliga kontexten, som vi försöker att uppmärksamma, viktig. Uttrycket skaffa barn är även det problematiskt då det kan antyda att proceduren och processen att bli gravid är enkel och okomplicerad, vilket naturligtvis inte alltid är sant. Uttrycket skaffa barn kan därmed vara något som särskilt ofrivilligt barnlösa, eller föräldrar, kan reagera på. När Statistiska centralbyrån gjorde en enkätundersökning om villkor för barnafödande var det flera ofrivilligt barnlösa informanter som reagerade starkt på hur frågorna var utformade ( SCB 2001: 7 ). Ett sätt att förstå den här kritiken mot uttrycket skaffa barn är att sätta kritiken i relation till hur synen på barn har förändrats. Ibland tenderar barn att betraktas inte som ett krav eller en rättighet utan som ett privilegium och en gåva ( Veevers 1974: 400 ). Begreppet barnlös har också kritiserats och bör användas med försiktighet ( Letherby 1994, Letherby och Williams 1999, Morell 1994, Somers 1993 ). Ibland tar frivilligt barnlösa själva avstånd från uttrycket och föredrar att benämna sig såsom barnfria. Begreppet barnlös undviks då för att det antas implicera att något saknas i livet för de som väljer att inte skaffa barn ( Bartlett 1994, Dykstra och Hagestad 2007: 1289 ). Vi har valt att inte avstånd från uttrycket frivillig barnlöshet då det synes vara så pass etablerat. I antologin används uttrycken frivillig barnlöshet och frivilligt barnlös synonymt med begreppen barnfrihet och barnfri. 2 Även om vi inte anser oss ha alla svar på frågor gällande 2 Även inom den internationella forskningen skiljer sig terminologin åt mellan forskarna. Park ( 2005 ) uppmärksammar att användningen av de olika begreppen voluntary childless, intentionally childless, childless by choice och childfree kan avspegla forskarnas olika ställningstaganden liksom informanternas egna preferenser. Medan till exempel childfree för någon har en positiv konnotation som implicerar frihet i stället för avsaknad kan begreppet för andra förstärka stereotyper om att frivilligt barnlösa ogillar barn. Park ( 2005 ) själv använder sig av alla uttrycken just för att belysa och respektera de olika perspektiven som reflekteras i begreppsanvändningen. hur problemen med frivillighet, val, beslut och så vidare ska lösas har vi ändock valt att använda oss av de här uttrycken då de är etablerade uttryck i vardagen. Problematiseringen är emellertid ständigt närvarande och diskuteras i flera av kapitlen i antologin. Antologins disposition Antologin består av två delar. I den första delen försöker vi teckna en samhällelig, nordisk kontext som en bakgrund till våra intervjupersoners enskilda berättelser. I den andra delen utgör varje kapitel en egen studie med en egen specifik frågeställning. I första delens första kapitel ges en statistisk bakgrund. Här besvarar Lotta Persson frågor om hur stor andelen frivilligt barnlösa i Norden är och hur förändringarna ser ut. De kvantitativa resultaten ger en grund att stå på för de i övrigt kvalitativt inriktade kapitlen. Därefter kommer en forskningsöversikt om tidigare forskning om frivillig barnlöshet i ett internationellt perspektiv. Antologins första del avslutas med ett kapitel om hur barnfrihet har diskuterats i massmedia. Att ämnet diskuteras i massmedia gör att frågan får genomslagskraft, men vilka aspekter väljer man att lyfta fram och vem får komma till tals? Antologins andra del bygger framförallt, om än inte uteslutande, på kvalitativa intervjustudier med kvinnor och män som definierar sig själva som frivilligt barnlösa eller barnfria. Materialet ger en inblick i förutsättningarna och villkoren för, samt konsekvenserna av, att leva som frivilligt barnlös i de nordiska länderna. Här möter vi svenska, norska och finländska kvinnor samt även svenska män. Varje kapitel berör centrala och hittills mindre uppmärksammade aspekter av frivillig barnlöshet. Matilda Hemnells kapitel belyser exempelvis finländska 30 31

17 Kristina Engwall och Helen Peterson 1. barnfri i ett barnvänligt samhälle barnfria kvinnor ur ett geografiskt perspektiv. Hon tar även upp de barnfrias relationer till sina egna mödrar. Hemnell bygger sin forskning på skriftligt besvarade frågor från kvinnor hon nått genom ett upprop i tidningar. Tove Fjell resonerar om norska barnfria kvinnor i ett generationsperspektiv. Hon beskriver de samhälleliga förändringarna när det gäller att ifrågasätta barnlöshet. Här ses skillnader i vad som uppfattas som privatsak och inte, men också skillnader i att artikulera sin barnfrihet. Helen Peterson har mött svenska barnfria kvinnor och analyserar hur de möter och hanterar en pronatalistisk press i det svenska samhället. Hennes kapitel synliggör också hur de barnfria kvinnorna upplever den synbart enkla och harmlösa frågan Har du några barn? som synnerligen obekväm. Kristina Engwall diskuterar utifrån svenska förhållanden vilken plats barn i allmänhet kan ha i barnfrias liv och hur viktig den biologiska relationen mellan barn och förälder tycks vara i dag. Engwall har också mött svenska barnfria män. Resultatet av dessa möten redovisas i ett annat kapitel. An-Magritt Jensen avslutar den andra delen genom att ställa frågan om barn har olika värde för kvinnor och män. Hon använder sig i huvudsak av statistiska uppgifter och konstaterar att män i flera olika sammanhang uttrycker ett svagare intresse för barn samtidigt som separerade fäder ser allt mindre av sina egna barn. Mäns intresse för och faktiska relationer med barn tycks minska. I bokens sista kapitel reflekterar vi som är redaktörer över några av de teman som löper genom flera av antologins kapitel. Vi vill med den här boken ge en god inblick i den forskning som finns om frivillig barnlöshet och tillföra diskussioner om barnfrihet i en nordisk kontext. Det finns även en ambition att sätta barnfrihet i ett mer komplext sammanhang som visar att barnfrihet också har samhällelig betydelse i diskussioner om bland annat politik, demografi, jämställdhet, föräldraskapets villkor och barns status. Barnfrihet är inte en liten fråga i marginalen utan är kopplad till de stora och allmängiltiga frågor i livet som de allra flesta någon gång tvingas konfrontera. Genom att belysa det som många anser vara onormalt och onaturligt träder också konturerna fram av det som betraktas som normalt och naturligt. Och att fundera runt sådant som vanligtvis tas för givet kan vara utmanande

18 Kristina Engwall och Helen Peterson 1. barnfri i ett barnvänligt samhälle Referenser Abma, Joyce C. och Gladys, Martinez M. ( 2006 ) Childlessness among older women in the United States: Trends and profiles. Journal of Marriage and Family, vol. 68, no. 4: Andersson, Gunnar ( 2002 ) Fertility developments in Norway and Sweden since the early 1960s. Demographic research, vol 6: Bartlett, Jane ( 1994 ) Will You be Mother? Women Who Choose to Say No. London: Virago Press. Bekkengen, Lisbeth ( 2002 ) Man får välja. Om föräldraskap och föräldraledighet i arbetsliv och familjeliv. Malmö: Liber ekonomi. Bergnéhr, Disa ( 2008 ) Timing parenthood. Independence, family and ideals of life. Linköping: Institutionen för Tema Barn, Linköpings universitet. Bram, Susan ( 1984 ) Voluntarily Childless Women: Traditional or Nontraditional?. Sex Roles, vol. 10, no. 3/4: Buckingham, David ( 2000a ) After the death of childhood. Growing up in the age of electronic media. Cambridge: Polity Press. Buckingham, David ( 2000b ) The making of citizens. Young people, television news and the limits of politics. London: UCL Press. Campbell, Annily ( 1999 ) Childfree and Sterilized. Women s Decision and Medical Responses. London & New York: Cassell. Carlstedt, Gunilla och Forssén, Annika ( 2003 ) Kvinnor under hemmafruns årtionden. Vad gjorde de egentligen? Häften för kritiska studier, vol. 36, no. 3 4: Castles, Francis G. ( 2004 ) The future of the welfare state. Crisis myths and crisis realities. Oxford: University Press. Daly, Mary ( 2005 ) Changing family life in Europe: Significance for state and society. European societies, vol. 7, no. 3: Douglass, Carrie B et al. ( 2005 ) Introduction i Carrie B Douglass ( red. ) Barren States. The Population Implosion in Europe. Oxford, New York: Berg. Dykstra, Pearl A. och Hagestad, Gunhild ( 2007 ) Roads Less Taken. Developing a Nuanced View of Older Adults Without Children. Journal of Family Issues, vol. 28, no. 10: Fjell, Tove ( 2008 ) Å si nei til meningen med livet? En kulturvitenskapelig analyse av barnfrihet. Trondheim: Tapir Akademisk Förlag. Florin, Christina ( 2004 ) Väjningsplikten. Samtidens könsrelationer i ett framtidsperspektiv i Christina Florin och Christina Bergqvist ( red. ) Framtiden i samtiden. Könsrelationer i förändring i Sverige och omvärlden. Stockholm: Institutet för Framtidsstudier. Forsberg, Lucas ( 2009 ) Involved parenthood. Everyday lives of Swedish middle-class families. Linköping: Institutionen för Tema Barn, Linköpings universitet. Gal, Susan och Kligman, Gail ( 2000 ) The politics of gender after socialism. A comparative-historical essay. Princeton: Princeton University Press. Gillespie, Rosemary ( 2000 ) When no means no: disbelief, disregard and deviance as discourses of voluntary childlessness. Women s Studies International Forum, vol. 23, no. 2: Gillespie, Rosemary ( 2003 ) Childfree and feminine. Understanding the gender identity of voluntary childless women. Gender & Society, vol. 17, no. 1: Gillis, John R ( 2003 ) Childhood and family time. A changing historical relationship i An-Magritt Jensen och Lorna McKee (red.) Children and the changing family: between transformation and negotiation. London: Routledge. Hansen, Peo ( 2009 ) Nya medborgare eller invandrad arbetskraft?. Framtider, nr 1: Hellesund, Tone ( 2002 ) Den norske pepparmö. Om kulturell konstitutering av kjönn og organisering av enslighet Bergens universitet. Hoffman, Susan R. och Levant, Ronald F. ( 1985 ) A Comparison of Childfree and Child-Anticipated Married Couples. Family Relations, vol. 34, no. 2: Ireland, Mardy S. ( 1993 ) Reconceiving Women. Separating Motherhood 34 35

19 Kristina Engwall och Helen Peterson 1. barnfri i ett barnvänligt samhälle from Female Identity. New York & London: The Guildford Press. Jensen, An-Magritt ( 2003 ) For the children s sake. Symbolic power lost? i An-Magritt Jensen och Lorna McKee ( red. ) Children and the changing family. Between transformation and negotiation. London: RoutledgeFalmer. Kligman, Gail ( 2005 ) A reflection on barren states: The demographic paradoxes of consumer capitalism i Carrie B Douglass ( red. ) Barren States. The Population Implosion in Europe. Oxford, New York: Berg. Kåks, Helena ( 2007 ) Mellan erfarenhet och förväntan. Betydelser av att bli vuxen i ungdomars berättelser. Linköping: Institutionen för studier av samhällsutveckling och kultur, Linköpings universitet. Letherby, Gayle ( 1994 ) Mother or Not, Mother or What? Problems of Definition and Identity. Women s Studies International Forum, vol. 17, no. 5: Letherby, Gayle ( 1999 ) Other than Mother and Mothers as Others: the Experience of Motherhood and Non-Motherhood in Relation to Infertility and Involuntary Childlessness. Women s Studies International Forum, vol. 22, no. 3: Letherby, Gayle och Williams, Catherine ( 1999 ) Non-Motherhood: Ambivalent Autobiographies. Feminist Studies, vol. 25, no. 3: Lennerhed, Lena ( 2008 ) Historier om ett brott. Illegala aborter i Sverige på 1900-talet. Stockholm: Atlas. Lim, Anna ( 2005 ) Making policy: Depopulation and social crisis in France i Carrie B Douglass ( red. ) Barren States. The Population Implosion in Europe. Oxford, New York: Berg. Lindh, Thomas ( 2007 ) Sverige i världen att vända faran till fördel. Åldrandets många möjligheter. Stockholm: Institutet för Framtidsstudier. Morell, Carolyn M. ( 1994 ) Unwomanly Conduct. The Challenges of Intentional Childlessness. New York & London: Routledge. Morgan, S. Philip ( 2003 ) Is low fertility a twenty-first-century demographic crisis?. Demography, vol. 40, no. 4. Möller, Anders ( 2003 ) Barnlöshet i Bäck-Wiklund, Margareta och Johansson, Thomas ( red. ) Nätverksfamiljen. Stockholm: Natur och Kultur. Palmblad, Eva ( 2000 ) Den disciplinerade reproduktionen. Abortoch steriliseringspolitikens dolda dagordning. Stockholm: Carlsson. Park, Kristin ( 2002 ) Stigma Management among the Voluntarily Childless. Sociological Perspectives, vol. 45, no. 1: Park, Kristin ( 2005 ). Choosing childlessness: Weber s typology of action and motives of the voluntary childless. Sociological inquiry, vol. 75, no. 3: Paxson, Heather ( 2005 ) Underfertility s challenge to family and gender relations in urban Greece i Carrie B Douglass ( red. ) Barren States. The Population Implosion in Europe. Oxford, New York: Berg. Politicising parenthood in Scandinavia. Gender relations in welfare states ( 2006 ) Anne Lise Ellingsäter och Arnlaug Leira ( red. ) Bristol: Policy Press. Ramsay, Karen och Letherby, Gayle ( 2006 ) The Experience of Academic Non-Mothers in the Gendered University. Gender, Work and Organization, vol. 13, no. 1: Roman, Christine och Peterson, Helen ( kommande ) Familjer i tiden. Förhandling, kön och gränslöst arbete. Umeå: Boréa. Rönnholm, Tord ( 1999 ) Kunskapens kvinnor. Sekelskiftets studentskor i mötet med den manliga universitetsvärlden. Umeå: Umeå universitet. Rönsen, Marit och Sundström Marianne ( 2002 ) Family policy and after-birth employment among new mothers a comparison of Finland, Norway and Sweden. European Journal of Population, vol. 18, no. 2: SCB ( 2001 ) Varför föds det så få barn? Resultat av en enkätundersökning om vad som påverkar beslutet att få barn. Demografisk rapport 2001:1. Stockholm: SCB. Somers, Marsha D. ( 1993 ) A Comparison of Voluntarily Childfree Adults and Parents. Journal of Marriage and the Family, vol. 55, no. 3: Sundström-Feigenberg, Kajsa ( 1987 ) När livet var som bäst. Kvinnor i Sundbyberg berättar om samlevnad, arbete och barn. Lund: Studentlitteratur. Thor, Malin ( 2003 ) Tankar om oral history och källkritik i Malin Thor och Lars Hansson ( red. ) Oral history I. Teoretiska perspektiv på individuella och kollektiva möten. Växjö: Växjö universitet. Thorsen, Kirsten ( 1998 ) Kjönn, livslöp og alderdom. En studie av livhistorier, selvbilere og modernitet. Bergen-Sandviken: Fagbokforlaget. Tornbjer, Charlotte ( 2002 ) Den nationella modern. Moderskap i 36 37

20 Kristina Engwall och Helen Peterson 1. barnfri i ett barnvänligt samhälle konstruktioner av svensk nationell gemenskap under 1900-talets första hälft. Lunds universitet. Tydén, Mattias ( 2002 ) Från politik till praktik. De svenska steriliseringslagarna Stockholm: Almqvist och Wiksell International. Veevers, Jean E. ( 1974 ) Voluntary Childlessness and Social Policy: An Alternative View. The Family Coordinator, vol. 23, no. 4: Veevers, Jean E. ( 1979 ) Voluntary childlessness: A review of issues and evidence. Marriage and Family Review, vol. 2, no. 2: Wood, Glenice J. och Newton, Janice ( 2006 ) Childlessness and Women Managers: Choice, Context and Discourses. Gender, Work and Organization, vol. 13, no. 4: Zetterqvist Nelson, Karin ( 2007 ) Mot alla odds. Regnbågsföräldrars berättelser om att bilda familj och få barn. Malmö: Liber. Åmark, Klas ( 2002 ) Familj, försörjning och livslopp under talet i Helena Bergman och Peter Johansson ( red. ) Familjeangelägenheter. Modern historisk forskning om välfärdsstat, genus och politik. Eslöv: B. Östlings bokförl. Symposion

21 Del I

22 2. barnlöshet i siffror 2. Barnlöshet i siffror Lotta Persson Statistiska centralbyrån har studerat utvecklingen av barnlösheten bland kvinnor i Sverige åtminstone sedan talet. En anledning var det minskade barnafödandet som präglade utvecklingen under denna tid. Ett annat skäl var att andelen barnlösa infördes i den beräkningsmodell som uppskattade antalet födda barn i prognoserna över den framtida befolkningen i Sverige. I början av 1980-talet trodde man på en ökning av barnlösheten från 12 procent, som den var för de som då precis avslutat sina fertila år, till 17 procent för kvinnor i framtiden ( SCB 1981 ). Framtidens kvinnor var då de som nu nyligen har avslutat sina fruktsamma år, och med facit i hand slutade mellan 13 och 14 procent som barnlösa. Färre än vad prognosmakarna trodde på talet alltså. I senare prognoser har antagandet om framtidens andel barnlösa varierat mellan 15 och 17 procent. Vad menas med barnlöshet? Beräkningarna av andelen barnlösa görs med registerstatistik där uppgifter finns om alla födslar. Beräkningarna av slutligt barnlösa kan göras först när kvinnor uppnått 45 års ålder och män 55 års ålder. Det är sällan som kvinnor och 42 43

23 lotta persson 2. barnlöshet i siffror män får barn senare än så. Den barnlöshet som avses i dessa beräkningar är biologisk barnlöshet, det vill säga att man har inte fått egna biologiska barn. Däremot kan man ha fått barn genom adoption. Genom registerstatistiken går det inte att få reda på orsakerna till barnlöshet. Det är således omöjligt att veta vilka som är frivilligt barnlösa och vilka som är ofrivilligt barnlösa. Diagram 1 Andel barnlösa kvinnor vid 40 års ålder i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Kvinnor födda , , , och Procent 20 Högst andel barnlösa i Finland Trots att de nordiska länderna liknar varandra på många sätt när det gäller barnafödandemönster skiljer sig länderna åt när det gäller andelen barnlösa ( Andersson m.fl ). Att vara barnlös är vanligast bland kvinnor i Finland och minst vanligt bland kvinnor i Norge. I Finland var drygt 17 procent av kvinnorna födda barnlösa vid 40 års ålder medan knappt 12 procent av motsvarande kvinnor i Norge var det. Bland danska och svenska kvinnor var barnlösheten cirka 14 procent. Jämfört med kvinnor födda i slutet av 1930-talet har andelen barnlösa bland kvinnor födda 20 år senare ökat med omkring 2 procentenheter. Detta gäller såväl för kvinnor i Sverige som för kvinnor i Norge och Finland. I Danmark tycks man ha haft en snabbare ökning av andelen barnlösa Källa: Andersson m.fl. ( 2008 ) Födelseår Danmark Finland Norge Sverige I ett flertal länder är barnlösheten högre än i Sverige. Några exempel är England och Wales, Nederländerna, Japan, Österrike och USA. Däremot är barnlösheten betydligt lägre i många östeuropeiska länder

24 lotta persson Tabell 1 Andel barnlösa bland kvinnor födda 1960 i ett urval länder. Land England och Wales 19 Nederländerna 18 Japan 18 Österrike 17 USA 15 Sverige 14 Grekland 11 Spanien 10 Slovakien 10 Ungern 8 Rumänien 8 Tjeckien 6 Andel barnlösa 2. barnlöshet i siffror Fertiliteten minskar med åldern I en undersökning gjord av Dunson m.fl. ( 2002 ) har sannolikheten att bli gravid i olika åldrar studerats. Jämfört med kvinnor i årsåldern var sannolikheten att bli gravid något mindre för kvinnor år medan den var hälften så stor för kvinnor år. Männens ålder hade mindre betydelse, men fertiliteten minskade ändå signifikant i sena 30-årsåldern. I studien har hänsyn tagits till sexuell aktivitet samt partnerns ålder. Fruktsamhet och barnlöshet har traditionellt studerats för kvinnor. Det är naturligtvis lika intressant att studera män som får eller inte får barn. Män är barnlösa i större utsträckning än kvinnor. Detta förklaras främst av att det finns fler män än kvinnor i de barnafödande åldrarna. Bland 50-åriga män var andelen barnlösa 21 procent år Källa: Frejka m.fl. ( 2009 ) Minst andel barnlösa bland 40-talisterna Att allt fler har väntat med att skaffa barn har sannolikt bidragit till en ökning av andelen slutligt barnlösa kvinnor i Sverige. Fertiliteten är åldersrelaterad och sjunker med stigande ålder. Den främsta orsaken är att kvaliteten hos de ägg som kvinnan föds med försämras med åren. Andelen barnlösa var som minst bland kvinnor i Sverige födda i mitten av 1940-talet, vilka också var de yngsta förstagångsmammorna. Bland dem har drygt 11 procent slutat som barnlösa. Sedan dess har andelen slutligt barnlösa ökat något och är alltså mellan 13 och 14 procent bland de kvinnor som precis kommit upp i 45 års ålder. De senaste tendenserna är att trenden nu mattas av eller till och med vänder

25 lotta persson 2. barnlöshet i siffror Diagram 2 Andel barnlösa kvinnor och män Kvinnor vid 45 års ålder och män vid 50 års ålder Män Kvinnor Vanligare att vara barnlös i storstäderna Att vara barnlös är vanligare i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö än i andra delar av landet. I diagram 3 visas andelen barnlösa kvinnor och män efter typ av boendekommun. År 2007 var 24 procent av 45-åriga kvinnor boende i storstäder barnlösa. Motsvarande andel bland 55-åriga män var 27 procent. Att barnlösheten är större i storstäderna kan vara en konsekvens av att barnafödandet i allmänhet startar senare i storstäder. En annan förklaring kan vara att många väljer bostadsort efter barn. Många kvinnor och män som får barn i någon av storstäderna flyttar sedan därifrån. Samtidigt flyttar många barnlösa till storstaden ( SCB 2002 ). Bland män i glesbygdskommuner är barnlöshet relativt vanlig, medan få kvinnor i glesbygden är barnlösa. Det beror till stor del på att det är ett stort mansöverskott i glesbygden. Diagram 3 Andel barnlösa kvinnor och män efter region Kvinnor vid 45 års ålder och män vid 55 års ålder Källa: Befolkningsstatistiken, SCB Sett ur ett historiskt perspektiv är andelen barnlösa i Sverige liten i dag. På 1800-talet var andelen kvinnor som inte fick barn större. Förutsättningarna att få barn var på den tiden mycket skiftande. Samtidigt som ett flertal fick många barn förblev många kvinnor barnlösa. I en studie ( Alm Stenflo 1989 ) där barnafödandet studerats i Skellefteåtrakten mellan 1720 och 1899, uppskattades den tidens barnlöshet bland kvinnor till mellan 20 och 25 procent. Storstäder Större städer Övriga kom, över inv. Pendlingskommuner Förortskommuner Övriga kom, inv. Varuproducerande kommuner Övriga kom, mindre än inv. Glesbygdskommuner 0,0 5,0 10,0 15,0 20,0 25,0 30,0 Källa: Befolkningsstatistiken, SCB Män Kvinnor 1 De regioner som används följer Sveriges Kommuner och Landstings kommungruppsindelning från

26 lotta persson Utbildning och barnlöshet Andelen barnlösa varierar med utbildningsnivå och kanske ännu mer med utbildningsinriktning. I en studie där barnlösheten bland svenska kvinnor födda studerades ( Hoem m.fl ) visade det sig att barnlösheten ökade något med ökad utbildningsnivå. Det gällde för samtliga utbildningsinriktningar. Utbildningens inriktning tycktes dock ha störst betydelse för barnlösheten. Exempelvis var kvinnor som hade utbildat sig för arbeten inom undervisning och hälsa barnlösa i klart mindre utsträckning än andra grupper. Bland kvinnor som utbildat sig till barnmorskor var barnlösheten allra lägst, 6 procent. Kvinnor utbildade inom konst, humaniora eller till yrken med religiös inriktning var barnlösa i större omfattning. Nästan var tredje kvinna med universitetsexamen i teologi var barnlös. På senare tid tycks dock sambandet mellan högre utbildningsnivå och ökad barnlöshet inte längre vara helt självklart. I diagram 4 jämförs andelen barnlösa vid olika åldrar för kvinnor födda år 1960, 1965, 1970, 1975 och 1977 med olika utbildningsnivå. Visserligen är andelen som ännu inte fött något barn vid 30 års ålder lägre för kvinnor med lägre utbildning, men för kvinnor med eftergymnasial utbildning minskar andelen barnlösa snabbt fram till och med 35-årsåldern. För kvinnor med den högsta utbildningen har utvecklingen till och med gått mot en minskning i andelen barnlösa. Kvinnor födda 1965 är i mindre utsträckning barnlösa i åldrarna efter 35 jämfört med kvinnor födda Barnlösheten tycks minska ytterligare för kvinnor födda 1970 och senare för de högst utbildade kvinnorna. Bland kvinnor födda 1965 är barnlösheten till och med mindre bland de högst utbildade i åldrarna över 40 än för de med lägst utbildning. Diagram 5 visar att den lägsta andelen barnlösa män återfinns bland de med högst utbildning, medan den högsta andelen finns bland de med lägst utbildning. Även bland högutbildade män finns en tendens mot minskad barnlöshet. Diagram 4 Andel kvinnor som vid olika åldrar ännu inte fött barn; efter utbildningsnivå för födda 1960, 1965, 1970, 1975 och Utbildningsnivå vid 30 års ålder Högs t grunds kola Ålder E ftergymnas ial utbildning<3 år Källa: Befolkningsstatistiken, SCB Ålder barnlöshet i siffror G ymnasial utbildning Ålder E ftergymnas ial utbildning mins t 3 år Ålder

27 lotta persson 2. barnlöshet i siffror Diagram 5 Andel män som vid olika åldrar ännu inte fått barn; efter utbildningsnivå för födda 1960, 1965, 1970, 1975 och Utbildningsnivå vid 30 års ålder Högs t grunds kola Ålder E ftergymnas ial utbildning<3 år Källa: Befolkningsstatistiken, SCB Ålder Frivilligt eller ofrivilligt barnlösa G ymnasial utbildning Ålder E ftergymnas ial utbildning mins t 3 år Ålder Beräkningarna av andelen barnlösa görs som sagt med register statistik, och därmed går det inte att få reda på orsakerna till barnlöshet. Det är således svårt att skilja mellan de som är barnlösa för att de har valt det och de som är ofrivilligt barnlösa. Genom attitydundersökningar går det emellertid att få en uppfattning om orsakerna till barnlöshet. I sådana undersökningar tillfrågas kvinnor och män om deras planer och önskemål när det gäller barn. Våren 2009 genomförde SCB en sådan enkätundersökning om attityder till barnafödande. Syftet med undersökningen var att få mer kunskap om kvinnors och mäns inställning till och erfarenhet av barnafödande och barnlöshet. 2 En av avsikterna med undersökningen var att uppskatta hur stor den frivilliga barnlösheten är. Denna andel uppskattas till omkring 5 procent ( SCB 2009:2 ). Så många kvinnor under 34 år och män under 36 år uppgav att de inte vill ha barn. I de äldre åldersgrupperna var andelen högre. Det beror antagligen till stor del på att många av de som vill ha barn redan hunnit få det vid den åldern. En femtedel av de barnlösa kvinnorna år och en fjärdedel av männen år uppgav att de inte vill ha barn ( SCB 2009:2 ). Om uppskattningarna av den frivilliga barnlösheten är korrekta och denna andel subtraheras från de procent som de senaste åren slutat som barnlösa återstår 8 9 procent. Ungefär en procentenhet blir föräldrar genom adoption. Det skulle betyda att den ofrivilliga barnlösheten är omkring 7 8 procent om skattningen av den frivilliga barnlösheten är riktig. Här reserverar sig SCB något på grund av enkätens relativt låga svarsfrekvens. Man antar ett snedvridet bortfall där fler svarar bland dem som vill ha barn än bland dem som inte vill det. Det är också möjligt att en del av de yngre som uppger att de inte vill ha barn ändrar sig när de blir äldre. 2 I urvalet ingick 7000 kvinnor år och män år som antingen var barnlösa i slutet av 2008 eller som fått sitt första eller andra barn under Svarsfrekvensen blev 51 procent

28 lotta persson Den framtida barnlösheten Som redan nämnts ingår ett antagande om andelen barnlösa kvinnor i framtiden i SCB:s beräkningsmodell för hur många barn som kommer att födas i framtiden. I antagandet om framtidens andel barnlösa följer SCB utvecklingen av ett antal faktorer som kan vara av betydelse. Dessa faktorer är assisterad befruktning, ofrivillig och frivillig barnlöshet samt utvecklingen av parrelationer. Utvecklingen inom vissa av faktorerna talar för en ökad barnlöshet samtidigt som utvecklingen inom andra talar för motsatsen. När det gäller ofrivillig barnlöshet skulle de senaste årtiondenas senareläggning av barnafödandet kunna innebära en ökad barnlöshet. Här antas ökad ålder innebära minskad fertilitet. Likaså skulle de senaste tio årens kraftiga ökning av klamydia bland unga kunna bidra till en sådan utveckling. Samtidigt har antalet behandlingar av ofrivillig barnlöshet ökat stadigt sedan 1991, något som kanske upphäver effekten av ökad ålder och minskad fertilitet. Det är inte otänkbart att de större möjligheterna att få assisterad befruktning bidragit till den senaste tidens minskning av barnlösheten. I SCB:s undersökning om barn och barnplaner som genomfördes våren 2009 visade det sig att många av de äldre barnlösa använde hjälpmedel för att försöka bli gravida. Bland de tillfrågade åriga kvinnorna som ännu inte fått barn men levde med en partner hade ungefär var fjärde tagit hjälp av ägglossningstester, hormonbehandling, insemination, provrörsbefruktning eller någon annan metod för att försöka bli med barn ( SCB 2009:2 ). När det gäller utvecklingen av den frivilliga barnlösheten är det svårt att fastställa om den kommer att öka eller minska. Vid en jämförelse av de två attitydundersökningar som gjordes av SCB år 2000 respektive 2009 märks en lite mindre positiv inställning till att skaffa barn bland kvinnor. 2. barnlöshet i siffror Som tabell 2 visar svarar de flesta kvinnor ja i båda undersökningarna på frågan om de tror att de kommer att skaffa barn någon gång. Andelen som svarar ja år 2009 är dock lägre för samtliga åldersgrupper. Det är i stället fler som svarar kanske. Bland män är utvecklingen omvänd. Det är fler män som vid det senaste undersökningstillfället svarar ja på frågan om de tror att de kommer att skaffa barn någon gång. Detta skulle kunna betyda att män har en lite mer positiv inställning till att skaffa barn nu än tidigare. Samtidigt är det svårt att dra några slutsatser för män. Svarsfrekvensen bland barnlösa män var låg, och kanske valde fler barninriktade att svara på enkäten. Det är alltså svårt att säga om det är fler som är negativa till att skaffa barn år 2009 jämfört med år Utvecklingen är tvetydig. Bland de yngre kvinnorna och männen var det fler som sa troligen inte eller nej år 2009 jämfört med år I de äldre åldersgrupperna var det tvärtom färre som i den senaste undersökningen var negativa till att skaffa barn. Att fler unga svarar nej skulle kunna betyda att det i framtiden blir fler som väljer ett liv utan barn. Att färre äldre svarar nej skulle kunna tyda på en normförändring där barnafödande i äldre åldrar har blivit mer accepterat. Den sammantagna bedömningen av den framtida barnlös heten som gjordes i SCB:s senaste befolkningsprognos ( SCB 2009 ) var en ökning till 15 procent som skulle uppnås av kvinnor födda 1980 och senare. Detta var en minskning från föregående prognos ( SCB 2006 ) där man antog att 16 procent av kvinnorna i framtiden skulle sluta som barnlösa. Sedan den senaste prognosen publicerades har en minskning i barnlöshet observerats, särskilt bland hög utbildade. Resultat en från den senaste attitydundersök ning en kanske kan kasta ljus över den kommande utveck lingen. Kanske om prövas antagandet ännu en gång i kommande prognoser? 54 55

29 lotta persson 2. barnlöshet i siffror Tabell 1 Tror du att du kommer att skaffa barn någon gång? Procent sammanboende och ensamstående barnlösa kvinnor och män. Ja Kanske Troligen inte eller nej Sammanboende kvinnor Ensamstående kvinnor Sammanboende män Ensamstående män Källa: SCB ( 2001 ), SCB ( 2009a ) Referenser Alm Stenflo, G. ( 1989 ) Parity-dependent fertility in a population with natural fertility in Northern Sweden Journal of Family History, vol 14, no. 3: Andersson, G., Rönsen, M., Knudsen, L., Lappegård, T., Neyer, G., Skrede, K., Teschner och Vikat, A ( 2008 ) Cohort Fertility Patterns in the Nordic Countries. Stockholm Research Reports in Demography 2008:2. Dunson, David B., Colombo, Bernardo och Baird, Donna D. ( 2002 ) Changes with age in the level and duration of fertility in the menstrual cycle. Human Reproduction, vol. 17, no. 5: Frejka, T., Sardon, J-P ( 2009 ) Contemporary childbearing trends in low-fertility countries: A long-term perspective. Paper presented at XXVI IUSSP International Population Conference in Marrakech 27 September 2 October Hoem, J., Neyer, G., Andersson, G. ( 2006 ) The relationship between educational field, educational level, and childlessness among Swedish women born in Demographic Research, vol. 14, article 15. SCB ( 1981 ) Få barn Födelsetalens utveckling Information i prognosfrågor 1981:2. SCB ( 2001 ) Varför föds det så få barn? Resultat av en enkätundersökning om vad som påverkar beslutet att få barn. Demografiska rapporter 2001:1. SCB ( 2002 ) Hur många barn får jag när jag blir stor? Demografiska rapporter 2002:5. SCB ( 2006 ) Sveriges framtida befolkning

30 lotta persson 2. barnlöshet i siffror Demografiska rapporter 2006:2. SCB ( 2009 a) Sveriges framtida befolkning Demografiska rapporter 2009:1. SCB ( 2009b ) Barn eller inte? Resultat från en enkätundersökning om kvinnors och mäns inställning till barnafödande. Demografiska rapporter 2009:

31 3. internationell forskning om frivillig barnlöshet 3. Internationell forskning om frivillig barnlöshet Helen Peterson Redan i antologins inledningskapitel konstaterades att det under lång tid har saknats forskning om frivillig barnlöshet i Norden. 1 Bristen på forskning i de nordiska länderna framstår som än mer anmärkningsvärd i ljuset av den internationella forskningen som finns på området. I framförallt USA har forskare sedan länge intresserat sig för frivillig barnlöshet. Redan på och 1940-talen uppmärksammades frågan där ( se t ex Kiser 1939, Popenoe 1936, 1943 ), och forskningen om frivillig barnlöshet tog sedan ordentlig fart i Nordamerika på 1970-talet ( Houseknecht 1987, Veevers 1979 ). Det kom bland annat ett flertal doktorsavhandlingar på området ( se t ex Bram 1974, Burnside 1977, Hamilton 1976, Houseknecht 1977a, Jones 1978, Levine 1978, Lichtman 1976, Ory 1976, Rebecca 1977, Thoen 1977, Toomey 1977, Veevers 1980 ). Syftet med det här kapitlet är inte att ge en komplett genomgång av tidigare forskning om frivillig barnlöshet. I stället uppmärksammas några av de allra tydligaste trenderna inom 1 I Sverige har dock ämnet behandlats i ett antal examensarbeten ( Forsberg 2008, Jönsson och Norman 2000, Nilsson 1993, Petersen 2008 )

32 helen peterson 3. internationell forskning om frivillig barnlöshet den tidigare forskningen på fältet. Kapitlet belyser inte enbart vilka resultat som forskningen hittills har gett när det gäller frivillig barnlöshet utan synliggör också: ( i ) med vilken utgångspunkt och vilka frågeställningar har tidigare forskning närmat sig frivillig barnlöshet som ett fenomen att studera? och ( ii ) med hjälp av vilka metodologiska forskningsansatser och urvalsförfaranden har ämnet studerats? Kapitlet riktar emellertid inte bara uppmärksamheten mot vilka frågor som tidigare forskning har ställt. Det lyfter också fram vad tidigare forskning har osynliggjort genom att belysa: ( iii ) vilka frågor har den tidigare forskningen inte ställt och vilka grupper har inte studerats? Med hjälp av det perspektivet kan kunskapsluckor på fältet identifieras. Den geografiska luckan, det vill säga att det saknas forskning om frivillig barnlöshet i Norden, är delvis utgångspunkten för den här antologin. Det finns, som det här kapitlet visar, dessutom andra luckor. Kapitlet avslutas därför med att ge en antydan om i vilken utsträckning den här antologin kan göra anspråk på att fylla några av luckorna. Ett fenomen som ökar i omfattning? Det finns några teman och forskningsfrågor som tydligt framträder som centrala i tidigare forskning om frivillig barnlöshet. Ett av dessa teman är i vilken utsträckning frivillig barnlöshet förekommer och om den ökar eller inte. En återkommande utgångspunkt i studierna om frivillig barnlöshet är just påståenden om att barnlösheten ökar i västvärlden ( Blake 1979: , Callan 1986a 262, Tanturri och Mencarini 2008: 51 ). Påståendet baseras på statistiskt säkerställda fakta om den sjunkande fertiliteten i USA och Europa ( Bloom och Pebley 1982, Houseknecht 1982, Rowland 2007, Vitali m.fl ). 2 Ofta nämns trenden att den frivilliga barnlösheten ökar i samband med en annan närbesläktad trend: att vi skjuter upp barnafödandet och är allt äldre när vi skaffar barn ( Koropeckyj-Cox och Pendell 2007: 899 ). Frågan om frivillig barnlöshet ökar är inte helt lätt att besvara. Andra studier visar nämligen på en ökning under 1980-talet men en relativt jämn utveckling sedan dess ( Abma och Martinez 2006 ). Enligt Houseknecht ( 1987 ), en amerikansk, tongivande forskare på området, tycks trenden till och med peka neråt när det gäller andelen frivilligt barnlösa. Hon betonar också hur kontroversiellt ett sådant påstående är i USA där den allmänna uppfattningen är att fenomenet fortsätter att öka i omfattning. Svaret på frågan om frivillig barnlöshet ökar eller inte är dessutom beroende av vilket tidsperspektiv som anläggs. Frivillig barnlöshet kan studeras i ett längre historiskt perspektiv ( se t ex Davies 1982, Högberg och Åkerman 1990 ) men vanligare är att fenomenet studeras en eller två generationer tillbaka ( Tanturri och Mencarini 2008 ). Vissa forskare argumenterar för att frivillig barnlöshet inte är ett nytt fenomen utan i stället ett fenomen som bara nyligen väckt forskarnas intresse ( Ramu 1985: 130, Rowland 2007: 1326 ). Resultatet av pågående samhällsförändringar? Samtidigt som beläggen för att den frivilliga barnlösheten ökar tycks vara svaga försöker många studier ändå ställa upp hypoteser om att den borde öka i ljuset av en pågående 2 Det här kapitlet syftar inte till att besvara frågan om frivillig barnlöshet är ett fenomen som ökar i omfattning eller inte utan enbart till att lyfta fram att uppfattningen att frivillig barnlöshet ökar har fungerat som en utgångspunkt för tidigare forskning

33 helen peterson 3. internationell forskning om frivillig barnlöshet samhällsutveckling. Jean E. Veevers ( 1973 ) var en av dem som på 1970-talet hävdade att det var rimligt att förvänta sig en drastisk ökning i antalet frivilligt barnlösa. Enligt henne påverkar flera olika faktorer människors beslut att inte skaffa barn: kvinnans frigörelse, den ökade spridningen av effektiva preventivmedel, ökande urbanisering och ökande medvetenhet om konsekvenserna av överbefolkningen i världen. Frivillig barnlöshet sätts här in i ett sammanhang där en social och kulturell samhällsutveckling ökar individens valmöjligheter, frihet och pluralism när det gäller livsstilar och livsval som inte nödvändigtvis följer de traditionella mönstren ( Callan 1986b, Hoffman och Levant 1985, Movius 1976 ). Samhällsförändringen beskrivs ha startat redan i början av 1900-talet och innebär ett speciellt sätt att se på livet i dess helhet, nämligen att människor är: [ ] pilots in charge of their life travels creating their own biographies through goal directedness, personal choice, and individual decisions ( Hagestad och Call 2007: 1345 ). En del av förklaringen till att allt fler förväntas välja bort barn är enligt det här sättet att resonera den förändrade synen på föräldraskapet som något som inte längre ses som en plikt, som något självklart eftersträvansvärt eller som en väg till självförverkligande ( Movius 1976 ). Självförverkligande kan i stället för genom föräldraskap nås via karriärframgångar, en meningsfull fritid eller sociala relationer ( Tanturri och Mencarini 2008 ). Margaret Movius ( 1976 ) lyfter fram hur kvinnor på ett annat sätt än tidigare kan överväga olika alternativa livsval innan de slutligen bestämmer sig för att ( inte ) skaffa barn. I den här typen av resonemang knyts den frivilliga barnlösheten till en omdefiniering av kvinnlighet: Childbearing is no longer necessary for defining female identity [ ] ( Tanturri och Mencarini 2008: 56 ). Då den kulturella och strukturella samhällsförändringen, som den frivilliga barnlösheten kopplas till, ser olika ut i olika länder påverkas också den nationella utvecklingen av frivillig barnlöshet. Frivillig barnlöshet betraktas då som en naturlig del av en samhällsutveckling som vissa länder ännu inte tagit del av ( Poston och Trent 1982 ). Resultaten från en studie om frivillig respektive ofrivillig barnlöshet i utvecklingsländer visade exempelvis att frivillig barnlöshet mer eller mindre inte existerar i dessa länder ( Poston m.fl ). Forskningen om frivillig barnlöshet har främst genomförts i västeuropeiska och nordamerikanska länder. 3 USA framställs inte sällan som en föregångare när det gäller kulturell utveckling som gynnar den frivilliga barnlösheten ( Hagestad och Call 2007: 1345 ). Samma utveckling beskrivs utmärka alla västerländska samhällen, vilket skulle medföra en ökning i antalet frivilligt barnlösa ( Mulder 2003: 291, Parr 2005: 229 ). Ibland nämns en skillnad mellan utvecklingen i Nordeuropa och Sydeuropa där de sydeuropeiska länderna präglas av en pronatalistisk orientering i större utsträckning än de nordeuropeiska. 4 Forskarna har emellertid visat att den frivilliga barnlösheten även ökar i Sydeuropa, till exempel i Italien ( Tanturri och Mencarini 2008 ). Metodval Det finns ingen tydlig trend när det gäller forskningsansatser för att studera frivillig barnlöshet. Såväl kvantitativa 3 När Houseknecht ( 1987 ) genomförde sin inventering av tidigare forskning om frivillig barnlöshet var de enda studier som hon hittade utanför USA från Kanada, England och Nederländerna. Utöver studier från dessa länder tar det här kapitlet också upp studier från Australien, Italien och Tyskland. 4 Pronatalism eller pronatalistisk används i antologin som en försvenskning av det engelska pronatalism, som kan förklaras som en ideologi som hyllar barnafödande och föräldrarollen såsom befrämjande det individuella och samhälleliga välmåendet ( Park 2005: 375, Veevers 1979: 4 )

34 helen peterson 3. internationell forskning om frivillig barnlöshet som kvalitativa studier har genomförts. I en del studier kombineras dessutom en kvalitativ ansats med en kvantitativ sådan. Kvalitativa intervjuer kan exempelvis föregås av enkäter. Enkäterna har då använts för att ringa in lämpliga informanter att intervjua ( Ramu 1984 ). De studier som närmar sig frågan om frivillig barnlöshet via en kvantitativ forskningsansats har inte sällan utgångspunkten att finna om frivillig barnlöshet ökar, minskar eller är konstant. Utgångspunkten i de här studierna är jämförelser av statistik över barnafödande respektive barnlöshet mellan olika kohorter. Kvantitativa studier har också försökt finna samband mellan frivillig barnlöshet och till exempel uppväxt och bakgrund ( Ramu 1984 ): antal syskon, religiositet och utbildning, och nuvarande förhållande; arbete ( tillsvidareanställning eller tillfällig anställning ) och arbetssituation ( flexibla arbetstider ), partner och partners bakgrund och så vidare ( Tanturri och Mencarini 2008: 62 ). För forskare med en kvantitativ forskningsansats gäller det inte bara att identifiera de frivilligt barnlösa. Det handlar också om att ringa in en kontrollgrupp. Många studier utgår från att föräldrar, eller enbart mödrar om det handlar om frivilligt barnlösa kvinnor, är den bäst lämpade kontrollgruppen ( Ramu 1984, Tanturri och Mencarini 2008 ). Kritik har dock riktats mot studier som använt föräldrar som en kontrollgrupp ( Hoffman och Levant 1985, Veevers 1979 ). För att föräldrar ska kunna utgöra en kontrollgrupp är det nödvändigt att med säkerhet fastställa att dessa föräldrar har just det antal barn som de önskar och att barnen var välplanerade, något tidigare studier har misslyckats med ( Callan 1986a, Hoffman och Levant 1985 ). Även i studier med en kvalitativ ansats har olika grupper av informanter jämförts. Susan Bram ( 1984 ) genomförde djupintervjuer med 30 barnlösa kvinnor, 29 uppskjutare och 24 föräldrar ( både gifta kvinnor och män ) ( se även Ramu 1984, Hoffman och Levant 1985 ). Medan Houseknecht ( 1987 ) efterfrågade fler kvantitativa studier har andra forskare pekat på betydelsen av fler kvalitativa studier om frivillig barnlöshet. Resultatet av sådana studier kan bidra till kunskap om mekanismer som leder till permanent barnlöshet, kunskap som är svår att nå på annat vis ( Tanturri och Mencarini 2008: 72 ). Veevers ( 1979 ) menar att en kvalitativ forskningsansats är att föredra när frivillig barnlöshet ska studeras, bland annat för att kunna göra distinktionen mellan frivillig och ofrivillig barnlöshet. Vem kan sägas vara frivilligt barnlös? En metodologisk utmaning som forskningen om frivillig barnlöshet ställs inför är gränsdragningen i samband med urvalsförfarandet. De flesta studier, kvantitativa liksom kvalitativa, för ett resonemang rörande problem i samband med urvalet, och flera av dem drar slutsatsen att urvalsprocessen är komplicerad ( se t ex Hoffman och Levant 1985 ). För att ringa in potentiella informanter, det vill säga informanter som kan betecknas som frivilligt barnlösa, har forskare satt upp olika kriterier. Det är exempelvis inte tillräckligt att informanterna är frivilligt barnlösa vid tillfället då intervju- eller enkätstudien genomförs. Informanterna ska också, idealiskt, kunna beskrivas såsom frivilligt barnlösa i framtiden, det vill säga kunna betecknas som permanent frivilligt barnlösa ( Abma och Martinez 2006: 1045, Park 2005: 386 ). Det här resonemanget har fått forskare att dra slutsatsen att det ideala urvalet för en studie om frivillig barnlöshet innefattar informanter som har steriliserat sig för att försäkra sig om att förbli barnlösa ( Houseknecht 1987: 385, Ramu 1984: 53 ). Även om det urvalskriteriet kan vara svårt 66 67

35 helen peterson 3. internationell forskning om frivillig barnlöshet att följa återkommer de flesta studierna till vikten av att det inte räcker med att uppmärksamma att informanter inte har biologiska barn, inte planerar barn i framtiden och inte vill ha barn för tillfället. Det är viktigt att identifiera och särskilja de som är osäkra på sitt beslut och eventuellt kan tänka sig att skaffa barn i framtiden ( Mosher och Bachrach 1982 ). Det har även föreslagits vara viktigt att fastställa att det inte finns bakomliggande biologiska eller fysiska orsaker till barnlösheten ( Houseknecht 1987: 370, Park 2005: 386 ). Det handlar inte heller enbart om att konstatera att inte biologiskt föräldraskap föreligger, utan också att utesluta socialt föräldraskap. Planer på att i framtiden adoptera barn måste kunna uteslutas liksom förekomsten av styvbarn ( Houseknecht 1987: 372 ). Biologiska barn och adopterade barn utesluts oftast på ett självklart sätt. Huruvida de med fosterbarn eller styvbarn också ska betraktas som barnlösa skiljer sig åt från studie till studie ( Dykstra och Hagestad 2007: 1296, Hoffman och Levant 1985: 198 ). Förändringar i intentioner att förbli barnlös Ett flertal studier lyfter fram vikten av att fokusera äldre barnlösa kvinnor ( DeOllos och Kapinus 2002, Dykstra och Hagestad 2007, Morell 1994 ). Ju äldre de barnlösa informanterna är, desto högre är sannolikheten att de kommer att förbli barnlösa ( Houseknecht 1987: 372 ). Ibland nämns därför också kriteriet att informanterna bör ha nått slutet av sin reproduktiva period ( Tanturri och Mencarini 2008: 74 ). Ett annat kriterium som återkommande nämns är att de som intervjuas om sin självvalda barnlöshet inte bör ha sin reproduktiva period alltför långt bakom sig eftersom de då kan ha svårigheter att minnas hur de resonerade flera år bakåt i tiden. Hänsyn måste också tas till vårt behov av att rättfärdiga tidigare beslut och rationalisera vårt handlande, vilket kan förvanska vad som verkligen hände ( Veevers 1979: 16 ). Möjligheten att yngre kvinnor som vid tillfället för studien uppger sig vara frivilligt barnlösa ändrar sig och skaffar barn är ett osäkerhetsmoment som framställts som ett problem för forskningen om frivillig barnlöshet. Park ( 2005 ) uppmuntrar dock till studier av yngre kvinnor och män eftersom dessa respondenter kan beskrivas vara: [ ] most actively grappling with the parenting decision ( Park 2005: 395 ). Genom sådana studier kan motiven till den självvalda barnlösheten tydligare kartläggas. I flertalet studier görs sålunda urvalet mot bakgrund av avvägningar att informanterna inte får vara för unga och inte heller för gamla. De får inte vara så unga att varaktigheten i deras beslut att inte skaffa barn kan betvivlas. Samtidigt bör de vara så pass unga att beslutet att inte skaffa barn ligger relativt nära i tid. Ett vanligt åldersspann är därför år ( Abma och Martinez 2006: 1045 ). Ett sätt att studera om de som skjuter upp barnafödandet verkligen inte heller får barn senare i livet är att göra longitudinella uppföljningsstudier. En forskare som har genomfört en sådan studie är Susan Bram ( 1974, 1984, 1985 ). I hennes studie hade de flesta, efter sju år, följt de livsmönster som de talade om; de som ville förbli barnlösa hade inte heller barn och de som sköt upp barnafödandet hade fått barn. Även Callans ( 1984, 1986b ) studie tyder på att problemet med retrospektiva svar kanske inte är så stort. Heaton, Jacobsson och Holland ( 1999 ) fick emellertid ett något annorlunda resultat när de i sin studie jämförde hur kvinnor och män ( i åldern år ) besvarade en enkät om familjebildning 1988 med svaren som de gav Resultaten visar på en anmärkningsvärt hög andel förändrade intentioner rörande familjebildning under de sex åren

36 helen peterson Gifta, ogifta, singlar eller sambos? Inom framförallt den amerikanska forskningstraditionen har fokus legat på informantgruppen gifta par ( se t ex Bloom och Pebley 1982, Feldman 1981 ). Många av de tidiga kvantitativa studierna har som ett viktigt urvalskriterium att de frivilligt barnlösa som ingår i studierna ska vara gifta och ha varit gifta minst ett antal år ( Veevers 1975: 474 ). Varför är det ett så viktigt kriterium? Det handlar återigen om en strävan efter att ringa in permanent frivilligt barnlösa. Barnlöshet i ett långvarigt äktenskap tas som ett tecken på att paret i fråga verkligen kommer att förbli frivilligt barnlöst ( Houseknecht 1987: 372, jfr Ramu 1984: 53 ). Den självklara, underliggande premissen tycks i dessa studier vara att frågan om huruvida ogifta personers barnlöshet är frivillig eller ofrivillig inte är relevant att ställa då de inte förväntas skaffa barn ( Veevers 1979: 3 ). Kritik har riktats mot att den tidigare forskningens fokus på gifta har reproducerat en snäv syn på familjen ( Ramu 1985: 130, Peterson 1983 ). I takt med att fler barnafödslar sker utom äktenskapet börjar äktenskap som kriterium därför också bli mindre och mindre viktigt ( Abma och Martinez 2006: 1047, Dykstra och Hagestad 2007: 1290, Hoem, Neyer och Andersson 2006: 351 ). Civilståndet har dock betydelse för hur de frivilligt barnlösa bemöts av omgivningen, och just omgivningens bemötande är något som många forskningsstudier har fokuserat på. Förväntningarna på de ogifta paren att bli föräldrar är mindre än på de gifta paren, vilket inverkar på strategierna och upplevelserna för de olika typerna av par ( Morell 1994: 18 ). De barnlösa ogifta paren skulle enligt det här resonemanget stöta på mindre av social disapproval än de barnlösa gifta paren ( Dykstra och Hagestad 2007: 1298 ). Liknande överväganden ligger ibland till grund för att homosexuella par, oavsett hur länge de varit ett par, utesluts ur 3. internationell forskning om frivillig barnlöshet de flesta studier. De förväntas inte uppleva samma press från omgivningen att bli föräldrar som heterosexuella par ( Park 2005: 386 ). Under senare år har samboskap blivit en allt vanligare familjeform. Samboskap har tidigare avfärdats som en relation med svagare förpliktelser och mindre åtaganden. I takt med att den tidigare självklara länken mellan föräldraskap och giftermål alltmer kommit att lösas upp har samboende också börjat användas som informanter ( Forste 2002: 589 ). I dessa studier uppmärksammas att samboskap i stor utsträckning kan likställas med äktenskapliga relationer, framförallt i vissa länder. Nederländerna och Sverige har exempelvis lyfts fram som länder där samboskap blivit en parallell institution bredvid äktenskapet ( Mulder 2003: 309 ). Keizer, Dykstra och Jansen ( 2007: 4 ) reflekterar över att barnlöshet tycks vara vanligare i samboförhållanden än i gifta par och att personer som inte är intresserade av föräldraskap inte heller väljer att gifta sig ( se även Mulder 2003: 294 ). Att bara studera gifta kvinnor eller par kan således vara missvisande, då studier tyder på att det finns ett samband mellan samboskap och frivillig barnlöshet ( Houseknecht 1987, Kemkes-Grottenthaler 2003, Mulder 2003 ). Precis som när det gäller samboende kan positionen singel betraktas på två sätt. Antingen kan den betraktas som en position som inte aktualiserar frågan om barn. Personer som lever som singlar blir därmed inte intressanta för studier om frivillig barnlöshet, eftersom deras barnlöshet betraktas som helt avhängig deras avsaknad av partner att skaffa barn med ( Keizer, Dykstra och Jansen 2007: 11 ). Enligt det andra synsättet ses singellivet som en position som är självvald utifrån samma preferenser som den frivilliga barnlösheten, däribland frihet ( Tanturri och Mencarini 2008: 67 ). Vad frivilligt egentligen innebär är också 70 71

37 helen peterson 3. internationell forskning om frivillig barnlöshet otydligt. Att förbli singel, och därför barnlös, kan till exempel bero på att kvinnan i fråga inte är så intresserad av att bilda familj. Men det kan också tyda på problem med att finna en partner eller en kombination av båda ( Tanturri och Mencarini 2008: 55 ). Park ( 2005: 386 ) betonar betydelsen av att inkludera singlar i studier om frivillig barnlöshet då vi inte vet särskilt mycket om den här gruppen. Kvinnors och mäns barnlöshet Även om det på senare år har börjat förändras har få studier hittills fokuserat på frivilligt barnlösa män. Att mäns erfarenheter inte fått samma uppmärksamhet som kvinnors i studier om frivillig barnlöshet är inte överraskande om man ser till familjeforskningen generellt, som även den i stor utsträckning har fokuserat på kvinnorna och mödrarna ( Greene och Biddlecom 2000: 83 ). Anledningen till att den tidigare familjeforskningen har lagt fokus på kvinnorna kan bland annat förklaras av att: [ ] women physically bear children and that child rearing has historically been considered the domain of women ( Forste 2002: ). Det svala intresset för frivilligt barnlösa män kan också hänga samman med underliggande antaganden om att män generellt vill ha fler barn än kvinnor, då: [ ] men do not bear the physical or often even the economic costs of repeated childbearing borne by women ( Greene och Biddlecom 2000: 96 ). Det finns även andra, praktiska anledningar till att kvinnor intervjuas i stora demografiska undersökningar. Kvinnor har i större utsträckning varit lättare att nå i hemmet än männen. Det har också varit otydligare upp till vilken ålder som män är fertila. Slutligen har det även varit av betydelse att om barn inte bor med båda föräldrarna bor de oftast hos modern ( Greene och Biddlecom 2000: 85 ). Det är dock inte ovanligt att forskare uppmärksammat att ointresset för de frivilligt barnlösa männen är problematiskt ( Hoffman och Levant 1985: 198, Feldman 1981: 594, Forste 2002, Greene och Biddlecom 2000, Houseknecht 1987: 389 ). Kritikerna menar att även männen spelar en avgörande roll när det kommer till beslut om familjebildning. Vissa studier om frivillig barnlöshet ger dock stöd till slutsatsen att det i första hand är kvinnan i ett förhållande som initierar det barnfria valet och att män anpassar sig till vad kvinnan önskar ( Houseknecht 1987: 384 ). På senare år har fler och fler börjat intressera sig även för de frivilligt barnlösa männen, bland annat beroende på kritik från feministiska forskare ( Greene och Biddlecom 2000: 86 87, Park 2005 ). Hur och var hitta informanter? När urvalskriterierna väl fastställts ställs forskaren inför nästa metodologiska utmaning: hur få tag på informanterna? Ett urvalsförfarande som återkommer är att informanterna sökts bland medlemmar i organisationer för frivilligt barnlösa. Enligt Houseknecht ( 1987 ) använde en fjärdedel av de studier som ingick i hennes kartläggning av forskning om frivillig barnlöshet den amerikanska organisationen NAOP ( National Alliance of Optional Parenthood ) för att finna respondenter. 5 NAOP: [ ] is dedicated to eliminating the pressures on couples to become parents and to support those couples who select the child-free life-style ( Feldman 1981: 593 ). 6 Hoffman och Levant ( 1985 ) annonserade 5 Tidigare forskningsgenomgångar på ämnet frivillig barnlöshet har bland annat gjorts av Jean E. Veevers ( 1979 ), som redan 1979 kartlade 30 studier om frivillig barnlöshet. Sharon K. Houseknecht ( 1987 ) gjorde en liknande kartläggning och sammanfattade kunskapsläget utifrån 47 studier ( framförallt amerikanska ) om frivillig barnlöshet. 6 Precis som Houseknecht ( 1987 ) påpekar behöver emellertid inte medlemskap i en sådan organisation med nödvändighet innebära att de ovan nämnda kriterierna på frivilligt barnlösa är uppfyllda

38 helen peterson exempelvis efter informanter i nyhetsbreven från NAOP. Park ( 2005 ) hittade kvinnor och män att intervjua via deras medlemskap i en annan stödorganisation för frivilligt barnlösa, The Childfree Network. Efterlysningar i dagstidningar, tv och radio förekommer också ( Fjell 2008, Ireland 1993 ). Det finns också studier av frivillig barnlöshet där forskaren kontaktat informanter via kliniker för sterilisering ( Callan 1986b, Campbell 1999 ). Även den beprövade så kallade snöbollsmetoden har använts av forskare som intresserat sig för frivillig barnlöshet. Den metoden innebär att de personer som intervjuats förmedlar ytterligare kontakter med andra frivilligt barnlösa ( Bartlett 1994, Morell 1994, Park 2005 ). Ett problem med metoden har dock visat sig vara att frivilligt barnlösas nätverk är begränsade och att de inte alltid känner andra frivilligt barnlösa ( Campbell 1999: 12 ). Generellt söks också de frivilligt barnlösa i storstäder snarare än på landsbygden. En rad studier har visat att den frivilliga barnlösheten är högre i storstäder än i mindre orter eller på landsbygden ( Houseknecht 1987: 383 ). Enligt Veevers ( 1979 ) kan den högre andelen barnlösa i storstäder förklaras med att frivilligt barnlösa personer väljer att lämna landsbygden och flytta till storstaden. Drivkraften bakom den här typen av migration är då att de frivilligt barnlösa söker sig till en tolerant omgivning. Houseknecht ( 1987 ) menar också att den så kallade pronatalistiska pressen är större i mindre orter och på landsbygden än i storstäder. Tanturri och Mencarini ( 2008 ) förklarar varför de i sin studie fokuserade på just barnlösa kvinnor i storstäder i Italien med att: [ ] this is where new lifestyles and less traditional demographic behaviours typically emerge ( Tanturri och Mencarini 2008: 58 ). 3. internationell forskning om frivillig barnlöshet Med moderna värderingar Flera av de aspekter som den tidigare forskningen har lyft fram som typiska för gruppen frivilligt barnlösa kvinnor går att sammanfatta med att de har en icke-traditionell värdegrund. Tidigare forskning, framförallt från USA, har visat att storleken på familjen har ett samband med religiös anknytning, och samma samband tycks finnas när det gäller frivillig barnlöshet. Det handlar då främst om att de utan religiös anknytning uppvisar högre grad av barnlöshet ( Abma och Martinez 2006: 1045, Hoffman och Levant 1985: 198, Houseknecht 1987: 383, Ireland 1993: 170, Tanturri och Mencarini 2008: 58, Veevers 1979: 9 ). Enligt Houseknecht ( 1987 ) tar frivilligt barnlösa kvinnor avstånd från religionen då den många gånger tenderar att definiera barnafödande som en plikt. De moderna värderingarna tycks också omfatta synen på jämställdhet. Callans ( 1986a ) resultat visade att kvinnorna som önskade förbli barnlösa hade högre krav på ett jämställt förhållande än de kvinnor som önskade sig två barn. De kvinnor som önskade förbli barnlösa, liksom de som bara önskade ett barn, ville dessutom i större utsträckning än de som önskade två barn, förbli självständiga både ekonomiskt och socialt samt satsa på karriär och andra intressen. I jämförelse med föräldrar har frivilligt barnlösa par i ett flertal studier visat sig ha mindre nedvärderande föreställningar om kvinnor än föräldrar och ett mer jämställt förhållande ( Bram 1984, Bram 1985, Feldman 1981, Houseknecht 1987, Ireland 1993, Veevers 1979 ). Veevers ( 1979 ) tilllägger att barn kan förstärka traditionella könsroller i ett förhållande. Hoffman och Levant ( 1985 ) lät sina informanter bedöma egenskaper och karaktärsdrag ( vilka kan förstås såsom feminina respektive maskulina ) hos sig själva och hos sin 74 75

39 helen peterson 3. internationell forskning om frivillig barnlöshet partner, och här fann de en trend: [ ] Childfree women tended to view themselves as less sex-typed than Child- Anticipated women ( Hoffman och Levant 1985: 200 ). Enligt Mardy Ireland ( 1993 ) reflekterar frivilligt barnlösa kvinnors svagare orientering mot en traditionell feminin könsroll deras identitetsutveckling i ett samhälle som knyter den feminina identiteten till moderskap. Högutbildade humanister? Ett flertal studier har lyft fram att frivilligt barnlösa, framförallt kvinnor, har betydligt längre utbildning än föräldrar och att de ofta är universitetsutbildade ( Houseknecht 1987, Kemkes-Grottenthaler 2003, Tanturri och Mencarini 2008, Veevers 1979 ). Vissa studier tyder emellertid på att sambandet mellan frivillig barnlöshet och lång utbildning helt saknas för män ( Keizer, Dykstra och Jansen 2007 ). Hoem, Neyer och Andersson ( 2006 ) visar dock, genom analys av registerdata över barnafödande och utbildning för kvinnor födda i Sverige mellan 1950 och 1955, att reproduktiva mönster åtminstone är lika mycket relaterade till utbildningsfält som till utbildningens längd. Kvinnor som arbetar inom hotell- och restaurangbranschen ( kort utbildning ) har till exempel högre barnlöshet än medicine doktorer med en ( lång ) forskarutbildning. Förklaringen är således inte enbart att kvinnor skjuter upp barnafödandet tills de blir äldre och är färdigutbildade och därmed riskerar att bli ofrivilligt barnlösa ( Kemkes- Grottenthaler 2003: 213 ). En annan förklaring kan ha att göra med preferenser för olika livsstilar på liknande sätt som sambanden beskrivs mellan barnlöshet och singel- och samboskap. De intressen och egenskaper som får en individ att välja en specifik utbildning förknippas också med inställningen till att skaffa barn ( Hoem, Neyer och Andersson 2006: 340 ). Det valet reflekterar individens preferenser, vilka också omfattar attityder till barnafödande. Tidigare forskning har pekat ut en särskilt hög grad av barnlöshet bland kvinnor som utbildat sig inom humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen ( Kemkes-Grottenthaler 2003, Park 2005 ). Det är också inom dessa grupper ( bibliotekarier, teologer och konstnärer ) som Hoem, Neyer och Andersson ( 2006 ) finner den högsta barnlösheten. Lyckliga och friska? Ett återkommande tema inom den tidigare forskningen är jämförelser mellan frivilligt barnlösa och föräldrar avseende huruvida någon grupp är friskare eller lyckligare än den andra eller lever i ett lyckligare äktenskap. Enligt Houseknecht ( 1987 ) är nämligen en vanlig uppfattning att barn är en central ingrediens i ett lyckligt äktenskap. De frivilligt barnlösas äktenskap uppfattas därmed som mindre tillfredsställande och mindre lyckliga ( Blake 1979 ). Resultaten från flera tidigare studier visar att frivilligt barnlösa kvinnor har högre äktenskaplig tillfredsställelse än mödrar ( Bram 1974, Twenge, Campbell och Foster 2003, Polonko, Scanzoni och Teachman 1982, Powdthavee 2009 ). 7 Andra forskare lyfter fram att resultaten är motstridiga och inte ger något entydigt svar ( Park 2005 ). Huruvida ett äktenskap är lyckligt eller inte är en alltför komplicerad fråga för att enbart kunna sättas i samband med huruvida det finns barn eller inte i förhållandet. En huvudsaklig källa till stress i ett parförhållande är dock oförmågan att komma överens om fördelningen av ansvar för barnomsorg och hushållsarbete ( Ramu 1984 ). 7 Viktigt att observera i samband med forskning som sysslar med den här typen av frågor är att alla studier inte explicit intresserar sig för frivillig barnlöshet. Då det inte alltid framgår av statistiken om barnlösheten är frivillig eller ofrivillig är distinktionen inte alltid möjlig att ta hänsyn till

40 helen peterson 3. internationell forskning om frivillig barnlöshet Enligt tidigare forskning kännetecknas också barnlösa pars äktenskap av större interaktion. De talar i högre utsträckning med varandra om arbete, hälsa, känslor, gemensamma vänner och politik. En förklaring till detta skulle kunna vara att ett barn kommer i vägen för och förhindrar parets kommunikation ( Feldman 1981: 598 ). Ramus ( 1984 ) studie visade att få av de intervjuade menade att missnöje med äktenskapet var relaterat till barn; snarare var det tvärtom så att barnen bidrog till att stärka förhållandet. De barnlösa tenderar dock att tillskriva sin äktenskapliga tillfredsställelse avsaknaden av barn. Houseknecht ( 1987 ) sätter den här forskningen i relation till förekomsten av ett allmänt antagande om att det i de barnlösas liv skulle fattas något. Enligt Houseknecht visar emellertid forskningen att om frånvaron av barn skapar ett tomrum i de barnlösas liv så lyckas de fylla det med något annat eftersom de inte uppvisar en lägre grad av lycka eller lägre grad av tillfredsställelse med sina liv eller äktenskap än föräldrar. Resultaten visar inte heller någon skillnad mellan barnlösa äktenskap och äktenskap med barn när det gäller risken för skilsmässa ( Veevers 1979 ). Jämförelsen mellan frivilligt barnlösa och föräldrar har också riktat uppmärksamheten mot andra aspekter. Dessa studier visar att barnlösa tycks ha en något lägre grad av sjukdom, trots att en vanlig föreställning är den motsatta ( Magarick och Brown 1981, Veevers 1974 ). Kendig et al. ( 2007 ) jämförde data från Australien, Finland och Nederländerna och fann få skillnader mellan föräldrar och barnlösa. De skillnader som ändå fanns ( i Finland och Nederländerna ) går att hänföra till ( o )hälsosamt leverne ( avseende rökning, alkoholkonsumtion och motion ) relaterat till den sociala kontrollfunktion som föräldraskap utövar. Att bli förälder innebär ( ofta ) att personen ifråga avstår från att riskera sin hälsa på grund av internaliserade normer om vad som är korrekt beteende av en förälder eller genom att omgivningen explicit uppmanar dem till ett visst beteende. Andra studier har fokuserat på hur ålderdomen ter sig för föräldrar respektive barnlösa. Dessa studier motiveras bland annat av den vanligt förekommande stereotypen om den ensamhet som barnlösa förväntas gå till mötes medan föräldrar har ett större socialt nätverk. Resultaten från de här studierna visar emellertid att de åldrande barnfria inte är mindre tillfredsställda med sina liv än föräldrar ( Park 2005 ). Ensambarn med traumatisk barndom? Tidigare forskning har lyft fram sambanden mellan familjebakgrund, uppväxtförhållanden och frivillig barnlöshet längre fram i livet. Argument om att de frivilligt barnlösa i högre utsträckning än föräldrar är ensambarn återkommer exempelvis ( Houseknecht 1987 ). Sannolikheten för att frivilligt barnlösa kommer från familjer med många syskon är liten ( Kiernan 1989, Tanturri och Mencarini 2008, Veevers 1975 ). Förklaringarna som ges här handlar om ensambarnens tidiga socialisering, beskriven som: [ ] a more favorable intellectual environment, vilket leder till att de i vuxen ålder blir high achievers och relatively autonomous ( Houseknecht 1987: 379 ). Medan vissa studier har visat på ett samband mellan frivillig barnlöshet och positionen att vara äldst i en stor barnaskara ( Ireland 1993: 168, Veevers 1975, 1979 ) har andra studier emellertid inte visat på något tydligt samband mellan frivillig barnlöshet och plats i syskonskaran ( Ramu 1984 ). Erfarenheter under uppväxten av en mamma som är hemmafru har också föreslagits fungera som ett motiv till barnlöshet, framförallt för kvinnor ( Veevers 1979 ). De barnlösa har tolkat att deras egen mor varit missnöjd med sitt liv och att hennes liv påverkats negativt av att hon fått barn och därmed förlorat sin frihet och självständighet. De 78 79

41 helen peterson 3. internationell forskning om frivillig barnlöshet frivilligt barnlösa har då valt bort barn för att undvika liknande upplevelser ( Park 2005 ). Den tidigare forskningens resultat är emellertid inte entydiga heller när det gäller mödrarnas betydelse för frivilligt barnlösa kvinnor ( Houseknecht 1987, Ramu 1984 ). Samma sak gäller i frågan om de frivilligt barnlösa kommer från trygga och stabila hem eller från dysfunktionella hem präglade av till exempel föräldrarnas skilsmässa ( Houseknecht 1987 ). Carolyn Morell ( 1994: 37 ), som intervjuat 34 gifta barnfria kvinnor, beskriver hänvisningar till frivilligt barnlösas negativa barndomsupplevelser som förenklande. En vanlig stereotyp om framförallt kvinnor är annars att deras barnlöshet inte så mycket är ett frivilligt val utan snarare en reaktion på en traumatisk barndom. Mardy Ireland ( 1993: 83 ) avfärdar också denna förklaring genom att föreslå den likvärdiga hypotesen att uppväxt i en dyfunktionell familj lika gärna kan leda till en längtan efter barn för att fylla ett inre tomrum eller för att läka gamla sår från barndomen. De som vet och de som väntar Den forskare som utan motsvarighet citeras, refereras och hänvisas till i flest studier om frivillig barnlöshet är Jean E. Veevers. Det resultat som fått störst genomslag är hennes distinktion mellan huvudsakligen två olika grupper av barnlösa utifrån hur beslutsprocessen rörande barnlösheten ser ut. Veevers benämner grupperna postponers, de som skjuter upp beslutet att skaffa barn, respektive early articulators, de som tidigt tar beslutet att inte skaffa barn. För ungefär en tredjedel av de frivilligt barnlösa paren i Veevers ( 1973, 1979 ) studie kom beslutet om att inte skaffa barn tidigt, redan före giftermålet. Det som utmärker dessa individer är självständighet i beslutet, det vill säga: [ ] they reach their decision without persuasion from a spouse ( Veevers 1979: 16 ). I hälften av de här paren kommer kvinnan och mannen på egen hand fram till samma beslut. I de övriga fallen är kvinnan snabbare att komma fram till beslutet och influerar, utan att övertala, mannen. Beslutsprocessen för gruppen som kallas uppskjutare inleds med att barn skjuts på framtiden tills några specifika mål är uppfyllda. Dessa mål kan till exempel vara att avsluta en utbildning och etablera sig på arbetsmarknaden. När målen är uppfyllda skjuts barn fortsatt fram till en mer diffus framtid. Därefter kan paret allvarligt börja fundera över för- och nackdelar med föräldraskapet. Det slutliga steget är att ta beslutet att inte bli föräldrar, vilket ofta resulterar i sterilisering ( Veevers 1979: 16 ). Annily Campbell ( 1999: 106 ) beskriver emellertid att de 23 barnfria och steriliserade kvinnorna som hon intervjuade hade det gemensamt att de alltid vetat att de inte ville ha barn. Uppskjutet barnafödande aktualiserar den ibland svåra gränsdragningen mellan kvinnor som frivilligt är barnlösa och de som inte kan få barn ( Ireland 1993 ). Kvinnor kan skjuta upp barnafödandet tills det blir svårt eller omöjligt för dem att bli gravida. Uppskjutandet av barnafödandet leder då till ofrivillig barnlöshet ( Kemkes-Grottenthaler 2003 ). Vissa studier lyfter fram och betonar betydelsen av att dessa uppskjutare informeras och görs medvetna om riskerna med att skjuta upp barnafödandet ( Svanberg m.fl ). I stället för att sträva efter att säkerställa en tydlig distinktion mellan frivillig och ofrivillig barnlöshet väljer därför andra forskare att acceptera att det är en flytande gräns mellan de två fenomenen ( Park 2005 ). Gayle Letherby ( 2002 ) föreslår att vi i stället för att utgå från en tydlig distinktion bör betrakta barnlöshet som ett kontinuum där vissa är helt säkra på sitt beslut medan andra tvekar och även ändrar position över tid. Även Ariane Kemkes-Grottenthaler 80 81

42 helen peterson 3. internationell forskning om frivillig barnlöshet ( 2003 ) särskiljer gruppen barnlösa som skjuter upp barnafödandet och gruppen barnlösa som aktivt har tagit beslutet att inte skaffa barn, men hon lägger också till en tredje grupp: de som fortfarande inte har bestämt sig. Andra forskare har vänt sig emot uppfattningen om att frivillig barnlöshet överhuvudtaget ska förstås som resultatet av ett tydligt och uttryckligt beslut. Keizer, Dykstra och Jansen ( 2007 ) menar att det är mer korrekt att tala om att människor förblir barnlösa snarare än att de väljer barnlöshet. De fokuserar på människors så kallade life pathways och lägger därmed betoningen på hur tidigare upplevelser präglar vårt beteende och hur våra individuella liv växer fram successivt genom de små stegen som tas, snarare än de stora besluten. Det här sättet att studera frivillig barnlöshet lägger inte fokus på individers attityder till barn eller till barnlöshet och uppfattningar om för- eller nackdelar med barnlöshet ( se även Bartlett 1994, Heaton, Jacobson och Holland 1999 ). Beslut och val ska alltså betraktas som komplexa termer i diskussioner om frivillig barnlöshet ( Morell 1994: 48, Letherby 2002: 12 ). Att välja bort barn och föräldraskap En återkommande utgångspunkt för den tidigare forskningen om frivillig barnlöshet är att studera de bakomliggande motiven till den självvalda barnlösheten ( Baum 1983, 1982 ). Veevers ( 1979 ) gör en klassificering när hon delar in de barnlösa i två grupper baserade på motiven till barnlöshet: [ ] those who are primarily against children versus those who are primarily for other things ( Veevers 1979: 17 ). Vissa forskare har velat förklara frivillig barnlöshet med att kvinnor i stället för barn och familj valt att satsa på utbildning och karriär. Deras val har på så sätt varit ett positivt val de har snarare än valt bort barn valt något annat i stället ( Abma och Martinez 2006, Ireland 1993, Veevers 1979 ). För andra kvinnor ser valsituationen annorlunda ut. Vissa kvinnor upplever en stark olust inför att bli gravida, och förlossningsskräck förekommer både bland frivilligt barnlösa och mödrar. Även om den här typen av rädslor inte anses vara det starkaste motivet för frivillig barnlöshet kan sådana rädslor bli slutgiltigt avgörande ( Veevers 1979 ). Frivilligt barnlösa kvinnor har dessutom uppgivit en avsaknad av modersinstinkt som motiv till barnlösheten ( Bartlett 1994: 50ff, Morell 1994: 66, Park 2005: 394 ). I grunden kan också ett ointresse för, eller ogillande av, barn vara ett motiv till barnlösheten. Vissa studier tyder på att det här är ett motiv som fler frivilligt barnlösa kvinnor än frivilligt barnlösa män uppger ( Park 2005: 380 ). Ytterligare ett motiv till barnlöshet kan vara de barnlösas tvivel på att de själva skulle klara av att axla rollen som förälder. Det här motivet grundas på berättelser från familjemedlemmar, kollegor, vänner och bekanta som skildrar svårigheterna med att uppfostra barn. Föräldraskapet betraktas som betungande, tråkigt och stressigt. För att klara av det krävs speciella kvaliteter eller talanger som de frivilligt barnlösa upplever sig sakna ( Campbell 1999: 135, Morell 1994: 65, Park 2005 ). Beslutet att inte skaffa barn grundas sålunda på en omsorg om det ofödda barnet som besparas: [ ] the trauma of being reared by psychologically, emotionally, or financially inadequate parents ( Movius 1976: 59 ). De frivilligt barnlösa beskriver sig själva i dessa fall med egenskaper och behov som inte sammanfaller med de som förknippas med en god förälder: behov av ensamhet och lugn och ro, inåtvändhet, oro, brist på tolerans, känslighet, otålighet och perfektionism ( Bartlett 1994: 67ff, Park 2005: 389 )

43 helen peterson Ekonomiskt-rationella motiv till barnfrihet Ett återkommande motiv till självvald barnlöshet har beskrivits vara den höga ekonomiska kostnad som förknippas med föräldraskap ( Movius 1976 ). Ett ekonomiskt-rationellt resonemang väger ekonomiska för- och nackdelar med att ha barn ( Foster 2000 ). Barn är nuförtiden inte längre en ekonomisk investering. Barn bidrar inte genom arbete till hushållets inkomster. Inte heller är barn viktiga för att ta hand om föräldrarna när de blir äldre ( Blake 1979 ). I stället är barn en ekonomisk belastning ( Tanturri och Mencarini 2008 ). Även om barn inte har samma positiva ekonomiska värde som tidigare i historien har de fortfarande ett socialt värde. Enligt Blake ( 1979 ) är det här värdet högre för personer med lägre socioekonomisk status, vilka också önskar och får fler barn. Att ekonomiskt-rationella överväganden förekommer i de frivilligt barnlösas berättelser är enligt Park ( 2005 ) inte överraskande då individen i vårt samhälle förväntas grunda sitt handlande på instrumentella motiv och logiska kostnadskalkyler. I enlighet med detta resonemang visar också ett flertal studier att de frivilligt barnlösa i stor utsträckning är höginkomsttagare inom högstatusyrken ( Abma och Martinez 2006, Hoffman och Levant 1985, Houseknecht 1987, Veevers 1979 ). När det gäller inkomst är dock inte den tidigare forskningen entydig ( Heaton, Jacobson och Holland 1999: 535 ). För männen tycks dessutom det omvända gälla: [ ] the higher the husband s income, the more likely it is that the couple will intend a first birth ( Houseknecht 1987: 382, se även Kiernan 1989: 387 ). Moderskap förstås dessutom ofta som ett hinder i vägen för kvinnors karriärmöjligheter ( Kemkes-Grottenthaler 2003, Tanturri och Mencarini 2008, Veevers 1979 ). Utgångspunkten i de här resonemangen är att kvinnors ökande arbetskraftsdeltagande och längre utbildning 3. internationell forskning om frivillig barnlöshet bidrar till en sjunkande fertilitet ( Blake 1979: 246, Houseknecht 1982, Macunovich 1995: 244 ). Utifrån det ekonomiskt-rationella perspektivet motiverar hänsynstaganden till karriärmöjligheter barnlösheten, i synnerhet för kvinnor ( Houseknecht 1987, Koropeckyj-Cox och Pendell 2007, Svanberg m.fl ). I Kristin Parks ( 2005 ) studie beskrev kvinnorna ( i betydligt större utsträckning än männen ) barnlösheten som ett nödvändigt villkor för deras yrkesmässiga framgångar eftersom de därigenom kunde investera nödvändig tid och energi i sin karriär och gå in för sin yrkesroll. Det beskrevs emellertid som ett individuellt beslut utan hänvisningar till strukturella omständigheter ( bristande barnomsorg och föräldraförsäkringssystem ). De internationella studier som har riktat uppmärksamhet mot frivillig barnlöshet utifrån ett karriärperspektiv har i många fall fokuserat på kvinnor som arbetar antingen i chefsposition eller som forskare ( se t ex Wood och Newton 2006 ). I den tyska kontext som Kemkes-Grottenthaler ( 2003 ) forskar inom är valet mellan karriär och familj explicit. Kvinnorna inom den akademiska världen i Tyskland: [ ] are forced to make tough choices between reproductive and career goals ( Kemkes-Grottenthaler 2003: 214 ). Barnlöshet blir ett nödvändigt medel för att nå målet: en framgångsrik karriär ( Park 2005 ). Det här är samma resonemang som motiverar de som skjuter upp barnafödandet. Oro för framtida ekonomisk status, utbildningsmål och karriärambitioner bidrar till att kvinnor skjuter upp barnafödandet, ibland tills det blir för sent ( Heaton, Jacobson och Holland 1999, Kemkes-Grottenthaler 2003, Mulder 2003 ). Abma och Martinez ( 2006 ) menar att det faktum att den frivilliga barnlösheten inte tycks öka i någon avsevärd utsträckning tyder på att möjligheterna för kvinnor att kombinera barnafödande med en yrkeskarriär har ökat

44 helen peterson Frihetsbehov Det är långt ifrån alla som uppger snäva ekonomiskt-rationella motiv till sin barnfrihet. I flera studier anges frihetsbehovet som det starkaste motivet till barnlösheten. Här handlar det om att inte vara villig att göra de uppoffringar som krävs av föräldrar ( Bartlett 1994, Baum och Cope 1980, Movius 1976, Tanturri och Mencarini 2008 ). Moderskapet uppfattas av de frivilligt barnlösa som synnerligen tidskrävande, medan den barnlösa livsstilen förknippas med olika frihetsaspekter: att vara rörlig geografiskt och yrkesmässigt, att kunna föra stimulerande samtal och utbyta idéer, att ha en yrkeskarriär, att vara social och ha ett stort umgänge, att kunna ägna sig åt fritidsintressen, få utlopp för en kreativ energi och att inte känna sig låst vid hemmet. De barnlösa motiveras därför av att de ser fler sociala fördelar med att förbli barnlösa än vad de ser följer med ett liv som förälder ( Ireland 1993, Morell 1994, Veevers 1979 ). Victor Callans ( 1986 a) studie visade att barnlösa kvinnor betraktar föräldraskapet som mer problematiskt i relation till yrkeslivet än vad mödrar eller kvinnor som vill ha barn gör. De frivilligt barnlösa i den studien hade också traditionella uppfattningar om mödrar som yrkesarbetade, bland annat att det var fel av dem att yrkesarbeta medan barnet var litet. De frivilligt barnlösa tog detta som ett tecken på att mödrarna inte fann någon tillfredsställelse i att vara mamma och som en bekräftelse på att de gjort rätt som valt bort barn. Barnlösheten förstås här som nödvändig för att kunna leva ett lyckligt liv. Snarare än att de frivilligt barnlösa upplever att de tvingas ge avkall på ett liv med barn upplever de sitt liv utan barn såsom komplett och tillfredsställande. Livet med barn förstås då som mindre önskvärt än det barnlösa livet. Det här är motiv som både frivilligt barnlösa 3. internationell forskning om frivillig barnlöshet kvinnor och män uppgivit i tidigare studier ( Abma och Martinez 2006, Park 2005 ). 8 Attityder till frivillig barnlöshet Tidigare forskning har belyst de utmaningar som frivilligt barnlösa möter. De här utmaningarna ska förstås i relation till samhällets normer rörande föräldraskap, vilka konstruerar de frivilligt barnlösa som avvikare ( Houseknecht 1987 ). Att bilda familj betraktas som det normala beteendet och uppfattas reflektera en stabil och välanpassad personlighet. De frivilligt barnlösa har därmed betraktats som: [ ] a deviant category: statistically, socially, ethically, and perhaps even psychologically ( Veevers 1975: 473 ). Brottet mot förväntningarna på familjebildning gör att de frivilligt barnlösa blir föremål för negativa föreställningar och stereotypisering från det omgivande samhället ( Houseknecht 1987, Peterson 1983 ). Stereotypernas grund kan sökas i föreställningarna om att det är naturligt att få barn och att det därför är onaturligt, mot människans egen natur, att inte bli förälder ( Veevers 1979, Veevers 1974 ). Forskning från USA och Storbritannien visar hur frivilligt barnlösa kvinnor blir ifrågasatta och marginaliserade och tillskrivs negativa attribut såsom självupptagna, kalla, okvinnliga, karriärister och materialistiska ( Bartlett 1994, Campbell 1999, Gillespie 2000, Letherby 1994, Morell 1994, Park 2002, Ramsay och Letherby 2006, Somers 1993 ). Stereotyperna förklarar vidare att frivilligt barnlösa individer är omogna, egoistiska, ensamma, olyckliga och otillfredsställda ( Houseknecht 1987, Veevers 1974, 1979 ). 8 I litteraturen nämns ytterligare motiv till frivillig barnlöshet. Dessa tas emellertid bara upp i några enstaka studier och ägnas därför inte mer uppmärksamhet här. Det handlar exempelvis om osäkerhet gällande den nuvarande relationens varaktighet och om att kvinnor kan välja bort barn om de har omsorgsansvar för sina föräldrar ( Tanturri och Mencarini 2008 )

45 helen peterson 3. internationell forskning om frivillig barnlöshet Det finns också föreställningar om att de frivilligt barnlösa missar viktiga delar i sin egen personliga utveckling genom att de inte blir föräldrar ( Dykstra och Hagestad 2007, Veevers 1979 ). Enligt det här argumentet mognar vi som människor när vi blir föräldrar och utvecklar goda egenskaper genom att exempelvis bli mindre självcentrerade och egoistiska, något de frivilligt barnlösa missar ( Park 2005 ). Barnlösa kvinnor, i synnerhet de över 35 år, löper dessutom risken att få sin kvinnlighet ifrågasatt av omgivningen ( Ramsay och Letherby 2006, Somers 1993 ). Könsidentiteten, det vill säga samhörigheten och gemenskapen med det egna könet, i det här fallet andra kvinnor, kan därmed komma att utmanas vid barnlöshet, liksom kvinnans positiva självbild ( Letherby 1999 ). Här finns också en risk att de frivilligt barnlösa övertar omgivningens uppfattningar om dem som avvikande, vilket kan leda till tvivel, oro och svag självkänsla ( Calhoun och Selby 1980 ). Framförallt har stereotyperna framkommit genom de frivilligt barnlösas egna framställningar att deras beslut att inte skaffa barn blir ifrågasatt av omgivningen ( Veevers 1980, 1979 ). Den tidigare forskningen har återkommande rapporterat om de frivilligt barnlösas upplevelser av att bli betraktade som avvikande, av att bli ifrågasatta och stigmatiserade ( Baum och Cope 1980, Gillespie 2000, Houseknecht 1987, Letherby 2002, Veevers 1979 ). Men stereotyperna har också synliggjorts genom olika slags attitydundersökningar ( Calhoun och Selby 1980, Callan 1983 ). Flera studier hävdar att attityderna gentemot frivilligt barnlösa kvinnor börjar fördändras, något som inte entydigt har visats ( Houseknecht 1987 ). Det har också hävdats att en ökande press på frivilligt barnlösa går att knyta till den i dag alltmer spridda användningen av konstgjord befruktning ( Letherby 2002, Fjell 2008, Tanturri och Mencarini 2008 ). Andra studier visar att en majoritet av de frivilligt barnlösa kvinnorna inte upplever några negativa sidor av att förbli barnlösa ( Baum och Cope 1980 ). Vilken betydelse omgivningens attityder har för de frivilligt barnlösa är därför oklart. Det är ju exempelvis tydligt att de står emot omgivningens förväntningar på att få barn ( Veevers 1979 ). De frivilligt barnlösas strategier Hur lyckas då de frivilligt barnlösa stå emot pressen att skaffa barn som kommer från omgivningens förväntningar? Och hur kan de bemöta ifrågasättande och upplevelser av utanförskap? De här frågorna har varit centrala att besvara inom den tidigare forskningen. Resultaten från tidigare forskning visar att de frivilligt barnlösa förblir relativt oberörda av det omgivande samhällets dominerande norm om kärnfamiljer och föräldraskap ( Veevers 1975 ). Tidigare forskning har riktat fokus mot betydelsen av vänner och medlemskap i organisationer. För att de som önskar leva ett barnfritt liv ska kunna stå emot trycket från omgivningens förväntningar är det av stort värde att familj och vänner uttrycker stöd för en barnfri livsstil. Sådant stöd minskar betydelsen av ogillande från det övriga samhället och möjliggör för den frivilligt barnlöse att behålla en positiv identitet som barnlös. De vars åsikter de frivilligt barnlösa värderar högst blir också de åsikter som vägs in i beslutet att förbli barnlösa ( Houseknecht 1977b, 1987 ). Tillsammans med vänner som delar den positiva uppfattningen om den barnfria livsstilen kan de frivilligt barnlösa skapa en grupp med egna normer ( Houseknecht 1987: 387 ). Den här strategin innebär också att de isolerar sig från motstridiga normsystem genom att välja sitt umgänge, till exempel sluta umgås med vänner som har blivit föräldrar och utesluta de som tjatar om barn ur sin vänskapskrets. Det här kan dock leda till isolering. I sådana fall kan 88 89

46 helen peterson 3. internationell forskning om frivillig barnlöshet lösningen vara att söka medlemskap i organisationer för frivilligt barnlösa, som finns i USA ( såsom National Organization for Non-Parents ). En annan strategi är att flytta från landsbygd till storstad, som antas präglas av en större acceptans ( Veevers 1979 ). Kvinnors hanterande av en marginaliserad position samt omgivningens ifrågasättande och förväntningar har i internationell forskning om frivillig barnlöshet uppmärksammats i termer av olika handlingsstrategier ( Somers 1993 ). Kristin Park ( 2002 ) åskådliggör i sin forskning från USA hur frivilligt barnlösa kvinnor bemöter och hanterar omgivningens negativa attityder genom olika strategier och tekniker, så kallad stigma management ( Park 2002: 30 ). Kvinnornas strategier omfattade bland annat en omdefiniering av den egna situationen såsom ofrivilligt barnlösa, eller att de bara sköt upp barnafödandet på grund av utbildning eller karriärambitioner, två betydligt mindre stigmatiserade positioner ( se även DeOllos och Kapinus 2002, Letherby 2002, Park 2005, Wood och Newton 2006 ). En annan strategi är att de frivilligt barnlösa i sin tur kritiserar föräldrar i samhället, exempelvis för att fatta beslut rörande familjebildning på ett oreflekterat sätt eller för att uppleva att deras liv är meningsfulla ( Park 2005 ). Frivilligt barnlösa kan tolka andras beslut att skaffa barn såsom oreflekterade, oansvariga och motiverade av en önskan att leva upp till kulturella och sociala förväntningar på vad som krävs av en vuxen samhällsmedborgare eller att bekräfta en feminin eller maskulin identitet ( Park 2005 ). Samhällets förväntningar om familjebildning betraktas således som avgörande för de som blir föräldrar. De har, till skillnad från de frivilligt barnlösa, påverkats av samhällets normer om kärnfamiljen ( Veevers 1974 ). De frivilligt barnlösa framställs därför ibland som särdeles starka, individualistiska och autonoma människor då de kan stå emot starka påtryckningar från samhället ( Houseknecht 1977b ). De frivilligt barnlösa kan också definiera om omgivningens ogillande till att handla om avundsjuka ( Veevers 1975, 1979 ). Moderskap och kvinnlighet Den tidigare forskningens fokus på frivilligt barnlösa kvinnor kan förklaras med att våra föreställningar om kvinnlighet och om vad en kvinna är utmanas när kvinnor frivilligt avstår från att skaffa barn ( Ireland 1993, Letherby 1994, Morell 1994 ). Omgivningens svårigheter att hantera frivillig barnlöshet är förenat med att ( biologiskt ) moderskap och ( kulturell ) moderlighet förstås som en väsentlig del av den ( normala ) vuxna kvinnans identitet och sociala roll ( Gillespie 2000, 2003, Letherby 1999 ). Vissa forskare har därför föreslagit att frivillig barnlöshet kan förstås som ett uttryck för kvinnors förmåga att förändra ( förtryckande ) normer för femininitet och skapa nya självbilder och identiteter bortom moderskapet ( Gillespie 2000 ). Återkommande i den tidigare forskningen är emellertid skildringar av hur kvinnor brottas med att skapa en positiv självbild och identitet som kvinna och barnfri ( Ireland 1993, Morell 1994 ). För män har rollen som far inte varit den primära på samma sätt. Det här leder till skillnader i omgivningens reaktioner, då frivilligt barnlösa kvinnor får utstå betydligt mer pronatalistisk press från omgivningen än frivilligt barnlösa män. Det är också frivilligt barnlösa kvinnor som utmålas med de mest negativa stereotyperna: okvinnliga, otillfredsställda, bittra, själviska och desperata ( Calhoun och Selby 1980, Houseknecht 1987, Letherby 2002, Veevers 1979 ). Studier har pekat på att kvinnors och mäns attityder till barnlöshet också skiljer sig åt, även om resultaten inte är entydiga. Kvinnor har eventuellt i större utsträckning positiva attityder till frivillig barnlöshet och till frivilligt barnlösa

47 helen peterson 3. internationell forskning om frivillig barnlöshet Förklaringen till den här skillnaden mellan kvinnors och mäns attityder kan vara att kvinnor är mer medvetna om föräldraskapets fysiska, ekonomiska, sociala och emotionella krav och risker, då de främst drabbar kvinnor ( Houseknecht 1987, Koropeckyj-Cox och Pendell 2007 ). Som redan nämnts tycks det finnas vissa skillnader mellan hur kvinnor och män motiverar sitt val att inte skaffa barn. Bland annat är det fler kvinnor än män som hänvisar till hänsynstaganden rörande överbefolkning ( Movius 1976, Park 2005 ). Denna skillnad mellan könen antas bero på att kvinnor i större utsträckning känner ett behov av att ge socialt accepterade förklaringar till sin önskan att förbli barnlösa. Anledningen till det kan enligt Houseknecht ( 1987 ) ligga i uppfattningar om moderskapet och om att kvinnor traditionellt förväntas: [ ] to care, to give, and to nurture ( Houseknecht 1987: 378 ). Houseknecht ( 1987 ) förklarar även att män är mer benägna att ange ogillande av barn som motiv till sin barnlöshet eftersom det är mer kulturellt accepterat för män än för kvinnor. Däremot angav inga män i Houseknechts studie att de motiverats av tidiga uppväxtförhållanden eller tvivel på sin förmåga att hantera föräldrarollen. Den här skillnaden kan förklaras med att kvinnor mer noggrant har sökt efter svar på frågan om varför de inte vill ha barn. För männen har den frågan inte varit lika viktig då föräldrarollen inte varit den primära rollen för den vuxna mannen på samma sätt som för den vuxna kvinnan. Slutsatsen är att det är viktigt att undersöka både kvinnors och mäns motiv till frivillig barnlöshet, eftersom de skiljer sig åt. Avslutande diskussion: Vad vet vi inte? Trots att den tidigare forskningen tecknar en intressant bild av frivillig barnlöshet, ur många olika perspektiv, finns det luckor. Några av dessa luckor hoppas vi att den här antologin kan bidra till att fylla. Det viktigaste bidraget är att antologin bidrar med kunskap om frivillig barnlöshet i den nordiska samhälleliga kontexten. Genomgående knyts frivillig barnlöshet i den här antologin till några av de mest utmärkande dragen i det nordiska välfärdssamhället. Ramu ( 1984 ) kritiserar den tidigare forskningens individfokus och efterfrågar mer samhällsorienterad forskning om frivillig barnlöshet. Att studera frivillig barnlöshet i en samhällelig kontext som tidigare inte har studerats har ett värde i sig. Som vi har sett i det här kapitlet har sådana studier dessutom ett värde i ett bredare perspektiv. Tidigare forskning har inte kunnat ge entydiga svar på frågor rörande vem som väljer att förbli barnlös och vilka omständigheter som kan påverka valet. Resultaten är beroende av den samhälleliga kontext vari fenomenet har studerats. Att det redan finns en mängd studier på området betyder således inte att det inte finns något att lära om frivillig barnlöshet. Förutom det övergripande perspektivet att studera frivillig barnlöshet i den nordiska kontexten bidrar antologin också med nya perspektiv på kvinnors och mäns självvalda barnlöshet. Två av antologins kapitel lyfter fram frivilligt barnlösa män, vilka i tidigare forskning har kommit i andra hand ( se kapitel 9 Engwall och 10 Jensen ). Flera av de tidigare studierna på området påpekar att vi inte har kunskap om den sociala press som utövas på frivilligt barnlösa, utöver deras egna rapporterade upplevelser ( Peterson 1983, Veevers 1975 ). I den här antologin försöker vi ge en annorlunda bild av den här pressen genom att bland annat studera medias rapportering om frivillig barnlöshet ( se kapitel 4 Peterson och Fjell ). Genomgående har det här kapitlet visat att resultaten 92 93

48 helen peterson 3. internationell forskning om frivillig barnlöshet från den tidigare forskningen inte är entydiga. Forskningens motsägelsefulla och motstridiga resultat kan delvis hänföras till vikten av att kontextualisera resultaten och ta hänsyn till samhällsutvecklingen sedan de första studierna genomfördes i 1970-talets USA. Det gäller bland annat resultaten rörande sambanden mellan frivillig barnlöshet och utbildning, yrke och karriär. Kvinnors arbetskraftsdeltagande ser exempelvis annorlunda ut i dag än då. Sverige, liksom övriga nordiska länder, utgör en intressant kontext i sammanhanget då dessa samhällen präglas av kvinnors höga arbetskraftsdeltagande sedan flera decennier tillbaka. I antologins inledningskapitel beskrevs de politiska ambitioner i Sverige som syftat till att underlätta kombinationen av familj och förvärvsarbete, även för kvinnor. Relationen mellan könen har också förändrats på flera sätt. Omsorgen om barn är inte längre lika självklart uteslutande kvinnans ansvar. Våra nordiska länder genomsyras i hög grad av en jämställdhetstanke även om den inte alltid realiseras fullt ut i praktiken. Forskning från de nordiska länderna torde således kunna bidra med angelägen ny kunskap när det gäller frivillig barnlöshet, jämställdhet och arbetskraftsdeltagande. Enligt Houseknecht ( 1987 ) är en av uppgifterna för den framtida forskningen om frivillig barnlöshet att göra en distinktion mellan olika grupper av frivilligt barnlösa för att på så sätt upprätta en mer rättvis typologi över de frivilligt barnlösa. Vi intar i den här antologin en helt annan position i den frågan. Den läsare som söker efter tydliga modeller som förklarar varför vissa är frivilligt barnlösa eller typologier över olika grupper av frivilligt barnlösa blir besviken. Vi visar snarare på hur sådana modeller och typologier är förenklande och även direkt missvisande, framförallt om den nationella och samhälleliga kontexten inte tas med i beräkningen. Det här kapitlet har också visat på hur forskningsresultaten rörande frivillig barnlöshet kan bero på urvalsstrategier och metodologiska val. Det kan för forskare vara svårt att finna informanter till studier om frivillig barnlöshet, dels för att de är en minoritetsgrupp i samhället, dels för att det fortfarande kan vara känsligt att träda fram som frivilligt barnlös. Forskarnas urval kan därmed bli snedvridet om informanterna hämtas ur atypiska grupper, såsom de som steriliserat sig ( vilka forskare kan komma i kontakt med via kliniker ), de som är medlemmar i organisationer för barnfria ( vilka kan kontaktas via organisationernas hemsidor eller maillistor ), eller kvinnor som är ovanligt framgångsrika i sitt yrkesliv ( och därför blir mer synliga i samhället och lättare för forskare att hitta ) ( Veevers 1979 ). Forskningsstudierna i den här antologin har tillämpat olika urvalsstrategier och olika sätt att nå de frivilligt barnlösa och bidrar även på så sätt till att ge en rik, nyanserad och komplex bild av vad det innebär att leva som frivilligt barnlös i vårt nutida, nordiska samhälle

49 helen peterson 3. internationell forskning om frivillig barnlöshet Referenser Abma, Joyce C. och Martinez, Gladys M. ( 2006 ) Childlessness Among Older Women in the United States: Trends and Profiles. Journal of Marriage and Family, vol. 68, no. 4: Bartlett, Jane ( 1994 ) Will You be Mother? Women Who Choose to Say No. London: Virago Press. Baum, Frances E. ( 1982 ) Voluntary childlessness and contraception: problems and practices. Journal of Biosocial Science, vol. 14, no. 1: Baum, Frances E. ( 1983 ) Orientations Towards Voluntary Childlessness. Journal of Biosocial Science, vol. 15, no. 2: Baum, Frances E. och Cope, David R. ( 1980 ) Some characteristics of intentionally childless wives in Britain. Journal of Biosocial Science, vol. 12, no. 3: Blake, Judith ( 1979 ) Is Zero Preferred? American Attitudes Toward Childlessness in the 1970s. Journal of Marriage and the Family, vol. 41, no. 2: Bloom, David E. och Pebley, Anne R. ( 1982 ) Voluntary Childlessness: A Review of the Evidence and Implications. Population Research and Policy Review, vol. 1, no. 3: Bram, Susan ( 1974 ) To have or not to have: A social psychological study of voluntarily childless couples, parents-to-be, and parents. The University of Michigan. Bram, Susan ( 1984 ) Voluntarily Childless Women: Traditional or Nontraditional? Sex Roles, vol. 10, no. 3/4: Bram, Susan ( 1985 ) Childlessness Revisited: a Longitudinal Study of Voluntarily Childless Couples, Delayed Parents, and Parents. Journal of Family and Economic Issues, vol. 8, no. 1: Burnside, B. ( 1977 ) Gender roles and lifestyle: A sociocultural study of voluntary childlessness. University of Washington, Seattle. Calhoun, Lawrence G. och Selby, James W. ( 1980 ) Voluntary Childlessness, Involuntary Childlessness, and Having Children: A Study of Social Perceptions. Family Relations, vol. 29, no. 2: Callan, Victor J. ( 1983 ) Perceptions of Parenthood and Childlessness: A Comparison of Mothers and Voluntarily Childless Wives. Population and Environment, vol. 6, no. 3: Callan, Victor J. ( 1984 ) Voluntary childlessness: early articulator and postponing couples. Journal of Biosocial Science, vol. 16, no. 4: Callan, Victor J. ( 1986a ) The Impact of the First Birth: Married and Single Women Preferring Childlessness, One Child, or Two Children. Journal of Marriage and the Family, vol. 48, no. 2: Callan, Victor J. ( 1986b ) Single women, voluntary childlessness and perceptions about life and marriage. Journal of Biosocial Science, vol. 18, no. 4: Campbell, Annily ( 1999 ) Childfree and Sterilized. Women s Decisions and Medical Responses. London & New York: Cassell. Carlisle, Elaine ( 1982 ) Fertility control and the voluntarily childless: an exploratory study. Journal of Biosocial Science, vol. 14, no. 2: Davis, Nancy J. ( 1982 ) Childless and Single-Childed Women in Early Twentieth-Century America. Journal of Family Issues, vol. 3, no. 4: DeOllos, Ione Y. och Kapinus, Carolyn A. ( 2002 ) Aging Childless Individuals and Couples: Suggestions for New Directions in Research. Sociological Inquiry, vol. 72, no. 1: Dykstra, Pearl A. och Hagestad, Gunhild ( 2007 ) Roads Less Taken. Developing a Nuanced View of Older Adults Without Children. Journal of Family Issues, vol. 28, no. 10: Feldman, Harold ( 1981 ) A Comparison of Intentional Parents and Intentionally Childless Couples. Journal of Marriage and the Family, vol. 43, no. 3: Fjell, Tove Ingebjørg ( 2005b ) Childfree Women Desirable or Deplorable? On Having and Not Having Children and Other People s Views of These More or Less Random Choices. Ethnologia Scandinavia, vol. 35:

50 helen peterson 3. internationell forskning om frivillig barnlöshet Fjell, Tove Ingebjørg ( 2008 ) Å si nei til meningen med livet? En kulturvitenskapelig analyse av barnfrihet. Trondheim: Tapir Akademisk Förlag. Forsberg, Camilla ( 2008 ) Inte för att jag hatar barn, men En intervjustudie om att inte vilja ha barn. Linköping: Institutionen för samhälls- och välfärdsstudier, Linköpings universitet. Forste, Renata ( 2002 ) Where Are All the Men? A Conceptual Analysis of the Role of Men in Family Formation. Journal of Family Issues, vol. 23, no. 5: Foster, Caroline ( 2000 ) The Limits to Low Fertility: A Biosocial Approach. Population and Development Review, vol. 26, no. 2: Gillespie, Rosemary ( 2000 ) When No Means No: Disbelief, Disregard and Deviance as Discourses of Voluntary Childlessness. Women s Studies International Forum, vol. 23, no. 2: Gillespie, Rosemary ( 2003 ) Childfree and Feminine. Understanding the Gender Identity of Voluntarily Childless Women. Gender & Society, vol. 17, no. 1: Greene, Margaret E. och Biddlecom, Ann E. ( 2000 ) Absent and Problematic Men: Demographic Accounts of Male Reproductive Roles. Population and Development Review, vol. 26, no. 1: Hagestad, Gunhild O. och Call, Vaughn R. A. ( 2007 ) Pathways to Childlessness. A Life Course Perspective. Journal of Family Issues, vol. 28, no. 10: Hamilton, M. R. ( 1976 ) Application of a utility-cost decision model to a comparison of intentionally childless couples and parent couples. University of Maryland. Heaton, Tim B., Jacobson, Cardell K. och Holland, Kimberlee ( 1999 ) Persistence and Change in Decisions to Remain Childless. Journal of Marriage and the Family, vol. 61, no. 2: Hoem, Jan M., Neyer, Gerda och Andersson, Gunnar ( 2006 ) Education and childlessness. The relationship between educational field, educational level, and childlessness among Swedish women born in Demographic Research, vol. 14, no. 15: Hoffman, Susan R. och Levant, Ronald F. ( 1985 ) A Comparison of Childfree and Child-Anticipated Married Couples. Family Relations, vol. 34, no. 2: Houseknecht, Sharon K. ( 1977a ) Wives but not mothers: Factors influencing the decision to remain voluntarily childless. Pennsylvania State University, University Park. Houseknecht, Sharon K. ( 1977b ) Reference Group Support for Voluntary Childlessness: Evidence for Conformity. Journal of Marriage and the Family, vol. 39, no. 2: Houseknecht, Sharon K. ( 1982 ) Voluntary Childlessness. Journal of Family Issues, vol. 3, no. 4: Houseknecht, Sharon K. ( 1987 ) Voluntary Childlessness i Sussman, Marvin B. och Steinmetz, Suzanne K. ( red. ) Handbook of Family and Marriage. New York and London: Plenum Press. Högberg, Ulf och Åkerman, Sune ( 1990 ) Reproductive patterns among women in 19 th century Sweden. Journal of Biosocial Science, vol. 22, no. 1: Ireland, Mardy S. ( 1993 ) Reconceiving Women. Separating Motherhood from Female Identity. New York & London: The Guildford Press. Jones, S. H. ( 1978 ) Toward a psychological profile of voluntary childfree women. California School of Professional Psychology, Los Angeles. Jönsson, Katja och Norman, Therese ( 2000 ) Jo, men jag vill säkert ha barn, som alla andra En kvalitativ studie av samhällets förväntningar på kvinnor att bli mödrar. Uppsala: Sociologiska institutionen, Uppsala universitet. Keizer, Renske, Dykstra, Pearl A. och Jansen, Miranda D. ( 2007 ) Pathsways into Childlessness: Evidence of Gendered Life Course Dynamics. Journal of Biosocial Sciences, vol. 40, no. 6: Kemkes-Grottenthaler, Ariane ( 2003 ) Postponing or rejecting parenthood? Results of a survey among female academic professionals. Journal of Biosocial Science, vol. 35, no. 2: Kendig, Hal, Dykstra, Pearl A., van Gaalen, Ruben I. och Melkas, Tuula ( 2007 ) Health of Aging Parents and Childless Individuals. Journal of Family Issues, vol. 28, no. 11: Kiernan, Kathleen E. ( 1989 ) Who remains childless? Journal of Biosocial Science, vol. 21, no. 4: Kiser, Clyde V. ( 1939 ) Voluntary and Involuntary Aspects of Childlessness. The Milbank Memorial Fund Quarterly, vol. 17, no. 1: Koropeckyj-Cox, Tanya och Pendell, Gretchen ( 2007 ) The Gender Gap in Attitudes About Childlessness in the United States. Journal of Marriage and Family, vol. 69, no. 4: Kurdek, Lawrence A. ( 2001 ) Differences Between Heterosexual

51 helen peterson 3. internationell forskning om frivillig barnlöshet Nonparent Couples and Gay, Lesbian and Heterosexual-Parent Parents. Journal of Family Issues, vol. 22, no. 6: Letherby, Gayle ( 1994 ) Mother or Not, Mother or What? Problems of Definition and Identity. Women s Studies International Forum, vol. 17, no. 5: Letherby, Gayle ( 1999 ) Other than Mother and Mothers as Others: the Experience of Motherhood and Non-Motherhood in Relation to Infertality and Involuntary Childlessness. Women s Studies International Forum, vol. 22, no. 3: Letherby, Gayle ( 2002 ) Childless and Bereft? Stereotypes and Realities in Relation to Voluntary and Involuntary Childlessness and Womanhood. Sociological Inquiry, vol. 72, no. 1: Letherby, Gayle och Williams, Catherine ( 1999 ) Non-Motherhood: Ambivalent Autobiographies. Feminist Studies, vol. 25, no. 3: Levine, J. O. ( 1978 ) Voluntarily childfree women and mothers: A comparative study. Michigan State University. Lichtman, C. H. ( 1976 ) Voluntary childlessness: A thematic analysis of the person and the process. Columbia University Teacher s College. Macunovich, Diane J. ( 1995 ) The Butz-Ward Fertility Model in the Light of More Recent Data. The Journal of Human Resources, vol. 30, no. 2: Magarick, R. H. och Brown, R. A. ( 1981 ) Social and Emotional Aspects of Voluntary Childlessness in Vasectomized Childless Men. Journal of Biosocial Science, vol. 12, no. 2: Morell, Carolyn M. ( 1994 ) Unwomanly Conduct. The Challenges of Intentional Childlessness. New York & London: Routledge. Mosher, William D. och Bachrach, Christine A. ( 1982 ) Childlessness in the United States. Journal of Family Issues, vol. 3, no. 4: Movius, Margaret ( 1976 ) Voluntary Childlessness The Ultimate Liberation. The Family Coordinator, vol. 25, no. 1: Mulder, Clara H. ( 2003 ) The Effects of Singlehood and Cohabitation on the Transition to Parenthood in the Netherlands. Journal of Family Issues, vol. 24, no. 3: Nilsson, Gunilla ( 1993 ) Det uteblivna moderskapet: om s k frivillig barnlöshet hos en grupp medelålders kvinnor. Stockholm: Psykologiska institutionen, Stockholms universitet. Ory, M. ( 1976 ) The decision to parent or not: Normative and structural components. Purdue University, Lafayette, Indiana. Park, Kristin ( 2002 ) Stigma Management among the Voluntarily Childless. Sociological Perspectives, vol 45, no. 1: Park, Kristin ( 2005 ) Choosing Childlessness: Weber s Typology of Action and Motives of the Voluntarily Childless. Sociological Inquiry, vol. 75, no. 3: Parr, Nicholas J. ( 2005 ) Family Background, Schooling and Childlessness in Australia. Journal of Biosocial Sciences, vol. 37, no. 2: Petersen, Marsana ( 2008 ) Den frivilligt barnlösa. En etnologisk studie om nutida bilder av frivillig barnlöshet i svenska medier. Lund: Etnologiska institutionen, Lunds universitet. Peterson, Rolf A. ( 1983 ) Attitudes Toward the Childless Spouse. Sex Roles, vol. 9, no. 3: Polonko, Karen A., Scanzoni, John och Tecachman, Jay D. ( 1982 ) Childlessness and Marital Satisfaction. Journal of Family Issues, vol. 3, no. 4: Popenoe, Paul ( 1936 ) Motivation of childless marriages. Journal of Heredity, vol. 27, no. 12: Popenoe, Paul ( 1943 ) Childlessness: Voluntary or involuntary. Journal of Heredity, vol. 34, no. 3: Poston, Dudley L. Jr. och Trent, Katherine ( 1982 ) International Variability in Childlessness. Journal of Family Issues, vol. 3, no. 4: Poston, Dudley L., Kramer, Kathryn B., Trent, Katherine och Yu, Mei Yu ( 1983 ) Estimating voluntary and involuntary childlessness in the developing countries, Journal of Biosocial Science, vol. 15, no. 4: Powdthavee, Nattavudh ( 2009 ) Think having children will make you happy? The Psychologist, vol. 22, no. 4: Ramsay, Karen och Letherby, Gayle ( 2006 ) The Experience of Academic Non-Mothers in the Gendered University. Gender, Work and Organization, vol. 13, no. 1: Ramu, G. N. ( 1984 ) Family Background and Perceived Marital Happiness: A Comparison of Voluntary Childless Couples and Parents. Canadian Journal of Sociology, vol. 9, no. 1: Ramu, G. N. ( 1985 ) Voluntarily Childless and Parental Couples: A Comparison of Their Lifestyle Characteristics. Journal of Family and Economic Issues, vol. 7, no. 3: Rebecca, M. ( 1977 ) Stability and change in the lives of voluntarily

52 helen peterson 3. internationell forskning om frivillig barnlöshet childless couples. University of Michigan. Rowland, Donald T. ( 2007 ) Historical Trends in Childlessness. Journal of Family Issues, vol. 28, no. 10: Somers, Marsha D. ( 1993 ) A Comparison of Voluntarily Childfree Adults and Parents. Journal of Marriage and the Family, vol. 55, no. 3: Svanberg, Agneta Skoog, Lampic, Claudia, Karlström, Per-Olov och Tydén, Tanja ( 2006 ) Attitudes Toward Parenthood and Awareness of Fertility Among Postgraduate Students in Sweden. Gender Medicine, vol. 3, no. 3: Tanturri, Maria Letizia och Mencarini, Letizia ( 2008 ) Childless or Childfree? Paths to Voluntary Childlessness in Italy. Population and Development Review, vol. 34, no. 1: Thoen, G. A. ( 1977 ) Commitment among voluntary childfree couples to a variant lifestyle. University of Minnesota, Minneapolis. Toomey, B. G. ( 1977 ) College women and voluntary childlessness: A comparative study of women indicating they want to have children and those indicating they do not want to have children. Ohio State University, Columbus. Twenge, J. M., Campbell, W. K. och Foster, C. A. ( 2003 ) Parenthood and marital satisfaction. Journal of Marriage and Family, vol. 65, no. 3: Veevers, Jean E. ( 1973 ) Voluntary Childlessness: A Neglected Area of Family Study. The Family Coordinator, vol. 22, no. 2: Veevers, Jean E. ( 1974 ) Voluntary Childlessness and Social Policy: An Alternative View. The Family Coordinator vol. 23, no. 4: Veevers, Jean E. ( 1975 ) The Moral Careers of Voluntarily Childless Wives: Notes on the Defense of a Variant World View. The Family Coordinator, vol. 24, no. 4: Veevers, Jean E. ( 1979 ) Voluntary Childlessness: A Review of Issues and Evidence. Marriage and Family Review, vol. 2, no. 2: Veevers, Jean E. ( 1980 ) Childless by Choice. Toronto: Butterworths. Vitali, Agnese, Billari, Francesco C., Prskawetz, Alexia och Testa, Maria Rita ( 2009 ) Preference Theory and Low Fertility: A Comparative Perspective. European Journal of Population, vol. 25, no. 4: Wood, Glenice J. och Newton, Janice ( 2006 ) Childlessness and Women Managers: Choice, Context and Discourses. Gender, Work and Organization, vol. 13, no. 4:

53 4. bilden av frivillig barnlöshet i media 4. Bilden av frivillig barnlöshet i media Helen Peterson och Tove Ingebjørg Fjell I det här kapitlet vänder vi blickarna mot hur massmedia i Sverige och Norge dels har rapporterat om frivillig barnlöshet som ett samhällsfenomen, dels har porträtterat de frivilligt barnlösa, som grupp och som individer. 1 Massmedias rapportering används emellertid inte som ett material som avspeglar villkoren och förutsättningarna för frivilligt barnlösa. Vi intresserar oss i första hand i stället för hur massmedia rapporterar om fenomenet frivillig barnlöshet och hur media framställer de frivilligt barnlösa ( Fairclough 1995, Hestvik Kleiven 2009 ). Media bidrar till att forma dessa villkor och förutsättningar, och konstruerar sålunda frivillig barnlöshet genom att fenomenet ges specifika betydelser och tillskrivs mening i och med massmedias tolkningar. Massmedias rapportering sker utifrån olika perspektiv som bidrar till att ge ramarna för hur ett fenomen kan och ska förstås ( Calsamiglia & Van Dijk 2004, Giles, Shaw och Morgan 2009 ). Massmedia har stor betydelse i 1 Delar av det norska materialet som redovisas i det här kapitlet har tidigare publicerats i Fjell ( 2008 ) och Fjell ( 2009 ). För insamling och bearbetning av det svenska materialet ansvarar Helen Peterson

54 helen peterson och tove ingebjørg Fjell 4. bilden av frivillig barnlöshet i media vårt samhälle när det gäller att på detta sätt, via meningsskapande, förmedla kunskap om fenomen, grupper och individer ( Hall 1997a ). Vi uppfattar alltså massmedias roll på samma sätt som Anthony Giddens ( 1992: 27 ) när han skriver att massmedia: [ ] do not mirror realities but in some part form them. Att synliggöra bilder, myter och berättelser som skapas, förmedlas och formas i dags- och veckopress har varit ett populärt angreppssätt inom humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning ( se t ex Blomqvist 2005, Eriksson 2007, Eriksson, Henttonen och Meriläinen 2008, Nilsson 2002, Wahl 2002 ). Inspirationen till det här kapitlet kommer bland annat från Kristina Engwalls ( 2005 ) studie om singlar och singelskap ( jfr också Hellesund 2003 ). 2 Engwall kompletterar sin intervjustudie med en studie av schablonbilder av singeln i veckopressen från och 2000-talet. Hon förklarar på följande vis vad studien av tidningsartiklar bidrar med: Artiklarna säger något om tidens anda, men de levererar också ett budskap till sina läsare om vad som kan tolereras och inte tolereras. Veckopressen bidrar till att synliggöra nya livsstilar, men formar också de olika livsstilsidealen. ( Engwall 2005: ) Massmedia synliggör möjliga livsstilar och livsval såsom singellivet, men också, som vi ska se i det här kapitlet, det barnfria livet. På så sätt bidrar massmedia till att öka människors medvetenhet om vilka livsval och positioner som överhuvudtaget är möjliga och eftersträvansvärda och samtidigt vilka som är socialt oacceptabla och stigmatiserade. När 2 Vi vill göra läsaren uppmärksam på att en liknande svensk studie tidigare har genomförts. I sin magisteruppsats i etnologi vid Lunds universitet gör Marsanna Petersen ( 2008 ) en genomgång av nutida bilder av frivillig barnlöshet i svenska medier. massmedia synliggör ett fenomen konstrueras därigenom också tillgängliga ( subjekts )positioner ( Sunderland 2006 ). De bilder av frivillig barnlöshet som massmedia förmedlar kan förstås reflektera redan etablerade uppfattningar om frivilligt barnlösa i samhället. Samtidigt fortsätter de också att påverka ( och förändra ) våra attityder till personer som väljer att inte skaffa barn ( Fairclough 1995 ). I och med att de här bilderna i viss utsträckning sätter ramarna ( frames ) för hur fenomenet ska förstås tillhandahåller de också de standardmanus ( script ) som finns tillgängliga för de frivilligt barnlösa själva när de förhåller sig till sin barnlöshet ( Giles, Shaw och Morgan 2009, Hestvik Kleiven 2009 ). Bilderna av frivillig barnlöshet som förmedlas i massmedia kan dessutom få direkta konsekvenser för hur de frivilligt barnlösa upplever sig själva som skillnadsgjorda utifrån den andres blick ( Hall 1997b, Pickering 2001 ). Att frivilligt barnlösa kvinnor uppmärksammar och registrerar massmedias bild av frivillig barnlöshet framkommer i de intervjustudier som vi också har genomfört. En frivilligt barnlös kvinna förklarar till exempel i en intervju att det är lättare att vara barnfri i dag än för några år sedan. Anledningen beskrivs bland annat vara uppmärksamheten i media: Jag ser en öppning nu. Och ett intresse också i media. Man börjar intressera sig för den här gruppen kvinnor som inte vill ha barn. Som du också gör. Så det börjar bli en nyfikenhet. ( Intervju genomförd av Helen Peterson ) Våra informanter berättar om hur de välkomnar uppmärksamheten som barnfrihet får eftersom uppmärksamheten uppfattas kunna bidra till att barnfrihet blir mindre tabubelagt. Av samma skäl har det även för dessa intervjuade kvinnor varit viktigt att de själva får berätta om sina egna erfarenheter

55 helen peterson och tove ingebjørg Fjell 4. bilden av frivillig barnlöshet i media och därigenom bidra till att barnfrihet synliggörs. 3 Betydelsen av att barnfrihet uppmärksammas i massmedia avspeglas också i de reaktioner som kommer från läsare av tidningar som valt att publicera artiklar på temat. Några dagar efter att en artikel om Lena och Lars, ett par som valt att leva tillsammans utan barn, publicerats i Dagens Nyheter ( 2003a ) togs läsarreaktionerna upp i en separat artikel ( Dagens Nyheter 2003b ). Här beskrivs hur läsare hört av sig och tackat för att tidningen tar upp ämnet självvald barnlöshet. En barnfri kvinna förklarar: Jag vill tro att det går att skapa ett meningsfullt liv utan barn, och nu har jag ju fått en förebild. Intervjun med Lena gav mig både tröst och styrka. Nu är jag inte ensam längre ( Dagens Nyheter 2003b ). Det här är resonemang som kan kopplas till tidigare forskning som lyfter fram betydelsen av reference group support ( Houseknecht 1977 ). I och med att de frivilligt barnlösa utgör en liten grupp i ett samhälle där kärnfamiljen är norm, kan den enskilde individen som önskar leva ett barnfritt liv uppleva ensamhet, isolering och utsatthet. Massmedia kan då bli en synnerligen viktig förmedlare av värderingar och livsval som skiljer sig från majoritetens, och som den enskilde individen därför inte skulle möta annars. Materialet Det finns stora likheter i hur frivillig barnlöshet har behandlats i norska och svenska medier. Media i Norge och Sverige rapporterar exempelvis ibland samma nyheter. Svensk media rapporterar om norska nyheter som rör frivillig barnlöshet 3 Hänvisning till intervjuer med frivilligt barnlösa kvinnor genomförda av Helen Peterson. och tvärtom. 4 Det finns också likheter som fram träder vid en jämförelse mellan den nordiska mediekontexten och en internationell ( det vill säga främst en europeisk och nordamerikansk ) sådan. I framförallt USA har frivillig barnlöshet rönt stor uppmärksamhet under en längre tid. Där har dessutom ämnet uppmärksammats i forskningslitteraturen sedan 1970-talet ( se kapitel 3 Peterson ). Förutom forskningslitteratur, tidningsartiklar och skönlitterära böcker ( Peck 1971, Silverman och Silverman 1971 ) finns det ett stort antal engelskspråkiga diskussionsforum på internet och organisationer enbart för barnfria. 5 I den norska och svenska medievardagen har det i jämförelse skrivits relativt lite om barnfrihet. 6 Med utgångspunkt i att barnfrihet har varit ett avsevärt mycket större tema i internationell press kan det ses som typiskt att den allra tidigaste svenska artikeln om frivillig barnlöshet som vi har hittat överhuvudtaget inte berör svenska förhållanden. Den rapporterar i stället om forskning om frivillig barnlöshet som ett ökande fenomen i USA ( Svenska Dagbladet 1980 ). Flera av de perspektiv och teman som återkommer i senare artiklar nämns emellertid redan här: hur barn är en ekonomisk belastning för kvinnor, hur barnfria kvinnor blir ifrågasatta, hur barn betraktas som meningen med livet, skillnader vad gäller barnlöshet i relation till kön, klass och religion och slutligen också hur ökande jämställdhet mellan könen kan minska kvinnors benägenhet att välja bort barn. Artikeln avslutas med att en koppling görs mellan det här sista resonemanget och utvecklingen i Sverige, vilket är artikelns enda referens till 4 Även nyheter rörande barnlöshet från grannländerna Danmark och Finland rapporteras i både Sverige och Norge ( se t ex Aftonbladet 2009d ). 5 Exempel på sådana organisationer är British Childfree Association, Childfree By Choice, Happily Childfree, World Childfree Association Incorporated, Moral Childfree, No Kidding. 6 För mer detaljer rörande hur frivillig barnlöshet har behandlats i amerikansk och europeisk media i jämförelse med svensk och norsk media, se Fjell 2008:

56 helen peterson och tove ingebjørg Fjell 4. bilden av frivillig barnlöshet i media svenska förhållanden. Slutsatsen från forskningen i USA är att ökad jämställdhet skulle kunna motverka en nedgång i nativiteten, vilket artikelförfattaren konstaterar är: [ ] en slutsats som kanske också kan vara av intresse för svenska politiker ( Svenska Dagbladet 1980 ). Med ojämna mellanrum kommer det emellertid artiklar om att leva utan barn i svensk och norsk massmedia. Det tycks som om barnfrihet lyfts fram mer och mer. 7 Temat dyker upp oftare under 2008 och 2009 än för bara några år sedan. Dessutom har de barnfria i Sverige och Norge börjat organisera sig på samma sätt som i USA. 8 En del av den ökande uppmärksamheten under de senaste åren kan säkert delvis sättas i samband med publiceringen av böcker på ämnet ( jfr Giles, Shaw och Morgan 2009 ). I Sverige släpptes den satiriska boken NO KID. 40 skäl att inte skaffa barn av Corinne Maier på svenska våren Boken uppmärksammades bland annat i Svenska Dagbladet ( 2008a, 2008b ) och i Stockholm Citys artikelserie ( 2008a ). En annan bok som kom 2008 och som gav upphov till ett flertal artiklar i Norge är Tove Fjells Å si nei til meningen med livet? en kulturvitenskapelig analyse av barnfrihet ( Aftenposten 2008d, Bergens Tidende 2008, Dagbladet 2008b, Dagbladet 2009, Nationen 2008b ). Det här kapitlet bygger på ett material bestående av 71 svenska och 50 norska artiklar publicerade mellan 1980 och En anledning till den stora mängden artiklar är 7 Samma trend beskrivs förekomma inom brittisk massmedia. En studie av hur frivillig barnlöshet förekommer och behandlas i brittisk media föreslår att det framförallt efter år 2000 skedde en ökning i intresse för ämnet ( Giles, Shaw och Morgan 2009 ). 8 I Norge startade 2008 hemsidan bestutenbarn.org och i Sverige startade våren 2009 hemsidan barnfri.se. 9 Corinne Maier är fransyska, psykoanalytiker, författare och tvåbarnsmor. Boken innehåller just det som titeln skvallrar om: fyrtio skäl att inte skaffa barn. Boken kan beskrivas som en satir över föräldraskapets våndor, och Maier skriver om detta med en ironisk ton och i detalj utifrån egna erfarenheter. Det handlar bland annat om hur barn kostar pengar, dödar erotiken och krossar ungdomsdrömmar. att vi har utökat sökningen från att enbart omfatta artiklar som uteslutande fokuserar frivillig barnlöshet. Vi använder också en del artiklar som berör närliggande ämnen såsom ofrivillig barnlöshet, fertilitet i relation till hög- respektive lågkonjunktur men framförallt uppskjutet föräldraskap. Anledningen till att vi valt att inte begränsa oss till ett snävt urval om barnfrihet är dels att artiklarna ofta inte håller sig till resonemang om frivillig barnlöshet, dels att även forskning på området har visat på svårigheterna att hålla isär dessa teman. Samtidigt menar vi att artiklar om de närliggande ämnena är högst intressanta då de också reflekterar samhällets normer rörande familj, föräldraskap, graviditet, moderskap och relationer, vilka är av stor betydelse för att förstå attityder till, och uppfattningar om, frivillig barnlöshet. 10 Ett sätt att sortera materialet är utifrån artiklarnas stilistiska karaktär och längd. Giles, Shaw och Morgon ( 2009 ), som har genomfört en liknande studie av hur frivillig barnlöshet framställs i brittisk tryckt media, delar till exempel in sitt material i följande kategorier; ( längre ) artiklar, krönikor, debattinlägg och ( kortare ) nyhetsnotiser. Den här indelningen är relevant i flera avseenden. Bland annat eftersom sättet som nyheter presenteras på i de olika kategorierna av artiklar skiljer sig åt. Även om vi ser att det här sättet att kategorisera materialet skulle kunna vara givande väljer vi att inte lägga tonvikten vid att särskilja de här kategorierna. I stället använder vi genomgående ordet artikel som ett samlingsnamn för alla texter som analy- 10 Materialinsamlingen har skett via universitetsbibliotekens artikeldatabaser och i dags- och veckotidningars nätupplagor. Sökningarna har genomförts på begrepp som frivillig barnlöshet och barnfrihet. De flesta av tidningarna som hänvisas till har nätutgåvor och väl utbyggda artikelarkiv på internet. Tillgängligheten och möjligheten till sökning i den här typen av arkiv har delvis styrt vårt urval. Kartläggningen ska inte förstås som heltäckande. Trots det anser vi att genomgången fyller sitt syfte och speglar några av de bilder av frivillig barnlöshet och av barnfria som förmedlas av massmedia

57 helen peterson och tove ingebjørg Fjell seras. Ofta framgår det dessutom om det rör sig om en krönika, en längre intervju eller ett kortare debattinlägg, även om vi inte gör en analytisk poäng av det. Ett annat sätt att strukturera materialet är utifrån artiklarnas nyhetsramar. Begreppet nyhetsram refererar till det perspektiv och den vinkel som anläggs på ämnet i en artikel och hur ämnet presenteras i den ( Hestvik Kleiven 2009 ). Artiklarna om frivillig barnlöshet går med den här utgångspunkten att dela in i två grupper beroende på om de anlägger ett samhälls- eller individperspektiv på frivillig barnlöshet. Det är den övergripande kategoriseringen som vi har valt att göra i det här kapitlet. Materialet kan dessutom studeras utifrån vilka röster som får komma till tals i artiklarna ( Sunderland 2006 ). I artiklarna som anlägger ett samhällsperspektiv är det framförallt forskare som uttalar sig, liksom politiker. Forskarna representerar ämnen som nationalekonomi, filosofi, etnologi, ekonomisk historia, psykologi, historia och sociologi. Utöver det refereras det till rapporter, statistik och forskning från Karolinska institutet, Medisinsk fødselsregister, NOVA ( Norsk institutt for forskning om oppvekst, velferd og aldring ), RFSU ( Riksförbundet för Sexuell Upplysning ), Socialdepartementet, SCB ( Statistiska centralbyrån ), SSB ( norska Statistisk sentralbyrå ), TCO ( Tjänstemännens Centralorganisation ) och USK ( Stockholms Stads Utrednings- och statistikkontor AB ). I artiklarna som anlägger ett individperspektiv på frivillig barnlöshet är det däremot i första hand de frivilligt barnlösa själva som kommer till tals i intervjuer. Vårt material omfattar dessutom artiklar som har karaktären av krönikor och debattinlägg skrivna av politiker, journalister och författare. 4. bilden av frivillig barnlöshet i media Allt fler väljer bort barn? I artiklarna som anlägger ett samhällsperspektiv på frivillig barnlöshet är den ovan nämnda sammanblandningen av resonemang om frivillig barnlöshet, ofrivillig barnlöshet, uppskjutet föräldraskap och så vidare särskilt tydlig. I dessa artiklar återkommer framställningen av frivillig barnlöshet som ett nytt sätt att leva som allt fler väljer. Det är bland annat utgångspunkten för tidningen Stockholm Citys artikelserie om frivillig barnlöshet under hösten Artiklarna hade rubriker som Utan barn ett nytt sätt att leva ( Stockholm City 2008f ) och Fler väljer att leva sitt liv utan barn ( Stockholm City 2008a ). I den sistnämnda artikeln beskrivs situationen på följande vis: Babyboomen sveper över Sverige. Samtidigt växer en annan trend i tysthet. De som gör något av det mest förbjudna säger nej tack till barn ( Stockholm City 2008a ). Längre fram i artikeln upprepas: Allt fler väljer att säga nej, tack till barn. Vi lägger hellre tid på oss själva ( Stockholm City 2008a ). Resonemanget fortsätter: Normen om kärnfamiljen med mamma, pappa och två barn är stark i vårt land. Men det finns en ökande grupp män och kvinnor som väljer en annan väg: att frivilligt avstå barn ( Stockholm City 2008a ). Ibland sätts den här ökningen in i ett längre historiskt tidsperspektiv: Trenden har vuxit sig starkare i västvärlden sedan andra världskriget och förklaras med vår ökade jämställdhet och p-pillrets intåg som gett kvinnan större valfrihet ( Stockholm City 2008a, se även UNT 2008 ). Att de barnlösa blir fler, eller i alla fall att vi skjuter upp barnafödandet, konstateras i relation till 40-talisterna: I dag har nästan 40 procent av de 30-åriga kvinnorna inga barn, vilket är en fördubbling jämfört med 70-talet ( Aftonbladet 2001b, jfr Nettavisen 2005a )

58 helen peterson och tove ingebjørg Fjell 4. bilden av frivillig barnlöshet i media I Icakuriren upprepas samma påstående, dock på ett mindre kategoriskt sätt: Mycket tyder på att andelen kvinnor och män som väljer bort barn ökar ( Icakuriren 2004 ). Här lyfts bland annat fram hur allt fler väljer att utbilda sig och skjuta upp barnafödandet. Andra orsaker till att fler väljer bort barn anges vara arbetslivets ökade krav och otrygghet, arbetsgivares hårdnande attityd till kvinnor i barnafödande ålder, skilsmässostatistiken, ökad acceptans för alternativa livsval och singelliv samt höga ambitioner i föräldrarollen ( se även Aftonbladet 2001d ). Den förmodade ökningen av frivillig barnlöshet förknippas således med det moderna samhällets framväxt: kvinnans frigörelse, ökande jämställdhet och en ökande frihet att göra livsval som bryter mot traditionen och normen ( Vårt land 2007 ). Samma resonemang har, som vi också sett i antologins kapitel 3, förts i tidigare forskning om frivillig barnlöshet ända sedan 1970-talet ( Veevers 1973: 203 ). Som antologins kapitel 2 dock visat är den här utvecklingen svårare att belägga rent statistiskt. Trots ett uttalat fokus på frivillig barnlöshet närmar sig artiklarna i de här resonemangen ofrivillig barnlöshet. Nyheten att det föds för få barn per kvinna, och att kvinnor inte hinner få alla de barn som de skulle önska på grund av en problematisk samhällssituation, blandas med rapporteringen om kvinnors självvalda barnlöshet ( Nettavisen 2006 ). Att det finns en glidning mellan frivillig och ofrivillig barnlöshet är inte heller förvånande i ljuset av tidigare forskning, som har visat att det inte alltid är möjligt att upprätthålla en skarp gräns mellan ofrivillig och frivillig barnlöshet ( Kemkes-Grottenthaler 2003, Letherby 2002 ). Vi kan också konstatera att artiklarna som uttalat handlar om ofrivillig barnlöshet i mycket liknar de om frivillig barnlöshet ( se t ex Aftonbladet 2007a ). Ett ämne som är besläktat med både frivillig och ofrivillig barnlöshet är uppskjutet föräldraskap. Det uppskjutna föräldraskapet kan också här betraktas som länken som gör distinktionen mellan frivillig och ofrivillig barnlöshet så problematisk. Det gemensamma temat för artiklarna om barnfrihet som ett samhällsfenomen som ökar i omfattning är det uppskjutna barnafödandet hos framförallt 70-talisterna ( se t ex Expressen 2006, Stockholm City 2008, UNT 2006 ). I artiklarna som konstruerar ( o )frivillig barnlöshet som ett samhällsproblem tycks fokus ligga på dessa uppskjutare. Barnfrihet ett hot mot samhället? I vissa av artiklarna målas både frivillig och ofrivillig barnlöshet ( här finns som sagt en glidning i diskussionen ) upp som ett hot mot samhället ( Aftonbladet 2000c ). Det hot som det låga barnafödandet framställs som konstrueras vidare som en politisk fråga. Dåvarande statsministern Göran Persson uttalar sig till exempel på följande sätt, direkt från Södersjukhusets förlossningsklinik i Stockholm: Det låga barnafödandet är vårt största samhällsproblem ( Aftonbladet 2000b ). Aftonbladets artikelserie från 2001, som explicit har frivillig barnlöshet som tema, har också ett uttalat och tydligt krisperspektiv. 11 Artikelserien publicerades 11 Aftonbladets artikelserie från 2001 ska förstås i den specifika historiska kontexten. Barnafödandet var i början av 2000-talet nere på rekordlåga 1,51 barn / kvinna ( antalet frivilligt barnlösa tycks dock ha legat på en stabil nivå ). Är artikelserien överhuvudtaget intressant att ta upp i dag då den så typiskt är präglad av dåvarande samhällsförhållanden? Vi anser det. Söker man på frivillig barnlöshet på internet i dag är det dessa artiklar som fortfarande kommer upp. På den nya hemsidan barnfri.se ( som startade i mars 2009 ), ett forum för dem som valt bort barn, citeras t ex dessa artiklar. Artikelserien tycks dessutom utgöra ett underlag för information om frivillig barnlöshet i senare artiklar. I Aftonbladet ( 2008a ) citeras Jan Trost och hans information om vilka fyra grupper som väljer bort barn, vilket är en direkt upprepning från den tidigare artikeln i Aftonbladet ( 2001d ). Artiklarna utgör sålunda fortfarande en viktig källa till information om barnfrihet i Sverige, även om de är över nio år gamla

59 helen peterson och tove ingebjørg Fjell 4. bilden av frivillig barnlöshet i media under rubriken Barnkrisen i Sverige. 12 I en av artiklarna betonas den allvarliga situationen i ingressen: Statsminister Göran Persson vädjar till Sveriges kvinnor att föda barn. Men kvinnorna tvekar ( Aftonbladet 2001d, jfr Aftonbladet 2000c ). Att en statsminister går ut med en vädjan av detta slag visar att frågan bedöms vara av stor samhällelig vikt. Riskerna, hotet och krisen fortsätter att genomsyra artikeln: Politiker och forskare larmar om befolkningskris. Sverige kan kollapsa under en upp-och-nedvänd befolkningspyramid om inte barnafödandet ökar ( Aftonbladet 2001d ). I artikeln dagen efter ( Aftonbladet 2001e ) lyfts samma framtidsdystopi fram i rubriken: Experter: Sverige kommer att kollapsa om vi inte får fler barn. Från politiskt håll konstrueras kvinnan som föder flera barn som en god samhällsmedborgare som tar ansvaret för att det i framtiden finns de som kan ta hand om den ökande andelen äldre ( Hadeland 2008 ). Den förestående samhällskollapsen förklaras nämligen bero på att pensionssystem och skattesystem inte fungerar som tänkt när allt färre barn föds och allt färre unga ska försörja alltfler äldre ( Aftonbladet 2000c ). Det här är argument som också förekommit i norska medier ( Vårt land 2007 ). Vem ska betala för de äldre och vårdkostnader när fler väljer bort barn ( Adressa 2004, se även Hadeland 2008 )? På detta sätt betonas barnens stora ekonomiska värde i samhället: En befolkning är ett lands främsta tillgång. [ ] Varje nyfött barn är värt miljontals kronor för samhället ( Aftonbladet 2000c ). 12 Materialet kan kritiseras för att ett oproportionerligt stort antal artiklar är hämtade från tidningen Aftonbladet. Att flest artiklar har hittats här är dock inte konstigt. En anledning är att Aftonbladet har ett väl utbyggt artikelarkiv för sökning många år tillbaka, något som inte alla tidningar har. Att på måfå söka efter artiklar som inte finns med i universitetsbibliotekens artikelregister exempelvis i ett mikrofilmsmaterial ( där artiklarna inte är sökbara efter teman ), skulle ha varit alltför tidsödande. Aftonbladet är en kvällstidning men är samtidigt Sveriges och Nordens största tidning med över 1,4 miljoner läsare varje dag, och kan därför inte bedömas såsom en oväsentlig materialkälla. I artiklarna som konstruerar frivillig barnlöshet som en del av ett samhällsproblem föreslås också åtgärder för att problemet ska kunna lösas. Underrubriken till artikeln som nämns ovan ( Aftonbladet 2001e ) förklarar vad som krävs för att den förestående krisen ska undvikas: Varje kvinna måste föda två barn. Vi ska titta närmare på vad artiklarna föreslår för åtgärder för att detta mål ska kunna uppnås. Föreslagna åtgärder I vårt insamlade artikelmaterial är det framförallt två olika typer av åtgärder som förespråkas för att barnafödandet ska öka. Den ena typen av åtgärder är politiska reformer. Ilija Batljan, ordförande i den svenska regeringens krisgrupp, tillsatt för att öka barnafödandet i Sverige, berättar att förslagen om politiska reformer grundas på föreställningen att: Kvinnor vill vara ekonomiskt oberoende för att skaffa barn ( Aftonbladet 2001d ). Uppfattningen delas av dåvarande statsminister Göran Persson: Jag tror att fler unga människor vill skaffa barn, men avstår för att de inte har ett jobb eller bostad ( Aftonbladet 2001i ). Förslagen är därför fler bostäder, höjd föräldraförsäkring och maxtaxa för förskolan. I artikeln 8 punkter som kan lösa barnkrisen ( Aftonbladet 2001b ) föreslås samma åtgärder, men också ökad jämställdhet lyfts fram. Resonemanget återkommer i andra artiklar: Om samhället erbjuder arbete, dagis, föräldraförsäkring och jämställda villkor för kvinnor och män kommer de flesta kvinnor att välja att föda ungefär två barn ( Expressen 2006, se också Aftonbladet 2001o, Aftonbladet 2001k, Aftonbladet 2001q ). Det här är dessutom vad tidigare studier har lyft fram som viktigt för att kvinnor ( och män ) ska välja att skaffa barn ( Engwall 2005, Lundqvist och

60 helen peterson och tove ingebjørg Fjell 4. bilden av frivillig barnlöshet i media Roman 2003, Persson 2001, SCB 2001 ). 13 När barnafödandet ökar och befolkningsstatistiken under 2002 för första gången sedan mitten av 1990-talet visar på ett så kallat födelseöverskott tillskriver tidningsartiklarna just ekonomiska faktorer och politiska satsningar stor betydelse. En statistiker på SCB förklarar att även den massmediala uppmärksamheten i samband med statsministerns vädjan 2001 till svenska folket att skaffa barn troligen hade en positiv effekt ( Aftonbladet 2002d, Aftonbladet 2002f, Aftonbladet 2002e, Aftonbladet 2004a, Aftonbladet 2007c ). Att ekonomiska incitament fortfarande är aktuella i den politiska diskussionen, och inte är något som tillhör det förgångna, visar svenska Kristdemokraternas utspel Deras förslag om en babybonus grundas i uppfattningen: Det föds alldeles för få barn och det är ett bekymmer ( Svenska Dagbladet 2009a, se även 2009b ). Artikeln förklarar: Kristdemokraterna vill öka nativiteten i landet och tror att en bonus på ska få fart på barnproduktionen ( Svenska Dagbladet 2009a ). Den ekonomiska ersättningen ska fungera som en morot och samtidigt [ ] ge signalen vi behöver fler barn ( Aftonbladet 2009b ). Betydelsen av den här typen av politiska åtgärder ifrågasätts dock i de artiklar som anlägger ett individperspektiv på frivillig barnlöshet. I en av dessa artiklar ( Aftonbladet 2001c ) framträder Louise ( 32 år ) som valt att inte skaffa barn och svarar på frågan om det finns något politikerna kan göra för att få henne att skaffa barn: Nej. Vill man ha barn, struntar man i ekonomi och karriär. Vill man inte, tycker man inte att det är värt det ( se även Göteborgs-Posten 2007b, Aftonbladet 13 Att de föreslagna åtgärderna skulle både öka fertiliteten och minska den frivilliga barnlösheten får inte entydigt stöd i den tidigare forskningen. De italienska forskarna Tanturri och Mencarini ( 2008 ) utgår från europeisk statistik och konstaterar: The patterns suggest that theoretical explanations behind childlessness are somewhat different from those concerned with low fertility. 2001n ). Det här är en uppfattning som får stöd av forskningsresultat ( se t ex kapitel 5 Hemnell och 7 Peterson ). Den andra typen av åtgärd som föreslås är satsningar på information om att: [ ] det faktiskt inte går att skjuta på barn i oändlighet ( Aftonbladet 2001d ). Målgruppen för dessa informationssatsningar är således kvinnor som skjuter upp barnafödandet bland annat på grund av utbildning och karriär och därför riskerar att inte hinna föda de barn de vill ha eller att bli ofrivilligt barnlösa. Det handlar alltså om att informera kvinnor om att fertiliteten och fruktsamheten är rejält mycket lägre vid 35 års ålder än vid 25 års ålder ( UNT 2006, se även Stockholm City 2008f ). Med jämna mellanrum intervjuas medicinare som förklarar att kvinnor måste få barn tidigare i livet, annars kan det sluta med ofrivillig barnlöshet eller att man inte hinner få det antal barn som man önskar ( Aftonbladet 2001l, Aftonbladet 2002a, Aftonbladet 2002b, Oppland Arbeiderblad 2008 ). Rubrikerna här är varnande och uppfordrande: Leger: Lag barn nå! ( Aftenposten 2007e ) 14 med hänvisningar till läkares auktoritet och expertis ( Aftenposten 2007e, Nettavisen 2007a, Siste 2005a ). I de här resonemangen används uttrycket att kvinnans klocka börjar ticka ( Bergens Avisen 2003, Nettavisen 2007b ), vilket kan översättas till att kvinnan slutar att producera ägg ( Siste 2005a ) och att en kvinnes alder 14 Observera här att läkarna som citeras i artikeln är danska ( professor i reproduktionstoxikologi vid Århus universitet, Erik Ernst, professor vid Rikshospitalets fertilitetsklinik, Anders Nyboe Andersen, och överläkare Svend Lindenberg vid fertilitetskliniken Nordica i Köpenhamn ) och att själva nyheten i sig är hämtad från den danska dagstidningen Berlingske Tidende ( 2007 ). Dansk media tycks vara ensidigt inriktad på att rapportera nyheter rörande ofrivillig barnlöshet snarare än frivillig barnlöshet med fokus på arbetet på de danska fertilitetsklinikerna. Även i svensk och norsk media är artiklarna om ofrivillig barnlöshet och de olika behandlingarna otaliga ( se t ex Nettavisen 2008a, 2007b ). Det här kan bidra till att det i dag är svårare att bli accepterad av sin omgivning som barnlös än det var för år sedan ( ett resonemang som också lyfts fram i några av artiklarna; Aftenposten 2008d, 2005 ). Att barnlöshet och barnfrihet än i dag är en privatsak som man inte diskuterar och framförallt inte ifrågasätter hävdas emellertid i en debattartikel ( Aftenposten 2008e ). Den artikeln är ett direkt bemötande av en tidigare publicerad artikel som kritiserat ifrågasättandet av frivillig barnlöshet ( Aftenposten 2008d )

61 helen peterson och tove ingebjørg Fjell 4. bilden av frivillig barnlöshet i media påvirker eggkvaliteten ( Nettavisen 2008a ). Det handlar dock inte bara om risker förknippade med att överhuvudtaget inte kunna bli gravid. Varningar rörande andra typer av risker utfärdas också. Om en kvinna som inte längre befinner sig i 20-årsåldern lyckas bli gravid, lyfts exempelvis risken för komplikationer vid födseln fram ( Aftenposten 2007c ). En annan hotbild som förmedlas är att en kvinna som väntar tills efter att hon har fyllt med att bli gravid riskerar sitt barns liv eftersom risken att barnet ska dö vid födseln ökar med kvinnans ålder ( Aftonbladet 2003b ). Betydelsen av att inte skjuta upp föräldraskapet underbyggs också av berättelser om olika former av sjukdomar som hotar den barnlösa kvinnan. Det här är ett exempel på hur föräldraskapsnormen sprids i samhället. Artiklarna lyfter fram hur sjukdomar i allmänhet och cancer i synnerhet drabbar kvinnor som väljer att inte föda barn ( Nettavisen 2005b ). Här målar artiklarna upp ett skräckscenario och ett hot mot kvinnors hälsa. Det här medicinska, upplysande perspektivet återkommer också i tidigare forskning ( se t ex Svanberg m.fl. 2006, Sobotka 2006 ). På senare tid har även det faktum att barn inte bara är kvinnans ansvar utan även mannens problematiserats. Att en äldre pappa ökar riskerna för psykologiska och fysiska handikapp hos barnen har därmed också synliggjorts ( Aftonbladet 2008c, Aftenposten 2007d, Nettavisen 2007c, Siste 2005b ). I stort sett vänds dock det lyfta moralsk pekefinger ( Dagsavisen 2005 ) mot kvinnorna. Här finns emellertid plats för en annan röst, även om den är betydligt svagare. Bli gravid når det passer deg ( Dagsavisen 2005 ) är rubriken på en artikel där en professor och gynekolog menar att det är först efter 40 års ålder som en kvinnas fertilitet sjunker medan de ovan nämnda artiklarna varnar för att kvinnor redan efter 25 års ålder får svårare att få barn ( Bergens Tidende 2005 ). Enligt den här artikeln har inte heller andelen ofrivilligt barnlösa ökat. I stället söker folk hjälp fortare eftersom de har sämre tålamod när de inte blir gravida genast. Ett annorlunda förslag på åtgärder för att öka fertiliteten i samhället framkommer i en debattartikel skriven av programledaren Sofia Eriksson ( Aftonbladet 2001h ). Hon vänder sig mot den problematisering av de sjunkande födelsetalen som politikerna ägnar sig åt. I stället betraktar hon den så kallade befolkningskrisen ur ett globalt perspektiv med fokus på den restriktiva invandringspolitiken i västvärlden: Om svenska politiker verkligen bekymrar sig över befolkningsstatistiken, kan de enkelt åtgärda problemet: Det är bara att stoppa utvisningarna av människor som vill bo här i landet. Att debatten över huvud taget förs är ett tecken på en cynisk och oförskämd uppdelning av folk och folk ( Aftonbladet 2001h ). Det här perspektivet är annorlunda eftersom det inte tas upp i någon annan artikel. Däremot återkommer i artiklarnas läsarkommentarer argumentet att världen är överbefolkad och att frivilligt barnlösa därför faktiskt tar sitt ansvar genom att inte ytterligare förvärra den situationen ( se t ex läsarkommentarerna till Aftenposten 2007e, Bergens Tidende 2008 ). De resonemang som Eriksson kritiserar i sin artikel, om att det görs en uppdelning mellan folk och folk, dyker också upp i läsarkommentarerna till artiklarna. Vi återkommer till den debatten längre fram i kapitlet. Parens berättelser det goda livet Framställningen av barnfrihet på TV och i tidningar i Norge och Sverige utgörs ofta av presentationer av barnfria par

62 helen peterson och tove ingebjørg Fjell 4. bilden av frivillig barnlöshet i media eller barnfria kvinnor som får berätta om varför de har valt att leva som de gör. De här skildringarna, som belyser frivillig barnlöshet ur ett individperspektiv, skiljer sig på flera sätt från det ovan beskrivna samhällsperspektivet. När de barnfria paren presenteras är det genomgående en positiv bild av en lycklig, barnfri parrelation som förmedlas ( se t ex UNT 2008 ). Ett återkommande tema är deras möjligheter att ägna tid åt relationen, varandra och, ofta gemensamma, fritidsintressen. Det här är exempelvis en bild som tecknas i Sveriges Televisions magasinsprogram Go kväll, som våren 2008 sände en reportageserie om människor som valt att följa sina drömmar och skapa en livsstil utanför normen. I avsnittet den 5 februari 2008 fick tittarna möta Camilla Jakobsson och Adam Hansson som gjort valet att leva tillsammans utan barn. Camilla och Adam förklarar att de är övertygade om att deras relation fungerar bättre utan barn eftersom det ger dem utrymme att fokusera på gemensamma intressen, såsom segling. Den lyckliga parrelationen där man har tid för varandra ställs inte bara mot att inte ha barn utan också mot att inte vara karriärorienterad. I tidningsartikeln Når to ikke vil bli tre ( Dagbladet 2004 ) får läsaren möta två barnfria par: Margrethe Wittusen ( 34 år ) och Jan Rasmussen ( 35 år ) samt Anja Bakken ( 29 år ) och Vegard Thise ( 29 år ). Margrethe och Jan beskrivs med utgångspunkten att de inte är gifta med jobbet. I stället prioriterar de att renovera huset och umgås med vänner. Dessutom ställer de gärna upp och är barnvakter till vänners barn. Paret understryker att de inte är typiska karriärmänniskor. I intervjun med Vegard och Anja framkommer att de lever ett aktivt liv och att deras intresse för att dyka och resa präglar deras liv. En förklaring till att karriärambitionerna på detta sätt tonas ned ger möjligtvis Toril Moi i sin artikel ( Morgenbladet 2004 ): For å unngå det hjerteløse karrierekvinnestempelet må kvinner som ikke har barn enten ikke ha noen karriere, eller så må de i de minste erklære at karrieren egentlig ikke betyr noe [ ]. Det gifta paret Lena och Lars berättar i en artikel i Dagens Nyheter ( 2003a ) att de inte bara tackat nej till övertid utan att de dessutom arbetar deltid. De beskrivs som välutbildade och välavlönade, och de har gått ner på deltid för att få mer tid för varandra och för sina intressen för djur, framförallt hästar. Artikeln avslutas med Lenas ord: Livet är här och nu. Vi vill njuta av det vi har och av det vi själva kan skapa oss. Karriärens betydelse återfinns emellertid i andra artiklar. Ett par som understryker betydelsen av tid tillsammans är Agneta och Peter ( båda 45 år ), vilka i en artikel i Göteborgs-Posten ( 2000 ) berättar om sitt barnlösa liv. Artikeln genomsyras av hur tillfreds med livet paret är. Bildtexterna i artikeln är illustrativa: Promenad på tu man hand. De har tid att vara med varandra. När de inte gör allt det där andra som lockar dem, ibland åt var sitt håll, som golf, teater och goda vänners sällskap. För att inte tala om bägges starka engagemang i sina yrken. Allt detta som ställdes mot ansvaret i att skaffa barn. Valet blev barnlöshet ( Göteborgs-Posten 2000 ). I Stockholm Citys artikelserie om frivillig barnlöshet får läsaren möta paret Marie Antman ( 41 år ) och Tommy Brandin ( 60 år ) ( vilka även intervjuas i Göteborgs-Posten 2007a ). De framställs som ett par med en aktiv fritid. Artikeln inleds på följande vis: De har varit tillsammans i 20 år. Har lantställe, segelbåt och motorcykel. Men inga barn. Parets aktiva liv beskrivs vidare i artikeln: Förutom att vara på gården i skärgården, segla och åka hoj gillar de att resa, ibland är de utomlands flera månader i sträck. Politiskt och fackligt engagemang tar också mycket tid ( Stockholm City

63 helen peterson och tove ingebjørg Fjell 4. bilden av frivillig barnlöshet i media 2008b ). Artikeln illustreras dessutom av en teckning med ett par som står med resväskor; ett flygplan flyger över parets huvuden för att illustrera resor och i bakgrunden ser man en segelbåt och en gård inbäddad i grönska. Mediabilden av det lyckliga paret går att relatera till resultaten från Veevers ( 1975 ) studie av frivilligt barnlösa gifta kvinnor. Enligt henne är en nödvändig del i de frivilligt barnlösa parens livsstil att de i enlighet med omgivningens förväntningar kan omvandla fördelarna med denna livsstil till en aktiv fritid och utnyttja dessa fördelar till att ägna sig åt intressen utanför hemmet. Det framstår sålunda nästan som en skyldighet för dem att utnyttja möjligheterna som ett barnfritt liv ger. Bilden av det lyckliga, barnfria paret som media förmedlar är intressant i relation, och i motsats, till hur den barnfria kvinnan konstrueras. Kvinnornas berättelser ett problematiskt liv I vårt artikelmaterial dominerar de barnfria kvinnornas berättelser, både när det gäller de längre artiklarna och de kortare notiserna. Till skillnad från den positiva tonen i artiklarna med barnfria par är anslaget i artiklarna med och om barnfria kvinnor ofta allvarsamt och problematiserande. Här ligger fokus på att lyfta fram bland annat hur en kvinna utan barn får sin kvinnlighet ifrågasatt ( Icakuriren 2005 ) och rent generellt att frivilligt barnlösa kvinnor blir misstrodda och negativt stereotypiserade ( Aftenposten 2008d, Aftonbladet 2008d, Nettavisen 2008b ). Återkommande är berättelserna om att de frivilligt barnlösa kvinnorna blir anklagade för att vara egoistiska ( Aftonbladet 2008f, Bergens Tidende 2008 läsarkommentar ). I en kortare nyhetsnotis sammanfattas attityderna som kvinnorna möter på följande sätt: Frivillig barnlöshet uppfattas som synnerligen själviskt, särskilt när det gäller kvinnor. De blir kallade egoister, måste ständigt försvara sitt livsval och får veta att de missar något ( Stockholm City 2008f ). Den problematiserande ansatsen förstärks genom att artiklarna inte alltid uteslutande handlar om kvinnor som tidigt tagit ett aktivt, positivt beslut att leva ett barnfritt liv. I flera fall handlar artiklarna om kvinnor som av olika anledningar inte fått barn och nu berättar om hur de, trots allt, är nöjda med sina liv. Även om fokus i de här artiklarna explicit sägs vara frivillig barnlöshet domineras kvinnornas berättelser av ett sökande efter en partner, livskriser, tvivel, vantrivsel, riskmedvetenhet och längtan efter barn ( Aftonbladet 2008e, Dagbladet 2009, Göteborgs-Posten 2007a, Icakuriren 2005 ). En röd tråd i artiklarna är att kvinnor som väljer att inte skaffa barn blir ifrågasatta av omgivningen. Marina ( 47 år ) beskrivs exempelvis i artikelingressen ha stått fast vid sitt beslut att inte skaffa barn trots otaliga kommentarer och gliringar ( Aftonbladet 2008e ). Kvinnorna beskrivs också behöva försvara sig och vara beredda att kunna ge fyndiga kommentarer ( Aftonbladet 2008e, Aftonbladet 2008f, Svenska Dagbladet 2008b läsarkommentarer ). Ämnet frivillig barnlöshet beskrivs också på detta sätt inledningsvis i artiklarna. Artiklarnas vinkel blir således tydlig att frivilligt välja bort barn är problematiskt: Vårt sista tabu? Att medvetet välja bort barn väcker starka reaktioner ( Aftonbladet 2008d ). Louise väljer att inte framträda med sitt efternamn eller på bild i artikeln på grund av sina erfarenheter: Det är tabu att inte vilja ha barn. Det väcker hatkänslor hos folk. [ ] Jag är född 30 år för tidigt. För 30 år sedan frågade folk vad det var för fel på homosexuella, och hur de skulle omvända dem. I dag är det vi som inte vill ha barn som ska omvändas ( Aftonbladet 2001c )

64 helen peterson och tove ingebjørg Fjell 4. bilden av frivillig barnlöshet i media Parallellen med attityderna till homosexualitet återkommer ( jfr Nationen 2008b ). I den här jämförelsen framställs attityderna till homosexualitet såsom förändrade. Homosexualitet accepteras i dag som en självklar del i samhället av de allra flesta, medan frivillig barnlöshet är omgärdad av samma tabun som homosexualitet för några decennier sedan. I norsk media återkommer synliggörandet av hur moderskapsmaset ( mas = tjat ) genomsyrar det norska samhället och gör det nästintill omöjligt att diskutera frivillig barnlöshet som ett alternativ ( Morgenbladet 2004 ). I norsk media används även det anglosaxiska uttrycket pronatalisme för att beteckna dyrkingen av ideen om at alle kvinner ønsker seg barn eller i alle fall burde gjøre det ( Dagbladet 2008b ). Omvänt förekommer också uttrycket antinatalisme för att beteckna reaksjon på at mødreskap dyrkes og belønnes, for eksempel gjennom barnetrygd, bygging av barnehager osv. ( Dagbladet 2008b ). Moderskapsmaset bidrar till att osynliggöra frivillig barnlöshet som ett livsval. I en artikel konstateras: Fordi barnepresset er så sterkt er valgfriheten knapt reell ( Dagbladet 2008b, jfr även Nationen 2008b ). Temat att den barnfria livsstilen lösgör tid, som dominerade i artiklarna om de barnfria paren, förekommer också i artiklarna om kvinnorna. Det tycks dock finnas en nyansskillnad i hur artiklarna vinklas i jämförelse med parintervjuerna. Valet mellan karriär och familj lyfts återkommande fram som centralt för kvinnors uppskjutande av barnafödandet, men också för frivillig barnlöshet ( se t ex Aftonbladet 2008a ). Men i stället för att i positiva termer lyfta fram de barnfria kvinnornas tillfredsställande fritid eller framgångsrika karriär fokuserar artiklarna om barnlösa / barnfria kvinnor ofta på att i negativa termer skildra hur kvinnorna tvingats säga nej till barn på grund av en krävande karriär eller behov av frihet ( även om kvinnorna själva inte explicit tycks vilja framställa det så ) ( se t ex Aftonbladet 2008d, 2008f, Stockholm City 2008c ). Sångerskan Lili Päivärintas ( 43 år ) val att inte skaffa barn beskrivs också i relation till hennes arbete ( Aftonbladet 2009a ). I artikeln får läsaren veta att sångkarriären lades på hyllan då sångerskan var på gränsen att bränna ut sig. Artikeln fortsätter: Men Lili har också gjort avkall på annat i livet. Lili valde att göra abort när hon blev gravid och förklarar varför: [ ] jag har valt att inte ha barn för annars skulle jag inte kunna jobba för djuren som jag gör ( Aftonbladet 2009a ). 15 I Aftonbladet ( 2001c ) förklarar Frida ( 22 år ) sitt förhållningssätt till att välja bort barn: Som jag ser det sätter ett barn ganska många käppar i hjulet för utbildning och karriär. [ ] Det handlar inte om arbetsgivarnas villkor, utan om den försakelse som ett föräldraskap innebär ( Aftonbladet 2001c ). Resonemang i samma banor lyfts fram i artiklar om hur barnfrihet är ett ekonomiskt-rationellt beslut för kvinnor då de förlorar ekonomiskt när de blir föräldrar och lönegapet till barnlösa ökar med andra barnets födelse ( Aftonbladet 2008b, Nettavisen 2004a, Nettavisen 2006, Siste 2004b ). I Stockholm Citys artikelserie om frivillig barnlöshet uppmärksammar en av artiklarna vad barn kostar föräldrarna: 1,2 miljoner kronor för första barnet ( Stockholm City 2008d ). I en annan artikel i samma serie, Kvinnorna beta- 15 En inte ovanlig vinkel är att just berömda kvinnor som artister, sångerskor, skådespelerskor eller idrottare intervjuas och talar ut om barnlöshet. Intervjuerna fokuserar inte nödvändigtvis frivillig barnlöshet, men det kommer upp som ett tema. Några kända norska barnfria kvinnor som förekommer i media är idrottaren Grete Waitz och artisterna Anne-Kat. Hærland och Ingrid Bjørnov ( se t ex Dagbladet 2007 ). I Sverige har, förutom Lili Päivärinta, skådespelerskan Kajsa Ernst talat om sin självvalda barnlöshet i media ( Sveriges Television 2008b ). Även internationellt kända kvinnor lyfts fram i den nordiska pressen för att de skjuter upp barnafödandet eller helt avstår från att skaffa barn såsom sångerskorna Kylie Minouge och Mariah Carey ( Aftonbladet 2008a )

65 helen peterson och tove ingebjørg Fjell 4. bilden av frivillig barnlöshet i media lar mest för barnen, fortsätter resonemangen om att barn kostar. Slutsatsen blir dock att hur kvinnor än väljer tvingas de hantera problem av olika slag: Barn är alltså ett direkt mätbart hinder för kvinnor att göra karriär, nå högre lönenivåer och mer utvecklande arbetsuppgifter. Men att avstå barn verkar inte vara rätt lösning på problemet. Även om arbetsgivaren inte ställer frågan om kvinnan tänker skaffa barn har de den förväntan ändå ( Stockholm City 2008d ). Det handlar följaktligen om att kvinnor ger upp barn för att de kostar för mycket, samtidigt som arbetsmarknadens sanktioner drabbar kvinnor med barn likväl som kvinnor utan barn. Vilket livsval kvinnor än gör tycks de sålunda alltid kunna framställas som offer. Trots att artiklarna med barnfria kvinnor och barnfria par tar upp ungefär samma teman konstrueras kvinnorna på ett annat sätt när de framträder ensamma i artiklarna än när de framträder med sin sambo. En förklaring kan vara att de kvinnor som framträder ensamma ännu tydligare bryter mot samhällets normer om heteronormativitet än vad de frivilligt barnlösa paren gör. Männens berättelser inte lika intressanta? Majoriteten av de barnfria som intervjuas i artiklarna är kvinnor. Männen dyker upp i parintervjuerna men får även där finna sig i att få mindre utrymme än deras sambor / fruar. Största delen av artikeln om det gifta paret Lena och Lars ( Dagens Nyheter 2003a ) ägnas till exempel åt Lenas berättelse. Lars deltar i samtalet i slutet av artikeln, men det är Lenas berättelse som lyfts fram och som därför konstrueras som den intressanta. Männen framställs genomgående som relativt oberörda av frågan om barn eller inte. Det är de frivilligt barnlösa kvinnornas beslut som lyfts fram; det är kvinnorna som inte har velat ha barn. För männen i paren som intervjuas har det därför inte varit svårt att komma överens med sambon som inte velat ha barn. Margrethe Wittusen gjorde tidigt i förhållandet med Jan Rasmussen klart för honom att hon inte ville ha barn, och Jan förklarar sin reaktion på detta: Jeg har vel i grunnen aldri tenkt så mue på det ( Dagbladet 2004 ). Det här svaret belyser just männens betydligt mindre problematiserade förhållningssätt till barnfrågan. Männens otydliga ställningstagande och i det närmaste oberörda hållning i frågan kan också vara en förklaring till att det är svårare att hitta frivilligt barnlösa män att intervjua. Barnlöse André Korsaksel, som är 36 och därmed befinner sig i en ålder när de flesta kvinnor börjar tänka på att det snart är för sent att bli mamma, förklarar sitt relativt oproblematiska förhållningssätt till barn på följande sätt: Det passer liksom aldri å få barn. Dessuten har vi flere kamerater som heller ikke har barn, og da blir det ikke så mye snakk eller press rundt det. Men om det skulle passe og jeg får en kjæreste som vil ha barn så vil jeg jo gjerne ha barn før eller senere ( Siste 2005b ). I samma artikel tas även Arve Tellefsen upp som exempel på att män kan bli fäder långt upp i åldrarna ( han blev far när han var 60 år ) ( Siste 2005b ). Gränsdragningarna när det gäller frivillig och ofrivillig barnlöshet för män tycks således vara än mer otydliga än för kvinnor. Här finns inte någon tvingande, tickande biologisk klocka ( se kapitel 9 Engwall ). I artiklarna görs männen osynliga och passiva i samband med frågor rörande familjebildning. En diskussionstråd i norsk media tar upp att antalet män som skaffar barn med

66 helen peterson och tove ingebjørg Fjell 4. bilden av frivillig barnlöshet i media flera olika kvinnor ökar samtidigt som andelen barnlösa män också ökar ( Nettavisen 2004b ). Männen som får barn med flera kvinnor framställs som högutbildade, högavlönade och därigenom attraktiva för kvinnor som söker en far till sina framtida barn ( Rogalandsavis 2004 ). Männens barnlöshet framställs i de här sammanhangen i det närmaste som utanför deras egen kontroll. De är i stället marionetter för kvinnornas val: Stadig flere menn forblir barnløse. Årsak: Kvinner er blitt mer kresne. De attraktive mennene går på rundgang og får barn med flere kvinner ( Rogalandsavis 2004 ). Kvinnorna framställs som konkurrenter om de attraktiva männen: [ ] kvinner kjemper en litt brutal kamp om de attraktive mennen. Det at de har barn fra før, er ikke nødvendigvis negativt och: [ ] det er god gjenbruk av pent brukte menn ( Rogalandsavis 2004 ). Det här sättet att framställa männen och deras brist på involvering i barnfrågan stämmer väl överens med hur männen har osynliggjorts inom tidigare forskning ( se kapitel 3 Peterson och kapitel 9 Engwall ). En annan omständighet rörande synen på männen som frivilligt barnlösa ( och som fäder ) framträder i artikeln Dagishämtning är inget för Marie och Tommy ( Stockholm City 2008b ) där paret Marie Antman och Tommy Brandin berättar om sitt barnfria liv. I förbigående i artikeln konstateras att när de träffades hade Tommy en 13-årig dotter som bodde hos honom varannan helg. Artikeln fortsätter: Tommy ville inte starta en ny familj och det hade Marie inga problem att acceptera. Marie och Tommy skulle alltså kunna framställas som förälder respektive styvförälder till en vuxen dotter. Det är svårt att tänka sig det omvända förhållandet: att en kvinna med ett barn från en tidigare relation ställer upp i en intervju och berättar om sitt och makens barnfria liv. 16 Även i tidningarnas intervjuer med par ligger sålunda ofta fokus på kvinnans berättelse. Samtidigt avspeglas här hur det är kvinnans biologiska moderskap / barnlöshet, till skillnad från det sociala moderskapet / barnlösheten, som tilldelas betydelse ( Letherby 2002 ). Det här är ett tema som tidigare forskning om frivillig barnlöshet har berört ( Houseknecht 1977, se även kapitel 8 Engwall och kapitel 10 Jensen ). En anledning till att männen osynliggörs kan vara att flera av artiklarna utgår från problematiken med att barnafödandet skjuts upp i åldrarna och därmed resulterar i ofrivillig barnlöshet. Uppskjutandet av barnafödandet, som ett problem, beskrivs nästan uteslutande utifrån kvinnornas perspektiv. Att männen inte berörs av dylik problematik framträder både implicit och explicit i det här resonemanget: Kvinnan är mer pådrivande än mannen både när det gäller att skaffa barn och att avstå vilket kan hänga samman med biologi. Efter 35 år kan det vara svårt att bli gravid. För män är det annorlunda. De kan få barn långt upp i åldern med en yngre kvinna ( Stockholm City 2008f ). Vi har hittat en enda artikel som i alla fall inledningsvis fokuserar enbart männens frivilliga barnlöshet, men även här tar berättelsen snabbt en annan vändning. Här handlar emellertid inte vändningen om att uppmärksamheten riktas mot frivilligt barnlösa kvinnor. I stället ägnas artikeln till stor del åt en man som är ett undantag från det som artikelns rubrik slår fast: Fler svenskar väljer att leva utan barn. Under- 16 Marie Antman intervjuas även i en annan artikel ( Göteborgs-Posten 2007a ), och där deltar Tommy Brandin inte alls i intervjun. I den artikeln framkommer dessutom att Marie och Tommy var särbos under de tio första åren av deras förhållande. Det betyder att Tommys dotter var 23 år när Marie och Tommy flyttade ihop, en omständighet som med stor sannolikhet bidrar till att förklara Maries explicita ställningstagande såsom barnfri

67 Föräldraskapets försvarare Vi har hittills ägnat oss åt att synliggöra två övergripande perspektiv som strukturerar artiklarna om frivillig barnlöshet: samhällsperspektivet och individperspektivet. Materialet kan också belysas från ett annat håll, nämligen med fokus på motsatta argument och skilda ståndpunkter. När vi på detta sätt flyttar fokus tydliggörs hur frivillig barnlöshet är ett ämne som orsakar debatt och tycks framprovocera ett försvar av föräldraskapet. Ett sätt att komma åt attityder till frivillig barnlöshet är att genomföra enkätundersökningar. I antologins kapitel 2 beskrivs resultaten från de attitydundersökningar rörande barn, barnfrihet, relationer och föräldraskap som SCB regelbundet genomför. Ett annat sätt att komma åt mänhelen peterson och tove ingebjørg Fjell 4. bilden av frivillig barnlöshet i media rubriken lyder nämligen: men Tommy Nilsson blev pappa vid 19 och har 6 barn ( Aftonbladet 2002c ). I ingressen görs samma vändning i resonemanget: Föräldrarna blir äldre och färre. Särskilt männen väljer ett barnlöst liv men dit hör inte sångaren Tommy Nilsson. Artikeln inleds med en intervju med sångaren och sexbarnspappan Tommy Nilsson, men vänder därefter tillbaka till den frilliga barnlösheten: Samtidigt har allt fler valt att helt avstå från föräldraskapet, framförallt män. I dag är var femte 45-årig man barnlös. Ofrivillig eller av eget val. I artikeln anges en förklaring vara att många inte har de ekonomiska förutsättningarna för att bli föräldrar. Ytterligare förklaringar till männens barnlöshet ges av en familjepedagog: [ ] man tänker sig för innan eftersom man vill känna att man kan klara av en familj. [ ] många män vill vara unga så länge som möjligt. När de väl mognar och kommer på att de vill bli pappor är tiden knapp att träffa rätt kvinna att sedan skaffa barn med ( Aftonbladet 2002c ). Artikeln avslutas med att familjepedagogen konstaterar att en förändrad attityd också påverkar människors barnafödande: Det är även tillåtet att inte vilja ha barn i dag, så var det inte förr ( Aftonbladet 2002c ). Vi har bara funnit en enda man som intervjuas för att han själv är frivilligt barnlös och inte för att han i första hand är en barnfri kvinnas partner. Daniel Björkman ( 27 år ) är emellertid bara en av flera frivilligt barnlösa som intervjuas i den artikeln ( UNT 2008 ). I samma artikel får läsaren även möta konstnärinnan Magdalena Dziurlikowska ( 32 år ) och det gifta paret Peter Melbin ( 51 år ) och Barbro Bornsäter Melbin ( 32 år ). Intervjun med Daniel Björkman fokuserar på hans medlemskap i två internationella internetforum vilka beskrivs som mötesplatser för likasinnade som känner sig osynliga i samhället. Daniel konstaterar på följande sätt varför han inte vill ha barn: Jag har helt enkelt ingen lust. Jag har inte minsta behov av att fortplanta mig och föra mina gener vidare ( UNT 2008 ). Det är värt att uppmärksamma användningen av uttrycken behov av att fortplanta mig och föra mina gener vidare. Peter, som tillsammans med makan Agneta intervjuas i Göteborgs-Posten ( 2000 ), uttrycker sig på ett liknande sätt: Jag har inget behov av att skaffa egen avkomma. Jan Rasmussen, Margrethe Witusens sambo, berättar om bemötandet han som frivilligt barnlös man har fått: Mer enn en gang har jeg fått høre at det er mannens plikt å føre genene videre ( Dagbladet 2004 ). Den här typen av formuleringar förekommer inte i artiklarna om kvinnors frivilliga barnlöshet. Den här till synes lilla skillnaden i ordval och formuleringar kan tolkas avspegla vårt samhälles förväntningar på kvinnors och mäns skilda förhållningssätt till barn, föräldraskap och sexualitet

68 helen peterson och tove ingebjørg Fjell 4. bilden av frivillig barnlöshet i media niskors attityder är att läsa kommentarer och inlägg på debattforum på internet. Att frivillig barnlöshet väcker känslor framkommer bland annat i läsarkommentarerna till artikelserien i Stockholm City och till artiklarna i Svenska Dagbladet. 17 I avsnittet om individperspektivet och kvinnornas berättelser tog vi upp hur kvinnornas berättelser kretsar kring omgivningens ifrågasättande. Det här är berättelser om hur de barnlösa kvinnorna har stött på vad som kan kallas föräldraskapets försvarare. Enligt artiklarna har dessa ofta skepnaden av andra kvinnor och nästan uteslutande ( nyblivna ) mödrar ( se t ex Dagbladet 2008b, Svenska Dagbladet 2008b läsarkommentar ). Annette Sidås ( 41 ) berättar om hur hennes beslut att inte skaffa barn har mottagits av omgivningen: De som har svårast för att förstå henne är andra mammor: När du fått barn kommer du att ändra dig försäkrar kvinnorna för Annette ( Aftonbladet 2008d ). Frivillig barnlöshet tycks ge upphov till uppfattningen att föräldraskapet är hotat och således måste försvaras. Det här sker inte enbart i läsarkommentarer utan också i debattartiklar ( se t ex Aftonbladet 2001a ). Föräldraskapet försvaras och hyllas på flera olika vis, bland annat genom beskrivningar av den lycka föräldraskapet medför och den personliga utveckling det bidrar till. Så blir till exempel det självklara bemötandet av Corinne Maiers bok NO KID. 40 skäl att inte skaffa barn att konstruera den omvända listan: 40 skäl att skaffa barn ( Svenska Dagbladet 2008a, Svenska Dagbladet 2008b läsarkommentar ). Även på tidningen Mamas hemsida uppmanades läsarna i oktober 2008 att 17 När det gäller sådant internetbaserat material har vi, av forskningsetiska hänsynstaganden, valt att vara restriktiva med att ge exakta hänvisningar och att återge ordagranna citat och signaturer. Vi har ju inte haft möjlighet att be om tillåtelse att citera dessa källor, vilka kan betraktas som offentliggjorda men inte offentliga ( Fjell 2005a ). Givetvis måste man som forskare också förhålla sig kritisk till den här typen av material. Det går t ex inte att ta för givet att den som utger sig för att ha skrivit inlägg är den rätte avsändaren. lämna sina bidrag till just en sådan lista. 18 I de här sammanhangen upprepas argumentet att barn är meningen med livet och att ett liv utan barn är meningslöst ( Svenska Dagbladet 2008b läsarkommentar, se även Aftonbladet 2001n ). Författarinnan och journalisten Anita Goldman berättar i en krönika ( som ingår i Aftonbladets serie om frivillig barnlöshet ) om sina egna personliga upplevelser i samband med efterlängtade graviditeter. Föräldraskapet beskriver hon som det starkaste, mest underbara och mest meningsbringande i mitt liv ( Aftonbladet 2001m ). Det här argumentet kan ibland också slå över i en mer direkt anklagelse mot de frivilligt barnlösa: de kan inte förstå meningen med livet om de inte har barn. De som väljer bort barn går således inte bara miste om det som är meningen med livet, de lever dessutom i okunnighet om att de går miste om detta. Den här okunnigheten kan i sin tur användas för att undergräva de frivilligt barnlösas trovärdighet: de vet inte vad de pratar om ( Svenska Dagbladet 2008b läsarkommentar, se även Aftonbladet 2001n ). Ett annat sätt som föräldraskapet försvaras på är just genom en förskjutning av fokus: från att hylla barn och föräldraskap till att klandra barnfrihet och de barnfria. De frivilligt barnlösa kritiseras och anklagas då inte bara för att vara okunniga utan också för att vara oansvariga, omogna, egoistiska, lata, onaturliga och så vidare. ( Bergens Tidende 2008 läsarkommentar ). Det här är samma attityder till frivilligt barnlösa som tidigare forskning har belyst ( se t ex Veevers 1973, Veevers 1979 ). Också Anita Goldman använder det här sättet att försvara föräldraskapet i ovan nämnda artikel. Här framställs de frivilligt barnlösa som oansvariga och okunniga i ett resonemang med utgångspunkt i en tidigare artikel i Aftonbladets artikelserie om

69 helen peterson och tove ingebjørg Fjell 4. bilden av frivillig barnlöshet i media barnlöshet. 19 Anita Goldman citerar nämligen från den artikeln när hon skriver: Varför vill de inte ha barn? I protest mot trycket att skaffa barn, för att de helt enkelt tycker att barn är ganska äckliga, för att de inte vill sätta barn till den här otäcka världen. Jag finner inte dessa skäl värdiga. [ ] Jag säger inte att man måste ha barn för att bli en Verklig kvinna. [ ] Men jag säger att de skäl som anges för att inte skaffa barn är ett uttryck för en jagcentrerad civilisation som förlorat kontakten med livets grundvillkor: födelsen, livet och döden. Som tror att man kan överkomma detta, kontrollera livet, besegra döden. Som inte vet vad vördad [sic!] vill säga. Inför livets skröplighet, sårbarhet och oändliga mysterium ( Aftonbladet 2001m ). I en annan artikel anklagas de frivilligt barnlösa kvinnorna ( männen nämns överhuvudtaget inte ) för att bryta mot naturens lagar och förneka sina instinkter ( Aftonbladet 2001f ). Här förklarar Germund Hesslow, docent i teoretisk filosofi och professor i neurovetenskap vid Lunds universitet: Det är djupt onaturligt att inte skaffa barn. Hesslow påstår sig även ha insikt i vad som väntar frivilligt barnlösa kvinnor som bryter mot det han kallar grundläggande beteenden : Livet känns tungt och meningslöst. De kanske tror i dag att en karriär kan uppväga barnen, men det tror inte jag på. Det kan gälla ytterst få kvinnor. Man måste vara udda för att trivas med det. Det var många kvinnor som inspirerades av 70-talets idéer och valde bort barnen för karriär, 19 I den artikeln listar Jan Trost, sociolog vid Uppsala universitet, fyra grupper av kvinnor som väljer bort barn. Den ena gruppen består av de redan nämnda uppskjutarna. Här nämns också kvinnor som protesterar mot trycket att skaffa barn, de som tycker att barn är ganska äckliga samt de som inte vill sätta barn till den här otäcka världen ( Aftonbladet 2001d ). men de flesta har ångrat sig bittert ( Aftonbladet 2001f ). Här konstrueras de frivilligt barnlösa som okunniga och oupplysta personer som fattar beslut som de kommer att ångra. Hänvisningar till vad som är naturligt respektive ett brott mot naturens ordning kan förstås som en del av en retorisk strategi för att ge ytterligare styrka åt argument som syftar till att skapa åtskillnad mellan två olika beteenden ( det är en retorik som påminner om den som tidigare använts om, och mot, homosexualitet ). Om ett beteende på detta sätt kategoriseras såsom naturligt blir det oangripligt, och alla avvikelser från detta beteende kan dömas ut. Det naturliga blir det normala och accepterade vilket åtskiljs från det onaturliga, onormala, abnorma och oacceptabla ( Hall 1997b ). Veevers ( 1979 ) tar upp det här sättet att argumentera: If wanting children is natural, then by inference not wanting them is unnatural, and the absence of a basic instinct is therefore considered indicative of a serious pathology ( Veevers 1979: 5 ). Genomgående konstrueras också de frivilligt barnlösa som självupptagna och karriärorienterade i läsarkommentarerna till artiklarna: De är upptagna med att likt bortskämda ensambarn förverkliga sig själva och göra karriär så de kan åka på golfresor och dricka goda viner ( Svenska Dagbladet 2008a läsarkommentar ). I andra inlägg antyds dessutom att frivilligt barnlösa inte förväntas leva i seriösa och långvariga förhållanden. Gemensamt för de här resonemangen är att frivillig barnlöshet tolkas som ett bevis för att personen i fråga är egoistisk och väljer bort barn för att kunna ägna sig åt sig själv och sina egna behov ( se även Aftonbladet 2001n ). Här knyter resonemanget an till argumenten om hur vi utvecklas när vi blir föräldrar. En del av den utvecklingen beskrivs nämligen bestå av att föräldraskapet lär oss att sätta någon annans behov framför våra egna. Vi

70 helen peterson och tove ingebjørg Fjell 4. bilden av frivillig barnlöshet i media blir således mindre egoistiska när vi blir föräldrar. I ett inlägg berättar en kvinna om hur hennes föräldraskap förändrat henne från att ha varit otroligt självupptagen till att inse att det finns någon som är viktigare än jag själv ( Svenska Dagbladet 2008b läsarkommentarer ). I läsarkommentarerna till artiklarna i Svenska Dagbladet 2008 återkommer argument från Aftonbladets artikelserie från Flertalet kommentarer lyfter nämligen fram bristerna i de frivilligt barnlösas kollektiva samhällsansvar. Emellanåt är tonen hätsk i den här typen av kommentarer, och vissa uttrycker dessutom en nationalistisk hållning. Frivillig barnlöshet benämns till exempel som oansvarig landsförrädarattityd. Argumenten går ut på att vi alla delar ett centralt samhällsansvar för att vårt land och vår kultur ska leva vidare och inte dömas till undergång, ett ansvar som vi uppfyller genom att vi blir föräldrar ( Svenska Dagbladet 2008b läsarkommentar ). Skall Sveriges och Europas befolkning bestå av invandrare i stället för människor genom egen produktion? ( Svenska Dagbladet 2008b läsarkommentar ). Den här typen av läsarkommenterar förekommer också i norsk media, framförallt i samband med artikeln Europas befolkning synker dramatisk ( Dagbladet 2008a ), som publicerades med anledning av en internationell konferens i Oslo anordnad av Nordic Fertility Society. Kommentarerna till den artikeln påpekar att det är viktigare att försöka få ner födelsetalen i de fattiga länderna, och kastrering föreslås som lösning ( se även Aftenposten 2007e läsarkommentar ). Den ökande muslimska befolkningen utmålas som ett hot som måste uppvägas genom att fler kristna barn föds ( Fjell 2008 ). De barnfria ger svar på tal De barnfria själva bemöter kritiken och angreppen ovan, men kommer också med egen kritik mot föräldrar och mot samhällets syn på frivillig barnlöshet. Ibland avspeglar deras inlägg och kommentarer ett utanförskap och ett behov av att komma i kontakt med andra barnfria, men återkommande är ilskan och upprördheten över att de blir ifrågasatta. En barnfri kvinna berättar: Mitt eget beslut att inte reproducera mig blir tamigtusan dagligen ifrågasatt [ ] Varför måste jag som 34-årig kvinna ideligen FÖR- SVARA mitt beslut att inte skaffa barn?! ( Svenska Dagbladet 2008a läsarkommentar ). En annan frivilligt barnlös kvinna skriver: [ ] det verkar finnas få saker som provocerar så enormt som det. Särskilt jämnåriga kvinnor med barn blir ofta provocerade. Enligt henne måste man därför: [ ] vara mycket stark för att orka med all den skit man får ta emot som kvinna utan barn ( Svenska Dagbladet 2008b läsarkommentar ). De barnfria får även utrymme i artiklar för att bemöta argument och anklagelser riktade mot dem. Tidigare nämnde Germund Hesslows åsikter ( Aftonbladet 2001f ) bemöts av tre unga kvinnor ( 26, 26 och 19 år ) i en annan artikel ( Aftonbladet 2001g, se även Aftonbladet 2001p ). Sara förklarar: Att skaffa barn är norm. Men för mig är det inte normalt. I artikeln bemöts även andra anklagelser som har riktats mot frivilligt barnlösa, bland annat att de är egoistiska som inte skaffar barn. De barnlösa själva vänder på den här anklagelsen och riktar den i stället mot föräldrarna: Det är egoistiskt att skaffa barn. Att man vill ha en liten mini-me som ser ut som mig och min älskade make ( Aftonbladet 2001g ). Det här resonemanget upprepas även i läsarkommentarerna: Det är väl mer egoistiskt att skaffa barn för det gör man väl för sin egen skull, av olika anledningar, och inte för det ofödda barnets skull ( Stockholm City 2008a läsarkommentar, se också Bergens Tidende 2008 läsarkommentar )

71 helen peterson och tove ingebjørg Fjell 4. bilden av frivillig barnlöshet i media Medan barnfria i norska och svenska medier framställs som relativt vänliga personer, som gärna passar grannens barn eller syskonbarn då och då, som inte har något emot andras barn ( se t ex Dagbladet 2004, Göteborgs-Posten 2007a, Icakuriren 2005 ), och som inte är speciellt karriärorienterade, är tonen i andra europeiska och amerikanska medier något annorlunda. I utländsk media kommer de barnfrias irritation över det barncentrerade samhället till uttryck i betydligt större utsträckning. Ett av de teman som barnfria själva tar upp i utländsk media är hur föräldrar blint följer ett mönster och får barn i det närmaste på autopilot ( Fjell 2008 ). Det är dock i få artiklar i norsk och svensk press som de här åsikterna framkommer, och när de förekommer framförs de inte av frivilligt barnlösa kvinnor utan av journalister. I läsarkommentarerna till artiklarna är åsikterna desto vanligare: [ ] fler borde ta sitt vuxenansvar och i alla fall reflektera mera över OM man vill ha barn eller VARFÖR ( Stockholm City 2008a läsarkommentar ). Vi har emellertid funnit liknande resonemang i vårt nordiska material. Frivilligt barnlösa Lina ( 26 år ) förklarar att hon tror att många skaffar barn utan att reflektera över beslutet: Normen är att hitta man, skaffa barn, bli lycklig. Det finns så många som bara kör på med hela familjekittet, där barn är något som man ska ha ( Aftonbladet 2001g ). I en norsk artikel, som ställer sig kritisk till det ifrågasättande som möter frivilligt barnlösa, framställs de frivilligt barnlösa som ett hot mot normen om kärnfamiljen då de synliggör att det inte alltid är oproblematiskt att vara förälder. Det här kan förklara varför frivilligt barnlösa uppfattas som så provocerande. De blir en påminnelse om vårt samhälles allra mest tabubelagda: At kvinner av og til faktisk angrer på å ha fått barn. Dét er det hverken lov til å si eller tenke ( Aftenposten 2008d ). 20 I en artikel ( där också forskarna Tove Fjell och Hilde Hauglid intervjuas ) ifrågasätts att uppnåendet av lycka i livet så starkt förknippas med att bli förälder ( Aftenposten 2005 ). En holländsk professor intervjuas: Vi mennesker har ikke noe medfødt behov for å få barn. Vi har en seksuell drift, og vi har et medfødt sosialt behov. Men det kan vi like godt tilfredstille gjennom partneren og vennene. Här framförs också att den begränsning av friheten som följer av att bli förälder gör att många föräldrar upplever mindre lycka. Samma resonemang, att personer utan barn är lyckligare än föräldrar, tas upp i artiklar några år senare. Här är det forskare i England som drar slutsatsen Å få barn vil ikke gjøre deg lykkeligere ( Aftenposten 2009 ). En norsk studie förklarar samma sak men med fokus på de barnlösa snarare än på föräldrarna: Barnløse er stort sett like lykkelige som personer med barn ( Nettavisen 2009a ). Som vi såg i antologins kapitel 3 har även tidigare forskning varit sysselsatt med att studera hur lyckliga föräldrar är jämfört med barnlösa. De barnfria konstrueras dessutom som ansvarstagande i argument om att det är oansvarigt att skaffa barn i en redan överbefolkad värld. En frivilligt barnlös kvinna förklarar: Vårt arma jordklot är så överbefolkat av människor att det är på gränsen till komiskt och ändå förväntas vi alla reproducera oss. Absurt ( Stockholm City 2008f läsarkommentar, se även Aftenposten 2007e läsarkommentar, Bergens Tidende 2008 läsarkommentar ). På det här sättet konstrueras sålunda de icke-reflekterande föräldrarna, snarare än de frivilligt barnlösa, som ett hot mot vårt samhälle. 20 I sin bok skriver Fjell ( 2008: 50 ) att det allra mest tabubelagda är att i rollen som förälder inte uttala sig alltigenom positivt om graviditet, födelse och föräldraskap/ moderskap och att hon aldrig sett detta i norska medier ( Fjell 2008: 50 ). Några dagar efter ovan nämnda artikel ( Aftenposten 2008d ) trycktes emellertid, också i Aftenposten, en krönika som innehåller inslag av just detta: Barn er ikke alt ( Aftenposten 2008f )

72 helen peterson och tove ingebjørg Fjell 4. bilden av frivillig barnlöshet i media Ett annat stort tema som framträder i internationell media om barnfrihet är föräldrairritationen. Varför förstår inte föräldrar att de inte kan låta barnen skrika och springa runt på offentliga platser, som på kaféer och restauranger ( Fjell 2008 )? Här förekommer långa berättelser om hur de barnfria har upplevt mardrömsbesök hos föräldrar som inte pratat om något annat än sina barn, barn som skriker och oorganiserade föräldrar. Föräldrars misslyckande med att uppfostra sina barn, vilka blir störningsmoment för omgivningen, leder till en efterfrågan på barnfria zoner i samhället. Både svensk och norsk media rapporterade exempelvis under 2007 om turistmål speciellt framtagna för par utan barn ( Aftenposten 2007b ). Svenska Dagbladet ( 2007a ) rapporterar: Trenden att anpassa hotell och platser i flygplanet för vuxna blir allt starkare i resebranschen. Dagen efter att den artikeln publicerades sammanfattade Svenska Dagbladet läsarnas reaktioner i en ny artikel: Läsarna positiva till barnfria zoner. En läsare påtalar här att barnfria hotell inte skulle behövas om föräldrarna uppfostrade sina barn och satte gränser för dem ( Svenska Dagbladet 2007b ). 21 Representatner för resebyrån Ving säger i en intervju att de vill satsa på hotellkoncept där barnfamiljer är oönskade ( Aftenposten 2007b ). Barnfria zoner har även införts på flygplan, vilket reseföretaget Star Tours / Fritidsresor får försvara i media då deras koncept anklagas för att likställa barn med ohyra ( Aftonbladet 2007b, Aftenposten 2008b, Aftenposten 2007a ). Barnfria zoner på restauranger diskuteras också oftast som något negativt, provocerande och ett tecken på intolerans ( Dagbladet 2005, Aftenposten 2007a ). Reaktionen från föräldraskapets försvarare på barnfria zoner blir att kalla de barnfria för barnhatare 21 I en senare artikel, som följer upp det barnfria hotellkonceptet och konstaterar att det är en braksuksess, påpekas emellertid att de som checkar in på de barnfria hotellen är föräldrar som har vuxna barn och alltså inte kan kallas frivilligt barnlösa i den betydelse som avses i den här antologin ( Aftenposten 2008c ). ( Svenska Dagbladet 2008b läsarkommentar ). Föräldrar som inte lyckas uppfostra sina barn, men också föräldrar som på ett mer allvarligt sätt misslyckas i sin föräldraroll, får de barnfria att dra slutsatsen att det finns olämpliga föräldrar: Samtidigt får vilka socialt inkompetenta och olämpliga människor som helst föröka sig utan att någon lyfter ögonbrynen ( Stockholm City 2008f läsarkommentar ). En frivilligt barnlös kvinna uttrycker sig på följande vis: Nej alla ÄR inte lämpliga föräldrar, hur tabu det än många gånger verkar vara att säga det ( Stockholm City 2008a läsarkommentar, se också Bergens Tidende 2008 läsarkommentar ). Det här är samma typ av argument som Veevers ( 1975 ) identifierade i sin studie där hon intervjuade frivilligt barnlösa kvinnor. Förekomsten av barnmisshandel används av frivilligt barnlösa som ett argument som legitimerar deras val och samtidigt som ett bevis för att även föräldrar kan ogilla barn. Att välja bort barn kan inte tillnärmelsevis vara lika förkastligt som att skaffa barn och sedan misshandla dem. Diskussionen dras till sin spets när de frivilligt barnlösa efterfrågar en kontroll från myndigheter och drar paralleller till de krav som ställs på adoptivföräldrar: Jag tycker att samhället ska lägga sig i mycket mera huruvida individer är lämpliga att skaffa barn eller inte ( Stockholm City 2008a läsarkommentar ). I de resonemangen framställer sålunda de frivilligt barnlösa sig själva som barnens beskyddare de har barnens bästa för ögonen. Det är en konstruktion som står i skarp kontrast till stereotypen om frivilligt barnlösa som barnhatare. Viktigt i de här resonemangen är omdefinieringen av föräldraskap från att vara en skyldighet och en rättighet till att vara ett privilegium som de frivilligt barnlösa på ett ansvarsfullt sätt avstår ifrån ( Veevers 1975, 1974 )

73 helen peterson och tove ingebjørg Fjell Diskussion I den genomgång av hur frivillig barnlöshet framställs i norsk och svensk media som vi har gjort konstrueras barnfrihet i första hand som en fråga som rör kvinnor. Det är framförallt barnfria kvinnors erfarenheter, livsval och upplevelser som omvandlas till nyheter. Kvinnornas förhållningssätt till barnlöshet konstrueras dessutom som problematisk på ett annat sätt än männens. När man gör den här typen av studier av bilder förmedlade i massmedia är det också viktigt att uppmärksamma det som inte framträder utan snarare osynliggörs. I det här fallet är det männens frivilliga barnlöshet som försvinner ( Zintchenko 1999: 208 ). Frivillig barnlöshet konstrueras också i media på flera sätt som ett hot mot vårt samhälle. Det är inte bara samhällets pensionssystem som hotas utan även värden relaterade till föräldraskapet. Att frivillig barnlöshet upplevs som ett hot mot centrala värden i samhället synliggörs genom de artiklar som försvarar föräldraskapet. Argument och resonemang om hur de frivilligt barnlösa förväntas vara och på vilka grunder de förstås fatta beslutet att inte skaffa barn mynnar ut i anklagelser och kritik mot de frivilligt barnlösa. Genomgående uttrycks uppfattningen att de frivilligt barnlösa är okunniga, oansvariga och egoistiska. Resultatet av dessa anklagelser blir att de frivilligt barnlösa skuldbeläggs. De barnfrias bemötande av kritiken är i det närmaste identisk, fast omvänd, och framställer föräldrar som oansvariga och egoistiska ( se t ex Bergens Tidende 2008 läsarkommentar ). Att vända på argumenten och framställa det negativa ( att vara egoistiskt barnfri ) som positivt ( att vara ansvarsfullt barnfri ) kan betraktas som en typisk strategi för att bemöta stereotypisering. Att däremot inta rollen som barnens beskyddare och framställa den dominerande och normgivande gruppen ( föräldrarna ) i samma negativa 4. bilden av frivillig barnlöshet i media termer ( egoister ) som används om den avvikande gruppen är emellertid inte lika uppmärksammat i tidigare forskning och kan betraktas som en radikal strategi för att bemöta stereotypisering ( Hall 1997b: 270ff ). Det här är samma strategi som Veevers ( 1975 ) observerade bland de frivilligt barnlösa kvinnor hon intervjuade: One of the ways to sanction the voluntarily childless is to deny the integrity of their belief system and to assume that no matter what the couple says or does, deep down they really want to be parents like everyone else. The childless use the same kind of reasoning in denying the rewarding aspects of parenthood, and in assuming that parents had children first and learned to put up with them second, and that deep down they really would prefer to be childless ( Veevers 1975: 477 ). Veevers ( 1975 ) kallar det här sättet att resonera som de frivilligt barnlösa använder sig av för the condemnation of the condemners och the rejection of the rejectors. Sammanfattningvis: [ ] there can be little doubt that the childless also sterotype housewives and mothers ( Veevers 1975: 480, se även Morell 1994: 142 ). I andra europeiska och amerikanska medier framträder i mycket högre grad än i Norge och Sverige de barnfrias intressegrupper. I framförallt Nordamerika tycks en tydligare identitet vara knuten till att vara barnfri än fallet är i Norge och Sverige. I vissa fall uttrycks i det närmaste militanta åsikter, något som man kan se hos minoritetsgrupper som kämpar för sina rättigheter med grund i till exempel etnicitet eller sexualitet ( Eriksen 2006: 14 ). Eventuellt kan nättidningarnas läsarkommentarer tolkas som att utvecklingen går mot samma håll i de nordiska länderna, möjligtvis inspirerad av diskussioner på de inter

74 helen peterson och tove ingebjørg Fjell 4. bilden av frivillig barnlöshet i media nationella internetbaserade forumen för barnfria. De barnfria organiserar sig även här mer och mer, och de barnfrias kritik mot föräldrar och normer i samhället framträder i läsarkommentarer till artiklar om barnlöshet. De teman som återkommer på de internationella forumen för barnfria dyker också upp på bloggar och forum i de nordiska länderna. Ett sådant tema är barncentreringen och irritationen över att världen finns till för barn. Varför ska allt vara så familjevänligt, allt från matbutiken till tv-programmen? Varför tar folk det för givet att barn alltid är välkomna i middagssällskap och vid bröllop? De barnfrias kritik lyser emellertid med sin frånvaro i artiklarna och kan därmed förstås som alltför kontroversiell och provocerande för att få utrymme. Föräldraskapet framstår sålunda som oantastbart. Att flera artiklar lyfter fram att de barnfria har relationer till andras barn ( se t ex Dagbladet 2004, Göteborgs-Posten 2007a ) kan tolkas som en strategi ( praktiserad av både journalister och de barnfria själva ) för att bemöta stereotyper om att barnfria är barnhatare. 22 Flera av de bilder av frivilligt barnlösa som massmedia förmedlar kommer att återspeglas också i de kommande kapitlen i den här antologin. Bland annat återkommer analysen till de barnfrias relationer till barn ( se kapitel 8 Engwall ). Framförallt menar vi emellertid att antologins kapitel ger en bredare och mer komplex bild av frivillig barnlöshet än den massmedia förmedlar. 22 Med utgångspunkt i Marsanna Petersens ( 2008 ) analys kan det vara värt att nämna att vi här inte har uppmärksammat det som är hennes viktigaste slutsats: att det som avspeglas i media är en mångtydig bild av de barnfria kvinnorna i relation till en typisk könsstereotyp. Vi är medvetna om att det finns en mer varierad bild av de barnfria kvinnorna än den som vi har valt att presentera här. Som vi inledningsvis markerade är dock vår presentation med nödvändighet begränsad till ett urval av några av de centrala teman som förekommer i massmedia. De frivilligt barnlösa kvinnorna presenteras inte enbart i berättelser om problematiska liv, men det är den dominerande berättelsen, och de alternativa berättelserna är så pass svaga och tvetydiga att vi har valt att inte gå närmare in i den analysen. Referenser Blomqvist, Martha ( 2005 ) Newspaper constructions of gender relations in the ICT sector. Paper presenterat vid Gender, Work and Organization, 4th International Interdisciplinary Conference, Keele University, England, juni 2005 Calsamiglia, Helena och Van Dijk, Teun ( 2004 ) Popularization discourse and knowledge about the genome. Discourse & Society, vol. 15, no. 4: Engwall, Kristina ( 2005 ) Drömmen om den rätta. Från singel till förälder. Institutet för framtidsstudiers rapportserie, nr 14. Stockholm: Institutet för framtidsstudier. Eriksen, Thomas Hylland ( 2006 ) Innledning: i de enøydes land i Thomas Hylland Eriksen och Jan-Kåre Breivik ( red. ) Normalitet Oslo: Universitetsforlaget. Eriksson, Kristina ( 2007 ) What s the Use of Gender?: Constructions of Leadership and Gender in Swedish Newspaper Articles on ICT. Paper presenterat vid The 4 th European Gender and ICT Symposium, University of Helsinki, Finland, 8 19 mars Eriksson, Päivi, Henttonen, Elina och Meriläinen, Susan ( 2008 ) Doing gender differently. Tales of terror and joy within the Finnish ICT-business. Working Paper Series, Social Science Research Network. August 4, Available at SSRN: Fairclough, Norman ( 1995 ) Media Discourse. London: Edward Arnold. Fjell, Tove Ingebjørg ( 2005a ) Offentliggjort men inte offentligt? Några tankar om bruket av Internetkällor i Hagström, Charlotte

75 helen peterson och tove ingebjørg Fjell 4. bilden av frivillig barnlöshet i media och Marander-Eklund, Lena ( red. ) Frågelistan som metod och källa. Lund: Studentlitteratur. Fjell, Tove Ingebjørg ( 2005b ) Childfree Women Desirable or Deplorable? On Having and Not Having Children and Other People s Views of These More or Less Random Choices. Ethnologia Scandinavia, vol. 35: Fjell, Tove Ingebjørg ( 2008 ) Å si nei til meningen med livet? En kulturvitenskapelig analyse av barnfrihet. Trondheim: Tapir Akademisk Förlag. Fjell, Tove Ingebjørg ( 2009 ) Different Voices on Childfreedom ( Voluntary Childfreeness ) in the Media and on the Internet. Ethnologia Scandinavica: A Journal for Nordic Ethnology, vol. 39: Giddens, Anthony ( 1992 ) The Transformations of Intimacy: sexuality, love and eroticism in modern societies. Cambridge: Polity Press. Giles, David, Shaw, Rachel S. och Morgan, William ( 2009 ) Representations of voluntary childlessness in the UK press, Journal of Health Psychology, vol. 14, no. 8: Hall, Stuart ( 1997a ) The Work of Representation i Hall, Stuart ( red. ) Representation. Cultural Representations and Signifying Practices. Culture, Media and Identities. London: Sage Publications. Hall, Stuart ( 1997b ) The Spectacle of the Other i Hall, Stuart ( red. ) Representation. Cultural Representations and Signifying Practices. Culture, Media and Identities. London: Sage Publications. Hestvik Kleiven, Hanne ( 2009 ) Fantastisk eller farefullt? Norske avisers dekning av assistert befruktning fra 1978 til Sosiologisk tidsskrift, vol. 17, no. 1: Hellesund, Tone ( 2003 ) Kapitler fra singellivets historie. Oslo: Universitetsforlaget. Houseknecht, Sharon N. ( 1977 ) Reference Group Support for Voluntary Childlessness: Evidence for Conformity. Journal of Marriage and the Family, vol. 39, no. 2: Kemkes-Grottenthaler, Ariane ( 2003 ) Postponing or rejecting parenthood? Results of a survey among female academic professionals. Journal of Biosocial Science, vol. 35, no. 2: Letherby, Gayle ( 2002 ) Childless and Bereft? Stereotypes and Realities in Relation to Voluntary and Involuntary Childlessness and Womanhood. Sociological Inquiry, vol. 72, no. 1: Lundqvist, Åsa och Roman, Christine ( 2003 ) Önska, välja och vilja. Om beslutet att skaffa barn. Sociologisk tidskrift, årg 24, nr 1: Morell, Carolyn M. ( 1994 ) Unwomanly Conduct. The Challenges of Intentional Childlessness. New York & London: Routledge. Nilsson, Pernilla ( 2002 ) Reflektioner kring IT-entreprenörens hjältespegel Holmquist, Carin och Sundin, Elisabeth ( red. ) Företagerskan. Om kvinnor och entreprenörskap. Stockholm: SNS Förlag. Peck, Ellen ( 1971 ) The Baby Trap. New York: Bernard Geis Associates. Persson, Lotta ( 2001 ) Otrygg anställning färre föräldrar. Välfärdsbulletinen, nr 3. Stockholm: SCB. Petersen, Marsanna ( 2008 ) Den frivilligt barnlösa. En etnologisk studie om nutida bilder av frivillig barnlöshet i svenska medier. Lund: Etnologiska institutionen, Lunds universitet. Pickering, Michael ( 2001 ) Stereotyping. The Politics of Representation. New York: Palgrave. SCB ( 2001 ) Varför föds det så få barn? Resultat av en enkätundersökning om vad som påverkar beslutet att få barn. Demografisk rapport 2001:1. Stockholm: SCB. Silverman, Anna och Silverman, Arnold ( 1971 ) The Case Against Having Children. New York: David McKay. Sobotka, Tómas ( 2006 ) In Pursuit of Higher Education, Do We Postpone Parenthood Too Long? Gender Medicine, vol. 3, no. 3: Sunderland, Jane ( 2006 ) Parenting or mothering? The case of modern childcare magazines. Discourse & Society, vol. 17, no. 4: Svanberg, Agneta Skoog, Lampic, Claudia, Karlström, Per-Olov och Tydén, Tanja ( 2006 ) Attitudes Toward Parenthood and Awareness of Fertility Among Postgraduate Students in Sweden. Gender Medicine, vol. 3, no. 3: Tanturri, Maria Letizia och Mencarini, Letizia ( 2008 ) Childless or Childfree? Paths to Voluntary Childlessness in Italy. Population and Development Review, vol. 34, no. 1: Veevers, J. E. ( 1973 ) Voluntary Childlessness: A Neglected Area of Family Study. The Family Coordinator, vol. 22, no. 2: Veevers, Jean E. ( 1974 ) Voluntary Childlessness and Social Policy: An Alternative View. The Family Coordinator, vol. 23, no. 4: Veevers, Jean E. ( 1975 ) The Moral Careers of Voluntarily Childless Wives: Notes on the Defense of a Variant World View. The Family

76 helen peterson och tove ingebjørg Fjell 4. bilden av frivillig barnlöshet i media Coordinator, vol. 24, no. 4: Veevers, Jean E. ( 1979 ) Voluntary Childlessness: A Review of Issues and Evidence. Marriage and Family Review, vol. 2, no. 2: Wahl, Anna ( 2002 ) IT and gender in the new economy i Holmberg, Ingalill, Salzer-Mörling, Miria och Strannegård, Lars ( red. ) Stuck in the future? Tracing the New Economy. Stockholm: Bookhouse Publishing AB. Zintchenko, Lennart ( 1999 ) Dagspressen och skapandet av kollektiva minnen i Bergqvist, Magnus och Svensson, Birgitta ( red. ) Metod och minne. Etnologiska tolkningar och rekonstruktioner. Lund: Studentlitteratur. Pressmaterial, Sverige Aftonbladet ( 2000a ) Få födda barn i dag tvingar framtidens pensionärer att jobba längre. Artikel av Maria Leijonhielm. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftonbladet ( 2000b ) Göran Persson: Skaffa fler barn. Låga barnafödandet är vårt största samhällsproblem. Artikel av Maths Nilsson. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftonbladet ( 2000c ) Babykrisen hotar Sveriges välfärd. Artikel av Maths Nilsson. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftonbladet ( 2001a ) Håll i er nu. Här kommer det: Heja kärnfamiljen. Krönika/debattartikel av Jan Helin. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftonbladet ( 2001b ) punkter som kan lösa barnkrisen. Uppgift om författare saknas. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftonbladet ( 2001c ) Frida vägrar att bli mamma. Artikel av Christina Larsson och Katarina Lagerwall. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftonbladet ( 2001d ) Därför vill vi inte skaffa barn. Artikel av Christina Larsson och Katarina Lagerwall. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftonbladet ( 2001e ) Experter: Sverige kommer att kollapsa om vi inte får fler barn. Uppgift om artikelförfattare saknas. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftonbladet ( 2001f ) Det är onaturligt att inte skaffa barn. Uppgift om artikelförfattare saknas. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftonbladet ( 2001g ) Sara, 19: För mig är det inte normalt att skaffa barn. Uppgift om artikelförfattare saknas. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftonbladet ( 2001h ) Barnkrisen så kan den lösas. Krönika av Sofia Eriksson. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftonbladet ( 2001i ) Så ska Persson få oss att skaffa barn. Artikel av Christina Larsson. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftonbladet ( 2001j ) Det drabbar män också. Krönika av Ronny Olovsson. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftonbladet ( 2001k ) Statsministern svarar på svenska kvinnors krav. Uppgift om artikelförfattare saknas. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftonbladet ( 2001l ) Fråga din mamma innan det är för sent. Artikel av Eva Barkeman. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftonbladet ( 2001m ) Borde vi avskaffa barn och gamla? Debattinlägg av Anita Goldman. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftonbladet ( 2001n ) Läsarna: Krisen i barnafödandet är samhällets fel. Uppgift om artikelförfattare saknas. Tillgäng

77 helen peterson och tove ingebjørg Fjell 4. bilden av frivillig barnlöshet i media lig elektroniskt ( ): Aftonbladet ( 2001o ) Sverige avskräcker från barnafödande. Debattinlägg av Liza Marklund. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftonbladet ( 2001p ) Det enda naturliga är att färre barn föds. Krönika av Belinda Olsson. Tillgänglig elektroniskt ( ): belindaolsson/article36324.ab Aftonbladet ( 2001q ) Så får du fler barn, Persson. Krönika/debattartikel av Terri Eriksson. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftonbladet ( 2002a ) Svårare få barn när du fyllt 25. Artikel av Christina Vallgren. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftonbladet ( 2002b ) Kvinnor väntar för länge hinner inte få barn. Artikel av Anna Hjalmarsson. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftonbladet ( 2002c ) Fler svenskar väljer att leva utan barn. Artikel av Camilla Norström. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftonbladet ( 2002d ) Nu föds det fler bebisar i Sverige. Artikel av Carl Hjelm. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftonbladet ( 2002e ) Nu föds allt fler bebisar. Artikel av Lotta Zachrisson. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftonbladet ( 2002f ) Ny babyboom i hela Sverige. Artikel av Carl Hjelm. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftonbladet ( 2003a ) Du lurade mig i en kvinnofälla, Persson. Krönika/debattartikel av Lydia Capolicchio. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftonbladet ( 2003b ) Bäst föda barn vid 22. Artikel av Lotta Zachrisson. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftonbladet ( 2004a ) Vi har lyckats med vår familjepolitik. Artikel av Anna-Maria Carnhede. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftonbladet ( 2004b ) Allt fler drabbas är du i riskzonen? Artikel av Sofia Wadensjö Karén. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftonbladet ( 2007a ) Livet har mening även utan barn. Artikel av Anna Andersson. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftonbladet ( 2007b ) Flyg skrikfritt för 1695 kr Artikel av Karin Johansson. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftonbladet ( 2007c ) Goda tider då skaffar vi fler barn. Artikel av Mary Mårtensson. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftonbladet ( 2007d ) Gärna barn men först en rejäl lön. Artikel av Mary Mårtensson. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftonbladet ( 2007e ) Hon vill sterilisera sig men får inte. Artikel av Julia Skott. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftonbladet ( 2007f ) Olika ingrepp olika åldersgränser. Artikel av Julia Skott. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftonbladet ( 2008a ) Först karriär sedan barn. Uppgifter om artikelförfattare saknas. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftonbladet ( 2008b ) Singelliv lönar sig för svenska kvinnor. Artikel av Eric Thorsson. Tillgänglig elektroniskt ( ):

78 helen peterson och tove ingebjørg Fjell 4. bilden av frivillig barnlöshet i media Aftonbladet ( 2008c ) Donald, ditt barn är i fara! Artikel av Johannes Heuman. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftonbladet ( 2008d ) Därför har jag valt bort barn. Artikel av Maria Gunnarsson. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftonbladet ( 2008e ) Jag vill inte offra friheten. Artikel av Maria Gunnarsson. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftonbladet ( 2008f ) Jag har blivit kallad egoistisk. Artikel av Maria Gunnarsson. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftonbladet ( 2009a ) Lili valde abort: Djuren är mina barn. Artikel av Susanne Nylén. Tillgänglig elektroniskt ( ): article ab Aftonbladet ( 2009b ) KD vill ha fler barn betalar bonus. Artikel av Marijana Dragic. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftonbladet ( 2009c ) Äldre fäder ger osmartare barn. Nyhet från BBC/TV4. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftonbladet ( 2009d ) Flest nordiska barnlösa i Finland. Nyhet från TT-FNB. Tillgänglig elektroniskt ( ): article ab Dagens Nyheter ( 2003a ) Självvald barnlöshet utmanar omgivningen. Artikel av Awiwa Keller. Tillgänglig elektroniskt ( ): Dagens Nyheter ( 2003b ) Vad hade hänt om min bror fått leka med dockor? Artikel av Awiwa Keller och Thomas Lerner. Tillgänglig elektroniskt ( ): insidan/vad-hade-hant-om-min-bror-fatt-leka-med-dockor Dagens Nyheter ( 2007 ) Jag vill inte leva ett barnlöst liv. Artikel av Ingrid Hedman. Tillgänglig elektroniskt ( ): Expressen ( 2006 ) talisterna den första barnfattiga generationen. Krönika av Anna Hedborg. Tillgänglig elektroniskt ( ): Göteborgs-Posten ( 2000 ) Frivillig barnlöshet. Artikel av Eva Parkrud. Ej tillgänglig elektroniskt. Göteborgs-Posten ( 2007a ) De valde ett liv utan hämtning på dagis. Artikel av Katarina Andersch. Ej tillgänglig elektroniskt. Göteborgs-Posten ( 2007b ) Fritt val att vara barnfri. Artikel av Sarah Britz. Ej tillgänglig elektroniskt. Icakuriren ( 2004 ) Var femte barnlös väljer bort barn. Artikel av Karin Södergren. Tillgänglig elektroniskt ( ): Icakuriren ( 2005 ) De lever utan barn. Artikel av Anna Wallenlind. Tillgänglig elektroniskt ( ): icakuriren.se/kropp-sjal/relationer/de-lever-utan-barn/ Stockholm City ( 2008a ) Fler väljer att leva sitt liv utan barn. Artikel av Katarina Lagerwall. Tillgänglig elektroniskt ( ) ( observera med publiceringsdatum ): liv_utan_barn Stockholm City ( 2008b ) Dagishämtning är inget för Marie och Tommy. Artikel av Katarina Lagerwall. Tillgänglig elektroniskt ( ) ( observera med publiceringsdatum ): Stockholm City ( 2008c ) Jag skulle tvingas ge upp min karriär. Artikel av Katarina Lagerwall. Tillgänglig elektroniskt ( ): Stockholm City ( 2008d ) Kvinnorna betalar mest för barnen. Artikel av Katarina Lagerwall. Tillgänglig elektroniskt ( ): Stockholm City ( 2008e ) Pris: 1,2 miljoner för första barnet. Artikel av Katarina Lagerwall. Tillgänglig elektroniskt

79 helen peterson och tove ingebjørg Fjell ( ): miljoner_for_forsta_barnet Stockholm City ( 2008f ) Utan barn ett nytt sätt att leva. Artikel av Katarina Lagerwall. Tillgänglig elektroniskt ( ): barn_ett_nytt_satt_att_leva Stockholm City ( 2008g ) Få steriliserar sig i Stockholm. Artikel av Katarina Lagerwall. Tillgänglig elektroniskt ( ): Svenska Dagbladet ( 1980 ) Frivillig barnlöshet. Artikel av Ann-Sofie Kälvemark. Ej tillgänglig elektroniskt. Svenska Dagbladet ( 2007a ) Barn inte välkomna. Artikel av Maria Janson. Tillgänglig elektroniskt ( ): Svenska Dagbladet ( 2007b ) Läsarna positiva till barnfria zoner. Artikel av Kristian Lindqvist. Tillgänglig elektroniskt ( ): Svenska Dagbladet ( 2008a ) skäl att inte skaffa barn. Artikel av Lena Karvik. Tillgänglig elektroniskt ( ): Svenska Dagbladet ( 2008b ) Mamman som varnar för barn. Artikel av Maria Carling. Tillgänglig elektroniskt ( ): Svenska Dagbladet ( 2009a ) KD vill införa babybonus. Nyhet från Stockholm TT. Tillgänglig elektroniskt ( ): Svenska Dagbladet ( 2009b ) Kd vill ge i barnbonus. Artikel av Lova Olsson. Tillgänglig elektroniskt ( ): Upsala Nya Tidning ( UNT ) ( 2006 ) Studier går före barnafödande. Artikel av Åke Spross. Tillgänglig elektroniskt ( ): ID=548599,00.html Upsala Nya Tidning ( UNT ) ( 2008 ) Skaffa barn? Nej tack! Artikel av Johanna Odlander. UNT Söndag. Ej tillgänglig elektroniskt. 4. bilden av frivillig barnlöshet i media Pressmaterial, Norge Adressa ( 2004 ) Jeg valgte bort barn. Debattinlägg av An-Magritt Jensen. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftenposten ( 2003 ) Hvem kommer først i køen? Debattartikel/krönika av An-Magritt Jensen. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftenposten ( 2005 ) Økt press på de barnløse. Artikel av Agnethe Weisser. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftenposten ( 2007a ) Barnefritt er Extra class. Artikel av Faisal Aslam. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftenposten ( 2007b ) Barn, nei takk! Artikel av Knut-Erik Mikalsen. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftenposten ( 2007c ) Ung mamma mot strømmen. Artikel av Kristin Kornberg. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftenposten ( 2007d ) Mennene holder igjen. Uppgift om artikelförfattare saknas. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftenposten ( 2007e ) Leger: - Lag barn nå! Artikel av Odd Inge Skjævesland. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftenposten ( 2008a ) Kaféer uten barneskrik: Kaffe i ro og mak. Uppgift om artikelförfattare saknas Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftenposten ( 2008b ) Vil ha egne barnesoner på fly. Artikel av Knut-Erik Mikalsen. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftenposten ( 2008c ) Barn på ferien? Nei takk! Artikel av Knut-Erik Mikalsen. Tillgänglig elektroniskt ( ):

80 helen peterson och tove ingebjørg Fjell 4. bilden av frivillig barnlöshet i media Aftenposten ( 2008d ) De frivillig barnfrie. Artikel av Knut Olov Åmås. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftenposten ( 2008e ) Konstruert problemstilling. Debattartikel av Trine Folkman. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftenposten ( 2008f ) Barn er ikke alt. Debattinlägg/ krönika av Anniken Strømøy. Tillgänglig elektroniskt ( ): Aftenposten ( 2009 ) Forskning: Personer uten barn er lykkeligere. Artikel av Mona W. Claussen. Tillgänglig elektroniskt ( ): Bergens Avisen ( 2003 ) Bli gravid før du er 30. Artikel av Torunn A. Aarøy. Tillgänglig elektroniskt ( ): Bergens Tidende ( 2003 ) Stadig fleire par har problem med å få barn. Artikel av Hilde Kristin Strand. Ej tillgänglig elektroniskt. Bergens Tidende ( 2005 ) Problemfri fødsel før 25. Artikel av Hilde Kristin Strand. Ej tillgänglig elektroniskt. Bergens Tidende ( 2008 ) Oppfattet som egoister. Artikel av Kjersti Mjør. Tillgänglig elektroniskt ( ): Dagbladet ( 2004 ) Når to ikke vil bli tre. Artikel av Rannveig Korneliussen. Tillgänglig elektroniskt i tidningens textarkiv ( ): Dagbladet ( 2005 ) Barn er de nye sigarettene. Artikel av Eva Bratholm. Tillgänglig elektroniskt i tidningens textarkiv: Dagbladet ( Magasinet ) ( 2007 ) Høy på landet. Artikel av Vegard Larsen. Ej tillgänglig elektroniskt. Dagbladet ( 2008a ) Europas befolkning synker dramatisk. Uppgift om artikelförfattare saknas. Ej tillgänglig elektroniskt. Dagbladet ( 2008b ) Barnekommandoen. Krönika/ debattartikel av Trude Ringheim. Tillgänglig elektroniskt i tidningens textarkiv ( ): Dagbladet ( 2009 ) Svangerskapskvalme. Kommentar av Haddy N jie. Tillgänglig elektroniskt i tidningens textarkiv ( ): Dagsavisen ( 2005 ) Bli gravid når det passer deg. Artikel av Else Gro Ommundsen. Tillgänglig elektroniskt ( ): Hadeland ( 2008 ) En menneskerett å få barn? Uppgift om artikelförfattare saknas. Tillgänglig elektroniskt ( ): Morgenbladet ( 2004 ) Moderskapsmaset. Krönika av Toril Moi. Tillgänglig elektroniskt ( ): morgenbladet.no/apps/pbcs.dll/article?aid=/ / ARKIV/ Nationen ( 2008a ) Ingen politikk for fødsler og barn. Artikel av Kato Nykvist. Tillgänglig elektroniskt ( ): ece Nationen ( 2008b ) Det opphøyde moderskap. Krönika/debattartikel av Kari Gåsvatn. Tillgänglig elektroniskt ( ): Nettavisen ( 2004a ) Kvinner taper stort på hver fødsel. Uppgift om artikelförfattare saknas. Tillgänglig elektroniskt ( ): Nettavisen ( 2004b ) Hver fjerde mann har ikke barn. Uppgift om artikelförfattare saknas. Tillgänglig elektroniskt ( ): Nettavisen ( 2005a ) Antall barnløse øker. Artikel av Heidi Schei Lilleås. Tillgänglig elektroniskt ( ): Nettavisen ( 2005b ) Kreften tar karrierekvinnene. Artikel av Helle Nilsen. Tillgänglig elektroniskt ( ): Nettavisen ( 2006 ) Velger bort barn. Uppgift

81 helen peterson och tove ingebjørg Fjell 4. bilden av frivillig barnlöshet i media om artikelförfattare saknas. Tillgänglig elektroniskt ( ): Nettavisen ( 2007a ) Bør få barn i 20-årene. Artikel av Tonje Merete Viken. Tillgänglig elektroniskt ( ): Nettavisen ( 2007b ) Superpille for karrierkvinner. Artikel av Maria Sivertsen. Tillgänglig elektroniskt ( ): Nettavisen ( 2007c ) Barn hindrer karrieren. Artikel av Hans-Inge Lange. Tillgänglig elektroniskt ( ): Nettavisen ( 2007d ) Menn må ta ansvar. Artikel av Marte Høgenhaug. Tillgänglig elektroniskt ( ): Nettavisen ( 2008a ) Ikke vent med barn. Artikel av Elian Reitan. Tillgänglig elektroniskt ( ): Nettavisen ( 2008b ) Jeg har aldri ønsket meg barn. Artikel av Helle Nilsen. Tillgänglig elektroniskt ( ): Nettavisen ( 2009a ) Barnløshet: Like lykkelige uten barn. Uppgift om artikelförfattare saknas. Tillgänglig elektroniskt ( ): Nettavisen ( 2009b ) Karrierekvinnen får i pose og sekk. Artikel av Linn de Lange. Tillgänglig elektroniskt ( ): Oppland Arbeiderblad ( 2008 ) Mener barnløse må betale selv. Uppgift om artikelförfattare saknas. Tillgänglig elektroniskt ( ): Rogalandsavis ( 2004 ) Får barn med flere kvinner. Artikel av Kristine Meek. Tillgänglig elektroniskt ( ): Siste ( 2004a ) Karrieremenn får flest barn. Uppgift om artikelförfattare saknas. Tillgänglig elektroniskt ( ): Siste ( 2004b ) Mødre tjener mindre enn barnløse. Uppgift om artikelförfattare saknas. Tillgänglig elektroniskt ( ): Siste ( 2005a ) Mener kvinner må bli gravide tidligere. Artikel av Tor Sandberg. Tillgänglig elektroniskt ( ): Siste ( 2005b ) Færre menn blir fedre. Artikel av Lise Swensen och Kristine Meek. Tillgänglig elektroniskt ( ): Vårt land ( 2007 ) Få fødsler fører til problemer. Artikel av Bjarte Botnen. Tillgänglig elektroniskt ( ): Pressmaterial, övriga länder Berlingske Tidende ( 2007 ) Læger til kvinder: Skynd jer at få børn. Artikel av Line Holm Nielsen och Pauli Andersen. Tillgänglig elektroniskt ( ): Radio och TV, Norge och Sverige Sveriges Television ( 2008a ) Go kväll. Sveriges Television ( 2008b ) Gomorron Sverige. Övriga webbsidor Barnfri, Bestutenbarn, Childfree By Choice, Happily Childfree, Kidding Aside. British Childfree Association, Mama, Moral Childfree, No Kidding, World Childfree Association Incorporated,

82 Del II

83 5. frivilligt barnlösa KVINNOR i finland 5. Frivilligt barnlösa kvinnor i Finland Matilda Hemnell Moderskapet är centralt i kvinnans liv, oberoende av om hon har barn eller inte. De flesta kvinnor blir fortfarande mödrar, men andelen kvinnor i Finland som förblir barnlösa har ökat. Syftet med detta kapitel är att presentera hur frivilligt barnlösa kvinnor i Finland resonerar och hur de förhåller sig till den allmänna diskussionen om kvinnlighet och moderskap. Undersökningen är unik i sitt slag. Aldrig tidigare har de frivilligt barnlösa kvinnorna i Finland själva kommit till tals i en vetenskaplig undersökning. Inom i synnerhet feministisk forskning har man ofta kritiserat den starka kopplingen mellan kvinnlighet och moderskap. Till exempel Letherby ( 2002 ) konstaterar att moderskapet fortfarande anses vara den primära rollen för kvinnor och att det förekommer många stereotypa bilder av den barnlösa kvinnan. En av de vanligaste är den barnfria kvinnan som så kallad karriärkvinna. Wager ( 2000: 394 ) menar ändå att kvinnor i Finland inte behöver välja mellan moderskap och karriär i Finland finns över huvudtaget inte en hemmamamma-institution som på andra håll i Europa men det har också hävdats

84 matilda hemnell 5. frivilligt barnlösa KVINNOR i finland att det egentligen inte existerat ett val mellan arbete och familj, utan att båda måste kombineras ( Silius 1992: 172 ). För att nå en nyanserad förståelse av fenomenet frivillig barnlöshet i Finland har jag bett finländska kvinnor som själva definierar sig som frivilligt barnlösa att skriva självbiografiskt om sina erfarenheter. Fokus ligger på hur kvinnorna förklarar sin frivilliga barnlöshet och hur de beskriver sitt liv och sig själva i förhållande till rådande kontextuella ideal om kvinnlighet och moderskap. Varför väljer en person att inte ha barn? Hur har ambitioner beträffande karriär påverkat beslutet att förbli barnlös? Vilken roll har en eventuell ( avsaknad av ) partner spelat för beslutet? Hur har omgivningen reagerat på beslutet att inte ha barn och hur har de frivilligt barnlösa reagerat på omgivningens reaktioner? Hur påverkar det normativa trycket för moderskap de frivilligt barnlösa kvinnorna? Kan man utveckla en positiv kvinnlig identitet som barnlös i ett samhälle där moderskapet ses som, om inte en självklar, så åtminstone en central del av kvinnans liv? Kommer någon form av moderlighet till uttryck i de frivilligt barnlösa kvinnors berättelser? Inledningsvis presenterar jag kvantitativa uppgifter om barnlöshet i Finland. Därefter följer en metoddiskussion, inklusive en presentation av forskningsmaterialet och informanterna. Sedan redogör jag för mina resultat och avslutar kapitlet med en sammanfattande diskussion. Barnlösa i Finland statistik Barnlösheten i Finland har inte bara ökat, den är dessutom högre i Finland än i de övriga nordiska länderna. Enligt finländska befolkningsförbundets Väestöliittos senaste Familjebarometer ( Miettinen och Rotkirch 2008 ) är nästan 45 procent av alla 30-åriga kvinnor i Finland barnlösa. På grund av definitionsproblematiken beträffande frivillig kontra ofrivillig barnlöshet finns det inga exakta uppgifter om hur utbredd den frivilliga barnlösheten är i Finland. Enligt barometern planerar de flesta unga vuxna att ha barn i framtiden, men ungefär tio procent av de barnlösa betecknar sin barnlöshet som frivillig. Det motsvarar cirka två till tre procent av hela befolkningen ( Miettinen och Rotkirch 2008 ). Till följd av bristen på tidigare studier vet man inte om denna siffra stigit, däremot råder det inget tvivel om att andelen barnlösa överlag har ökat ( se tabell 1 ). Barnlösheten bland 45-åriga kvinnor i Finland steg från 13 procent år 1990 till 17 procent år De barnlösas andel bland de 45-åriga männen steg ännu mer, från 18 till 26 procent ( Statistikcentralen 2006a, 2006b ). Generellt sett finns det många likheter mellan länderna i Norden beträffande fertilitetstrender, men i några avseenden skiljer sig Finland från de övriga nordiska länderna. Både medelåldern för förstföderskor ( 29 år ) och andelen barnlösa kvinnor ( 17 procent ) är högst i Finland ( Skrede och Rönsen 2006: 8 9 ). 2 I Europa toppar Finland tillsammans med Tyskland, Nederländerna och Storbritannien statistiken på andelen kvinnor som förblir barnlösa ( Finch 2006:31 ). Samtidigt är barnskaffandet mer polariserat i Finland än i övriga Norden: de kvinnor som har barn i Finland har fler barn än i de andra nordiska länderna ( Gissler och Hemminki 2006, Miettinen och Paajanen 2005, Kautto 2004 ). Här har antalet familjer med ett barn sjunkit, medan antalet trebarnsfamiljer ökat ( Paajanen 2002 ). Det måste ändå poängteras att i ett längre historiskt perspektiv har barnantalet per kvinna minskat också i Finland. I dag har de flesta finländska kvinnorna ett eller två barn ( Statistikcentralen 2007 ). 1 Statistikcentralen ( 2006b ) saknar tillförlitliga uppgifter om andelen barnlösa kvinnor i Finland före år Enligt Silius ( 1996 ) förblev var tredje europeisk kvinna barnlös i början av 1900-talet. Dessutom förlorade många föräldrar sina barn på grund av sjukdom, svält eller fattigdom. Med andra ord var barnlösheten högre då, men av andra orsaker än i det senmoderna samhället. 2 Avser år 2005 här och senare om inte annat nämns

85 matilda hemnell 5. frivilligt barnlösa KVINNOR i finland Barnlöshetsstatistiken enligt landskap är brokig ( se tabellerna 1, 2 och 3 ), men man kan ändå notera vissa särdrag för utbredningen av barnlöshet i Finland. Västra Finland, med de österbottniska landskapen, Åland och Satakunta, utgör en enhetlig region med låg barnlöshet bland både männen och kvinnorna. Det kan eventuellt förklaras av den aktiva religiositeten i regionen, ( den kulturella ) närheten till övriga Norden, samt den höga andelen svenskspråkiga i kombination med mycket glesbygd. Södra och östra Finland utgör en motpol till denna region. Här ökar barnlösheten bland kvinnor snabbt. Barnlösheten tycks åtminstone i viss mån höra ihop med en urban livsstil. Nyland med huvudstadsregionen inom sitt landskap sticker tydligt ut med sin barnlöshet bland 45-åriga kvinnor på nästan 23 procent. Också uppgifter om barnlösa enligt kommuntyp visar att barnlöshet bland kvinnor är ett urbant fenomen ( se tabell 4 ). Andelen kvinnor i 45 års ålder som saknar barn är 45 procent högre i stadskommuner ( 19 procent ) än i tätorts- och landsbygdskommuner ( i båda omkring 13 procent ). Bland männen är fenomenet omvänt: barnlösheten är mest utbredd i landsbygdskommunerna, men skillnaden till stadskommunerna är inte lika markant som bland kvinnorna. Bland svenskspråkiga är barnlösheten något lägre än bland de finskspråkiga, även om skillnaden är liten ( se tabell 5 ). Detta kan ha att göra med Svenskfinlands rurala prägel, samt de kulturella likheterna med Sverige. År 1990 var andelen barnlösa lika stor i båda språkgrupperna, drygt 13 procent, men de senaste 15 åren har barnlösheten ökat snabbare bland de finskspråkiga. År 2005 var den bland svenskspråkiga 45-åriga kvinnor knappt 15 procent, mot drygt 16 procent bland finskspråkiga. Skillnaden mellan finsk- och svenskspråkiga i andelen barnlösa är större bland männen. Gifta kvinnor är betydligt mer sällan barnlösa än samboende och singelkvinnor ( se tabell 6 ). Endast drygt sju procent av alla barnlösa 45-åriga kvinnor var gifta, medan över hälften, drygt 51 procent, var ogifta ( inkluderar singelkvinnor och de i samboförhållanden ). Det tyder på att äktenskapet för många fortfarande utgör ett tecken på en stabil relation i vilken man känner sig trygg att få barn. Vidare är det sannolikt att de personer som värnar om äktenskapet som institution överlag har en traditionell syn på familjen och därmed anser att barn är en självklar del av livet. Överlag är meningen med äktenskapet för många att bilda familj, det vill säga att skaffa barn. Också utbildningsgraden inverkar på huruvida man skaffar barn eller inte ( se tabell 7 ). Sannolikheten att kvinnor förblir barnlösa växer med högre utbildning. Samtidigt är det värt att notera att i absoluta tal är det betydligt fler med lägre utbildning som är barnlösa. Med andra ord, om man är barnlös i Finland är sannolikheten hög att man har en låg utbildning. Material och informanter För att låta de frivilligt barnlösa i Finland komma till tals valde jag en kvalitativ forskningsansats. Enligt Repstad ( 1993: 11 ) är kvalitativa metoder inriktade på att så autentiskt som möjligt fånga aktörens verklighetsuppfattningar, motiv och tänkesätt. Man är alltså ute efter aktörens subjektiva upplevelsevärld och vill förstå de motiv och mål som han eller hon har. Jag är väl medveten om att det finns begränsningar i en sådan kvalitativ approach eftersom tolkningen alltid sker partiskt och selektivt. Samtidigt tror jag att en kvalitativ metod ger nyttig information om de frivilligt barnlösa i Finland, information som kvantitativa undersökningar inte kan ge. Jag har valt att efterlysa självbiografiska berättelser om

86 matilda hemnell 5. frivilligt barnlösa KVINNOR i finland frivillig barnlöshet. De berättelser som informanterna producerat är livsberättelser. Johansson ( 2005: 23 ) definierar livsberättelser som berättelser i vilka en person berättar om sitt liv eller valda delar av det. Livsberättelser används ofta i forskning med syfte att ur olika aspekter, teman eller perspektiv undersöka hur människor ger sina liv mening och skapar identitet, och då sätts ofta människornas egna tolkningar av sig själv i centrum. Det här är alltså en metod som lämpar sig väl för mitt syfte. Livsberättelser kan dels ses som en källa till kunskap om den sociala verkligheten, dels som en universell kunskapsform ( Johansson 2005: 19 ). De kan antingen utgöra själva forskningsobjektet eller användas som en informationskälla ( Lieblich m.fl. 1998: 3 ). Jag har åtminstone i någon mån kombinerat dessa förhållningssätt. Mitt analysobjekt är delvis de texter mina informanter har producerat, men i första hand är det de personer som står bakom texten som jag är intresserad av. Själva forskningsmaterialet utgörs dock av de berättelser som informanterna producerat. Till sin natur är de retrospektiva, det vill säga inte direkta avspeglingar av verkligheten, av hur det hela egentligen gått till. Den subjektiva innebörd som en aktör lägger i en viss situation kan utgöra en efterrationalisering i stället för att vara de verkliga motiven bakom beteendet ( Repstad 1993 ). Vidare har de självbiografiska berättelserna skapats och konstruerats i ett speciellt syfte och i en viss kontext ( se Silius och Östman 1998: 18 ). Trots detta kan man inte se berättelserna som enbart fiktiva texter som inte har något med verkligheten att göra. I allmänhet är de uppbyggda kring några fakta och verkliga händelser, men ur berättarens personliga perspektiv. Berättaren väljer, betonar och tolkar utifrån vad som har hänt. Dessa berättelser representerar inte verkligheten per se, men de erfarenheter som berättelserna representerar är verkliga. Roos ( 1992: 190 ) betonar att vi inte kan veta om allt i berättelserna är sant, men det personen presenterar som sin uppfattning om livet är utan tvivel sant. Berättelserna är alltså sannolikt inte sanna i objektiv mening, men från individens position är de sanna. De är därmed varken sanna eller falska ( se Nätkin 1997: , Silius och Östman 1998: 18 ), eller annorlunda uttryckt är de både och. Forskningsmaterialet består av 15 självbiografiska berättelser av kvinnor som definierar sig som ( mer eller mindre ) frivilligt barnlösa. 3 Sammanlagt omfattar berättelserna ungefär 23 sidor ( enkelt radavstånd ). Texternas längd varierar mellan en halv sida och fyra och en halv sida. Elva av texterna är skrivna på svenska och fyra på finska. I uppropet efter informanter efterlyste jag frivilligt barnlösa kvinnor i 40 till 50 års ålder. 4 De yngsta informanterna var 40 år, den äldsta var 65 år. Medelåldern bland informanterna var 48 år. De flesta av informanterna var hemmahörande i någon stad, sex stycken i huvudstadsregionen. Beträffande yrke och utbildning var de flesta akademiskt utbildade. Tolv informanter uppgav att de hade något slags fast parförhållande: sex var gifta, fyra var samboende, en var särbo och en levde i ett registrerat partnerskap. En av informanterna uppgav att hon var lesbisk, medan de andra inte nämnde sin sexuella läggning, men kan antas vara heterosexuella. 3 Informanterna fick skriva fritt, men ombads beröra åtminstone följande frågor: Vilka omständigheter anser du påverkade ditt beslut att inte skaffa barn? Vilken betydelse hade dina ambitioner beträffande utbildning och arbete för ditt beslut? Anser du att moderskap är en förutsättning för en stark kvinnlig identitet? Hur har personer i din närmiljö reagerat på ditt beslut att inte skaffa barn? Hur ser du i dag på ditt beslut att förbli barnlös? 4 Uppropet efter informanter ingick som en notis i finlandssvenska dagstidningar ( Borgåbladet, Hufvudstadsbladet, Jakobstadstidning, Syd-Österbotten, Västra Nyland, Åbo Underrättelser, Österbottningen och Östra Nyland ), tidningen Meddelanden från Åbo Akademi, veckotidningen Ny Tid, tidskriften Astra Nova samt Svenska kvinno förbundets e-postlista. Det visade sig vara rätt svårt att få tag på informanter genom upprop i tidningar. Därför kom den så kallade snöbolls metoden att bli central i min jakt på informanter

87 matilda hemnell 5. frivilligt barnlösa KVINNOR i finland Sex av informanterna hade levt eller levde i ett förhållande där den andra parten hade barn från tidigare. Erfarenheter av självvald barnlöshet Då man läser informanternas berättelser är det uppenbart att de frivilligt barnlösa utgör en mycket heterogen grupp där det finns olika grad av frivillighet bakom beslutet att förbli barnlös. En del skriver att de aldrig fattat ett beslut i egentlig mening. De ser definitionen på frivillig respektive ofrivillig barnlöshet som ett kontinuum; det finns ingen klar gräns mellan dessa två, snarare handlar det om mer eller mindre ( o )frivillighet. Samtidigt kan man rätt tydligt se tre typer av berättelser i materialet, vilka i sin tur representerar tre olika slags barnlöshet: de entydigt frivilligt barnlösa, uppskjutarna och de vars barnlöshet lutar mot ofrivillig sådan. Observeras bör att alla ändå själva definierar sig som frivilligt barnlösa ( åtminstone har de valt att svara på mitt upprop efter frivilligt barnlösa kvinnor ). Rent generellt kan man i berättelserna utläsa rätt odramatiska och okontroversiella historier. Många har redan som unga vetat att de inte kommer att skaffa barn och hållit fast vid det beslutet. Till exempel 40-åriga Camilla 5 från västra Nyland konstaterar att [r]edan som 15-åring visste jag att jag inte vill ha barn och den tanken har följt med mig hela livet. För andra har valet varit mindre uttalat. I stället har livet utvecklats så att det aldrig blev några barn. Så här beskriver Katarina varför hon förblev barnlös: Det gick tydligen så i mitt liv att en lämplig karl och viljan att få ett barn aldrig sammanföll. Det fanns en tid då 5 För att skydda informanterna använder jag fingerade namn och nämner i regel inte deras yrke. Beträffande hemorten nämner jag från vilken region respektive informant kommer, men utan att nämna specifik kommun eller stad. jag stundvis tänkte att jag gör ett barn åt mig själv, det vill säga fast ensam, men egentligen ville jag det inte, eftersom det för mig inte var ett vedertaget alternativ att bli ensamförsörjare. ( Katarina, 46 år, huvudstadsregionen ) Denna brist på dramatik i berättelserna många informanter konstaterar att barnlösheten aldrig varit ett problem kan eventuellt bero på att endast de som är tillfreds med sin situation vill delta i en undersökning som denna, alternativt är det endast de som accepterat sin barnlöshet som kallar sig frivilligt barnlösa. Oberoende kan man tolka det som att det i dag är möjligt att utveckla en god identitet som frivilligt barnlös, eller som McAllister och Clark ( 1998 ) poängterar: det finns en rad olika positiva barnlösa vuxenidentiteter. De ( frivilligt ) barnlösa behöver inte längre känna sig så socialt avvikande i och med de övergripande samhällsförändringar rörande familjeinstitutionen som skett sedan 1960-talet. Helt entydig är ändå inte denna förnöjsamhet i mitt material finns det också exempel på kvinnor för vilka erfarenheterna av barnlöshet inte varit enbart positiva, eller neutrala. För att visa denna kontrast kommer jag nedan att också lyfta upp de mer problematiska fallen fall där barnlösheten lutar mot ofrivillig sådan. Motiv för frivillig barnlöshet De orsaker till barnlösheten som informanterna uppger i berättelserna kan inte kategoriskt ses som direkta förklaringar till varför de valt att inte ha barn; snarare tolkar jag dessa förklaringar som en del av en process där de utvecklat en identitet som frivilligt barnlösa. Man kan till exempel inte säga att enbart en osäker ekonomi förklarar varför

88 matilda hemnell 5. frivilligt barnlösa KVINNOR i finland någon väljer barnlöshet eftersom de flesta med kärv ekonomi fortfarande skaffar barn. Man kan med andra ord inte se en kärv ekonomi som en deterministisk förklaring, men eventuellt en probabilistisk sådan. Jag kommer dock här att inledningsvis presentera ( inte i viktighetsordning ) de olika förklaringar till barnlösheten som implicit eller explicit dyker upp i berättelserna. Det är sällan någon uppger bara en orsak, snarare är informanterna medvetna om att det är fråga om en kombination av olika orsaker som ligger bakom beslutet, ifall det överhuvudtaget finns en egentlig orsak att tala om. Till exempel 44-åriga Kristina från östra Nyland skriver att hon egentligen aldrig fattade ett beslut att inte ha barn, snarast är det frågan om summan av olika omständigheter, medan 54-åriga Pirkko från huvudstadsregionen påpekar att det inte finns någon klar orsak till att hon beslutade att inte ha barn. Barndomen och föräldrarna Det är inte många informanter som berättar ingående om sin barndom, men de som gör det tror att barnlösheten delvis beror på relationen till föräldrarna, i första hand relationen till modern. Så här spekulerar 42-åriga Karin från huvudstadsregionen över orsakerna till sin barnlöshet: Säkert finns en av de bakomliggande orsakerna i det faktum att min mamma var psykiskt sjuk och det förde med sig att uppväxten var väldigt tung. Jag hade ett gott förhållande med min pappa, men mammas sjukdom gjorde att hon inte var så bra på att kommunicera på det emotionella planet. Hon hade så svåra problem att hon inte kunde ge den hjälp och det stöd vi kunde ha behövt. Det var snarare tvärtom, så att vi gjorde vårt bästa för att hjälpa henne. ( Karin, 42 år, huvudstadsregionen ) Till svåra förhållanden i barndomen hör att informanterna, enligt sig själva, tvingats ta ett för stort ansvar i ett för tidigt skede. Det var fallet för bland annat Amanda, som ser ett mönster i att hon senare skytt ansvar: De alkoholproblem som tidvis drabbade min familj gjorde att jag fick axla för stort ansvar för tidigt. Det kan hända att jag sedermera undermedvetet strävat efter att slippa ta ansvar för andra. ( Amanda, 51 år, huvudstadsregionen ) Att så många inte nämner barndomen skall enligt mig inte ses som att de vill dölja något. Det visar bara att det inte behöver vara något i uppväxten som ligger bakom beslutet att inte ha barn. Detta även om teorin ofta presenteras som en förklaring, vilket också de barnlösa fått ta del av. 40-åriga Anita från östra Nyland berättar att hennes båda föräldrar frågat vad de gjort för fel då hon inte tycker om barn, men hon har svarat att hon inte tycker att de har gjort nånting fel. Man kan alltså välja att inte skaffa barn utan att det finns någon traumatisk barndom i bagaget, samtidigt som det också kan vara en delorsak. Rädslor De få informanter som lyfter upp sin barndom som förklaring till barnlösheten har ofta olika rädslor som de tampas med. I allmänhet är det en rädsla för att vara en dålig förälder. Det kan till exempel komma till uttryck så här: Inlärda modeller lever i människan jag skulle inte vilja vara en likadan mor som min egen mamma var för mig. Jag tror att jag kunde ha ändrat på många saker, men ändå skulle bara tanken på att jag skulle skada mitt barn mentalt på samma sätt som min mamma skadade mig,

89 matilda hemnell vara outhärdlig. Jag gjorde på sätt och vis en förebyggande barnskyddsgärning, då jag bestämde mig för att låta bli att skaffa barn. Jag saknade en modell för villkorslös kärlek. [ ] Det som jag verkligen skulle vara rädd för, är att mitt barn skulle insjukna och dö. Kanske barnlöshet också är ett sätt att skydda sig själv från det synnerligen smärtsamma ödet ( Susanna, 47 år, huvudstadsregionen ) I bakgrunden till beslutet att inte skaffa barn kan man tänka sig att det finns en viss självbevarelsedrift. Man är rädd för att skada barnet, men också rädd för sin egen del. Bland annat Lisa ger uttryck för någon slags förlossningsrädsla: Jag tycker allt som händer med kroppen är skräckinjagande så en graviditet skulle jag kanske inte klara av. Jag tror jag skulle ha konstant panik. Jag är också rädd för att jag inte skulle överleva en förlossning. Jag har mycket låg smärttröskel och är ganska svagsint [informantens eget ordval] av mig. Riskera livet för att få barn är inte min grej. ( Lisa, 41 år, Österbotten ) Rädslan behöver inte alltid vara bunden till förlossningen eller föräldraskapet. I berättelserna förekommer även en viss apokalyptisk skräck eller existentiell ångest. Så här resonerar Susanna: Jag kan inte säga vilken [av alla orsaker] som är mest betydande, världssituationen, speciellt klimatförändringen, har säkert en stor betydelse. Varför föda ett barn till en värld där man inte kan leva. [ ] På det mentala ( eller andliga? ) planet har den pågående materialiseringen, ökningen av de hårda värdena, inte talat för barnalstring. ( Susanna, 47 år, huvudstadsregionen ) 5. frivilligt barnlösa KVINNOR i finland Parförhållanden De parförhållanden informanterna är eller varit i, eller avsakn aden av dem, har i vissa fall spelat en roll för det faktum att de förblivit barnlösa. Somliga informanter har varit oroliga för vilka följder ett barn skulle ha på förhållandet. Bland annat 44-åriga Kristina från östra Nyland berättar att hon och hennes man ansåg att [de] ville ha tid för varandra och [sig] själva, underförstått att eventuella barn skulle ta detta ifrån dem. De flesta av informanterna lever tillsammans med en man. Att de inte har barn har i så gott som alla fall varit ett gemensamt beslut. Så här berättar Camilla: För ca 13 år sen träffade jag min sambo. Diskussionen om att skaffa barn har ju alltid emellanåt kommit upp med samma slutresultat. När jag var 35 så diskuterade vi den sista gången. Bara för att han skulle kunna säga sin åsikt om han hade ångrat sig. Men så var ej fallet. Vi tycker om den lugn och ro man får leva i när man är två som bara behöver bry sig om varandra. ( Camilla, 40 år, västra Nyland ) I ett fall är det ändå rätt uppenbart att kvinnan i fråga skulle ha skaffat barn om det inte vore för hennes man, även om hon försöker vända det till att hon kanske ändå inte ville ha barn tillräckligt mycket. Det är fråga om 50-åriga Linda från Åboland. Hon börjar också sin berättelse med att konstatera att hennes barnlöshet inte enbart är frivillig. Ja, jag har varit mycket ambivalent. Det var det jag menade med att du får räkna med mitt svar om du vill. Fortsättningen var alltså den att jag vid 26 års ålder träffade en 41-årig frånskild man, som efter att vi varit tillsammans ungefär ett år och nyligen förlovat oss,

90 matilda hemnell 5. frivilligt barnlösa KVINNOR i finland sade att han aldrig kommer att ha några fler barn än den enda pojke han har från sitt första äktenskap. I det skedet tänkte jag lämna honom men kunde ändå inte göra det. Jag lät livet flyta vidare. Vi gifte oss tre år senare, jag mådde på många sätt inte bra och sköt saken framför mig. Vill, vill inte [ ] Men jag tror ju att jag inte skulle ha gift mig med honom om jag verkligen skulle ha önskat mig barn, riktigt helhjärtat. Jag önskade också att vi hade tagit hand om något barn som behövde ett hem, men det ville min man inte ens höra talas om. ( Linda, 50 år, Åboland ) Otvivelaktigt kan avsaknad av en ( manlig ) partner vara en bidragande eller till och med avgörande orsak till att man förblivit barnlös. Även om det är möjligt för både lesbiska och ensamstående att skaffa barn, upplever många att det är ett alltför stort företag att gå in för ett dylikt projekt. Så här beskriver den enda lesbiska kvinnan i mitt material sin situation: I 30-års ålder, hade jag ett ganska stort behov av att fundera på att skaffa barn på något sätt. Då levde jag inte i något parförhållande. Jag hade redan frågat en av mina manliga kompisar om vi skulle kunna göra barn tillsammans utan att vara ett par och efter att han funderat några veckor tyckte han att det skulle kunna gå för sig. Vid närmare eftertanke, då jag började fundera på hur vi skulle göra det i praktiken, organisera föräldraskapet och skriva avtal, började jag backa och sedan tyckte jag att det skulle förändra livet betydligt och att det inte ändå var så viktigt för mig. Senare funderade vi tillsammans med min partner några gånger också på saken men det verkade inte vara verkligt viktigt för någon av oss så efter ett tag tyckte vi att vi kunde glömma hela saken. Om vi hade varit ett heteropar så hade vi antagligen nog barn, men det att man borde aktivt ha hittat på ett lämpligt sätt att skaffa barn, har gjort att det inte blivit av. ( Anna, 50 år, Åboland ) Anna har alltså varit medveten om att det finns en möjlighet för henne att få barn, men valt bort den, eftersom det enligt henne skulle ha varit för jobbigt. Detsamma gäller 65-åriga Tua från västra Nyland, som gått in och ut ur förhållanden, varför barnalstringen helt enkelt inte blivit av. Av ideologiska skäl har hon inte velat gå in för att skaffa barn ensam. Så här beskriver hon sin situation: Jag hann vara gift två bråkiga år och var ändå inställd då på att få barn med min man. Men vi lyckades inte då och småningom barkade det äktenskapet åt skogen. Jag är konservativt traditionell och konventionell. Så jag hade ingen tanke på att få barn på egen hand, ensam, trots att jag just då genomlevde 70-talets nyfeminism och understödde den intellektuellt och ideellt. Mitt eget 70-tal ( d.v.s. när jag kunde ha fått barn ) präglades av ett jobbigt förhållande med ömsom sammanboende och särboende. Under sådana omständigheter och i den livssituationen kunde jag inte tänka mig att få barn. Hade jag levt i ett tryggt äktenskap med en i mina ögon bra blivande pappa så skulle jag/vi ha fått barn. Men jag ville inte föda ett barn i den livssituationen. Dessutom hade han en liten flicka som han ensam fick omvårdnaden om och jag tog hand om i praktiken när hon var 4 8 år. Jag tyckte mycket om henne, uppfostrade henne, gav och fick kärlek av henne. ( Tua, 65 år, västra Nyland ) I citatet ovan kommer en aspekt fram som finns med i flera berättelser. Nämligen att många av kvinnorna har sällskapat,

91 matilda hemnell 5. frivilligt barnlösa KVINNOR i finland sambott eller varit gifta med män som haft barn från tidigare, vilket i olika grad har påverkat utgången att de tillsammans inte skaffat barn. I de flesta fall lyfts detta upp som ett faktum snarare än som ett problem. Till exempel 51-åriga Amanda från huvudstadsregionen berättar att hon inledde ett förhållande med en man som redan hade två nästan vuxna barn, vilket räckte bra för [henne]. 42-åriga Karin skriver i sin tur att hennes sambo inte skulle ha haft något emot ett barn. Men han hade redan två från förut, så det räckte i och för sig till för honom. Detta belyser inte bara det att många så kallade frivilligt barnlösa inte lever ett de facto barnlöst liv ( se kapitel 8 Engwall ). Det kan också delvis förklara varför allt fler förblir barnlösa. I och med att skilsmässotalen ökat och så kallad seriell monogami är mer regel än undantag ( Daly 2005, Statistikcentralen 2009, Gordon 1994 ), kan det finnas barn med i bilden redan då man träffar sin blivande partner. Behovet att skaffa barn blir då kanske inte lika stort eller också kompliceras det hela på ett annat sätt än om ingendera hade haft barn från tidigare. Arbete och ekonomi I den politiska debatten lyfts ofta arbetslivet upp som ett hinder för familjebildning, och barnfamiljernas ekonomiska situation anses avskräcka unga från att skaffa ( fler ) barn. Också i mitt material kan man bland de så kallade uppskjutarna se att arbetslivet med sina visstidsanställningar haft betydelse för beslutet att förbli barnlös. Det var fallet bland annat för Anita: Först var det kanske mina studier. Sen gjorde jag vikariat här och där ett drygt år. Sen visade sig [jobbet] vara rätt tungt både fysiskt och psykiskt med jourer. Nu har jag väl ett sånt jobb för första gången, att det skulle gå att ordna tid för barn. ( Anita, 40 år, östra Nyland ) Här är det också intressant att se att den ekonomiska recession som drabbade 1990-talets Finland finns med i berättelserna som en bidragande faktor. Då ekonomin kraschade, hårdnade kampen om arbete och många människors liv präglades av ekonomisk osäkerhet. Så här berättar Lisa om sin bräckliga karriär : Jag blev färdig med mina studier när jag fyllde 26 och då blev det lama [recession]. Jag fick hanka mig fram på tidsbundna lärarjobb för att kunna betala studielånet. Det gällde att bita sig fast på arbetsmarknaden för att ha en chans att få jobb. Skaffa barn skulle ha blivit ekonomiskt mycket svårt. ( Lisa, 41 år, Österbotten ) Även om arbete och ekonomi spelar en viss roll för beslutet att inte ha barn kan man inte utgående från mitt material hävda att det är så kallade karriärkvinnor som väljer att förbli barnlösa. Ifall det finns ett samband mellan karriär och barnlöshet är det att barnlösheten möjliggör för kvinnorna att satsa på karriären. Det är alltså barnlösheten som kommer först, sedan en eventuell karriär, inte tvärtom. Så här berättar Tua om hur hon sent omsider blev karriärkvinna : När jag närmade mig de 40 och insåg att jag knappast skulle få egna barn gick jag in för vad man antagligen kan kalla karriären. Jag tog stora steg i mitt liv, fortbildade mig till rektor [ ]. Det har jag aldrig ångrat: ett underbart självförverkligande jobb som jag älskade i fem års tid. Och jobbade så gott som dag och natt. [ ] Eftersom jag tydligen inte skulle få barn kompenserade jag med att försöka göra karriär. ( Tua, 65 år, västra Nyland )

92 matilda hemnell 5. frivilligt barnlösa KVINNOR i finland 54-åriga Pirkko från huvudstadsregionen, som på basis av materialet kan klassas som den mest karriärorienterade, konstaterar också att arbetet inledningsvis inte hade något att göra med oviljan att ha barn: I början hade dessa ambitioner inte så stor betydelse. Mina ambitioner var då att välja fritt. Senare, i synnerhet efter mina studier betydde arbetsambitioner mera. Då tyckte jag att jag inte vill ha barn eftersom jag vill jobba och jag tyckte om mitt jobb. [ ] och då hade man inte ännu hört om hemmapappor så för mig var saken kristallklar inga barn. ( Pirkko, 54 år, huvudstadsregionen ) I övrigt förnekar alla att de har haft ambitioner beträffande karriären. Bland annat 47-åriga Susanna från huvudstadsregionen hävdar att arbetet eller ambitionen att komma vidare i karriären aldrig var en orsak till att låta bli att skaffa barn. Detta kan delvis tolkas som att det i synnerhet för kvinnor är något fult att vara karriärlysten, och därför vill man inte vidkännas ett sådant påstående. Jag ser ändå ingen orsak att misstro mina informanter då de hävdar att ambitioner beträffande karriären inte spelat någon roll. Arbete och ekonomi har alltså för en del varit en bidragande orsak till barnlösheten, men på intet sätt en avgörande sådan. Som jag tidigare konstaterat skaffar de flesta barn trots ekonomiska svårigheter och problem med att få pusslet arbete och familj att gå ihop, eller som Anita formulerar det: Om vi hade velat ha barn skulle vi ha haft möjlighet ekonomiskt. Och säkert tidsmässigt, det gäller ju att prioritera. Personpsykologiska förklaringar Vid sidan om olika omständigheter och erfarenheter under uppväxten och den fertila åldern kommer många faktorer som är starkt bundna till informanternas personlighet och känslor fram som förklaring till beslutet att inte ha barn. Många av informanterna konstaterar att de tycker om barn. Till exempel 58-åriga Kajsa från Österbotten börjar sin berättelse något förvånande med att konstatera: Jag älskar barn. Enstaka informanter uppger ändå att det just är deras antipatier mot barn som är orsaken till att de valt att förbli barnlösa. 49-åriga Rita är en av dem: Jag hatar barns skrik, ändlösa rännande, oväsen och skrål. Barn under tonårsåldern ger ångest. Inte är heller tonåringar med sin pubertet trevliga. I stället tycker jag om äldre personer och jag är en mycket social person. ( Rita, 49 år, Birkaland ) För dessa personer verkar det vara svårt att förstå vad detta joplande ( ett finlandssvenskt uttryck som betyder ungefär daltande / pjoskande ) som Camilla uttrycker det med barn handlar om. Man har svårt för att se skillnaden mellan barn och vuxna, alternativt upplever man att skillnaden är ( för ) stor och man föredrar vuxnas sällskap. Så här skriver Camilla: Jag är ingen barnvän som sagt. Visst gratulerar jag när någon får barn och så, men jag ser på dem en gång och så är de bra. Jag far aldrig till någon för att se på deras baby eller liknande, jag far och träffar mina vänner. De kommer nu med på köpet lika som deras man / fru / sambo eller liknande. Inte är barnen något annorlunda för mig. Träffar jag någon med barnvagn så kan de vara att jag inte ens ser i den. Jag kommer mig bara inte för. Inte glor jag på mina vänners nya pojkvänner heller. Jag ser ingen skillnad. Jag är ingen barnvän och det vet alla

93 matilda hemnell 5. frivilligt barnlösa KVINNOR i finland Men det utesluter inte att våra vänners barn och jag kommer bra överens. För mig är de riktigt samma om man är 0 eller 100 år. Det är vem man är som är det viktigaste. ( Camilla, 40 år, östra Nyland ) För andra är förhållandet till barn mera neutralt. 51-åriga Amanda från huvudstadsregionen konstaterar att hon inte hatar barn, men att hon inte heller är någon barnvän: hela saken har förblivit lite främmande för mig. Vissa är också övertygade om att de skulle tycka om sina egna barn fastän de rent allmänt inte är vän av barn, eller som Anita uttrycker det: Fast jag tycker illa om andras barn, tror jag att man inte kan undgå att tycka om eventuella egna. Påståendet att någon som inte är barnkär nog skulle älska sitt eget barn är något som man ofta hör och då hänvisas det i regel till biologin ( men på ett enkelt och ytligt sätt ). Också i mitt material om frivillig barnlöshet förekommer denna diskurs där informanterna hänvisar till biologi. Susanna konstaterar till exempel om än skämtsamt att hon kanske faktiskt har något genetiskt fel, då hon aldrig drömt om att vara omringad av barn. Amanda i sin tur uttrycker det så här: Den främsta orsaken till min barnlöshet är troligen att jag aldrig har upplevt så kallad babyfeber. Kanske saknar jag den berömda biologiska klockan, eller så har den stannat för evigheter sen. ( Amanda, 51 år, huvudstadsregionen ) Även om informanterna också lyfter fram andra förklaringar, kommer de faktiskt oftast tillbaka till att de förblivit barnlösa för att de inte ville ha barn ( tillräckligt mycket ). Så här berättar till exempel Lisa: Jag har hittills inte velat ha barn tillräckligt gärna för att skaffa dem. [ ] Medan den ekonomiska situationen har blivit bättre har mitt intresse för barn ändå inte väckts. Dels får jag min överdos av barn [i mitt yrke] och dels så har jag alltid velat skjuta upp det tills om tio år. Jag har inte känt mig mogen. De tio åren har aldrig minskat liksom. ( Lisa, 41 år, Österbotten ) I Lisas berättelse kan man också utläsa det som Wager ( 2000 ) varit inne på, det vill säga att många egentligen inte valt barnlöshet, utan valt något annat i stället. Många frivilligt barnlösa har ändå under något skede av sitt liv funderat på att ha barn, men då mera utgående från konventioner än egen vilja eller längtan efter barn: Även om min biologiska klocka inte tickade, kommer jag ihåg att jag som omkring 30-åring funderade på frågan ur en borde jag -synvinkel. Jag tänkte ändå att en viss ålder eller andras göranden inte är ett tillräckligt motiv i en så här viktig fråga. ( Amanda, 51 år, huvudstadsregionen ) Kommentarer som i citatet nedan som uttrycker stor längtan efter barn och motsvarar berättelser om erfarenheter av babyfeber som Rotkirch ( 2007 ) analyserat är däremot som väntat ovanliga för mitt material. Det är igen fråga om Linda, som inte riktigt vet om hennes barnlöshet varit frivillig eller inte. Egentligen är jag nog en människa med ett starkt behov att vårda och ge ömhet. Jag älskar också att vara hemma och min dröm är nog att få vara hemmafru, sköta hem och man och barn och djur Jag har längtat hett och intensivt efter att åtminstone få känna på att vara gravid en gång, fastän jag skulle få ett missfall. Jag har drömt

94 matilda hemnell 5. frivilligt barnlösa KVINNOR i finland otaliga drömmar om att jag föder och ammar och vårdar ett spädbarn. Jag har massor med fantasier om vad jag skulle vilja lära och visa ett barn, och jag har alltid haft namnförslag på en eventuell pojk- eller flickbaby. Jag har massor med gånger trott ( eller fantiserat? ) att jag är gravid, men sedan när jag fått mens och samlat mig från sorgen, har jag varit otroligt lättad. ( Linda, 50 år, Åboland ) Sammandrag I berättelserna om frivillig barnlöshet framkommer tydligt känslornas betydelse för beslutet att ( inte ) ha barn. Eftersom de flesta med hjälp av preventivmedel åtminstone under en del av sitt liv aktivt försöker undvika en graviditet, måste man tvärtom aktivt vilja ha barn för att få dem. Visst sker det ibland så kallade misstag, men i dagens Finland finns också abort att tillgå som ett reellt alternativ ifall man inte vill behålla barnet. Till exempel Kajsa har gjort abort två gånger. Informanternas påståenden om att de inte har barn för att de aldrig längtat efter barn ( tillräckligt mycket ) skall enligt mig i de flesta fall inte tolkas som efterrationaliseringar. Tvärtom är det ofta den springande punkten varför de inte gått in för att ha barn. Känslorna verkar ändå på intet sett i ett vakuum, utan i växelverkan med omgivningen, varför också faktorer som till exempel den osäkra arbetsmarknaden inverkar på beslutet att inte ha barn, för somliga mer än för andra. Liksom Foster ( 2000 ) konstaterar är den genetiska dispositionen som styr vår längtan efter barn inte en antingen eller -egenskap. I stället ska man se den som ett kontinuum ( liksom graden av frivillighet i fråga om barnlöshet kan beskrivas som ett kontinuum ) som också är beroende av sociala och kulturella faktorer. Beslutet att förbli barnlös är resultatet av en invecklad process där biologiska dispositioner, personlighetsdrag samt sociala omständigheter, som livssituation och samhällets normer, samverkar. Noteras bör att det också finns de som väljer att inte ha barn hur gynnsamma omständigheterna för barnalstring än må vara. Förenklat kan man säga att beslutet att inte ha barn sker i skärningspunkten mellan den egna viljan och omständigheter ( aktör och struktur ). Medan Park ( 2005 ) i sin studie om frivilligt barnlösa kvinnor och män i USA fann att beslutet att inte skaffa barn oftast var en instrumentellt rationell handling ( till exempel antagandet att moderskap inte kan kombineras med arbete ), skulle jag säga att mina informanter beskriver sitt val som en i första hand affektiv handling ( till exempel brist på moderliga känslor ). Att den affektiva sidan av handlingen, som kunde kallas brist på längtan efter barn, kommer tydligare fram i Finland är i sig inte direkt förvånande med tanke på att den nordiska välfärdsmodellen gjort det möjligt för kvinnor i Finland i högre grad än i USA att kombinera familj med arbete. Det som slår mig i Parks beskrivning är att det låter som om den instrumentellt rationella handlingen skulle vara ett elitistiskt val. I Finland är det oftast inte så att de frivilligt barnlösa velat satsa på karriären och ha ett lyxigt och lätt liv, i stället är det de osäkra ekonomiska förhållandena som är centrala. Att leva som frivilligt barnlös en fråga om kvinnlighet Trots att barnlösheten har ökat blir fortfarande de flesta kvinnor mödrar, varför kvinnor som inte har barn blir föremål för diskurser om moderskap och definieras utifrån deras förhållande till moderskapet. Det här är något som bland

95 matilda hemnell 5. frivilligt barnlösa KVINNOR i finland annat Letherby ( 2002 ) och Wager ( 2000 ) kritiserat. Barnlösa utgör det andra ( Letherby 2002: 7 ) eller undantagskvinnor ( Wager 2000 ) i relation till det accepterade och förväntade kvinnoidealet. Gordon ( 1994: 38 ) konstaterar att moderskapet är ytterst väsentligt för formandet av en kvinnas liv: det placerar kvinnan i en kontext i vilken man specificerar vad det är att vara kvinna. Till exempel Blomroos ( 1996: ), som har studerat kvinnor som fött fler än två barn, konstaterar att kvinnans motiv att ha barn ofta är förknippat med hennes identitet som en vuxen och riktig kvinna. Bland informanterna i min studie finns dock ingen som tycker att barnlösa är mindre kvinnliga än kvinnor med barn. Att svaren blev så entydiga på den punkten kan ha att göra med hur frågan var ställd anser du att moderskapet är en förutsättning för en stark kvinnlig identitet? samt informanturvalet. Somliga blev nästan förolämpade av frågan. Så här svarade Anita:??? Varför i hela friden skulle jag anse det??? Också Lisa var förbryllad: Frågan om moderskapet skulle vara en förutsättning för en stark kvinnlig identitet förstår jag inte. Hur skulle det kunna vara det??? Man kan väl inte vara mindre kvinnlig för att man inte har barn??? ( Lisa, 41 år, Österbotten ) Överlag finns det i berättelserna lite förståelse för tanken om att barn skulle påverka ens identitet. Camilla frågar sig om hon skulle bli någon annan om hon fick barn, och konstaterar: Det tror jag inte. Jag är nog samma jag hela tiden. Pirkko talar i sin tur om myten om moderskapets betydelse : Jag har aldrig förstått hur någon kan tänka sig att kvinnans identitet är beroende av om man har fött barn eller inte. Att föda barn och uppfostra dem ger säkert mycket och kan förstärka din identitet, men jag kan tänka mig många andra saker som påverkar på samma sätt. Men myten om moderskapets betydelse kommer säkert att leva länge. ( Pirkko, 54 år, huvudstadsregionen ) Många anser ändå att barn nog delvis formar en som kvinna, men de uppfattar sig inte som mindre kvinnliga för det. I stället har de en alternativ kvinnlighet, eller känner sig kvinnliga på sitt eget sätt, som Karin uttrycker det: Jag anser inte att moderskapet på något sätt definierar mig som kvinna, och jag känner mig kvinnlig på mitt eget sätt. Kärlek och omsorg kan ju uttryckas på många olika sätt, inte bara på det direkta personliga planet, utan också som en kärlek till mänskligheten. För mig är världen inte så enkel, att min identitet skulle vara beroende av yttre omständigheter såsom familjeförhållanden och pengar t ex. Min identitet är mera beroende av vad jag tänker, vad jag står för som människa och av det ansvar jag tar för mina handlingar. ( Karin, 42 år, huvudstadsregionen ) Anna i sin tur tänker sig att hennes kvinnliga identitet kanske är starkare än mödrars, eftersom hon inte behöver blanda ihop kvinnligheten med en mammaidentitet: Moderskapet ger en mammaroll, men det är inte samma som en kvinnoroll, konstaterar hon. I de berättelser som lutar mot mindre frivillig barnlöshet kan man däremot se en tydlig saknad och ett visst hål i den kvinnliga identiteten, som Tua uttrycker det. Linda påpekar att hon tycker det är rätt ansträngande att till exempel träffa gamla klasskamrater där samtalet berör yrke och barn. Lisa talar om att man blir väldigt utanför då man inte har barn. Trots att kvinnligheten inte ses som ett problem av mina

96 matilda hemnell 5. frivilligt barnlösa KVINNOR i finland informanter har till exempel Katarina fått arbeta med sin kvinnlighet efter att den ifrågasatts av andra: Moderskapet är enligt mig inte på något sätt en förutsättning för en kvinnoidentitet. En gång försökte en person rubba min åsikt genom att säga att jag inte är en hel kvinna, och att jag aldrig kan förstå dem, då jag inte är mamma. Den meningen har nästan etsat sig i mitt minne och jag var tvungen att jobba för tanken att jag också som barnlös är starkt kvinna. ( Katarina, 46 år, huvudstadsregionen ) Med tanke på hur central frågan om moderskap och kvinnlighet varit inom kvinnoforskningen ( se t ex Jansson 2001, Nätkin 1997, Silius 1996 ) är det intressant att notera att denna fråga för en stor del av informanterna verkar vara obetydlig, i vissa fall så att de inte ens förstår hela frågan. Med det inte sagt att kvinnoforskningens fokus på denna fråga skulle ha varit onödig, snarare tvärtom: det är kanske den, i kombination med den feministiska aktivismen, som gjort att den vuxna kvinnoidentiteten åtminstone i Finland inte längre förknippas ( enbart ) med moderskapet. Moderlighet I samband med frågan om kvinnlighet berör informanterna ofta temat moderlighet. Centralt för tanken om moderlighet är att man inte själv behöver ha barn för att kunna vara moderligt kvinnlig. I stället är det frågan om en omsorg om mänskligheten eller de svaga och utsatta ( Silius 1996:5 ). Malin lyfter fram denna aspekt mycket explicit, vilket visar att hon är bevandrad i den akademiska diskussionen i ämnet: En dimension av moderskapet är moderligheten ( att vårda, ta hänsyn, visa omsorg och omtanke ), och moderlig kan du vara även om du inte själv har fött barn. En annan dimension är ansvarstagandet. Jag jobbar själv aktivt med flyktingfrågor, då ofta med inriktning på barn, och tar därmed ett ansvar för världens barn ( för att uttrycka det lite högtravande ). Även via detta samhällsengagemang får jag utlopp för min ( samhälls ) moderlighet, vilket i sin tur ytterligare förstärker min identitet som kvinna. ( OBS! Trots ovanstående resonemang anser jag att moderlighet inte är könsbundet, också en man kan vara moderlig. ) ( Malin, 45 år, huvudstadsregionen ) Oftast kommer moderligheten till uttryck mer implicit. Olika uttryck för moderligheten dyker upp i olika sammanhang. Förhållandet till arbetet kan ses som ett substitut till barn, en del har husdjur som är mycket viktiga för dem, alternativt kan barn som informanterna har att göra med i arbetet eller via bekanta, ses som egna. Kajsa, som vid sidan av sitt egentliga arbete är artist, konstaterar att hennes skivor är hennes barn. Beträffande denna moderlighet är det intressant att notera att mina riktgivande frågor inte omfattade något om informanternas relation till barn. Trots det har de flesta nämnt att de har barn i sin näromgivning och att dessa har en speciell plats i deras liv även om några uttryckligen sagt att de inte tycker om barn ( jfr kapitel 8 Engwall ). Många räknar stolt upp hur många syskon-, fadder- och gudbarn de har ( jfr Gordon 1994: 148, Letherby 2002, McAllister och Clark 1998 ). Ändå finns det en lättnad över att barnen inte är egna: I dag njuter jag av andras barn, främst min systers två härliga ungar, och jag är själaglad över att jag inte har fått egna. Men jag skulle nog klassificera mig som

97 matilda hemnell 5. frivilligt barnlösa KVINNOR i finland extremt barnkär, hur konstigt det än låter. För mig är umgänget med barnen runt omkring mig guldkanten på min vardag. Hellre en bra moster än en dålig morsa, brukar jag säga. ( Malin, 45 år, huvudstadsregionen ) Förhållandet till mödrar En annan aspekt som ofta dyker upp i berättelserna i avsnitten om kvinnlighet är synen på kvinnor som skaffar barn, detta trots att jag inte ställt någon direkt fråga om ämnet. Förvånansvärt ofta nämns mödrar i nedlåtande ordalag. Anita berättar att många av hennes vänner börjat skaffa barn först i 40 års ålder och fortsätter: Men det är ju deras problem[!] Katarina upplever i sin tur att många mödrar är en förlängning av sina barn och har förlorat sin kvinnoidentitet, och så här berättar Pirkko om sina erfarenheter: Tyvärr ser man då och då kvinnor som är så fulla av sitt moderskap att de stänger allt annat utanför. Deras barn, eller ännu värre deras moderskap, är den enda viktiga frågan för dem. Huh, tänk hurudant det är att leva med sådana kvinnor och vad händer när barnen blir vuxna. ( Pirkko, 54 år, huvudstadsregionen ) I berättelserna syns också ibland att informanterna känner till de stereotypa bilder som finns om barnlösa och kontrasterar dessa till mödrar. De poängterar att moderskapet, enligt dem, i sig inte gör en till en ansvarskännande vuxen kvinna. Jag vet att många anser att man t ex inte är vuxen förrän man fått barn, [ ] men där håller jag inte med. Skulle moderskapet automatiskt innebära att man blir vuxen, skulle vi knappast se den ökning av antalet omhändertagna barn som vi gör i dag. ( Malin, 45 år, huvudstadsregionen ) Lisa lyfter upp en enligt henne själv intressant grej : Många mammor i min ålder hävdar att vissa saker de upplever i sin egen inre mognad eller i sitt sätt att vara eller tänka, eller ett förbättrat självförtroende har att göra med att de fått barn och låtit förstå att den som inte har barn inte kan förstå det. Det roliga är bara att jag upplevt samma saker! Det har inte med barnen enbart att göra, det beror på åldern och livet och erfarenheter faktiskt. ( Lisa, 41 år, Österbotten ) Att dessa barnlösa kvinnor ibland talar rentav föraktfullt om dem som skaffar barn kan delvis ses som en sorts försvarsmekanism med vars hjälp man avvisar av andra tilldelade tvivelaktiga identiteter ( jfr Park 2005 ). Men kunde man också tolka detta ur ett babyfeber -perspektiv? Ifall man aldrig upplevt längtan efter barn, och inte heller ser att konventioner är ett tillräckligt motiv för en handling, kan det eventuellt för somliga vara svårt att förstå varför någon skaffar barn och denna förundran kan komma till uttryck i att man ifrågasätter deras val och motiv. Detta gör att det i berättelserna kan skönjas en viss kamp eller schism om vem som är kvinnlig och vem som har rätt att definiera vad kvinnlighet är. Med inspiration av Nätkins avhandling Kamppailu suomalasiesta äitiydestä ( 1997 ) [ungefär Kampen om det finländska moderskapet] kunde man säga att det i texterna finns uttryck för en kamp om ( den finländska ) kvinnligheten [kamppailu ( suomalaisesta ) naiseudesta]. Det är en kamp om tolkningsföreträde, om vad som skall uppfattas som kvinnligt och vem som är Kvinna. Ur ett senmodernistiskt perspektiv kan man säga att alla får själva definiera sin kvinnlighet. Kvinnlighet är lika med min kvinnlighet ( jfr hur Jallinoja ( 2000 ) beskriver synen på familjen i dag )

98 matilda hemnell Den själviska kvinnan Tidigare forskning har lyft fram stereotyper om frivilligt barnlösa som exempel på den moderna individualistiska kvinnan som är självisk och strävar efter ett lätt liv ( t ex Jallinoja 1990, McAllister och Clark 1998 ). I mitt forskningsmaterial finns det mycket lite som ger stöd för dylika resonemang. Däremot klandrar mina informanter uttryckligen många som skaffar barn för själviskhet. I likhet med frågan om kvinnlighet tycks det finnas en viss kamp mellan de frivilligt barnlösa och mödrar om vem som egentligen är självisk. ( Kanske är det en del av samma kamp: att vara kvinna är att vara osjälvisk? ) Amanda, som ibland är orolig för att hon på äldre dagar kommer att känna sorg över sin barnlöshet, anser att ett försök att säkra sin egen ålderdom skulle ha varit ett själviskt och otillräckligt motiv för att skaffa barn. Susanna berättar hur hårt hennes föräldrar tog hennes systers död och hur de då hade förhoppningar på henne att skaffa barn: För min mamma och pappa [ ] var vår barnlöshet ett hårt slag då min syster dog för 11 år sedan. Då väntade sig många att vi skulle fylla det tomrum min syster lämnade efter sig med ett barn, barnet skulle ha varit ett tecken på livets fortgång. Men inte kan man använda ett barn till sånt. Barn ska man vilja ha för deras egen skull, inte för att släkten ska fortbestå, inte för att uppfylla ens egna önskningar, inte för att glädja mormor, för att vi på grund av min makes allergi inte kunde ta en katt ( det här var på riktigt min mammas lösning på min sorg över att jag inte kan få en katt ). ( Susanna, 47 år, huvudstadsregionen ) Det finns alltså inte tecken på själviskhet i mitt material. Däremot nog tecken på självständighet, vilket säkert lätt 5. frivilligt barnlösa KVINNOR i finland kan förväxlas med själviskhet. För många av informanterna är det en dygd att få bestämma över sitt eget liv. Katarina anser att en av de främsta orsakerna till att hon inte skaffat barn är att hon då skulle ha blivit tvungen att ge upp något, kanske friheten att bestämma om det egna livet och Karin skriver att självständighet alltid har varit viktigt för mig. Kanske är det denna betoning på autonomi som är orsaken till att politik lyser med sin frånvaro i texterna. Några informanter kommenterar feminismen, men uttryckligen så att de poängterar att det inte var den som påverkade. Jag hade också väntat mig finna hänvisningar till den finländska befolkningspolitiska diskussionen som de kunde uppfatta som skuldbeläggande, men den berörde ingen. Ifall informanterna hade ett samhällsperspektiv på sitt val utgick de i allmänhet från ett globalt perspektiv och gav uttryck för en oro över jordens överbefolkning alternativt den globala uppvärmningen. Omgivningens reaktioner Att ha barn uppfattas som normalt och naturligt, medan att förbli barnlös är en alternativ livsstil som måste ifrågasättas; har bland andra DeOllos och Kapinus ( 2002: 72 ) konstaterat. Materialet för denna studie visar att omgivningens reaktioner på informanternas beslut att inte ha barn varierar en hel del. Likaså finns det skillnader i hur de förhållit sig till omgivningens reaktioner. Förenklat kan man säga att de som är mest tillfreds med sin barnlöshet också känt minst yttre påtryckningar, alternativt har de inte blivit illa berörda av dem. Susanna sammanfattar omgivningens reaktion på ett beskrivande sätt: Omgivningen undrar, några förstår, få frågar. Här kommer det faktum att omgivningen vet att barnlöshet kan vara ett känsligt ämne fram. Katarina berättar att de flesta i hennes

99 matilda hemnell 5. frivilligt barnlösa KVINNOR i finland näromgivning förhållit sig bra, men med andra kan det uppstå problem: När omgivningen har förhållit sig mycket finkänsligt och förståelsefullt till saken [ ] Jag upplever att problemet är de personer som inte känner mig tillräckligt bra. De vet inte med säkerhet om barnlösheten är mitt eget val eller om jag har någon annan orsak till barnlösheten och för dem är det svårt att prata om saken med mig. ( Katarina, 46 år, huvudstadsregionen ) De flesta har upplevt rätt lite eller ingen press från omgivningen. De sociala sanktionerna för den självvalda barnlösheten har alltså varit ringa. Ofta har informanterna ändå någon anekdot att berätta om någon som varit mindre förståelsefull. Det mest sårande för de frivilligt barnlösa i dylika fall är då deras beslut misstros, det vill säga att människor i deras omgivning inte tror på att det är fråga om självvald barnfrihet. Så här berättar Pirkko om sina erfarenheter: I början trodde nog ingen att jag faktiskt menade vad jag sade. Jag hörde kommentarer att vänta bara när du blir lite äldre osv osv. Jag är säker på att t.ex. största delen av mina kusiner och andra ungdomskompisar fortfarande har svårt att tro att detta har varit mitt beslut. [ ] Men annars tycker jag att mitt beslut inte har uppväckt större reaktioner. Några kvinnor både med barn och utan har kritiserat mitt beslut med samma motivering som min mor kvinnan är inte kvinna utan att ha fött barn och man får inte själv fatta beslutet att inte skaffa barn, endast Gud kan göra det. ( Pirkko, 54 år, huvudstadsregionen ) Utgående från berättelserna kan man som i Pirkkos fall se att reaktionerna på den frivilliga barnlösheten ofta är förknippade med frågan om kvinnlighet. Så det faktum att de negativa reaktionerna på barnlösheten uteblivit stöder tanken om att moderskapet inte längre är en förutsättning för kvinnlighet i dagens Finland. Som Jallinoja ( 1990 ) konstaterar uppfattas beslutet att bilda familj och skaffa barn som något var och en personligen måste ta ställning till. Bland informanterna finns en homosexuell kvinna, Anna, och hon har inte heller upplevt nämnvärd press från omgivningen. På grund av hennes sexualitet är förståelsen för hennes val dessutom större ( se Gordon 1994, kapitel 9 Engwall ). Hon konstaterar att hennes föräldrar kanske varit något besvikna, men att de inte pressat henne på något sätt: Speciellt efter att jag berättat om min läggning har de förstått saken helt bra. Modersidealet = mormorsideal? Informanterna ger alltså uttryck för få negativa eller problematiska känslor rörande barnlösheten, även om en viss ambivalens är uppenbar i en del av berättelserna. Däremot tycks barnlösheten vara problematisk för kvinnornas föräldrar, i synnerhet mödrarna. Anita skriver: Jag har inte egentligen upplevt något tryck från omgivningen, utom i ett skede från båda våra föräldrar. Susanna berättar att hennes mor och svärmor sörjer hennes barnlöshet, men att de inte brukar prata om det. Linda berättar att hennes mamma än i dag undrar om [hon] inte skulle kunna bli gravid Detta kan tyda på att mödrar känner sig ha rätt att uttala sig om dylika intima frågor till sina döttrar medan andra är mer förtegna, men i första hand tolkar jag detta som att modersidealet i hög grad går hand i hand med ett mormorsideal ( kapitel 6 Fjell ). På samma sätt som många upplever att moderskapet hör till livscykeln, förväntar de sig att någon gång få bli mormor för en skara barnbarn. Här är det

100 matilda hemnell 5. frivilligt barnlösa KVINNOR i finland också värt att notera att mödrarna är barn av en annan generation än de frivilligt barnlösa kvinnor som utgör urvalet för denna studie. Därtill kommer att mödrarna, de potentiella mormödrarna, eventuellt känner till uppfattningen att en dålig modersrelation kan ligga till grund för beslutet att inte skaffa barn. Därför blir det en defensiv strategi att önska sig barnbarn för att dugligförklara sig som moder. Det finns ändå fall där föräldrarna eller ena föräldern stött sina barn i deras beslut att inte ha barn, vilket upplevs som något mycket värdefullt. Jag har en mor som alltid har förstått mig. Jag minns inte att hon någon gång skulle ha ifrågasatt min åsikt om att inte skaffa barn. För ungefär 19 år sen då min morbror fick sitt första barnbarn sade han åt min mor: Du fick nog först barn men jag fick barnbarn före dig. Min mors svar kommer jag alltid att minnas. Det var: Är det någon tävling? De visste jag inte. ( Camilla, 40 år, västra Nyland ) Valde de rätt? De absolut flesta av mina informanter är nöjda med beslutet att förbli barnlösa ( vilket kanske är föga överraskande på grund av urvalet ). I synnerhet i de fall där barnlösheten är resultatet av ett noga övervägt val kan man inte se tecken på ånger eller rättfärdigande. Jag har aldrig ångrat min barnlöshet. Jag tror det i och för sig kunde vara fint att ha barn, men man är tvungen att välja, och kan inte ha allt, konstaterar Karin. Pirkko är övertygad om att hon inte skulle besluta på annat sätt om [hon] fick möjligheten att vrida klockan bakåt. Om barnlösheten snarare är ett resultat av uppskjutanden än ett aktivt fattat beslut förhåller informanterna sig till barnlösheten och dess konsekvenser med viss ambivalens, och tecknen på självrättfärdigande och efterrationalisering är tydligare i deras berättelser. Någon större oro är det dock inte fråga om. Anita är en av dem som funderar på hur det kommer att bli i framtiden: För tillfället är jag åtminstone helt nöjd med beslutet. Det vet jag ju inte om jag ändrar mej i framtiden när jag sitter ensam i min gungstol. Men det att man har barn betyder inte nödvändigtvis att de kommer och hälsar på en och sköter om en när man är gammal. Jag antar att jag har undvikit en massa problem å andra sidan har jag säkert blivit utan en massa glädjeämnen? ( Anita, 40 år, östra Nyland ) I följande citat ser man däremot tecken på rättfärdigande. Återigen är det fråga om Linda, vars barnlöshet jag snarast karaktäriserar som ofrivillig. Jag har inte ångrat mig på något sätt. Det kanske hör till min livsfilosofi. Det är ingen idé att ångra sig något som är irreversibelt. Det är bara att gå vidare på livets väg, växa och mogna och försöka ta till vara det goda man har. Stundom har jag på senare år t.o.m. kunnat tycka att det är rätt skönt att inte ha barn. Mindre besvär, alltså. ( Linda, 50 år, Åboland ) I hennes berättelse finns det också en del motsägelser. I ett senare skede skriver hon nämligen att hon för det mesta inte ångrar sig och konstaterar att hon ibland nog ändå känner en sorg och lite ängslan: hur blir det då jag blir gammal, blir jag mycket ensam? undrar hon. Det är ofta just ensamheten mina informanter oroar sig för ifall de känner mer ambivalens inför valet och dess konsekvenser. Men som framkommit tidigare uppfattar informanterna

101 matilda hemnell 5. frivilligt barnlösa KVINNOR i finland att det skulle vara en självisk handling att skaffa barn enbart för att inte behöva vara ensam. Sammanfattningsvis kan man konstatera att de flesta är nöjda med sitt val och intar en pragmatisk inställning till det hela. Kristinas kommentar beskriver denna inställning väl: Det bara blev så att jag inte fick barn och jag har aldrig sörjt barnlösheten. En del får många barn, andra inga, resonerar jag. Avslutning Detta kapitel har berört frivillig barnlöshet bland kvinnor i Finland. Den absolut viktigaste faktorn som format frivillig barnlöshet som ett fenomen i det senmoderna Finland är den ökade tillgången på effektiva preventivmedel sedan 1960-talet, samt den allmänna trenden med livsstilarnas pluralisering. Till följd av den feministiska kritiken kan man i dag se att det finns flera kvinnoroller och att den enskilda kvinnan inte behöver fylla dem alla. Det yttre trycket för moderskap finns till exempel i form av diskurser och förväntningar, men vinner inte gehör åtminstone inte alltid ifall den biologiska klockan inte börjat ticka. I det posttraditionella samhället betonas vikten av personliga preferenser; eftersom konventioner inte längre i lika hög grad formar vårt beteende finns det mer utrymme för individuella personlighetsskillnader, och känslornas betydelse understryks. Som orsak till varför de inte har barn uppger de flesta av informanterna direkt eller indirekt att de inte velat ha eller längtat efter barn ( tillräckligt mycket ). Tack vare den utbredda tillgången på och användningen av preventivmedel hör reproduktionen inte längre till ödets domän som bland annat Giddens ( 2002 [1991] ) påpekat. I stället blir barnalstringen ett projekt som kvinnan tillsammans med sin eventuella partner mer eller mindre medvetet måste fatta ett beslut om att gå in för. ( O )viljan att ha barn är inte enbart sociokulturellt formad, utan det finns också, vilket modern naturvetenskaplig forskning bevisat, en viss genetisk grund för det faktum att somliga väljer att inte ha barn ( Foster 2000, Hrdy 1999 ). Samtidigt förklarar genetiska dispositioner inte alls all variation. Längtan eller bristen på längtan efter barn antingen förstärks eller försvagas av olika sociokulturella omständigheter. Beträffande dessa faktorer kan man konstatera att de frivilligt barnlösa kvinnorna i Finland åtminstone som grupp inte utgörs av så kallade karriärkvinnor. I stället är det främst den osäkra ekonomin och situationen på arbetsmarknaden, samt avsaknaden av ( rätt ) partner, som spelar en roll för beslutet att inte skaffa barn. Att kvinnligheten bestäms av något annat än moderskapet även om det säkert för somliga ur ett subjektivt perspektiv är en mycket väsentlig del av att vara kvinna kommer tydligt fram i de självbiografiska berättelser jag analyserat. Vad kvinnligheten består av är allt annat än entydigt och oföränderligt. Jag fann i mitt material en tävlan om kvinnlighet mellan barnlösa och mödrar, ibland till och med så att de barnlösa talar om mödrar i negativa ordalag. Nedan presenteras de enligt mig intressantaste resultaten i min undersökning om hur frivilligt barnlösa kvinnor i Finland resonerar: 1 ) De flesta frivilligt barnlösa har valt att inte skaffa barn eftersom de inte har velat ha barn ( tillräckligt mycket ) och konventioner inte längre tvingar kvinnor till moderskapet, samtidigt som beslutet ofta också påverkats av olika omständigheter som blir avgörande ifall man inte vill ha barn tillräckligt mycket. De förstärker viljan att förbli barnlös antingen positivt eller negativt

102 matilda hemnell 5. frivilligt barnlösa KVINNOR i finland 2 ) I den mån arbetet inverkar på kvinnors val att inte ha barn, verkar det inte ha med någon karriärlystnad att göra, i stället är det visstidsanställningar och osäker ekonomi som påverkat kvinnornas beslut. Ifall den frivilligt barnlösa är så kallas karriärkvinna tycks det kausala sambandet vara omvänt än det ofta antagna. I berättelserna fann jag ofta hänvisningar till den ekonomiska recessionen på 90-talet, vilket kan förklara varför andelen barnlösa är hög i den åldersgrupp som var i fokus för studien. mormorsideal. Överlag har omgivningens reaktioner på barnlösheten varit rätt milda. 8 ) I den mån de frivilligt barnlösa känner ambivalens inför sitt beslut att inte ha barn är de oroliga för eventuell ensamhet i framtiden. Att ha barn endast för den sakens skull uppfattas dock som själviskt. 3 ) En orsak till att barnlösheten ökar kan vara de många styvfamiljerna: då nya familjer eller parförhållanden bildas finns det i allt fler fall redan barn med i bilden. 4 ) Frivilligt barnlösa kan i regel inte beskyllas för själviskhet. Däremot verkar självständighet rätten att få fatta beslut om det egna livet vara viktigt för många. 5 ) Kvinnligheten är som väntat inte ett problem för de frivilligt barnlösa kvinnorna. Ibland uppfattar de sig till och med som mer kvinnliga än mödrar, som de ibland talar om i rent nedlåtande ordalag. I berättelserna finns det tecken på en kamp mellan barnlösa och mödrar om kvinnligheten. 6 ) Brist på längtan efter egna barn behöver inte innebära vare sig en avog inställning till barn eller brist på moderliga känslor. Tvärtom är många av de frivilligt barnlösa mycket barnkära ( även om en del är raka motsatsen ) och uttrycker moderlighet på olika sätt. 7 ) Barnlösheten är ett större problem för de barnlösas föräldrar än för de frivilligt barnlösa själva, varför jag valt att tala om att modersidealet går hand i hand med ett

103 matilda hemnell 5. frivilligt barnlösa KVINNOR i finland Referenser Blomroos, Gunilla ( 1996 ) En till att hålla i famnen. Om mångbarnsmammors erfarenheter av familjeplanering i Silius, Harriet och Wrede, Sirpa ( red. ) Moderskap och reproduktion. Möjligheter och marginaler. Åbo: Institutet för kvinnoforskning vid Åbo Akademi. Daly, Mary ( 2005 ) Changing family life in Europe: Significance for state and society. European Societies, vol. 7, no. 3: DeOllos, Ione Y. och Kapinus, Carolyn A. ( 2002 ) Aging Childless Individuals and Couples: Suggestions for New Directions in Research. Sociological Inquiry, vol. 72, no. 1: Finch, Naomi ( 2006 ) Family Change i Bradshaw, Jonathan och Hatland, Aksel ( red. ) Social Policy, Employment and Family Change in Comparative Perspective. Cheltenham och Northampton: Edwar Elgar. Foster, Caroline ( 2000 ) The Limits to Low Fertility: A Biosocial Approach, Population and Development Review, vol. 26, no. 2: Giddens, Anthony ( 2002 [1991] ) Modernitet och självidentitet. Självet och samhället i den senmoderna epoken. Göteborg: Daidalos. Gissler, Mika och Hemminki, Elina ( 2006 ) Late childbearing and low fertility challenge sustainable development. Opublicerad NOMESCO-rapport. Gordon, Tuula ( 1994 ) Single women: on the margins? Basingstoke: Macmillan. Hrdy, Sara Blaffer ( 1999 ) Mother Nature. Natural Selection and the Female of the Species. London: Chatto and Windus. Jallinoja, Riitta ( 1990 ) Introduktion till familjesociologin. Helsingfors: Yrkesutbildningsstyrelsen. Jallinoja, Riitta ( 2000 ) Perheen aika. Keuruu: Otava. Jansson, Maria ( 2001 ) Livets dubbla vedermödor. Om moderskap och arbete. Stockholm: Stockholms universitet. Johansson, Anna ( 2005 ) Narrativ teori och metod: med livsberättelsen i fokus. Lund: Studentlitteratur. Kautto, Mikko ( 2004 ) Syntyvyyteen vaikuttaminen. I Väestökehitykseen vaikuttaminen -tulisiko syntyvyyttä ja maahanmuuttoa lisätä? Tulevaisuusselonteon liiteraportti 3. väestökehitykseen. I Valtioneuvoston kanslian julkaisusarja 31/2004. Helsingfors: Edita Prima Oy. Letherby, Gayle ( 2002 ) Childless and Bereft? Stereotypes and Realities in Relation to Voluntary and Involuntary Childlessness and Womanhood. Social Inquiry, vol. 72, no. 1: Lieblich, Amia, Tuval-Mashiach och Zilber, Tamar ( 1998 ) Narrative research. Reading, Analysis, and Interpretation. Thousand Oaks, London och New Delhi: SAGE Publications. McAllister, Fiona och Clarke, Lynda ( 1998 ) Choosing Childlessness. London: Family Policy Studies Centre. Miettinen, Anneli och Paajanen, Pirjo ( 2005 ) Yes, No, Maybe: Fertility Intentions and Reasons Behind Them Among Childless Finnish Men and Women. Yearbook of Population Research in Finland 41 : Miettinen, Anneli och Rotkirch, Anna ( 2008 ) Milloin on lapsen aika? Perhebarometri Helsingfors: Väestöliitto. Nätkin, Ritva ( 1997 ) Kamppailu suomalasiesta äitiydestä. Maternalismi, väestöpolitiikka ja naisten kertomukset. Tammerfors: Gaudeamus. Paajanen, Pirjo ( 2002 ) Saako haikara tulla käymään? Suomalaisten lastenhankinnan ihanteet ja todellisuus. Perhebarometri Helsingfors: Väestöliitto. Park, Kristin ( 2005 ) Choosing Childlessness: Weber s Typology of Action and Motives of the Voluntarily Childless. Sociological Inquiry, vol. 75, no. 3: Repstad, Pål ( 1993 ) Närhet och distans. Kvalitativa metoder i samhällsvetenskap. Lund: Studentlitteratur. Roos, J.P. ( 1992 ) Livet berättelsen samhället: en Bermudatri

104 matilda hemnell 5. frivilligt barnlösa KVINNOR i finland angel? i Tigerstedt, Christoffer, Roos, J.P., Vilkko, Anni ( red. ) Självbiografi, Kultur, Liv. Levnadshistoriska studier inom humanoch samhällsvetenskap. Stockholm: Symposion. Rotkirch, Anna ( 2007 ) Why do some women get baby fever? Affective fertility incentives in contemporary Finland. Opublicerad. ( 8/ ) Silius, Harriet ( 1992 ) Den kringgärdade kvinnligheten. Att vara kvinnlig jurist i Finland. Åbo: Åbo Akademis förlag. Silius, Harriet ( 1996 ) Yllebyxor och ultraljud i Silius, Harriet och Wrede, Sirpa ( red. ) Moderskap och reproduktion. Möjligheter och marginaler. Åbo: Institutet för kvinnoforskning vid Åbo Akademi. Silius, Harriet och Östman, Ann-Catrin ( 1998 ) Att berätta och lyssna till livshistorier en diskussion kring våra läsningar i Silius, Harriet, Östman, Ann-Catrin och Mattson, Kristin, I dialog med kvinnoliv. Åbo: Institutet för kvinnoforskning vid Åbo Akademi. Skrede, Kari och Rönsen, Marit ( 2006 ) Likestilling og fruktbarhet. NIKKmagasin 1/2006. Statistikcentralen ( 2006a ) Markus Rapo 21/ Statistikcentralen ( 2006b ) Markus Rapo 26/ Statistikcentralen ( 2007 ) asp 17/ Statistikcentralen ( 2009 ) ssaaty_2007_ _tie_001_sv.html 1/ Wager, Maaret ( 2000 ) Childless by Choice? Ambivalence and Female Identity. Feminism and Psychology, vol. 10, no. 3: Tabeller Tabell 1 Andel barnlösa 45-åriga kvinnor och män landskapsvis. Landskap Andel barnlösa kvinnor Andel barnlösa män Lappland 11,1 11,9 10,9 18,9 23,9 25,9 2. Norra Österbotten 11, ,8 18,1 23,7 24,1 3. Kajanaland 10,9 12,5 12,4 21,9 22,8 27,2 4. Norra Karelen 12,5 14, ,2 27,1 27,3 5. Norra Savolax 11,8 12,5 15,3 21, ,5 6. Södra Savolax 12,7 14,6 13,9 20, ,2 7. Södra Österbotten 9, ,7 18,8 19,7 21,9 8. Österbotten 9,7 11,6 11,6 14,1 18,9 20,5 9. Birkaland 13,4 16,1 16, ,3 25,2 10. Satakunda 11,5 12,1 14,1 17,1 22,3 23,3 11. Mellersta Österbotten 10,6 11,8 11,8 15,7 19,6 20,9 12. Mellersta Finland ,6 20,2 27,1 27,

105 matilda hemnell 5. frivilligt barnlösa KVINNOR i finland 13. Egentliga Finland 11,5 14,3 16,3 17,2 22,3 24,3 14. Södra Karelen 10,1 14,4 15,7 21,4 28,5 28,4 15. Päijänne Tavastland 13,2 15,2 16,8 19,1 23,7 24,9 16. Egentliga Tavastland 14,1 15,3 13,6 20,7 22,5 25,3 17. Nyland 17, ,9 18,5 25,3 27,1 18. Östra Nyland 10,3 14,7 16,1 15,4 23,1 21,8 19. Kymmenedalen 10,7 13,7 15,6 19, ,4 20. Åland 10,9 13,1 13,1 16,1 21,6 24,3 Hela landet 13,3 15,6 16,6 18,2 22,8 25,8 Källa: Statistikcentralen 21/ Tabell 2 Förändring av andelen barnlösa 45-åriga kvinnor och män enligt landskap. Landskap Ökning i procentenheter bland kvinnor Ökning i procent bland kvinnor Ökning i procentenheter bland män Ökning i procent bland män 7. Södra Österbotten 1,5 16 3, Österbotten 1,9 20 6, Birkaland 2,8 21 7, Satakunda 2,6 23 6, Mellersta Österbotten 1,2 11 5, Mellersta Finland 0,6 5 7, Egentliga Finland 4,8 42 7, Södra Karelen 5, Päijänne Tavastland 3,6 27 5, Egentliga Tavastland 0,5 4 4, Nyland 5,1 29 8, Östra Nyland 5,8 56 5, Kymmenedalen 4,9 46 9, Åland 2,2 20 8,2 51 Hela landet 3,3 25 7, Lappland 0, Norra Österbotten 0, Kajanaland 1,5 14 5,3 24 Källa: Egna uträkningar av uppgifter från Statistikcentralen 21/ Norra Karelen 3,5 28 5, Norra Savolax 3,5 30 4, Södra Savolax 1,2 9 8,

106 matilda hemnell 5. frivilligt barnlösa KVINNOR i finland Tabell 3 Landskap enligt andel barnlösa 45-åriga kvinnor och män år Hög andel barnlösa män =>25, 25 % ( median ) Låg andel barnlösa män <25, 25 % ( median ) Hög andel barnlösa kvinnor =>14% ( median ) Norra Karelen, Norra Savolax, Södra Karelen, Nyland, Kymmenedalen Birkaland, Egentliga Finland, Päijänne Tavastland, Östra Nyland Låg andel barnlösa kvinnor <14% ( median ) Lappland, Kajanaland, Södra Savolax, Mellersta Finland, Egentliga Tavastland Norra Österbotten, Södra Österbotten, Österbotten, Satakunda, Mellersta Österbotten, Åland Enligt Statistikcentralens kriterier är stadskommuner sådana där över 90 procent av befolkningen lever i tätort eller där det bor minst människor i den största tätorten. Tätortskommuner är sådana där minst 60, men under 90 procent av befolkningen bor i tätort, och där det bor minst 4000, men under personer i den största tätorten. Landsbygdskommuner är sådana där under 60 procent av befolkningen bor i tätort och där det bor under i den största tätorten, och kommuner där minst 60, men högst 90 procent av befolkningen bor i tätort, och där den största tätorten har en befolkning på under 4000 personer. Tabell 5 Andel barnlösa 45-åriga kvinnor och män enligt språk. finska svenska annat* Kommentar: År 1990 hade inget landskap en barnlöshet bland de 45-åriga männen över medianmängden 25, 25 % ( högst i Norra Karelen 22,2% ) och endast ett landskap ( Nyland 17,8% ) hade en barnlöshet bland de 45-åriga kvinnorna över medianmängden 14 %. Tabell 4 Andel barnlösa 45-åriga kvinnor och män enligt kommuntyp Kvinnor 13,4 15,6 16,4 13,4 14,5 14,5 34,8 24,7 23,6 Män 18,9 24, ,9 21,4 21, ,6 25,3 * ) Siffrorna för gruppen med annat språk än finska och svenska omfattar inte barn som bor i annat land. Källa: Statistikcentralen 21 / Stadskommuner Tätortskommuner Landsbygdskommuner Kvinnor 15 18,1 18,9 10,3 11, ,8 11,8 12,5 Män 18,7 24,2 25,8 17,4 24,2 26,2 23,7 25,5 27,3 Källa: Statistikcentralen 21 / Tabell 6 Andel barnlösa 45-åriga kvinnor enligt civilstånd Ogift Gift Frånskild Änka 51,2 7,3 8,2 7,5 OBS! Uppgifterna likställer äktenskap med registrerat partnerskap Källa: Statistikcentralen 21 /

107 matilda hemnell 5. frivilligt barnlösa KVINNOR i finland Tabell 7 Andel barnlösa 45-åriga kvinnor enligt utbildningsnivå 31 / Ingen utbildning efter grundskola eller okänd* Mellannivå Lägre högre nivå Lägre högskolenivå Högre högskolenivå Forskarutbildningsnivå procent 18,8 14,7 15,7 18,4 19,2 26,6 absoluta tal** andel av de barnlösa kvinnorna*** 15,26 % 43,02 % 25,8 7% 5,36 % 9,54 % 0,94 % * inkluderar också utlänningar vars utbildning är okänd eller inte motsvarar de finländska nivåerna ** uppgifterna är från 31 / *** egna uträkningar Källa: Statistikcentralen 21 /

108 6. fr i v illigt ba r nlös I NORGE 6. Frivilligt barnlös i Norge ett generationsperspektiv Tove Ingebjørg Fjell Våra föreställningar om natur, naturlighet, normalitet, god hälsa och heterosexualitet anses vara intimt sammanvävda. Det betraktas som naturligt och normalt att få barn och onaturligt och onormalt att inte få barn ( Fjell 2008 ). Idealiseringen av reproduktionsförmågan leder till att det skapas avvikare. Här mejslas fram extrema uppfattningar av barnfria kvinnor, till exempel att de är självcentrerade och omogna. Vuxna med barn blir referenspunkten, medan de barnfria demoniseras och omvandlas till representanter för Den andre, den resterande kategorin ( Ireland 1993: 7, Dykstra och Hagestad 2007: 1291 ). Att få barn ses som kärnan i livet, essensen av normalitet, medan de som bryter med detta standard manus blir stigmatiserade. Barnfria kvinnors kvinnlig het ifrågasätts och hierarkier skapas bland kvinnor med utgångspunkt från deras skillnader i reproduktion ( Fjell 2008 ). 1 I detta kapitel undersöks hur en liten grupp äldre och yngre heterosexuella kvinnor i Norge motiverar sin barnfrihet och framställer sitt val att inte ha barn. Jag har funnit 1 Texten har översatts från norska av Leif Åberg

109 tove ingebjørg Fjell 6. fr i v illigt ba r nlös I NORGE det särskilt intressant att fokusera på kvinnor som levt i heterosexuella relationer och aldrig fått barn. Mitt val beror på att det är hos denna grupp som trycket att få barn tycks vara störst ( Bartlett 1994: 21 ). Visst är det tänkbart att pressen på lesbiska kvinnor och singlar kommer att öka framöver, men i dag är det trots allt kvinnor i heterosexuella relationer som har den största pressen på sig. De äldsta kvinnorna var unga vuxna på och talen. De har valts ut därför att de berättar om det barnfria livet under en tid när kvinnor i större skala fick tillgång till preventivmedel kontrollerade av kvinnor och därmed fick en helt ny möjlighet att styra reproduktionen. De yngsta kvinnorna, som var runt 40 år vid sekelskiftet 2000, valdes därför att de tillhör en generation som var i fruktsam ålder när assisterad befruktning ökade kraftigt. Det har förlängt den biologiska deadline för kvinnor ( Hagestad och Call 2007: 1346 ), och tycks därmed även påverka pressen på att föda barn. Båda generationerna berättar om hur de upplever valet att inte ha barn, och hur omgivningen reagerar på deras barnfria liv. 2 jag ändå kontakt med fyra kvinnor och intervjuade dem om deras liv utan barn, om hur de motiverade valet att inte ha barn samt hur omgivningen reagerade på deras barnfrihet. 3 Tre av kvinnorna hade jag uppmärksammat via rubriker i media, och den fjärde mötte jag via bekanta. En av dem var strax under 40 och de andra var i 40-årsåldern, och yrkesmässigt fanns de inom det akademiska samhället och i media. Kvinnorna som var unga vuxna på och 1970-talen intervjuades 2005; den yngsta var då 59 år och de äldsta var omkring 75. Jag fick kontakt med dem genom att annonsera i tidskriften Vi over 60. De hade lite olika bakgrund: två hade konstnärliga yrken, en hade varit anställd inom hälsovården, en var lärare och en hade jobbat på kontor. Jag frågade kvinnorna om deras bakgrund, vilken typ av familj de är uppväxta i, vad de lägger in i ordet familj, hur de förklarar att de inte har barn, och hur släktingar, kollegor, grannar och mer avlägsna bekanta reagerat på att de är barnfria. Den äldre gruppen fick också frågor dels om hur de på och 1970-talen upplevde sin barnfrihet, dels om de på äldre dagar möts av tjat om barnbarn. Materialet Att hitta informanter till projektet var ingen lätt uppgift, vilket kan ha samband med att det är få som aktivt definierar sig själva som barnfria. De barnfria kvinnorna i Norge är inte medlemmar i barnfri-organisationer. Åren fick 2 Stora delar av denna text finns publicerad i boken Å si nei til meningen med livet? En kulturvitenskapelig analyse av barnfrihet ( Fjell 2008 ). Boken tillkom inom projektet Ufullendte kvinner og menn? En kulturvitenskapelig studie av barnfrie ( ufrivillig barnløse ) par, som åren fick forskningsanslag från Norges Forskningsråd, Kjønnsforskningsprogrammet. Ett flertal personer har läst utkast till det ursprungliga bokmanuset: Tapir Akademiske Forlag, redaktionen och icke namngivna konsulenter vid Kjønnsforskningsserien, samt kollegorna och vännerna Bente Gullveig Alver, Nils Gilje, Gry Heggli, Tone Hellesund, Hilde Hauglid, Hilde Danielsen och Arnstein Mjelde. Tack till dem alla, och sist men inte minst tack till informanterna som delat med sig av sina historier till mig. De äldre motiverar sin barnfrihet Astrid är gift, 59 år och akademiker. Hon förklarar valet att leva utan barn med sin egen radikalt dåliga uppväxtmiljö, och hon minns båda föräldrarna med fasa. När hon mötte sin man i början av 1970-talet tog hon inte chansen att få egna barn. Livet utan barn blev aldrig något stort diskussionsämne mellan dem: 3 Samtliga intervjuer finns på band och har transkriberats. Mina informanter har fått varsin kopia av utskrifterna för godkännande. De har skrivit under en blankett för informerat samtycke, baserad på riktlinjer från De nasjonale forsningsetiske komiteer ( NESH 2007 ). Samtliga informanter är anonyma i denna text; namnen på personer och platser har ändrats, och intervjuerna har skrivits ut på standardiserat bokmål. Projektet har registrerats hos Norsk Samfunnsvitenskapelig Datatjeneste

110 tove ingebjørg Fjell 6. fr i v illigt ba r nlös I NORGE Astrid: När vi blev ihop [ ] så På något sätt kom det aldrig på dagordningen. Men vi måste ju ha tagit upp frågan vid en eller annan tidpunkt, och märkligt nog kan man säga, så fanns det då aldrig något tvivel hos honom eller hos mig själv, av helt olika orsaker. Och för mig handlade det om att jag inte vågade ta chansen till något så våldsamt som att få ansvaret för ett eller flera barn. Jag var väldigt omogen, på just det området, och dessutom så [ ] Jag kände mig så säker inombords på att det här kommer jag aldrig att varken klara av eller ja, mäkta med på något sätt. [ ] Och det var ju en väldig tur att ( min man ) inte heller ville, och han ville inte därför att han då, och alltsedan dess, ansett att världen vi levde i var alltför grym för att göra något så radikalt [ ] så han lät [sterilisera sig]. Astrid är en så kallad avvisare ( Veevers 1980 ). Hon visste mycket tidigt att hon inte ville ha barn, och det beslutet har hon hållit fast vid sedan dess. Hon och hennes man var eniga; hon därför att hon hade vissa mycket dåliga erfarenheter från den egna uppväxten, och han därför att han ansåg att världen var alltför riskfylld för att låta fler barn födas. Makens val att sterilisera sig handlade både om att bekräfta Astrids val att leva utan barn och att bekräfta den egna världsbilden. Astrid påpekar att de aldrig har ångrat beslutet, men tillägger att hon på äldre dar inser att det hade kunnat vara en fördel med barn som varit till hjälp för henne. Hon understryker emellertid att det inte finns någon som helst garanti för att barn tar sig an sina gamla föräldrar. Berit, som är änka, 74 år och före detta kontorsanställd, kan också kategoriseras som avvisare. Hon berättar att hon redan vid sju års ålder visste att hon inte ville ha barn. Hon läste då om barnafödande i en läkarbok, en skräckfylld erfarenhet som innebar att hon omedelbart bestämde sig för att aldrig skaffa barn. Med ett leende säger hon att om hon hade kunnat få några friska söner eller ett par döttrar som var 30 år redan vid födseln och som kunnat hjälpa henne nu på ålderns höst, hade det varit något hon kanske skulle uppskatta. Men små barn kan hon inte med: Berit: Jag är inte alls förtjust i barn. [ ] Och kan inte något om barn. Så det är inte lämpligt att jag har barn. Tove: M-m. Ungefär när insåg du att barn inte var något som passade dig? Berit: Ja, när jag var sju år, tror jag, för jag lärde mig själv att läsa, och hemma hos en väninna fick jag tag i läkarböcker. Och då fick jag en chock. Tove: Vad var det du läste där? Berit: Ja, det handlade ju om graviditet, och bilder och allt möjligt sånt. Alltsammans lärde jag mig. Det borde jag inte ha gjort. Jag frågade sedan om hon någon gång funderat på att adoptera, eftersom bilderna av barnafödandet hade känts så starka: Berit: Nej, nej, nej. [ ] Nej då, det var inte bara själva födandet, jag är inte alls förtjust i barn. [ ] Rätt och slätt. Jag kan inte rå för det, det har inte delats ut någon moderskänsla här. När hon träffade mannen som hon senare gifte sig med, sade hon tydligt ifrån att hon inte ville ha barn. Men det var inte något de pratade särskilt mycket om. Hon underströk för honom att det inte skulle bli aktuellt för henne, och därmed var diskussionen avklarad. Barnfriheten handlar hos denna informant inte bara om förlossningsrädsla. Hon berättar att hon inte har några moderskänslor. Hon tycker om djur och förmår känna omtanke om dem men inte om barn

111 tove ingebjørg Fjell 6. fr i v illigt ba r nlös I NORGE Dessutom har hon varit rädd för att få barn som skulle växa upp och bli bortskämda, eller som av andra skäl skulle visa sig arbetskrävande, till exempel funktionshindrade barn: Tove: Varför har du varit rädd för det? Berit: Jo, därför att det skulle ha känts så obehagligt, både för ungen och för mig. Att få en som är blind, eller vanskapt, eller så, det har ju ja ja, det har ju funnits där i bakhuvudet, men det är ju inte precis därför som jag inte har fått barn, heller. [ ] Det är bara det att jag har tänkt så också. [ ] Att tänk om jag skulle få tvillingar, till exempel, två pojklymlar. Det är ju att ta en chans. Intervjun med Berit är egenartad i det avseendet att hon är mycket öppen om förhållanden som är starkt tabubelagda i vår kultur ( se Cain 2001: 21 ). Hon talar öppet om sin brist på moderskänslor, hon är tydlig med sin rädsla för att få funktionshindrade barn och hon är öppen med att alla inte är lämpliga som mödrar. Andra kvinnor understryker i stället att de har god hand med barn, att de jobbar med barn på dagarna, eller att de gärna tar hand om andras barn, men att det inte är lämpligt för dem att ha egna barn. Karen är änka, 67 år och tidigare anställd inom sjukvården. Hon förklarar valet att inte ha barn med att hon gärna ville ut och resa och uppleva världen tillsammans med sin man, och att det därför inte fanns något utrymme för barn. Hon och maken diskuterade saken medan hon fortfarande kunde bli gravid. Det fanns inte någon stor enskild orsak till att de inte fick barn; snarast handlade det om flera små anledningar. Karen påpekar att det tar lång tid innan barnen blir vuxna, så hon och maken skulle inte ha känt sig fria att resa iväg som de ville. Vidare menar Karen att det innebär stora bekymmer att bli förälder. Det hade hon sett hos sina egna föräldrar, och ett så stort ansvar ville hon inte ta på sig. Dessutom kunde man ha oturen, som hon uttrycker det, att få barn som inte kommer ur fläcken i livet eller som man förlorar. Valet var inte svårt för Karen och hennes make. De längtade aldrig efter barn och fick heller inte några. Karen resonerade om hur lång tid man egentligen är bunden vid ett barn, och orkade inte med tanken på alla bekymmer som hon sett att hennes egna föräldrar och andra hade haft med barnen. Janas berättelse är lite annorlunda. Jana är i 60-årsåldern, gift, konstnär och inflyttad till Norge för många år sedan. När hon mötte mannen som hon senare gifte sig med, blev det diskussion om barn. I början var hon och maken oense: han ville ha barn, men hon ville inte. Maken hade barn från ett tidigare äktenskap och ville gärna ha fler, men hon sade nej: Jana: Och så sa jag till honom: Tänk om jag misslyckas. Och tänk om vi separerar. Hur blir det om jag inte släpps in i det norska samhället Ska jag överföra hela min frustration och allt annat, på mitt eventuella barn? Ska vi pendla med barnet mellan ( våra två hemländer ), från den ena skolan till den andra? [ ] Du har redan barn, och jag vill inte ha några. Och han har aldrig tjatat på mig. Han ville gärna, i början. Tog det för givet, önskade sig det, men han Det ( gick ) över. För Jana fanns det många argument som talade mot barn. Dessutom var båda så uppfyllda av sina yrken, hon kallar sig själv och mannen för fackidioter. Maken ställde inte till någon stor diskussion om saken, och några barn blev det inte. Gunvor är 67 år, gift och lärare. I unga år var hon bekymrad över överbefolkningen på jorden och kunde inte förstå att det var så nödvändigt att hon skulle bidra till ännu mer överbefolkning. När hon förlovade sig, ställde hon villkoret att de inte skulle försöka få barn. Hennes trolovade gick med på det,

112 tove ingebjørg Fjell och frågade henne aldrig om orsaken till detta villkor. Gunvor tror att det har samband med att det på 1960-talet var modernt att välja bort barn. De kände sig inte annorlunda på något sätt, flera av Gunvors väninnor tog samma beslut: Gunvor: På den tiden var det så mycket prat om överbefolkning. Så vi ansåg: Varför ska vi reproducera oss själva? Så vi sa att då kan vi hellre adoptera ett barn, för det finns så många barn som inte har några föräldrar. Ungefär så resonerade vi. Så men om jag hade blivit gravid, då hade jag inte gjort abort. Det hade jag nog inte, för i så fall hade det varit ödet. Och då hade jag gjort så gott jag kunnat. Och det kunde ha gått bra, och det kunde ha gått illa. Gunvors skäl att vara barnfri är överbefolkningsfrågan, men hon är ändå inte helt negativ inför tanken på barn. Om det hade kommit ett barn i deras väg, så hade hon betraktat det som ödets lott, och hon hade tagit emot barnet ( se kapitel 8 Engwall ). Gunvor och maken funderade på att adoptera, men adoptionsplanerna blev bara några lösa tankar som de aldrig diskuterade igenom ordentligt. Det blev inte något fosterbarn heller, vilket de diskuterade någon gång. Gunvor och andra kvinnor visar att det finns olika skäl att välja bort barn. En informant hänvisar till att hon själv inte haft det så bra som barn och att hon därför varit rädd att sätta egna barn i samma situation. En annan erkänner att hon inte tycker om barn, andra hänvisar till att de vill ut och resa och uppleva världen, att de är bekymrade för jordens överbefolkning eller att de hellre satsar på den egna karriären. Här finns idealistiska motiv och känslomässiga anledningar, och man ångrar sig inte. Omgivningens reaktioner 6. fr i v illigt ba r nlös I NORGE Hur reagerade då vänner, familj och kollegor på att den tidens kvinnor levde sina liv utan barn? Intressant nog fick en del av de intervjuade kvinnorna aldrig några frågor från omgivningen om varför de inte hade barn. Astrid säger att det inte var något problem överhuvudtaget på och 1970-talen att leva barnfritt. Det var ingen som ställde frågor, ingen som tjatade på dem om barn. Astrid menar själv att det kändes ganska egendomligt. Hon hade trott att åtminstone hennes svärmor, en kvinna som gärna ville ha ordning på tillvaron, skulle komma med några antydningar. Men det hände aldrig. Astrids egna föräldrar frågade inte heller: Astrid: Nej. Dom frågade aldrig. Jag tror att dom inte alls brydde sig, varken om ( min man ) eller om mig [hon ler]. [ ] Alltså, vi hade ju tämligen civiliserade relationer då, de sista eller under några år i alla fall. Men det blev aldrig någon diskussion. Jag kommer ihåg att jag berättade för dem att vi inte ville. [ ] Och utan att ge dom några skäl. Och jag tror nog att dom tyckte att det var väldigt egendomligt, men jag tror inte dom tyckte att det var tråkigt. Jag tror inte att dom ansåg att barnbarn betydde något i det stora hela. [ ] Dom var såna. Och mina svärföräldrar, dom hade alltså, tre söner, som fick sina barn i jämn takt, då, så deras behov av barnbarn, det var på ett sätt redan tillfredsställt, kan man säga. Astrids vänner och kollegor kom inte heller med frågor. Astrid har tänkt på det många gånger och undrat varför de aldrig ställde frågor om barn, men hon har kommit fram till att de hade en normal, civiliserad uppfostran och vanligt folkvett, som hon uttrycker sig. Hon är glad för att det inte var någon som frågade på den tiden, och hon anser att

113 tove ingebjørg Fjell 6. fr i v illigt ba r nlös I NORGE det är ett otyg att frågan har blivit ett debattämne i dag. Jag frågar varför hon tycker så: Astrid: Jo, därför att det är så väldigt privat. Det är ett mycket privat val att göra det eller inte. Och det är ju alltså, då glider man väldigt lätt över i frågor som rör sexuallivet. Och det är ju så privat, att det har i alla fall ingen annan någon rätt att lägga sig i, eller tänka på ens, vill jag mena. [ ] Visst får dom tänka tanken om dom vill, men dom har i alla fall ingen rätt att fråga och så. Och vad mer finns att säga om detta? Jag anser att det är väldigt ouppfostrat, alltså, egentligen. Astrid förknippar valet att inte ha barn med sexuallivet, som hon ser som en privat angelägenhet. I hennes ögon blir barnfrihet ett individuellt livsval i en privat sfär, något som andra inte har någon rätt att lägga sig i. Bristen på reaktioner under 1960-talet förklarar hon med att hon uppehöll sig i en radikal universitetsmiljö, där det fanns många som valde att inte skaffa barn. Men samtidigt påpekar hon det inte fanns någon som frågade i hennes mer traditionella familjekrets. Berits föräldrar eller svärföräldrar hade inte heller kommenterat frånvaron av barnbarn. Svärföräldrarna hade så många andra barnbarn, och hon tror att de anade att barn inte var något för henne och hennes man. Berits egna föräldrar hade inte några barnbarn, men frågade aldrig varför Berit inte gav dem något. Berits mor hade själv inte velat ha barn, hade Berit fått veta, så det var något som modern förstod utan vidare. Om man är mycket förtjust i barn, kan Berit begripa att man går igenom nio månaders graviditet med illamående och andra plågor. Men Berit var, och är, inte förtjust i barn och utsatte sig därför inte för en graviditet med illamående. Berits familj formulerade aldrig några frågor om barn, men det är inte alla som kan berätta om en nästan total tystnad kring ämnet. Karen fördjupar resonemanget och anser att man blev betraktad som speciell först när man öppet talade om att man var barnfri. Innan man sade något om att leva frivilligt utan barn, blev man betraktad som ofrivilligt barnlös: Karen: För det första fick vi ju höra från min egen familj att antingen måste det vara så att vi inte kunde få några barn eller så var det något fel på vårt förhållande. [ ] Så var det ju det var ju helt tydligt. [ ] När folk frågar, eller när någon frågar, liksom: Har du ja, ni har väl barn? Nej, inga barn. Åh, stackars er. Ungefär så. [ ] Och sedan, om man säger att: Nej, men det har vi valt, så blir det liksom då tittar de lite misstänksamt på dig och [tänker]: Vad i all sin dar är detta? och så, och då känner jag ju att man blir placerad i ett fack. Karen preciserar att hon haft möjlighet att göra saker som hennes medsystrar inte kunnat: hon och hennes man kunde resa mer, och de knöt starka band mellan sig på tu man hand. Människor i omgivningen kunde gå ganska rakt på och var på gränsen till oförskämda när de frågade om hon hade barn och hon svarade nej. Till en början trodde folk att hon var ofrivilligt barnlös och tyckte synd om henne. När Karen rättade dem och nämnde att detta var något som hon och hennes man hade valt själva, kunde människor bli misstänksamma. Karen tyckte att hon blev betraktad som en egoist, som annorlunda, ömkansvärd, och hon upplevde att omgivningen blev avundsjuk på henne och maken, bland annat därför att de hade bättre ekonomi och större handlingsutrymme i största allmänhet. För Karen känns det ändå obegripligt att en kvinna utan barn

114 tove ingebjørg Fjell 6. fr i v illigt ba r nlös I NORGE uppfattas som beklagansvärd, och att hon får signaler om att det är något fel på henne. Jana mötte mycket tydliga signaler från omgivningen om att något måste vara på tok eftersom hon inte hade barn. Frågorna kom främst från konstnärskollegor, och enligt Jana kom kvinnorna alltid med hårdare kommentarer än männen. Medan kollegorna i Östeuropa var starka motståndare till att hon gifte sig, eftersom de ansåg att det skulle ruinera hennes konstnärliga karriär, så mötte hon ett annat slags motstånd från kollegor i Skandinavien. Motståndet gällde att hon inte fick barn i äktenskapet: Jana: Och då började det, jag var omänsklig, okänslig, okvinnlig, egoistisk, egocentrisk. [Folk sa:] Hon, den stackaren, hon kan inte få barn, och därför blev hon konstnär. Hm, hon är ju kanske aggressiv, och gör karriär, hon kan inte få barn, hm! Då började det. Märkligt nog här i Skandinavien [ ] som står i ja då kom feminismen, då kom allt. Jana är konfunderad över att kvinnor som pläderade för kvinnans frigörelse kunde reagera på hennes barnfrihet. Hon berättar om en av de allra första, konkreta episoderna när omgivningens motstånd mot hennes val att inte ha barn kom fram tydligt. Jana och hennes man befann sig i sällskap med några kollegor: Jana: Vi åt och satt och pratade om allt möjligt och drack naturligtvis en hel del rödvin, och så [ ] kom barn på tal. Då säger jag att: Jag vill inte. Inte på några villkor. Då blev jag angripen av kvinnliga kollegor som var lite äldre än jag [ ]. Och då hävde någon ur sig: Ja, men herregud, vad är det du säger, herregud, du är ju ett monster. Herregud, du är det ena och det andra. Då sa jag: Ja, men herregud, vad sa din man för tio minuter sedan? Han kom med precis samma argument. Då sa en av kvinnorna: Ja, ja, men han är ju man. Jana vill inte gå med på att en kvinnas liv handlar om att få barn och att barn är den största lyckan. Det är en åsikt som fick henne att känna sig exkluderad från 1970-talets konstnärssamfund i synnerhet och från feminister i allmänhet. Hon upplevde att de andra, som alla hade egna barn, uppfattade henne som egocentrisk, och kanske till och med lesbisk. De reagerade med att kalla henne omänsklig, okänslig och okvinnlig. I alla händelser måste det vara något fel med henne, hon som inte följde normen för kvinnligt beteende. Och de flesta trodde att hon ljög om sitt val att leva utan barn. Janas berättelse står i stark kontrast till Astrids. Ingen hade frågat varför Astrid och maken inte hade barn, det var aldrig något problem. Det är tänkbart att problemen visade sig först när Jana, och Karen, öppet deklarerade att de själva hade valt bort barn, att det var en viljeakt, något som den tidens preventivmedel gav utrymme för. Jana gör också en poäng av att det var i Norden, där feminismen var stark, som hon fick problem med sin barnfrihet, inte i det forna Östeuropa. Och på senare tid har Jana märkt att hon inte blir trodd när hon säger att barnfriheten är ett medvetet val från hennes sida. En ung släkting som själv hade erfarenhet av ofrivillig barnlöshet tog kontakt: Jana: Så ringde han mig och sa: Stackars dig som inte kan få några barn. Jag blev helt lamslagen, eftersom jag hade känt mannen i tjugofem års tid. Och han har alltid hört vad jag sagt, men alla tror att jag ljuger, att jag gömmer undan smärtan, och önskar, saknar Men det är inte sant. [ ] Och ännu i dag är jag väldigt nöjd med vad jag gjort

115 tove ingebjørg Fjell 6. fr i v illigt ba r nlös I NORGE Jana känner att hon inte blir trodd, vare sig av kollegor eller av släktingar. Hon menar att folk i omgivningen tror att hon säger att hon valt bort barn för att göra sig intressant eller för att dölja smärtan över att aldrig ha fått några. Jana upplever ett systematiskt misstänkliggörande från människor som insisterar på att hon är annorlunda och inte inser sitt eget bästa. Att välja bort barn blir en så orimlig tanke att inte ens nära släktingar, inför vilka hon varit öppen om sitt livsval, klarar att inse att det faktiskt kan vara sant. För Janas unge släkting finns inte positionen som barnfri. När man lever i ett förhållande utan barn, är det inte bara närstående som släktingar och kollegor som kan kommentera, utan även okända personer. Gunvor berättar att hennes närmaste tog barnfriheten med stort lugn. Svärfar hade helst sett att det blev fler barnbarn i familjen medan svärmor var mycket accepterande, men båda upplevdes som positiva gentemot henne. De hade ett avtal sinsemellan att om Gunvor och maken mot alla odds skulle få barn, skulle barnet få samma namn som en son som svärföräldrarna hade förlorat. Det lät mycket bra, tyckte de. Gunvors mamma längtade nog också efter barnbarn, men hon tjatade aldrig. Gunvor minns en enda gång som det blev en spänd situation: Gunvor: Vi hade en hund, en Gordonsetter, som ( mamma ) passade. Det var någon som sa Ja, det är dotterns hund, hon har inte några barn. Nej, det är nog den som blir mitt barnbarn, sa hon. Vi var väldigt förtjusta i hundar på den tiden, men Nej, hon tjatade inte. Och min familj har inte tjatat över huvud taget. Men det finns andra i omgivningen [som tjatar]. Gunvor reagerade på hur hunden beskrevs, som om den var en ersättning för barn. Hon upplevde detta som en antydan om vad modern egentligen hade önskat, men aldrig vågat sätta ord på. Denna enstaka kommentar från modern var ändå alltför vag för att ge upphov till någon konfrontation så länge hon ignorerade saken. Gunvor känner att det hos hennes närmaste finns en acceptans, inte minst därför att de ser att hon gjort rätt för sig både som lärare och som samhällsengagerad person i allmänhet. Men människor som inte känner henne så väl kan få för sig att ställa mycket direkta frågor om barn. En gång var Gunvor med och arrangerade en studieresa för lärare. Bland resedeltagarna fanns en man som frågade hur många barn hon hade: Gunvor: Nej, säger jag, jag har inte barn. Ja, varför inte det? Nej, säger jag, jag har faktiskt inte velat ha barn. Nej, det gillades inte. Det var väldigt egoistiskt. Så jag frågade honom hur många barn han själv hade. Ja, han hade fyra. Och då blev jag lite irriterad och sa: Varför har du så många barn? Men annars har jag bara undvikit det i grunden. Det har hänt att någon kommit med en antydan om det är egoistiskt. Men då har jag alltid sagt: Ja, kommer det ett litet barn, ja, då blir det så. Om det inte kommer, så tycker jag egentligen att det är helt okej. Läraren på studieresan undrar varför hon inte har barn, en inte ovanlig fråga. Att ställa frågan, varför andra har barn, som Gunvor gör, är dock väldigt ovanligt och i det närmaste otänkbart ( jfr Peck och Senderowitz 1974: 4 ). Här kan kort kommenteras att det kan vara lika problematiskt att legitimera att man har många barn som att man inte har barn. Tre barn ses i dagens Norge som ett idealiskt antal, men att vänta sitt femte eller sjätte barn utan att kunna hänvisa till medlemskap i någon religiös sekt, kan ge upphov till åtskilliga reaktioner från omgivningen. Men

116 tove ingebjørg Fjell 6. fr i v illigt ba r nlös I NORGE gentemot dem som frågar, pendlar Gunvor mellan att bestämt säga att det inte blir några barn och att antyda att om det kommer ett barn, så kommer det ett, en inte obekant strategi för att undvika de stora diskussionerna om barn ( jfr Clarke 2001 ). Även från helt okända människor på gatan kan hon möta frågor om barn: Gunvor: Som i 17 maj-tåget. Ja, du passar kanske barnbarnen? Nej, jag har inte några. Inte det? När människor säger något oväntat, så tror jag att folk blir lite konfunderade och inte vet hur de ska ta sig an frågan. Jag tror att det mer handlar om detta än att folk vill vara elaka och spydiga. Det handlar nog mest om att folk blir förvirrade, därför att det inte hör till vanligheten. Tove: Upplever du att den sortens frågor är stötande? Gunvor: Ja, jag tycker att det är lite olustigt. Jag får en obehagskänsla. Och jag tror att det blir ett sånt där mellanläge mellan att jag gör dom besvikna och gör dom förlägna. Samtidigt som jag nån gång kan fundera: Har jag gjort ett tokigt val? Så kan det vara Kommer ihåg att min make en gång sa: Tänk om vi hade fått både vackra och friska barn. Det kan ju också bli det motsatta. Gunvor och maken pratar då och då om vilka barn de hade kunnat få. Kanske hade det gått mycket bra att få barn, men det kan också hända att det inte gått så bra. I skolan där Gunvor jobbar har hon själv sett hur en del av barnen har det, därför att föräldrarna inte följer upp dem. Hon understryker också sitt goda förhållande till barn, genom att berätta om maskrosbarnen som klarar sig bra mot alla odds. Det är dem hon har kontakt med även efter att de slutat skolan, och de skickar henne trivsamma sms när det händer något i deras liv. Det är viktigt för Gunvor att förmedla att hon tycker om barn och att hon har goda relationer till eleverna. Men hon känner obehag inför att bli tilltalad i det offentliga rummet, till exempel på nationaldagen, av okända personer som utgår från att hon finns på plats för att ta hand om sina barn eller barnbarn. Precis som julafton, familjehögtiden, är 17 maj en speciell dag för dem som lever utan barn. Etnologen Barbro Blehr menar att barn fungerar som organisatoriskt nav i samband med 17 maj, medan folk som på ett eller annat sätt befinner sig utanför normen blir marginaliserade: de som inte är heterosexuella, de som är skilda och lever i osäkra familjeförhållanden och de som inte har barn eller barnbarn ( Blehr 2000: 164 ). Karen möts också av frågor om barn från ganska okända personer. Hon förlorade sin man för ett tag sedan och anmälde sig senare till en grupp för sorgbearbetning. Där väcktes frågor om både barn och barnbarn: Karen: Och då då var det liksom självklart att alla för det var ju folk i min egen ålder, kanske något yngre och lite äldre, så då var det ju självklart att alla hade barnbarn. [ ] Men men så fanns det en annan också som inte hade barn. Men då blev det liksom dom upprepade: Ja, du och hon, ni har ju inte några barn, ni har ju inte det. Och det var väldigt mycket prat om barnbarn och dom förstod inte hur dom skulle ha överlevt förlusten av maken om dom inte hade haft barn och barnbarn. [ ] Så ja, det är väl klart, det känns väl så när du har dom som stöd, men alltså, när jag blev ensam, så visste jag att jag var ensam, så det blev då fanns det heller ingen saknad. [ ] Nej. Det fanns det inte. I sorggruppen kände sig Karin utpekad när de andra kommenterade att de aldrig hade överlevt förlusten av sin äkta hälft om det inte var för barnen och barnbarnen. Det här är

117 tove ingebjørg Fjell 6. fr i v illigt ba r nlös I NORGE ett uttryck för pronatalistiska attityder, det vill säga idén att alla önskar sig eller borde önska sig barn, och att leva utan barn är en situation som alla vill arbeta sig bort ifrån ( jfr Peck och Senderowitz 1974: 1, se även Cain 2001: 19 ). Attityderna finns alltså med hela livet, och försvinner inte alls när man själv inte längre är fruktsam. Men som Karen poängterar: när hon förlorade sin man visste hon att hon var ensam. Hon hade aldrig under livets gång lutat sig mot barn eller levt genom dem, och hon framställer sig själv under intervjun som mer reflekterande än de andra i sorggruppen som hela tiden använder sina avkommor som stöttor i livet. Pressen från heteronormen varierar De äldre barnfria kvinnorna vill antingen undvika föräldraskapet som straff som det kan bli för dem som får omöjliga barn, sjuka barn eller om de måste klara av barnen på egen hand eller också vill de slå vakt om fördelarna med barnfriheten, som att kunna disponera både arbetstid och fritid som man vill, när man vill, och jobba så mycket man vill ( jfr Campbell 1985: 137ff, Ireland 1993: 160 ). En viss typ av heterosexualitet knuten till heterosexuella par med egna barn efterlystes även på och 1970-talen: kvinnorna kommer bara ihåg en mindre grad av faktisk press på att få barn, men flera kan berätta om kommentarer, frågor och antydningar från kollegor och mer perifera personer. Den relativa frånvaron i intervjuerna av föräldraskapstjat kan ha flera förklaringar. Det kan handla om att omgivningen räknat med att de som levde utan barn hade äktenskapsproblem, vilket kanske betraktades som ett så privat tema att man inte ställde några frågor. Vidare kan det vara så att denna del av privatlivet graviditet, som på den tiden i högre grad än i dag var direkt förknippad med sexuallivet ( jfr assisterad befruktning ) inte blev föremål för öppen diskussion. Sedan kan man ha trott att de barnfria var ofrivilligt barnlösa, och att det därför inte fanns något att göra åt saken, ett inte osannolikt antagande om man betänker att assisterad befruktning inte hade utvecklats längre än till lågteknologisk spermadonation. Omgivningen slogs kanske inte ens av tanken att barnfriheten var självvald. Det var först när någon talade om att man var barnfri och att det var en medveten handling som omgivningens kommentarer tycktes bli fler och grövre och trycket började öka. Pressen från det heteronormativa samhället varierar följaktligen i viss mån, men kommentarer om att det saknas barn bidrar till att reproducera den korrekta heterosexualiteten, den som är tillräckligt heteronormal ( det vill säga som finns i en heterosexuell relation med barn ), som är privilegierad och naturenlig ( jfr Annfelt 2007: 99 ). Vad säger då barnfria kvinnor som var runt 40 år i början av 2000-talet om situationen nästan tio år senare? Det ska vi titta närmare på i nästa avsnitt. Barnfria kvinnor på 2000-talet något har hänt på trettio fyrtio år I högre grad än förr är dagens barn att se som projekt som par och familjer konstituerar sig själva genom ( Danielsen 2006, Paxson 2004 ). Barn har gått från att ha värde som blivande arbetskraft till att bli kärleksbevis, och till att bli emotionellt viktigare än någonsin ( Paxson 2004, Jensen 2003b, Douglass et al. 2005: 10 ). Framgången för ett par hänger inte bara på att de får barn, utan även på att barnet klarar sig och gör väl ifrån sig i skolan, bland kompisar, och därefter i privatlivet och i arbetslivet ( jfr Paxson 2004: 65 ). Barn uppfattas stå för kontinuitet. De kommer alltid att vara knutna till föräldrarna, något man inte kan välja bort så lätt ( Andersen 2003, Beck och Beck-Gernsheim 1995, Giddens 1994 )

118 tove ingebjørg Fjell 6. fr i v illigt ba r nlös I NORGE De intervjuade barnfria kvinnorna på 2000-talet kan tyckas befinna sig i en något annorlunda situation än den tidigare generationen. Barn har fått ny status efter tillkomsten av kvinnostyrda preventivmedel; de är i högre grad ett resultat av aktiva val, de föds senare i kvinnors liv och de har gått från att vara ekonomiska resurser till att bli emotionella resurser ( jfr Jensen 2003a ). Reproduktionsmöjligheterna har flerdubblats, och reproduktion och sexualliv hör inte längre enbart till den privata sfären utan debatteras vitt och brett i media och ventileras i skolan. Vi ska nu se hur de yngre kvinnorna motiverar sitt barnfria liv, och hur de upplever att omgivningen reagerar på deras livsval. Med undantag av en kvinna har samtliga själva tagit initiativet till att leva utan barn, precis som de äldre barnfria kvinnorna. Hur upplever de situationen att tvingas försvara sitt val att inte ha barn? Verkar det vara en större utmaning att leva barnfritt på 2000-talet? De yngre kvinnornas motiv för sin barnfrihet I allmänhet återfinns flertalet barnfria i gruppen uppskjutare, sådana som hela tiden skjuter upp tanken på barn ( jfr Veevers 1980 ). Om man hade haft rätt jobb, högre inkomster eller allra helst, om man haft en man som kändes tänkbar som blivande far till ens barn, då kunde det möjligtvis bli barn. Helen är akademiker i 40-årsåldern och var tidigare gift med en man som inte ville ha barn. Hon berättar om sina skäl för att leva utan barn: Helen: / Jag var / gift med en man som helst inte ville ha barn, och just då var jag så upptagen av utbildning och jobb och alltså väldigt mycket för att hinna med allt, på det planet. Så innan jag skilde mig, så var det faktiskt inte något som jag tänkte igenom alls. I den meningen är det en slump, och om jag hade levt tillsammans med någon som helst ville ha barn hade jag haft barn helt säkert. Men man kan säga att 39 år, det är då den biologiska klockan börjar ticka iväg, eller hur. Så efteråt började jag tänka mycket på det, alltså. Och då tänkte jag att jag inte kunde vänta för länge, så om jag vid den tidpunkten skulle bli mamma så måste jag bli äh så måste jag bli ensamförsörjare. Alltså en person där det inte fanns någon pappa i familjen. Det funderade jag på en del. Om situationen hade varit annorlunda när hon var gift med sin förste man, alltså om han hade velat ha barn, hade Helen kanske inte levt utan barn. Det var först strax efter fyllda 40 som hon till slut bestämde sig för att inte skaffa barn. Vid närmare eftertanke kunde ett barn inte täcka hennes behov av närhet. Helen och Gro, som presenteras nedan, har något gemensamt i sättet att motivera barnfriheten. De har skjutit upp snarare än sagt nej till barn. Gro, som arbetar på ett medieföretag, är i 40-årsåldern och ogift för tillfället. Hon har egentligen aldrig försökt få barn, som hon formulerar det. Hon har aldrig bott tillsammans med en man som hon sett framför sig som blivande far till hennes barn, och hon har heller aldrig tänkt sig att bli ensamförälder. Men så har det inte alltid varit: Gro: Under hela min uppväxt så var jag ihop med en kille. Och jag hade en bestämd uppfattning om hela fortsättningen. Och det jag hade bestämt, det var att vi skulle flytta till Betlehem när vi blev vuxna, och där skulle vi få tolv barn. Och det skulle vara sex flickor och sex pojkar, och jag visste hur alla barnen såg ut. Så när jag var barn var det bergsäkert att jag skulle ha barn. Det var klappat och klart. Jag kommer fortfarande ihåg de tolv barnen jag skulle ha i Betlehem

119 tove ingebjørg Fjell 6. fr i v illigt ba r nlös I NORGE Under barndomen ingick egna barn i Gros plan, men som vuxen försvann tanken på Betlehem. Men Gro påpekar att om rätt man hade dykt upp, hade barnen säkert kommit på löpande band. Jag frågade henne varför det var så viktigt att ha en riktig man för att få ett barn: Gro: Jo, därför att jag känner Jag tror att detta med att vilja ha barn, det tror jag inte alltid är någon konkret önskan om barn. Det kan också handla om att knyta närmare band med en människa man är förtjust i, alltså skapa något tillsammans med människan man älskar. Jag tror inte att det här att få alltså, att få barn är egentligen inte poängen. Jag tror att det har något med kvinnlighet i djupare mening att göra. Men det växlar säkert från kvinna till kvinna. Men jag tror att det finns väldigt många singelkvinnor som har det på samma sätt som jag. Dom kan tänka sig barn om dom träffar rätt man, och när dom träffar honom, så skapas en helt ny värld i det avseendet. Men inte tidigare. Gro börjar med att berätta att hon aldrig träffat den rätte och att hon därför inte har några barn. En stund in på intervjun kryper det fram att det har funnits några som hon uppskattat som rätt man, med pappapotential. Ofta har hon inte bott ihop med sin kärlek så länge att det hunnit bli en stor fråga. En man bodde hon ihop med i fyra år, men han hade alkoholproblem, och det var för henne det avgörande skälet till att han aldrig kom att bli far till hennes barn. Men för några månader sedan träffade hon en ny man efter att ha levt ensam i flera år: Gro: Det blev ett väldigt intensivt möte. Det kändes som kärlek vid första ögonblicket, just då. Och han berättade att jag är nu så och så gammal, och du är ännu äldre, så jag vill att du ska ta ut spiralen. Och så låter vi det bli som det blir. Och så gjorde jag. Och det kändes faktiskt som en befrielse att inte ha spiralen kvar. Och det som Det tog ju faktiskt slut. Lätt kommet, lätt förgånget. Och i förhållandet som jag har i dag, så har jag väldigt liten lust att sätta in spiralen igen, trots att jag vet att det kan resultera i något. Men så är det faktiskt och det kan jag inte förklara egentligen. Men så tänker jag att nu har jag haft spiral hela mitt vuxna liv. Så att leva utan de sista åren av min fruktsamma period, det anser jag att jag ska unna mig. Det finns inte många sprickor i mitt intervjumaterial. Det flesta informanterna tycks vara tillfreds med sina val, och de ångrar sig inte. Men Gro, som är en bit över 40 och som öppnar dörren för en graviditet, visar att det finns några sprickor. Det var hennes föregående kärlek som lät detta bli ett tema, och sedan dess har hon inte lust att använda preventivmedel. Hon lyckas inte förklara hur det har blivit på det viset, och hon anser själv att det är i senaste laget. Hon kallar detta för en märklig ologiskhet, en irrationell känsla som har någonting med kvinnlighet att göra. Gro är noga med att påpeka att hon haft ett bra liv och att hon kommer att få det bra utan barn i framtiden. Men om det skulle komma ett barn, hade hon tagit emot det med öppna armar. Av åldersskäl vill hon göra fosterdiagnostik om hon skulle bli gravid, men samtidigt säger hon att det faktiskt är svårt att säga vad hon skulle göra om det visar sig finnas något fel på barnet. I Gros ögon är graviditet och barn något naturligt som handlar om att förverkliga sig: Gro: Att föda och hela den biten, det har nåt med biologi att göra. Det har nåt med förverkligande att göra. Och det är en sak som vi inte kan Det finns bara där, och det är väldigt starkt. Det är alltså väldigt starkt. Så jag

120 tove ingebjørg Fjell 6. fr i v illigt ba r nlös I NORGE tror nästan att det är lika starkt som sexualiteten, på många sätt. Men [ ] det är mycket jobb med ett barn. Jag tror att ett av skälen till att jag inte har fått barn är att jag också varit rädd om min egen frihet. Den är jag ju väldigt mån om. Jag hade säkert kunnat få barn om jag hade varit mindre mån om friheten, men nu känner jag att jag haft all frihet en människa kan önska sig. Gro pendlar mellan fullbordad biologi å ena sidan och den egna friheten att själv välja livsriktning å andra sidan. Hon lyfter fram det naturliga med graviditeten, men vill inte framstå som någon slav under naturen. Frihet att disponera sin tid och sin sexualitet är något som betyder mycket för henne vilket det även gör för Thale. Thale är i 40-årsåldern, gift och akademiker, och hon har alltid varit övertygad om att hon inte vill ha barn. Hennes före detta make, som var något äldre än hon, ville inte ha barn, något som passade henne mycket bra. Hennes nuvarande make har sagt åt henne att om hon önskar sig ett barn, så kan de skaffa ett. Men då svarar Thale: Thale: Det är ju på ett sätt jag som säger att nej, ärligt talat, kan jag få slippa? Vi lever så gott, vi har frihet och möjligheter att Alltså, livet är tillräckligt komplicerat även om man inte har barn. Hon är inte så naiv att hon tror att hon kan planera livet helt, och sedan blir livet som det står i planen. Men vid drygt 40 års ålder känner hon att det börjar bli lite sent att föda barn. Thale argumenterar inte på samma sätt som Helen: att om hon hade haft en man som ville ha barn, så hade hon kanske fått ett. Hon är inte fixerad vid att det ska finnas någon rätt man till hennes eventuella barn, utan hon tänker mer på att hon kunde ha haft barn om världen såg annor- lunda ut och om hon var mer tillfreds med samhället: Thale: Bara detta att vi lever i en sån extrem kapitalism i dag, där det enda viktiga är att tjäna mer pengar. Precis som om man någonsin blivit lycklig för det. Alltså, det är en sån ackumulation av rikedom nu, samtidigt som folk blir fattigare och fattigare i stort sett. Dom har mindre tid, dom har mindre resurser, dom blir olyckligare och olyckligare. Det är bara så tragiskt. Vi har en oljefond Den norska staten har nåt slags oljefond med så mycket pengar att vi knappt kan föreställa oss siffrornas storlek, och folk dör i vårdköerna. Alltså, vad är vitsen med att Norge ska vara världens rikaste land, om vi inte lyckas ta hand om våra egna medborgare? Jag känner att det är nåt som är galet med hur världen styrs. Thale motiverar sitt val med läget i samhället och är ganska tydlig med att hon inte vill sätta barn till världen som den ser ut i dag. Hon är pessimistisk inför framtiden: Vilken sorts värld är det som säljer underhållningsvåld eller som väljer att prioritera reklambudgetar för tandkräm som kostar flera miljoner kronor, eller något annat oväsentligt? Hon tycker inte att förhållandena blir bättre, hon upplever att samhället gör vansinniga prioriteringar, och att sätta barn till en sådan värld känns därför inte aktuellt. Lise är akademiker, fyller 40 om något år och är ogift för tillfället. Hon är mycket tydlig med sitt livsval och säger att hon alltid varit säker. Lise är det närmaste vi kommer en avvisare bland de yngre intervjuade barnfria kvinnorna. Hon medger att hennes inställning kan ändras, som allt annat, men det har inte inträffat hittills. Lise är upptagen av sin forskarkarriär och har mycket kontakt med kollegor i Norge och utomlands. Hon beskriver jobbet som sitt krävande barn. Lise har inga funderingar om att rätt man

121 tove ingebjørg Fjell 6. fr i v illigt ba r nlös I NORGE finns där ute, någon som kan bli en lämplig far till hennes barn. Något sådant finns aldrig med i tankarna när hon möter en man och inleder ett förhållande: Lise: Det är inte så att jag tänker så i relation till en man, att motsvarar han nu rollen som potentiell far? Det skulle aldrig falla mig in. Som sagt, det är ju kanske fördelen med min nuvarande ålder att det inte blir någon ung man jag möter. Männen som jag håller mig till i dag är väletablerade män som inte har såna önskemål på det hela taget genomgående. Det är ganska stabilt. Dom har inte så stort behov att reproducera sig själva. Och därmed blir det inte nåt problem. Jag tror att dom sätter värde på mig som kvinna, de ser mig som en annan sorts kvinna. Någon dom kan prata med, på jämlik nivå, nån som har åsikter och synpunkter och som inte är så uppfylld av sånt som många kvinnor är. Just det här med att barn inte är det enda vi och så vidare. Väldigt många män blir urlessa på att bara tomprata om barn och så vidare. När vad vi egentligen skulle kunna göra är att satsa på just är att tänka på oss själva i den meningen att man tänker på varandra. Inte på alla andra. Jag tror att jag är lätt att umgås med i det avseendet att jag inte har som mål att föra in en orosfaktor i bilden hela tiden. Jag tror att det känns behagligt för män som relaterar till mig. Barn har aldrig varit aktuellt för Lise. Hon är inte barnfri därför att världen är komplicerad eller därför att hon inte träffat den rätte ännu. Barn har aldrig varit ett önskemål, och hon har mer än nog med att tänka på sitt jobb. Hon menar att hon inte kan vara på topp både på jobbet och som mamma, och därför har hon aktivt valt bort barn. Som synes varierar skälen för barnfrihet även hos de yngre barnfria kvinnorna, precis som hos de äldre. Någon har letat efter en man med pappapotential, och har först långt efter fyllda 40 lagt preventivmedlen på hyllan; en annan har slagit vakt om sin frihet; en vill inte sätta barn till världen eftersom den fungerar så illa; och en har prioriterat karriären före barn. Men trots de skiftande motiveringarna, mejslas det heterosexuella förhållandets betydelse fram, relationen till mannen som kvinnan bor ihop med eller till män i allmänhet. Att vara partnern till lags är viktigt när en kvinna frågar sin man om hon kan få slippa att bli gravid. Barnfrihet som projekt är en utmaning för normaliteten som standard och för den gällande heteronormen, men i materialet finns alltså sprickor som pekar åt motsatt håll: nämligen mot en cementering av det heterosexuella kärleksprojektet. Omgivningen reagerar Enligt kulturforskaren Hilde Danielsen ger dagens föräldrar en annan typ av uppmärksamhet åt sina barn än de själva fick under uppväxten ( 2006 ). Barn har fått en annan betydelse: förutom att de bidrar till att föra släkten vidare, bidrar de även genom gemensamma upplevelser till att skapa familjen ( ibid., se även Hjemdahl 2003 ). Får barnets nya betydelse konsekvenser för vilka reaktioner 2000-talets barnfria kvinnor möts av? Reaktionerna är inte lika kraftiga från alla håll. Som vi också såg hos de äldre kvinnorna, upplever deras yngre medsystrar, som Gro, att de egna föräldrarna inte tjatar om barnbarn, eftersom de redan har barnbarn. Hennes bror fick fyra barn på fem år, och därmed var behovet av barnbarn tillfredsställt. Men om brodern inte hade fått barn, tror Gro att situationen hade varit ganska annorlunda och att föräldrarna i det läget skulle ha markerat sin stora besvikelse. Inte heller Lises familj har kommenterat att hon inte har

122 tove ingebjørg Fjell 6. fr i v illigt ba r nlös I NORGE barn. Föräldrarna sätter värde på barnbarnen som de redan fått, och Lise har aldrig upplevt någon press från dem att bilda familj, vilket känns ganska bra för henne. Föräldrarna har aldrig sagt: När du blir vuxen och får barn Varken som barn eller i vuxen ålder har hon någonsin fått höra att det är en förutsättning och en självklarhet att få barn. Hennes syskon har inte heller haft några förväntningar om att hon ska få barn. Hon tror att familjen inser att det är något som inte passar henne, så de väntar sig inte att hon ska föda barn. Men även om ingen av de närmaste säger något direkt eller kommenterar barnfriheten, så har Lise ändå upplevt sig som annorlunda, som någon som skiljer ut sig från andra. Först på senare år har hon kunnat känna sig som kvinna länge betraktade hon sig som annorlunda på det sättet att hon kände sig som en man. Hon märkte att pojkar och män tänkte som hon gjorde; att de hade samma ambitioner och mål som hon själv. Enligt Lise är en man inte låst vid sådant som kan komma att bli ett problem i framtiden, vilket många kvinnor är. Mannen är inriktad på det som blivit ett problem och på hur detta faktiska problem kan lösas. Lise låser sig alltså inte vid att diskutera sådant som kan bli problematiskt i framtiden; hon är inriktad på problemlösning. Även Helen berättar om känslan av annorlundaskap, något som främst gör sig påmint i speciella situationer, exempelvis vid återträffar med hennes gamla skolklass och den rituella rundan kring bordet när alla reser sig upp och talar om vad de håller på med och hur många barn de fått. Vid den senaste återträffen var det bara tre stycken som inte hade barn: en var ofrivilligt barnlös, en hade varit inne på psykiatriska institutioner en hel del, och så Helen. Andra tillfällen när känslan av annorlundaskap kan bli påtaglig är när familjen och släkten står i fokus, till exempel vid familjehögtider. När hela familjen samlas blir det ofta mycket prat om barn och barnbarn. I sådana situationer känner sig Helen mycket speciell. Hon preciserar att hon inte känner sig brännmärkt, men väl att hela hennes liv är annorlunda jämfört med familjen hon kommer från. Hon känner att hon står utanför ibland, även om det inte är någon som ställer direkta frågor om barn. I Thales familj är det lite annorlunda. Thale har aldrig föreställt sig att hon själv skulle föda barn, men tycker att det är vanskligt att säga detta rakt ut. Det kan bli sårande om hon säger: Thale: Nej. Jag har inte några barn. Jag har inte lust att ägna tid åt att uppfostra dom. Eller: Jag har ingen lust att sätta barn till den här världen, på grund av politiska eller filosofiska skäl, och personliga skäl. Då känner folk alltid att jag angriper dom som har barn själva. Och om jag gör ett annat val, så blir det ett angrepp på deras barn. Liknande problem har hon också upplevt i förhållande till sin egen mor. I stället för att öppet säga nej, jag får nog aldrig barn eller nej, jag tycker inte om barn så mycket, har hon försökt ta hänsyn och antytt sin barnfrihet mer än fastslagit den. Här är hon inne på samma linje som de äldre barnfria kvinnorna som anser att problemet uppstår först när man öppet berättar att barnfriheten är en viljehandling. Thale minns en episod när hennes mor försökte fråga lite försiktigt om hon skulle få något barnbarn: Thale: Mamma hade några balklänningar på vinden som hon hade skickat efter från New York på 50-talet. Då var det varubrist här, och så anländer några balklänningar från Fifth Avenue, helt betagande dockklänningar, tjugo lager ljusblått tyll, med påsydda smådetaljer, eller hur. Då sa mamma hon har alltid varit skicklig på

123 tove ingebjørg Fjell 6. fr i v illigt ba r nlös I NORGE sitt sätt men då sa hon: Ska jag spara dom ett tag till? Ja, gör det, du. Och då blev hon lugn. Och jag har liksom aldrig sagt att jag aldrig ska ha barn. Men jag har sagt att jag inte ska ha barn inom överskådlig framtid. Och det har nåt att göra med att jag lärt mig att livet kan ta en helt ny vändning. Alltså, man tror att allting går spikrakt framåt, och vips är man i ett helt annat läge alltså, folk dör. Jag har hamnat i ett sådant abrupt avslut på samlivet som jag inte alls var förberedd på. Man ska inte vara så naiv att man tror att man kan planera i minsta detalj, och så blir det så. Så därför säger jag att jag inte har önskat mig barn inom överskådlig framtid. Nu är jag 42, och då tycker jag på ett sätt att det börjar bli för sent. Alltså, det är inte något mål att bli mamma när man är 50, det är inte något mål för mig. Men jag har en väninna som blev mor vid 50 års ålder, och det är inte särskilt lyckat. Det finns vissa sociala normer för när det är lämpligt att få barn ( jfr Dykstra och Hagestad 2007: 1278 ), vilket både Thale och hennes mor är införstådda med. Båda är medvetna om att Thale är på god väg att överskrida den kulturellt styrda föreställningen om vad som är passande ålder för barnafödande. Thale är relativt tydlig med sitt val att leva utan barn, men hon är inte redo att gå i konfrontation med sin mor och säga: Du kan säkerligen ge balklänningarna till någon annan, av mig får du inte några barnbarn. Hon vill inte döda moderns hopp om barnbarn, och hon är även orolig för att andra ska ta anstöt av hennes beslut. Antropologen Paula Clarke skriver om samma sak utifrån en amerikansk undersökning: att vara mamma är så intimt förknippat med en kvinnlig identitet att en del barnfria fabricerar historier om ofrivillig barnlöshet för att undvika konflikter med omgivningen ( Clarke 2001, jfr kapitel 7 Peterson ). Rent socialt blir det alltför problematiskt att säga rakt ut att man inte har för avsikt att bli förälder, och därmed klargöra tydligt att ens liv inte stämmer överens med standardmanus ( Dykstra och Hagestad 2007: 1277 ). Det enklaste för Thale blir därför att framstå som en uppskjutare. Hon skjuter inte upp själva livsvalet, hon väntar bara med att berätta för andra om sitt beslut. Någon av kvinnorna i denna grupp kan sägas ha avvisat graviditet på ett tidigt stadium, medan flertalet har skjutit upp graviditeten. Begreppet uppskjutare möter kritik för att det implicerar att kvinnan egentligen vill ha barn; hon skjuter bara upp det ( Morell 1994: 50 ). Men exemplet med Thale visar att ett relativt tydligt livsval kan draperas som ett uppskjutet val för att skydda omgivningen. Begreppet uppskjutare tycks däremot vara den korrekta termen när kvinnan accepterar att det skulle kunna bli barn, om rätt man, den romantiska andra hälften, väckte behovet av och längtan efter barn. Thales mor vågar inte fråga direkt om barn, och andra har liknande erfarenheter som Thale. Gro har märkt att vänner undrat om hon lever frivilligt eller ofrivilligt utan barn, men de har aldrig vågat ställa frågan: Gro: Jag märker nu att folk som känt mig i flera år säger att: Du, vi har aldrig frågat dig om detta förut, eftersom vi tänkte att det kanske kunde vara en fråga som man inte borde ställa. Så dom har funderat på saken, och jag har inte ens reflekterat över att dom har undrat. Jag betraktar min egen barnlöshet som något väldigt naturligt. Och jag känner också att om jag skulle leva en andra gång, så är det mycket möjligt att jag även i detta nya liv skulle bli barnlös. Det håller jag inte alls för otroligt. Det är inte bara familj och väninnor som undrar när barnet

124 tove ingebjørg Fjell 6. fr i v illigt ba r nlös I NORGE ska komma. Även kollegor kan få för sig att fråga. Bland Helens kollegor och vänner finns många konstnärer, alltså den grupp som enligt statistiken har den största andelen barnfrihet / barnlöshet, och de har aldrig ställt en enda fråga om barn. Lise däremot har en annan erfarenhet. Hon arbetar tillsammans med medicinare, den grupp bland de så kallade karriäryrkena som har lägst barnfrihet / barnlöshet. Jag frågar Lise vilka det är som frågar henne om barn: Lise: Män, kvinnor, manliga kollegor, kvinnliga kollegor. Jag har till exempel Av mina nära manliga kollegor konfronteras jag med jämna mellanrum med att tiden är på väg att rinna ut för mig. Jag tycker ju att det är helt obegripligt, att de börjar säga att min tid håller på att rinna ut. Så känner inte jag det. [ ] Några är så brutala att dom säger: Du kommer inte att vara attraktiv som kvinna inom några få år. För mig är även det en ofattbar tankegång. Därför att det håller jag fullständigt med om Om några få år är jag inte attraktiv som mamma åt deras barn! [Hon ler] Det är jag helt med på. Men jag vill faktiskt säga att om jag inte åldras oväntat snabbt, så blir jag även i fortsättningen attraktiv för män i passande ålder för mig. Och det har jag ingen oro inför. Faktum är ju att många män som det är naturligt för mig att ha ett förhållande med mycket hellre vill ha en kvinna som inte vill ha barn, eftersom dom faktiskt redan varit gifta och fått sina barn. Egentligen kan dom inte tänka sig att börja om på nytt och få nya barn. Lise möter sådana reaktioner främst från kollegor. Hon anser att hennes kollegor, som samtliga är forskare, färgats av att det inte är mänsklig omtanke som dominerar bland kommunikationsformerna inom universitetsvärlden. Ofta är det som sägs ganska oredigerat, och idéer och tankar kastas fram spontant och brutalt. Dessutom är Lise ganska direkt själv och får därför tåla att andra är direkta och inte så omtänksamma om henne. Men hon är glad för att de säger det högt och inte bara tänker det; då vet hon var hon har dem, även om hon hade föredragit att de respekterade hennes val. Hon har noterat att manliga kollegor som lever utan barn inte får samma kommentarer som hon själv möts av, och tolkar det som att kvinnor ofta värderas i relation till om de har barn eller inte. Enligt Lise innebär de medicinska landvinningarna att kvinnors och mäns biologiska klockor i dag går ungefär lika fort: assisterad befruktning kan hjälpa kvinnor att bli mödrar ända upp i 60-årsåldern i extrema fall. Men eftersom det inte är ovanligt att män får en andra barnkull i 50- och 60-årsåldern och kanske senare till och med, dröjer sig en kulturell föreställning kvar om att mäns biologiska klocka aldrig slutar ticka, medan kvinnornas stannar av någon gång efter fyllda 40. Huvudproblemet för Lise är emellertid inte att kollegornas reaktioner är oredigerade och brutala, utan att hon känner att hon inte blir trodd när hon talar om att hon inte vill ha barn: Lise: Dom utgår från att jag vill ha barn i verkligheten. Dom går på hela tiden om att jag egentligen inte vet vad som är bäst för mig själv. Dom vet hela tiden att det är onaturligt för mig att inte få barn, att det är extremt onaturligt att jag inte vill ha barn, och att när jag bara blir tillräckligt gammal så kommer jag att förstå. Det finns en kulturell föreställning om att den manliga fertiliteten och sexualiteten är tidlös och räcker hela livet, medan den kvinnliga fertiliteten ( och kanske även sexualiteten ) är begränsad till den unga kroppen ( Lundin 1997 ). Men Lises största problem är att kollegorna tror att hon

125 tove ingebjørg Fjell 6. fr i v illigt ba r nlös I NORGE innerst inne vill ha barn, och att hon kommer att ångra sig bittert den dagen hon inte längre kan bli gravid. Enligt hennes manliga kollegor är det onaturligt att hon inte har barn och ytterst onaturligt att hon inte vill ha något. Det är inte bara ofruktsamhet som är tabu. Några av berättelserna om hur man undviker att tala högt om valet att vara barnfri vittnar om att det kan vara ännu mer tabubelagt att inte vilja ha barn. Det är inte bara bekanta som kan ställa frågor till den som lever utan barn. Som vi såg hos en av de äldre barnfria kvinnorna kan även vilt främmande människor reagera. Ibland är reaktionerna starka. Gro berättar om ett tillfälle ute på stan mitt i julrushen, när hon och en väninna mötte en man som visade intresse för henne: Gro: Och så säger han: Här har jag kvinnan i mitt liv, och han var glad och full, vet du, och kastade sig över mig. Han sitter där och totalfokuserar på mig hela kvällen, och jag tycker ju att det här är väldigt trivsamt. Och till sist frågar han: Och har du några barn?, säger han. Och då säger jag jag borde kanske ha sagt att jag var 46 år, och att det är ganska oförlåtligt, då och lite för gammal, men om jag hade barn? Nej!, sa jag, jag har inga barn. Och det hade inte min väninna heller. Och då säger han: Usch, barnlösa kvinnor är det mest motbjudande jag vet! [båda ler]. Det var väldigt komiskt, tycker jag. Där rök den drömprinsen. Gro tar inte illa vid sig, säger hon, men hon blir lite irriterad. Hon känner att hon sjunker ett eller två steg i aktning när män får veta att hon varken är gift, har barn eller är ensamförälder. Hon har mött den sortens frågor och kommentarer vid ett flertal tillfällen, och hon menar att omgivningen ställer frågor till kvinnor i hennes ålder som inte fött barn. Hon tror att hon betraktas som ytlig och egoistisk, en lömsk kvinna, en lite farlig kvinna, en kvinna man nog inte söker trygghet tillsammans med. De yngre kvinnorna rapporterar om skiftande reaktioner från omgivningen. Det är inte alla som redovisar några reaktioner hos den närmaste familjen, men nästan samtliga kan berätta om hur kollegor och främmande personer reagerat. Det största problemet tycks dock vara att inte bli trodd när man säger att man vill vara barnfri: flera får frågan om de vet vad de egentligen gör och får höra att de kommer att ångra sig när det hunnit bli för sent att få barn. Att befinna sig på kollisionskurs med standardmanus och folks gängse livshistoria innebär svårigheter att bli trodd ( Dykstra och Hagestad 2007: 1289 ). Skillnader mellan generationerna Kvinnorna som lever barnfritt på 2000-talet motiverar valet att inte ha barn på olika sätt. Två av kvinnorna är mycket tydliga med att de ska leva barnfritt: autonomi, oavhängighet och personlig utveckling både karriärmässigt och rent personligt är betydelsefulla värden för dessa kvinnor. Relationen till partner tycks dessutom vara viktigare än relationen till ett barn. Detta kan beskrivas som postmaterialistiska värden uttryckta som en förskjutning från fokus på barn till fokus på en partner och på det egna jaget ( Douglass et al. 2005: 10 ). Man argumenterar mot att välja barn med hänvisning till viljan att fokusera på partnern helt och hållet, men framhäver även att barn påverkar privatekonomin och karriären ( jfr Ireland 1993: 160 ). Andra tycks vara mer inriktade på att skjuta upp beslutet. Den rätta partnern har inte dykt upp, det har inte blivit helt rätt. En kvinna har i ett sent skede av sin fruktsamma ålder slutat med preventivmedel

126 tove ingebjørg Fjell 6. fr i v illigt ba r nlös I NORGE och tar livet som det kommer. Denna grupp uppskjutare skiljer sig i viss mån från 60- och 70-åringarna som framställer det barnfria livet som något mycket mer avklarat: detta var något de dryftade med sina makar och bestämde tidigt i relationerna, menar de flera tiotals år senare ( jfr Skog 2002: 16 ). Större skillnader mellan de två grupperna blir det när man studerar omgivningens reaktioner. Det vore för enkelt att hävda att det för trettio fyrtio år sedan var flera som iakttog tystnad om denna problemställning, medan alla tjatar om saken runt år Antagligen är det mer korrekt att säga att heteronormativiteten verkar fungera på ett annat sätt i dag än tidigare. På 1960-talet tycks barnfrihet ha uppfattats som barnlöshet i första hand. Familj, vänner och kollegor klev inte in på ett område som på den tiden i högre grad definierades som privat för att ställa frågor om barn. Kring år 2000 har berättelserna om barnfrihet lyfts fram språkligt och materialiserat vissa bestämda föreställningar. Situationen tycks ha blivit mer kravfylld, och barnfria kvinnor som har en aldrig så liten chans att bli gravida framöver måste förklara sig upprepade gånger. Den allmänna debatten om ny reproduktionsteknologi tycks ha avprivatiserat detta tema. Så fort frågan om barn besvaras med att man inte vill ha barn, öppnas dörren för kollegor och mer avlägsna bekanta att börja diskutera om den barnfria kvinnan är medveten om vad hon gör, och om hon tänkt igenom konsekvenserna av sina val. På många sätt tycks det vara svårare i dag att försvara valet att inte ha barn, just därför att frågan om barn inte längre hör till den privata sfären. Flera av de äldsta kvinnorna mötte aldrig något tjat om moderskap på samma sätt som de yngre kvinnorna berättar. Men genast när de äldre kvinnorna tydligt talade om att det här med att leva utan barn var en viljehandling, något de hade önskat sig och planerat, blev det lite mer problematiskt att acceptera för omgivningen. Det som på 1960-talet lättare kunde förbli ett privatärende mellan två äkta hälfter, är i dag föremål för allmän diskussion. Många aktörer deltar i diskussionen, och argumentationen relateras ofta till vad som betraktas som naturligt kvinnligt beteende, samt om kvinnorna är uppriktiga angående sin barnfrihet. De barnfria kvinnorna uppfyller förväntningarna om heterosexualitet i den meningen att de har en manlig partner, men motsvarar inte förväntningarna om heterosexualitet och barn. Mycket talar för att den nya reproduktionsteknologin och barnets nya status har knuffat de barnfria kvinnorna ännu ett steg ut mot kärnfamiljsidealets utkanter de senaste årtiondena, och ännu längre ut mot heteronormativitetens periferi ( jfr Nordin 2007: ). Kan man då säga att dagens kvinnor har ett reproduktivt val? Det är klart att mycket har blivit bättre de senaste hundra åren. Alla kvinnor i Norge har tillgång till preventivmedel och kan därmed styra hur många barn de får. Endast ett fåtal barnaföderskor dör i samband med födseln eller i barnsäng. I den meningen kan man säga att kvinnor har fler valmöjligheter än tidigare och större överlevnadschanser. Men det finns en allmän förväntan om att få barn. Barn ses som en obligatorisk del av att två vuxna lever i en äktenskapsliknande relation, och detta tyder på att det reproduktiva valet, som här innefattar även alternativet att välja bort barn, ändå är begränsat för dagens kvinnor ( jfr Campbell 1999: 96, Hanmer 1993: 232, Peck och Senderowitz 1974: 3 ). Att göra kontroversiella livsval har sitt pris, och att välja bort barn kostar en del socialt. Man tvingas acceptera att man inte blir trodd, och man får svälja att andra tycker att man är en egoist och avvikare. Man måste acceptera att man blir ordentligt synlig därför att man sticker ut som

127 tove ingebjørg Fjell 6. fr i v illigt ba r nlös I NORGE annorlunda och avvikande ( Dykstra och Hagestad 2007: 1276 ), men man får också acceptera att man blir ganska osynlig genom att det egna valet inte riktigt tas på allvar. Referenser Andersen, Arnfinn ( 2003 ) Menn skaper rom for foreldreskap og familie. Farskapets betingelser i en heteronormativ kultur. Trondheim: NTNU. Annfelt, Trine ( 2007 ) Heteronormal nok? Heteronormering som veileder for norsk familiepolitikk i Annfelt, Trine, Andersen, Britt och Agnes Bolsø ( red. ) Når heteroseksualiteten må forklare seg. Trondheim: Tapir Akademisk Forlag. Bartlett, Jane ( 1994 ) Will You Be Mother? Women Who Choose To Say No. New York: New York University Press. Beck, Ulrich och Elisabeth Beck-Gernsheim ( 1995 ) The Normal Chaos of Love. Cambridge: Polity Press. Blehr, Barbro ( 2000 ) En norsk besvärjelse. 17.mai-firande vid 1900-talets slut. Nora: Nya Doxa. Cain, Madelyn ( 2001 ) The Childless Revolution. Cambridge: MA: Perseus Publishing. Campbell, Elaine ( 1985 ) The Childless Marriage. An Exploratory Study of Couples Who Do Not Want Children. London: Tavistock Publications. Campbell, Annily ( 1999 ) Childfree and Sterilized. Women s Decisions and Medical Responses. London: Cassell. Clarke, Paula K. ( 2001 ) The Culture of Silence: What Societies Do Not Want To Know About Gender at the Edge of the Milennium Lessons from the Voluntary Childlessness. Proceedings of the 3 rd International Conference on Gender and Equity Issues: Humanistic Considerations for the 21 st Century. Bangkok. Danielsen, Hilde ( 2006 ) Med barn i byen. Foreldreskap, plass og

128 tove ingebjørg Fjell 6. fr i v illigt ba r nlös I NORGE identitet. Doktoravhandling i kulturvitenskap. Bergen: Universitetet. Douglass, Carrie B. et al ( 2005 ) Introduction i Douglass, Carrie B. ( red. ) Barren States. The Population Implosion in Europe. Oxford: Berg. Dykstra, Pearl A. och Gunhild Dagestad ( 2007 ) Roads Less Taken. Developing a Nuanced View of Older Adults Without Children. Journal of Family Issues, vol. 28, no. 10: Fjell, Tove Ingebjørg ( 2008 ) Å si nei til meningen med livet? En kulturvitenskapelig analyse av barnfrihet. Trondheim: Tapir Akademiske Forlag. Giddens, Anthony ( 1994 ) Intimitetens forandring. Seksualitet, kærlighed og erotik i det moderne samfund. Copenhagen: Hans Reitzels Forlag. Hagestad, Gunhild O. och Vaughn R. A. Call ( 2007 ) Pathways to Childlessness. A Life Course Perspective. Journal of Family Issues, vol. 28, no. 10: Hanmer, Jalna ( 1993 ) Women and Reproduction i Robinson, Victoria och Richardson, Diane ( red. ) Introducing Women s Studies. Feminist Theory and Pratice. London: Mac Millan Press Ltd. Hjemdahl, Kirsti Mathiesen ( 2003 ) Tur-retur temapark. Oppdragelse, opplevelse, kommers. Kristiansand S.: Høyskoleforlaget. Ireland, Mardy ( 1993 ) Reconceiving Women. Separating Motherhood from Female Identity. New York: Guildford Press. Jensen, An-Magritt ( 2003a ) For the children s sake. Symbolic power lost? i Jensen, An-Magritt och McKee, Lorna ( red. ) Children and the Changing Family. Between Transformation and Negotiation. London: Routledge. Jensen, An-Magritt ( 2003b ) Partners and parents in Europe. A gender divide. i Cheal, David ( red. ) Family. Critical concepts in sociology. London: Routledge. Lundin, Susanne ( 1997 ) Guldägget. Föräldraskap i biomedicinens tid. Lund: Historiska Media. NESH ( De Nasjonale forskningsetiske komiteer ) ( 2007 ) Forskningsetiske retningslinjer for samfunnsvitenskap, humaniora, juss og teologi. Revidert / Nordin, Lissa ( 2007 ) Man ska ju vara två. Stockholm: Natur och Kultur. Morell, Carolyn M. ( 1994 ) Unwomanly Conduct. The Challenges of Intentional Childlessness. New York: Routledge. Paxson, Heather ( 2004 ) Making modern mothers. Ethics and family planning in urban Greece. Berkeley: University of California Press. Peck, Ellen och Senderowitz, Judith ( 1974 ) Introduction i Peck, Ellen och Senderowitz, Judith ( red. ) Pronatalism. The Myth of Mom and Apple Pie. New York: Thomas Y. Cromwell Company. Skog, Susanne Nylund ( 2002 ) Ambivalenta upplevelser och mångtydiga berättelser. En etnologisk studie av barnafödande. Stockholm: Josk Media. Veevers, Jean E. ( 1980 ) Childless By Choice. Toronto: Butterworths

129 7. pronatalistisk press eller ökande acceptans? 7. Pronatalistisk press eller ökande acceptans? Helen Peterson Normer anger vad vi förväntas göra och hur vi bör bete oss. Enligt pronatalistiska normer bör alla få barn och vilja ha barn. 1 Det är normer som kan ta sig många olika uttryck och leda till en press på samhällsmedborgarna att bli föräldrar ( Letherby 1994, Park 2002 ). Carolyn Morell beskriver pressen på följande sätt ( även om hon här enbart talar om pressen på gifta kvinnor ): Women are not only pulled ( attracted ) to mothering: women are pushed ( forced ) in this direction, in part by cultural representations of both motherhood and childlessness ( even though not all women are equally pulled and / or pushed ). A normal life for a married woman includes motherhood; not having children is, for most, an unthinkable option ( Morell 1994: 145 ). Som vi tidigare fastslagit i den här antologin har det tills nu 1 Begreppen pronatalism och pronatalistisk introducerades i antologins inledningskapitel och betecknar en ideologi som betonar barnafödandets och föräldrarollens betydelse både för individens och samhällets välmående ( Park 2005: 375, Veevers 1979: 4 )

130 helen peterson 7. pronatalistisk press eller ökande acceptans? saknats forskning om frivillig barnlöshet i Sverige och de övriga nordiska länderna. Ämnet kan på så sätt förstås som osynliggjort i det avseendet, vilket kan tolkas som ett resultat av närvaron av pronatalistiska normer ( Florin 2004: 17, Möller 2003, Rowland 2007: 1332, Veevers 1973: 199 ). Det här kapitlet åskådliggör i vilken utsträckning en pronatalistisk press förekommer i vårt svenska samhälle, hur den tar sig uttryck och hur den påverkar de frivilligt barnlösas vardag. Kapitlet belyser hur pressen upplevs och hanteras av 21 frivilligt barnlösa kvinnor boende i Sverige. 2 Det är alltså deras personliga berättelser, reflektioner och erfarenheter som här utgör grunden för en diskussion om att som frivilligt barnlös kvinna leva i ett barnvänligt samhälle. Kapitlet synliggör hur den pronatalistiska pressen kommer till uttryck i förväntningar, ifrågasättanden och stereotyper samt hur den manifesteras på olika nivåer ( samhällsnivå och individnivå ) och i skilda sammanhang. Det belyser även olika strategier som kvinnorna använder sig av för att hantera pressen. Kapitlet avslutas med ett avsnitt som gör bilden mer komplex och sammansatt. Här framkommer nämligen en utveckling som, trots kvinnornas problematiserande berättelser, pekar mot en minskande pronatalistisk press och en ökande acceptans av frivillig barnlöshet. Press på samhällsnivå Budskapet att alla förväntas vilja bli föräldrar hade inte undgått de intervjuade frivilligt barnlösa kvinnorna. Deras berättelser avspeglar hur det svenska samhället genomsyras 2 De 21 kvinnorna intervjuades under Tre av dem besvarade intervjufrågorna skriftligen. De muntliga intervjuerna varade cirka 90 minuter och var semistrukturerade. Alla utom en spelades in och transkriberades i sin helhet. Den yngsta kvinnan var 29 år, den äldsta 54 år och medelåldern var 39,6. Alla utom en bodde i någon av Sveriges största tätorter ( över hälften av dem bodde i Stockholm ). Alla kvinnor var heterosexuella. Nio av dem var singlar. En var gift, sju var sambo och fyra var särbo. av pronatalistiska normer och hur normerna kommer till uttryck på två olika nivåer en övergripande samhällsnivå och en mer intim individnivå. Skaffar man inte barn i ett sådant samhälle kan man som frivilligt barnlös uppleva att man, som kvinnorna uttryckte det, inte passar in i mallen ( intervju 4, 15 ). En av kvinnorna beskrev attityderna till frivillig barnlöshet på följande vis: Det är ju så jävla känsligt. Det är så otroligt tabu med kvinnor som verkligen inte vill det är kvinnor som inte passar in i mallen ( intervju 4 ). Att ett beteende eller livsval beskrivs som tabubelagt avspeglar på ett tydligt sätt hur det uppfattas vara ett brott mot grundläggande samhälleliga normer. Enligt de intervjuade kvinnorna reflekteras de pronatalistiska normerna bland annat i vilka ämnen som dominerar samhällsdebatten. En av kvinnorna uppmärksammade hur den populära diskussionen om livspusslet och svårigheterna för småbarnsföräldrar att få det att gå ihop uteslöt henne och hennes livssituation trots att också hon brottades med problematiken med att hitta en balans mellan arbetsliv och privatliv: Då hamnar jag lite utanför den diskussionen. Det är väl så att alla förväntas bli föräldrar, så därför förväntas alla vara intresserade av en diskussion som handlar om hur det är att vara förälder i dagens stressade samhälle. Det är dom här förväntningarna att man ska ju bli förälder. ( intervju 2 ) En liknande känsla av att hamna utanför samhällsdebattens fokus beskrevs i en annan intervju. Den här kvinnan förklarade att hon som frivilligt barnlös upplevde sig som osynlig i ett samhälle där den traditionella kärnfamiljen på olika sätt, och av olika aktörer, lyfts fram som norm( al ):

131 helen peterson 7. pronatalistisk press eller ökande acceptans? Alla dom här reklammakarna, socialstyrelsen hela gänget ska hela tiden framhäva det här: Nu ska familjerna grilla, nu ska familjerna ut på semester, nu är det familjepaket på resor och extra bra pris. Det pushas hela tiden till att: Följ den här normen, familjerna får det, familjerna får det. Man hamras hela tiden med det här: Så här ska du göra. [ ] Och det gör mig så himla frustrerad. Och så kommer dom med det här: Nu har vi singelspecial. Det är ju bara för att man ska vidare in i den här familjekarusellen. Antingen är man själv eller så har man en familj. Det här mittemellan, den här gråzonen som jag tillhör ger ju en viss samhällsosynlighet. ( intervju 12 ) Kvinnan som beskrev upplevelsen av att befinna sig i en gråzon förklarade uttrycket med att omgivningen fann det svårt att få grepp om henne då hon, som levde i ett samboförhållande med en man sedan flera år tillbaka, varken var en del av en kärnfamilj eller singel. Hon passade sålunda inte in i någon av de fördefinierade och tillgängliga sociala roller som omgivningen ville tillskriva henne. I vårt samhälle finns tydliga förväntningar kopplade till olika livsfaser. De grundas på sociala konstruktioner som anger vad det innebär att leva som barn, ungdom, vuxen och äldre i vårt samhälle. En av de allra mest centrala livsfaserna, den vuxna livsfasen, är starkt förknippad med familjeliv och föräldraskap ( Bergnéhr 2008 ). Vad som förväntas av samhällsmedborgarna under varje livsfas manifesteras och förmedlas på flera olika sätt. Vi lär oss på så sätt vilka livslopp som är tillgängliga och accepterade och vilka mål vi bör ha i livet. En av de intervjuade kvinnorna talade om hjärntvätt i samband med att hon förklarade hur kulturella uttryck i samhället domineras av ett tydligt schema, eller en mall, för hur ett normalt livslopp förväntas se ut: I reklam, media, i tv, i tidningar, i böcker i många böcker i alla fall, i filmer Vi har ju så väl utstakat vad som är normalt hur det ska gå till, hur det ska vara, i vilken följd. Men jag avfärdar det på samma sätt som jag avfärdar reklam, att det är en del av en hjärntvätt. ( intervju 8 ) Citaten ovan visar hur en pronatalistisk norm kommer till uttryck i samhället i stort förmedlad via bland annat populärkulturella medier såsom reklam och tidningar ( se Bartlett 1994, Campbell 1999 ). Det blir också tydligt hur en pronatalistisk norm på den här samhällsnivån bidrar till att frivilligt barnlösa kvinnor upplever ett utanförskap och att de blir osynliggjorda. Press på individnivå De intervjuade kvinnorna berättade vidare om hur en pronatalistisk norm inte bara kom till uttryck på en samhällsnivå, utan också att den förmedlades genom mer direkta och personliga påtryckningar från den närmaste omgivningen. I samband med press på den här individnivån beskrevs liknande upplevelser av utanförskap. Ibland utövades pressen från den närmaste familjen genom mer eller mindre uttalade förväntningar: Mina föräldrar, eller framförallt min mamma är det väl, har varit på mig en del och tyckt att: Ja, men barnbarn blir det väl snart? ( intervju 2 ). Berättelserna om press från föräldrarna återkommer och kan tolkas reflektera upplevelser av att frivillig barnlöshet innebär ett svek när det gäller ansvaret att ge sina föräldrar barnbarn. En annan kvinna talade om hur hennes barnlöshet var en traumatisk upplevelse för hennes mamma. Hon beskrev mammans situation som ofrivillig barnlöshet som mormor ( intervju 13 ) ( jfr kapitel 5 Hemnell ). Intervjuerna åskådliggör hur den närmaste familjens

132 helen peterson 7. pronatalistisk press eller ökande acceptans? reaktioner kunde präglas av förvåning och bestörtning när frivillig barnlöshet kom på tal. Vad som kan tolkas som tvivel och avståndstagande förekom också: Jag har känt mig som en alien i många situationer: Va! Vill du inte ha barn!? Min bror säger: Alla vill ha barn, end of story. Pappa är väl mer: Jaha, men du ändrar dig nog. ( intervju 16 ) Beskrivningen av hur närstående tycks avfärda frivillig barnlöshet som en tillfällig nyck är ett exempel på en återkommande berättelse i intervjuerna ( intervju 2, 3, 11, 16 ). Det här är också något som tidigare forskning har lyft fram. Rosemary Gillespie rapporterar bland annat om frivilligt barnlösa brittiska kvinnors erfarenheter av att få sina beslut att inte skaffa barn ifrågasatta och avfärdade ( Gillespie 2000 ). De intervjuade kvinnorna fick av vänner, kollegor och familj höra att de skulle komma att ändra sig: Det mest irriterande är att det är flera som har sagt till mig att: Du kommer att vilja ha barn när du träffar rätt man ( intervju 11 ). Övertygelsen om att viljan att skaffa barn skulle infinna sig då kvinnorna träffade rätt man reflekterar ett heterosexuellt tvåsamhetsideal, där själva definitionen av rätt man tycks vara att mannen i fråga väcker kvinnans önskan att skaffa barn med honom. Omgivningens bemötande kunde på det här sättet, genom avfärdandet, även förmedla uppfattningen att de frivilligt barnlösa kvinnorna inte visste vad de gjorde eller inte fullt ut insåg vilka konsekvenserna skulle bli av att välja bort barn. Omgivningen tog därför ibland också på sig ett ansvar för att upplysa kvinnorna om riskerna och farorna med att inte skaffa barn. En av kvinnorna sammanfattade omgivningens reaktioner på följande sätt: Skaffar du inte barn så är du en idiot. Du blir ensam när du blir gammal och det är nåt fel på dig och skaffa barn innan det är för sent och du kommer att ångra dig och all skit man får höra. [skratt] ( intervju 4 ) Om kvinnornas beslut att inte skaffa barn däremot blev taget på allvar riskerade de att bli betraktade som avvikande och negativt stereotypiserade. Kunskapen om att kvinnorna inte ville ha barn tycktes göra att omgivningen direkt drog slutsatser om kvinnornas känslomässiga brister: Man får inte riktigt säga att man inte vill ha barn. Man får inte riktigt säga det. Ja, men du kommer att ändra dig. Antingen blir man inte trodd eller också blir man trodd men sedd som en väldigt, väldigt udda figur och konstig och lite Usch, vilken kall och otrevlig människa som inte vill ha barn. ( intervju 3 ) Uppfattningen att frivilligt barnlösa är kalla personer är en av alla de stereotyper om frivilligt barnlösa som sammantaget skapar en stigmatiserad position. 3 Då det finns så många stereotyper om frivilligt barnlösa kan de beskrivas som en stigmatiserad grupp i vårt samhälle, det vill säga en grupp som uppfattas som avvikande och underlägsen de normala ( de som vill ha barn ) ( Goffman 1963 ). Kristin Park ( 2002 ) åskådliggör i sin forskning från USA hur frivilligt barnlösa kvinnor av omgivningen tillskrivs negativa attribut såsom självupptagna och kalla. För den enskilda individen som överväger frivillig barn- 3 Stereotyper är förenklingar och ensidiga betraktelser av individer vilka tillskriver dem vissa egenskaper och delar in dem i grupper som anses ha vissa egenskaper gemensamt. I den här stereotypiseringsprocessen bortses från individuella avvikelser vilket i sin tur leder till att när en stereotyp väl är inarbetad är den svår att förändra. Stereotyper förknippas ofta med fördomar och påverkar våra attityder till personer som befinner sig på ett relativt stort avstånd från oss, och vi inte möter dagligen ( Goffman 1963: 68, Pickering 2001 )

133 helen peterson 7. pronatalistisk press eller ökande acceptans? löshet som ett livsval fungerar stereotyperna och den stigmatiserade positionen som barnfri avskräckande då de reflekterar det utanförskap som väntar den som frivilligt väljer bort att skaffa barn ett utanförskap som de intervjuade kvinnorna berättade om. Att leva omgärdad av fördomar angående livsstil och livsval ter sig sällan särskilt lockande. Mer eller mindre press Enligt de intervjuade kvinnorna förmedlade den närmaste omgivningen, precis som samhället i stort, tydliga förväntningar angående familjebildning. Analysen av intervjuerna med de frivilligt barnlösa kvinnorna visar emellertid att styrkan hos den pronatalistiska pressen, framförallt den som utövades på individnivå, varierade och att variationen var knuten till vissa specifika variabler. I vilken utsträckning förväntningarna på att kvinnorna skulle skaffa barn överhuvudtaget förekom var kopplat dels till kvinnornas ålder, dels till deras civilstånd ( intervju 5, 8, 11 ). Den direkta pronatalistiska pressen på de frivilligt barnlösa kvinnorna ökade nämligen i takt med deras ålder, upp till en viss gräns då den i stället började minska. Medan de var i 20-årsåldern var pressen ringa, men den växte sig desto starkare när de kom upp i 30-årsåldern, för att sedan avta när de blev äldre. Den ifrågasättande attityden och detta att inte bli trodd mötte till exempel inte de äldre kvinnorna. Enligt en av kvinnorna fick hon ett annat bemötande tio år tidigare när hon berättade att hon inte hade barn och inte tänkte skaffa några heller: Och nu tror ju folk på mig, jag är 44 år nu. Ja, jo, men det tror man på. Men att säga det vid 34 nej ( intervju 3 ). Förväntningarna och pressen var således knutna till föreställningar om när det är socialt lämpligt och biologiskt möjligt att bli mamma ( jfr kapitel 6 Fjell ). Förväntningarna och pressen var också knutna till normer om den heterosexuella tvåsamheten. Om kvinnorna befann sig i vad som normalt bedöms vara fertil ålder och dessutom levde i ett ( stabilt ) förhållande med en man ökade omgivningens förväntningar på familjebildning. Styrkan i den pronatalistiska pressen växte därmed. En av kvinnorna ( 29 år och sambo ) berättade på följande sätt om reaktionerna hon mötte: Jag får ofta höra: När ska ni ha barn? Du har ju man. Ni bor ju ihop. Du vet, lite så. Det är ju en självklarhet. Det är ju nästa steg. Vi bor ihop. Vi är förlovade. Nästa steg blir väl giftermål och barn eller barn och giftermål. ( intervju 8 ) Kvinnorna hade sålunda reflekterat över att pressen i viss mån uteblev så länge de inte var involverade i ett förhållande med en man. Omgivningens förväntningar på att en singelkvinna ska skaffa barn var låga, och pressen, i form av frågor och antaganden angående familjebildning, uteblev därför: I vårt singelsamhälle är det lättare att vara singel och barnlös än barnlös och i ett förhållande. Så fort någon gifter sig eller förlovar sig eller flyttar ihop så börjar frågorna om: När ska ni ha barn? ( intervju 5 ) Annily Campbell ( 1999: 101 ) beskriver på liknande sätt variationen i den pronatalistiska pressen. Väldigt unga kvinnor, kvinnor som passerat klimakteriet, singlar och kvinnor som inte befinner sig i ett traditionellt heterosexuellt förhållande förväntas inte vilja ha barn och möts av ogillande och fördömande om de skaffar barn ( se även Bartlett 1994: 19 ). Det var inte enbart ålder och civilstånd som avgjorde kraften i den pronatalistiska pressen från omgivningen. Också kön var en variabel som uppfattades vara av vikt i

134 helen peterson 7. pronatalistisk press eller ökande acceptans? sammanhanget. Flera av kvinnorna reflekterade över att det finns en skillnad i hur kvinnor och män blir utsatta för den pronatalistiska pressen. De var medvetna om att synen på kvinnor och män skiljer sig åt när det gäller förväntningar på deras intresse för att skaffa barn eller för familjebildning överhuvudtaget. Deras slutsats var därför att de i lägre grad skulle känt av den pronatalistiska pressen om de varit män ( jfr kapitel 9 Engwall ). En kvinna illustrerade på följande vis hur en man, till skillnad från en kvinna, förväntas resonera, eller snarare avstå från att resonera, i barnfrågan : Skulle man utifrån se på mig som en man så hade jag ja, varit ganska normal: Ja, men herregud man får väl se när man träffar tjejen liksom om det blir eller hur det blir Jag har inte tagit nåt val eller beslut eller Det är väl klart att jag vill göra karriär Det är ju jättestor skillnad så där. ( intervju 19 ) Skillnaden i hur frivilligt barnlösa kvinnor och frivilligt barnlösa män blir bemötta kan förklaras med den speciella kopplingen mellan moderskap och kvinnlighet. Moderskap, liksom praktiker och symboler förknippade med moderskap, har historiskt och traditionellt varit oskiljaktigt förenat med den stereotypa idealbilden av en ( normal ) kvinna och med vad som förstås som ideal femininitet och kvinnlighet ( Brembeck 1999, Gillespie 2000 ). En liknande koppling mellan faderskap och manlighet har däremot saknats ( jfr kapitel 3 Peterson ). En kvinna förklarade på följande sätt vilka konsekvenserna blir för attityderna till frivilligt barnlösa kvinnor respektive frivilligt barnlösa män: Omgivningen tycker att det är någonting fundamentalt fel på en kvinna som inte vill ha barn. Det är inte riktigt samma fel på en man som inte vill ha barn. Men det är nåt fundamentalt alltså, en kvinna som inte vill ha barn, hon är det är nånting som inte sitter fastskruvat som det ska där. ( intervju 3 ) Ett lyckat och lyckligt liv? De intervjuade kvinnorna förklarade vidare att pressen som de uppfattade fanns i samhället inte bara omfattade förväntningar på att skaffa barn. Förväntningarna och pressen kan också sägas omfatta föreställningar om ett lyckat liv, där barn bara är en ( om än en synnerligen viktig sådan ) av flera ingredienser. Det handlade också om att ha en partner att skaffa barn med ( Jfr Engwall 2005, Nordin 2007 ): Utgångspunkten hela tiden är att man ska ha en partner för att vara lycklig. Och nästa steg är att man ska ha barn liksom, det är definitionen på lycka, att: Ja, men åh, du kommer att hitta nån eller, ja du vet: Jag känner nån jättetrevlig som du kan ( intervju 19 ) Charlotte Hagström ( 1999 ) beskriver hur hennes informanter såg det som ett tecken på mognad att de övergivit vad som hade lockat i tonåren ( fester, resor och självförverkligande ) för det som tidigare snarare hade setts som fult Svenssonlivet. När de blev äldre var det småbarnsfamiljen och radhusidyllen som lockade ( Hagström 1999: 76 ). De frivilligt barnlösa kvinnornas inställning till den här typen av förändrade preferenser kan beskrivas såsom desillusionerad och skeptisk, då de förklarade hur de genomskådade den förföriska bilden av en familjeidyll. En av kvinnorna förklarade att hon fick känslan att: [ ] man förväntas göra den här familjeplikten. Plikten gick ut på att: [ ] hitta det här radhuset nånstans och sen vara nöjd och lycklig med det även

135 helen peterson 7. pronatalistisk press eller ökande acceptans? om allting går åt skogen ( intervju 12 ). En av kvinnorna förklarade att hon tidigare, om än under en väldigt kort tid, hade lockats av visionen och idyllen om en kärnfamilj som den pronatalistiska normen målar upp. Hon sade dock att lockelsen snabbt försvann. I efterhand kunde hon se tillbaka på sin dragning till idyllen och beskriva den som ett tillfälligt anfall av vansinne : Jag hade nån form utav vision av hur han och jag skulle bo i nåt sånt här Trygg-Hansa-hus och ha två barn och en hund och en bil liksom. Man kan säga att det var som ett anfall av vansinne. För att sen slog det ju mig att det där är ju bara en idyll och den finns inte på riktigt. Det är inte så varje dag. Och då vaknade jag upp: Usch, jag vill inte ha det som finns bakom idyllen. ( intervju 8 ) Jag frågade informanten vad det var som fanns bakom den här idylliska bilden, och hon fortsatte att berätta på följande sätt: Bakom den finns verkligheten. Bakom idyllen finns verkligheten och verkligheten innebär kanske stunder av idyll och väldigt långa stunder av krav och ångest och det här ständiga: Är jag tillräcklig som förälder? Det är barn som kräver och som blir äldre, som får andra behov, som blir tonåringar med ångest. Nej, jag har ingen lust att uppleva det. Jag har ingen lust att ta på mig det. ( intervju 8 ) Att på detta sätt göra skarpsynta iakttagelser rörande samhällsbilden av vad ett så kallat lyckat liv ska innehålla kan tolkas som en strategi för att hantera en pronatalistisk press. Att genomskåda själva grundvalen för pressen såsom om inte en lögn så i alla fall en förskönad bild minskar pressens styrka och trovärdighet ( jfr Park 2005: 388 ). Första steget mot frivillig barnlöshet innebär ett ifrågasättande av föreställningen att familjebildning är utmärkande för ett normalt livslopp. I stället måste den frivilligt barnlöse skapa en motbild till normen och övertyga i alla fall sig själv om att den barnlösa livsstilen faktiskt är ett möjligt alternativ till det konventionella familjelivet ( jfr Veevers 1975, 1979 ). Den här kritiska hållningen skulle därför kunna tolkas som ett uttryck för en antinatalism, utvecklad som en reaktion mot den pronatalistiska pressen. 4 Utan pronatalistisk press fler frivilligt barnlösa? Ett resonemang som återkom i intervjuerna med de barnfria kvinnorna avspeglar deras medvetenhet om att det finns en risk med den pronatalistiska pressen i samhället nämligen att den påverkar individer att skaffa barn trots att de egentligen inte vill eller att de fattar beslutet att skaffa barn utan att reflektera djupare över att det finns ett alternativ till det traditionella kärnfamiljsmönstret. Kvinnorna tillskrev sålunda den pronatalistiska pressen stor makt och stort inflytande. Pressen beskrevs bland annat hämta styrka i det faktum att majoriteten av samhällsmedborgarna faktiskt skaffar barn, eftersom det bidrar till att osynliggöra alternativa sätt att leva sitt liv: Det finns en viss ja, inte masspsykos men i och med att dom flesta skaffar barn så är det en viss innötning, som det här skämtet att du får sitta och säga vit, vit, vit, vit och så frågar jag: Vad dricker kon? [skratt] Att det är självklart att det ska bli så där i en viss ålder för hur vore det annars? ( intervju 17 ) 4 Antinatalism : [ ] involves exaggerating the disadvantages of parenthood while minimizing or ignoring the benefits [ ] ( Veevers 1979: 19 )

136 helen peterson 7. pronatalistisk press eller ökande acceptans? Enbart till följd av osynliggörandet av alternativa livsval som avviker från det traditionella kärnfamiljsmönstret kan pressen utövas och vara svår att stå emot. Att skaffa barn konstrueras därigenom mindre som ett val och mer som en självklarhet som inte kräver reflektion eller noggranna överväganden, då några alternativ inte framställs som tillgängliga. Två olika ståndpunkter kan urskiljas i intervjuerna gällande i vilken utsträckning pressen överhuvudtaget påverkat deras beslut att inte skaffa barn eller gjort att de vacklat i sitt beslut. Vissa av kvinnorna förklarade att de alltid varit säkra på sitt val och aldrig haft något tvivel, oavsett den pronatalistiska pressen. Andra kvinnor beskrev i stället hur de i viss utsträckning blivit påverkade av omgivningens förväntningar: Jag föll in i det här att det är det som man gör liksom. Så att jag tänkte väl: Ja, ja, ja, skaffa barn eventuellt ( intervju 8 ). Normens inflytande framträder tydligt i följande citat: För mig har det alltid varit självklart att skaffa barn från början. För det är normen. [skratt] Det är normen. Alla skaffar ju barn. Men jag har aldrig haft nån speciell längtan efter barn egentligen. ( intervju 11 ) Trots att kvinnorna aldrig haft någon längtan efter barn berättade de att de förväntat sig att de skulle komma att ändra sig i barnfrågan och i en viss ålder skulle få en längtan efter barn. Dessa förväntningar avspeglar ett övertagande av pronatalistiska normer. En kvinna berättade att hon när hon var yngre trodde på dem som sa till henne att hon skulle ändra sig i barnfrågan. Hon gjorde också en koppling mellan att uppleva kärlek till en man och viljan att skaffa barn för att liksom skapa nånting ihop : Jag hade nån bild av att jag skulle ändra mig. Att jag skulle bli jättekär i en kille och då skulle jag vilja ha ett barn tillsammans med honom för att liksom skapa nånting ihop. Men antingen stämmer det där inte eller så har jag inte blivit så kär än. För så har jag inte känt. ( intervju 7 ) De som beskrev sig själva såsom ( relativt ) opåverkade av den pronatalistiska pressen å sin sida hade inte några problem med att föreställa sig hur pressen kunde påverka andra personer som övervägde att inte skaffa barn ( och inte var lika säkra på sitt val som de själva förklarade sig vara ): Jag kan tänka mig att framförallt när man är lite yngre att man kan känna: Men gud, är det nåt fel på mig eller? Det har jag nog inte själv känt men jag kan tänka mig att det kan bli så om man inte känner någon annan som inte vill ha barn. Jag kanske till och med skaffar barn för att: Nej, jag har bara inte fattat vad det är. Jag måste nog göra det för att se vad det är för något. ( intervju 2 ) Den här kvinnan framställde sålunda unga personer som ytterst påverkbara i samband med beslutet att skaffa barn eller förbli barnlös. Hon lyfte också fram betydelsen av att känna andra frivilligt barnlösa ( vilket hon själv gjorde ) för att kunna stå emot pressen. Genom en sådan direkt bekantskap med andra frivilligt barnlösa blir alternativen till kärnfamiljen inte helt osynliggjorda. Det här resonemanget stöds också av internationell forskning på området som belyst vikten av att inte uppleva sig som ensam i sitt val att inte skaffa barn ( Houseknecht 1987 ). Även forskning om frivillig barnlöshet framställdes i intervjuerna som bidragande till att minska pressen. Sådan forskning kan nämligen också fungera som ett stöd för personer

137 helen peterson 7. pronatalistisk press eller ökande acceptans? som överväger att bryta mot förväntningarna och normerna genom att inte skaffa barn. Särskilt viktig kan den bli för personer som inte personligen känner andra frivilligt barnlösa: Det är därför som jag tycker att det är så viktigt att det forskas kring det här och att det kommer fram och att folk vågar erkänna en längtan att inte skaffa barn. Därför att det är nog väldigt många som går i det där att: Ja, det är ju det som förväntas. Alltså: Det är det man ska göra nu när man är i den här åldern och när vi har varit ihop så här länge. Alltså: Så vi gör det väl då. ( intervju 3 ) En del av det här resonemanget knyter an till diskussionen längre fram i kapitlet om att frivillig barnlöshet inte är lätt att tala om, inte ens för de barnfria själva. Genom publiceringen av forskningsresultat kan emellertid de barnfrias egna röster föras fram. Frivillig barnlöshet blir på de här sätten mer synlig, både i samhället i stort och i den enskilda individens omgivning. En sådan synlighet förstods av de intervjuade kvinnorna såsom central i det att den bidrar till att minska den pronatalistiska pressen. De intervjuade kvinnorna tycks sålunda mena att en urholkning av pressen skulle kunna leda till en ökning av antalet frivilligt barnlösa personer. Enligt kvinnornas resonemang skulle fler personer för det första göra ett mer reflekterat och medvetet val rörande familjebildning om pressen att skaffa barn inte var så stor ( se även Bartlett 1994: 229 ). Det skulle i sin tur, för det andra, innebära att fler personer i slutändan skulle välja bort barn. Familjebilden är fortfarande det normala, och generellt strävar folk efter normaliteten. Att passa in. Jag är övertygad om att fler skulle välja bort egna barn om det var något som var mer socialt accepterat. Man väljer bort barn för att man är knäpp och konstig. ( intervju 16 ) Det här är ett resonemang som också reflekterar uppfattningen att risken med den pronatalistiska pressen är att den leder till att enskilda individer övertar omgivningens definition av situationen, i det här fallet definitionen att frivilligt barnlösa är konstiga. I ett försök att fjärma sig från omgivningens, men eventuellt också den egna, internaliserade bilden av den frivilligt barnlösa såsom avvikande, skulle sålunda personer mer eller mindre motvilligt skaffa barn. Dessa personers beslut rörande familjebildning blir alltså i liten utsträckning grundade på egna preferenser eller på kännedom om den egna förmågan att anpassa sig till kraven som föräldraskapet innebär. I stället grundas beslutet mer på omgivningens förväntningar och attityder. De frivilligt barnlösa kvinnorna tog explicit avstånd från detta synsätt då de betonade vikten av reflektion i barnfrågan. Vikten av reflektion i barnfrågan Just reflektioner rörande den egna förmågan att anpassa sig till de höga krav som ställs på föräldrar i dag lyftes särskilt fram av de intervjuade kvinnorna såsom centrala i beslutsprocessen i samband med familjebildning. Samtidigt gjorde de bedömningen att den här beslutsprocessen försummas av många föräldrar: Det är ju många saker runtomkring som folk många gånger inte tar i beaktande att det är kanske inte så där jättesmart att bara: Hej och hå, här ska jag ha tre barn. Att man många gånger kanske inte ens är lämpad förälder. Dom har ju liksom inte tagit ett steg tillbaka och tittat på sig själv och tänkt efter: Vad är jag för någon? Är jag lämpad för det här? Är jag ens en bra

138 helen peterson 7. pronatalistisk press eller ökande acceptans? förälder om det skulle bli tufft? När dom här första sex månaderna är över och bebisen börjar bråka, är det så himla roligt då? Dom som vill bli föräldrar: Go ahead! Men tänk! ( intervju 12 ) Kritiken mot vad som uppfattades vara föräldrars avsaknad av grundliga reflektioner rörande valet att skaffa barn återkom i intervjuerna med kvinnorna: Många verkar inte förstå att barn faktiskt är något man bör välja huruvida man vill / ska / kan ha eller ej ( intervju 16 ). De ställde sålunda stora krav på reflektioner i barnfrågan. Som vi ska se nedan hade de själva reflekterat en hel del över sitt val att inte skaffa barn. I kontrast till sitt eget, väl övervägda beslut att inte skaffa barn ställde de vissa föräldrars mindre genomtänkta beslut. Risken med ett bristfälligt reflekterande stod klart för de intervjuade kvinnorna. De berättade att de i sin omgivning såg exempel på föräldrar som de tolkade hade fattat sitt beslut att bli föräldrar på felaktiga grunder. Konsekvenserna av brist på reflektion rörande den egna förmågan att vara förälder kunde bli förödande för både föräldrarna och barnen: Ska man väl skaffa barn ska man ju göra det för att man verkligen, verkligen vill och inte för att omgivningen anser att nu är det faktiskt dags och du måste skaffa. Det är ju ett åtagande. Det ser man ju, föräldrar som inte sköter sina barn som dom har. ( intervju 14 ) Genom att på detta sätt peka ut riskerna med den pronatalistiska pressen skuldbeläggs samtidigt de som utövar sådan press. Det här sättet att argumentera kan betraktas som ett uttryck för en form av antinatalism som blir ett sätt för de frivilligt barnlösa att slå tillbaka mot den pronatalistiska pressen ( jfr Fjell 2008 ). I intervjuerna förekom exempel på hur kvinnorna hade reflekterat över att de saknade egenskaper eller förmågor som krävs av en god förälder ( intervju 13, 18 ). De beskrev bland annat hur de hade ett stort behov av egen tid ( intervju 2, 13 ) samt självständighet och frihet ( intervju 1, 3, 4 ) ( jfr Movius 1976, Park 2005 ). Men kvinnorna uttryckte också sin övertygelse att de skulle bli bra mammor ( intervju 6, 11 ). Det oftast återkommande motivet till att kvinnorna inte skaffade barn var att de uppfattade att de saknade det viktigaste av allt: barnlängtan. En kvinna kontrasterade sin egen avsaknad av barnlängtan med hur hennes väninnor tvärtom känner det där väldigt starkt ( intervju 2 ). En annan kvinna förklarade att hon saknade längtan efter barn: Jag har ingen som helst drift till det där. Och det är ju det som kan vara lite underligt då ( intervju 12 ). Kvinnors avsaknad av barnlängtan har också beskrivits i tidigare forskning om frivillig barnlöshet ( se Morell 1994: 66 ). En av informanterna beskrev avsaknaden av längtan efter barn i följande termer: Min biologiska klocka tickade inte alls ( intervju 11 ). Hennes föreställning var emellertid att längtan efter barn skulle komma, och då skulle det bli aktuellt att skaffa barn, men inte tidigare. Då någon längtan efter barn aldrig kom förblev hon barnlös. För dessa kvinnor rörde det sig om ett uppskjutande av barnafödandet. De väntade med att skaffa barn eftersom de saknade längtan efter barn. Påverkade av omgivningen och den pronatalistiska normen förväntade sig dock kvinnorna att barnlängtan skulle dyka upp. De var alltså tillfälligt frivilligt barnlösa som unga, men hade inte uttalat fattat beslutet att förbli frivilligt barnlösa. När de blev äldre och fortfarande inte upplevde denna längtan började de överväga att inte skaffa barn och förbli barnfria. En abstrakt längtan efter barn bedömdes följaktligen av de intervjuade kvinnorna vara ett nödvändigt villkor för att

139 helen peterson 7. pronatalistisk press eller ökande acceptans? tankarna på att skaffa barn inte längre skulle skjutas på framtiden ( jfr kapitel 5 Hemnell ). Beslutet att vänta med att skaffa barn var i de här kvinnornas fall inte så mycket grundat på att de yttre omständigheterna skulle förändras och stabiliseras. I stället handlade det om ett uppskjutande av barnafödandet grundat på en förväntan att de inre upplevelserna skulle förändras. Det här är ett resultat som bidrar till en fördjupad förståelse av varför kvinnor skjuter upp barnafödandet. Tidigare forskning har lyft fram andra variabler som avgörande för varför kvinnor ( som längre fram i livet vill bli mödrar ) skjuter upp barnafödandet ( Engwall 2005, Lundqvist och Roman 2003, Persson 2001 ). Intervjuerna med de frivilligt barnlösa kvinnorna bidrar sålunda till en mer fullödig bild av hur kvinnor resonerar i barnfrågan. Kvinnornas reflektioner begränsade sig emellertid inte till konstaterandet att de saknade längtan efter barn. Även om det var självklart för kvinnorna att inte skaffa barn då de saknade längtan efter barn, funderade de också över varför de saknade denna längtan. Reflektionerna utgick då från en medvetenhet om att de flesta har eller i alla fall tycks ha denna längtan, då de faktiskt skaffar barn. Här fanns även en medvetenhet om att alla förväntas ha denna längtan. I intervjumaterialet förekommer exempel på hur de här reflektionerna kunde leda till funderingar hos kvinnorna om huruvida det var något fel på dem som saknade längtan efter barn, ett grubblande som kan tolkas som ytterligare en konsekvens av den pronatalistiska normen: Jag har funderat lite grann över varför jag inte vill ha barn. Om det är nåt fel på mig för att jag inte vill ha barn. Varför känner inte jag någon längtan [efter barn]? Vad kan det bero på? Är det nånting som jag kanske ska gå i terapi för eller är det nånting som kanske bara är så för vissa människor och det är helt OK? ( intervju 13 ) Kvinnorna tycktes emellertid tona ner sitt tvivel på sig själva. Deras reflektioner ledde inte heller till slutsatser om att det verkligen var något fel på dem. I stället resulterade reflektionerna i insikten att pronatalistiska normer influerar resonemangen om barnafödande och familjebildning. Följande citat belyser detta resonemang på ett tydligt sätt: Det är väl klart att man ska gilla barn och vilja föda barn liksom. Och det känns också så där: Ja, fast jag vill inte det, och ibland kan det verkligen kännas som att: Oj, det måste vara nånting knas. [skratt] Men samtidigt vet jag att det behöver inte alls vara på det viset. Det kan ju vara nånting som är självklart för alla andra av ett skäl som är mer kulturellt som har att göra med normer. ( intervju 8 ) Den här typen av berättelser präglas av en brist på dramatik i samband med något som av andra skulle kunna beskrivas som ett livsavgörande beslut. För de flesta rörde det sig inte ens om ett explicit val, vilket framgår av att kvinnorna återkommande använde sig av begreppen naturligt och självklart i samband med deras resonemang om att välja bort barn: Det har inte varit naturligt för mig att ha barn, så för mig så har det egentligen inte varit någon huvudfråga. Det har bara varit självklart. Jag har aldrig haft nån önskan om att få barn. ( intervju 10 ) Det känns bara så starkt inom mig att det är självklart att jag inte ska ha barn. Det är inte problematiskt eller någon kris. ( intervju 9 ) Det här är i linje med tidigare forskning som visat att den frivilligt barnlöse sällan uppfattar att det finns två olika, tydligt avgränsade alternativ att välja mellan ( Letherby 1999, Ramsay och Letherby 2006, Wood och Newton 2006 )

140 helen peterson Att tidigt vara säker på sitt beslut Återkommande i intervjuerna var berättelser som positionerade kvinnorna som annorlunda, framförallt i relation till andra kvinnor, redan tidigt i livet ( jfr kapitel 9 Engwall ). I berättelserna upprepades att kvinnorna som barn, i motsats till sina jämnåriga kamrater, inte hade lekt med dockor eller sysslat med andra lekar vars huvudfunktion är att efterlikna kärnfamiljen och ansvaret som följer med mammarollen ( intervju 6, 10, 14, 16, 20 ). Det var lekar som de beskrev att de inte kunde relatera till ( intervju 16 ): Min mor säger att jag redan som väldigt liten tydligt sade ifrån att jag aldrig skulle skaffa barn. Jag lekte aldrig några omvårdande lekar, till exempel med dockor. ( intervju 20 ) Den här typen av referenser till att inte leka med dockor beskrivs också i tidigare forskning ( Bartlett 1994: 3, Ireland 1993: 98, Morell 1994: ). De här kvinnorna visste redan tidigt i livet att de inte ville ha barn, av den främsta anledningen att de saknade längtan efter och intresse för barn. En av kvinnorna förklarade exempelvis: Jag har aldrig velat ha barn och jag sa det första gången när jag var 9 år ( intervju 6 ). Retrospektiva aspekter av detta slag i informanternas berättelser skulle kunna kritiseras och avfärdas som efterhandskonstruktioner och därför utan större förklaringsvärde när det gäller varför kvinnorna inte skaffat barn ( Veevers 1980, 1979 ). Men berättelserna är synnerligen intressanta då de tycks spela en viktig roll i de barnfria kvinnornas identitetsskapande och i deras legitimering och rättfärdigande av sin barnfria livsstil. Med hjälp av de här berättelserna positionerar sig de barnfria kvinnorna i relation till sina vänner, som redan under barndomen visade intresse för föräldrarollen. 7. pronatalistisk press eller ökande acceptans? Det här sättet att berätta om livet som frivilligt barnlös kan tolkas som en del av en strategi som innebär ett accepterande av att omgivningen betraktar de barnfria som annorlunda eller inte förstår deras val. Kvinnorna som använde sig av den här strategin verkade anamma positionen som annorlunda och dessutom göra den positionen till sin egen. En av kvinnorna beskrev sig själv som den som andra betraktade som kufen, vilket hon inte såg som alltigenom negativt då det också var en accepterande position som gjorde att personen i fråga kom undan med ett avvikande beteende: Man accepterar att jag är lite så ( intervju 6 ). En annan kvinna berättade på ett liknande sätt om hur hon bemötte omgivningens ifrågasättande av hennes val att inte skaffa barn: Det är OK om du tycker att jag är lite konstig. Det kan vara lite kul kanske. [skratt] Att man är lite annorlunda. [skratt] ( intervju 9 ). De här kvinnorna kan sägas identifiera sig med positionen som frivilligt barnlös, och berättelserna om barndomen kan tolkas som en del av en livsberättelse som konstruerar dem som barnfria. Går det att tala om frivillig barnlöshet? Intervjuerna med kvinnorna reflekterar vad som kan tolkas som flera olika typer av samtalsstrategier. Gemensamt för kvinnornas berättelser var att de genomsyrades av en hög grad av medvetenhet om behovet av sådana strategier. Enligt kvinnorna innebär nämligen den pronatalistiska pressen bland annat att det finns vissa sätt att tala om sin barnlöshet som är mer accepterade än andra om det överhuvudtaget bedömdes som möjligt att nämna frivillig barnlöshet. Tidigare forskning har lyft fram hur frivilligt barnlösa använder sig av olika handlingsstrategier för att hantera en marginaliserad och stigmatiserad position ( Park 2002, Somers 1993 ). Även kvinnorna i den här studien berättade om såda

141 helen peterson 7. pronatalistisk press eller ökande acceptans? na handlingsstrategier. Bland annat berättade de att de försökte undvika miljöer och situationer där många barn samlas eller där barn och samtal om barn står i centrum ( intervju 5, 6, 7, 16 ). Men risken att få frågan har du barn? fanns alltid närvarande och strategier krävdes för att hantera den ( se Bartlett 1994: 19 ). En anledning till att en strategi var nödvändig var risken att uppröra omgivningen genom att tala om sin frivilliga barnlöshet alltför öppet och i alltför positiva ordalag. En av de intervjuade kvinnorna beskrev till exempel hur hon upplevde kravet att vara så himla diplomatisk hela tiden ( intervju 10 ) i samband med frivillig barnlöshet som samtalsämne. Det diplomatiska förhållningssättet framkallades av kvinnans önskan att undvika att väcka omgivningens ogillande genom att tala om ett ämne som tabubelagts: För jag ska liksom anpassa mig till normen och hur det ska vara och jag kan inte bara vara rårak och säga precis vad jag Nej, då blir man en jäkla egoist eller konstig Alltså, man skulle bli bemött som: Vad är det för fel på henne? liksom. ( intervju 10 ) Det här citatet belyser en övergripande samtalsstrategi som går ut på att välja sina ord noggrant och vara medveten om vad som är lämpligt och vad som är olämpligt att säga som frivilligt barnlös. För den här kvinnan handlade det om att hon undvek att berätta öppet om hur hon njöt av sin barnfria livsstil. Att berätta om sin barnfrihet kunde av omgivningen, framförallt av föräldrar ses som väldigt kontroversiellt ( intervju 1 ) och tas som en förolämpning och en provokation ( intervju 10 ). Även tidigare forskning har beskrivit frivilligt barnlösa kvinnors tystnad som en strategi för att inte provocera omgivningen ( Morell 1994: 57 ). Erving Goffman ( 1963: 57 ) beskriver hur en individ med ett ( ej omedelbart synligt ) stigma ställs inför ett strategiskt val rörande så kallad informationskontroll. Ska omgivningen informeras om individens tillkortakommanden eller ska han eller hon välja att ljuga och dölja det som uppfattas som avvikande och skamfullt? Varför barnfrihet uppfattades så provocerande förklarades bland annat på följande vis: Ja, nånstans där inne kanske dom ville ha mitt liv också, fast det är klart att dom inte ångrar sina barn. Ja, man kan inte ångra dom som både vill ha kakan och [skratt] Eller att dom känner sig ifrågasatta personligen på nåt vis. ( intervju 10 ) Även den tidigare forskningen har lyft fram att ett sätt för de frivilligt barnlösa att tolka och förklara omgivningens ogillande kan vara att hänvisa till avundsjuka ( Veevers 1975, 1979 ). Genomgående beskrev kvinnorna hur de inte orkade ta några långtgående diskussioner om det [den frivilliga barnlösheten] ( intervju 2 ), och därför använde sig av olika strategier för att slippa sådana diskussioner som de annars riskerade att hamna i titt som tätt ( intervju 2 ). De försökte sålunda undvika att säga att de inte ville ha barn: [ ] för då blir det sån diskussion. Det tar aldrig slut. [skratt] Jag vet att det blir långa diskussioner ( intervju 10 ). Den pronatalistiska normen kan följaktligen påverka de frivilligt barnlösa kvinnorna genom att tysta dem. För att slippa de redan nämnda sanktionerna i form av stereotyper, ifrågasättanden, negativa attityder och fördomar upplevde de att de var tvungna att undvika att diskutera ämnet frivillig barnlöshet eller att framföra sina åsikter på området. I vissa situationer, exempelvis i jobbintervjuer, bedömdes det vara av särskilt stor vikt att använda sig av strategin att inte nämna frivillig barnlöshet för att undvika att bli betraktad

142 helen peterson 7. pronatalistisk press eller ökande acceptans? på ett negativt sätt av omgivningen: Man kan ses som hård, okvinnlig och hatisk och frustrerad och otillfredsställd och fel på i allra största allmänhet ( intervju 1 ). Risken med den här strategin är emellertid att den bidrar till osynliggörandet av frivillig barnlöshet i samhället. Som vi såg tidigare i kapitlet betraktade kvinnorna ett sådant osynliggörande som problematiskt. Det gick inte heller alltid att använda sig av den tysta strategin. Ibland upplevde kvinnorna att de mer eller mindre tvingades att tala om sitt val att inte skaffa barn. Det var i sammanhang då omgivningen krävde en förklaring till varför de inte hade barn eller inte ville ha barn: Du måste ha en förklaring: Varför inte? ( intervju 9 ). Kvinnorna upplevde då att de var tvungna att legitimera och förklara sitt val att inte skaffa barn. De reagerade emellertid på att frågorna överskred en gräns för vad som är privat: Det är lite oförskämt att fråga också det är en ganska privat sak i alla fall ( intervju 13 ). Vilka samtalsstrategier som var aktuella var också situationsbundet och beroende av vilka personer som var involverade: Man anpassar sig ju till dom som man umgås med ( intervju 10 ). Om det var nära vänner behandlades situationen oftast annorlunda än om det rörde sig om främlingar eller kollegor på jobbet: Vilken diskussion jag har lust att ta beror också på vad jag har för relation till dom här människorna ( intervju 2 ). Behovet att förklara och berätta om sitt val för personer som betraktades som främlingar var ringa. Situationen såg annorlunda ut när kvinnorna mötte vänners frågor. Det kunde upplevas som viktigt att försöka få människor som verkligen betyder någonting ( intervju 9 ) att förstå: Om det är en nära vän så kan jag prata om det, absolut, men är det nån som jag bara träffar ytligt, då är det inte deras problem överhuvudtaget ( intervju 15 ). En teknik för stigmahantering som kvinnorna använde sig av innebär följaktligen att omgivningen delas in i två grupper som de delger olika mycket information. Den ena gruppen, bestående av den närmaste familjen och de vännerna, fick i förtroende ta del av deras val rörande att inte skaffa barn. Däremot uppfattade de det som alltför riskabelt att dela denna information med mer ytligt bekanta ( se Goffman 1963: 117 ). Ibland, och för vissa kvinnor, fungerade en rak strategi för att undvika jobbiga följdfrågor från personer som de inte betraktade som nära vänner: Det har jag lärt mig att hantera lite grann. Jag säger bara: Nej, jag vill inte ha barn. Punkt. Då blir det inga mer diskussioner ( intervju 15 ). Det här var dock inte en strategi som alla tyckte fungerade för att förhindra en fortsatt utfrågning. I stället kände de sig tvingade att använda sig av andra strategier. En strategi som återkom i de intervjuade kvinnornas berättelser gick ut på att antingen antyda eller explicit förklara att deras barnlöshet snarare var ofrivillig än frivillig ( intervju 2, 3, 5, 12 ). Det beskrevs som ett effektivt sätt att få stopp på frågor och avsluta en diskussion som hotade att bli alltför obekväm: Känner jag att jag inte vill ha diskussionen så säger jag: Nej, tyvärr, för då är det ingen som frågar vidare. Och det blir ingen diskussion kring det. [ ] Skulle dom vara så där jobbiga och insistera så säger man bara: Du vet, det är inte alla som kan få barn. Då brukar dom bli väldigt generade och sluta fråga. ( intervju 3 ) Syftet med strategin var sålunda att antyda för personen som ställde frågan att ett övertramp hade gjorts gällande gränsen för den privata sfären. Syftet var delvis att skuldbelägga personen för att ha ställt en sådan fråga. På det sättet, med skuld och skam, tystades den frågvisa personen. Det här är en strategi som har beskrivits i tidigare forskning

143 helen peterson 7. pronatalistisk press eller ökande acceptans? om frivilligt barnlösa kvinnor i Storbritannien ( Park 2002, 2005, Wood och Newton 2006 ). Att omdefiniera den egna situationen som tvärtom ofrivilligt barnlös innebär att inta en betydligt mindre stigmatiserad position och därmed också få ett mindre negativt bemötande ( se Goffman 1963: 117 ). Ett annat exempel på en omdefinieringsstrategi är att positionera sig själv som en uppskjutare, det vill säga att förklara att barnafödandet bara skjutits på framtiden på grund av till exempel ekonomiska orsaker. En sådan förklaring kan framkalla respekt och kommentarer om ett moget beslut ( intervju 8 ). Den här strategin är dock bara trovärdig för yngre kvinnor. Alla uppfattade inte heller att strategin att omdefiniera sin frivilliga barnlöshet som ofrivillig var tillgänglig för dem ( intervju 13 ). Den kvinna som berättade om strategin i citatet ovan förklarade också sin egen tveksamhet inför att använda strategin. I och med svaret nej, tyvärr positionerade hon sig på ett sätt som hon inte alltid fann sig bekväm med: Nästa gång som jag får frågan så kommer jag nog bara säga nej. Inte tyvärr. För tyvärr är ändå något urskuldande, att: Jag följer inte normen. Nej, jag gör inte som jag ska och till och med att jag ångrar att jag inte har fått barn av någon anledning. ( intervju 3 ) Att tala om självvald barnlöshet kan således kräva en balansgång mellan att inte provocera omgivningen genom att utmana pronatalistiska normer och att presentera valet i enlighet med den egna positiva självbilden som barnfri. Ökande acceptans av heterogena familjeformer Trots att berättelserna som återgivits ovan synliggör att de frivilligt barnlösa kvinnorna upplevde en pronatalistisk press förekom också exempel på det motsatta i intervjuerna: upplevelser av en ökande acceptans och en minskande press. De här berättelserna framkom när kvinnorna blev ombedda att reflektera över frivillig barnlöshet i relation till samhällsstrukturen. För att kunna belysa detta blev kvinnorna ombedda att fundera över hur det skulle vara att vara frivilligt barnlös i en annan tid och i ett annat land. Genomgående beskrev de en utveckling mot en ökande acceptans och en minskande press på såväl individnivå som samhällsnivå. En av kvinnorna fick frågan om hon trodde att det var lättare att välja att förbli barnfri i vårt samhälle i dag än tidigare och svarade: Ja, absolut. Absolut lättare. Jag menar att man har valet. Man har distanserat sig så mycket från familjen och blivit den här självständiga personen. Man är inte avhängig andras ja, att dom säger: Ja, det ska du göra det ska du inte göra inflytande Man tar ju självständiga beslut, och så har man en möjlighet att säga: OK, vad vill jag? Vad har jag behov av? ( intervju 9 ) Den här kvinnans sätt att placera in frivillig barnlöshet i en pågående samhällsförändring ligger i linje med teorier om individualisering i vårt samhälle. Utvecklingen mot ökande individualisering innebär att kollektiva livsstrategier, traditioner och fasta normer har ersatts av heterogenitet och en livsprojektens pluralisering. Våra liv är alltmer beroende av våra individuella beslut och val, bland annat när det gäller familjebildning ( Beck och Beck-Gernsheim 2002 ). För kvinnorna föreslås individualiseringen innebära att de inte längre med nödvändighet måste definiera sig själva i termer av moderskap ( Wood och Newton 2006 ). Individualiseringen innebär därmed [ ] att kvinnor äntligen slipper se sig som blivande mödrar i första hand, som

144 helen peterson 7. pronatalistisk press eller ökande acceptans? Christina Florin ( 2004: 16 ) uttrycker det. En utveckling åt det här hållet, mot ökande individualisering, innebär att den pronatalistiska pressen avtar i styrka. Denna typ av utveckling beskrevs även av en annan av de intervjuade kvinnorna. Hon besvarade frågan om hon trodde att det hade varit svårare eller enklare att vara barnfri i en annan tid genom att beskriva hur frivillig barnlöshet utvecklats från att vara ett synnerligen avvikande beteende som enbart uppvisades av människor som uppfattades som bohemer till att bli ett av många tillgängliga alternativ: Nu börjar det bli det här samhället där man anpassar sig efter sitt eget. Man behöver inte följa en norm lika tydligt som man behövde tidigare. Jag tror det är mycket lättare nu än för 30 år sen. Jag tror att det är mycket lättare nu än bara för 10 år sen. Jag hoppas att det blir ännu lättare så småningom. ( intervju 3 ) Den här kvinnan såg sålunda en kontinuerlig ökning av acceptansen av frivillig barnlöshet. Även en annan kvinna såg tecken på en pågående samhällsutveckling som innebar en mer accepterande och öppen syn på familjekonstruktionen : Och jag tror att samhället är berett kanske att ifrågasätta lite dom här [ ] Det sker någon ändring nu med hela familjekonstruktionen och det gör också att man kanske öppnar upp för att se andra sätt som man också kan leva på. ( intervju 9 ) Samma kvinna anknöt i sitt resonemang också till resultaten i antologins kapitel 4 ( Peterson och Fjell ). Jag ser en öppning nu. Och ett intresse i media. Man börjar intressera sig för den här gruppen kvinnor som inte vill ha barn. Det börjar bli en nyfikenhet ( intervju 9 ). Som kapitel 4 visar har frivillig barnlöshet på senare år blivit ett ämne som media intresserar sig mer och mer för. En sådan uppmärksamhet i media ökar fenomenets synlighet i samhället, vilket i sin tur kan bidra till att ämnet blir mindre och mindre tabubelagt. En annan kvinna tolkade också uppmärksamheten i media som ett positivt tecken på en ökande öppenhet. Hon drog dessutom en parallell till den ökande acceptansen i samhället för öppet homosexuella. Jag tycker mig märka en liten skillnad åt det mer positiva hållet på senare år när det faktiskt har skrivits nån artikel i ämnet. Jag hoppas så klart att synen på oss frivilligt barnlösa blir lika öppen och vidsynt som den till exempel har blivit för homosexuella. ( intervju 20 ) Den ökande acceptansen förstods emellertid inte genomgående genomsyra hela samhället. Tidigare forskning har visat att den pronatalistiska pressen är större på mindre orter och på landsbygden än i tätorter ( Houseknecht 1987, Veevers 1979, Tanturri och Mencarini 2008 ). Det här var också en distinktion som de intervjuade kvinnorna gjorde. En av de intervjuade kvinnorna förklarade att hon oftast ignorerade frågan varför har inte du barn? och att hon upplevde att jag är jag och jag får lov att vara jag. Hon reflekterade samtidigt över att frågan kanske inte hade varit lika enkel att ignorera om hon hade bott uppe i Norrland ( intervju 19 ). Samtidigt som samhällsstrukturen förstods påverka människors möjligheter att välja bort barn förekom också uppfattningar om att just samhällsstrukturen var oväsentlig. I sådana resonemang framträdde återigen hänvisningar till det naturliga i att välja bort barn då önskan, driften eller längtan efter barn saknades. Jag tror faktiskt inte att antalet personer som väljer att

145 helen peterson 7. pronatalistisk press eller ökande acceptans? vara barnlösa varierar extremt mycket. Jag tror att en andel av befolkningen har dom känslorna. Jag tror inte att det är fler människor som väljer det än tidigare utan dom här drifterna är lite organiska på nåt sätt och ibland finns dom och ibland finns dom inte. ( intervju 13 ) Det rådde således delade meningar om betydelsen av utvecklingen av samhällsstrukturen för andelen frivilligt barnlösa i ett samhälle. I kontrast till flera kvinnors berättelser i tidigare avsnitt i det här kapitlet, om hur de blivit ifrågasatta av sin omgivning, förklarade andra kvinnor att de upplevt att den närmaste omgivningen accepterat deras beslut att inte skaffa barn ( intervju 6, 7, 8 ). Det här är berättelser som också kan tolkas i relation till en ökande individualisering och som uttryck för en ökande acceptans av frivillig barnlöshet. Jag har tagit ett beslut som kanske inte är det absolut vanligaste och ingen har några synpunkter på det. Ja, men du gör väl som du vill, säger mamma. Vill du inte ha några barn så ska du väl inte skaffa några barn! Helt självklart. ( intervju 6 ) Avslutande diskussion Det här kapitlet har visat att den pronatalistiska pressen kommer till uttryck på två nivåer: samhällsnivån och individnivån. Det allra tydligaste sättet som pressen påverkade de intervjuade kvinnorna tycks vara den höga graden av reflexivitet rörande beslutet att inte skaffa barn som de visade prov på. Kvinnornas reflektioner bildade emellertid inte en enhetlig berättelse. Vissa av kvinnorna förklarade att de tidigt i sina liv visste att de inte ville ha barn. Andra förklarade att de inte alltid varit lika säkra på att de skulle förbli frivilligt barnlösa genom livet. I efterhand kunde de emellertid själva tolka sina reflektioner i frågan som att de avspeglade den pronatalistiska normen i samhället. Resultaten visar att gränsdragningen mellan de som tidigt vet att de inte vill ha barn och de som skjuter upp beslutet kan vara ännu svårare att göra än vad tidigare forskning antytt. Det som avgör om de som skjuter upp beslutet till slut, om än sent i livet, skaffar barn, kan vara om det finns en längtan efter barn. Det här är resultat som i stort överensstämmer med Matilda Hemnells studie som redovisas i kapitel 5 där kvinnorna talar om att de aldrig fått någon babyfeber ( se även Hemnell 2007 ). Berättelserna om hur kvinnorna uppfattade sin nuvarande situation i jämförelse med hur de föreställde sig att det skulle ha varit att vara frivilligt barnlös i en annan typ av samhälle ska inte tolkas som berättelser om de verkliga villkoren som omgärdade ett liv som frivilligt barnlös i en annan tid. Berättelserna är i stället framförallt intressanta då de reflekterar vilken betydelse kvinnorna tillskriver samhällsstrukturen när det handlar om den pronatalistiska pressens styrka. Även om de beskrev en positiv utveckling med en minskande press var det inte självklart för alla att det nuvarande samhället var det mest tillåtande samhället. Resultaten visar också att kvinnorna upplevde den synbarligen enkla frågan har du barn? som besvärlig och privat, och att den kräver olika strategier för att besvaras. Vilken strategi som var användbar i denna specifika situation var avhängigt vem som ställde frågan och i vilken situation den ställdes. Flera av inslagen i intervjuerna med kvinnorna kan tolkas som konstruerade i syfte att utgöra ett stöd för kvinnornas hävdande att deras barnfria liv är lika naturligt och självklart som ett liv med barn är. Om de i stället skulle välja att förklara att deras barnfria liv var resultatet av ett rationellt

146 helen peterson 7. pronatalistisk press eller ökande acceptans? och explicit val mellan karriär och familj vore det svårare att åberopa denna naturlighet. Mot bakgrund av tidigare forskning är dock resultatet uppseendeväckande. Redan de allra tidigaste studierna av frivillig barnlöshet riktade uppmärksamheten mot sambanden mellan människors val att inte skaffa barn och deras val gällande utbildning, yrke och karriär ( Houseknecht 1987, Movius 1976, Veevers 1979 ). En möjlig tolkning är att det i ett samhälle som förstås som barnvänligt inte är accepterat att legitimera sitt val att inte skaffa barn med hänvisning till karriärsatsningar. I ett barnvänligt samhälle föreskriver i stället normen, snarare än att kvinnor måste göra ett val mellan karriär och barn, att de ska klara av att kombinera en yrkesmässig karriär med föräldrarollen. Eventuellt skulle deras barnfria livsstil då vara öppen för ytterligare kritik, och deras val och prioriteringar skulle kunna ifrågasättas utifrån argument om att de lever i ett barnvänligt samhälle ( jfr Morell 1994: 62 63, Wager 2000 ). Kvinnorna hade inför sig själva legitimerat valet bland annat genom att konstruera en identitet som barnfri. I den här identiteten spelar bland annat livsberättelser, inklusive hänvisningar till barndomsupplevelser, en framträdande roll. Det är en identitet som också kan innebära ett bejakande av en position som avvikande. Kvinnorna tycktes således ha förmågan att vända den positionen till något positivt, till en tillåtande position. Referenser Bartlett, Jane ( 1994 ) Will You be Mother? Women Who Choose to Say No. London: Virago Press. Beck, Ulrich och Beck-Gernsheim, Elisabeth ( 2002 ) Individualization. London: Sage. Bergnéhr, Disa ( 2008 ) Timing Parenthood. Independence, Family and Ideals of Life. Linköping: Institutionen för Tema Barn, Linköpings universitet. Brembeck, Helene ( 1999 ) Det ( post )moderna moderskapet i Meurling, Birgitta, Lundgren, Britta och Lövkrona, Inger ( red. ) Familj och kön. Etnologiska perspektiv. Lund: Studentlitteratur. Campbell, Annily ( 1999 ) Childfree and Sterilized. Women s Decisions and Medical Responses. London & New York: Cassell. Engwall, Kristina ( 2005 ) Drömmen om den rätta. Från singel till förälder. Forskningsrapport 2005:14. Stockholm: Institutet för Framtidsstudier. Fjell, Tove Ingebjørg ( 2008 ) Å si nei til meningen med livet? En kulturvitenskapelig analyse av barnfrihet. Trondheim: Tapir Akademisk Förlag. Florin, Christina ( 2004 ) Väjningsplikten. Samtidens könsrelationer i ett framtidsperspektiv i Florin, Christina och Bergqvist, Christina ( red. ) Framtiden i samtiden. Könsrelationer i förändring i Sverige och omvärlden. Stockholm: Institutet för framtidsstudier. Gillespie, Rosemary ( 2000 ) When No Means No: Disbelief, Disregard and Deviance as Discourses of Voluntary Childlessness. Women s Studies International Forum, vol. 23, no. 2: Goffman, Erving ( 1963 ) Stigma. Notes on the Management of Spoiled

147 helen peterson 7. pronatalistisk press eller ökande acceptans? Identity. London: Penguin Books. Hagström, Charlotte ( 1999 ) Man blir pappa. Föräldraskap och maskulinitet i förändring. Lund: Nordic Academic Press. Hemnell, Matilda ( 2007 ) Frivilligt barnlös en studie av kvinnors självbiografiska berättelser. Åbo: Åbo Akademi. Houseknecht, Sharon K. ( 1987 ) Voluntary Childlessness i Sussman, Marvin B. och Steinmetz, Suzanne K. ( red. ) Handbook of Family and Marriage. New York and London: Plenum Press. Ireland, Mardy S. ( 1993 ) Reconceiving Women. Separating Motherhood from Female Identity. New York & London: The Guildford Press. Letherby, Gayle ( 1994 ) Mother or Not, Mother or What? Problems of Definition and Identity. Women s Studies International Forum, vol. 17, no. 5: Letherby, Gayle ( 1999 ) Other than Mother and Mothers as Others: the Experience of Motherhood and Non-Motherhood in Relation to Infertility and Involuntary Childlessness. Women s Studies International Forum, vol. 22, no. 3: Lundqvist, Åsa och Roman, Christine ( 2003 ) Önska, välja och vilja. Om beslutet att skaffa barn. Sociologisk forskning, årg 40, nr. 1: Morell, Carolyn M. ( 1994 ) Unwomanly Conduct. The Challenges of Intentional Childlessness. New York & London: Routledge. Movius, Margaret ( 1976 ) Voluntary Childlessness The Ultimate Liberation. The Family Coordinator, vol. 25, no. 1: Möller, Anders ( 2003 ) Barnlöshet i Bäck-Wiklund, Margareta och Johansson, Thomas ( red. ) Nätverksfamiljen. Stockholm: Natur och Kultur. Nordin, Lissa ( 2007 ) Man ska ju vara två. Män och kärlekslängtan i norrländsk glesbygd. Stockholm: Natur och Kultur. Park, Kristin ( 2002 ) Stigma Management among the Voluntarily Childless. Sociological Perspectives, vol. 45, no. 1: Park, Kristin ( 2005 ) Choosing Childlessness: Weber s Typology of Action and Motives of the Voluntarily Childless. Sociological Inquiry, vol. 75, no. 3: Persson, Lotta ( 2001 ) Otrygg anställning färre föräldrar. Välfärdsbulletinen, no 3. Stockholm: SCB. Pickering, Michael ( 2001 ) Stereotyping. The Politics of Representation. New York: Palgrave. Ramsay, Karen och Letherby, Gayle ( 2006 ) The Experience of Academic Non-Mothers in the Gendered University. Gender, Work and Organization, vol. 13, no. 1: Rowland, Donald T. ( 2007 ) Historical Trends in Childlessness. Journal of Family Issues, vol. 28, no. 10: Somers, Marsha D. ( 1993 ) A Comparison of Voluntarily Childfree Adults and Parents. Journal of Marriage and the Family, vol. 55, no. 3: Tanturri, Maria Letizia och Mencarini, Letizia ( 2008 ) Childless or Childfree? Paths to Voluntary Childlessness in Italy. Population and Development Review, vol. 34, no. 1: Veevers, Jean E. ( 1973 ) Voluntary Childlessness: A Neglected Area of Family Study. The Family Coordinator, vol. 22, no. 2: Veevers, Jean E. ( 1975 ) The Moral Careers of Voluntarily Childless Wives: Notes on the Defense of a Variant World View. The Family Coordinator, vol. 24, no. 4: Veevers, Jean E. ( 1979 ) Voluntary Childlessness: A Review of Issues and Evidence. Marriage and Family Review, vol. 2, no. 2: Veevers, Jean E. ( 1980 ) Childless by Choice. Toronto: Butterworths. Wager, Maaret ( 2000 ) Childless by Choice? Ambivalence and Female Identity. Feminism and Psychology, vol. 10, no. 3: Wood, Glenice J. och Newton, Janice ( 2006 ) Childlessness and Women Managers: Choice, Context and Discourses. Gender, Work and Organization, vol. 13, no. 4:

148 8. barns plats i barnfrias liv 8. Barns plats i barnfrias liv Kristina Engwall Ingen borde vara barnfri egentligen utbrister en frivilligt barnlös kvinna ( intervju nr 6 ). Hon diskuterar inte det individuella valet att inte skaffa barn, utan gemensamma skyldigheter mot samhällets barn. Hon hävdar mycket starkt att barn är viktiga i samhället, att barn måste få ta plats, resurser och tid i anspråk och att vi alla har ett gemensamt ansvar för barn. På så sätt lyfter hon diskussionen från att handla om egna biologiska barn till att handla om barn i allmänhet, eftersom de flesta har relationer till barn vare sig de vill eller inte. Barn finns i omgivningen även om det inte är våra barn. Vi ser barn på restauranger, på bussar och på andra offentliga platser. Vänner, bekanta och släktingar kan ha barn. Barn är ett vanligt samtalsämne på både fritid och arbete. Det här kapitlet handlar om barns plats i de frivilligt barnlösas liv. Utgångspunkten är inte den biologiska relationen mellan ett barn och dess föräldrar, utan relationer till barn i mer generell bemärkelse. Genom att vidga barnrelationer från att enbart avse biologiska relationer till även andra sociala relationer diskuteras frivillig barnlöshet i ett större sammanhang. Ytterst lite forskning har ägnat sig åt barnfrias relationer till barn

149 kristina engwall 8. barns plats i barnfrias liv Carolyn Morell ( 2000: 318 ) påpekar att flera av hennes informanter är barnorienterade och kan se barn som en stor källa till glädje. Hon visar också att flera barnfria kvinnor i sitt yrke träffar många barn ( Morell 1994 ). Även Gayle Letherby ( 2002 ) snuddar vid frågan om frivilligt barnlösa kvinnors nära relationer till icke-biologiska barn, men diskuterar främst myten om att barnfria blir ensamma på ålderns höst. Ett fåtal studier kommer också in på barnfrias åsikter i fråga om samhälleliga satsningar på barn, där barnfria ställer sig tveksamma till att vara med och betala för andras barn. En sådan diskussion anknyter till frågan om att skaffa barn ska ses som ett livsstilsval som vilken annan livsstil som helst, där föräldrarna själva bör stå för kostnaderna, eller om barnfria kan betraktas som free riders, då andras barn hjälper till att försörja dem ( Fjell 2008, Taylor 2003 ). Barnfrias relationer till barn i allmänhet eller nära relationer till andras barn är ett tämligen outforskat område. Barnfrias relationer till barn diskuteras här utifrån tre olika områden. Det första är barn i offentlig miljö. I kapitlet om massmedia har redan framkommit att barns vara eller inte vara kan skapa debatt, och att frågan om barnfria zoner väcker många känslor. Hur uttrycker sig barnfria om barn de möter på restauranger, på resa och så vidare? Det andra området är de barnfrias relationer till andras barn. Finns det barn som betyder något extra för dem och hur talar de om dem? Vilka relationer har de barnfria till släktingars barn eller nära vänners barn? I det här sammanhanget kommer vi också in på frågor om att dejta eller leva med en partner som redan har barn sedan tidigare och hur man som barnfri väljer att hantera sådana situationer. Det tredje området är valet att vara barnfri i ett barnvänligt samhälle. Hur upplever de barnfria politikens satsningar på barn och barnfamiljer? Studier från USA och Storbritannien visar på en häftig kritik från barnfriorganisationer mot offentlig finansiering av barnfamiljer. Kan det svenska välfärdssystemet innebära att barnfria i Sverige har en annorlunda syn? Utifrån diskussionerna om barn i offentligheten och barnfrias relationer till barn framträder två aspekter som viktiga och övergripande. Den första är på vilket sätt de barnfria talar om barn; ålder tycks vara centralt, och barn blir likställt med små barn. Den andra aspekten som synliggörs är den vikt som läggs vid det biologiska släktskapet mellan barn och förälder. Trots att vi lever i en tid med många slags familjeformer och ombildade familjer där de sociala relationerna är i fokus tycks det biologiska bandet mellan förälder och barn spela en särskild roll. Kapitlet bygger på intervjuer med femton svenska barnfria kvinnor och män. Fyra av kvinnorna är i trettio- fyrtioårsåldern, en i femtioårsåldern och fyra är i sextioårsåldern. Männen är sex till antalet och är i fyrtio- femtioårsåldern. 1 Barn i offentlig miljö Jag hävdar att man ska få rätt att kräva vissa barnfria zoner [ ] om jag är barnfri så vill jag inte ha massa andras ungar springande omkring mig och skrika ( intervju nr 1 ). Diskussionen om huruvida vissa restauranger och andra offentliga miljöer enbart ska vara till för vuxna är en fråga som engagerar många. Det syns till exempel i de debattfora som florerar på nätet ( kapitel 4 Peterson och Fjell ). I denna debatt finns mycket polariserade åsikter där de barnfria som yttrar sig ofta tar stark ställning för rätten att slippa 1 De frivilligt barnlösa som kommer till tals i det här kapitlet är alla svenskar. Nio kvinnor och sex män har intervjuats. Jag har kommit i kontakt med dessa informanter på olika sätt. Några är bekantas bekanta. Andra har kontaktat mig efter att ha hört talas om min studie om frivillig barnlöshet. På så sätt kom jag i kontakt med några som var aktiva i en sluten chatt på nätet där jag blev inbjuden att leta informanter. Några tillfrågades efter att ha deltagit i ett annat forskningsprojekt

150 kristina engwall 8. barns plats i barnfrias liv För att kunna diskutera förändringar över tid avseende barn i offentligheten har jag gått igenom tre decenniers utgåvor av tidskriften Vi föräldrar från 1969 till 2004 ( se även Petersen 2006 ). Tidskriften vänder sig till föräldrar, vilket innebär att den har en positiv grundsyn på barn och att många reportage och artiklar berör ämnet fostran och gränssättning. Det hindrar dock inte tidskriften från att avspegla, och också konstruera, sin samtid. Råden till föräldrar varierar med tiden. En och samma fråga kan besvaras på olika sätt i olika tider. Inställningen till vad barn ska tillåtas göra och i vilka sammanhang de kan ingå förändras. Genomgången av Vi föräldrar från tre decennier visar att det ständigt pågår en diskussion om fostran, där några tendenser blir tydliga och betonas under vissa perioder. När det gäller barns synlighet och deltagande i offentliga sammanhang är råden i Vi föräldrar mer öppna för att barn ska kunna delta i fler sammanhang i slutet av 1990-talet och 2000-talet än i början av 1970-talet. Barn tycks alltså ha fått ett större utrymme i en offentlighet som tidigare var reserverad för vuxna men deras plats där är inte självklar. Samtidigt som föräldrar inte längre avråds från att ta med barnen i offentliga miljöer, såsom på resor, restauranger och liknande finns en medvetenhet om att det inte alltid uppskattas av omgivningen. Det skrivs om konflikter mellan dem som anser att barn är störande och föräldrar som tar sina barn i försvar. En artikel utgår från det faktum att en utländsk resehandbok för Sverige placerat ouppfostrade svenska barn på en tio-i-botten-lista. Föräldrar ombes kommentera detta och skillnaderna i åsikter är stora. En trebarnsmor reagerar själv negativt på stojande barn på restaurang, medan en ettbarnsfar säger att han låter dottern springa fritt i mataffären trots att andra ogillar detta ( Vi föräldrar 2000 nr 6, 2004 nr 8 ). En majoritet av informanterna menar att dagens barn tillbarn i vissa sammanhang. På andra sidan i debatten hamnar de föräldrar som i stället anser det självklart att barn har rätt att vara med i de flesta miljöer. Många gånger är det just i debatter på internet om barns vara eller inte vara i allmänna sammanhang som de barnfria kommer till tals och positionerar sig. Irritationen över störande barn har också resulterat i en marknad för barnfria zoner såsom resebyråer som anordnar resor för bara vuxna, restauranger som enbart serverar vuxna och caféer som avvisar ammande mammor och barnvagnar. Skönt tycker vissa förskräckligt hävdar andra. När informanter diskuterar barns plats i offentligheten utgår de i sina jämförelser från sin egen barndom. De upplever att barn i dag tillåts vara på platser som tidigare var reserverade för vuxna. En av kvinnorna i fyrtioårsåldern säger: Alltså jag tycker att barn i allmänhet nu nuförtiden, jag låter som en gammal tant. Jag hör det själv. Att de är rätt ouppfostrade. Tycker jag. De får ta för mycket plats, det tas för mycket hänsyn till dem ( intervju nr 3 ). Temat med barn som tar för mycket utrymme i jämförelse med de barnfrias egen barndom återkommer i flera intervjuer. Frågan är vilka förändringar som har skett under de senaste decennierna. Tillåts barn i dag att ta en större plats i offentliga sammanhang i jämförelse med tidigare generationer? Inom barnforskningen brukar man tala om att barn trängts tillbaka från den offentliga miljön under senare decennier. Barn leker inte längre utomhus i samma utsträckning som tidigare eftersom det finns utrymme inomhus. Barn syns inte längre på gator och torg, utan finns i stället på speciellt avsedda miljöer såsom lekparker. Barn erbjuds alltså anpassade och särskilda barnplatser ( Qvortrup 2000: 92 ). Men det är inte riktigt den miljön som de barnfria talar om. De talar i stället om barn på restauranger, caféer, biografer, konserter och liknande

151 kristina engwall 8. barns plats i barnfrias liv fest ska vara barnfri eller inte ( intervju nr 1 ). Men alla störs inte av barns plats i det offentliga rummet. Bland de äldre kvinnorna finns de som framhåller att de uppskattar barn. En kvinna svarar på frågan om hon blir störd av barn: Nej, jag blir aldrig störd av dem. Tvärtom kan jag få nöje med att sitta och titta på ungarna i stället och tycka att de är goa, speciellt då småbarn. Men störd av ungar sådär nej ( intervju nr 8 ). Sedan finns de som intar något slags mellanposition. Jag intervjuar en man på ett café som han föreslagit och jag noterar att det är ett café med många barnvagnar. Mot bakgrund av tidigare intervjuer där barnfria kvinnor talat om att de undviker barnrika platser frågar jag honom om valet av café och om han i vanliga fall undviker sådana platser. Han svarar: Nej, det är inte Det drar ju inte åt fobihållet liksom att jag att jag liksom går omvägar och verkligen försöker undvika det ( intervju nr 1 man ). Tre av de äldre kvinnorna lägger en annan betydelse i offentlighet än att bara tala om offentliga miljöer och allmänna aktiviteter. De talar om barns tillgång till vuxna, barns möjligheter att vara tillsammans med vuxna och ekonomiska satsningar på barn. En av de äldre kvinnorna hävdar att hon tycker att barnen får mindre utrymme i dag så till vida att båda föräldrarna arbetar. Hon reagerar mot diskussionen om kvalitetstid mellan föräldrar och barn och menar att det är mängden tid tillsammans med föräldrarna som spelar roll. Hon hänvisar också till ett radioprogram där barn fick önska sig saker och då nämnde sådant som att få sova hos föräldrarna och att spela spel tillsammans inte materiella saker ( intervju nr 4 ). En kvinna menar att hon kommit att bli mer förtjust i små barn nu när hon blivit äldre, kanske på grund av att hon nu känner fler småbarn än när hon var yngre ( intervju nr 7 ). Diskussioner om barnfria zoner, barnfria fester och barnåts ta för sig mer i det offentliga rummet än de själva gjorde som barn, och att det sker på ett negativt sätt. De ger exempel på skrikande och stojande barn på teatrar, konserter och restauranger. Barn inkräktar på deras upplevelse av en restaurang eller en resa. De yngre kvinnor som jag talat med tycker alla att barn får ta alltför stor plats i den offentliga miljön ( intervju 1, 2, 3 och 5 ). De har svårt att förstå att föräldrar kan bli upprörda över att ett fåtal restauranger är barnfria: Men det finns ju hundra miljarder andra restauranger som alla andra barnfamiljer kan gå till Kan inte vi andra då få ha ett ställe där vi vet att det inte finns barn Jag kan tycka att det vore trevligt om det fanns fler liksom barnfria zoner så att säga Jag har svårt att tänka mig att det skulle inskränka på barnfamiljernas liv ( intervju nr 2 ) Denna kvinna menar att hon förstår att barn måste få ta plats, men hon efterlyser barnfria alternativ. Flera av informanterna är noga med att framhålla att de inte är kritiska till barnen i sig, utan till hur föräldrar uppfostrar sina barn ( intervju nr 3 man ). I de barnfrias resonemang om barn som stör andra finns något av en rättvisediskussion. De barnfria beskriver en situation där de påtvingas stojande barn samtidigt som de själva inte ges möjlighet att välja ett barnfritt alternativ. Vissa av de barnfria irriteras dessutom av att inte få respekt för sina åsikter. De känner att föräldrar tar deras åsikter som personliga förolämpningar, som kritik av sin livssituation, i stället för ett inlägg i en diskussion om i vilka sammanhang barn är lämpliga att ta med. De menar att utvecklingen mot att välkomna barn vid alla möjliga tillfällen inte ger utrymme för andra åsikter. Enligt dem måste det vara upp till var och en att exempelvis bestämma om en

152 kristina engwall 8. barns plats i barnfrias liv fria hotell förekommer i huvudsak på internet. Där kan diskussionerna mellan barnfria och föräldrar bli hätska. Några av informanterna i den här studien kommer från ett gemensamt community på internet dit man måste bli inbjuden att delta för att kunna läsa eller skriva inlägg. Vem som helst kan alltså inte delta i debatten. På detta community handlar många av inläggen om störande och jobbiga barn, och just här får inläggen bara stöd. Människor med andra åsikter har inte tillträde. En kvinna som är medlem säger: Det känns som att vi använder den här gruppen bara för att gnälla om saker som det liksom inte som det inte är ok att gnälla om inför någon annan. Sen tar man ut allt här åååå den där jobbiga ungen Det är så skönt att ha ett sånt forum [ ] Så det blir det blir inte särskilt konstruktiv stämning utan mer så här nu gnäller vi ( intervju nr 2 ) I intervjuerna med kvinnorna från communityn tar problemen med störande barn en relativt stor del av intervjutiden, samtidigt som de också framhåller att barn måste få synas, men inte i alla sammanhang ( se t ex intervju nr 2 ). Dessa kvinnor, liksom andra informanter, argumenterar med en med vetenhet om att barn i dagens Sverige bör få ta plats. Ingen vill ha en tillbakagång till ett auktoritärt samhälle. En kvinna som mycket kraftigt hävdar att barn inte passar i alla sammanhang och ofta får ta ett för stort utrymme säger: Sen tycker jag inte att vi skall gå tillbaka till det här att barn kan synas men inte höras och liksom totalt klubba ner ungarna i skoskaften. Det tycker jag inte heller är rätt. Men jag tycker att det är lite för mycket centrifiering av barn. ( intervju nr 1 ) Hon och andra med henne argumenterar i stället för barnfria alternativ och rätten att bli respekterad för denna åsikt. Deras kritik riktas oftast mot föräldrarna, som enligt dem misslyckats med sin uppfostran, och inte till barnen i sig. Nära relationer till barn I diskussionen ovan om barns plats i offentligheten handlar det om barn som man inte känner. Det är andras ungar som stör och stojar. I sådana situationer kan det vara lättare att generalisera och uttrycka sig i allmänna ordalag. Men på en direkt fråga om informanterna har nära relationer till något eller några barn instämmer flera ( jfr Dykstra och Hagestad 2007: 1293 ). Även de informanter som uttrycker ointresse för barn har speciella barn som de står nära och tycker om. Frågan är hur dessa relationer ser ut. Hur hanterar de barn i sin närhet och hur reagerar de när barn tas upp som ett samtalsämne? Informanterna talar om ett ointresse för barn snarare än att inte tycka om barn. En man säger att han är ointresserad av barn, men också att barnen tycks vara ointresserade av honom. Det är aldrig några barn som kontaktar honom eller pockar på hans uppmärksamhet när han träffar vänner med barn. Han säger: Jag hatar ju inte barn, de intresserar mig inte liksom ( intervju nr 2 man ). En äldre kvinna funderar: Men det blev heller aldrig alltså jag tror förstår jag tror att de har känt att jag inte var förtjust i barn Jag tror de har känt det Jag strålar nog ut det ( intervju nr 5 ). Andra säger att de har svårt att gripas av gullighetstänkandet inför barn, i synnerhet bäbisar. När de [flesta] ser en barnvagn eller småbarn så tycker de åh, om de ändå var mina, men jag får mer reaktionen åh, vad skönt att de där inte är mina ( skratt ) ( intervju nr 9 ). Avsaknaden av en

153 kristina engwall 8. barns plats i barnfrias liv längtan efter barn när barnfria kvinnor konfronteras med bäbisar är något som återkommer i ett flertal studier ( Fjell 2008, kapitel 7 Peterson ). Men ointresset för barn har sina undantag. Det kan gälla syskonbarn eller nära vänners barn. En kvinna gläds mycket åt syskonens barn och säger jag är mostern som ser till att de har pengar på banken i stället för leksaker och sådant där ( intervju nr 8 ). Syskonbarnen bodde inte tillräckligt nära för att hon skulle kunna vara barnvakt när de var små, men nu när barnen är äldre kommer de själva och hälsar på henne. Tre av kvinnorna har accepterat att vara gudmor till vänners barn. En av dem har tänkt igenom det ansvar som kan följa: skulle det hända föräldrarna någonting, då skulle vi ta vårt fulla ansvar och ta hand om henne ( intervju nr 4 ). En av de yngre kvinnorna har tagit på sig att vara gudmor under förutsättningen att hon inte förväntades gulla med honom hela tiden. Hennes gudson är fortfarande liten, men hon ser fram mot att göra saker med honom när han blir äldre. Hon motiverar sitt engagemang för honom med att han är smart och hon gillar smarta personer. Men hon talar om en gemenskap i framtiden, inte nu när han fortfarande är ett litet barn ( intervju nr 1 ). På ett liknande sätt uttalar sig en man om sina syskonbarn. Så länge barnen är små är de inte intressanta, men han är övertygad om att de kommer att bli det så småningom ( intervju nr 1 man ). Kontakter med barn kan också ske i yrket. Två av kvinnorna har valt att arbeta med barn i sina yrkesliv som pedagoger ( intervju 6 och 7 ). En kvinna menar att det har varit tillräckligt att arbeta med barn: jag har valt att jobba med det helt enkelt. Det har räckt för mig. Och sedan har jag bröder som har flera barn, vänner som har barn och det har räckt för mig ( intervju nr 6 ). Att barnfria kvinnor väljer yrken där de har daglig kontakt med barn är ett genom- gående resultat i flera studier om frivilligt barnlösa kvinnor ( se kapitel 5 Hemnell och kapitel 6 Fjell ). Arbete med barn är ett traditionellt kvinnligt yrke. På så sätt är deras yrkesval inte ovanliga. I just dessa fall då barnfria kvinnor väljer att arbeta med barn kan det dock tolkas som ett sätt att understryka att man inte har något mot barn i allmänhet, även om man väljer bort egna barn. Det finns också kvinnor bland de intervjuade som har haft nära och ansvarsfulla relationer till småsyskon och syskonbarn under sin barndom. Två av de äldre kvinnorna var äldst i syskonskaran och har tagit stort ansvar för yngre syskon ( jfr diskussionen i tidigare forskning om barnfrias plats i syskonskaran i kapitel 3 Peterson ). En av dem beskriver sig själv som lill-mamma i en situation där hennes mamma ofta var sjuk ( intervju nr 6 ). Två av kvinnorna fick nya barn i familjen då de själva var i yngre tonåren, och en av dem beskriver det som att det mentalt även blev hennes barn ( intervju nr 3 och 8 ). Ansvaret för småsyskon har inte varit frivilligt och relationerna har inte knutits på frivillig basis. Men deras engagemang har varit en självklarhet, och det har aldrig funnits något utrymme att ifrågasätta ansvaret för de yngre familjemedlemmarna. Ingen av kvinnorna förklarar sin barnfrihet utifrån sitt tidiga ansvar för syskonen, även om de reflekterat över detta. Däremot framhåller de att de vet vad små barn innebär på gott och ont. Det finns inget oskuldsfullt skimmer runt småbarn för dessa kvinnor. Mot bakgrund av deras erfarenheter av barn, barnpassning och ansvar reagerar de mot omgivningens fördömande av dem som okunniga i frågan: Ibland när jag pratar om det här [att vara barnfri] så förutsätts det att jag vet inte vad jag pratar om. Ibland på jobbet till exempel, de människor som har barn de säger du vet inte vad du pratar om. Men det tycker jag att jag

154 kristina engwall 8. barns plats i barnfrias liv vet därför att jag har Jag har levt med barn så nära, dels i förhållanden nu som vuxen och dels att jag tog hand om mina syskonbarn då så väldigt mycket. Så att sammanlagt kanske jag har bytt mer blöjor än vad de har gjort? ( intervju nr 3 ) Motviljan hos föräldrar att lyssna i diskussioner om barn återkommer i flera intervjuer med barnfria kvinnor. De upplever att de inte tas på allvar i sådana diskussioner. En kvinna hävdar att hennes inlägg ratas eftersom hon själv inte har barn: Så att jag har gjort ett försök att sitta med tjejgänget och prata och det pratas blöjor, och det pratas vad lille Gustav gjorde här om dagen och ditten och datten. Och om man då som kvinna utan barn försöker få en syl i vädret. Exempelvis att ja ni skulle hört vad min gudson sa för smart här om dan eller min systerdotter är ju så begåvad eller liksom dra upp någonting annat alltså de kan sitta och prata om någonting. Och då har jag ett jättebra exempel från gudsonen eller syskonbarnen eller nåt annat barn eller de lyssnar inte ens. ( intervju nr 1 ) Dessa berättelser pekar på de föreställningar och fördomar som finns om barnfria i dagens samhälle. Att inte vara förälder kan uppfattas som att man inte har erfarenhet av att ge omsorg och ta hand om barn. Det är de barnfria kvinnorna i fyrtioårsåldern som återkommer till frågan om att deras åsikter om barn inte tas på allvar. Enligt dem ger många föräldrar sig själva tolkningsföreträde i diskussioner om barn och blir ovilliga att till sig deras synpunkter. Men det är svårt att undvika samtal om barn. Det dyker ofta upp som ett allmänt samtalsämne i flera situationer, från samtal med vänner till fikaraster på arbetsplatser. Tine Tjörnhöj-Thomsen ( 2007: ), som forskat om ofrivillig barnlöshet, beskriver barn som ett kvinnligt samtalsämne där moderskap ges en social uppgift. För ofrivilligt barnlösa kvinnor kan ett sådant samtalsämne leda till känslor av utanförskap. Även barnfria kvinnor hävdar att de inte blir insläppta på allvar i dessa diskussioner ( intervju 1 och 3 ). Ingen av informanterna i den här studien uppskattar samtalsämnet barn särskilt mycket, men de hanterar situationen på olika sätt. En del tar avstånd, medan några ser det som en del av ett socialt spel. En kvinna svarar så här på frågan vad hon gör när samtalsämnet är barn: Jag är väl artig. ( skratt ) Fäller en och annan kommentar såhär, av ren artighet frågar man och sådär. Försöker komma in på ett annat ämne om det blir för mycket. Mina bästa vänner säger jag till, att nu pratar vi om någonting annat. Det blir Men sådant där lär man sig hantera efter många år. Man lär sig hantera det på något sätt. Så att Det har aldrig varit något problem. ( intervju nr 8 ) En av de yngre kvinnorna menar att även hon kan fråga om andras barn som en del av ett socialt sammanhang och för att visa intresse för personen ( intervju nr 9 ). I vissa barndiskussioner kan hon känna att hon inte har så mycket att tillföra, men samma sak kan gälla andra samtalsämnen som till exempel sport: men så är det ju ibland. Folk snackar om någonting som man inte snackar folk om hockey eller någonting Okej. Ja, ja. Låt dem prata om det. Det är ingenting som bekymrar mig eller så ( intervju nr 9 ). En av kvinnorna störs inte alls av att det pratas barn. Hon tycker det är spännande och lärorikt att lyssna på dessa samtal ( intervju 4 ). Barn spelar således olika roller för olika informanter

155 kristina engwall 8. barns plats i barnfrias liv För de flesta finns några närstående barn som de följer och bryr sig om. Andra har inte nära relationer till barn. De äldre kvinnorna hade alla några barn som var extra betydelsefulla för dem och vars liv de följde på nära håll. Bland de yngre kvinnorna och bland männen fanns det några som inte hade någon särskild relation till ett specifikt barn. Att ålder har betydelse är troligt i detta sammanhang till exempel genom att de äldre har syskon som hunnit få barn. De har också hunnit följa syskonbarn och vänners barn en längre tid och hunnit utveckla en relation. Att gå in i relationer där det redan finns barn Möjligheter att skapa nära relationer till barn dyker också upp i förhållanden då partners kan ha barn sedan tidigare. För de flesta är det vid intervjutillfället otänkbart att dejta en partner som redan har barn. Barn är en avtändande faktor i en relation ( intervju nr 1 ). De två yngre kvinnliga barnfria som är singlar vid intervjutillfället undviker aktivt att dejta män med barn. Andra som nu lever i relationer berättar att de vid tidigare singelperioder försökt undvika partners med barn. Men senare nyanseras uttalandena ofta med att det finns skillnader beroende på om barnen är små eller stora; småbarn är otänkbara medan tonåringar och äldre barn kan övervägas ( intervju nr 1 och 9 ). En sådan insikt har mognat fram hos vissa som har erfarenhet av att vara samboende med partners med barn från tidigare förhållande. En man som en kort tid levde med en mamma och hennes barn säger: Jag tänkte nu ska jag ge det ett försök och se om det verkligen är så jobbigt som jag tror att det är. [ ] Och det var det ju. Det var värre än vad jag trodde kan jag säga. ( skratt ) ( intervju nr 2 man ) En av de yngre kvinnorna berättar att hon varit sambo i cirka tre år med en man som redan hade barn. Barnen som gick på lågstadiet bodde hos dem varannan vecka, och hon blev delaktig i barnens vardag. Hon lagade mat, packade upp skolväskor och hjälpte till med läxor ( intervju nr 3 ). I den vardagliga kontakten såg hon sig som en vuxen kompis eftersom de hade ju sin riktiga mamma ganska nära och tillgänglig. Hon förklarar: Jag tog ju ansvar för lite mat och sådant kanske. Det går ju liksom inte att undvika när man är där. Jag lade mig aldrig i liksom. Jag satte lite, jag försökte sätta lite regler och så när det gällde uppfostran som så gör vi och gå inte in med skorna och det fungerade rätt bra alltså ( intervju nr 3 ). Den här kvinnan var singel vid intervjutillfället och vill inte träffa en ny man som redan har barn. Skälet till detta är inte barnen i sig utan snarare den svåra relationen mellan mannen och barnens biologiska mamma hans före detta partner. En annan kvinna lever med en man som hade tonåringar då de träffades, men hon har aldrig bott tillsammans med barnen. Hon säger: Jag har nog inte velat bli den här styvmamman heller. Det har jag nog inte velat bli. Jag gjorde nog klart för [sambons namn] där också att jag ville nog inte vara den här styvmamman som var med och uppfostrade. Och det var ju liksom överhuvudtaget inte aktuellt där i och med att de var på väg själv till vuxen ålder, de var i tonåren och så vidare. Så att det var inte sådana tankar. Men det Jag tror inte att jag skulle ha ställt upp på det. Jag tvivlar på det. Jag skulle inte vilja ha den delen. ( intervju nr 7 ) Ingen av informanterna i min studie lever i dag tillsammans med barn. Flera har dock erfarenhet av partners med barn. De säger att de aktat sig för att gå in i en föräldrarelation till barnen. I stället har de hellre haft en roll som vuxen

156 kristina engwall 8. barns plats i barnfrias liv kompis. De är också måna om att påpeka att barnen i fråga faktiskt redan har både en mamma och en pappa. Föräldrarollerna är redan upptagna. Tanken att en ny partner inte behöver axla föräldrarollen eftersom det redan finns två aktiva föräldrar även om de är separerade finns även i andra studier. En studie om singlar med barn visade att de inte sökte en ny pappa eller mamma utan en ny partner ( Engwall 2005: ). Sådana resonemang visar att den biologiska relationen mellan förälder och barn är mycket stark i jämförelse med det sociala föräldraskapet. 2 Barnfria män och kvinnor kan gå in i relationer där den nya partnern har barn sedan tidigare och fortfarande se sig som barnfria. En kvinna spekulerar i hur det skulle vara att träffa en man som redan har barn: jag skulle inte kunna tänka mig en man som bodde på heltid med sina barn i den åldern [förskoleåldern]. Det går inte. En varannanveckaspappa eller helgpappa som är den mest vanligaste tror jag det skulle väl funka under en tid då att man hade nåt slags varannanveckasförhållande, där vi var ihop de veckorna när vi var barnfria. Och isär de veckor när han hade barnen och sen får man ju se vad ett förhållande leder till efter ett tag. Det vet jag inte men jag skulle inte vilja gå in och vara någon slags extramamma. ( intervju nr 1 ) Flera informanter påtalar att det hade inneburit ett stort ansvar att vara förälder. Å andra sidan berättar de indirekt om många andra situationer då de tar ansvar i arbetslivet och i relationer. En kvinna argumenterar att om hon verkligen velat ha barn så hade ansvarskravet kommit i skymundan. Hon betonar också att hon inte är rädd för ansvar: 2 Ett socialt föräldraskap innebär att en vuxen person lever med barn och fungerar som förälder utan att det finns släktskap dem emellan. ta det exemplet att man öppnar dörren på morgonen och det hade legat en korg med någon nyfödd, klart man hade tagit hand om den! ( intervju nr 4 ). Denna kvinna och ytterligare en av de äldre kvinnorna nämner risken att få ett barn med funktionsnedsättning, vilket enligt dem skulle öka ansvaret ytterligare ( intervju nr 4 och 5 samt kapitel 6 ). Föräldraskap medför ansvar, och flera av de barnfria ställer höga krav på vad ett gott föräldraskap innebär. Återigen påtalar några av dem sin erfarenhet av relationer till barn och att de faktiskt har goda förutsättningar att veta vad ett föräldraskap skulle kunna innebära, trots att de ibland anser sig avfärdas som icke-initierade av vissa föräldrar. De barnfria har också åsikter om barnuppfostran och skyller ouppfostrade barn på dålig fostran från föräldrarnas sida. Flera av de yngre barnfria kvinnorna tar upp att de tror sig ha kunnat vara bra föräldrar om de hade velat detta. De kan komma in på detta när vi talar om omgivningens reaktioner på deras beslut att vara barnfria. De menar att de ofta får kommentarer om att det är tråkigt att de inte har barn eftersom de skulle vara bra föräldrar ( intervju nr 1 ). Vid dessa tillfällen understryker de att de också själva tror att de skulle ha hanterat föräldraskapet bra. De äldre barnfria kvinnorna uttrycker inte en lika stor säkerhet om sin egen föräldraförmåga som de yngre. Någon påpekar att personer i hennes omgivning sagt till henne att hon borde ha blivit mamma eftersom hon är så barnkär ( intervju nr 8 ). Men två äldre barnfria kvinnor säger också att de troligtvis hade blivit riktiga hönsmammor om de valt föräldraskap. Ordvalet är intressant eftersom att vara hönsmamma inte enbart är negativt. Det bygger i grund och botten på ett stort ansvarstagande, men dessutom på att man är alltför orolig. Informanterna har i flera fall föreställt sig själva som

157 kristina engwall 8. barns plats i barnfrias liv föräldrar och funderat på barnuppfostran och föräldraskap. Det skulle eventuellt kunna tolkas som tveksamhet och tvivel om barnfriheten, men reflektionerna om föräldraskap och hur de själva skulle vara som föräldrar tycks ha kommit efter beslutet att vara barnfri. Att vara barnfri har varit självklart för de flesta, och tankarna om föräldraskap har dykt upp i andra sammanhang, såsom diskussioner med vänner, samhällelig debatt och så vidare. Det kan i stället tolkas som en strategi i argumentationen för barnfrihet att framhålla att man troligtvis skulle vara en lika bra förälder som vem som helst. Därmed signalerar de barnfria att deras barnfrihet grundar sig på att inte vilja och inte på tvivel avseende föräldrakompetens. Familjepolitik Vi lämnar nu de barnfrias relationer till barn i sin nära omgivning för att i stället gå över till familjepolitik. Sverige vill gärna utmärka sig som ett barnvänligt samhälle. 3 Det ska vara möjligt att kombinera föräldraskap med yrkesarbete. Det innebär i sin tur att mycket resurser läggs på barn och barnfamiljer. Med ett instrumentellt synsätt kan man hävda att det lönar sig att satsa ekonomiskt på barn för att de sedan ska växa upp till goda, välutbildade medborgare som tar ansvar för samhället. Man kan också säga att samtliga samhällsmedlemmar har nytta av satsningar på barn eftersom barnen i framtiden kommer att vara de nya skattebetalarna och den nya arbetskraften. ( För en diskussion om detta synsätt se Lister ) I diskussioner om barn och kostnader tillkommer också frågan om hur kostnaderna fördelas mellan dem som har barn och dem som inte har barn. Argument som har förts 3 Se t ex titeln Ds 2001:57 Barnafödandet i fokus. Från familjepolitik till ett barnvänligt samhälle. Stockholm: Fritzes. fram för ett gemensamt ansvar för att dela på kostnaderna för barn mellan föräldrar och icke-föräldrar är att det kan ses som ett uttryck för solidaritet, att barnfattigdom ska hållas nere och att det ska finnas möjligheter för föräldrar att ägna tid åt barn och inte bara åt arbete. Andra argument är att föräldrar ska kompenseras för de extra kostnader barn medför och att förbättringar av barns överlevnadschanser gynnar samhället i stort ( Bennett 2006 ). Men skattefinansierade reformer riktade till barnfamiljer väcker frågor om fördelningspolitik. Å ena sidan finansierar barnfria andra barns uppväxt, vilket några tolkar som ett stöd och en subventionering av en speciell livsstil. Å andra sidan växer dessa barn upp och bidrar till de barnfrias välfärd som äldre, vilket skulle kunna tolkas som att de barnfria faktiskt är free riders och profiterar på andras investeringar ( Scheiwe 2003 ). Diskussioner om detta går i första hand att följa på internet, och de verkar vara betydligt oftare förekommande i USA än i Skandinavien ( se kapitel 4 Peterson och Fjell ). I Sverige tycks det finnas en acceptans av den fördelningspolitik som råder mellan familjer med barn och utan barn. Viljan att som barnfri bidra till barnen i samhället kan kanske delvis förklaras av en lång tradition i Sverige av att dela på kostnaderna för barn. Ingrid Söderlind ( 2005 ) har i en studie visat att flera stora statliga utredningar diskuterat just kostnaderna för barn och hur de ska fördelas mellan föräldrar och samhälle samt mellan dem utan barn och dem med barn. Dessa utredningar har gjorts med jämna mellanrum från 1950-talet och framåt. Under och 70-talen betonar utredarna att det är alla vuxnas ansvar att bidra ekonomiskt till barnen. Under och 2000-talet betonas föräldrarnas ekonomiska ansvar något mer. Under 1990-talet producerades ingen utredning med fokus på barnfamiljernas ekonomi, vilket är anmärkningsvärt eftersom

158 kristina engwall 8. barns plats i barnfrias liv just barnfamiljerna drabbades av 1990-talets ekonomiska neddragningar och konsekvenser av arbetslösheten. Också i en studie från Storbritannien visar barnfria sitt stöd för skattesystemet. De pekade särskilt ut utbildning som ett viktigt område att bidra till. Däremot ställde de sig mer skeptiska till att stödja fattiga familjer eller familjer med många barn. I dessa fall tyckte de att föräldrarna visat sig oansvariga ( McAllister och Clarke 1998: ). Hos de svenska barnfria kvinnor och män jag samtalat med är det tydligt att välfärdspolitiken och familjepolitiken är väl förankrad. Någon menar att skatterna i Sverige över lag är för höga och för många, men i och med att vi har det system vi har så kan de acceptera också att betala skatt till barnen ( intervju 1 och 2 ). En kvinna som varit inne på en del av barnfridiskussionerna på internet menar att hon inte stör sig på skattesystemet: när jag var med i de här amerikanska eller engelska chattgrupperna att det var någonting som folk var väldigt upprörda över. Att åh, jag ska betala skatt och Fast jag tycker so what?, det är mina syskonbarn som jag betalar skatt för. Det är de som kommer att jobba på långvården när jag hamnar där, som jag ska betala skatt för. Andra människor betalar skatt för min utbildning till exempel. ( intervju nr 9 ) Det finns stor förståelse och respekt för de ekonomiska uppoffringar och det sociala engagemang som föräldrar lägger ned på sina barn, och det finns en stor acceptans för att bidra till barnfamiljerna via skatten. Flera av informanterna säger också att det kostar att ha barn och att barnbidraget inte täcker kostnaderna ( intervju nr 1 man, nr 4 ). En av kvinnorna menar att hon gärna betalar skatt till andras barn för att det kommer henne till godo senare som något slags förskotts- betalning. Däremot är hon kritisk till att hon ses som en free rider eller gratispassagerare ( se kapitel 10 Jensen ). Det jag inte accepterar är att jag anses som tärande bara för att jag inte har skaffat barn. [ ] Jag har väl aldrig varit utsatt för nån som personligen har sagt till mig att jag var en jävla parasit, men jag vet att den uppfattningen förekommer. Det ser man i olika diskussionsforum och så vidare att man är en parasit om man inte skaffar barn för att alla måste hjälpa till och så vidare. Det tycker jag är fel. Därför att det jag gör i stället är att jag arbetar och har då lyckats att skaffa mig en utbildning, jag har skaffat mig ett jobb, ett välbetalt jobb, där jag betalar bra mycket mer skatt än de flesta och det tycker jag är mitt bidrag till samhället. ( intervju nr 1 ) En av männen kan inte heller förstå resonemangen om att barnfria inte bidrar till samhället: Jag läste någon blogg på internet här om folk som Det var någon som var riktigt upprörd, förbannad, på folk som inte skaffade barn och tyckte att vi bara sög ut det gottigaste av samhället och inte bidrog med någonting alls överhuvudtaget. [ ] Så ser väl inte jag det. Jag ser det tvärtom. Vi kostar ingenting. Vi betalar bara skatt ( intervju man nr 2 ). Flera talar om att de är höginkomsttagare. Genom att understryka sina höga inkomster som således också genererar mycket skatt motsätter de sig extra mycket att betraktas som tärande ( intervju nr 4 och 5 man ). En av de äldre kvinnorna avviker något från de andra som intervjuas. Hon har tidigare under sitt liv varit kritisk till det ekonomiska stöd som barnfamiljer fått. Samtidigt

159 kristina engwall 8. barns plats i barnfrias liv har hon under flera år levt i USA, och hon tycker inte heller att den politiken fungerar bra. Som pensionär har hon ändrat uppfattning eftersom hon nu ser sig själv som bidragstagare, och hon tycker att hon får revansch och får igen av de pengar hon tidigare betalat in ( intervju nr 5 ). En kvinna för fram att hon saknar en diskussion om de bidrag som ges till föräldrar, även i politiken. Hon reagerar också mot att det är accepterat att trixa med föräldradagarna så att de räcker så länge som möjligt, samtidigt som folk rynkar på näsan och fnyser åt a-kassan eller socialbidrag. Generellt sett tycker hon att föräldrar borde kunna bidra mer till sina barns uppväxt, även om hon också anser att samhället bör bidra ( intervju nr 3 ). Flera av informanterna menar att det är orimligt att kräva att föräldrarna själva ska betala för till exempel skolgång. De ser också ett värde i att det finns ett gemensamt samhälleligt ansvar för barn. Någon kallar det för solidaritet, andra betonar vikten av ett barnperspektiv i vårt samhälle ( intervju nr 4, 6, 8 ). Medvetenheten om barn som kommande skattebetalare och arbetstagare finns bland de barnfria, och därmed fyller skatteinbetalningar en självklar funktion. Den kritik som finns mot familjepolitiken gäller huvudsakligen inte skatten utan i stället de arbetstidsregleringar som gäller föräldrar. Det kan röra sig om rätten att arbeta deltid då barnen är under sju år. Några frågar sig varför den rätten ska vara begränsad till småbarnsföräldrar. Man kan ha helt andra anledningar och vilja gå ner i arbetstid och som det här är det Nacka som har eller håller på att införa det här med att man ska få pengar för att vara hemma med sina egna barn Det kan jag tycka såhär ja det är väl i och för sig bra Men då måste man också kunna få pengar för att vara hemma och renovera sitt hus eller skriva en roman eller liksom vad det nu är man vill göra. ( intervju nr 2 ) Flera av informanterna konstaterar också att de i arbetslivet får fler frågor om att arbeta obekväm arbetstid och sämre möjligheter att välja semester än föräldrar. Men detta stör dem inte då de menar att de inte har lika många förpliktelser och att de därför kan arbeta extra vid behov på ett annat sätt än de som har barn. Genom att vara flexibla med arbetstider och semester kan de också få andra förmåner såsom ob-tillägg och extra ledig tid. De upplever det som ett val att ställa upp eller inte. Ingen känner sig diskriminerad i relation till föräldrar ( intervju nr 5 och 9 ). Jämfört med de hätska diskussioner som förekommit på internet, särskilt i USA där barnfria inte vill finansiera andras barn och där föräldrar anklagar barnfria för att parasitera på samhället, verkar den svenska familjepolitiken och skatterna vara en marginell fråga för de barnfria. Familjepolitiken tycks vara väl etablerad och ej ifrågasatt, även om en del efterlyser en diskussion om hur dessa resurser används. Flera nämner att pensionärer är en kategori som skulle behöva få bättre resurser ( intervju nr 2 man och nr 1 ). Barn är lika med småbarn Hittills har tre olika områden som berör barns plats i barnfrias liv diskuterats. En fråga som uppstår är vilka barn de barnfria egentligen talar om. I diskussionerna med barnfria om barn och barns plats ligger fokus ofta på små barn. Oavsett om det gäller frågor om barn på restauranger, om vänners barn eller om för- och nackdelar med att inte ha barn är det de små barnen man refererar till. Barn är mer okej som tonåringar än som småbarn ju äldre desto bättre. Det är små barn som skriker, springer och stojar. På samma sätt besvarar barnfria frågan om de kan tänka sig en

160 kristina engwall 8. barns plats i barnfrias liv partner med barn. En partner med småbarn är otänkbart, men en partner med något äldre tonåringar kan möjligtvis accepteras. Även de äldre informanterna kan beröra småbarnsaspekten genom att hänvisa till hur deras jämnåriga vänner kan ha problem med sina små barnbarn. De talar om mor- och farföräldrar som tvingas ställa upp som barnvakter i tid och otid ( intervju nr 6 ). Frågan om barn eller inte bland de barnfria tycks oftast handla om barn som ålderskategori, mer sällan om barn i relationen förälder-barn där barnen faktiskt kan vara vuxna. I viss utsträckning är det självklart att barn är en ålderskategori: barn är mellan 0 och 18 år, sedan blir de vuxna. Samtidigt finns också begreppet barn i ett generationsperspektiv, där vi alla är barn till våra föräldrar. I ett livsperspektiv är barndomen en relativt kort period av livet. De flesta föräldrar har en längre vuxenrelation till sina barn än en småbarnsrelation. Den vuxna relationen mellan barn och förälder berörs mycket sällan i intervjuerna. En av mina informanter lyfter dock fram den i en diskussion om att barn, oavsett ålder, skapar naturliga tillfällen att träffa nya människor. Yngre barn ger föräldrarna kontakter med andra föräldrar, vuxna barn ger nya kontakter i en släkt då de bildar familj. Som singel och barnfri faller alla möjligheter att skapa nya kontakter på henne själv, argumenterar den här kvinnan ( intervju nr 7, jfr även Dykstra och Hagestad 2007 ). En annan kvinna säger: Alltså de enda gångerna som man kan känna något sådant där litet sug [efter barn] det är när man ser sådana här föräldrar som har väldigt bra kontakt med barn och så. Då kan man tänka tänk om? ( intervju nr 6 ). En man konstaterar lakoniskt att barn faktiskt växer upp. Han har själv varit mycket rak i sin kommunikation med andra och har sagt åt vänner med små och stökiga barn att vännerna är välkomna till honom utan barn. Men han lägger till att det är roligt att se hur de här stojiga barnen sedan växer upp: då blir de ju väldigt lugna och sansade ( intervju nr 3 man ). Frågan om vuxna barn berörs annars vid två tillfällen i intervjuerna. Det ena är i samband med det argument som barnfria ofta möter att de riskerar bli ensamma som åldringar. Det andra är vid samtal om vem som kommer att ärva dem. I det första fallet säger alla att vuxna barn inte är någon garanti för att man blir mindre isolerad som gammal. De flesta nämner exempel på äldre personer som trots sitt föräldraskap inte får besök av barnen ( intervju nr 1 man ). I det andra fallet är det den äldre generationen av informanterna som börjat fundera över vem som ska ärva dem, och några har också skrivit testamente. Eftersom de inte har biologiska barn finns ingen självklar arvinge ( intervju nr 5 ). Den biologiska barnfriheten Omgivningens förväntningar på i synnerhet de yngre kvinnorna att skaffa barn är tydliga bland mina informanter, liksom i andra studier. De bör skaffa egna biologiska barn. Samtidigt lever vi i ett samhälle där de ombildade familjerna är många och möjligheterna att träffa en partner som redan har barn är stora. Men att leva med andras barn värderas uppenbarligen inte på samma sätt som att leva med biologiska barn. I svensk lagstiftning understryks också det biologiska släktskapet. Det är till barnets biologiska föräldrar som lagen knyter rättigheter och skyldigheter ( Singer 2002 ). Det biologiska föräldraskapet är också för evigt, trots att barnet kanske tappar kontakten med någon av föräldrarna. Att vara barnfri innebär således att man inte har biologiska barn det är en självklar utgångspunkt i forskning och

161 kristina engwall 8. barns plats i barnfrias liv debatt om frivillig barnlöshet. 4 Den biologiska relationen tycks rent generellt vara viktig att framhålla i vår tid. En sådan skillnad mellan egna och andras barn gör det också möjligt att kalla sig frivilligt barnlös fastän man lever tillsammans med en partner som har barn. I en annan studie som jag tidigare gjort om singlar svarade några barnfria singelkvinnor att de inte ville ha barn. Däremot kunde de tänka sig att träffa män som redan hade barn eftersom de oroade sig för att deras barnfrihet skulle ställa till problem i det nya förhållandet. De var rädda för att utsättas för påtryckningar om att skaffa barn av mannen om han inte redan var pappa. Dessa svar visar på självklarheten i att nya förhållanden resulterar i barn, men också på att kvinnorna fortsatte att se sig själva som barnfria trots partnerns barn ( Engwall 2005 ). Av de informanter i den här studien som i dag har partners med barn har ingen levt tillsammans med barnen. I ett fall lever paret som särbos, i ett annat har barnen bott hos den andra föräldern ( intervju nr 5 och 8 ). Några har såsom framgick tidigare levt tillsammans med en partner med barn. Den kvinna som vi tidigare mötte och som hade levt i ett längre förhållande med barn där hon tog ett visst ansvar för barnen men inte såg sig som extra-mamma berättar att det var under denna period som hon kunde känna en tvekan inför sin barnfrihet. Det var under den här tiden hon funderade på om hon kanske trots allt skulle skaffa barn. Hon berättar att hennes känslor för barn egentligen inte förändrades, utan tanken om att bli mamma var snarare kopplad till att hon ville få samma status som barnens mamma. Hon upplevde att hon inte fick ett tillräckligt erkännande av omgivningen som ny sambo: en vilja hos mig, alltså att få en del av honom. Vad ska jag säga, att komma på samma nivå som hans före detta fru på något sätt ( intervju nr 3 ). Hon tolkade situationen som att hennes roll i familjen skulle stärkas om de fick ett gemensamt barn. Det biologiska föräldraskapet skulle ge henne en annan plats i familjen och i omgivningens ögon ( Letherby 2002:17 ). Utgångspunkten i den biologiska relationen mellan barn och förälder kan tyckas självklar, men den kan också ifrågasättas utifrån den verklighet vi lever i i dag. Familjebegreppet har vidgats från att bara omfatta den biologiska kärnfamiljen till en acceptans för allt fler av de olika familjekonstellationer som finns och där biologin inte knyter samman familjer. 5 Plastmammor, bonuspappor, medföräldrar och så vidare är viktiga i många familjer och visar på andra sätt att vara förälder. Detta gäller även de familjer där föräldrarna är samkönade och där den biologiska relationen är underordnad de sociala relationerna ( Zetterqvist Nelson 2007: ). De nya möjligheter som reproduktionsteknologin erbjuder påverkar också våra attityder till släktskap. Å ena sidan spränger den gränserna för föräldraskap, till exempel när ensamstående kvinnor eller lesbiska par insemineras och spermadonatorn är anonym. Å andra sidan understryks det biologiska släktbandet då möjligheterna till genetiskt släktskap ökar genom fertilitetsbehandlingar. I dag är det fullt möjligt att via mikroskop följa själva befruktningstillfället när medicinsk teknik används ( Åkesson 2001, Lundin 1996 ). Lynn Åkesson ( 2001: ) hävdar att den stora betydelse som vi tillmäter det biologiska släktskapet i dag är ny i ett historiskt perspektiv. Hon beskriver hur det sociala släktskapet tidigare hade mycket större betydelse. Lag- 4 Det biologiska föräldraskapet är inte viktigt vid adoption. Där ersätts det av ett starkt juridiskt band mellan adoptivbarn och adoptivförälder där föräldern också har en stark önskan om att vara förälder. 5 I detta sammanhang är det också intressant att diskutera social barnlöshet, d v s de föräldrar som har biologiska barn men som inte träffar sina barn. Se Jensens kapitel i denna antologi

162 kristina engwall 8. barns plats i barnfrias liv stiftningen förbjöd till exempel under 1800-talet sexuella relationer med svägerska eller svåger eftersom det sociala släktskapet ansågs lika viktigt som det biologiska. I det svenska språket kan också begrepp som moster eller faster gälla såväl fars eller mors syster som en morbrors ingifta hustru. Åkesson ( 2001: 133 ) menar att dagens individualism delvis bygger på att vi ses som biologiska varelser där individualitet och variation uppstår genom att två biologiska varelser förenas. Socialhistoriker från England har också diskuterat den historiska utvecklingen av familjen. De nämner västvärldens fokus på individualism, samtidigt som det finns ett behov av att vi alla ska placeras in i släktnätverk. Paradoxalt nog är släktskapet viktigt trots att det inte alls har med individualism att göra, eftersom vi tillhör en släkt oavsett våra prestationer ( Davidoff, Doolittle, Fink, Holden 1999: 80 ). Anthony Giddens har beskrivit förändringar i våra relationer där vänskap och parrelationer alltmer bygger på vad han kallar det rena förhållandet. Det är inte längre släktskap eller ekonomiska relationer som knyter samman människor, utan man stannar så länge man får ut något av förhållandet. Margareta Bäck-Wiklund och Birgitta Bergsten ( 1997: 34 ) påpekar att det reflexiva förhållningssätt, som Giddens beskriver kräver en öppen dialog mellan parterna. Men samtidigt som de öppna relationerna framstår som jämlika relationer så tycks de leda till att människor får svårare att bygga långvariga och stabila relationer. I sin diskussion gör dock Giddens ( 1997: ) ett undantag för biologiska barn. I det fallet är släktskapet viktigare än ömsesidigheten i relationen. Han skriver att relationen föräldrar barn utgör ett specialfall på grund av maktobalansen mellan förälder och barn samt socialisationsprocessens starka ställning. Men han hävdar också att ju äldre barnet blir, desto mer övergår även denna relation till att präglas av det rena förhållandet. En fördjupad relation mellan det vuxna barnet och dess förälder präglas också av ett rent förhållande, eftersom i de fall som detta inte sker finns ingen fördjupad relation. Han påstår också att när en vuxen blir styvförälder till ett äldre barn får kontakten redan från början karaktären av ett rent förhållande. Giddens ( 1997: 23 ) snuddar vid de nya styvfamiljerna och ändrade familjeformer, men han diskuterar egentligen inte alla dessa nya familjerelationer. Utifrån mina samtal med barnfria menar jag att det kan finnas ett utrymme att skapa ett rent förhållande till styvbarn, men att det likväl kan bli fråga om en tämligen sparsam kontakt ( t ex intervju nr 5 ). I den bästa av världar bör kanske relationen mellan styvförälder och styvbarn bygga på det rena förhållandet, men vi kan också se att denna relation präglas av plikt och skyldigheter. Utifrån svenska förhållanden kan också diskuteras vad de senaste decenniernas förändrade syn på i synnerhet pappornas roll kan betyda för nuvarande fokus på den biologiska relationen. För mäns del har den biologiska relationen till barnen varit viktig för samhället eftersom den också medfört ett ekonomiskt ansvar. I dag är rättsliga plikter och förmåner fortfarande kopplade till den biologiska pappan, men samhället förväntar sig dessutom ett aktivt deltagande i barnets vardag. Gemensam vårdnad är det vanligaste resultatet vid separationer och indikerar att pappor förväntas ta både ekonomiskt och omsorgsmässigt ansvar för sina barn ( Bergman och Hobson 2002 ). Med andra ord förväntas alla barn ha både en närvarande pappa och mamma, även om det inte är så i praktiken. Dessa förväntningar kan medföra att man som barnfri kan fortsätta se sig som barnfri även om man lever med en partner med barn, eller att man som förälder söker en ny partner inte en ny förälder till ens barn. I dessa diskussioner behåller

163 kristina engwall 8. barns plats i barnfrias liv den biologiska relationen sitt övertag, medan de som lever i ett socialt föräldraskap har en mycket svag juridisk eller formell position ( Singer 2002 samt Bergman och Hobson 2002 ). Det biologiska föräldraskapets överordning syns också i samarbetssamtal mellan föräldrar som inte kommer överens om barnets vårdnad vid skilsmässa, enligt Margareta Hydén ( 2001: 123 ). I dessa samtal ses nya partners i huvudsak som problem, sällan som resurser. Föräldrarna agerar utifrån sitt biologiska föräldraskap i egenskap av boende- eller umgängesförälder. En annan bidragande förklaring till varför det biologiska föräldraskapet har så stor betydelse skulle kunna vara att vi lever i en tid med många separationer. Kärleksrelationer hotas av uppbrott det rena förhållandet förutsätter att man bara stannar så länge relationen ger något. Med en sådan ovisshet kan det vara tryggt med något slags varaktiga relationer såsom den biologiska relationen till ett barn ( Beck 1998: 195 ). Margareta Hydén ( 2001: 117 ) skriver att det i dag är accepterat att ha en eller flera före detta i fråga om partners. Däremot är det inte moraliskt accepterat att ha före detta barn. Kanske är det detta som några av de barnfria kallar för egoism hos föräldrar ( intervju nr 1 ): behovet av att säkra sina relationer genom biologiska släktskapsband? Barns plats i barnfrias liv Det här kapitlet har handlat om barnfrias relationer till barn. Bland informanterna finns såväl de som störs mycket av barn på restauranger, bussar och tåg som de som roas av att se barn i dessa miljöer. Vi möter dem som aktivt deltar i syskons eller vänners barns uppväxt och dem som inte har speciella relationer till barn. Just i mitt urval av informanter tycks de äldre kvinnorna ha fler betydelsefulla relationer till barn än de yngre kvinnorna och männen, vilket kan bero på att de faktiskt har levt längre och har haft mer tid att skapa goda relationer. Något som förenar informanterna är acceptansen för den familjepolitik som förs i Sverige. Det finns förståelse för den tid, det engagemang och de kostnader som barn medför. Acceptansen och förståelsen betyder inte att informanterna är okritiska, men kritiken gäller omfattningen av rättigheter och barncentreringen, inte tanken att alla bör bidra till samhällets barn. De barnfrias åsikter om samtidens krav på det goda föräldraskapet där kraven ställs ganska högt påminner om hur föräldrar ser på samma fråga. 6 Deras beslut om barnfrihet är fattade i samma tidsanda och diskurs som andra beslutat sig för att bli föräldrar. Det är inte så att de har några avvikande föreställningar om vad ett föräldraskap innefattar i jämförelse med föräldrar. Det finns en enighet om hur en god förälder bör vara, men de barnfria kan också framföra kritik mot föräldrar och att de är alltför barnorienterade ( intervju nr 1 och 2 ). När de barnfria talar om barn visar det sig att de ofta refererar till små barn, och problem är ofta kopplade till små barns lek, skrik och behov av ständig tillsyn. I intervjuerna framträder också synen att egna barn är detsamma som biologiska barn. Informanternas barnfrihet är konstruerad utifrån en sådan syn. Deras liv tillsammans med en partner med barn eller tanken på att träffa en ny partner med barn påverkar inte deras syn på sig själva som barnfria. De kommer att vara och förbli barnfria därför att de inte tänker skaffa biologiska barn. 6 Föräldrars krav på sitt föräldraskap framkommer till exempel i genomgången av tidskriften Vi föräldrar

164 kristina engwall 8. barns plats i barnfrias liv Referenser Beck, Ulrich ( 1998 ) Risksamhället. På väg mot en annan modernitet. Göteborg: Daidalos. Bennett, Fran ( 2006 ) Paying for children: current issues and implications of policy debates i Jane Lewis ( red. ) Children, changing families and welfare states. Cheltenham: Edward Elgar. Bergman, Helena och Hobson, Barbara ( 2002 ) Compulsory fatherhood: the coding of fatherhood in the Swedish welfare state i Barbara Hobson ( red. ) Making men into fathers. Men, masculinities and the social policies of fatherhood. Cambridge: University Press. Bäck Wiklund, Margareta och Bergsten, Birgitta ( 1997 ) Det moderna föräldraskapet. En studie av familj och kön i förändring. Stockholm: Natur och kultur. Davidoff, Leonore, Doolittle, Megan, Fink, Janet, Holden, Katherine ( 1999 ) The family story. Blood, contact and intimacy London: Longman. Ds 2001:57 Barnafödandet i fokus. Från familjepolitik till ett barnvänligt samhälle. Stockholm: Fritzes. Dykstra, Pearl A och Hagestad, Gunhild O ( 2007 ) Roads less taken: developing a nuanced view of older adults without children. Journal of family issues, vol. 29, no. 10: Engwall, Kristina ( 2005 ) Drömmen om den rätta. Från singel till förälder. Stockholm: Institutet för Framtidsstudier. Fjell, Tove Ingebjørg ( 2008 ) Å si nei til meningen med livet? En kulturvitenskapelig analyse av barnfrihet. Trondheim: Tapir Akademisk Forlag. Giddens, Anthony ( 1997 ) Modernitet och självidentitet. Självet och samhället i den senmoderna epoken. Göteborg: Daidalos. Hydén, Margareta ( 2001 ) Det är barnens trygghet som gäller om föräldrarelationen efter skilsmässan i Margareta Bäck-Wiklund och Tommy Lundström ( red. ) Barns vardag i det senmoderna samhället. Stockholm: Natur och kultur. Letherby, Gayle ( 2002 ) Childless and bereft? Stereotypes and realities in relation to voluntary and involuntary childlessness and womanhood. Sociological inquiry, vol. 72, no. 1: Lister, Ruth ( 2006 ) An agenda for children: investing in the future or promoting well-being in the present? i Jane Lewis ( red. ) Children, changing families, and welfare states. Northampton Mass.: Edward Elgar Pub. Lundin, Susanne ( 1996 ) Power over the body i Susanne Lundin och Lynn Åkesson ( red. ) Bodytime. On the interaction of body, identity and society. Lund: Lund University Press. McAllister, Fiona och Clarke, Lynda ( 1998 ) Choosing childlessness. London: Family Policy Studies Centre. Morell, Carolyn ( 1994 ) Unwomanly conduct. The challenges of intentional childlessness. New York: Routledge. Morell, Carolyn ( 2000 ) Saying no. Women s experiences with reproductive refusal. Feminism and Psychology, vol. 10, no. 3: Petersen, Marsanna ( 2006 ) Nära, aktiva, engagerade. En etnologisk studie av bilder av föräldraskap i tidningen Vi Föräldrar. Opublicerad c-uppsats, Etnologiska institutionen vid Lunds universitet. Qvortrup, Jens ( 2000 ) Macroanalysis of childhood i Pia Christensen och Allison James ( red. ) Research with children. Perspectives and practices. London: Falmer Press. Singer, Anna ( 2002 ) Framtidens föräldraskap i Ingrid Söderlind ( red. ) Uppväxt, familjeformer och barns bästa. Om familjeliv som offentlig angelägenhet och vardaglig praktik. Stockholm: Institutet för Framtidsstudier. Scheiwe, Kirsten ( 2003 ) Caring and paying for children and gender inequalities: Institutional configurations in comparative perspective. Journal of family history, vol. 28, no. 1: Söderlind, Ingrid ( 2005 ) Barnen i SOU i Söderlind, Ingrid och Engwall, Kristina.,Var kommer barnen in? Barn i politik, vetenskap och dagspress. Stockholm: Institutet för Framtidsstudier. Taylor, Erin N. Taylor ( 2003 ) Throwing the baby out with the bathwater: childfree advocates and the rethoric of choice

165 kristina engwall 8. barns plats i barnfrias liv Women and Politics, vol. 24, no. 4: Tjörnhöj-Thomsen, Tine ( 2007 ) Barnlöses billder af rigtige familier i Lene Andersen och Palle Ove Christiansen ( red. ) En rigtig familie. Mellem nye og gamle idealer. Köpenhamn: C. A. Reitzels forlag. Vi föräldrar ( 1969,1970, 1972, 1975, 1977, 1979, 1980, 1990, 2000, 2002 och 2004 ). Zetterqvist Nelson, Karin ( 2007 ) Mot alla odds. Regnbågsföräldrars berättelser om att bilda familj och få barn. Malmö: Liber. Åkesson, Lynn ( 2001 ) Bound by blood? New meanings of kinship and individuality in discourses of genetic counselling i Linda Stone ( red. ) New directions in anthropological kinship. New York: Rowman och Littlefield Publishers

166 9. barnfria män i sverige 9. Barnfria män i Sverige Kristina Engwall Har du barn? Nej, inte vad jag känner till Skämten är många om män som inte så noga vet om de har barn överhuvudtaget eller hur många barn de eventuellt har. Okunskapen om antalet barn går bara att raljera om när det gäller män, att ställa samma fråga till kvinnor vore absurt i de här fallen spelar de biologiska skillnaderna en roll när det gäller kvinnor och män. Men skämten handlar inte bara om det faktum att mäns insats vid en graviditet är mycket kort i jämförelse med kvinnan som är gravid i nio månader. De bygger också implicit på föreställningar om en starkare sexualdrift hos män och ett antagande om en manlig drift att vilja sprida sina gener vitt och brett. Ett sådant sociobiologiskt perspektiv anses kunna förklara och kanske till och med legitimera mäns okunskap om hur många barn de har ( Kaplan och Rogers 1992: 212 ). Men osäkerheten om hur många barn män har eller hur många fler barn de eventuellt kommer att få har inte bara lett till skämt och jargong, utan också fått konsekvenser för forskning om faderskap och barnafödande. Den tydligare kopplingen mellan mödrar och barn har bidragit till att fokus i stället har hamnat på kvinnor som med säkerhet vet

167 kristina engwall 9. barnfria män i sverige hur många barn de fött och som efter klimakteriet inte får fler barn. Dessutom har män inte ansetts vara lika intressanta i forskning om barnafödande och familjebildning eftersom kvinnor varit de främsta omsorgsgivarna till barn ( Forste 2002: 579 ). Attityder som knyter barn till en kvinnosfär medför också att kvinnors barnlöshet får ett större utrymme i forskningen än mäns barnlöshet. Men frånvaron av forskning om mäns barnlöshet är märklig av flera skäl. Faktum är att i de allra flesta västländer är andelen barnlösa män högre än andelen barnlösa kvinnor. Även som kategori skiljer sig barnlösa män från barnlösa kvinnor. De barnlösa männen finns i högre utsträckning i glesbygd, till skillnad från de barnlösa kvinnorna som återfinns i storstadsregioner. Den högsta andelen barnlösa män finns bland dem med låg utbildning ( se kapitel 2 Persson ). I ett internationellt perspektiv har Sverige en låg andel barnlösa män bland dem med hög utbildning ( Olah och Bernhardt 2008: ). Detta skiljer svenska män från en internationell trend där män med hög utbildning inte skaffar barn eller ingår äktenskap. I USA tycks exempelvis högutbildade män undvika både äktenskap och faderskap ( Olah, Bernhardt och Goldscheider 2002: 52 ). Vissa forskare menar att det framträtt ett nytt manlighetsideal i bland annat USA där singelmän utan barn med bra arbeten och mycket höga inkomster kan utskiljas som kategori ( Bernhardt och Goldscheider 2001 ). De konstruerar sin manlighet på den globala arbetsmarknaden med dess behov av flexibilitet och där en karriär bygger på geografisk rörlighet och självständighet. Robert Connell ( 1998: ) har gett en sådan manlighet namnet transnational business masculinity. Ulrich Beck ( 1998:193 ) hävdar ett framtidsscenario där alla måste vara självständiga och stå till marknadens förfogande för att kunna trygga sin ekonomi. [ ] Alltså är det slutgiltiga marknadssamhället också ett barnlöst samhälle såvida barnen inte växer upp hos rörliga, ensamstående mammor eller pappor. Dessa män åtnjuter hög status inom ett slags manlighetshierarki trots eller kanske tack vare frånvaron av familj. Avsaknaden av män i demografisk forskning om familjebildning har dock uppmärksammats under senare år, och intresset för män och föräldraskap har ökat. Männens frånvaro ses numera som en viktig pusselbit i sökandet efter förklaringar till förändringarna inom fertilitetsmönstrena ( Greene och Biddlecom 2000 ). Ett argument är att kvinnor och män med liknande utbildningsmässig och ekonomisk bakgrund tycks följa olika vägar till föräldraskap, ett annat att barn tycks påverka livet olika för kvinnor och män. Ytterligare en viktig anledning är att relationerna mellan män och barn faktiskt förändrats mer de senare åren än relationerna mellan kvinnor och barn ( Olah, Bernhardt och Goldscheider 2002: 25 ). An-Magritt Jensen diskuterar i nästa kapitel hur vissa män knyts allt närmare barn och blir närvarande och engagerade fäder, medan andra män tycks stå allt längre bort från barn antingen genom att aldrig bli fäder eller genom dålig kontakt med sina biologiska barn på grund av separation från mamman. I det här kapitlet möter vi svenska män och deras berättelser om sin barnfrihet. Kapitlet inleds med männens förklaringar till sin barnfrihet. Varför väljer de barnfrihet och hur beskriver de detta? Vilka motiv har de? Därefter följer männens reflektioner om biologins betydelse. Hur ställer de sig till tankefigurer om manliga drifter att föröka sig? Slutligen diskuteras vilket utrymme barnfriheten tar i deras vardag. Vilken roll spelar barnfriheten i deras liv? Barnfrihet tycks ha en annorlunda betydelse i de barnfria männens liv än i de barnfria kvinnornas

168 kristina engwall De svenska barnfria männen Kapitlet bygger på intervjuer med sex svenska män som är frivilligt barnlösa. Fem av männen är mellan trettio och fyrtio år och är samboende med kvinnor. De bor alla i storstäder, är yrkesverksamma och tycks trivas med sina arbeten. Den sjätte mannen är drygt femtio år och lever i registrerat partnerskap. Jag har kommit i kontakt med männen genom bekantas bekanta. Tre av männen umgås i samma kretsar på grund av sitt arbete. De tre andra männen har inga kontaktytor mellan sig. Jag har träffat alla utom en man, som jag gjorde en telefonintervju med. 1 Dessa sex mäns utsagor diskuteras många gånger i relation till de intervjuer med nio heterosexuella svenska barnfria kvinnor som jag också gjort. Eftersom det finns så lite forskning om barnfria män är det värdefullt att relatera de barnfria männen som kategori till barnfria kvinnor som kategori. Samtidigt vill jag understryka att skillnaderna och likheterna mellan olika informanter inte behöver bero på könstillhörighet det är troligt att andra faktorer såsom ålder eller sexuell läggning kan spela en lika viktig roll i synen på och erfarenheterna av barnfrihet. Kön är endast en av flera faktorer som kan påverka motiv, praktik och erfarenheter av barnfrihet. Motiv och beslut Hur förklarar männen sin barnfrihet? Varför lever de ett barnfritt liv och hur växte beslutet fram? De barnfria männen hävdar att de aldrig fattat ett aktivt beslut vid ett speciellt tillfälle. De beskriver det mer som att frågan att skaffa barn aldrig varit aktuell, och att de vid närmare eftertanke inte heller kan se att den kommer att bli aktuell i deras liv. De föredrar det liv de lever med Veevers ( 1973 ) distinktion 1 Samtliga intervjuer spelades in och transkriberades. 9. barnfria män i sverige skulle de här männen kunna kallas uppskjutare. Männen har inga självklara svar på frågan om varför de vill vara barnfria. En man uppger att han har en svår allergi som med största sannolikhet skulle överföras till ett eventuellt biologiskt barn ( man nr 5 ). Han ser detta som en bidragande orsak till sin barnfrihet, men samtidigt lever han ett bra liv trots sina allergier, och det är inte funktionsnedsättningen som är det främsta skälet till hans beslut. Männens motiv tycks snarare vara att deras liv fungerar bra som de är och att de vill ha frihet att kunna göra andra saker. Det finns en stor medvetenhet om det ansvar ett barn kräver, om den tid och den tillsyn som barn behöver och att barn många gånger medför att föräldrar prioriterar bort egen tid. Ett sådant liv är inte eftersträvansvärt för dem. Synen på föräldraskap som tidskrävande och som en risk för att egen tid försvinner överensstämmer med annan forskning som påtalar att barnfria gärna tar till sig beskrivningar av föräldraskap som uppoffrande. Barnfria framställer hellre föräldraskapets vedermödor än föräldraskapets fördelar ( Marshall 1993 ). En man menar att ett barn i hans liv skulle medföra att han behöver ompröva så mycket ( man nr 5 ). En annan man anser att det barnfria livet ger honom möjligheter att: lära sig saker, utvecklas personligen tillsammans med andra, finna nya ingångar. [ ] Men bara en sådan sak att två år med lite kvällskurser av någon privatlärare så kommer jag faktiskt att prata italienska. Det kanske inte händer om man har barn. Eller vill jag lära mig att spela piano så kan jag göra det. Vill jag flytta vill vi flytta utomlands för att det finns möjligheter så kan vi göra det. Så någon form av av egoism helt klart. ( man nr 4 ) Resor och möjligheter att flytta utomlands är återkommande

169 kristina engwall 9. barnfria män i sverige fördelar med ett barnfritt liv som nämns av flera. I en av de fåtal studier som finns om barnfria män betonas männens tidskrävande fritidsintressen. Männen i den studien hade aktiviteter som upptog en stor del av deras lediga tid, och de ansåg att barn inte hade fått plats i deras liv. Boken är skriven av en journalist, och bygger på intervjuer med barnfria amerikanska och engelska män. De barnfria männen kontaktades via barnfriorganisationer på internet, vilket medför att informanterna är extra engagerade i frågan om frivillig barnlöshet ( Lunneborg Se även recension av Houseknecht 2002: ). De barnfria männen i den engelsk-amerikanska undersökningen var också mycket engagerade i sina arbeten och ville satsa helhjärtat på detta ( Lunneborg 1999 ). Barnfrihet som ett argument för att göra karriär var dock inget motiv för de barnfria män jag mötte. Frånvaron av karriärargumentet är intressant mot bakgrund av de resonemang om arbetsmarknadens behov av flexibilitet som nämnts av forskare som Robert Connell och Ulrich Beck. De intervjuade männen kopplar inte sin barnfrihet till sin karriär, däremot tycks de vara nöjda med sina arbeten. Flera talar om att de tjänar bra med pengar och att de har arbetsledande positioner som gör att de kan bestämma över sin arbetstid ( t ex man nr 4 och 5 ). Även de män som inte har ledande befattningar har arbeten där de har möjligheter att påverka sin arbetstid, arbeta obekväm arbetstid och flexa, vilket ger utrymme för extra ledigheter ( t ex man nr 1 och 3 ). Flera beskriver arbetet som roligt. En man säger exempelvis att han inte skulle vilja arbeta deltid även om han hade möjlighet ( man nr 1 ). Alla informanterna i denna studie kan alltså påverka sin arbetssituation och har tid för en aktiv fritid. Männens berättelser om orsakerna och vägarna till beslutet om ett barnfritt liv skiljer sig från de barnfria kvinnornas sätt att berätta om hur de kom fram till sin barnfrihet. När de barnfria kvinnorna svarar på min fråga om varför de valt ett barnfritt liv inleder de ofta med att de aldrig varit intresserade av barn. Detta uttalande understryks ofta med anekdoter från barndomen: de har inte lekt med dockor när de var barn, de har inte varit förtjusta i att sitta barnvakt och de har inte blivit överväldigade och betagna av att möta små bebisar ( kvinna nr 5 ). Deras ointresse för barn beskrivs som ett genomgående tema i deras liv. De barnfria kvinnorna tar alltså avstånd från en generell kvinnlig berättelse som leder fram till moderskap, där utgångspunkterna är ett intresse för barn som bland annat avspeglas i docklek, barnvakteri och förtjusning över småbarn. De barnfria männen uttrycker sig inte på samma sätt. Ingen berättar anekdoter som skulle kunna visa på ett ointresse för barn redan i ung ålder. Ingen nämner överhuvudtaget sin barndom i detta sammanhang. De lyfter inte fram något i sin barndom som pekar mot deras beslut om barnfrihet i framtiden. När jag påtalar denna skillnad för en manlig informant säger han: Lekte mamma-pappa-barn, visst, det gjorde man väl någon gång med tjejkompisar, men man lekte mycket annat som man inte leker nu heller, så att ( skratt ) ( man nr 2 ). När jag försöker få männen att minnas vid vilken ålder de började tänka att de nog aldrig skulle skaffa barn säger de tonåren eller tio-tolvåsåldern ( man nr 1 och 3 ). Jag har aldrig sett mig själv som en, som en klassisk familjefar. Det har jag inte ( man nr 1 ). Reflektionerna om barndomen skiljer de barnfria kvinnorna från de barnfria männen. Här framträder olika förväntningar och normer som råder i vårt samhälle avseende föräldraskap för kvinnor och män ( Dykstra och Hagestad 2007: 1285 ). Ett tydligt exempel är att kvinnorna berättar att de inte lekte med dockor och därmed underförstått avviker från kvinnor som har barn. Att leka med dockor signalerar ett tidigt intresse för barn och omsorg som sedan

170 kristina engwall 9. barnfria män i sverige antas leda vidare till moderskap. Ponera en man som skulle berätta att han som liten lekte mycket med dockor. Det ger andra signaler; få skulle associera till att han blir en bra och omsorgsgivande pappa. Männen saknar på så sätt tillgång till berättelser och anekdoter från barndomen som förklarar eller understryker deras barnfria val. Frånvaron av anekdoter som styrker deras beslut om barnfrihet belyser också att behovet av att kunna legitimera sitt beslut inför andra är mindre hos männen. De har inte samma behov av att förklara sitt val. Männen uttalar således inget självklart motiv till barnfriheten. De talar om möjligheter att göra saker, och de har inget intresse för barn. En man förvånas över att så många väljer att skaffa barn: Det är konstigt, för om man tänker sig så många hobbys och så många intressen som det finns, men just barn verkar alla vara intresserade av, i stort sett då. Det finns ju ingen annan hobby som är så populär egentligen. Och som kostar så mycket pengar som barn. Om man nu ska jämföra det med hobby då va. ( man nr 2 ) Tidigare forskning har gjort gällande att det är viktigt att skilja mellan mäns och kvinnors motiv för barnfrihet eftersom de skiljer sig åt ( Houseknecht 1987: 378 ). Detta hävdas speciellt i äldre forskningslitteratur, där det framhålls att anledningen till att motiven mellan könen skiljer sig åt snarare kan avspegla vad som är socialt accepterat att säga än en faktisk skillnad i åsikter. Män tillåts uttrycka ett ointresse för barn, medan ett sådant uttalande är svårare för en kvinna att få acceptans för. De barnfria män och kvinnor som jag intervjuat anger ungefär samma motiv till sin barnfrihet, vilket kan vittna om större möjligheter i dag för kvinnor att ange sina egentliga skäl till barnfrihet. Men de barnfria kvinnorna tycks vara i större behov av att motivera sitt val för andra, vilket syns i anekdoterna från barndomen ( se även kapitel 7 Peterson ). Att hantera den biologiska driften I talet om män, sexualitet och fertilitet omtalas ibland en manlig biologisk drift att vilja sprida sina gener vitt och brett. Mannens drift beskrivs som starkare än kvinnans, medan kvinnans längtan efter barn ofta skildras som kraftigare än mannens ( se kapitel 4 Peterson och Fjell ). Vad säger de barnfria männen om biologins betydelse för dem själva? Hur resonerar de om en biologisk drift? Finns den, och finns den hos dem själva eller avviker de på detta sätt från män som vill bli fäder? Det visar sig att flera av dem funderat över detta med biologins betydelse och deras egen relation till biologiska drifter. En man säger: Det har väl hänt någon gång att jag har tänkt undrar varför inte jag är så förtjust i barn? Alla andra verkar ju älska barn över allt annat. Så Kristina: Har du kommit fram till något då? Nej, jag har kommit fram till om jag hade varit en hund så hade jag nog blivit avlivad. Det tror jag, för det hade nog inte setts som normalt hos vilket annat djur som helst egentligen. Nej, så jag vet inte riktigt ( man nr 2 ) Mannens uttalande är gjort med humor, men flera av de barnfria männen återkommer till att någon slags biologisk reproduktionsdrift finns hos de flesta. En man talar om sina manliga vänner som har haft upplevelser av någon form utav könsdrift att vilja skaffa barn ( man nr 5 ). Han ger exempel på kompisar som säger att de kan se främmande kvinnor på stan och känna att just henne vill de ha barn

171 kristina engwall 9. barnfria män i sverige med. Det handlar alltså inte om att vilja ha en sexuell relation med kvinnan, utan att skaffa barn med henne. En annan man säger: Det är ingenting jag känner, men jag förstår ju att det mycket väl kan ploppa igång något en dag ( man nr 6 ). En man som är mycket intresserad av djur och natur och som talar en del om biologi och drifter hos djur säger: Nej, alltså jag skäms inte över det utan jag, jag har bara konstaterat att många av av andra i min ålder så att säga har känt behovet och dragningen till det och känner det naturligt att skaffa barn och jag har aldrig känt att jag vill göra det. ( man nr 1 ) En av männen menar dock att han har personlig erfarenhet av en biologisk drift att vilja skaffa barn. Han säger att han har haft ett fåtal stunder då han faktiskt känt av en biologisk drift att skaffa barn, men att han har ett val att följa den driften eller inte. Då insåg jag liksom att så här det här är ju bara en biologisk grej. Liksom det är ingenting som jag behöver Liksom det är ingenting som jag ska agera på bara för sakens skull liksom. Det var lite så jag Så att Ehm Ja, jag vet inte vad man ska kalla det liksom Om det är någon form utav såhär utvecklat tänkande eller Men det var någon form av självinsikt egentligen bara. Det var liksom såhär det här kan inte vara det enda som ska avgöra att jag ska skaffa barn. ( man nr 5 ) På frågan om någon speciell händelse ledde till att han kände av den biologiska driften svarar han nej. Han hade gått hem från jobbet och funderat över att många kompisar skaffade barn och hur livet för honom själv skulle vara om fem till tio år. Han tänkte också på vad glad hans mamma skulle bli över ett barnbarn. Men efter dessa tankar övergick han till att fundera över vad hans flickvän skulle säga och var övertygad om att svaret skulle bli nej, de skulle inte skaffa barn. Hans uttalanden kan tolkas som att han anser sig besegra sin egen biologiska drift genom att tänka rationellt. Han berättar att han tänkte: shit, det här är den här biologiska nu triggade den liksom och sedan precis när jag kom på det då då släppte det ( man nr 5 ). En annan man uttalar sig på ett sätt som också kan tolkas som ett sätt att övervinna sin biologiska drift. Han säger: Nej, jag har ingen sådan [biologisk klocka] eftersom jag är så övertygad om att jag aldrig har velat ha barn. Så jag är så formad av det tror jag, så då ja Jag ser inga tankar ( man nr 3 ). Hans resonemang bygger på att hans starka övertygelse om att han inte vill ha barn bidrar till att biologiska drifter inte dyker upp. Liksom de barnfria kvinnorna håller de barnfria männen med om att det finns en biologisk drift att vilja skaffa barn, eller en biologisk klocka som kvinnorna uttrycker sig, men de menar att de inte själva drabbats av denna känsla i samma utsträckning som andra ( Fjell 2008 samt kapitel 7 Peterson ). Däremot utesluter de inte att den driften fortfarande kan komma, och det kan förklara hur de barnfria männen talar om preventivmedel, vilket diskuteras nedan. Att hålla dörren öppen Att leva i en heterosexuell relation som barnfri innebär för de allra flesta att preventivmedel blir en del av den vardagliga praktiken. Det finns fler preventivmedel avsedda för kvinnor än för män, och det säkraste sättet för män ( och kvinnor ) att skydda sig mot graviditeter är sterilisering. Ändå har bara en av de intervjuade männen valt att sterilisera sig. Hur kommer det sig och vad säger det om deras

172 kristina engwall 9. barnfria män i sverige intentioner att förbli barnfria? En man har erfarenhet av flera förhållanden där kvinnan ville ha barn, och där oenigheten i barnfrågan blev en av anledningarna till att relationerna avslutades. Det har hänt mer än en gång att det har varit orsaken till att förhållandet har tagit slut så att säga. För de flesta vill ju ha barn, förr eller senare. Och när jag då säger att jag absolut inte vill ha barn då ja då finns det inte så mycket att bygga på liksom ( man nr 2 ). Hans starka övertygelse att inte vilja ha barn ledde till att han ville sterilisera sig, men han upplevde processen att bli steriliserad som lång. Det tog närmare tre år. Han tror att en orsak till att det tog tid var att hans dåvarande flickvän inte stöttade hans beslut. Under processens gång tog förhållandet slut och han träffade sin nuvarande sambo. Hon ville inte heller ha barn och motsatte sig inte hans sterilisering. Han beskriver sitt beslut på följande sätt: Alltså jag tänkte att det i och med att jag kände att jag aldrig vill ha barn heller så tyckte jag att det var bra för att många p-piller och sådär men det är många som inte mår bra av det och såhär då va så det Det är onödigt att käka sådant om det inte behövs då. Tyckte jag. Men sedan finns ju alltid risken Om man nu får säga så? Att man blir med barn. Att man blir pappa mot sin vilja då. Jag hade en kompis som råkade ut för det. Eller han ville väl egentligen ha barn men han ville inte ha ett barn med just henne då så att säga. Men han fick en unge då och det var ju inte så jävla kul. ( man nr 2 ) Han kommer tillbaka till risken att bli pappa mot sin vilja i andra delar av intervjun. Han nämner den gång han dejtade en kvinna med en treåring för länge sedan. Förhållandet höll inte länge, dels beroende på hennes barn, dels: för hon var ju abortmotståndare såhär som sa att bara så att du vet, om jag blir gravid så kommer jag aldrig att göra abort ( man nr 2 ). Den steriliserade mannen har inte berättat för någon, med undantag av sin sambo, att han är steriliserad: Nej, jag har faktiskt inte sagt det till någon för att jag tyckte att nej Det blir så definitivt och så då va. Jag vet egentligen inte Äsch Man blir ifrågasatt liksom. Det är det också att varför har du gjort det för? Det kan man ju inte ångra och liksom Mycket sådant Man har hört mycket tjat när man växte upp Eller ja tjat, man Mycket kommentarer såhär det är klart att du ändrar dig, det är klart att du ska ha barn. Du ändrar dig när du blir äldre och så Så man är lite trött på de kommentarerna. Så därför tyckte jag att det var bättre att inte säga någonting överhuvudtaget. ( man nr 2 ) En annan man som uttrycker stor säkerhet i sitt beslut att vara barnfri lever tillsammans med en kvinna som steriliserat sig. Jag frågar hur det kom sig att hon steriliserade sig och inte han, eftersom sterilisering på en man är ett mindre operativt ingrepp än på en kvinna. Han svarar: Ja, hon var ju Har väl varit mer definitiv i sitt beslut än vad jag har varit. Jag har väl haft tankarna på det men det är ju också det där ja ( tänker ) Det här med ett ingrepp så att säga Jag har ganska nyligen Ja, innan vi pratade om det här då så var jag och gjorde operation för ljumskbråck och det var Det är ju naturligtvis inte riktigt samma dignitet på det men det var ändå sådär att man känner att usch, jag vill inte komma i närheten av sjukhus igen. Så det är väl mer den aspekten av det. Inte att oj, jag kan inte få barn. Men Jag Jag är väl inte

173 kristina engwall 9. barnfria män i sverige främmande för ingreppet som sådant utan det är mer sjukhusrelaterade ingreppet så att säga. Kristina: Men du menar att det var mer hennes beslut. Visste du om det innan hon gjorde det eller? Jaja, o ja. Det var Hon var väldigt öppen med det och sa jag tänker göra det här och allting och Det var ju Det var ju ingenting som man bara kunde ta en kölapp och få gjort utan det var ju psykolog och allt möjligt innan hon verkligen fick göra det här, vilket hon var väldigt irriterad över, för det är min kropp, jag gör väl vad jag vill med min kropp? Men det får man inte göra i detta land. ( man nr 1 ) När jag träffar den här mannen är han helt säker på att han vill vara barnfri. Han berättar att han länge levde som singel och att han trivdes med det: och som sagt samma med förhållande, jag har aldrig känt något krav på det. Aldrig känt något behov varken av förhållande eller giftermål eller barn så att säga ( man nr 1 ). Indirekt framkommer ändå av intervjun att hans sambo varit mer aktiv med att ordna det barnfria livet. Han uttrycker det som att hon: varit mer definitiv i sitt beslut än vad jag har varit ( man nr 1 ). De övriga heterosexuella männen är övertygade om sin barnfrihet i dag, men vill inte stänga dörren helt för ett barn genom att sterilisera sig. En man säger: Jag är inte beredd att gå så långt. Det som sagt jag identifierar mig inte särskilt mycket med hela frågan utan Det är inte intressant. Det finns enklare sätt att göra det på och jag tänker inte på något som helst sätt placera mig i en återvändsgränd ( man nr 4 ). En annan man säger: Det känns som att alltså det det är ju lite som att skaffa en tatuering liksom Man tar ett beslut när man är i en viss ålder och sedan får man leva med det resten av livet. Ehm Och därmed inte sagt att man ska hålla på med att skjuta upp beslut, men det betyder inte att man ska liksom basera allt på hur man känner nu liksom. Så är det ju. ( man nr 6 ) Dessa män menar att det barnfria livet känns helt rätt just nu, men att livet förändras och att de inte helt utesluter att de någon gång i framtiden kommer att vilja skaffa barn. En sterilisering skulle få livslånga konsekvenser, och ett sådant beslut är de inte beredda att ta. En man pekar också på konsekvenserna en sterilisering skulle kunna få för partnern om de ångrar sig. Det känns som att då är det ett löfte man inte bara gör mot sig själv så att säga utan det gör man mot den andra personen också ( man nr 5 ). I dessa resonemang om att inte vilja stänga dörren definitivt till föräldraskap skiljer sig männen från kvinnorna som jag intervjuat, vilket kan kopplas till mäns livslånga fertilitet och kvinnors biologiskt tidsbegränsade fertilitet. Flera av de barnfria kvinnorna jag intervjuat har redan passerat gränsen för att kunna få barn, andra närmar sig den gränsen. På frågan om kvinnorna vacklat vid sina beslut är svaret för de flesta nej. En kvinna svarar dock så här: Jag är fortfarande inte hundra procent övertygad om att jag aldrig kommer att ångra mig Asså det kan jag fortfarande inte veta Om jag helt plötsligt om tio år kommer att känna oj nu måste jag ha barn Men jag har aldrig känt så att att så oj jag kanske vill ha ett utan det är mer att jag inte vet hur jag kommer att göra i framtiden. Men liksom jag har aldrig känt så här att jag skulle vilja ha barn eller funderat på om jag skulle jag har alltid varit säker på liksom som det känns nu så vill jag inte ha barn. Kristina: Mmm Du har inte funderat på att sterilisera

174 kristina engwall 9. barnfria män i sverige dig till exempel eller? Neej Det har jag nog eller liksom jo det är klart att jag har tänkt tanken men då har det nog varit det där att Tänk om jag skulle ändra mig sådär Nej, jag har inte Nej.. jag har nu inte funderat så mycket på det och aldrig liksom sett behov sådär jag har tyckt att Nej men det funkar bra ändå liksom ( kvinna nr 2 ) Den här kvinnan som inte heller vill stänga dörren definitivt för att hon kanske, eventuellt, men inte särskilt troligt, kommer att ändra sig i framtiden är yngst av de intervjuade. Hon är 31 år när jag intervjuar henne, och hon har troligtvis fortfarande möjlighet att skaffa barn. Allra minst tvivel om sin barnfrihet uttrycker de kvinnor som redan passerat klimakteriet, de som ligger nära den övre gränsen för att kunna få barn, den man som steriliserat sig, mannen som lever med en steriliserad kvinna samt mannen som lever i ett samkönat förhållande. Ju längre bort från möjligheten att bli förälder de står desto säkrare tycks informanterna vara. De informanter som lever ett barnfritt liv just nu men som troligtvis har den biologiska förmågan att bli förälder är minst villiga till en sterilisering. 2 De reserverar sig mot ett beslut som inte går att ångra. Detta resultat överensstämmer med attitydundersökningar där barnlösa i äldre åldrar är mer övertygade om att de kommer att förbli barnlösa, än barnlösa i yngre åldrar ( SCB 2009 ). Tvivel och tankar om att man någon gång i framtiden kan ångra sitt beslut om barnfrihet tycks därför snarare vara kopplade till den biologiska förmågan till reproduktion än till könstillhörigheten. Som kategori kan därför män framstå som mer tvekande till barnfrihet än kvinnor. 2 För den som är barnfri finns ingen anledning att pröva fertilitetsförmågan. Därför vet inte alla barnfria om de har biologiska möjligheter att bli förälder. Kön spelar en viktig roll på så sätt att män är fertila längre än kvinnor. Det är med andra ord troligt att ett urval av kvinnliga informanterna som passerat eller närmar sig klimakteriet har betydelse för forskningsresultat om frivillig barnlöshet. Ofta eftersöks äldre informanter för att undvika förändringar av den barnfria statusen ( se kapitel 3 Peterson ). Ett sådant urval kan bidra till att män framstår som mer tveksamma till att ta definitiva beslut om barnfrihet än kvinnor. Fler yngre kvinnliga barnfria informanter skulle troligtvis öka andelen tveksamma kvinnor. De barnfria männen vill inte fatta ett beslut som har livsavgörande konsekvenser just nu. De vill varken skaffa barn, vilket skulle påverka deras liv radikalt, eller sterilisera sig vilket skulle minimera möjligheterna att kunna göra andra val längre fram i livet. De vill hålla så många dörrar som möjligt öppna. Barnfrihet ingen överordnad fråga Flera av de barnfria männen vill inte stänga dörren helt för en eventuell omvändning i barnfrågan. De har ägnat tid åt att diskutera och fundera över om de vill ha barn eller inte, men barnfriheten är ändå en liten del av de barnfria informanternas liv. Det är ingenting de funderar mycket över i vardagen, menar de, samtidigt som de understryker att det inte heller är en bagatell. En man säger: Det är dock ingenting som vi bara avklarade sådär, utan det är någonting Det är ett samtal som har varit högst närvarande och är högst närvarande fortfarande, speciellt nu har det kanske aktualiserats igen de senaste två åren när alla våra vänner runt omkring oss har fött en helt otrolig mängd barn. ( man nr 4 )

175 kristina engwall 9. barnfria män i sverige Samme man berättar att han innan han träffade sin nuvarande flickvän våndades en del över beslutet att inte skaffa barn och att det huvudsakligen bottnade i en rädsla för ensamhet när han blev gammal ( man nr 5 ). De tre män som lever i heterosexuella förhållanden där ingen är steriliserad uppger att de ibland kontrollerar med sina flickvänner att de fortfarande inte vill ha barn, men i övrigt tycks frågan inte vara något de funderar på ofta. En man försöker likna frågan om barn med andra valmöjligheter som finns men som inte är aktuella i hans liv: Jag känner inte att det är ett medvetet val liksom. Jag tycker mer att det Det är inget val utan det Jag Det Det finns Jag skulle kunna liksom flytta till Brasilien imorgon. Men jag gör inte det för jag vill inte göra det. Jag skulle kunna skaffa barn imorgon. Men jag gör inte det för jag vill inte göra det. Så att det är inte Jag väljer inte aktivt att inte flytta till Brasilien. ( man nr 6 ) Ingen man är heller speciellt engagerad i barnfrihetsfrågan. En av männen har visserligen anonymt startat en svensk hemsida för barnfrihet, men i övrigt är ingen aktiv på nätet, ingen har debatterat frågan i massmedia och ingen skyltar med sin barnfrihet, även om de inte heller döljer den. Den man som har steriliserat sig har inte berättat för någon annan än sin sambo om ingreppet. Han tycker att han alltid blivit så ifrågasatt i sitt beslut om barnfrihet; genom steriliseringen är barnfriheten absolut och han vill inte försvara sig ännu mer ( man nr 2 ). En man säger att detta att vara barnfri inte alls utgör någon av hans identiteter. Det finns inget politiskt ställningstagande i hans beslut, och därför är han inte speciellt intresserad av att agitera för saken ( man nr 4 ). En annan säger om sin barnfrihet: Och det är inget jag känner starkt. Det är inte det som definierar Jag skapar inte mig själv utifrån det ( man nr 5 ). Alla har dock fått frågan om de har barn eller snart ska skaffa barn. De flesta försöker undvika konfrontation, men sticker inte heller under stol med att de faktiskt inte vill ha barn. Någon har använt sig av strategin att vid något enstaka tillfälle säga att han inte kan få barn ett argument som bidrar till att diskussionen dör ut. Den som aldrig känt sig ifrågasatt är mannen som lever i ett homosexuellt förhållande, och han menar att frånvaron av kritik beror på att han lever tillsammans med en man ( man nr 3 ). Han undgår därmed den heterosexuella normen om att ett varaktigt förhållande bör leda till gemensamma barn ( Fjell 2008 ). Männen anser att kvinnor känner av starkare normer om att de bör bli mödrar än de själva möter i fråga om att bli fäder. Att bli ifrågasatt på grund av sin barnfrihet drabbar därför flickvännerna mer än männen själva. Jag tror att som kille så klarar man sig mycket lindrigare undan, säger en man ( man nr 2 ). När jag frågar en annan man om han tror att hans sambo möter mer ifrågasättande svarar han: Det tror jag absolut. Med största sannolikhet ja. Hon är ändå en Hon är ändå en högst fungerande kvinna i 30 års ålder [ ] Ja, som Som Ja Det blir mer liksom vad är fel på dig då? [ ] Men självklart så känner hon av trycket mycket mer även om det inte är direkt från vänner och bekanta så från media eller från allmän sidecast eller vad man nu vill kalla det för. Självklart. ( man nr 4 ) De barnfria männen talar om ett ifrågasättande, men de är inte lika upprörda över detta som de barnfria kvinnor jag mött. Barnfria kvinnor talar om att de inte tas på allvar i diskussioner om barn, att de känner att de inte har rätt att uttala sig i barnrelaterade frågor och om ett utanförskap i kvinnliga

176 kristina engwall 9. barnfria män i sverige sammanhang som handlar om barn ( se kapitel 8 Engwall ). I dessa barnsammanhang är förväntningarna på mäns deltagande låga ( man nr 3 ). De barnfria männen själva tycks inte heller se det som ett område där de vill göra sig gällande. Manlighet och faderskap I dag finns ett forskningsfält om faderskap och manlighet som berör faderskapets innebörd, konstruktion och samspel med omgivningen ( Plantin 2003: 151 ). Historiskt sett framhålls ofta familjeförsörjaransvaret för män, men i jämställdhetsdiskursen ingår i dag också den närvarande och engagerade fadern. Man brukar tala om en barnorienterad maskulinitet ( Bekkengen 2003 ). Den barnorienterade maskuliniteten är inte obligatorisk maskulinitet kan också uttryckas på flera andra sätt. Manlighet kan konstitueras inom arbetslivet eller genom sammanslutningar med andra män utan familj ( Berglund 2007: ). Vi såg inledningsvis diskussionen om den barnfria och globalt yrkesarbetande mannen där flexibilitet är nyckeln till framgång. Här konstrueras manligheten utan relationer till partner eller barn. De barnfria män jag mött väljer aktivt bort barn, och samtidigt framkommer att de likställer faderskap med ett engagerat och deltagande faderskap. Flera berättar också att de ställer höga krav på vad ett föräldraskap bör innehålla ( man nr 6 ). De nackdelar med barn som de beskriver, till exempel att deras tid för fritidsaktiviteter skulle minska vid ankomsten av ett barn, visar att de inte skulle låta mamman ta hand om barnet själv. Ett barn medför att även pappans liv förändras radikalt. De har anammat ett faderskapsideal som passar väl in i vår tids jämställdhetsdiskurs, nämligen den aktiva pappan. Även om männen inte har barn kan de ställa sig bakom en barnorienterad maskulinitet i alla fall på ett ideologiskt plan. Detta kan tolkas som ett sätt för dem att positionera sig som moderna män ( Nordberg 2001: ). Till skillnad från kvinnor kan männen också välja att framställa sig som totalt ointresserade av barn och ändå inte förlora i manlighet, eftersom faderskap inte definierar manlighet på samma sätt som moderskap knyts till kvinnlighet. Flera av de intervjuade männen poängterar att barnfriheten inte ingår i deras identitet och att det är en ganska sekundär frågeställning i deras liv. Även de barnfria kvinnorna jag mött har ett ganska okomplicerat förhållande till sin barnfrihet, men de har reagerat starkare mot den ifrågasättande omgivningen, i synnerhet de barnfria kvinnor som ännu kan antas vara fertila. Kvinnorna har också reflekterat mer över normerna för heterosexuell tvåsamhet som bör leda till gemensamma barn och hur dessa normer drabbar dem som barnfria kvinnor. De är medvetna om att kvinnlighet ofta kopplas till moderskap. De barnfria männen kan på ett annat sätt ifrågasätta manlighet och faderskap. Ska jag vara helt ärlig så tycker jag inte att det det går inte ihop. Manlighet och pappa jag tycker att det är jag tycker inte att det är speciellt manligt att gå omkring med en bebis på magen om man säger så ( man nr 2 ). Det blir tydligt att männen har lätt att anamma andra manlighetsideal än de som kopplas till faderskap

177 kristina engwall 9. barnfria män i sverige Referenser Beck, Ulrich ( 1998 ) Risksamhället. På väg mot en annan modernitet. Göteborg: Daidalos. Bekkengen, Lisbeth ( 2003 ) Föräldralediga män och barnorienterad maskulinitet i Thomas Johansson och Jari Kuosmanen ( red. ) Manlighetens många ansikten fäder, feminister, frisörer och andra män. Malmö: Liber. Berglund, Tomas ( 2007 ) Det goda faderskapet i svenskt 1800-tal. Stockholm: Carlssons. Bernhardt, Eva M och Goldscheider, Frances K ( 2001 ) Men, resources, and family living: the determinants of union and parental status in the United States and Sweden, Journal of Marriage and Family, vol. 63, August: Connell, Robert ( 1998 ) Masculinities and globalisation. Men and Masculinities, vol. 1, no 11. Dykstra, Pearl A. och Gunhild O. Hagestad ( 2007 ) Childlessness and parenthood in two countries: different roads different maps? Journal of family issues, vol. 28, no 11: Fjell, Tove Ingebjørg ( 2008 ) Å si nei til meningen med livet? En kulturvitenskapelig analyse av barnfrihet. Trondheim: Tapir Akademisk Forlag. Forste, Renata ( 2002 ) Where are all the men? A conceptual analysis of the role of men in family formation. Journal of family issues, vol. 23, no 5: Gillis, John ( 2000 ) Marginalization of fatherhood in Western countries. Childhood, vol. 7, no 2: Greene, Margret E och Biddlecom, Ann E. ( 2000 ) Absent and problematic men: demographic accounts of male reproductive roles. Population and development review, vol. 26, no 1: Houseknecht, Sharon, K. ( 1987 ) Voluntary childlessness i Marvin B Sussman, Suzanne K. Steinmetz, Gary W. Peterson ( red. ) Handbook of family and marriage. New York och London: Plenum Press. Houseknecht, Sharon K. ( 2002 ) The chosen lives of childfree men. Book review. Men and masculinities, vol 4, April: Kaplan, Gisela T. och Rogers, Lesley, J. ( 1992 ) The definition of male and female. Biological reductionism and the sanctions of normality i Sneja Gunew ( red. ) Feminist knowledge. Critique and construct. London och New York: Routledge. Lunneborg, Patricia ( 1999 ) The chosen lives of childfree men. London: Bergin och Garvey. McAllister, Fiona och Clark, Lynda ( 1998 ) Choosing childlessness. London: Family Policy Studies Centre. Marshall, Helen ( 1993 ) Not having children. Oxford: University Press. Nordberg, Marie ( 2001 ) Livet är skönt. Det beror ju på det en gör det till. Tommy, Lars och Åke tre män i kvinnodominerade yrken i Claes Ekenstam, Thomas Johansson och Jari Kuosmanen ( red. ) Sprickor i fasaden. Manligheter i förändring. Hedemora: Gidlund. Olah, Livia, Bernhardt, Eva och Goldscheider, Frances ( 2002 ) Coresidential paternal roles in industrialized countries, Sweden, Hungary and the United States i Barbara Hobson ( red. ) Making men into fathers. Men, masculinities and the social politics of fatherhood. Cambridge: Cambridge University press. Olah, Livia och Bernhardt, Eva ( 2008 ) Sweden: Combining childbearing and gender equality. Demographic research, vol 19, article 28: Plantin, Lars ( 2003 ) Mäns föräldraskap i Thomas Johansson och Jari Kuosmanen ( red. ) Manlighetens många ansikten fäder, feminister, frisörer och andra män. Malmö: Liber. SCB ( 2009 ) Barn eller inte? Resultat från en enkätundersökning om kvinnnors och mäns inställning till barnafödande. Demografiska rapporter 2009:2. Veevers, Jean E. ( 1973 ) Voluntary childlessness: a neglected area of family study. The Family Coordinator, vol. 22, no 2:

178 10. nära pappor och distanserade män 10. Nära pappor och distan - serade män. Har barn olika värde för kvinnor och män? An-Magritt Jensen Fruktsamhet är en kvinnlig värld. När graviditet, födslar och nyfödda barn utgör temat, blir det kvinnorna som hamnar i centrum. EU har fört den låga fruktsamheten i Europa högt upp på sin politiska agenda och på forskningsagendan. Det handlar om hur man ska få kvinnor att föda fler barn. De nordiska länderna har fruktsamhetstal som ligger nära reproduktionsnivån och framstår som undantag i ett Europa där bristen på barn annars är ett ökande problem. 1 Jämställdheten mellan könen ges en stor del av äran för detta, och de nordiska länderna framhävs som berömvärda exempel för andra. Kärnan i jämställdhetstanken är att ersätta traditionella könsroller med jämställdhet mellan könen. Kvinnor ska bidra som försörjare och männen ska ta sin del av ansvaret för barnen. Jag ska här ställa frågor om sambanden mellan fruktsamhet och jämställdhet. 2 De 1 Reproduktionsnivån är i genomsnitt 2,1 barn per kvinna. Det är det antal barn som bör födas för att det ska bli en stabil befolkningsutveckling. 2 Texten har översatts från norska av Leif Åberg

179 an-magritt jensen 10. nära pappor och distanserade män nordiska länderna har varit pionjärer på att politiskt säkerställa pappors rättigheter till omvårdnad av barnen. Utgångspunkten är att arbetet och hemmet har samma värde. Målet är uppnått när män och kvinnor deltar lika mycket eller ungefär lika mycket på båda arenorna. Problemet är att arbete och hem har olika attraktionsvärde. Kvinnorna har strömmat ut på arbetsmarknaden, men det har varit svårt att upptäcka någon ström av män i motsatt riktning, till hemmen. Arbetsmarknaden har fått större betydelse i livet för unga människor av båda könen, på bekostnad av barn och familj. Trots ökande yrkesaktivitet bland kvinnor har också fruktsamheten i Norden ökat de senaste tio åren, om än i olika takt i olika länder. Samtidigt har de nya papporna fått stor uppmärksamhet. Förväntningar på den aktiva och närvarande pappan har fått genomslag både i politik och i offentlig debatt. Men den ökande barnlösheten bland män under samma period har däremot inte uppmärksammats nämnvärt. Detta är ett nytt fenomen. Män och pappor tycks vara på väg att bli två skilda grupper. Alla pappor är män, men färre män blir pappor. Därmed aktualiseras två motsatta tendenser. Å ena sidan är det fler män som får en distanserad relation till barn. Å andra sidan får fler pappor ett närmare förhållande till barnen. Detta kapitel handlar främst om barnlöshet bland män födda efter Utgångspunkten är att de nordiska länderna har ungefär samma ideologi om jämställdhet och nya familjeformer och fruktsamheten ligger på en relativt hög nivå. Därför kan man, enligt min mening, också hitta gemensamma drag hos barnlösheten i Norden, även om siffrorna och historien kan variera mellan länderna. Jag utgår från att barnlöshet bland män kan avspegla några av faderskapets dilemman, och jag kommer att hävda att dagens unga män har ett ambivalent förhållande till barn. Det märks inte bara på siffrorna för barnlöshet, utan det bör även ses i samband med att äktenskapets ställning försvagats. Eftersom äktenskapet historiskt sett varit så centralt för faderskapet, ska jag använda barn födda utom äktenskapet som uttryck för barns förändrade värde för män. Vidare diskuteras barnlöshet i två betydelser: män som inte har några egna barn ( biologisk barnlöshet ) och män som inte bor tillsammans med sina barn ( social barnlöshet ). Frågan är om barn blivit mer perifera i mäns liv. Pappa och äkta make samhällets stöttepelare Familjen är inte någon statisk institution. Det som är tabu under en viss period kan vara accepterat under en annan period, och vice versa. För hundra år sedan var det exempelvis mycket ovanligt om det ens förekom över huvud taget att få barn i samkönade förhållanden. I dag är sådana familjer på god väg mot att få ett erkännande. Äktenskap mellan kusiner var inte någon ovanlighet förr, men i dag råder ett tabu. Varje samhälle har tydliga normer för hur familjebildning ska gå till. Historiskt har äktenskap varit en ofrånkomlig norm. I Norge var samboförhållanden utan äktenskap tabubelagda och förbjudna enligt lag. 3 Om en kvinna blev gravid före äktenskapet, var det mycket viktigt att hinna bli gift före barnets födelse. Giftermålsåldern var hög, särskilt inom borgerskapet, på grund av att män måste ha förmågan att försörja en familj innan de gifte sig. När den engelske prästen och demografen Thomas Robert Malthus 1799 reste omkring i Norge, noterade han att den höga giftermålsåldern var en 3 Kriminallagen från 1842 bekräftades i Strafflagen 1902, där den så kallade konkubinat paragrafen hade ordalydelsen: Skulle personer leva som om de vore äkta par, bestraffas de med böter eller fängelse. Det dröjde till 1972 innan denna paragraf avskaffades. Motsvarande bestämmelse fanns även i Tyskland, där den likaledes avskaffades 1972 ( muntlig upplysning från Elisabeth Beck-Gernsheim, oktober 2009 )

180 an-magritt jensen 10. nära pappor och distanserade män betydelsefull form av barnbegränsning ( Jensen 2003 ). Sexualiteten lät sig emellertid inte tämjas, och barn kom till även före äktenskapet. Många fattiga kvinnor blev ensamstående mödrar vanligen tjänstekvinnor som inte lyckades gifta sig när de blivit gravida. Inte så sällan kom barnafadern från borgerskapet, och planerade gifta sig inom det egna ståndet snarare än med tjänsteflickan ( Sogner och Telste 2005 ). Eilert Sundt fann på 1860-talet att en [ ] son av bättre familj, som verkligen låter sig ryckas hän av liderlighet, för det mesta förser sig med en tjänsteflicka eller annan kvinna av lägre stånd, för att senare finna det för mycket begärt att han skulle stå fast vid sina förpliktelser och vid giftermål. [ ] Medan den fattige gossen inte ser sig annan råd än att ingå äktenskap med pigan, avfärdar den bemedlade karlen den förförda med några skillingar ( Sundt, 1992 [1866]: 217 ) För de fattiga var det oäkta barnet en katastrof. För mer välbeställda fäder var sådana barn icke-existerande. Henrik Ibsen hade två söner, vars olika öden kan illustrera sambandet mellan äktenskap och faderskap inom de mer bemedlade klasserna. Hans Jakob, hans förste son, föddes 1846 utom äktenskapet. Ibsen var endast 17 år, medan barnets mor var 28 år och tjänsteflicka i samma hus. I det längsta försökte Ibsen dra sig undan ansvaret för barnet. Vid faderskapsmålet efteråt hävdade han att Else Sophies förföriska beteende hade gett rikliga möjligheter för ett flertal män. Hon hade emellertid inga tvivel om att det endast fanns en person som kunde vara far till barnet. Modern blev målets vinnare och Ibsen dömdes att betala barnbidrag. Han var dock en usel betalare, och det var först i sista stund som han 1851 blev räddad från tvångsarbete på Akerhus fästning. Utöver det undermåliga underhållet, var inte Hans Jakob någon son för Henrik Ibsen. De träffade aldrig varandra, och Hans Jakob levde sedan i yttersta fattigdom. Så såg det inte ut för Sigurd, Ibsens andre son, som tretton år senare föddes inom äktenskapet. Sigurd Ibsen blev dr. juris i Rom redan vid 22 års ålder och var norsk statsminister i Stockholm vid unionsupplösningen Ibsens två söner hade alltså helt olika livsöden. Den ene var inte erkänd, oäkta och utstött. Den andre var erkänd, äkta och hade en lysande karriär. Hans Jakobs livsöde var något han tvingades dela med många barn födda utom äktenskapet på den tiden, och Henrik Ibsen var knappast någon exceptionellt svekfull fader. Han levde bara i en tid när det var äktenskap som definierade faderskap. För kvinnor var äktenskap vägen till försörjning, men inte till moderskap: Mater semper certa est. 4 För män var äktenskap vägen till faderskap: Pater est quem nuptiae demonstrant. 5 Rätten till barn är central i samhällen där pater familias bildar grunden för människors position i samhället. Patriarkatet är med Göran Therborns ord ( 2004:13 ): The rule of the father and the rule of the husband, in that order. Men det skulle vara barn av rätt sort. Den med tiden berömde och välbärgade Ibsen önskade sig aldrig några rättigheter till Hans Jakob. Faderskap var målet. Äktenskap var medlet. Det handlade om social status och klass. John Gillis ( 2000: 228 ) sammanfattar det så här: Fatherhood was the calling of the privileged male. I dag är sambandet mellan barn och mäns privilegier upplöst. Det är känslor som ska ligga till grund för faderskapet. Mycket har förändrats de senaste hundra åren. Det som varit tabu har blivit norm. I de nordiska länderna föds i dag fler barn utom än inom äktenskapet, och det är fler män som aldrig blir pappor. Är barn inte viktiga längre för the 4 Det är alltid säkert vem som är mor. 5 Den är far som äktenskapet utvisar

181 an-magritt jensen 10. nära pappor och distanserade män privileged male? Inom den demografiska forskningstraditionen är fruktsamhet av tradition en kvinnlig angelägenhet. Män har inte någon plats i analyser av fruktsamheten. Ändå är det bland män vi finner de mest anmärkningsvärda förändringarna. En teori om den minskande fruktsamheten i Europa Den stora minskningen av fruktsamheten i Europa inträffade mellan 1890 och cirka Det har kallats för den första demografiska transitionen. Nästa nedgång, kring 1960, låg till grund för teorin om den andra demografiska transitionen ( van de Kaa 1987 ). I denna teori betonades sambanden mellan den låga fruktsamhet och de nya familjemönstren: färre äktenskap, fler skilsmässor, ökande antal samboskap och fler barn födda utom äktenskapet. Enligt teorin var det kvinnorna som var drivkraften bakom de sjunkande fruktsamhetstalen. Ron Lesthaeghe ( 1995 ) pekar på att kvinnor har fått nya tankar om vad som är viktigt i livet. De vill hellre arbeta än vara hemma med barnen. John Caldwell ( 2004 ) håller inte med om att det är nya idéer som är drivkraften. Fruktsamheten sjunker när barn inte längre har ekonomiskt värde för föräldrarna, menar han. Där Lesthaeghe fastslår att kvinnor har fått nya prioriteringar, ser Caldwell en samhällsstruktur där föräldrar inte har några sociala och ekonomiska fördelar av att få barn. Den sjunkande fruktsamheten orsakas följaktligen av ekonomiska strukturer. Senare tiders minskande fruktsamhetstal bör ses i relation till marknadsekonomins utveckling, där cold blasts of liberal economics förstärker nackdelarna med barn i ett system som prioriterar ekonomisk tillväxt ( Caldwell och Schindlmayr 2003: 257 ). Lesthaeghe inriktar sig alltså på nya idéer, Caldwell på ekonomiska strukturer. Men båda forskarna skriver om samhällen där social status förvärvas via marknaden snarare än via familjen. Teorin om den andra demografiska transitionen placerar orsaken till den sjunkande fruktsamheten hos kvinnor. Caldwell pekar på ekonomin, men han säger inte någonting om att föräldrarna kan reagera olika på att barnens värde förändrats. Både Lesthaeghe och Caldwell lägger tonvikten på kvinnor. Mer utbildning och egna inkomster leder till att kvinnor blir mindre beroende av att få sin försörjning genom äktenskap. Resultatet blir nya familjemönster och sjunkande fruktsamhet, något som inträffat i hela Europa. Det blev vanligare att kvinnor kombinerade lönearbete och småbarn. Fruktsamheten i de nordiska länderna avviker emellertid från vad som kan förväntas enligt teorin. Fram till mitten av 1980-talet sjönk fruktsamheten som förutsett. Men nedgången upphörde och har med tiden förbytts i en uppgång, med vissa variationer mellan länderna. 6 De nordiska länderna var också pionjärer i fråga om att lösgöra barnafödande från äktenskap, och har gått i spetsen för ökande förvärvsfrekvens bland mödrar och för en jämställdhetsinriktad familjepolitik. Bland dagens demografer finns en växande förståelse för att just jämställdheten är viktig. Hossman och medförfattare ( 2008: 9 ) drar till exempel slutsatsen: It makes absolutely no demographic sense to cling to traditional family structures, on the contrary: The more equality given to both men and women in working life, the more children are born. I dag är fruktsamheten lägst i länder med traditionella kvinnoroller och stabila äktenskap. Spanien, Italien och Grekland är några exempel på detta. Den högsta fruktsamheten 6 I Sverige har det till exempel skett stora svängningar i fruktsamhetstalen

182 an-magritt jensen finns i länder med fler kvinnor ute i förvärvslivet och med fler barn födda utom äktenskapet, som i Norden. Jämställdhet fördes upp på den politiska agendan, i första vändan för att ge kvinnor ökade möjligheter att förvärvsarbeta utanför hemmet, och senare för att stärka föräldrars chanser att ta hand om barnen i hemmet. Den höga fruktsamheten har kopplats ihop med den jämställdhetsinriktade familjepolitiken, men det är ett samband som är omdiskuterat ( Ellingsæter 2009 ). Emellertid finns det ett klart samband i tid. Fruktsamheten har ökat trots att fler kvinnor är yrkesaktiva och trots att fler barn föds utom äktenskapet. Vad är männens roll i denna utveckling? Förändringar i männens fruktsamhet är en okänd faktor i teorierna som riktar sökarljuset mot kvinnor. Det kanske stämmer, som bland annat McDonald ( 2000 ) hävdar, att jämställdhet i arbetslivet och i hemmet är en förutsättning för att kvinnor ska få fler barn. Men är det även korrekt att män får fler barn när de måste ta större ansvar för barnen? Både kvinnor och män finns i dag i arbetslivet, men på olika sätt. Skandinavien har en könsuppdelad arbetsmarknad där kvinnor oftare arbetar inom den offentliga sektorn, med lägre löner men också med större trygghet. Det är främst män som utsätts för marknadens kalla vindar. Män har mer att förlora på att prioritera barn i ett könsuppdelat, skoningslöst arbetsliv än kvinnor har. Eftersom dagens män har möjlighet att prioritera barn, har de trots alltmer att vinna på närhet till barnen än deras egna pappor hade. Men de har också mer som kan gå förlorat, eftersom även föräldraskapet ännu är könsuppdelat. Barn tillhör mammorna mer än papporna även i dag. Samlivet mellan män och kvinnor präglas av instabilitet, och barnen hamnar mycket oftare hos mamma än hos pappa. Dagens efterföljare till Ibsens Else Sophie lyckas klara sig utan någon ( äkta ) man. För männen har faderskapet utvecklats till ett riskprojekt. Män utan barn en växande grupp Barnlöshet är ingalunda något nytt fenomen i Skandinavien. Men barnlöshetens orsaker har skiftat genom tiderna. Malthus i slutet av 1700-talet ( Jensen 2003 ) och Eilert Sundt på 1860-talet ( 1992 [1866] ) ger oss inträngande beskrivningar av vad som krävdes bland de obemedlade klasserna för att kunna gifta sig. Många förblev ogifta, och därmed blev många också barnlösa. Tomas Sobotka ( 2004 ) har analyserat barnlöshet hos kvinnor i Europa, och visar bland annat att den nordiska barnlösheten varit allra högst i Finland, mellan 14 och 16,5 procent bland kvinnor födda Enligt hans beräkningar kan barnlösheten i Finland komma att stiga till procent ( för kvinnor födda 1975 ), siffror som är betydligt högre än i de andra nordiska länderna. Sobotka har inte några siffror på mäns barnlöshet, men sådana upplysningar finns i de enskilda nordiska länderna. Figur 1. Kvinnor och män i Sverige födda 1925, 1940, 1950 och 1960 som var barnlösa år Procent Källa: Ds 2001, tab. 4.3, Island är inte inkluderat här. 10. nära pappor och distanserade män Kvinnor Män

183 an-magritt jensen 10. nära pappor och distanserade män Med Sverige som exempel på en generell utveckling, finner vi att barnlösheten förr i tiden var utbredd bland både kvinnor och män ( Ds 2001 ). Nästan var femte kvinna född 1925 blev inte mamma. Bland männen var det ännu fler, nästan var fjärde. Levnadsvillkoren förbättrades parallellt med att barnlösheten minskade under 1900-talets första hälft. Men bland män födda efter 1950 är det en ökande andel som aldrig blivit pappor. Bland kvinnor är utvecklingen mindre tydlig. Nyare analyser ger indikationer om att denna ökningstrend kan vara på väg att brytas ( Statistiska centralbyrån 2009 ). Figur 2 visar situationen år 2000 i Danmark, Norge och Sverige. en i Norge som mitt förstahandsexempel, samt komplettera med de andra nordiska länderna i den mån jag har tillgång till siffermaterial. Figur 3 visar barnlöshet vid 40 års ålder hos personer födda Figur 3. Barnlöshet bland kvinnor och män i Norge som fyllt 40 år. Procent Figur 2. Barnlöshet år 2000 bland män och kvinnor i Skandinavien födda Kvinnor Män Källa: Statistisk sentralbyrå Danmark Norge Sverige Kvinnor Källor: Danmark: Sobotka 2007, Norge: Statistisk sentralbyrå 2009, Sverige: Ds 2001: 123. I samtliga tre länder var barnlösheten högre bland män än bland kvinnor. Nivåerna är olika, och den högsta andelen finns i Danmark, där nästan 25 procent av männen inte var föräldrar vid 40 års ålder, medan Norge och Sverige hade lägre andelar. Samtliga tre länder hade emellertid relativt hög barnlöshet bland män. Jag ska här använda utveckling- Män År 1980 var 10 procent av de 40-åriga kvinnorna i Norge barnlösa, jämfört med 15 procent av männen i samma ålder. Differensen mellan könen var följaktligen fem procent. Efter 1950 finns det långt fler män än kvinnor som inte har barn, och 2008 var 25 procent av männen födda 1968 barnlösa. Bland kvinnorna var utvecklingen mycket mindre markant: 13 procent var barnlösa ( Statistisk sentralbyrå 2009 ). Skillnaden mellan könen ökade alltså från fem till tolv procentandelar under åren Danmark och Sverige har ungefär samma utveckling. Figur 3 kan läsas från ett generationsperspektiv. Den börjar med män födda Låt oss kalla dem papporna. Vid 25 års ålder ( 1965 ) var det 40 procent av dem som hade

184 an-magritt jensen 10. nära pappor och distanserade män barn. Vid fyllda 30 år ( 1970 ) hade siffran stigit till 72 procent. Vid 40 års ålder slutligen var 85 procent av männen pappor ( Statistisk sentralbyrå 2009 ). Det stora flertalet fick alltså barn mellan 1965 och Sönerna till denna pappageneration har följt ett helt annat mönster. Endast 22 procent hade barn vid 25 års ålder, och 50 procent hade barn vid fyllda 30 år. Bland dem som fyllt 40 var det endast 75 procent som var pappor. Vi kan därför hävda att barnlöshet var ovanlig hos pappagenerationen, medan det bland songenerationen finns en betydande andel barnlösa. Kan det vara så att sönerna får barn senare i livet? 40 år och barnlös men 50 år och pappa? Rubriker om gamla pappor är inte någon ovanlighet i media. Charlie Chaplin är ett klassiskt exempel. Han var född 1889 och fick elva barn, varav det första när han hunnit bli 30. Åtta av barnen kom efter att han hade fyllt 40 år, och det sista anlände vid 73 års ålder. Faderskap har inte samma biologiska gränser som moderskap har. Är det därför rimligt att dra gränsen vid 40 år för män, som jag gjort? Både ja och nej. Det är rimligt i den meningen att 40-åriga män har haft ett långt liv utan barn. Gränsen är orimlig därför att det finns många exempel Chaplin är ett på att män kan få barn i hög ålder. Men faktum är att det endast är ett fåtal män som blir pappor efter fyllda 50 år. I Norge hade bara 1,2 procent av barnen som föddes 2006 en så gammal pappa. 8 En inte obetydlig andel barn ( 11 procent ) hade pappor som var år. Men få män får sitt första barn så sent i livet, och barnlösheten har ökat även bland 50-åringar. 9 8 Siffror från Medisinsk fødselregister ( ). 9 Femtioåringar är den äldsta åldersgruppen som det finns statistik för. Figur 4. Barnlösa män i Norge, indelade efter födelsekohort, i åldrarna år. Procent Källa: Statistisk sentralbyrå år 45 år 50 år Låt oss återvända till pappagenerationen, män födda Som väntat sjönk andelen barnlösa från 14,9 procent vid fyllda 40 till 13, 9 procent vid 45 års ålder, och vidare ned till 13,6 procent när de var 50 år. Endast 1,3 procent av dem blev pappor för första gången efter fyllda 40 år. Bland songenerationen fanns det fler barnlösa från början, men också fler som blivit pappor senare i livet. Andelen barnlösa hade sjunkit från 23 till 19 procent när de var 50 år gamla. 10 De hämtar in en del efter fyllda 40 med andra ord. 11 Men ökningen av barnlösheten är trots allt en starkare trend än upphämtningen, och det finns mycket som tyder på att barnlöshet bland män är något som ökar även när vi flyttar åldersgränsen uppåt och försöker blicka framåt i tiden. 10 I praktiken var de 48 år fyllda Barnlösheten vid 50 års ålder ökade med 5,2 procent mellan födelsekohorterna 1940 och 1960, medan upphämtningen mellan 40 och 50 års ålder var 4,2 procent. För kohorterna från 1950 till 1960 ökade de barnlösa med 2,2 procentandelar vart femte år

185 an-magritt jensen 10. nära pappor och distanserade män En jämförelse mellan pappa- och songenerationen visar att sönerna bröt med pappornas mönster i flera avseenden. Bland sönerna var det inte lika många som blev pappor, och det var inte lika viktigt att barnen föddes inom äktenskapet. Detta kan vara ett tecken på att sönerna fick mindre inflytande över fruktsamheten. Men det kan också vara så att barn inte längre betyder så mycket för män. Figur 5. Barn födda utom äktenskapet i Skandinavien Ogifta pappor social barnlöshet Den resurs som barn utgör för män har andra innebörder i dag än på Ibsens tid. Förändringarna har pågått under lång tid. Redan Emile Durkheim var bekymrad över den begynnande individualiseringen i samhället. I boken Suicide ( 2000 [1897]: 317 ) beskriver han hur det kollektiva sentimentet var på väg att försvinna. Durkheim rapporterar från ett Europa i en tidig industrialiseringsfas. Äktenskapet var emellertid normen ända fram till Det var genom äktenskap kvinnan fick rätt till försörjning och mannen fick rätt till barnen, enligt Gary Becker ( 1993 ). Papporna i vårt exempel föddes under en epok när äktenskapets betydelse var på väg att urholkas. Från och med andra halvan av 1900-talet deltog kvinnor i yrkeslivet i högre utsträckning än förr, medan män förväntades ta större ansvar för omvårdnaden av barnen. Rättigheten till barn hade ersatts med känslomässiga band. Det ökande antalet barn som föds utom äktenskapet är ett tecken på barns ändrade betydelse för män. Det blev pappagenerationens söner som genomförde revolutionen Sweden Denmark Norway Källor: Statistiska centralbyrån ( Sverige ), Statistisk sentralbyrå ( Norge ), Danmarks statistik befolkningsstatistiker. Det finns slående likheter mellan de skandinaviska länderna. I Skandinavien som helhet föddes cirka 90 procent av alla barn inom äktenskapet runt Förändringen kom först i Sverige. Tätt efter följde Danmark, medan Norge var lite långsammare. Det var en stillsam revolution ( Noack 1996 ). År 2005 var drygt hälften av alla barn födda utom äktenskapet, och i Danmark var andelen något lägre. Inom loppet av några årtionden förvandlades alltså det mest tabubelagda, att få barn som ogift, till en norm. Längs vägen från pappagenerationen till songenerationen hade äktenskapet trängts undan i stora delar i Skandinavien. Bland förstföderskorna i Norge 2005 var 70 procent ogifta. 12 Som genom ett trollslag försvann på det sättet många pappor från den offentliga statistiken över barnafödande. Statistiken skiljer mellan barn födda inom äktenskapet och barn födda utom äktenskapet. För den senare kategorin

186 barn har papporna blivit osynliggjorda i statistisk mening. Pater familias har försvunnit. Andra källor kan berätta att det stora flertalet av dessa barn är födda inom ramen för samboförhållanden. För det mesta finns alltså både en mamma och en pappa i familjerna. Men samboskap har visat sig mycket mindre varaktiga än äktenskap, och efter separationer bor majoriteten av dessa pappor inte tillsammans med sina barn till vardags. Antagligen drevs denna utveckling fram av kvinnor som inte längre ville underkasta sig det patriarkala äktenskapet, men det är inte så lätt att hitta några protester från männens sida. Pappan / försörjaren skulle nu ersättas med den aktiva pappan. Pappornas relation till barnen undermineras av den instabilitet som präglar samboskapet ( Kiernan 1999, Jensen 1992, Jensen och Clausen 2000, Manning 2004 ). Det visade sig emellertid att äktenskap fortfarande var en institution för the privileged male. Pappor i samboförhållanden har genomgående lägre utbildning och inkomster än gifta pappor. Dessa tre faktorer ( låg utbildning, låga inkomster och samboskap ) ökar sannolikheten att barn i Skandinavien inte bor med pappa ( Jensen och Clausen 1999:12, Heide Ottosen 2000 ). Samma mönster finns i USA ( Manning 2004, Manning och Brown 2006 ). Sara McLanahan ( 2004 ) har analyserat vad detta betyder för barnen, och hävdar att det resulterar i diverging destinies. Barn födda inom äktenskapet har mer resursstarka föräldrar ( vad gäller utbildning och inkomster ), samtidigt som det är mycket mindre risk att deras föräldrar ska separera. Sociala skillnader gör sig gällande även efter en separation, och det är de resurssvaga papporna som har minst kontakt med barnen ( Jensen och Clausen 2000, Kitterød 2008 ). Förskjutningen från barn födda inom äktenskap respektive inom samboskap har blivit föremål för diverse tolkningar. Några bedömare ser dem som likvärdiga familjetyan-magritt jensen 10. nära pappor och distanserade män per ( se Trost 1978 ), medan andra betraktar utvecklingen som tecken på att faderskapet försvagats ( Jensen 1994, 2001 ). De senare menar att pappor har mer att förlora än mammor på att få barn i ett samboförhållande, därför att risken för separation är så hög. Det finns emellertid utrymme för andra tolkningar. Samboskapets framväxt har gett män nya möjligheter, och nya utmaningar, som pappor. Studier har visat att dessa pappor så länge de bor tillsammans med sina barn är mer aktiva i omvårdnaden om barnen än de gifta papporna är ( Heide Ottesen 2000, Thomson 2003 ). Äktenskap och barn ingick inte längre i det kollektiva sentimentet enligt Durkheims beskrivning de var valda relationer. Men alla män var kanske inte lika intresserade av ökande förpliktelser med omvårdnaden i hemmet. Samtidigt ökade även utrymmet att välja bort familjen. Är denna utveckling ett bevis på att män vill ha färre barn? Har det moderna samboskapet samtidigt gett kvinnor större möjligheter att skaffa barn även när de saknar stadigvarande partner? Barn utom äktenskapet ökande fruktsamhet Den starka tillväxten för samboskap mellan 1960 och 1980 föregick de ökande fruktsamhetstalen ( från cirka 1985 ) och den ökande barnlösheten bland män ( från 1990 ). Det var en brytningsperiod för faderskapet. År 1980 hade pappagenerationen hunnit bli 40 år och hade i stort sett redan fått det antal barn de skulle ha. Det stora flertalet män blev pappor, men de fick färre barn. Det samlade fruktsamhetstalet i Norge sjönk från 2,7 till 1,7. För sönerna till denna generation blev faderskapet helt annorlunda. Mellan åren 1995 och 2008, när sönerna befann sig i

187 an-magritt jensen 10. nära pappor och distanserade män åldrarna år, steg fruktsamheten från 1,87 till 1, Samtidigt var det många som förblev barnlösa. Sönerna bröt med de egna pappornas mönster på olika sätt. För det första fick de barn i mycket högre åldrar än papporna. För det andra var det många som fick sina barn utom äktenskapet. För det tredje fick de fler barn i genomsnitt, och för det fjärde blev många män barnlösa. Den samlade logiken kring mäns fruktsamhet har förändrats. Pappor som återanvänds Hur kan fruktsamheten öka samtidigt som fler män är barnlösa? Kari Skrede ( 2004 ) pekar på tendensen att färre män har fler barn tillsammans med flera kvinnor. Detta tyder på ökad återanvändning av välbehållna män bland de yngre födelsekohorterna, anser hon ( Skrede 2004: 60 ). Tomas Sobotka har noterat samma tendens i Danmark ( Sobotka 2007 ). Figur 6. Antal barn och antal partner bland danska män födda barn 2barn 3 barn 4 barn 5+ barn Källa: Sobotka, kvinna 2+ kvinnor 13 Det handlade inte om någon jämn ökning; den lägsta fruktsamheten ( 1,75 ) registrerades Han fann att 24,5 procent av de danska männen var barnlösa vid 43 års ålder. De som hade två barn ( 38 procent av papporna ) hade fått barnen med samma kvinna i 93 procent av fallen. Bland männen med fler än två barn såg det lite annorlunda ut. Det var vanligare att de hade barn tillsammans med olika kvinnor. Detta kan tyda på en könspolarisering av föräldraskapet. Det betyder också att det finns en ökande grupp pappor som inte bor med sina egna barn. De är både pappor och socialt barnlösa. Kari Skrede var tidigt ute ( 2004 ) med att uppmärksamma att männens barnlöshet inte bara är biologisk utan även social. Hon noterade att 22 procent av de 40-åriga männen var biologiskt barnlösa år Samtidigt fanns en ökning av andelen män som inte bodde med sina barn. De var socialt barnlösa. 14 Skrede fann, genom att slå samman dessa två grupper, att hela 37 procent av samtliga 40-åringar inte hade ansvar för några barn till vardags. De var frikopplade i sitt praktiska vardagsliv. I senare arbeten om samma problematik jämför Skrede två födelsekullar ( ungefär jämförbara med våra två generationer ) och sammanfattar: I den äldsta födelsekullen män ( födda 1940 ) bodde tre fjärdedelar av männen ( 75,3 procent ) vid 40 års ålder tillsammans med och försörjde barn. För 1960-talskullen hade denna andel reducerats till mindre än två tredjedelar ( 63,2 procent ) ( Skrede 2005: 10 hennes kursivering ). Det är en markant förändring vad gäller mäns anknytning till barn. En invändning mot begreppet social barnlöshet är att flertalet pappor har kontakt med sina barn även om de inte bor tillsammans. Begreppet kan ändå ha sitt värde genom att det framhäver skillnader. Relationen mellan pappor och barn som inte bor tillsammans är tidsreglerad, ofta genom ingångna avtal och med ( hot om ) sanktioner vid avtals- 14 Socialt barnlösa män är sådana som inte bor med barn som de har försörjningsplikt för. I praktiken bor de följaktligen inte med sina egna barn

188 brott. Om barnet behöver tröst, finns pappa till hands endast på avtalad tid. Både i Sverige och i Norge har det blivit vanligare att föräldrarna delar på omvårdnaden: 28 procent respektive 10 procent av dem som inte bor tillsammans ( Statistiska centralbyrån 2008, Skjørten m.fl ). Det innebär att fler föräldrar, både mammor och pappor, får ett tidsstyrt föräldraskap. De har barn på deltid. Detta är den mest omfattande omvårdnadsformen för föräldrar som inte bor med sina barn, vilket också betyder att de är barnlösa hälften av tiden. Hämtning och lämning på dagis samt oplanerad frånvaro från jobbet på grund av sjuka barn är faktorer som reduceras. Föräldrar kan jobba övertid eller resa periodvis utan barn. Om detta är en familjeform som förmår överleva på sikt får väl tiden utvisa, men det är fortfarande en stor majoritet av barnen som i huvudsak bor med mamma efter separationen. Barnlöshet kan anta ett flertal former. Man skiljer gärna mellan ofrivillig och frivillig barnlöshet, människor som gärna vill ha barn, och dem som frivilligt väljer bort barn. Det finns emellertid inte någon klar gräns mellan de båda grupperna, och gränsen blir mer flytande ju längre tid det första barnet skjuts upp. Många unga väntar i dag så länge att deras biologiska förutsättningar undergrävs. Biologisk barnlöshet är ofta resultatet av ett antal andra val, utan att det från början finns någon tanke att välja bort barn. Människor som väntar med att skaffa barn har valt en frivillig barnlöshet i sina unga år, men kan bli ofrivilligt barnlösa om de senare i livet inte lyckas få barn. Det är en grupp som gör sina önskemål om barn tydligt hörda i det offentliga samtalet till exempel via stora rubriker i media och genom debatter om politiska åtgärder för medicinsk hjälp. Många ansöker om assisterad befruktning för att få sitt önskade barn. Dagens medicinska teknologi ger kvinnor chansen att bli mamma utan samlag med en man, som ensamståenan-magritt jensen 10. nära pappor och distanserade män de eller tillsammans med en annan kvinna. En barnlös man är emellertid beroende av en kvinna för att kunna bli pappa. Faderskapet är fortfarande socialt definierat. Har män annat som prioriteras högre än barn? Är barn meningen med livet? Barn ger fortfarande mening åt livet för den stora merparten unga. Men längtan efter barn överskuggar inte allt annat och är inte allenarådande. Dessutom är längtan inte lika stark hos män som hos kvinnor. En undersökning av Eva Bernhardt ( 2000a ) om unga människors syn på familj och arbete i Sverige har visat att det är färre män som anser att detta med att få barn är meningen med livet. Fler män prioriterar till skillnad från kvinnor arbete och fritid före barn. På frågor om framtiden svarar män att de vill tjäna pengar, medan kvinnor vill jobba deltid för att få mer tid för familjen. Ett tankeväckande resultat visar sig när inställningen till familj och jämställdhet tas upp. De mest familjeorienterade bland både män och kvinnor är de som är minst inställda på jämställdhet ( Bernhardt 2000b ). Andra studier visar att 95 procent av de barnlösa unga vuxna i Sverige ( kvinnor 23 år och män 25 år ) vill ha barn. Bland de äldre sjunker andelen som vill ha barn markant. En barnlös 37-årig man gör följande reflektion: Min egen och kommande generationer är för bortskämda. När vi väl inser vilket jobb det är med barnen, då vill vi inte ha några. Vi är för bekväma. ( Ds 2001: 67 ) Ofrivillig barnlöshet är en av orsakerna till att många aldrig får några barn, hävdar denna studie. Flertalet barnlösa kvinnor ( 70 procent ) har försökt få barn utan att lyckas

189 an-magritt jensen 10. nära pappor och distanserade män Detsamma gäller en minoritet ( 35 procent ) av männen ( Ds 2001: 68 ). Nästan alla unga svenska kvinnor och män ser barn som en del av sin framtid. Det råder också stor, men inte lika stor, uppslutning ( cirka 67 procent ) kring påståendet att barn är en av meningarna med livet. Andelen som instämmer helt och hållet i påståendet är ännu lägre: hälften av kvinnorna och 40 procent av männen anser detta. Uppslutningen minskade under 1990-talet ( Ds 2001: 63 ). En ny undersökning bekräftar att det är fler män än kvinnor som är barnlösa i Sverige. Det är också fler män än kvinnor som inte vill ha barn: en fjärdedel av de barnlösa männen och en femtedel av de barnlösa kvinnorna i åldrarna år. Samtidigt är det fler kvinnor än män som säger att de själva kan tänka sig barn, men att partnern tvekar ( Statistiska centralbyrån 2009: 30 ). Liknande skillnader mellan könen finns även i Norge, visar det sig. Torkild Lyngstad och Turid Noack ( 2005 ) ställde frågan om unga människor är villiga att välja bort familjen. Deras urval bestod av kvinnor år och män år, vilket återspeglar de genomsnittliga åldrarna vid det första barnets ankomst. Mer än 80 procent av respondenterna var barnlösa. Undersökningen gav två tydliga resultat. Det ena var att det stora flertalet ville ha barn. Det andra var att detta gällde betydligt färre män än kvinnor, 77 respektive 90 procent. Har barn även i andra länder en mer undanskymd plats i unga mäns framtidsplaner än i kvinnors planer? Mycket tyder på att det är så. Tomas Sobotka och Maria Testa ( 2008 ) har genomfört en studie om intentioner angående barn hos kvinnor och män som inte fyllt 40. Deras studie omfattar endast Finland bland de nordiska länderna, men resultaten har en del att berätta om generella drag hos barnlösheten även utanför Norden. Tjugo procent av kvinnorna säger sig inte vilja ha barn eller känner sig osäkra, medan 29 procent av männen har samma inställning. När forskarna koncentrerar sig på dem som är barnlösa, är det hela 41 procent av kvinnorna och 46 procent av männen som svarar att de inte vill ha barn eller är osäkra på om de vill. Det är osäkerhet snarare än en tydligt avvisande attityd som gör sig märkbar hos respondenterna. Könsskillnaderna är inte särskilt stora, men ändå systematiska, och i några länder finns slående skillnader. Figur 7. Intentioner att inte skaffa barn bland kvinnor och män i europeiska länder som inte fyllt 40 år. 15 Västtyskland Östtyskland Polen Finland Nederländerna Belgien (FL) Tjeckien Rumänien Italien Österrike Slovenien Estland Litauen Ungern Källa: Sobotka and Testa Alla män Alla kvinnor Män har mindre starka intentioner att få barn än kvinnor har. Tendensen att män är tveksamma eller inte vill ha barn är särskilt tydlig i Tyskland ( både den västra och den östra delen ), men även Finland har här relativt höga siffror. 15 Dessa IPPAS-undersökningar genomfördes i tretton länder i Europa i början av 2000-talet

190 an-magritt jensen Uppslukande faderskap lockande ungkarlsliv Historiskt har faderskapet varit nära förknippat med status och äktenskap. I Norge handlade det 2001 om 35 procent av de högutbildade männen ( år ) jämfört med 30 procent av kvinnorna. Tio år tidigare hade det varit mer ovanligt med barnlöshet bland högutbildade män än bland högutbildade kvinnor: 14 procent respektive 17 procent. Enligt Kari Skrede och Marit Rønsen ( 2006 ) är det ett nytt fenomen att det finns fler barnlösa män än kvinnor bland de högutbildade i denna åldersgruppen. En del av dessa män blir antagligen pappor senare i livet. Men en god bit upp i vuxen ålder var det fortfarande många som inte hade barn. Inledningen på 2000-talet har signalerat ökande barnlöshet bland män med universitets- och högskoleutbildning, även om nivån fortfarande är högre bland lågutbildade män ( Kravdal och Rindfuss 2008 ). Medan barnlösheten ökar bland högutbildade män är sambanden mellan faderskap och inkomster entydigt: ju högre inkomster, desto fler som blir pappor ( Skrede 2004 ). Följaktligen finns ett positivt samband mellan faderskap och inkomster, medan sambandet mellan faderskap och utbildning inte är lika entydigt. 16 Varför är det så? Förklaringen kan enligt Skrede vara att det bland de högutbildade finns grupper av män som prioriterar annat i livet än familj och barn det kan handla om fritid, resor eller att ha ett eget liv i största allmänhet. Att sådana faktorer kan ha sin betydelse visar även en undersökning från Sverige, där ett vanligt svar på frågan varför man väntade med att skaffa barn var att respondenten ville ut och resa och uppleva nya saker, ha ett liv, innan det var dags att bli förälder ( Berg- 10. nära pappor och distanserade män néhr 2008 ). Det är tänkbart att flera män ser sin utbildning som en trygghet, men att de har andra prioriteringar än barn och att försörja en familj. Den sociala barnlösheten, pappor som inte bor med sina barn, är i motsats till den biologiska barnlösheten relaterad till resurssvaghet. Kari Skrede betonar i sitt tidiga arbete ( 2004 ) att kvinnor, med ökande utbildning, egen inkomst och välfärdssamhällets skyddsnät i ryggen, har fått större möjligheter att välja bort dåliga pappor. Hennes förklaring är att män väljs bort därför att de inte lyckas leva upp till kvinnors krav på moderna pappor. Av resonemanget följer att de bra papporna återanvänds samtidigt som de resurssvaga männen väljs bort. Vi rör oss emellertid på ett komplicerat fält. Blir män bortvalda av starka kvinnor, eller har männen egna prioriteringar som inte handlar om familj och barn? Är detta vad vi ser hos de högutbildade? Sambandet mellan faderskap, utbildning och inkomster tyder på att olika grupper av män har olika intresse för barn. Grupperna kan bli synliga vid en och samma tid. En grupp är de familjeorienterade männen, som kan vara resursstarka och ha goda inkomster. De lever i äktenskap eller i andra stabila familjeformer och tar på sig en traditionell roll som familjeförsörjare. En annan grupp är livsnjutarna, som kan vara högutbildade män med benägenhet att tveka, skjuta upp och avstå från faderskapet. Livsnjutarna bidrar till den ökande biologiska barnlösheten. En tredje grupp är de bortvalda män med sämre resurser som försörjare, låg inkomst och låg utbildning. De är sambor när de får barn eller bor inte tillsammans med barnets mor. Denna grupp bidrar i särskilt hög grad till den sociala barnlösheten. 16 Kravdal och Rindfuss ( 2008 ) visar på högre fertilitet bland högutbildade män, men också på att barnlösheten i denna grupp ökar mer än bland de lågutbildade. Enligt muntlig uppgift från Marit Rönsen, Statistisk Sentralbyrå, är sambandet mellan utbildning och fertilitet bland män mycket känsligt för val av metod. Barn och jämställdhet I de nordiska länderna råder, bland både kvinnor och män,

191 an-magritt jensen 10. nära pappor och distanserade män Olika värde för kvinnor och män? Kvinnor ges skulden både för befolkningsexplosionen i världens fattiga länder och för det låga antalet barn i rika länder. Det föds för få barn i Europa. Bekymrade politiker och demografer anser att dagens fruktsamhetstal utgör ett hot mot samhällets framtid, tillgången på arbetskraft och mot den ekonomiska tillväxten. Europa står inför en low fertility trap, hävdar Wolfgang Lutz och hans medförfattare ( 2006 ). Det finns självförstärkande mekanismer som leder till successivt lägre fruktsamhet, menar författarna. Situationen ger oss anledning att agera by making children a part of normal life again ( Lutz et al. 2006: 188 ). I Norden finns det mycket som tyder på att det är bland män, snarare än bland kvinnor, som barn inte är en normal del av livet längre. Samtidigt får pappornas nya roll allt större uppmärksamhet. Unga pappor deltar i graviditetskurser, klipper av navelsträngar och byter blöjor från första stund. De har ett närmare förhållande till sina barn än deras egna pappor hade, för att inte tala om deras farföräldrar. Denna utveckstor uppslutning kring ideologin om jämställdhet. Sverige har varit pionjär på området, och relationen mellan jämställdhet och föräldraskap har bland annat analyserats av Eva Bernhardt och Frances Goldscheider ( 2006 ). 17 De skiljer på män som är jämställdhetsorienterade och män som är mer traditionellt inriktade. De jämställda männen är mest positiva till att få barn, visar resultaten. Men här finns ett avstånd mellan ideologi och praktik. Vid en undersökning av sambanden mellan mäns åsikter vid en viss tidpunkt och deras föräldraskap fyra år senare, finner forskarna att jämställda män dröjer längre med att skaffa barn än andra män gör. Sambanden mellan åsikter och faktiskt beteende är något som ofta förbises. Bernhardt och Goldscheider drar dock slutsatsen ( 2006: 36 ): It still seems to be the case that egalitarian attitudes, even among men, are delaying the transition to parenthood. Välutbildade och jämställdhetsinriktade män senarelägger alltså och väljer kanske bort barn. Detta i motsats till de mer traditionellt tänkande männen, som blir pappor i tidigare skeden och som får fler barn. Frågan är om ett flertal män väljer bort barn därför att faderskapet för med sig så stora omkostnader. Om så är fallet, är det troligt att denna effekt visar sig hos de grupper av män som ställs inför de starkaste kraven på deltagande. Dessa män har ofta hög utbildning och en positiv syn på jämställdhet. Bra pappor förväntas ta ansvar för sin del av omvårdnaden om barnen, och de nordiska länderna har tidigare än andra länder satsat på att uppmuntra papporna att göra sig delaktiga i omvårdnaden. Reglerna för föräldraledighet i samband med att barnen föds har väckt särskilt stor uppmärksamhet. En svensk studie tyder på att det finns ett positivt samband mellan jämställdhet och fruktsamhet 17 Urvalet bestod av kvinnor och män i åldrarna år ( 1999 ) samt år ( 2003 ). ( Duvander och Andersson 2006 ). Undersökningen visar emellertid att papporna som tar ut längst föräldraledighet får nya barn i mindre utsträckning än de som är pappalediga kortare tid ( Neyer och Andersson 2008 ). Författarna anser också att det är problematiskt att dra slutsatser om jämställdhet och fruktsamhet, eftersom pappor som tar ut längre pappaledighet kanske är samma personer som redan från början är mest motiverade att skaffa fler barn. Följaktligen är det kanske så att resultatet mostly reflect a selection of child-prone fathers into parental leave ( op.cit.: 717 ). Kari Skredes begrepp jämställdhet light tycks med andra ord ha större relevans än fullständig jämställdhet

192 an-magritt jensen 10. nära pappor och distanserade män ling har ett brett ideologiskt och politiskt stöd. Men det finns också en växande grupp män som har liten vardagskontakt med barn, och som inte uppmärksammas särskilt mycket i debatten. En del män satsar på familj och barn, andra föredrar att resa omkring i världen utan förpliktelser, medan en tredje grupp tvekar därför att de inte vet hur de ska kunna leva upp till de krav som faderskapet ställer. Redan på talet pekade Barbara Ehrenreich ( 1983 ) på en utveckling där unga män reagerar med en flight from commitment. De väljer bort familj. Hennes argument följs upp i boken Men to Boys ( Cross 2008 ), som beskriver en ökande tendens bland unga män i USA att söka sig till en grabbtillvaro utan förpliktelser. Inställningen till familj och barn har förändrats, men vi behöver kanske ägna mer uppmärksamhet åt de risker faderskapet innebär i marknadsliberala samhällen det som John Caldwell är inriktad på. Detta innebär att barnlöshet bland män bör ställas i relation till hur samhället belönar eller straffar dem som har ansvar för barnen. Fler omvårdnadsförpliktelser innebär att män tvingas acceptera child penalty i samma omfattning som kvinnor, det vill säga lägre lön, färre karriärmöjligheter samt större risk att bli bortsorterad vid jobbansökningar. I en svensk undersökning upptäckte man att det fanns arbetsgivare som i samband med anställningsintervjuer föreslog ett barnkontrakt, med innebörden att den sökande skulle lova att avstå från att skaffa barn under en viss tid framåt ( Statistiska centralbyrån 2003 ). Det är inte lagligt att ställa den typen av krav, men det görs lika fullt. Studien visade också att småbarnsföräldrar löpte större risk än barnlösa personer att bli arbetslösa, samt att unga människor förväntar sig att egna barn kommer att inverka negativt på arbetet. Det är nog inte så överraskande att unga män känner större tveksamhet än unga kvinnor under sådana omständigheter. Kvinnornas inträde på arbetsmarknaden har medfört att deras status i samhället stärkts. Männen förväntas riskera att den egna statusen försvagas på grund av ytterligare förpliktelser gentemot barnen. I slutändan handlar det om vilket utrymme samhället ger barnen och vilka kostnader de unga vuxna ska ta på sig för att täcka samhällets behov av barn. De nordiska länderna har i högre grad än andra länder i Europa lyckats behålla fruktsamheten på en relativt hög nivå, men de har misslyckats med att säkerställa mäns anknytning till barnen. För hundra år sedan beskrev Emile Durkheim ( 1897 ) äktenskap och barn som en komponent i det kollektiva sentimentet. Både äktenskap och barn var samhälleliga faktum som inte föranledde några frågetecken. Industrialiseringen följdes av kraftigt sjunkande fruktsamhet i samtliga länder i västvärlden, medan den spirande globaliseringen följdes av en kris för faderskapet, menar John Gillis ( 2000:231 ): It was not until the Good Family Man was confronted with the realities of the new global economy in the 1970s that the full dimensions of this crisis of fatherhood became apparent. Den globala ekonomins framväxt innebar att familj, platsbundenhet och varaktiga personliga relationer blev hinder som påverkade män i högre grad än kvinnor. Barnens värde för män bör ses i ljuset av detta

193 an-magritt jensen 10. nära pappor och distanserade män Referenser Becker, G. S. ( 1993 ) A Treatise on the Family. Enlarged edition. Cam bridge: Harvard University Press. Bergnéhr, Disa ( 2008 ) Timing Parenthood: independence, family and ideals of life. Linköping: Institutionen för Tema Barn, Linköpings universitet. Bernhardt, Eva ( 2000a ) Unga vuxnas syn på familj och arbete: rapport från en enkätundersökning. Stockholm: Centrum för kvinnoforskning. Bernhardt, Eva ( 2000b ) Familj och karriär. VälfärdsBulletinen, no. 4: 4 5 Bernhardt, Eva och Frances Goldscheider ( 2006 ): Gender equality, parenthood attitudes and first births in Sweden i D. Philipov, A. C. Liefbroer and F. C. Billari ( guest editors ), Vienna Yearbook of Population Research, Special issue on postponement of childbearing in Europe: Caldwell, J. C. ( 2004 ) Demographic Theory: a Long View. Population and Development Review, vol. 30, no. 2: Caldwell, J. C. och T. Schindlmayr ( 2003 ) Explanations of the Fertility Crisis in Modern Societies: a Search for Commonalities. Population Studies, vol. 57, no. 3: Cross, Gary ( 2008 ) Men to Boys. The making of modern immaturity. New York: Columbia University Press. Ds Barnafödande i fokus. Från befolkningspolitik till ett barnvänligt samhälle. Stockholm: Socialdepartementet. Durkheim, E. ( 2000 ) [1897] Suicide. A study in sociology. London: Routledge. Duvander, Ann-Zofie och Gunnar Andersson ( 2006 ) Gender equality and fertility in Sweden: A study on the impact of the father s uptake of parental leave on continued childbearing. Marriage and Family Review, vol. 39, no ½: Ehrenreich, Barbara ( 1983 ) The Hearts of Men. The American Dream and the Flight from Commitment. New York: Doubleday. Ellingsæter, Anne Lise ( 2009 ) Leave policy in the Nordic welfare states: a recipe for high employment/high fertility? Community, Work and Family, vol. 12, no 1: Gillis, John R. ( 2000 ) Marginalization of Fatherhood in Western Countries. Childhood, vol. 7, no. 2: Heide Ottosen, M. ( 2000 ) Samboskab, Ægteskab og Forældrebrud. En analyse af børns familieforhold gennem de første leveår. No. 9, København: Socialforskningsinstituttet. Hossman, I., M. Karsch, R. Klingholz, Y. Köhncke, S. Kröhnert, C. Pietschmann, S. Sütterlin ( 2008 ) Europe s Demographic Future Growing imbalances. Berlin: The Berlin Institute for Population and Development. Jensen, A.-M. ( 1992 ) Det vaklende faderskapet? Barns familier etter samlivsbrudd. Rapport nr. 9. Oslo: NIBR. Jensen, A.-M. ( 1994 ) Feminization of childhood i Childhood Matters. Social Theory, Practice and Politics, Qvortrup, J., M. Bardy, G. Sgritta and H. Wintersberger ( red. ) Avebury: Aldershot. Jensen, A.-M. ( 2001 ) Power, Property, and Prestige. The Feminization of Childhood. M. du Bois-Reymond, H. Sünker, H. H. Krüger ( red ) Childhood in Europe. Approaches Trends Findings. New York: Peter Lang Publishing. Jensen, An-Magritt ( 2003 ) The Power of Passion and the Improper Acts: A Gender Perspective i Jensen, A.-M, T. Knutsen och A. Skonhoft ( red. ) Malthus the Man, his Times, the Issues. Oslo: Abstrakt Forlag Jensen, An-Magritt och Sten-Erik Clausen ( 1999 ) Samboerskap som foreldreskap. Vedlegg 4, NOU: Samboerne og samfunnet. 1999: 25, NIBR: Jensen, An-Magritt och Sten-Erik Clausen ( 2000 ) Barndom forvandling uten forhandling? Samboerskap, foreldreskap og søskenskap, Prosjektrapport no. 6. Oslo: NIBR Kiernan, K. ( 1999 ) Cohabitation in Western Europe. Population Trends, vol. 96. London: The Stationery Office. Kitterød, R. H. ( 2008 ) Hvilke samværsfedre har lite kontakt med

194 an-magritt jensen 10. nära pappor och distanserade män barna sine? Rapporter no 56. Oslo: Statistisk sentralbyrå. Kravdal, Ø. och R. R. Rindfuss ( 2008 ) Changing relationship between education and fertility a study of women and men born American Sociological Review, vol. 73, no. 5. Lesthaeghe, R. ( 1995 ) The Second Demographic Transition in Western Countries: An Interpretation i K. O. Mason och A.-M. Jensen ( red. ) Gender and Family Change in Industrialized Countries. Oxford: Clarendon Press. Lutz, W., V. Skirbekk, och M. R. Testa ( 2006 ) The Low Fertility Trap Hypothesis: Forces that may lead to further postponement and fewer births in Europe. Vienna Yearbook of Population Research: Lyngstad, T. och T. Noack, Turid ( 2005 ) Vil de velge bort familien? En analyse av unge nordmenns ekteskaps- og fruktbarhetsintensjoner. Tidsskrift for velferdsforskning, vol. 8, no.3: Manning, W. D. ( 2004 ) Children and the Stability of Cohabiting Couples. Journal of Marriage and the Family, vol. 66, no 3: Manning, W. D. och S. Brown ( 2006 ) Children s Economic Well- Being in Married and Cohabiting Parent Families. Journal of Marriage and the Family, vol. 68, no. 2: McDonald, Peter ( 2000 ) Gender Equity in Theories of Fertility Transition. Population and Development Review, vol. 26, no. 3. McLanahan, S. ( 2004 ) Diverging Destinies: How Children are Faring Under the Second Demographic Transition. Demography, vol. 41, no. 4: Neyer, Gerda och Gunnar Andersson ( 2008 ) Consequences of family policies on childbearing behavior: Effects or artifacts? Population and Development Review, vol. 34, no. 4: Noack, Turid ( 1996 ) Familieutvikling i demografisk perspektiv i B. Brandth och K. Moxnes ( red. ) Familie for tiden. Stabilitet og forandring. Tano: Aschehoug. O Brien, M. ( 1981 ) The Politics of Reproduction. London: Routledge och Kegan Paul. Sardon, Jean-Paul ( 2006 ) Demographic Trends in the Developed Countries. Population, English Edition, vol. 61, no. 3: Skjørten, K., R. Barlindhaug och Hilde Lidén ( 2007 ) Delt bosted for barn. Oslo: Gyldendal Akademisk. Skrede, Kari ( 2004 ) Færre menn blir fedre. Økonomiske analyser, no. 6, Oslo: Statistisk sentralbyrå. Skrede, Kari ( 2005 ) Foreldreskap i forandring færre menn blir fedre. Tidsskrift for kjønnsforskning, no. 2: Skrede, Kari och Marit Rønsen ( 2006 ) Hvor bærekraftig er den nordiske familiepolitiske modellen? Samfunnsspeilet, no. 2. Oslo: Statistisk sentralbyrå. Sogner, Sølvi och Kari Telste ( 2005 ) Ut og søkje teneste historia om tenestejentene. Oslo: Samlaget. Sobotka, Tomas ( 2004 ) Postponement of childbearing and low fertility in Europe. Doctoral thesis, University of Groningen, Amsterdam: Dutch University Press. Sobotka, Tomas ( 2007 ) Fertility Trends in Europe. Is below-replacement fertility an inevitable outcome of the Second Demographic Transition? VUB Colloquium on Demographic challenges for the 21st century, Brussels, February 15 16, Sobotka, Tomas och Maria Rita Testa ( 2008 ) Attitudes and Intentions Toward Childlessness in Europe i C. Höhn et al. ( red. ) People, Population Change and Politics, vol. I: Family Change, Springer Science+Business Media B.V.: Statistiska centralbyrån ( 2003 ) Arbetslöshet och barnafödande. Demografisk analys och jämställdhet, Demografiska rapporter, nr. 6 Statistisk sentralbyrå 2009 ( fodte/tab html ) Statistiska centralbyrån ( 2008 ) Barn- och familjestatistik ( scb.se/pages/tableandchart_ aspx ( nedlastet 06/ ) Statistiska centralbyrån ( 2009 ) Barn eller inte? Resultat från en enkätundersökning om kvinnors och mäns inställning till barnafödande. Demografiska rapporter, nr 2. Sundt, Eilert ( 1992 [1866] ) Om giftermål i Norge. Oslo: Universitetsforlaget. Therborn, G. ( 2004 ) Between Sex and Power. Family in the World, London: Routledge. Thomson, E. ( 2003 ) Partnerships and Parenthood: A Comparative View of Cohabitation, Marriage and Childbearing, CDE. Working Paper No. 18, University of Wisconsin-Madison: Center for Demography and Ecology. Trost, J. ( 1978 ) A Renewed Social Institution: Non-Marital Cohabitation, Acta Sociologica, vol. 21, no. 4: van de Kaa, D. J. ( 1987 ) Europe s Second Demographic Transition. Population Bulletin, vol. 42, no. 1. Washington: Population Reference Bureau, Inc

195 11. avslutande diskussion 11. Frivillig barnlöshet i nordiska länder avslutande diskussion Kristina Engwall och Helen Peterson Barnfrihet är en fråga som berör. Det är ett ämne som upprör, engagerar och väcker intresse. Det är något som vi forskare hela tiden fått erfara. De barnfria själva upplever det ofta som positivt att de uppmärksammas och därigenom tas på allvar. Andra som själva har barn har varit mer kritiska: finns verkligen frivillig barnlöshet som fenomen, och hur vet vi att det verkligen handlar om äkta barnfrihet och inte undanflykter för att dölja ofrivillig barnlöshet? Många har ställt frågor om urval, om hur vi hittar informanter, om representativitet och om vilka motiven till barnfrihet kan vara. Ämnet tycks engagera de flesta. Massmedia har flera gånger lyft fram ämnet, vilket nästan alltid skapat debatt. Varför uppfattas det som så provocerande? Vad är det som får de flesta att engagera sig i att ett fåtal kvinnor och män öppet deklarerar att de inte vill ha barn? Trots vårt samhälles värderingar om livsstilsval och allas rätt att välja fritt, så värderas inte alla val lika ( Kåks 2007, Bergnéhr 2008 ). Majoriteten tycks uppfatta vissa

196 kristina engwall och helen peterson 11. avslutande diskussion val som mer normala och bättre än andra, som exempelvis att skaffa barn. Att välja barnfrihet uppfattas ibland som så udda att det avfärdas som ett falskt fritt val. Den här antologin har samlat ett antal studier som behandlar frivillig barnlöshet i Norge, Finland och Sverige. Vår utgångspunkt var att länderna har mycket gemensamt i fråga om välfärdspolitik för föräldrar. Jämfört med många andra länder finns här höga politiska ambitioner att ge möjligheter att kunna förena yrkesliv med föräldraskap. De tre länderna förenas också av att en hög andel kvinnor förvärvsarbetar och att barnafödandet ligger på en relativt hög nivå. Det finns även starka jämställdhetspolitiska ambitioner i dessa länder. Många gånger förklaras de höga födelsetalen just med hänvisning till framgångar inom jämställdhetsområdet. Norge, Finland och Sverige har med andra ord en politik i fråga om barn och föräldraskap som förenar dem. Vilken plats har då barnfrihet i en sådan barnvänlig politik? Barnfrihet har sällan uppmärksammats i tidigare forskning i de nordiska välfärdsstaterna, trots att fenomenet i en sådan kontext ställer nya och spännande frågor. I detta avslutande kapitel kommer vi att uppehålla oss vid tre övergripande teman som löpt genom boken, men som förtjänar att ytterligare lyftas fram och diskuteras. Den första frågan handlar om motiv. Det är den fråga som de flesta som hör talas om frivillig barnlöshet ställer sig: Varför väljer man att inte skaffa barn? Flera av bokens kapitel är inne på denna fråga, men kan resultaten av studierna generaliseras? Vi ställer också frågan om det är viktigt att generalisera denna kunskap. Den andra frågan gäller välfärdsstatens utrymme för den som väljer barnfrihet. En något tillspetsad fråga är vilken uppgift barnfria har som samhällsmedlemmar och hur de ser på sin egen samhällsnytta. Vad bidrar de barnfria med när de ställer sig utanför reproduktionen av nya samhällsmedlemmar? Den tredje frågan handlar om att vara barnfri i ett barnvänligt samhälle. Den frågan har berörts på både individuell och samhällelig nivå och också i ett historiskt perspektiv i boken. Blir det allt lättare eller allt svårare att leva som barnfri? Att söka motiv till barnfrihet Intervjuerna med barnfria kvinnor från de tre nordiska länderna uppvisar stora likheter i fråga om motiv och resonemang runt barnfriheten. Men även om likheterna är stora är variationen i svaren stor. Varje individ bär naturligtvis på sin unika förklaring. En utmanande fråga är huruvida barnfrihet är en konsekvens av ett frihetsbehov och en längtan efter något annat eller en konsekvens av viljan att slippa ta ansvar för något. Informanterna talar återkommande om friheten som deras barnfria livsstil möjliggör. Samtidigt flyr de inte från något. Snarare trivs de med det liv de har. De uppskattar särskilt att ha möjligheter till många olika saker eftersom de inte känner sig bundna av något. Många nämner att de kan se på vänner och bekanta att småbarnslivet är slitigt och begränsar egen tid. De som är äldre refererar till barnbarn som kan kräva ett alltför stort engagemang från mor- och farföräldrar. En majoritet av de barnfria talar om en barnfokusering i dagens samhälle som till viss del antagit orimliga proportioner. Informanterna berättar också att en annan orsak till barnfriheten är deras ointresse för barn. Kvinnor uttrycker det ibland som en avsaknad av moderskänslor. De ser längtan efter barn som ett biologiskt fenomen, och upptäcker att de saknar sådana känslor. Även männen ser den biologiska längtan efter barn som naturlig, men som något de inte själva erfarit i någon större utsträckning. De barnfria

197 kristina engwall och helen peterson 11. avslutande diskussion accepterar på så sätt en biologisk faktor i processen att vilja skaffa barn, och menar att de själva saknar denna. Avsaknaden av biologisk drift, babyfeber eller biologisk klocka omtalas aldrig i dramatiska termer. För de barnfria är detta tillstånd lika naturligt som föräldrar kan uppleva det som naturligt att skaffa barn. För flera informanter har barn varit en icke-fråga. Barnfriheten har varit så självklar att frågan att skaffa barn inte ens aktualiserats. Ett motiv som vi inte möter hos informanterna är yrkeskarriär som ett argument för barnfrihet. Konflikten mellan karriär och föräldraskap är ett dilemma som framträder i studier från andra länder ( se kapitel 3 Peterson ). I stället framgår av intervjuerna att få informanter har typiska karriärjobb, och många påpekar att den extra tid de har i jämförelse med föräldrar vill de ägna åt sig själva, inte åt arbete. I den allmänna debatten som förs av föräldrar är diskussionen om livspusslet och svårigheterna att förena yrkesliv med familjeliv levande. Trots att det finns utrymme för en sådan diskussion är frågan om dagens diskurs tillåter att man öppet prioriterar karriär före barn. Tidigare forskning har ägnat mycket arbete åt att klassificera olika slags motiv för barnfrihet samt graden av frivillighet i besluten. Forskningen har som tidigare nämnts diskuterat Veevers ( 1973 ) distinktion mellan dem som tidigt bestämmer sig för att inte skaffa barn och dem som skjuter upp beslutet. Andra forskare talar om barnfrihet som en konsekvens av val eller livsomständigheter ( Dykstra och Hagestad 2007 ), medan andra föredrar att se det som ett kontinuum mellan frivillig och ofrivillig barnlöshet ( Letherby 2002 ). Men motiven som barnfria kvinnor och män som medverkat i den här boken berättar om är svåra att pressa in i en enda modell. Vi har också hela tiden värjt oss mot begreppen val, motiv och beslut eftersom de inte riktigt inkluderar alla omständigheter i livet. Det gör det svårt att beskriva motiven med hjälp av en modell. Svårigheterna ligger i olika modellers sätt att hantera både yttre omständigheter och egna aktiva val. Få modeller lyckas inkludera både samhälleliga villkor för föräldraskap och individens förmåga att göra egna livsval. Dessutom har modeller svårt att fånga individers livslånga beslut om barnfrihet där beslutet står fast men motivet växlar över tid. För en ung kvinna kan motivet för barnfrihet vara miljöförstöringen och överbefolkningen, medan samma kvinna senare i livet kan motivera sitt val utifrån mer individuella perspektiv. Det kan också vara knepigt att i bilden passa in kvinnor som är frivilligt barnlösa i unga år, och som senare i livet ändrar sig i frågan men diagnostiseras som infertila och därmed blir ofrivilligt barnlösa. En fråga som uppstår i detta sammanhang är varför det finns ett så stort intresse för att klassificera och gradera graden av frivillighet i barnfribeslutet ( Houseknecht 1987 ). En förklaring som exempelvis Fjell ( 2008 ) diskuterat är att det är lättare att hantera barnfrihet om den kan kopplas till tillfälligheter och konsekvenser av livet; att ett mindre aktivt val leder till mer förståelse från omgivningen. Modeller skulle på så sätt underlätta en förståelse för barnfrihetsbesluten. Ur ett sådant perspektiv skulle forskningens intresse för modeller snarare reflektera en strävan efter att skapa bättre underlag för acceptans från en oförstående omgivning än att ge ett kunskapsunderlag. Barnfrias plats i ett barnvänligt samhälle Ur ett instrumentellt perspektiv är barn nödvändiga för en nations överlevnad. Det är tack vare de nya medborgarna som nationen kan fortsätta att existera. Ett sådant resonemang kan tyckas trivialt, men det innehåller också implicit föreställningar om etnicitet, genus och sexualitet. Vem ska föda

198 kristina engwall och helen peterson 11. avslutande diskussion nationens barn? Vilka räknas till nationen? Vilka barn görs till medlemmar i nationsbygget? Riskerna med sådana resonemang är stora. Det är lätt att trassla in sig i kränkande kategoriseringar och en diskriminerande praktik. I förlängningen av ett sådant resonemang väcks också frågor om barnfrias status. Om produktionen av biologiska barn ses som ett bidrag till samhället och nationens fortlevnad vilken roll tilldelas då de barnfria? Det finns exempel på uttalanden i massmedia och på internet att barnfria inte betraktas som samhällsnyttiga. De kallas för parasiter och free riders ( se kapitel 4 Peterson och Fjell ). Men de barnfria själva delar inte den uppfattningen. De tar avstånd från att kategoriseras som själviska och egoistiska. En av de finländska kvinnorna säger: moderlig kan du vara även om du inte själv fött barn ( se kapitel 5 Hemnell ). De lyfter fram andra saker än det biologiska föräldraskapet som bidrag till samhällsnyttan. Att vara barnfri handlar om ett beslut som rör egna biologiska barn det handlar sällan om att övertyga andra om att inte skaffa barn. Flera barnfria poängterar sitt engagemang för barn, det gemensamma ansvaret för samhällets barn och vikten att arbeta för barns bästa. För några tar detta sig uttryck i valet av yrken som innebär arbete med barn, såsom lärare. För andra kan det handla om att vara en bra gudmor eller aktiv moster åt ett speciellt barn. Flera av de barnfria uttrycker ett starkt engagemang för samhällsfrågor och ett ansvar för det kollektiva. Ett sätt att understryka sin tillhörighet och sin insats till samhället är att nämna att man betalar skatt. I synnerhet de män som intervjuats har talat om att de bidrar med mycket skatt. Att utbilda sig beskriver en del barnfria som ett sätt att gynna samhället. En kvinna berättar att hon är engagerad i flyktingfrågor och därmed tar ett samhällsansvar. De barnfria värjer sig alltså mot tanken att biologiska barn skulle vara det största möjliga bidraget till samhället. Men vi lever i ett samhälle där barn likställs med framtiden. Flera tankefigurer vittnar om detta: Barnen är vår framtid är något som sägs i både privata och offentliga sammanhang ( Söderlind och Engwall 2008 ). I en queerteoretisk bok med titeln No Future. Queer theory and the death drive dekonstrueras vår samtids fokusering på det symboliska barnet. Barnet som i framtiden ska åtnjuta rättigheter och möjligheter begränsar därigenom de nu levandes resurser och frihet, hävdar författaren ( Edelman 2004: 11 ). Han talar om en reproduktiv futurism som förenar de flesta politiska ambitioner oavsett inriktning då de alla går ut på att kämpa för barnen, satsa på barnen och slåss för barnen i syfte att säkerställa framtiden. Det symboliska barnet har en självklar koppling till framtiden. Edelmans bok kan läsas som ett inlägg i en teoretisk diskussion. Frågan är hur de barnfria vi mött i våra studier resonerar i praktiken. Säger de nej till framtiden? Av de vi intervjuat finns inget som tyder på detta. Frågan återkopplar till den biologiska relationen mellan vuxna och barn, och därmed definieras framtiden som att se sina egna gener fortleva. Flera barnfria betonar som vi redan sett ett samhällsengagemang som ett alternativt sätt att bidra till samhället. Lättare eller svårare att vara barnfri? En fråga som boken kommer tillbaka till ett flertal gånger är om det är lättare eller svårare att vara barnfri i dagens samhälle än tidigare. Ett argument för att det skulle vara lättare att vara barnfri i dag är den större acceptansen för fler slags familjeformer. Ett motargument är att de allra flesta kvinnor faktiskt får barn i dag föräldraskap är alltså normen. I den här antologin framgår att det tycks finnas skillnader mellan generationer i fråga om hur lätt eller svårt det är

199 kristina engwall och helen peterson 11. avslutande diskussion att vara barnfri ( se kapitel 6 Fjell och kapitel 8 Engwall ). En äldre generation kvinnor beskriver att de sällan ifrågasatts, till skillnad från de kvinnor som i dag fortfarande skulle kunna få biologiska barn. Fjell ( 2008 ) förklarar det med att det i tidigare generationer fanns en högre andel ofrivilligt barnlösa i samhället, vilket gjorde att man undvek att fråga om barnlösheten, samt att det rådde en annan syn på sexualiteten. Barn förknippades med sexualitet och var därmed inte något att samtala om. Samtidigt kan man fundera över vad åldrandet i sig betyder för barnfria kvinnor. Den yngre generationen uppgav att de upplever att de utsätts för övertalningsförsök att bli mammor ( se kapitel 7 Peterson ). Sådana övertalningsstrategier uteblir med åldern. När barnfriheten är ett oåterkalleligt faktum kan den kanske också vara lättare att diskutera och blir då ett mindre känsloladdat ämne. Kanske är frågan om det är lättare eller svårare att vara barnfri i ett barnvänligt samhälle inte en antingen-ellerfråga utan en både-och-fråga. Frågan är komplex. Det handlar om stora förändringar över tid som berör utvecklingen på flera områden. Det gäller reproduktiva möjligheter i fråga om både chansen att skydda sig mot graviditeter och utvecklingen av fertilitetsbehandlingar som ger allt fler som vill skaffa barn möjligheten. Det gäller frågor om att kunna välja livsstil eller i alla fall påverka sin framtid och se det som viktigt att göra val. Synen på barns plats i familj och samhälle ändras över tid, liksom föräldraskapets innebörder. Det handlar om arbetsmarknadens villkor och krav på deltagande. Det gäller frågor om integritet; vilka frågor kan man ställa till andra, vad är privat och vad är fritt fram att fråga om? Ämnet kan också kopplas till jämställdhetsdiskurser och förändringar av synen på vad som är manligt och kvinnligt. Frågan om hur det upplevs att vara barnfri är kopplad till flera gränsdragningsprocesser, där olika tider ger olika förutsättningar. Det försvårar tolkningen av hur det är att vara frivilligt barnlös i olika tider. Samhälleliga förändringar sätter alltså spår även på sådant som vi uppfattar som de allra mest privata valen, såsom att välja att skaffa barn eller inte. På samma sätt får de privata valen betydelse för de samhälleliga förändringarna. Det är således en påverkan som går i båda riktningarna. Kopplingen mellan de samhälleliga förändringarna och de privata valen medför att forskningen om barnfrihet inte är en liten perifer fråga, som det kanske först kan tyckas. Genom att studera barnfrihet belyser vi andra viktiga frågor. Men frågan om barnfrihet verkar beröra individer på ett känslomässigt plan. Den tycks röra vid djupt rotande föreställningar om barn och kanske också om livets mening frågor som vi sällan diskuterar men som barnfrihet aktualiserar

200 kristina engwall och helen peterson 11. avslutande diskussion Stockholm: Institutet för Framtidsstudier. Veever, Jean E ( 1973 ) Voluntary childlessness. A neglected area of family study. The family coordinator, vol. 22, no. 2: Referenser Bergnéhr, Disa ( 2008 ) Timing parenthood. Independence, family and ideals of life. Linköping: Institutionen för Tema - Barn, Linköpings universitet. Bergnéhr, Disa ( 2009 ) Föräldraskapets värde i Ann-Marie Markström, Maria Simonsson, Ingrid Söderlind och Eva Änggård ( red. ) Barn, barndom och föräldraskap. Stockholm: Carlsson Bokförlag. Dykstra, Pearl H och Hagestad, Gunhild ( 2007 ) Roads less taken. Developing a nuanced view of older adults without children. Journal of family issues, vol. 28, no. 10: Edelman, Lee ( 2004 ) No future. Queer theory and the death drive. London: Duke University Press. Fjell, Tove Ingebjørg ( 2008 ) Å si nei til meingen med livet? En kulturvitenskapelig analyse av barnfrihet. Trondheim: Tapir. Akademisk Förlag Houseknecht, Sharon K ( 1987 ) Voluntary childlessness i Sussman, Marvin B och Steinmetz, Suzanne K ( red. ) Handbook of family and marriage. New York and London: Plenum Press. Kåks, Helena ( 2007 ) Mellan erfarenhet och förväntan. Betydelser av att bli vuxen i ungdomars livsberättelser. Linköping: Institutionen för studier av samhällsutveckling och kultur, Linköpings universitet. Letherby, Gayle ( 2002 ) Childless and bereft? Stereotypes and realities in relation to voluntary and involuntary childlessness and womanhood. Sociological inquiry, vol. 72, no. 1: Söderlind, Ingrid och Engwall, Kristina ( 2008 ) Barnen är framtiden Barn i framtidsdiskussion och framtidsstudier i Alm, Susanne och Palme, Joakim ( red. ) Fjorton perspektiv på framtiden

201 Författarpresentation Kristina Engwall, docent i historia och verksam på Institutet för Framtidsstudier och FoU-Södertörn i Sverige. Har forskat om barn och medborgarskap, familjeformer och frågor inom funktionshinderområdet. Tove Ingebjørg Fjell, professor i kulturvitenskap ved Institutt for arkeologi, historie, kultur- og religionsvitenskap, Universitetet i Bergen, Norge. Har jobbet med tematikker som blant annet barnfrihet, kulturelle forståelser av gener og slektskap, naturlig fødselsbevegelse, partnervold mot menn. Matilda Hemnell är politices magister vid Åbo Akademi, Finland. Skrev sin pro gradu avhandling i sociologi om frivillig barnlöshet år An-Magritt Jensen, professor i sosiologi ved Institutt for sosiologi og statsvitenskap, Norges Teknisk- Naturvitenskapelige Universitet ( NTNU ). Forskningsfelt: demografisk utvikling, fruktbarhet, familie, barndom, i rike ( Norge, Skandinavia, Europa ) og fattige ( Afrika, Kenya ) land. Lotta Persson är demograf på SCB:s Prognosinstitut och ansvarar för antagandet om det framtida barnafödandet i Sveriges befolkningsprognos. Helen Peterson är filosofie doktor i sociologi och forskarassistent vid Linköpings universitet, Sverige. Har forskat om arbetsliv, jämställdhet och familj ur ett genusperspektiv. 400