17. ÄR TILLSATSERNA FARLIGA?

Transkript

1 17. ÄR TILLSATSERNA FARLIGA? Tolv unga män i en källarlokal i Washington. Varje dag matas de med potentiellt giftiga substanser, i stadigt stigande doser: borax, salicylsyra, svavelsyra, natriumbensoat och formaldehyd. Syftet är att undersöka hur mycket de tål. Kongressen har godkänt verksamheten och i pressen kallas testgruppen för the poison squad. Som belöning för att de deltar i experimentet får de gratis mat. Enligt kontraktet måste de vara med i minst sex månader, därefter kan de ersättas med nya frivilliga. I början blandas substanserna ned i maten, men denna metod överges snart, eftersom försökspersonerna börjar misstänka vissa rätter och då äter mindre av dem. Istället får de nu kemikalierna mitt under måltiden i form av kapslar. All avföring och urin tas om hand för analys, liksom tidvis även svett. En del av försökskaninerna drabbas av så häftigt illamående med kräkningar att de slutar att fungera normalt och inte längre kan sköta sina arbeten. Men ingen av dem verkar få några mer bestående men. Någon långsiktig vetenskaplig uppföljning görs dock aldrig. Bakom det femåriga experimentet, som inleddes 1902, stod dr Harvey W. Wiley. Han ansåg egentligen att bevisbördan, när det gäller att avgöra farligheten hos livsmedelstillsatser- 124 DEN HEMLIGE KOCKEN

2 na, borde ligga hos den tillverkare som tänkt röra ned dem i maten. Och hans inledande förhoppning att få samtliga de undersökta substanserna förbjudna kom till slut att grusas. Endast formaldehyden fick sådana effekter på försökspersonerna att den omedelbart blev olaglig att använda i livsmedel. Borax, som idag även ingår i tvättmedel och kosmetika, har senare blivit förbjudet i USA som livsmedelstillsats. I Sverige och EU är borax däremot tillåtet i mat och går under beteckningen E 285. Av de övriga konserveringsmedlen i Wileys tester är det idag mest natriumbensoat, E 211 som används i modern livsmedelsproduktion. Den stora uppmärksamheten kring Wileys giftexperiment på människor ledde till att USA redan 1906 fick sin första livsmedelslagstiftning. Den hette Pure Food and Drug Act, och kallades även Wiley Act efter initiativtagaren. I Sverige skulle det dröja till 1952 innan motsvarande lagar kom. Att som dr Wiley få testa tillsatserna direkt på människor är något dagens forskare bara kan drömma om. De får hålla till godo med råttor och möss eller mikrober. Och dessa för oss självklara etiska begränsningar medför att det tyvärr bara finns ett säkert svar på kapitelrubrikens fråga om tillsatsernas farlighet: Ingen vet. Inte för att det skulle saknas forskning. Det finns mängder av vetenskapliga studier och rapporter. Men hur ska de tolkas? Att de tillsatser som är totalförbjudna i hela den industrialiserade världen också i någon mening är hälsovådliga, får man väl utgå ifrån. Liksom att aldrig ifrågasatta tillsatser som bivax och syre borde kunna betraktas som harmlösa. Men hur är det med resten av de 316 E-numren och de tusentals aromämnena? Om det vore solklart vilka substanser som kan vara skadliga för människan skulle exakt samma tillsatser vara förbjudna i exempelvis USA och i EU. Men så är det inte. Det finns ÄR TILLSATSERNA FARLIGA? 125

3 ämnen som anses farliga i Europa, men inte i USA. Och det röda färgämnet amarant är otillåtet i USA, men får tillsättas här, som E 123. Innan det förbjöds av det amerikanska livsmedelsverket, Food and Drug Administration (FDA), var amarant ett av de mest använda färgämnena. Det består av ett rödbrunt pulver som när det mixas med en vätska blir starkt rött. Ett av användningsområdena var därför att ge färg åt de kraftigt röda maraschinokörsbär som finns i bland annat fruktcocktail. I över tjugo år hade FDA haft misstankar mot detta färgämne, som även används till läppstift och rouge. Och i början av 1970-talet visade två ryska forskare att amarant kunde orsaka dödfödda foster hos råttor. När sedan FDA gjorde egna och omdiskuterade tester framkallades olika cancerformer hos honråttor när de gavs höga doser av amarant. Trots att det ändå inte fanns några säkra bevis, vare sig för eller emot substansens hälsofarlighet för människor, förbjöds det i januari Debatten och uppmärksamheten i medierna ledde samtidigt till att den amerikanska allmänheten blev mer skeptisk till de många färgämnena. Tillverkaren av det färgrika godiset M & M, som påminner om svenska Nonstop, plockade bort de röda karamellerna trots att de inte innehöll amarant. Den starkt röda färgen hade blivit svårsåld. Amarant ingår i den omdiskuterade gruppen azofärger, som det svenska Livsmedelsverket i det närmaste totalförbjöd 1980 genom så hårda regler att användningen minimerades. Motivet var att dessa tillsatser misstänktes kunna leda till olika typer av överkänslighetsreaktioner. Men sedan 1999 är det på grund av anpassning till EU:s regler åter fritt fram att tillsätta azofärger till mängder av svenska livsmedelsprodukter. Just amarant får dock bara förekomma i fiskrom och spritdrycker. Om det vore enkelt att avgöra vilka tillsatser som kan vara skadliga borde bedömningen inte förändras över tid. Men 126 DEN HEMLIGE KOCKEN

4 först var azofärgerna ofarliga för oss svenskar, därefter farliga, för att sedan bli ofarliga igen. De olika ländernas regelsystem styrs inte bara av odiskutabla vetenskapliga rön utan påverkas även av det politiska spelet där de stora livsmedelsföretagens lobbyverksamhet och forskning ingår. Detta är en av förklaringarna till att svenska Livsmedelsverket, amerikanska FDA, europeiska EFSA, FNorganen FAO och WHO kan komma till olika slutsatser om ett och samma ämne. Och eftersom de vetenskapliga rönen sällan är kristallklara och ibland säger emot varandra ger detta spelrum för olika tolkningar. Man hör det man vill höra. Tillverkarna av tillsatser brukar betrakta försöksresultaten som giltiga när de inte visar några skadliga effekter men underkänna dem när de tyder på motsatsen. Och de olika opinionsgrupper som är hårdnackade motståndare till tillsatserna tar förstås minsta råttåkomma till intäkt för att substansen är skadlig och omedelbart bör förbjudas. Ett av forskarnas största problem är att det är vanskligt att överföra resultat från laboratoriedjur till effekter på den moderna människan i hennes vardag. Djurförsöken kan visserligen ge ledtrådar men skillnaderna mellan organismerna gör att det är svårt att dra slutsatser som är giltiga för människan. I djurförsöken ingår ofta en ganska liten och relativt homogen grupp av friska individer. Data från dem försöker forskarna sedan räkna om till att gälla en mycket stor och heterogen grupp människor, vilket alltid rymmer ett visst mått av osäkerhet. En del personer är exempelvis mycket mottagligare för sjukdomar och förändringar i kosten än andra. Särskilt sårbara är åldringar, småbarn, undernärda, sjukliga eller de som bara är allmänt genetiskt mottagliga. Vilka slutsatser kan man dra från djurförsöken när det gäller dem? Testdjuren ges ofta stora doser av den substans som ska tes- ÄR TILLSATSERNA FARLIGA? 127

5 tas, och förhoppningen är att dessa starka doser på en liten grupp individer ska kunna översättas till att gälla låga doser på en stor grupp. Men att på detta vis överföra resultat från laboratoriedjur till verklighetens människor är vanskligt. Dessutom ger vissa tillsatser hälsoproblem som ibland inte kan upptäckas hos djur, exempelvis huvudvärk eller illamående. Möss lever i 18 månader och råttor i drygt 24. Är det säkert att man kan ta reda på hur en människa påverkas av att konsumera ett ämne under hela sitt liv genom att studera en råtta som har en mycket kortare livslängd? Dagens försöksråttor har dessutom från början, utan att ha utsatts för något experiment, en relativt hög cancerfrekvens. Därför kan det vara svårt att upptäcka en tillkommande, låg, cancerbenägenhet. Men givetvis studeras även människor. Det sker i så kallade epidemiologiska studier, då stora gruppers matvanor och hälsa kartläggs. Ett av problemen här är hur man på ett säkert sätt ska isolera effekten av just den intressanta tillsatsen utan att få med andra faktorer som påverkat de undersökta individernas liv. Ett annan felkälla är att vi inte alltid talar helt sant om våra mat- och dryckesvanor eller kommer ihåg vad vi åt för flera decennier sedan när forskarna frågar. Epidemiologin är användbar när det gäller att komma fram till vilken mat som är hälsosam, mindre salt och mer fibrer till exempel, men är betydligt sämre när det handlar om att uppskatta de långsiktiga effekterna av att konsumera livsmedelstillsatser. Denna slutsats drar den brittiske professorn Erik Millstone, vid universitetet i Sussex, efter att under åtskilliga år ha deltagit i de utvärderingar av tillsatser som brittiska myndigheter genomfört. Substanserna är så många och förekommer dessutom i olika kombinationer i varje livsmedel.»detta gör det omöjligt för epidemiologin att identifiera några långsiktiga eller bestå- 128 DEN HEMLIGE KOCKEN

6 ende effekter av användningen av en enskild tillsats«, skrev Millstone i boken Food Additives, Hittills har forskningen fokuserat på ett ämne i taget. Men det är ju knappast så vi får i oss tillsatserna. Kunskapen om hur vi påverkas av att under lång tid exponeras för en mängd substanser är bristfällig. Först nu börjar de första forskningsrönen kring denna så kallade cocktaileffekt komma. Även om det som vanligt bara rör sig om råttförsök. I december 2005 presenterade engelska forskare en studie som visar att en blandning av vanliga livsmedelstillsatser riskerar att störa utvecklingen av nervsystemet hos barn. Något föräldrar, dagis- och skolpersonal länge misstänkt. Forskarna vid universitetet i Liverpool ville ta reda på vilka sammanlagda effekter följande EU-godkända tillsatser kan få när de kombineras i de nivåer som barn kan få i sig från snacks och läsk: * färgämnet briljantblått (E 133) * smakförstärkaren mononatriumglutamat (E 621) * färgämnet kinolingult (E 104) * sötningsmedlet aspartam (E 951) Enligt rapporten, som publicerades i The Journal of Toxicological Sciences, hämmades tillväxten hos undersökningsråttornas nervceller, vilket gjorde att signalfunktionerna stördes. Forskarna fann att kombinationen av briljantblått och mononatriumglutamat kunde försämra tillväxten hos nervcellerna upp till fyra gånger mer än vad tillsatserna gjorde var och en för sig. Och när man kombinerade kinolingult och aspartam blev effekten ännu större, skillnaden var sju gånger. Studien bekostades av Organix Brands, som producerar ekologisk mat för barn och följaktligen kan förväntas vara motståndare till tillsatser. Och som all forskning som inte är fristående, måste den förstås tas med en stor nypa salt. Men ÄR TILLSATSERNA FARLIGA? 129

7 flera studier pågår inom detta relativt nya område. Även politiker har börjat tala om cocktaileffekten.»det ständigt ökande antalet tillsatser leder till en ansamling av små matsäkerhetsrisker, som inte är lätta att bedöma och som kan innebära att det blir synergieffekter mellan olika substanser. Det totala antalet tillåtna livsmedelstillsatser ska därför vara begränsat på så sätt att industrin, när den begär att få ett nytt tillstånd, måste föreslå borttagandet av en mindre använd tillsats«, uttalade sig EU-parlamentet Någon sådan regel har ännu inte införts. Det i sammanhanget ganska maktlösa EU-parlamentet är som vanligt bättre på att göra uttalanden än på att få till stånd politiska beslut. Så frågan är om inte dr Wiley skulle ha tyckt att utvecklingen går uppseendeväckande långsamt. De risker vi talar om idag hade han redan sett för mer än 100 år sedan. Och natriumbensoat, ett av de ämnen han ansåg suspekta, kan fortfarande orsaka hälsolarm. I februari 2006 avslöjade en avhoppad kemist från läskedrycksjätten Cadbury-Schweppes att natriumbensoat tillsammans med askorbinsyra kan ge upphov till små mängder av det cancerframkallande ämnet bensen i vanlig apelsinläsk. I tidigare hemlighållna dokument framkom att företaget redan 1990 hade informerat FDA om bensenproblemet, men att allmänheten inget fått veta. FDA hade då tillsammans med representanter för Coca-Cola, Pepsi och australiska Koala Springs vid ett gemensamt möte kommit fram till att man bara skulle skicka ut en diskret varning inom branschen, för att slippa negativ publicitet. Den enda information som läckte ut var en artikel i den vetenskapliga specialtidskriften Journal of Agricultural and Food Chemistry i maj Författaren, dr Glen Lawrence, som i början av 1990-talet var vetenskaplig rådgivare åt FDA, sade sig vid avslöjandet tretton år senare vara chockad över 130 DEN HEMLIGE KOCKEN

8 att det fortfarande fanns drycker med de ingredienser som bildar bensen. Men tillbaka till dr Wiley och hans poison squad. Efter att experimenten var avslutade medgav han så småningom att små mängder konserveringsmedel nog kunde vara ofarliga. Och att den nedbrytning av livsmedlen som dessa medel skulle förhindra trots allt kunde vara värre. På en punkt ville han dock inte ge sig. Ökningen av antalet tillsatser och spridningen till allt fler produkter innebar, enligt honom, en fara för folkhälsan eftersom man inte kan avgöra, och ännu mindre påverka, hur mycket en person får i sig av en given substans. Och sedan dess har antalet tillsatser ökat hundrafalt.