Men låt mig börja med Tove Janssons Muminmamman och påminna om en saga.

Transkript

1 Partivänner, Jag är så glad att jag får vara här med er i Norrbotten idag. Det har varit en eftermiddag med spännande seminarier som har gett stor inspiration. Varmt tack. Jag vill avsluta med att tala om politikens kraft och det uppdrag som ligger framför oss. Jag tror att partiet är vid en vändpunkt. Håkan Juholt gav oss en viktig nystart vid Extrakongressen. Nu beror det på oss. Jag känner själv att nu eller aldrig måste det vända! Men låt mig börja med Tove Janssons Muminmamman och påminna om en saga. Minns ni Det osynliga barnet som kommer till den snälla Muminmamman? Min svärmor Gertrud, uppvuxen i Siknäs och Törefors inte långt härifrån, brukade berätta den sagan för mig och min man. Hon gjorde det för att vi skulle minnas att man aldrig aldrig får vara ironisk eller hånfull mot ett litet barn. Jag kom att tänka på sagan om Det osynliga barnet igår, när jag packade för Norrbotten, Kanske därför att jag tänkte på Gertrud, men också därför att det är en saga som säger någonting till oss, som socialdemokrater; Den säger något om att våga synas och om att våga visa sin ilska. Det är Toticki som kommer till Muminhuset med en liten flicka som inte syns alls, lilla Ninni. Ninnis faster har varit så sarkastisk och elak mot Ninni att hon har blivit alldeles osynlig. Men Too-ticki tror att Muminfamiljen kanske kan hjälpa henne. Så blir det också. När den snälla, snälla muminmamman tar hand om Ninni så börjar hon synas, bit för bit, från fötterna och uppåt. Till sist syns hela Ninni, utom hennes huvud. För att det ska bli synligt hjälper inte Muminmammans kärlek. Om hela Ninni ska synas, då måste hon våga visa sin ilska. Och det gör hon till sist och tack vare vem?

2 Jo, Lilla arga My förstås. Jag tänker ofta på det osynliga barnet. Hur lätt det kan vara att få någon att tystna och försvinna särskilt den som vågar sticka ut och vara annorlunda. Att så kan det vara också i samhällsdebatten, och i politiken. När jag ser tillbaka på 20 års samhällsdebatt är det som om socialdemokratins drömmar och visioner har krympt och blivit osynliga; ständigt jagade av en självsäker och överlägsen borgerlighet. Det finns ju så mycket att göra sig lustig åt i vår vision och i våra drömmar. Att tro på solidaritet och jämlikhet är ju bara fånigt i vår moderna globaliserade värld. Hur kan någon vara så naiv att hon överhuvudtaget tror att människor genom politik kan göra samhället bättre? Det förstår väl alla att det bara blir misslyckat. Och varför vill vi inte förstå att den socialdemokratiska samhällsmodellen körde i väggen och blev överspelad redan på 1980-talet? Att industrisamhället har ersatts av det helt annorlunda kunskapssamhället, som är så annorlunda att det inte finns plats för någon solidaritet. Och varför vill inte alla inse det som varje vettig människa begriper: att privata vinstdrivande företag har kommit in i välfärden för att stanna, och hur i all världen skulle man kunna ändra på något sånt? Så där håller det på, och jag känner ibland att jag måste bli lika arg som lilla My för att inte försvinna in i tapeten. Partivänner, Demokratins och politikens styrka ligger i kraften att befria, att förbättra, att förändra. Den ligger i samarbetet att ensam är du ingen, tillsammans klarar vi allt. Att våga drömma också om det som idag tycks omöjligt.

3 När demokratirörelsen nu sveper fram över Nordafrika När människor i land efter land i världen i Afrika, Asien och Latinamerika - reser sig ur fattigdom och förtryck Höjer sina ambitioner Förverkligar sina drömmar Då påminns vi om hur stort politik kan vara ur mörkret stiger vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli. Vårt uppdrag, just nu, denna vår i borgerlighetens Sverige, det är att återupprätta tron på politiken som en kraft som befriar och förändrar, att påminna om vad politiken är och kan vara: ett gemensamt projekt för frihet, jämlikhet, solidaritet. Att våga stå upp, tydligt, för våra idéer. I borgerlighetens Sverige, och i högerns Europa är det ju idag helt andra idéer som bär politiken. Det är idéerna om egenintresset och marknadens frihet. Det är idéerna om medborgaren som kund och politiken som en marknad. Det är idén om konkurrensen som modell och drivkraft i alla sammanhang från skola och vård till kultur och underhållning. De här idéerna måste vi ifrågasätta, för bakom högerns retorik växer ojämlikheten och otryggheten, demokratins räckvidd minskar och eliterna stärker sin makt. Vi som är socialdemokrater, vi är har tryckts tillbaka, inte bara i väljaropinionen. Vi har också tryckts tillbaka i det politiska samtalet. Nu måste vi komma igen! Jag är övertygad om att tiden har kommit då vi måste mobilisera för att återvinna inte bara regeringsmakten, utan också makten över verklighetsbilden och makten över politikens agenda. Vi måste själva definiera vilka problem som är de viktiga, och vi måste ta initiativen till hur de ska lösas.

4 Vi talar idag för lite om hur Sverige har förändrats; Att den svenska samhällsmodellen inte längre är densamma. Många trender pekar åt fel håll. Vi har tappat den fulla sysselsättningen. En viktig förklaring till detta är att målet om låg inflation idag är överordnat målet om full sysselsättning i den ekonomiska politiken. Så har det varit sedan början av 1990-talet. Vi har också haft en hög och bestående arbetslöshet i tjugo år. Detta är inte den svenska modellen. Vi kan se hur samhällets tillgångar fördelas alltmer orättvist. Kapitalets andel av nationalinkomsten ökar och löneandelen minskar. Den ekonomiska ojämlikheten växer de som har högsta inkomster drar ifrån och de som har det allra sämst tappar. Alltfler barn lever i relativ fattigdom. Detta är inte heller den svenska modellen. Den starka generella svenska välfärdsmodellen bygger på idén om gemensamma försäkringssystem och på likvärdig, högklassig utbildning, vård och omsorg åt alla. Sociala rättigheter ska vara kopplade till medborgarskap. Jämställdhet mellan kvinnor och män och rimliga villkor för barnföräldrar skulle säkerställas med god barnomsorg, fungerande fritids, service till äldre och trygga äldreboenden. Men nu förändras allt detta! Den generella välfärdspolitiken trängs nu tillbaka av privata försäkringar, försämrade ersättningar, och en alltmer segregerad välfärdsmarknad. Låga ambitioner i barnomsorg, fritids och äldreomsorg driver in allt fler och i synnerhet kvinnor i orimliga arbetsförhållanden, både på jobbet och hemma. Hur kan detta hända, utan att vi ropar högre? Vi får inte bara släppa idén om en välfärdspolitik baserad på medborgarskap och solidaritet.

5 Vi måste förstå att grunden för en generell välfärdspolitik är just att den är generell, att alla deltar. Om den naggas i kanten förlorar den sin särart och styrka. Runt om i Sverige som här i Norrbotten finns fortfarande en stark socialdemokrati. I många kommuner gick socialdemokrater framåt i det senaste valet. Lokalt kan vi som socialdemokrater verka för ett gott näringslivsklimat, fler jobb, en stark välfärd och en demokrati som vinner respekt. Problemet är att vi inte långsiktigt kan bli starka om vi inte också lyckas återskapa en stark politisk rörelse på nationell nivå en politisk rörelse som kan försvara den fulla sysselsättningen, löntagarnas ställning och en stark, generell välfärdspolitik. Den nationella politiken måste nu bli allas ansvar. Vad är då vägen framåt? En sak är säker: det räcker inte längre med bara den vanliga politiska verktygslådan. För varje större förslag som socialdemokraterna lägger hädanefter måste vi göra klart att detta förslag verkligen främjar de långsiktiga mål som vi som parti vill uppnå: friheten för de många, jämlikhet, solidaritet. Vi måste fästa förslagen i vår egen värdegrund. Vi måste förklara vad vi vill och hur och varför. Våra förslag ska stärka en socialdemokratisk samhällsmodell. Jag ser själv många exempel på områden, där vi som socialdemokrater under senare år i alltför hög grad har accepterat borgerlighetens agenda trots att den undergräver vårt eget samhällsprojekt. Vi borde ta oss tid att tänka efter. Som detta med att välja skola. Så svårt att sätta sig emot vem vill inte ha valfrihet. Men i ett skolsystem där du som elev och förälder uppmanas att söka en god skola genom att välja och välja bort, där skapar vi samtidigt nya värderingar och strategier.

6 När mina pojkar gick i skolan, och det fortfarande var självklart att barnen skulle gå till den närmaste skolan, då var det också självklart för oss som föräldrar att jobba tillsammans om vi var missnöjda. Vi vände oss till lärare, rektor, politiker. Vi samarbetade. Vi agerade solidariskt därför att det var den möjlighet som bjöds. Idag, när min dotter går i skolan, och skolmarknaden har öppnats, har vi fått lära oss att man istället ska vända ryggen till de skolor som inte fungerar. Så gör ju alla andra. Vi har lärt oss att jobba individuellt för våra egna barn. Och ungdomarna byter och byter igen medan forskarna berättar hur mönstren ser ut, när siffror och trender ställs samman. Och det jag ser gör mig beklämd. Att välja bort en skola är ju också att välja bort skolkamrater. Skillnaderna ökar mellan skolor. Elevgrupperna blir alltmer homogena. De elever som har sämst förutsättningar tappar. Barn till svenskfödda och högutbildade föräldrar utnyttjar möjligheterna att välja mer än andra. Så återskapas inför våra ögon den privilegieskola, som socialdemokraterna en gång lyckades ersätta med en framgångsrik, jämlik skola som gav alla barn en chans. Så undergrävs solidariteten som handlingsmodell därför att systemet främjar egenintresset som norm. Frågan för oss måste nu vara: Hur vill vi själva skapa en riktigt bra skola, med möjligheter till viktiga val men utan de negativa effekter som vi ser idag? Vad är vårt eget alternativ? Ett annat exempel handlar om privatisering och konkurrensutsättning; och hur en solidarisk och jämlik samhällsmodell tappar kraft när vi som socialdemokrater accepterar den moderna tidens management-metoder, med köp och sälj och ständiga upphandlingar. Jag kommer från det borgerligt styrda Uppsala, där konkurrensutsättningar och upphandlingar har satts i system, bland annat i äldreomsorgen.

7 Det handlar enligt högern om att få högre kvalitet, kostnadseffektivitet och konkurrens. Debatten rasar om upphandlingarna, deras kvalitet och kriterier, men alltför sällan vänder vi på perspektivet och ser processen från löntagarnas och fackens horisont. På denna sida innebär ju den hyllade konkurrensen och kostnadseffektiviteten alltför ofta lönenedpressning, försämrade arbetsvillkor och ständig otrygghet på de konkurrensutsatta marknader där politiker handlar upp. Makten förskjuts, från löntagare till företag. Arbetarrörelsen försvagas. Poltikens räckvidd minskar. Hur vill vi själva, som socialdemokrater, att maktbalansen i samhället ska se ut i framtiden? Vad är våra egna idéer om hur vi skapar både kvalitet och goda arbetsvillkor i offentlig sektor? Själv tror jag att vi nu ska lyfta en ny berättelse: berättelsen om det gemensamma samhällsprojektet. Det är dags att utmana marknadsidéerna från en ny utkikspunkt: medborgarens. Medborgarperspektiv kan låta gammaldags, men det är ett perspektiv som är viktigt för väljare i alla samhällsklasser och i alla delar av landet. Oavsett vilka vi är eller var vi bor kan vi se de gemensamma resurser som är viktiga i våra liv: naturen och stadsmiljön, vägarna och kollektivtrafiken, skolan och sjukhusen Jag tror, att om vi bärs av en berättelse om det gemensamma, då blir det enklare att tala om annat än valfrihet ur välfärdskundens perspektiv; kanske vågar vi istället tala om ett gemensamt ansvar för hälsa och utbildning, kanske vågar vi lyfta betydelsen av en aktiv statlig miljöpolitik och inte bara behovet av marknadsliberalisering och konkurrens. Till sist: genom att lyfta det gemensamma projektet kan vi utmana borgerlighetens ekonomiska politik med nya och kanske oväntade argument. Vi vet idag att nyckeln till långsiktigt ekonomiskt välstånd för ett land inte är maximal marknadskonkurrens,

8 utan en politik som värnar just det gemensamma; befolkningens hälsa och utbildning, social tillit, infrastruktur, och en god miljö. Vi vet att välfärd och ekonomisk effektivitet kan gå hand i hand; att det finns en produktiv soicalpolitik. Att bygga ekonomiskt välstånd handlar i grund och botten om att ge människor chans att växa, alla ska med. Kort sagt: Människan är ekonomins dyrbaraste resurs! För att lyfta en berättelse om det gemensamma bör vi välja profilfrågor, som stärker just detta nya budskap. Själv skulle jag vilja lyfta två politiska frågor som jag tror rymmer en särskild kraft som argument för det gemensamma: Den första frågan är barnens välfärd och familjepolitiken. Den andra frågan är miljön. Först barnen och familjepolitiken. Alla barn måste få en chans. Inget barn väljer sina föräldrar. Här finns ett gemensamt ansvar, som är svårt att förneka också för socialt engagerade borgerliga väljare. Därför är barnfattigdomen borgerlighetens akilleshäl. När jag i valrörelsen drev debatt om barnfattigdomen, mötte jag en borgerlighet som blev så förbittrad att man till och med vägrade att erkänna vad statistiken visar; att den politik som de driver och som uttryckligen syftar till att skapa ojämlikhet är i grunden felaktig. Barnfattigdomens problem visar också att borgerlighetens fixering vid marknad och marknadskonkurrens leder tanken fel när det gäller samhällsekonomin och välfärden. En stor del av samhällsekonomin ligger ju utanför marknaden. Det obetalda arbetet med att föda och uppfostra barn är lika viktigt för vårt välstånd som förvärvsarbetet. Att lyfta det gemensamma ansvaret för hur denna del av samhällsekonomin fungerar är också en avgörande kvinnofråga och en central del av vår socialdemokratiska samhällsanalys.

9 Och så miljzxön. Miljöpolitik är i grunden samhällsbyggande. Den handlar om att vi som medborgare tar ett gemensamt ansvar för oskattbara värden: våra ekosystem, våra naturresurser och vår atmosfär i europeiskt och nationellt samarbete. Precis som arbetarrörelsen en gång satte klacken i och gjorde klart att människan inte är en vara vilken som helst, att vi måste sätta gränser för marknaden för att värna ett socialt och mänskligt hållbart samhälle, så måste vi idag sätta klacken i och säga att miljön kräver en stark demokrati. Partivänner, jag vill se en socialdemokratisk offensiv, en offensiv där vi vågar stiga fram och högt tala om att vi på väsentliga punkter har en annan syn på samhället än borgerligheten. Låt oss berätta att vi verkligen tror på politiken som en positiv kraft. Låt oss säga att det är viktigt att sätta gränser för marknaden, och att framgångsrika samhällen kräver samarbete kring gemensamma projekt non-profit. Låt oss säga att vi är beredda att slåss för ett samhälle byggt på jämlikhet och solidaritet också om det innebär att en del av de förändringar i vår samhällsmodell, som har genomförts under senare år, måste omprövas. Partivänner, jag skull vilja se en socialdemokratisk politik som bärs av stark känsla, stark vilja, och stor kunskap. Känsla vilja kunskap. Känslan handlar om empati, engagemang, solidaritet med varandra. Utan känsla dör politiken, men för att väcka känsla måste vi också gå utanför politiken till teatern och filmen, musiken och poesin. Politik handlar om våra liv. Om den reduceras till sammanträden och papper har vi tappat tråden. Viljan är politikens motor.

10 Vi ska vägra att acceptera borgerlighetens försök att nagla fast sitt eget samhällsprojekt som det enda och eviga. Det syftar bara till att få oss att ge upp. Vi måste bekämpa föreställningen om att politik inte kan göra skillnad. Jag måste visa att det finns tydliga alternativ i politiken, som gör de röda rosorna meningsfulla Människor måste kunna välja sin framtid. Och så kunskapen. Partivänner, politik kräver känsla och vilja, men också kunskap, för om vi inte förstår det samhälle som vi lever i, så kan vi inte heller förändra det. När socialdemokratin var en ung rörelse, då var detta en självklarhet. Bildning och utbildning stod i fokus, kunskap var vägen till makt och förändring. Arbetarrörelsen var en lärande rörelse, och man tvekade inte att knyta till sig akademiker och professionella från alla samhällsskikt. Idag är jag ledsen över att se ett parti, där intresset för kunskap inte längre är detsamma. Trots att socialdemokratin har lyckats skapa ett samhälle där skolor och universitet står öppna för alla, och trots att miljarder satsas på utbildning och forskning varje år i vårt land, så tycks partiet centralt vara mer intresserat av PR- och IT än av samhällsforskningens resultat. Så låter vi istället högern och näringslivet dominera samhällsdebatten utan att säga emot Så låter vi liberala institut och tankesmedjor fylla bokhandelns hyllor med vetenskaplig och populärvetenskaplig litteratur som ifrågasätter välfärdsstaten och hyllar det nyliberala samhällsprojektet Så försummar vi att ta del av så mycket kunskap som visar att våra idéer bär och som kan hjälpa oss att praktiskt utforma vår politik. När jag ser allt detta, då blir jag lika arg som lilla My Jag undrar när den bleka socialdemokratin ska kliva fram ur den gråa tapeten och ger svar på tal:

11 Tyvärr, bästa nyliberaler, vi har en annan bild av samhället än ni. Vi accepterar inte ens era utgångspunkter. Vi har starka argument för ett annat slags samhälle Och vi vågar stå för dem. Kunskap är makt Kunskap och framsteg har alltid gått hand i hand Utan kunskap och goda argument kan vi inte vinna striden om framtiden Till sist en hälsning från Muminmamman hon som var så kärleksfull att det osynliga barnet äntligen började synas. Muminmammans kraft är just kärleken och omtanken. Den behöver vi också i vårt parti kanske mer än någonsin, för inte bara underbara dagar utan också svåra dagar kommer att ligga framför oss. Partiet är vid en vändpunkt. Vi har alla möjligheter. Den socialdemokratiska samhällsmodellen har stått starkare och haft större möjligheter än nu. Nu beror det på oss! Låt oss stiga fram ur osynligheten och visa vår ilska över ett alltmer orättfärdigt samhälle och vår egen handlingsplan för förändring. Tack ska ni ha!

12