AMS Verksledning 1(15)

Transkript

1 1(15) Rapport till regeringen: Arbetsmarknadsverket i 2000-talet Arbetsmarknadspolitiken, Arbetsmarknadsverket och verksamheten i början av talet. Dnr , Arbetsmarknadsstyrelsen Rapporten I denna rapport sammanfattas AMS förslag till förändringar vad gäller arbetsmarknadspolitiken och Arbetsmarknadsverkets verksamhet i början av 2000-talet. I rapporten lämnas den redovisning regeringen begärt vad gäller arbetslösa som under en längre tid stått utanför den reguljära arbetsmarknaden. Bakgrund Förutsättningarna för de arbetsmarknadspolitiska insatserna kommer i början av 2000-talet att avsevärt att skilja sig från vad som gällt under större delen av 90-talet. Insatserna måste successivt anpassas till dessa nya förutsättningar. AMS har tidigare i olika sammanhang redovisat för Näringsdepartementets ledning behovet av omfattande förändringar av arbetsmarknadspolitikens inriktning, utformning och omfattning samt i Arbetsmarknadsverkets verksamhet, organisation och resurser för att motsvara behoven på arbetsmarknaden under 2000-talets första årtionde. I denna rapport sammanfattar AMS viktiga förändringar som behöver genomföras vid sekelskiftet för att de arbetsmarknadspolitiska insatserna, Arbetsmarknadsverkets verksamhet, organisation och resurser ska anpassas till de nya förutsättningarna i början av 2000-talet. Rapporten tar upp de viktigaste delarna i en sådan förändring och har en mer principiell prägel. AMS kommer att ytterligare precisera förslagen och övriga förutsättningar för en effektiv arbetsmarknadspolitik i budgetunderlaget till regeringen i slutet av februari år Regeringen har uppdragit åt AMS att redovisa förslag till hur de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna kan användas för särskilda insatser för arbetslösa, som under en längre tid stått utanför den reguljära arbetsmarknaden. Förslaget ska även omfatta arbetsförmedlingarnas metodik och arbetsformer för dessa grupper. Utgångspunkten ska vara de principer för förenklingar av regelsystemet som regeringen angett i budgetpropositionen för år Regeringen nämner i uppdraget att det är viktigt att förhindra att målgruppen äldre arbetslösa som bor på orter med svag lokal arbetsmarknad förtidspensioneras eller utförsäkras. Syftet ska, enligt regeringen, vara att insatserna för de mest utsatta grupperna effektiviseras så att de arbetssökande med egna insatser, kompetensutveckling och praktik kan öka sina möjligheter att komma tillbaka på den reguljära arbetsmarknaden eller utveckla egen verksamhet. Vidare pekar regeringen på att de individuella jobbsökarplanernas roll särskilt ska beaktas. Det handlar således om att stödja berörda arbetssökande på ett sådant sätt att hon/han på nytt kan få och klara ett arbete. AMS förslag med anledning av regeringens uppdrag lämnas i denna rapport.

2 (15) AMV i 2000-talet ett utvecklingsprojekt Det utvecklingsprojekt som bedrivs inom Arbetsmarknadsverket, "AMV i 2000-talet", har tre viktiga utgångspunkter: Utvecklingen på arbetsmarknaden i början av 2000-talet kommer på ett avgörande sätt att skilja sig från vad som gällt under 90-talet De arbetsmarknadspolitiska insatserna behöver förändras för att svara mot de nya behoven under talets första årtionde, Arbetsmarknadsverkets verksamhet och organisation behöver anpassas till de nya förutsättningarna Utvecklingsprojektet AMV i 2000-talet startades under sensommaren 1999 och har en tidsplan, som sträcker sig fram till år 2003, då samtliga förändringar bör vara genomförda. Ett första steg har varit att med utgångspunkt i en analys och bedömning av arbetsmarknaden, arbetsmarknadspolitiken samt Arbetsmarknadsverkets verksamhet, organisation och resurser teckna en bild av de förändringar som behöver genomföras i början av 2000-talet. I ett andra steg är avsikten att precisera och genomföra beslutade förändringar. Detta andra steg förutsätter - vid sidan om ett ställningstagande från regeringens och riksdagens sida - ett utredningsarbete och beslut på länsnivå samt en genomförandeperiod, som sträcker sig över 3 år, från Ovan nämnda tre utgångspunkter belyses i det följande. Förutsättningarna för arbetsmarknadspolitiken förändras Enligt AMS bedömning kommer så långt det nu går att överblicka - följande problemställningar att vara de centrala på arbetsmarknaden under 2000-talets första årtionde: Rekryteringssvårigheterna ökar inom expansiva delar av arbetsmarknaden och kan komma att begränsa sysselsättningsökningen och därmed den ekonomiska tillväxten, Obalansen mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft mellan olika yrken respektive orter innebär fortsatt stora krav på en effektiv arbetsförmedling och att nödvändig yrkesmässig och geografisk rörlighet kan upprätthållas, Stora regionala skillnader i sysselsättningstillväxten riskerar att leda till fördjupade regionala skillnader. För att motverka en negativ utveckling krävs att de arbetsmarknadspolitiska insatserna i ökad omfattning utgår från och beaktar dessa regionala skillnader, Trots sysselsättningsökningen riskerar en stor grupp arbetslösa, som inte fyller kompetenskraven för de nya arbetstillfällena, fortsatt långvarig arbetslöshet och att hamna helt utanför arbetsmarknaden. Svag efterfrågan på arbetskraft under 90-talet Med periodvis ca 15 procent av arbetskraften antingen arbetslös eller i arbetsmarknadspolitiska program fick de arbetsmarknadspolitiska insatserna under 90-talet med nödvändighet en annan inriktning än tidigare. Under en stor del av 90-talet var ett allt överskuggande problem den bristande efterfrågan på arbetskraft. I avsaknad av lediga platser blev en viktig uppgift att upprätthålla försörjningssystemen för den stora gruppen som stod utanför reguljära

3 (15) arbetsmarknaden och att aktivera de arbetslösa. För många arbetssökande fanns således ingen annan möjlighet än att under långa perioder växla mellan arbetslöshet och olika arbetsmarknadspolitiska program, som fick en väsentligt större omfattning än någon gång tidigare under efterkrigstiden. Strukturomvandlingen ställer ökade krav på de anställda Utvecklingen under 90-talet har kännetecknats av att arbeten inom arbetsintensiva yrken försvunnit. När sysselsättningen nu ökar gäller det till mycket stor del arbeten inom kunskapsintensiva yrken och delar av servicesektorn. Kraven på utbildning och yrkeserfarenhet skärps. Globalisering och snabb teknisk utveckling driver fram ökad konkurrens, kortare produktionscykler, en ökad specialisering och nya strukturer i näringslivet. Det ökade kunskapsinnehållet avspeglas i växande tjänsteföretag. Större företag koncentrerar sig på sina kärnområden och bygger upp nätverk för sina produktionssystem. Gränserna mellan tjänsteoch varuproduktionen suddas ut och andelen sysselsatta som är direkt inbegripen i den egentliga varuproduktionen inom industrin blir allt mindre. I stället ökar andelen sysselsatta som arbetar med forskning och utveckling, design, marknadsföring etc. Gränsen mellan olika yrken suddas ut och kraven på de anställda förändras vad gäller kompetensområden och allt fler måste ställa in sig på både yrkesväxling och kontinuerlig kompetensutveckling för att passa in på de nya arbetstillfällen som växer fram. Krympande tillgång på arbetskraft kan begränsa sysselsättningen Under 1999 ökade antalet sysselsatta kraftigt. Bedömningen är att den kraftiga sysselsättningstillväxten ska fortsätta under år Fortsätter den kraftiga ökningen också under de därpå följande åren uppnås regeringens mål om en sysselsättningsandel på 80 procent redan under år Det finns dock redan nu ett växande underskott av utbildade inom vissa högskoleyrken. Bristen är störst vad gäller lärare, sjuksköterskor, läkare, IT-yrken, tekniker och naturvetare. Även inom yrken med utbildningskrav på gymnasienivå - bl.a. inom vård, omsorg, byggnadsarbete och industriarbete - uppstår alltfler bristsituationer. De demografiska förändringarna kommer att få större effekter i början av 2000-talet än vad som gällt tidigare under efterkrigstiden. Det kommer att ske stora förändringar i arbetskraftens ålderssammansättning under de närmaste åren. Medelåldern ökar kraftigt och avgångarna från arbetsmarknaden blir större än inflödet av ungdomar i arbetslivet. En central fråga blir om tillskottet av personer i arbetskraften kan bli tillräckligt stort för att möjliggöra en långvarig och uthållig tillväxt av ekonomin. Den förändrade arbetsmarknadsbilden, med de kompetenskrav som ställs, riskerar att på bara några års sikt leda till stora rekryteringsproblem. Bristande tillgång på arbetskraft riskerar således att leda till ett liknande förlopp som under 80-talet. Yrkesmässig och geografisk rörlighet behövs I ett läge då sysselsättningen expanderar och då arbetskraftsbristen riskerar att öka blir en effektiv arbetsförmedling och den yrkesmässiga och geografiska rörligheten allt viktigare frågor. Sysselsättningsökningen är för närvarande starkt koncentrerad till i första hand Stockholm och övriga storstäder. Det finns ett växande kunskapsgap mellan de arbetslösa och arbetsgivarnas rekryteringskrav, vilket inte minst har blivit tydligt i de snabbt växande delarna av landet. Kunskapsgapet är ett resultat av den snabba strukturomvandlingen på 90-talet och ställer stora krav på omställning.

4 (15) Denna omställning har samtidigt blivit svårare att få till stånd än vad som gällt tidigare bl.a. till följd av högre medelålder hos arbetskraften och att utbildningskraven ökat. Växande regionala skillnader De stora regionala skillnaderna i sysselsättning och arbetslöshet tenderar för närvarande att förstärkas ytterligare. Sysselsättningen ökar framför allt i storstadsregionerna, de stora universitets- och högskoleorterna samt i delar av Småland. Andra delar av landet har en mycket svag sysselsättningsökning eller en fortsatt minskning. Den stora utflyttningen från glesbygdskommuner fortsätter. Mellan 1995 och 1998 minskade befolkningen i Norrlands inland med 4,3 procent medan befolkningen ökade med drygt 4 procent i stockholmsregionen. Det är främst ungdomar, som flyttar från glesbygdskommunerna till högskoleorter, och välutbildade som flyttar till arbeten i de växande storstadsregionerna. Mycket få ungdomar flyttar tillbaka till glesbygdskommunen efter avslutad utbildning. Strukturomvandlingen inom företag och myndigheter drabbar ofta utflyttningskommunerna hårt. Nedläggningar av verksamheter slår undan underlaget för annan verksamhet, som i sin tur drabbar en tredje verksamhet osv. Vid sidan om arbetstillfällen är tillgång till utbildning och återkommande kompetensutveckling en strategiskt viktig faktor för verksamhetsutveckling och ekonomisk tillväxt. Utflyttningen av utbildad arbetskraft undergräver dessa kommuners möjligheter att behålla och utveckla ett konkurrenskraftigt näringsliv och en offentlig sektor, vilket undergräver dessa kommuners möjligheter att tillhandahålla en god samhällsservice till sina invånare. Det finns dessutom risk för att även kommunerna kan få en besvärande brist på arbetskraft i sådan kommunal verksamhet som är riktad mot den åldrande befolkningen. Många långtidsarbetslösa trots arbetskraftsbrist Bland de arbetslösa finns en stor grupp som har stora svårigheter att få ett nytt arbete. Det handlar om en strukturell arbetslöshet som uppstått ur 90-talets mycket svåra arbetsmarknadsläge och de förändringar i rekryteringskrav, som nuvarande sysselsättningsökning innebär. Det handlar ofta om personer som varit anmälda som arbetssökande vid arbetsförmedlingen under en följd av år utan att ha haft ett reguljärt arbete och som under den tiden tvingats växla mellan öppen arbetslöshet och olika arbetsmarknadspolitiska program. Det rör sig om i storleksordningen personer eller mer än 2 procent av arbetskraften. Jämfört med tidigare konjunkturuppgångar och perioder med ökad arbetskraftsefterfrågan har detta problem ökat kraftigt. Denna grupp av arbetslösa riskerar t o m att öka i takt med fortsatta förändringar som innebär att sysselsatta inom de arbetskraftsintensiva yrkena minskar och att kunskapsinnehåll och kompetenskrav ökar i de nya arbetstillfällena. Denna grupp arbetslösa domineras av: Arbetslösa i åldrarna år Personer med nedsatt arbetsförmåga p g a funktionshinder Utomnordiska medborgare, främst gruppen med låg utbildningsnivå Korttidsutbildade som tidigare arbetat i tillbakagående yrken Ungdomar som inte fullföljt skolan med godkända betyg Inslaget av äldre arbetslösa kommer att öka i takt med att befolkningen i dessa åldrar ökar. De äldre som drabbas av arbetslöshet har ofta mycket svårt att få ett nytt arbete. Resultatet blir att

5 (15) många förblir arbetslösa eller i arbetsmarknadspolitiska program tills de uppnår pensionsåldern. Fler äldre innebär också att antalet arbetshandikappade arbetslösa ökar. En annan kategori som drabbats av mycket långvarig arbetslöshet är utomnordiska medborgare. Sysselsättningsgraden för denna grupp uppgick 1998 till endast 39 procent och andelen arbetslösa var så hög som 27 procent av arbetskraften. Dessutom deltog en betydande andel i arbetsmarknadspolitiska program. Ungdomar som inte fullföljt grund- eller gymnasieskolan med godkända betyg är en växande grupp med svårlösta arbetsmarknadsproblem i en situation då kompetenskraven ökar. Koncentration till arbetsmarknadspolitikens kärnuppgifter AMS föreslår att de arbetsmarknadspolitiska insatserna under de närmaste åren som grundläggande uppgift ska ha att medverka till en effektiv arbetskraftsförsörjning för hela landet och att de arbetsmarknadspolitiska insatserna i huvudsak koncentreras till tre områden: att medverka till att lediga platser tillsätts snabbt och att sökande snabbt kommer i arbete genom en effektiv arbetsförmedling och genom att nödvändig yrkesmässig och geografisk rörlighet kommer till stånd för att platser ska tillsättas, att motverka arbetskraftsbrist och flaskhalsar genom en yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning till bristyrken. AMS bedömer att behovet av sådana utbildningar kommer att vara omfattande under 2000-talets första årtionde och i genomsnitt behöver omfatta ca personer per månad, att medverka till att arbetssökande med långa inskrivningstider, bl.a. de många sökande som under flera år gått mellan arbetslöshet och arbetsmarknadspolitiska program utan att ha haft ett reguljärt arbete, får möjlighet till nya arbeten genom ett särskilt program. Målgruppen omfattar f n i storleksordningen 2-3 % av arbetskraften. Koncentration till kärnuppgifterna De arbetsmarknadspolitiska programmen måste i början av 2000-talet förändras från den volympolitik med svag målinriktning, som präglade en stor del av 90-talet och som hade sin grund i den svaga arbetskraftsefterfrågan, till en väsentligt striktare inriktning på att åter bli en viktig del av den ekonomiska politiken inom ramen för tre bestämda kärnuppgifter. Dessa bör vara: Att bidra till att arbetsmarknaden fungerar effektivt genom att sökande får arbete och lediga platser tillsätts snabbt och med hög kvalitet. Det handlar i första hand om att anpassa arbetsförmedlingen till nya förutsättningar och att få en så effektiv verksamhet som möjligt. Nödvändig yrkesmässig och geografisk rörlighet på arbetsmarknaden bör underlättas och en god arbetskraftsförsörjning på nationella och regionala arbetsmarknader främjas. Att motverka arbetskraftsbrist och flaskhalsar bl.a. genom en effektiv och yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning - bristyrkesutbildning - som baseras på en konkret efterfrågan på arbetskraft och som kan leda till arbete i anslutning till att utbildning slutförts. Sådan bristyrkesutbildning behöver, enligt AMS bedömning, under 2000-talets första årtionde ha en omfattning på i storleksordningen personer i genomsnitt per månad. Utbildningsinsatserna ska vara efterfrågestyrda och utgå från arbetsgivares kompetenskrav hos arbetssökande. Denna efterfrågeorientering kräver att förmedlingens samarbete med företag och offentliga arbetsgivare fördjupas.

6 (15) Att motverka den marginalisering av stora grupper arbetslösa som 90-talets sysselsättningsfall och strukturella förändringar på arbetsmarknaden lett till. Det handlar om i storleksordningen 2-3 procent av arbetskraften som behöver finna vägar till arbeten. Detta bör enligt AMS förslag ske genom ett nytt program, "Af:s arbetskraftspool", med målet att deltagarna på nytt ska komma ut i reguljärt arbete eller i arbete på s k övergångsarbetsmarknader. Förenkling en nödvändig del av omställningen Det finns f n ett 30-tal olika arbetsmarknadspolitiska program och varje sådant program har ett mer eller mindre omfattande regelverk. Regelsystemen är numera så omfattande, detaljerade och sinsemellan olika, att de för handläggarna vid arbetsförmedlingen inte är möjliga att överblicka. Riskerna för felaktiga beslut och för suboptimering är uppenbara. De omfattande regelsystemen i sig är en komplikation när det gäller att effektivisera insatserna och att upprätthålla en god kvalitet i de enskilda besluten. Regeringen har i budgetpropositionen för år 2000 aviserat en omfattande förenkling av regelsystemen för de arbetsmarknadspolitiska programmen. Enligt förslagen i denna rapport bör också en koncentration ske till ett färre antal arbetsmarknadspolitiska program, vilket också bör underlätta en väsentlig reformering av regelsystemen. Som anges i budgetpropositionen bör en utvecklad mål- och resultatstyrning ersätta nuvarande detaljreglering. Det innebär att programmen på ett annat sätt än tidigare ska kunna varieras med hänsyn till behoven på lokala arbetsmarknader och för enskilda arbetssökande. Det är, enligt AMS mening, av mycket stor betydelse att väsentliga förenklingar i regelsystemen genomförs så snabbt som möjligt och att målstyrningen utvecklas inom den arbetsmarknadspolitiska verksamheten. En arbetsförmedling anpassad till 2000-talets krav och möjligheter AMS föreslår att den aviserade neddragningen av den s k personalförstärkningsramen får ske successivt under en omställningsperiod på 3 år ( ) för att möjliggöra nödvändig förändring av förmedlingens organisation och resursanvändning enligt följande: Arbetsförmedlingens organisation och verksamhet bör ta som utgångspunkt behoven i de drygt 80 funktionella, lokala arbetsmarknadsområden (områden för daglig pendling) som finns i landet. Indelningen bör dock prövas mot bakgrund av förutsättningarna i varje län. Det innebär en förändring jämfört med nuvarande organisation, som i huvudsak grundar sig på kommungränser. Teknikutvecklingen - Af Internet och kundarbetsplatserna/självserviceinstrumenten - ger större möjligheter för arbetssökande och arbetsgivare att klara informationshanteringen själva. Det kommer dock att finnas stort behov av individuellt stöd till arbetssökande och arbetsgivare, som inte klarar sig enbart med självserviceinstrumenten. Verksamheten måste därför organiseras så, att så goda möjligheter som möjligt finns för sådant individuellt stöd trots aviserad personalminskning. Med minskade resurser måste kontorsorganisationen ses över och antalet Af-kontor minska. Det bör finnas Af-kontor med tillgång till enbart självserviceinstrumenten, motsvarande Af Internet, samt möjligheter att registrera sig som arbetssökande vid arbetsförmedlingen. Andra Af-kontoren ska kunna ge mer omfattande personlig service till arbetssökande och arbetsgivare. Där ska det finnas utrymme för specialistkompetens inom olika områden, t ex arbetslivsinriktad rehabilitering. Teknikutvecklingen innebär en mindre bundenhet än tidigare av geografisk lokalisering av Af-kontor för att arbetssökande och arbetsgivare ska få en tillräcklig service. Det innebär att arbetssökande t ex via video vid självservicekontoren kan få kontakt med arbetsförmedlare vid annat kontor. Det innebär också att rörliga arbetslag behöver finnas, som tillfälligt kan verka på annan ort än där Af-kontoret finns. Detta

7 (15) gäller också verksamheten inom ramen för "Af:s arbetskraftspool" (se nedan). Arbetsförmedlare/handledare inom sådan verksamhet måste finnas på de orter där sådan verksamhet pågår, men ska organisatoriskt tillhöra ett Af-kontor som kan finnas på annan ort. Av avgörande betydelse är att nödvändiga specialistkompetenser kan utvecklas inom arbetsförmedlingen (inklusive Af-rehabilitering) och att samarbetet med företag och offentliga arbetsgivare fördjupas i alla delar av förmedlingsarbetet. Grovt sett kommer arbetsförmedlarna enligt detta förslag att ha uppgifter inom tre olika områden: "informatörer" som arbetar på Af-kontoren med i huvudsak självservice, "rådgivare" till arbetssökande och arbetsgivare och "handledare" inom ramen för Af:s arbetskraftspool. Arbetsförmedlingens kontrollerande uppgift för arbetslöshetsförsäkringen måste också få en ny utformning, bl.a. genom ett utvecklat teknikutnyttjande. Det statliga arbetsförmedlingssystemet bör garantera arbetssökande och arbetsgivare i hela landet en rimligt likvärdig service. Med vissa för landet som helhet bestämda riktlinjer för hur arbetsförmedlingens organisation och resursanvändning ska vara och inom vilken tid förändringarna ska vara genomförda, bör det ankomma på länsarbetsnämnderna att svara för den närmare utformningen i respektive län och att genomföra förändringarna. En förändring av arbetsförmedlingen nödvändig 2000-talets arbetsförmedling behöver anpassas till nya förhållanden och de uppgifter som ska klaras. Grovt sett innebär de ändrade förutsättningarna följande: Arbetsförmedlingens kontorsorganisation behöver förändras för att motsvara de nya behoven av arbetsmarknadspolitiska insatser inför 2000-talet, behovet av att ytterligare utveckla samarbetet med företag och offentliga arbetsgivare, de nya möjligheter som skapats genom teknikutvecklingen och Af Internet samt behovet av specialistkompetens inom förmedlingsverksamheten och den av regeringen aviserade personalminskningen. Förändringarna är så stora att de inte kan genomföras inom ramen för nuvarande kontorsnät. Det är nödvändigt att förändringarna sker på ett sådant sätt, att grundläggande service kan erbjudas på ett likvärdigt sätt i hela landet. Det innebär att vissa riktlinjer för förmedlingsorganisationen för hela landet och bestämda tidsramar bör läggas fast, inom vilka länsarbetsnämnderna bör avgöra hur kontorsnätet i länet ska utformas och hur förändringarna ska genomföras. AMS bedömning är att det efter år 2000 av resursskäl inte finns utrymme för nuvarande ca 540 af/ami-kontor i landet, varför en förändring är nödvändig. Den geografiska utgångspunkten för kontorsorganisationen bör vara de drygt 80 funktionella, lokala arbetsmarknadsområden som finns i landet. Indelningen bygger på områden för daglig pendling. En anpassning av indelningen i sådana områden bör dock ske efter förutsättningarna i varje län. Det är också denna indelning som bör ligga till grund för arbetsförmedlingens verksamhetsplanering. De lokala arbetsmarknadsområdena omfattar normalt sett mer än en kommun och det är viktigt att utveckla en nära samverkan med berörda kommuner. Utvecklingen av Af Internet och självservice vid arbetsförmedlingen har ändrat förutsättningarna för arbetsförmedlingens verksamhet. Modern teknik har skapat nya möjligheter och gjort arbetsförmedlingen mindre geografiskt bunden. En stor del av de arbetssökande på förmedlingen uppger sig klara arbetssökandet själva med sådana hjälpmedel. Redan idag utnyttjar mer än personer, eller i storleksordningen var tionde person i arbetskraften, Af Internet varje månad och antalet ökar fortlöpande. Hälften av dessa finns inskrivna vid arbetsförmedlingskontoren och hälften är således personer som annars inte skulle ha utnyttjat arbetsförmedlingens informationstjänster. Behovet av individuell service till arbetssökande och arbetsgivare kommer dock även fortsättningsvis att vara stort. En ökad arbetskraftsbrist och samtidigt grupper av arbetslösa med

8 (15) mycket långa tider utan reguljärt arbete pekar snarast på att behovet av sådant stöd kommer att öka. Med krympande personalresurser är det därför nödvändigt att fullt ut ta tillvara självserviceinstrumentens möjligheter och att organisera den individuella servicen på ett så effektivt sätt som möjligt. Vid sidan om självservicesystemen bör arbetsförmedlingen i huvudsak ha två uppgifter: dels att ge service till arbetsgivare som behöver service för att kunna rekrytera personal, dels att stödja arbetssökande som inte på egen hand kan få arbete. Arbetsförmedlingens kontrollerande funktion för arbetslöshetsförsäkringen måste också utvecklas, bl.a. genom ett utvecklat teknikutnyttjande få en sådan utformning att denna uppgift fortsättningsvis kan fullföljas på ett tillfredsställande sätt. Det bör således finnas Af-kontor med ett varierande serviceutbud, dels med enbart självservice och dels med ett mer komplett tjänsteutbud. Personalresurserna bör vara dimensionerade för att motsvara arbetssökandes och arbetsgivares behov i de drygt 80 funktionella arbetsmarknadsområdena (se ovan) i landet. Detta innebär att arbetsförmedlingen behöver organisera verksamheten så att samverkan och överblick över kommungränser blir möjlig i ökad utsträckning. På större kontor bör också specialisterna inom arbetslivsinriktad rehabilitering finnas. Från självserviceställena bör det finnas möjlighet att med hjälp av videoteknik nå kontakt med arbetsförmedlarna/specialisterna på Af-kontoren (virtuell förmedling). Vid sidan om särskilda Af-kontor med enbart självservice bör sådan service kunna erbjudas vid informationscentra i samarbete med andra myndigheter och intressenter. Arbetsförmedlare som arbetar som handledare vid "Af:s arbetskraftspool" (se nedan) är knutna till Af-kontoren, men är placerade på de orter där projekten pågår. Det bör bli mer av rörliga arbetslag, som kan genomföra verksamhet där det behövs. I enlighet med vad AMS tidigare föreslagit bör arbetsmarknadsinstitutens personalresurser samordnas med arbetsförmedlingskontoren. Arbetslivsinriktad rehabilitering bör genomföras inom ramen för namnet Af Rehabilitering. Det är dock viktigt att resurserna för rehabilitering används för funktionshindrade och andra grupper med svag ställning på arbetsmarknaden i enlighet med vad regering och riksdag tidigare uttalat. Vid förändringar av kontorsorganisationen måste behovet av specialistkompetens inom olika områden beaktas. Det är viktigt att inte personal inom specialistområden, t.ex. vad gäller arbetslivsinriktad rehabilitering, sprids ut på ett sådant sätt att kompetenserna inte kan upprätthållas och utvecklas. Personalförstärkningsramen miljoner kr år kommer enligt vad regeringen aviserat att tas bort i takt med att arbetsmarknadsläget förbättras. Tillbakadragandet av de tillfälliga personalresurserna ska ses mot bakgrund av dels att 90-talets extremt höga arbetslöshetsnivåer under våren 2001 bedöms ha minskat till 4 procent av arbetskraften och dels att åtgärdsvolymen minskat kraftigt jämfört med 90-talet. I november 1999 har åtgärdsvolymen minskat med ca personer jämfört med samma tidpunkt ett år tidigare. Minskade volymer underlättar möjligheterna att genomföra en personalminskning. Borttagande av personalförstärkningsramen innebär att anslaget minskar motsvarande mer än av nuvarande ca årsarbetskrafter vid arbetsförmedlingarna (inkl arbetslivsinriktad rehabilitering) utöver den neddragning som sker redan år En så stor personalminskning - i kombination med att verksamheten måste anpassas till de nya förutsättningarna på arbetsmarknaden i början av 2000-talet - kräver överblick, helhetsgrepp och tydlighet samt en noggrann planering för en längre omställningsperiod, förslagsvis 3 år ( ). Neddragningen sker således under en period, då förändringar av förmedlingens verksamhet och

9 (15) organisation också behövs för att anpassas till de nya förutsättningar på arbetsmarknaden som kommer att gälla i början av 2000-talet. Den bild som redovisas i denna rapport av arbetsförmedlingens uppgifter visar att behovet av djupgående individuellt stöd till sökande, vid sidan om självserviceinstrumenten, kommer att vara mycket omfattande under överblickbar tid i början av 2000-talet och att väl utbyggda nätverk samt djupgående och omfattande arbetsgivarkontakter kommer att vara av avgörande betydelse. Arbetsmarknadsutbildning - bristyrkesutbildning AMS föreslår att arbetsmarknadsutbildningen i fortsättningen delas upp i två delar: Dels bristyrkesutbildning som tar fasta på att komma tillrätta med bristyrken och flaskhalsar. Utbildningen ska således vara direkt yrkesinriktad och utgå från en aktuell efterfrågan på arbetskraft. Rekryteringen till utbildningarna sker med utgångspunkt från att personen ifråga ska kunna få arbete direkt efter utbildningen och kunna avse både arbetslösa och anställda. Nära kontakter med arbetsgivare för att precisera utbildningsbehov är av avgörande betydelse. AMS bedömer att behovet av sådan utbildning i början av 2000-talet behöver uppgå till i storleksordningen personer i genomsnitt per månad. Dels utbildningar inom ramen för verksamheten i "Af:s Arbetskraftspool" och för vissa prioriterade grupper, som ingår som en del av ett genomtänkt program för att arbetssökande ska utveckla en anställbarhet och konkurrenskraft för att kunna få ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden eller i ett övergångsarbete. I storleksordningen platser i genomsnitt per månad behövs för sådana utbildningar. Arbetskraftsbristen ställer krav på förnyad utbildning Under 90-talet har arbetsmarknadsutbildningen i ökad utsträckning inriktats på olika former av yrkesutbildning. Det är dock inte enbart till bristyrkesområden utbildningarna styrts. En rätt stor andel av den särskilt upphandlade utbildningen har avsett förberedande utbildningar och varit alltför sökandeinriktade för att snabbt kunna leda till arbete. Det har dock varit svårt att få till stånd en effektiv inriktning av utbildningen i ett läge då arbetskraftsefterfrågan varit mycket låg i hela landet. Under 1999 har ett av regeringen fastställt verksamhetsmål varit att 70 procent av de som genomgått yrkesinriktad utbildning ska ha fått arbete inom 90 dagar efter avslutad utbildning. Denna målnivå har inte uppnåtts. Samtidigt som yrkesinriktad utbildning kommer att vara en avgörande insats för att motverka arbetskraftsbrist och flaskhalsar, finns således stora svårigheter att nå det uppsatta målet. AMS bedömer att behovet av utbildningsplatser för att komma tillrätta med arbetskraftsbrist under de närmaste åren kommer att uppgå till i storleksordningen i genomsnitt per månad. För att effekten ska bli den avsedda behöver dock planering och upphandling av utbildningen utvecklas. Det är uppenbart att en mycket nära koppling till en aktuell efterfrågan på arbetskraft måste ske genom en nära samverkan med företag, offentliga arbetsgivare och bl.a. de regionala kompetensråden. Vidare måste rekryteringsunderlaget vidgas och rekryteringen till utbildningarna styras till sådana personer som bedöms kunna fullfölja utbildningarna och har förutsättningar för att kunna få de aktuella arbetena efter genomförd utbildning. En starkare fokusering på bristyrkesutbildning behövs inom ramen för arbetsmarknadsutbildningen än vad som gällt hittills. Detta innebär enligt AMS förslag att

10 (15) sådan utbildning (med undantag för grupper inom Af:s arbetskraftspool och vissa prioriterade grupper) enbart bör inriktas på bristyrken. En sådan inriktning innebär således att rekryteringen till arbetsmarknadsutbildningen måste ta sin utgångspunkt inte enbart i situationen för den arbetssökande utan också i förutsättningarna för att med framgång kunna fullfölja utbildningen och att därefter få ett arbete inom yrket. Det handlar således i första hand om att tillsätta platser och att motverka arbetskraftsbrist. Rekryteringen till kurserna bör kunna ske både bland arbetslösa och redan anställda. Av särskild betydelse kan vara att kunna bedriva sådan utbildning för anställda inom avvecklingshotade verksamheter. I övrigt bör arbetsmarknadsutbildning endast komma ifråga för grupper inom ramen för Af:s arbetskraftspooler, d v s för arbetslösa med mycket långa perioder utanför den reguljära arbetsmarknaden, och för vissa prioriterade grupper. Där bör således bredare utbildningar kunna komma ifråga inom ramen för individuella jobbsökarplaner och mer långsiktiga program för att utveckla kompetens, anställbarhet och konkurrenskraft. Det kan t ex handla om kompletterande och till ett arbete direkt anpassad utbildning i olika såväl allmänna som mer arbetsanpassade ämnen. AMS bedömer att behovet av sådana utbildningsinsatser kommer att uppgå till i storleksordningen personer i genomsnitt per månad. Af:s arbetskraftspool från rundgång till övergång AMS föreslår att ett nytt och sammanhållet arbetsmarknadspolitiskt program genomförs för den stora grupp som sökt arbete i flera år utan att ha haft ett reguljärt arbete. Det nya programmet kan förslagsvis kallas "Af:s arbetskraftspool" och ha följande utformning och inriktning: Avsikten är att den grupp ska omfattas som drabbats av mycket långvarig arbetslöshet och/eller som inte utan särskilda insatser bedöms kunna få ett nytt arbete. Målgruppen består i första hand av s k långtidsinskrivna, men deltagande bör inte begränsas genom en teknisk definition. Af:s arbetskraftspool innebär att grupper av arbetssökande (10-15 personer) deltar i ett aktiverande program på heltid handledda av kvalificerade arbetsförmedlare och med hela arsenalen av arbetsmarknadspolitiska program till förfogande utan nuvarande tidsmässiga begränsningar. Det förstärkta anställningsstödet bör kunna vara en viktig del av programmet. Det bör finnas utrymme för olika sätt att organisera sådana arbetskraftspooler och en frihet att utnyttja de olika arbetsmarknadspolitiska programmen utan bundenhet till detaljregler. I stället bör mål läggas fast för hur stor andel av deltagarna som efter viss tid ska ha fått reguljärt arbete eller arbete på övergångsarbetsmarknad. Det är viktigt att verksamheten tar fasta på deltagarnas egna initiativ och bygger på individuella jobbsökarplaner för var och en liksom en samlad plan som utarbetas av hela gruppen. Målet ska vara att den arbetslöse ska få ett reguljärt arbete, eller som ett steg på väg till sådant arbete, på en övergångsarbetsmarknad. Ett övergångsarbete innebär arbete som kan inrättas vid sidan om den reguljära arbetsmarknaden utan att tränga undan sådana arbeten som annars skulle bli utförda på marknadsmässiga villkor. Huvudman för sådana övergångsarbeten bör kunna vara såväl myndigheter som företag och organisationer. Det bör vara möjligt att inrätta övergångsarbeten under en tidsperiod om 2-3 år för t ex äldre, lokalt bundna arbetslösa som bor på orter utan andra möjligheter. Men för varje enskild deltagare ska målet vara att så snabbt som möjligt komma ut i reguljära arbeten. AMS föreslår att en försöksverksamhet får genomföras med början under första halvåret 2000 för att mer i detalj utforma verksamheten i Af:s arbetskraftspool och för att utveckla principer, metoder och program för övergångsarbetsmarknader. I försöken bör beaktas skillnader regionalt och för olika grupper av arbetslösa.

11 (15) Af:s arbetskraftspool och övergångsarbeten Det svåra arbetsmarknadsläget under en stor del av 90-talet och de strukturella förändringarna på arbetsmarknaden har lett till att en stor grupp i arbetskraften marginaliserats, d.v.s. kommer inte - trots en ökad efterfrågan på arbetskraft - att kunna få ett nytt arbete utan omfattande stöd för att utveckla ny kompetens och anställbarhet. Det rör sig om en målgrupp på i storleksordningen personer, som annars riskerar att långsiktigt utestängas från arbetslivet också i det gynnsamma läge som kommer att gälla i början av 2000-talet. Af:s arbetskraftspool består av en grupp arbetslösa med arbetsförmedlare som handledare. De har ett intensivt program på i princip heltid och utvecklar individuella jobbsökarplaner, bygger nätverk, söker arbete, utnyttjar arbetsmarknadspolitiska program på ett individuellt planerat sätt. Målet är att få ett reguljärt arbete eller (om det inte är möjligt) få ett arbete på en övergångsarbetsmarknad, d v s med utgångspunkt från möjligheterna på de drygt 80 funktionella arbetsmarknaderna tillskapade arbeten med en större eller mindre offentlig subvention, som ska vara så utformade att de kan bli ett steg på vägen till ett reguljärt arbete. Huvudmän för övergångsarbeten kan vara kommuner och andra myndigheter, företag eller organisationer. Programmet kräver en intensitet och utvecklad metodik samt en mer långsiktig planering av det individuella programmet än vad som ryms inom nuvarande tidsbegränsning av arbetsmarknadspolitiska program. Avsikten är således att skapa arbetskraftspooler vid arbetsförmedlingen, grupper med arbetssökande under ledning av en kvalificerad handledare (arbetsförmedlare/arbetskonsulent), som med en noggrann planering både för gruppen och för individen ska leda deltagarna från långvarig arbetslöshet till ett nytt arbete. Det handlar om att stegvis och systematiskt utveckla berörda arbetssökandes kompetens och anställbarhet i enlighet med genomarbetade individuella jobbsökarplaner. Samtliga arbetsmarknadspolitiska program inom anslaget 14:A2 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder bör kunna utnyttjas utan de tidsmässiga begränsningar som för närvarande gäller. Inom detta program ska det t.ex. vara möjligt att satsa på förberedande arbetsmarknadsutbildning. För att verksamheten ska bli framgångsrik krävs nära kontakter med arbetsgivare på orten/i regionen och ett nära samarbete med bl.a. fackliga organisationer. Målet för detta program ska vara att den arbetssökande så snabbt som möjligt ska få ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Med ett systematiskt och intensivt arbete inom Af:s arbetskraftspool och i ett läge med en ökande arbetskraftsbrist i början av 2000-talet, bör det vara möjligt att få till stånd arbetsplacering på den reguljära arbetsmarknaden för en betydande del av deltagarna. Förutsättningarna kommer dock att variera kraftigt i olika delar av landet och för olika grupper. Därför kommer det att krävas att antalet arbetstillfällen för denna grupp kan utökas. Det bör ske genom anställningar eller egen verksamhet med viss statlig medfinansiering genom anslaget 14:A2, men utan nuvarande tidsbegränsning på normalt sett 6 månader. Dessa arbeten bör i första hand vara utformade så att de kan tjäna som ett genomtänkt första steg i en övergång till reguljärt arbete. Bedömningen är att det finns eller kan skapas en övergångsarbetsmarknad, som kan öka möjligheterna till arbeten för den aktuella målgruppen utan att åstadkomma en undanträngning av reguljära arbeten. Dessa övergångsarbeten bör kunna finnas på olika delar av arbetsmarknaden, såväl inom offentlig verksamhet som inom näringsliv och organisationer.

12 (15) Af:s arbetskraftspooler ställer krav på en ny metodik, ett nytt arbetssätt och ny organisation vid arbetsförmedlingen. För att utveckla detta program bör försöksverksamhet genomföras redan under första halvåret år Bättre styrning och en effektiv ledningsorganisation AMS föreslår att formerna för styrning av Arbetsmarknadsverket ses över med följande inriktning: AMS styrning av länsarbetsnämnderna ses över för att tydliggöra chefsmyndighetens ansvar och befogenheter. AMS konstaterar att det är nödvändigt att förändra nuvarande situation och det finns åtminstone tre olika lösningar på de aktuella oklarheter i styrningsformen: att Arbetsmarknadsverket blir en myndighet, att länsarbetsnämndernas styrelser omvandlas till insynsråd och att således länsarbetsnämnderna blir s k enrådighetsmyndigheter eller att AMS utser styrelseledamöterna i länsarbetsnämndernas styrelser. AMS föreslår att regeringen prövar möjligheterna att omvandla länsarbetsnämnderna till s k enrådighetsmyndigheter och och befintliga styrelser till insynsråd. Länsarbetsnämnderna bör på nytt ses över med inriktningen att åstadkomma sådana förändringar som behövs för att dessa på ett bättre sätt ska kunna svara för uppgiften att vara ett effektivt ledningsorgan för arbetsförmedlingarna. Rådgivande organ med representation för bl.a. kommuner och arbetsmarknadens parter, bör också finnas på de lokala/regionala arbetsmarknaderna. Den geografiska basen bör vara de drygt 80 lokala, funktionella arbetsmarknadsområdena eller motsvarande områden enligt länsarbetsnämndens anpassning till förutsättningarna i länet. Detta innebär således enligt AMS förslag att nuvarande arbetsförmedlingsnämnder ändras. AMS (chefsmyndigheten) bör ses över för att ytterligare koncentrera verksamheten till verksledning/styrning, resursfördelning, uppföljning/utvärdering och utveckling av den arbetsmarknadspolitiska verksamheten. Styrning och roller behöver klargöras Styrningen inom Arbetsmarknadsverket har under 90-talet blivit mer komplicerad och försvagats till följd av volymåtgärderna med svag målinriktning, otydlighet som uppstått genom förändring av länsarbetsnämndernas styrelser, arbetsförmedlingsnämnder med kommunal majoritet m.m. Frågorna om uppföljning av verksamheten och internkontroll har kommit i fokus under de senaste åren till följd av konstaterade brister på olika nivåer inom Arbetsmarknadsverket. Bl.a. i samband med RRV:s anmärkningar vid årliga revisioner har konstaterats att det finns en motsättning mellan AMS ansvar för sådana brister och de befogenheter och möjligheter chefsmyndigheten AMS har för att komma till rätta med bristerna. Under de senaste åren har Arbetsmarknadsverket haft stora problem med kvaliteten i den ekonomiska hanteringen. Några exempel på problem är följande: I revisionsberättelsen för AMV:s årsredovisning för 1998 riktade RRV invändning, s k orent bokslut. Invändningen avsåg huvudsakligen att AMV inte uppfyllde kraven på god intern kontroll vad gäller bidrag till utbildning i företag hos landsting och kommuner. Invändningen i denna del gällde enbart hanteringen i Västra Götaland. Som en följd av invändningen fick också AMV låga värden i Ekonomistyrningsverkets s k rating för statliga myndigheter. Flera länsarbetsnämnder har brustit i kontrollen över sina budgetar. Risken för överskridanden har fått till följd att AMS varit tvungen att hos regeringen hemställa om

13 (15) utökad kreditram på anslaget 14 A:2 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det råder fortfarande osäkerhet om innevarande års förbrukning av anslagsmedel kommer att hållas inom tilldelade ramar på alla anslag med risk för ny invändning från RRV:s sida. AMS har konstaterat att åtgärdsbeslut alltjämt i många fall avviker från gällande regler och flera revisionsrapporter har redovisat iakttagelsen att regelsystem inte följts. En förutsättning för att komma tillrätta med dessa problem vad gäller felaktig hantering av verkets anslag och brister i internkontrollen etc. är att chefsmyndighetens befogenheter och ansvar klargöres och att styrningen blir tydlig. En nationell arbetsmarknadspolitik Behovet av yrkesmässig och geografisk rörlighet på arbetsmarknaden kan inte tillgodoses enbart på de lokala arbetsmarknaderna. En effektiv arbetsmarknad, med korta söktider och där alla möjligheter att komma tillrätta med flaskhalsar och arbetskraftsbrist utnyttjas, förutsätter en överblick över hela arbetsmarknaden och ett nationellt perspektiv. Arbetslöshetsförsäkringens regler förutsätter också ett perspektiv utöver kommun- och länsgränser. De arbetsmarknadspolitiska problemen i början av 2000-talet kan således inte lösas enbart inom en kommun eller ett län utan förutsätter en arbetsmarknadspolitik, som kan verka över och med mål som omfattar hela landets arbetsmarknad. En viktig princip för den statliga arbetsmarknadspolitiken är också att arbetssökande och arbetsgivare ska ha tillgång till likartad service och arbetsmarknadspolitiska program i alla delar av landet. För att kunna genomföra 2000-talets arbetsmarknadspolitik på ett effektivt sätt samt förstärka uppföljning och kontroll över hur resurserna används, behöver styrningen inom Arbetsmarknadsverket och fördelningen av ansvar och befogenheter på olika nivåer klarläggas. AMS styrning av länsarbetsnämnderna Som redovisas i bifogade rapport om styrningen av Arbetsmarknadsverket finns oklarheter som rör förhållandet mellan chefsmyndigheten, AMS, och länsarbetsnämnderna som behöver redas ut. Tre olika principlösningar redovisas: att Arbetsmarknadsverket blir en myndighet, att länsarbetsnämndernas styrelser omvandlas till insynsråd och att länsarbetsnämnderna blir enrådighetsmyndighet med befintliga styrelser som insynsråd och att AMS utser styrelseledamöterna i länsarbetsnämndernas styrelser. AMS vill understryka vikten av att nuvarande osäkra situation inte består och föreslår att regeringen prövar möjligheterna att omvandla länsarbetsnämnderna till s k enrådighetsmyndigheter och att befintliga styrelser därmed omvandlas till insynsråd. Med den komplexitet och omfattning Arbetsmarknadsverkets verksamhet har, är det nödvändigt att länsarbetsnämnderna kan uppfylla rollen som aktivt ledningsorgan för arbetsförmedlingar samt svara för en fortlöpande ekonomisk uppföljning, internkontroll, kvalitetsgranskning av verksamheten etc. En ny översyn av länsarbetsnämnderna med denna inriktning bör genomföras oberoende av vilken av ovan nämnda lösningar som väljs. Basen för Af-organisationen områden för daglig pendling Arbetsmarknadsverkets uppdrag kan se ganska olika ut i olika landsdelar beroende av problem och utvecklingspotential på olika lokala arbetsmarknader. Gemensam är huvuduppgiften att underlätta mötet mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft, men såväl efterfrågan som

14 (15) utbudet varierar regionalt både till storlek och sammansättning. Beroende på vilken situation som är dominerande i en region, krävs olika slag av arbetsmarknadspolitiska insatser. De arbetsmarknadspolitiska insatserna och arbetsförmedlingens organisation bör därför ta sin utgångspunkt i det dryga 80-tal funktionella delarbetsmarknader (områden för daglig pendling) som finns i landet, där varje sådant område normalt sett omfattar mer än en kommun. Detta bryter mot traditionen att ha kommuner som administrativ indelningsgrund för arbetsförmedlingen och påverkar synen på vad arbetsförmedlingsnämndernas geografiska ansvarsområden ska omfatta. Utvecklingsprogram och planering av de arbetsmarknadspolitiska insatserna inom sådana områden förutsätter en nära samverkan med såväl viktiga huvudmän för de olika programmen, främst kommunerna, som med arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer. I bifogade rapport om styrningen av Arbetsmarknadsverket redovisas motiv för att samtliga nämnder och delegationer inom Arbetsmarknadsverket bör bli rådgivande organ. Sådant rådgivande organ bör enligt AMS mening finnas även på lokal nivå, dvs. för var och en av de funktionella, lokala arbetsmarknader som nämnts ovan och som normalt sett omfattar flera kommuner. Nuvarande arbetsförmedlingsnämnder bör ändras, bl.a. med inriktningen att - vid sidan om kommunal representation - i större utsträckning än under de senaste åren involvera arbetsmarknadens parter. AMS uppgifter bör koncentreras ytterligare AMS (chefsmyndigheten) föreslås ytterligare koncentrera verksamheten till att leda, följa upp, utvärdera och utveckla verksamheten. En särskild översyn av verksamhet och resurser bör genomföras med utgångspunkt från den roll och de uppgifter som den centrala myndigheten/verksledningen fortsättningsvis ska ha. Genomförandet AMS föreslår De omfattande förändringar, som föreslås i denna rapport, kräver en omställnings- och utvecklingsperiod på flera år. För att utveckla verksamheten bör delar av förslagen, bl a förslaget om Af:s arbetskraftspool och övergångsarbetsmarknader, få utvecklas i försöksverksamhet med början redan under första halvåret år Aviserad neddragning av den s k personalförstärkningsramen liksom föreslagna förändringar av Arbetsmarknadsverkets organisation bör få genomföras under en period av 3 år ( ). Personalförstärkningsramen bör därför få behållas för att finansiera omställning och utveckling under denna period. Det är viktigt att regeringen lämnar besked ifråga om hanteringen av personalförstärkningsmedlen under de närmaste åren redan i samband med vårpropositionen år En lång omställningsperiod behövs Så stora förändringar som redovisats ovan ställer särskilda krav på samordning och en omsorgsfull planering för flera år som sträcker sig till alla delar av Arbetsmarknadsverkets organisation. Det krävs också en tydlighet från regeringens, AMS och länsarbetsnämndernas sida om vad som ska åstadkommas och inom vilken tidsperiod genomförandet ska ske. Föreslagna och av regeringen aviserade förändringar innebär så omfattande ändringar av verksamheten att en omställningsperiod på 3 år behövs, vilket innebär att det finns behov av att finansiera omställnings- och utvecklingskostnader under perioden med medel från

15 (15) den s k personalförstärkningsramen. Det är viktigt att regeringen tar ställning till denna fråga redan i samband med vårpropositionen år 2000 även vad gäller hur lång tid omställningsmedel kan ställas till förfogande. Förändringarna innebär också att verksamheten och därmed yrkesroller och kompetenskrav förändras. Frågorna om yrkesroller och kompetenskrav måste därför få ett stort utrymme när förändringarna ska genomföras.