Ljusnan-Voxnans Vattenvårdsförbund avger härmed

Transkript

1 Ljusnan-Voxnans Vattenvårdsförbund avger härmed Yttrande avseende underlag kopplat till vattenförvaltningsperioden Detta är yttrande som i stor utsträckning grundar sig på åsikter och frågeställningar som kommit fram under samrådsprocessen i samband med det nu givna förslagen på styrdokument för förvaltningscykeln Flera delar i denna skrivelse är av reflekterande karaktär som till största del baserar sig på de olikheter som återfinns inom vårt huvudsakliga verksamhetsområde som är Ljusnans avrinningsområde. Vi vill utifrån vår sammantagna kompetens om de stora skillnaderna som råder i avrinningsområdet lyfta fram en del intressanta delar kopplat till detta. Det viktigaste budskapet i denna skrivelse är att åtgärder som ska genomföras, utförs på grunder som är baserade på verkligheten, och de förutsättningar som råder just runt den berörda vattenförekomsten. Utöver detta vill vi belysa att myndigheter i allt större utsträckning behöver samverkar med varandra och med övriga vattenaktörer, såsom vattenvårdsförbund, för att vi ska nå hela vägen fram med resurseffektiva åtgärder. Innehåll Efter flertalet av styckena i denna skrivelse finns en kortare sammanfattning över respektive del. Miljökvalitetsnormer och statusklassningar Bakgrund Brister i underlag och förfarande kring statusklassningar Enskild prövning ett sätt att komma till klarhet Stora skillnader och förutsättningar i avrinningsområdet något som ej är förenligt med generella föreskrifter Bakgrund Generella förslag till föreskrifter är ej bra när förhållandena skiftar stort Resurseffektiva åtgärder förenligt med hur krav på åtgärder ställs idag? Recipientkontroll och mera samordnad kompetens ger förutsättningar för resurseffektiva åtgärder När resurser begränsar är samordning viktigt för att nå hela vägen fram

2 Miljökvalitetsnormer och statusklassningar Bakgrund Vattendirektivet med följande åtgärdsprogram och miljökvalitetnormer finns inskrivna i miljöbalken och är därmed något som både myndigheter och verksamhetsutövare ska förhålla sig till. Finns det mål som ska uppnås och gränser att förhålla sig till kan det vara lättare att veta när ett vatten försämras eller förbättras. Detta gör att det då blir lättare att komma överens om relevanta åtgärder för att förhindra att den berörda miljön som kan komma att påverkas av en verksamhet inte försämras och viktiga naturvärden blir försämrade. Statusklassningarna av de olika parametrarna som lägger grunden till den ekologiska statusen bestäms med hjälp av fastslagna bedömningsgrunder och handböcker. I och med att detta bygger grunden till den ekologiska statusen är det givetvis mycket viktigt att detta utförs så bra som möjligt med bästa tillgängliga information. I vår del av Sverige finns otroligt många vatten, sjöar och vattendrag som bedöms som egna vattenförekomster och som alla ska genomgå processen att bli statusklassade. Det har givetvis medfört ett massivt arbete för de beredningssekretariaten som utfört dessa klassningar. Till föregående förvaltningscykel , utfördes motsvarande förfarande. Arbetet att statusklassa alla vattenförekomster ansågs då vara orimligt stort att göra på det sätt som det är tänkt, d.v.s. statusklassa vattenförekomsterna utifrån bästa möjliga kunskap. Detta sätt är givetvis att utgå ifrån de faktiska undersökningar och inventeringar som är gjorda. Som tidigare nämnts har vi i vår del av Sverige en förhållandevis mycket stor andel av alla vattenförekomster, och med det så är det förhållandevis få som vi har faktiska undersökningar ifrån. Det finns dock en del undersökningar, och i vissa fall som t.ex. inom den samordnade recipientkontrollen i Ljusnans avrinningsområde återfinns undersökningar redan från 1960-talet. Dessa undersökningar har sedan dess varit i huvudmannaskapet för Ljusnan- Voxnans Vattenvårdsförbund och kärnan i vår basverksamhet. Arbetet runt omkring detta har varit kvalitetssäkrat genom alla steg och vi har under satt stor vikt i att de undersökningar som utförs ska bli så bra som möjligt, för att dessa sedan kunna ligga till en bra grund som underlag för både verksamhetsutövare och myndigheter i deras relation till varandra. Brister i underlag och förfarande kring statusklassningar Till föregående förvaltningscykel ansåg man dock som tidigare nämnts att arbetet med det var för stort att hinna med under rådande förutsättningar och statusklassningarna utfördes med påverkansmodeller. Detta gjordes då även i de vatten där det fanns underlagsdata då detta ansågs vara ett för stort arbete att hinna med att arbeta in då. Till denna programperiod, , har stor del av de resultaten som utkommit från faktiska undersökningar arbetats in i statusklassningarna, bl.a. vårt data från den samordnade recipientkontrollen, men detta har inte gjorts överallt, det skiljer på hur man gjort mellan länen, vilket ej är bra. Ljusnans avrinningsområde är stort och sträcker sig över två län, Gävleborg och Jämtland. Båda länsstyrelserna är även beredningssekretariat och tar fram underlag i form av statusklassningar för respektive läns vattenförekomster. Det finns nationellt beskrivna handböcker i form av vägledningar

3 för hur statusklassningar av ett vatten ska göras både med riktigt underlagsdata och när man måste gå in och göra s.k. expertbedömningar när underlagsdata är tvetydigt eller bristfälligt. Dessa vägledningar är till för att det ska skapas ett allmänt och vedertaget sätt över hur klassningarna ska göras för att vi ska få en enhetlighet i förfarandet som gör att det går att jämföra statusklassningar över administrativa gränser, såsom t.ex. länsgränser, och att vi därmed kan få en så rättvis och säkrad bild på hur skillnaderna mellan regioner ser ut. Både för planering av resurseffektiva åtgärder men också för att på ett resurseffektivt bättre planera för hur och var man bör fördela resurserna för att utöka provtagning m.m. För 6 år sen var en starkt bidragande anledning till att befintligt underlagsdata inte använts i statusklassningen och att det ej fanns möjlighet att göra det massiva arbetet under så kort tid som fanns till förfogande. 6 år senare är det samma anledning som anges som bidragande orsak till att det fortfarande finns data från riktiga undersökningar som inte arbetats in. Ett annat argument som hävdas är att vi har vissa mera prioriterade miljöproblem, t.ex. med vandringshinder än vad vi har med övergödning och därför har detta miljöproblem och klassningar av detta prioriterats före inarbetandet av befintligt underlagsdata i statusklassningarna. Detta är korrekt, vi har generellt sett större problem med vandringshinder än med övergödning, speciellt i de norra delarna i avrinningsområdet där markerna är magrare och befolkningstätheten betydligt lägre. Dock finns här verksamheter, som t.e.x kommunala reningsanläggningar som givetvis måste förhålla sig till uppsatta miljökvalitetsnormer och statusklassningar som alla andra liknande verksamhetsutövare. I tillstånden finns utsläppsvillkor som är till för att begränsa belastningen på recipienten som är mottagande av utgående renat avloppsvatten. Även om utsläpp/påverkan från en verksamhetsutövare likt avloppsreningsanläggningar görs i recipienter som ej statusklassas som vattenförekomster med problem måste verksamhetsutövare alltid förhålla sig till miljökvalitetsnormen och statusklassningar ändå. Det ju finns ett ickeförsämringskrav för samtliga vattenförekomster. I och med att det finns en ickeförsämringskrav borde det vara minst lika viktigt att även dessa vattenförekomster ska klassas så ska bli så bra som möjligt, och därför är det ej ett slagkraftigt argument att framföra i sammanhanget. Våra undersökningar kostar en hel del pengar, betydande pengar för en del av våra större verksamhetsutövare. Givetvis undrar dom varför det underlagsdata som de betalat för inte används på ställen där man från myndighetshåll tidigare tyckt att det bör finnas relevanta undersökningar för att säkra upp statusar. Inför senaste revideringen av kontrollprogrammet tillkom en del förändringar med avseende på att bättre kunna följa upp den generella statusen ur ett miljökvalitsnormsperspektiv på flera vattenförekomster. Exempelvis tillkom en del biologiundersökningar och undersökningar på prioriterade ämnen såsom tungmetaller. När dessa inte används fullt ut så skapas det onödigt en tveksamhet till samverkande nytta mellan olika syften i detta avseende. Enskild prövning ett sätt att komma till klarhet När en verksamhetsutövare söker tillstånd görs ju detta för den enskilda verksamheten, och det är ett argument som framförts som tryggande från myndighetshåll även om den nuvarande kvalitetsklassningar på berörd vattenförekomst stämmer överens med verkligheten. Då kommer ansvaret för att ta fram underlag till denna process att ligga på den enskilda verksamhetsutövaren att som verifierar alternativt ger en annan bild på statusklassningar som är gjorda i dagsläget.. Detta förfarande blir givetvis mera omfattande där statusklassningar inte baseras på bästa tillgängliga information och blir då mera av en överbevisande karaktär där klassning är gjord på lösa och felaktiga grunder. När referensvärdena att mätas emot ser annorlunda ut är förutsättningarna för

4 verksamhetutövaren olika i förfarandet och det är ej bra. Hade klassningen gjorts så rätt som möjligt från början hade det varit betydligt enklare för både verksamhetsutövare och myndigheter att förhålla sig till. Dessutom finns det en risk att de som var ansvariga för statusklassningarna inte blir inkopplade till den grad som skulle behövas för att förklara hur man tidigare tänkt vid dessa bedömningar, vilket gör att bakgrunden till använt tankesätt ej förmedlas korrekt till dem som sedan utfärdar tillstånden och detta ökar risken för missförstånd. Sammanfattningsvis: Statusklassningar av de parametrar som tillsammans lägger grunden för den ekologiska statusen på en vattenförekomst ska givetvis baseras på bästa möjliga kunskap, dvs. utförda undersökningar. Att det finns resursbrist för att göra detta är ej ett hållbart argument. Det finns resurser, det handlar om att prioritera dem rätt. I det här fallet är det fel att prioritera bort underlagsdata i förmån för annat. Även om vissa parametrar som undersöks i bl.a. de kontrollprogram som vattenvårdsförbundet ansvarar för inte anses av beredningssekretariaten/länsstyrelserna att vara prioriterade miljöproblem för vissa områden, kan det vara av högsta prioritet för aktiva verksamhetsutövare i avrinningsområdet. Bedrivs verksamhet som kan komma att försämra statusklassningar måste dessa tas i hänsyn till ickeförsämringskraven på de klassningar som är gjorda och då är det inte lämpligt att man som myndighet ej sätter större värde i att säkerställa statusklassningar på bästa möjliga underlag. Vattenmyndigheten behöver i större utsträckning styra upp detta arbete så att inte och beredningssekretariat ska kunna grunda statusklassningar på vad de själva anser vara prioriterat då detta ej behöver vara förenligt med vad övriga berörda aktörer tycker. Desto mera likartat förfarande, desto större blir trovärdigheten i arbetet och tydligheten i vad som gäller skulle öka. Det kommer alltid finnas en möjlighet för verksamhetsutövaren att försöka överbevisa en felaktigt satt statusklasssning då det söks om tillstånd och med det kommer att betyda att förfarandet blir enklare för de som fått statusklassningarna i det berörda vattendraget gjorda på bästa befintliga underlag, dvs på befintliga undersökningar. Detta är inte bra. Förfarandet vid tillståndsprocesser bör vara lika och alla ska ges samma förutsättningar. Stora skillnader och förutsättningar i avrinningsområdet något som ej är förenligt med generella föreskrifter Bakgrund Vattenvårdsförbundets basverksamhet består sedan många år av den samordnade recipientkontrollen. En stor del av de ingående undersökningsmetoderna i dessa kontrollprogram består av stationer som påverkas av flera olika påverkare vilket gör att det är både fördelaktigt och resurseffektivt att samordna dessa, istället för att alla ska göra sina egna undersökningar. Vi har kontroll hela vägen från de minsta flödena i norr till utloppet av Ljusnan i söder och tillhörande kustområden därutanför. Vi ser på våra långa tidsserier att förhållandena i vattenkvalitet blivit allt bättre och utflödet vid Ljusnans mynning liknar vattenkvalitativtsmässigt de naturliga. I södra Sverige som är betydligt mera påverkade av både befolkningstäthet, industrier, jordbruk och bördigare förhållanden är belastningen på kustvattenförekomsterna betydligt större och onaturligare.

5 Vi ser också utifrån vår samordnade undersökningar att förhållandena inom Ljusnans avrinningsområde skiljer sig stort mellan norr och söder både vad gäller den naturliga bakgrundsbelastningen och hur påverkansgraden ser ut. I norr upp mot fjälltrakten är områdena magra och näringsfattiga medan de i södra delarna är betydlig bördigare. I söder finns också mera jordbruk och mera folk fast är bosatta. Detta gör att påverkan rent generellt är jämnare över året i de södra delarna än i de norra, där fjällturismen bidrar kraftigt med högre påverkan under en mycket begränsad tid under året. För att möta upp dessa variationer i belastning använder man sig i norr av avloppsreningslösningar som är bättra anpassade till rådande förhållanden än i vad som vanligtvis görs i de södra delarna. Skillnaderna är med andra ord väldigt stor ur flera olika aspekter i Ljusnans avrinningsområde. Generella förslag till föreskrifter är ej bra när förhållandena skiftar stort För att komma till stånd med resurseffektiva åtgärder för att förbättra vattenkvaliteten i en vattenförekomst måste vi titta de på rådande förhållanden i och uppströms det vatten som påverkas. Det går att schablonisera och generalisera när det inte finns någon annan som drabbas av detta. Möjligen kan det vara på sin plats för att bereda utrymme att verkligen se över de vattenförekomster som betyder någonting och berör både verksamhetsutövare och andra aktörer på olika sätt. Det är därför vattenvårdsförbundet sedan 1960-talet har provtagning i vissa sjöar och vattenförekomster, just för att där finns särskilda intressen från olika aktörer kopplade mot vatten. De stora skillnaderna i förutsättningar som finns i vårt avrinningsområde, både ur ett belastningsoch miljömässigt perspektiv gör att generaliseringar i åtgärder kan slå väldigt fel om vi bryr oss om åtgärderna som föreslås ska vara resurseffektiva. Bland de nu föreslagna åtgärderna i åtgärdsprogrammet återfinns t.ex. ett förslag på en generell föreskrift på maximalt 0,1 mg/l fosfor för större reningsanläggningar. Det finns också beskrivet att det ska gå att få dispens ifrån detta. Verksamheter kommer likt tidigare att prövas enskilt, utifrån de förutsättningar som finns, på samma vis som det beskrivs när underlagen med statusklassningar och miljökvalitetsnormer är dåliga, så det går att uppdatera felaktigheter och komma fram till rimliga åtgärder. En rimlig åtgärd kommer på de flesta ställen i vårt avrinningsområde inte vara förenligt med maxutsläpp på 0,1 mg/l fosfor utgående avloppsvatten. Vanligtvis finns idag utsläppskrav på 0,5 mg/l, vilket är en betydligt mera rimlig nivå än den föreslagna. Det mesta går att genomföra, även att minska utsläppen till betydligt lägre nivåer än idag, men till vilket pris? I många fall kommer priset beräknas till att vara orimligt högt och med därmed ej resurseffektivt och rimligt att genomföra. Detta är givetvis något som kommer beaktas vid det föreslagna dispensförfarandet som är kopplat till de hårdare ställda kraven på större avloppsreningsanläggningar. En dispens är dock alltid en dispens. Utöver att det kommer att öka administrerandet av alla de dispensundersökningar som kommer att bli en följd av detta, betyder en dispens att det avviks från standarden, och med det finns det stor risk att bevisbördan för verksamhetsutövaren kommer öka, vilket sammantaget också kommer innebära att det finns en risk att handläggningstiden kommer öka i berörda ärenden. I Naturvårdsverkets åtgärdspunkt 1 står det att de behöver införa styrmedel för avloppsreningsverk som bidrar till att vattenförekomster inte följer eller riskerar att inte följa miljökvalitsnormerna. Det är mot den åtgärdspunkten förslaget på en generell föreskrift på 0,1 mg/l fosfor på större avloppsreningverk kan kopplas. Även om det är så att vi i vår region har förhållandesvis få problem med övergöda vattenförekomster innebär denna skrivelse att även vattenförekomster som idag har miljökvalitetsnormen hög ekologisk status inkluderas då det finns risk att dessa försämras till att bara

6 bli god ekologisk status. Så är förhållandet i flera av de recipienter som idag är mottagande av renat avloppsvatten idag i vårt avrinningsområde. Det finns inga egentliga problem relaterat till de utsläppen som görs i den mottagande vattenförekomsten. Utsläppen är kontra bakgrundsbelastningen för låga för att bli betydande i sammanhanget och därmed kan ett sådant vattendrag fortfarande klassas med hög status trots att där finns utsläpp. I och med att det dock finns en icke försämringsprincip där klasserna ej får försämras, kan detta innebära att en sådan vattenförekomst får mycket snäv marginal till att kunna försämras till god. Där går då Naturvårdsverkets föreslagna åtgärdspunkt 1 in och säjer att den berörda vattenförekomsten som riskerar att försämra den högt satta miljökvalitetsnormen skulle kunna vara ett föremål för den föreslagna generella föreskriften på 0,1 mg/l fosfor. Ifall den berörda verksamhetsutövaren då skulle vilja bygga ut sin anläggning skulle detta kunna innebära svårigheter, då marginalen som tidigare nämnts kan vara mycket snäv, vilket gör att ytterligare utökningar i utsläpp oavsett om de är i sammanhanget mycket små bidra till att miljökvalitetsnormen inte kan följas. Detta trots att den berörda recipienten är mycket långt ifrån att må dåligt, då de naturliga förutsättningarna i det berörda området kan vara mycket näringsfattiga. Detta är vår tolkning av det hela. Det är dock långt ifrån självklart hur detta förfarande egentligen kommer kunna falla ut i praktiken. För vad kan man få dispens osv. Detta är något som flera verksamhetsutövare påpekat. Vad kan egentligen krävas? Sammanfattningsvis: Från norr till söder i vårt verksamhetsområde har vi god kunskap kring de stora skillnader som finns både ur ett naturligt och påverkansmässigt perspektiv. Detta medför att generella föreskrifter faller väldigt dåligt ut då det handlar om resurseffektiva åtgärder. Vi har förhållandesvis väldigt få problem med övergödda vattenförekomster i vår region men i och med att det finns ett ickeförsämringskrav avseende de gällande klassningarna så finns en orolighet i vad detta kan innebära även för de verksamhetsutövare som bedriver verksamhet där recipienter som i nuläget klassas med god eller hög status. Resurseffektiva åtgärder förenligt med hur krav på åtgärder ställs idag? För att verkligen komma till stånd med resurseffektiva åtgärder i en vattenförekomst som mår dåligt eller riskerar att må sämre än vad den gör idag krävs det att man tittar på helheten. Det som sker i uppströms i ett avrinningsområde till en vattenförekomst kan väldigt ofta betyda att kvaliteten i denna förbättras eller försämras beroende på vad som görs. En fråga som kommit upp under samrådsmötena vattenmyndigheten genomfört under remissperioden är farhågan att åtgärdsprogrammet främst kommer leda till skärpta krav på de verksamheter som redan idag har långtgående miljökrav på sig vad gäller deras påverkan på miljön, oavsett om det är de åtgärder som är de mest resurseffektiva åtgärderna i sammanhanget. Exempel: En avloppsreningsanläggning ligger i ett jordbruksdominerat landskap. Anläggningen har idag krav på sig att bara släppa ut en viss mängd näringsämnen. Verksamheter uppströms som ej är kopplat till denna försämrar statusen i den aktuella vattenförekomsten. Vattenförekomsten mår allt sämre och det finns risk att miljökvalitetsnormen bara blir sämre än bättre och det finns skäl att sätta in åtgärder. Det mest resurseffektiva i sammanhanget skulle t.ex. kunna vara att anlägga anpassade skyddszoner i jordbrukslandskapet uppströms, istället för att ytterligare skärpa kraven på rening på avloppsreningsverket. I förslaget åtgärdsprogram finns det beskrivet att anpassade skyddszoner

7 redan idag är fullt möjliga att kräva genom miljöbalkens hänsynsregler. Detta är dock en åtgärd som betydligt mera sällan föreslås än de förhållandevis tydliga kraven som kan ställas på t.ex. större avloppsreningsanläggningar. När det handlar om brukande av mark, så är det svårare att rakt av bedöma hur mycket som är naturlig bakgrundsbelastning och vad som är sådant som kan avhjälpas genom åtgärder, vilket gör att det blir en svårare bedömning av sådana ärenden vilket är en av flera bidragande orsaker till att kraven idag främst ställs på verksamhet med tydliga och distinkta utsläpp. Krävs det dessutom ett tillstånd för att få bedriva en verksamhet såsom en avloppsreningsanläggning är det förhållandevis lenkelt att ställa krav på en motprestation av verksamhetsutövaren i form av olika typ av begränsningar i dess påverkan av miljön. Ovan var bara ett exempel för att beskriva problematiken för att komma fram till vad som är rimligt att krävs i förbättrande åtgärder där det finns flera olika typ av påverkanskällor. Förhållandet skulle exempelvis kunna vara det motsatta, att den mest resurseffektiva åtgärden för att få en vattenförekomst på fötter skulle kunna vara att öka effektiviteten i reningsanläggningen, och inte att ställa krav på skyddszoner. Exemplet finns bara med för att belysa komplexiteten i förfarandet med att ställa rimliga och resurseffektiva krav på åtgärder för att få en vattenförekomst att må bättre. I de åtgärdsområdessammanställningar som finns med som en del i förvaltningsdokumenten finns en mängd åtgärder på vattenförekomstnivå föreslagna. Många av dessa är mycket tydligt specificerade med mängd minskade utsläpp m.m. Åtgärdesområdessammanställningar i sig är bra för att belysa komplexiteten i vad som påverkar men när det till stor del handlar om åtgärder som inte alls är förankrade med verkligheten så borde dessa aldrig tagits upp med specificerade siffor, då detta mera skapat fundersamhet än något annat. Denna förvirring hade minskat om det genomgående hade varit generella förslag på tänkbara åtgärder per vattenförekomst/avrinningsområde kontra de påverkanskällor som man vet påverkar statusen i den berörda vattenförekomsten. I de flesta fall handlar det ändå om att underlaget som åtgärderna ska bygga på måste stärkas upp innan det finns en rimlighet att åtgärder sätts in. Därför känns det som att siffror som bygger på en rad olika antaganden utan verifiering mera grumlar en hjälper de berörda aktörerna. Sammanfattningsvis: För att det på allvar ska kunna drivas igenom åtgärder som verkligen är resurseffektiva för de vattenförekomster som idag mår dåligt eller riskerar må sämre behöver man i större utsträckning än tidigare se på helheten i avrinningsområdet för det berörda vattnet. De förvaltningsunderlag som detta yttrande berör belyser den komplexitet som måste tas hänsyn till vid valet av resurseffektiva åtgärder, vilket är bra. Dock finns det på många håll allt för långt gående specificeringar i vilken typ av åtgärder som behövs eller i vilken omfattning som de behöver göras i då underlaget till dessa förslag grundar sig på lösa grunder och många gånger modellerade värden. Med detta uppstår många felaktigheter i de föreslagna åtgärderna vilket medför en förvirring hos berörda verksamhetsutövare och detta borde utelämnas. Recipientkontroll och mera samordnad kompetens ger förutsättningar för resurseffektiva åtgärder Grunden för att komma fram till resurseffektiva åtgärder måste baseras på kännedom om en vattenförekomsts status. Utan riktiga undersökningar är som tidigare nämnts risken stor att åtgärder krävs på fel grunder och som inte blir rimliga ur ett resurseffektivt perspektiv. Som tidigare nämnts har vi i Sverige stor brist på underlag som baserar sig på faktiska undersökningar, då resurserna till detta är starkt begränsade och att vi samtidigt med det har otroligt många vattendrag och sjöar att ta

8 hänsyn till. I vissa fall har det behövts användas av modeller för att täcka upp den stora bristen på riktiga undersökningar och i vissa fall där dessa finns har de av olika anledningar ändå inte använts. Givetvis är det viktigaste att börja använda samtligt underlag som redan finns producerat i olika typ av undersökningsformer och inventeringar. För samtliga myndigheter som kan komma att ställa krav på verksamhetsutövare som påverkar vattnet på olika sätt är det givetvis mycket viktigt att dessa har kännedom om hur de berörda vattenförekomsterna egentligen mår. Utan kunskap om det mycket svårt att komma fram till vad som är rimligt att kräva i åtgärdsinsatser. Det ställer stora krav på kompetens och resurserna för dessa är väldigt olika fördelade och prioriterade. Här är det viktigt att Vattenmyndigheten ger de stöd som krävs och följer upp hur arbetet i praktiken fungerar. Utsläppskontroll istället för recipientkontroll kan i många avseenden vara enklare att ställa krav på. En viss typ av anläggning ska bara få släppa ut en viss mängd ämnen i vattnet osv. Däremot känns det som att det ibland inte funnits tillräckligt mycket underlag/kompetens för att ställa rätt typ av åtgärdskrav kontra recipientens verkliga tillstånd. Givetvis kan det handla om brister i underlag, men det kan även handla om dåliga föreskrifter, vägledningar och samordning mellan enheter som sitter på kompetens om vattnets tillstånd och de som utför tillsynen. Här finns i åtgärdsprogrammen insatser föreslagna och det är viktigt att trycka på denna bit. Finns det brister i detta förfarande når vi inte full resurseffektivitet. Åtgärder som myndigheter vill en verksamhetsutövare ska genomföra måste rimligen basera sig på faktiska undersökningar. Exempelvis är det ju ej ur ett resurseffektivt perspektiv rimligt att kräva att man t.ex. bör ha en biologisk rening bara för att det ska vara så. Visst är det så att en del åtgärder och förhållningssätt till dessa ej är skapade utifrån våra förutsättningar som finns hos oss men ändå något som vi måste förhålla oss till i olika grad, såsom EU:s vattendirektiv. Där är det dock viktigt att samtliga berörda aktörer möter upp, alltifrån den verksamhetsutövare som kan komma att belastas till berörda myndigheter som bör stödja dessa i denna fråga. Har vi inget problem i den berörda vattenförekomsten med en viss typ av miljöparameter, t.ex. syrebrist, så finns det ju föga anledning till att kräva kostsamma åtgärder för att minska utsläppen av ämnen som kan bidra till detta. Däremot kan det ju vara så att det finns problem med något annat, t.ex. övergödande ämnen, och då ska givetvis eventuella krav på åtgärder ställas på att minska utsläppen av dessa och inte något annat. Samma förhållningssätt gäller givetvis arbetet med att undersöka hur ett vatten egentligen mår. Att ha undersökningar som inte ger något, bör starkt ifrågasättas varför de bör genomföras. Vi i vattenvårdsförbundet har inom den samordnade recipientkontrollprogrammen möjlighet att lyfta in en del undersökningar som normalt skulle vara svårt att kräva utifrån enskilda verksamhetsutövare. Det handlar om undersökningsstationer och parametrar i vattenkvalitet som påverkas av flera olika verksamhetsutövare. Ibland kan det hamna om stationer som ligger en bit ifrån någon verksamhetsutövare men som ändå finns med för att få en vettig bedömning av den generella statusen i en vattenförekomst. Detta kan vara på sin plats om det är kunskap som är nyttjefullt underlag för verksamhetsutövare i sin rapportering mot myndigheterna, och för myndigheterna att förhålla sig till Det handlar om resurseffektivitet även här, och därför är vårt ställningstagande att undersökningar som har att syftet att svara upp på undersökningar som EU och vattendirektivet har utan nytta för varken miljön eller våra medlemmar, de inte har att göra i de samordnade recipientkontrollprogrammen.

9 Sammanfattning: Det ställs stor krav på en fungerande tillsynsverksamhet för att resurseffektiva åtgärder ska kunna krävas. Förståelse för hur vattnet mår är väsentligt för att kunna ställa krav på åtgärder som är rimliga och verkfulla. Det krävs mera stöd och vägledning som ökar tydligheten för tillsynsmyndigheterna i hur detta ska gå till. Åtgärder och undersökningar ska inte göras om det inte finns en tydlig nyttoaspekt i arbetet för de berörda aktörerna. När resurser begränsar är samordning viktigt för att nå hela vägen fram Vattenvårdsförbundet ser att vi de i det fortsatta vattenförvaltningsarbetet kommer kunna ha en betydande roll. Åtgärdsprogrammen belyser på många ställen upp flera områden som berör flera olika aktörer och där samordnade insatser föreslås. Oavsett om det handlar om samordnade undersökningsinsatser likt nuvarande recipientkontrollprogram finns även samordnade insatser på åtgärdssidan som förbundet skulle kunna bidra med på olika sätt. Utöver att vi sitter på god kunskap i hur förutsättningarna ser ut i vårt avrinningsområde, har vi med basen i den samordnade recipientkontrollen under många år skapat oss en stabil organisation som i sin uppbyggnad redan är en etablerad och samverkande kraft i avrinningsområdet. Vi har ett neutralt ställningstagande till samtliga av våra verksamhetsutövare och verkar allmänt för god vattenvård i hela verksamhetsområdet. Med ökad samverkan och delning/fördelning av resurser på ställen där de verkligen gör nytta, baserat på bästa möjliga kunskap över hur vattendraget, sjön eller kustområdet egentligen mår, kommer vi ha betydligt större chanser att lyckas nå hela vägen fram än annars. Ljusnan- Voxnans Vattenvårdsförbund