KONST AKTUELLT 26DALSLAND

Transkript

1 KONST AKTUELLT 26DALSLAND AKTUELLA UTSTÄLLNINGAR OCH PROJEKT PÅ DALSLANDS KONSTMUSEUM 23/5 12/ Anna Fjällbäck»Pippi«

2 »EVIGHETENS NÄRVARO I ÖGONBLICKET«Ja, jag har alltid varit mycket intresserad av religion. Det finns något i mötet mellan kristendom och buddism som är väldigt spännande. Det handlar om ödmjukhet och omtanke, och det till talar mig, säger Bianca Maria Barmen. Bianca Maria Barmen, född 1960, är skulptör, tecknare och fotograf med en lång och framgångsrik konstnärsbana bakom sig. Hon är född i Malmö, uppväxt i Viken och bor idag i Lund, är representerad med många offentliga verk runt om i landet och har haft många utställningar, både hemma och utomlands. Hon har rest mycket och vistats i längre perioder i Frankrike och Japan. Nu fyller hennes stillsamma, små gipsskulpturer och bronser den övre utställningshallen och skapar en nästan sakral stämning. Att de tar avstamp i existentiella frågeställningar är uppenbart. Inget onödigt finns där. Bara spänningen mellan de skilda element som ingår. Ber man Bianca Maria Barmen berätta, så finns personliga historier bakom varje verk. Utställningen heter» Atlanten jag är mycket lugn nu«. Det är också titeln på en större gipsskulptur, en kvinna i blå klänning som sitter på knä, i stillhet och med högburet huvud. Blicken är riktad bortom, utom. Där hade jag ett verk som låg och väntade på mig, säger Bianca Maria Barmen och berättar att verkets titel är hämtad ur ett brev från en mycket nära japansk väninna som under en längre tid hade känt att något inte stod rätt till i kroppen. En tillfällig respit fick hon, innan cancerdiagnosen gavs, under ett besök vid franska Atlantkusten.» Je suis très calme maintenant«jag är mycket lugn nu, skrev väninnan. Och den meningen har Bianca Maria Barmen burit med sig sedan dess blev den»atlanten jag är mycket lugn nu«

3 en skulptur. Då hade hennes vän varit död i tio år. Mötet, minnet, fick andra konsekvenser. Bianca Maria Barmen har varit i Japan flera gånger, vilket också satt spår. Bland annat har de japanska nohmaskerna inspirerat henne att börja måla på den vita gipsen. Tiden som glidande begrepp, intresserar och förundrar henne. På vissa platser i världen kan man uppleva det som att alla tider pågår samtidigt det som var för år sedan, för 70 år sedan, och för tio minuter sedan. Lite av det försöker jag fånga i mina skulpturer, evighetens närvaro i ögonblicket. Bianca Maria Barmens bildvärld har trådar till den tidiga egyptiska konsten. En skolresa till Kairo och Luxor för länge sedan gjorde outplånligt intryck. Det var en stark existentiell upplevelse, en märklig känsla, å ena sidan mumier och den egyptiska konstens symbolvärld, samtidigt som man befann sig mitt i en pulserande samtid. Det finns ofta djur med i hennes skulpturer grodor, hundar, harar, apor... Minnen av djur, levande eller avbildade, i situationer som gripit henne. Djur är fascinerande. Just det här med blicken, som kan vara både nära och långt borta. Vi är som gåtor för varandra, ingen vet vad djuren tänker I botten på en lång konstnärlig skolning som avslutades på Konstakademin i Köpenhamn, har Bianca Maria Barmen en avbruten arkitektutbildning.»japansk dagbok«jag började där direkt efter gymnasiet. Mitt val stod mellan att bli läkare eller konstnär och då tyckte jag väl att arkitekt var något mitt emellan. Men jag har haft god nytta av utbildningen. Jag kan läsa ritningar och det är bra när man har större utsmyckningsuppdrag. Sådana har hon haft många och ett håller hon på med just nu, en skulpturgrupp i brons;»vilande våg«till en inner gård på nya Karolinska sjukhuset i Stockholm. Utställningen visas i övre utställningshallen till och med 12 juli.»planetariska förskjutningar«

4 FÄRG FÖR LIVET»Tidsdjuret«Anna Fjällbäck är stockholmskan som flyttade till Dalarna för 35 år sedan och startade Regnbågens textilverkstad med en kollega. Tillsammans har de tagit fram många klassiker genom åren. Regnbågs garnet och Dalahästmattan är bland de mest kända. Nu visar Anna Fjällbäck sin textilmosaik i Galleriet på Dalslands konstmuseum under titeln»nässelsoppa och vårfåglar«. Den här utställningen handlar mycket om växande och växtlighet. Och mycket färg. Garnet färgar hon själv och tekniken är den som Anna Fjällbäck och Anne Carlquist fann ut då de skapade Dalahästmattan. Det är inte tuftning i traditionell mening. Men uttrycket blir åt det hållet. Men hon använder ingen skjutpistol, utan limmar fast garnet. Jag hugger upp garnet i lagom bitar. Sedan har jag dem som på en palett och lägger på garnet bit för bit med händerna. Det är som att lägga mosaik med små eller stora bitar, förklarar Anna Fjällbäck. Efteråt klipper hon motivet, så att de olika delarna varierar i höjd. Bilderna kommer oftast ur idéer som jag måste pröva. Ibland jobbar jag mer förutsättningslöst och intuitivt. Som att klottra. Det är viktigt att förvåna sig själv hela tiden. Inte göra samma utan forska; hur blir det om jag gör så här? Eller så här? Det är som att prata med sitt undermedvetna. Anna Fjällbäck är utbildad teckningslärare på Konstfack, examinerad i slutet på 1970-talet. Snart därpå flyttade hon till Falun. Nu bor hon och familjen i ett hus nära Sundborn. Anrika trakter alltså, där konstnärsparet Karin och Carl Larsson en gång bodde. Över huvud taget är ju Dalarna rikt på slöjdstradition, form och färg. Kan det till och med bli ett ok? Inte nu, men förr kanske, då hemslöjds rörelsen inte var så tillåtande.

5 Vi satte igång mycket saker som inte fanns då. Att sticka tröjor på stickmaskin var ju inte riktigt hemslöjdsmässigt. Och våra kanter och avslut var inte som de traditionella. Det retade en del. Anna Fjällbäck och hennes kollega var först med mycket. Redan 1988 stickade hon in stolar (liknande aktiviteter kallas idag gerillaslöjd). Och regnbågsgarnet ett bomullsgarn som Regnbågens textilverkstad färgade in, bland annat i ikat-mönster var också en innovation då, i början på 1980-talet. Men förra året lade vi ner, vi orkar inte längre, det är ett så tungt jobb att färga för hand. Nu säljer vi bara Dalahästmattan och en och annan bit tyg. Dalahästmattan är en historia för sig. Året var Hemslöjden skulle göra en stor utställning på Liljevalchs konsthall och gjorde ett allmänt upprop. Från Dalarna ville man ha rustika föremål och dalahästar! Både Anne och jag blev lite irriterade och tyckte att vi hamnat i fel landskap. Men ilskan övergick i skapande, och idén till Dalahästmattan föddes. De gjorde den likt en björnfäll, platt på golvet, och» målade«den traditionellt med orange botten och kurbitsar på ryggen. Allt med eget garn. Limmet vi använde var mycket organiskt, vilket gjorde att den också luktade häst! Mattan blev mycket uppmärksammad och var med på många utställningar över hela världen. Originalet köptes av Statens Konstråd och hänger på Högskolan i Falun. Det har blivit många offentliga utsmyckningar sedan dess, inte bara textil, Anna Fjällbäck arbetar också i Gustavsbergsemalj. Nyss avslutade hon ett uppdrag för akutkliniken i Falun. 40 undertaksplattor i board, dekorerade i en speciell schablonmålningsteknik som hon utvecklat. Också här syns Anna Fjällbäcks starka kärlek till strukturer, färg och mönster. Utställningen visas i Galleriet till och med 12 juli.»vår 13«

6 DRÖMSKA MINNEN FRÅN SKOGEN»Glad musikant«fredrik Lindberg är uppväxt i en liten by i Västerbottens inland. I 20-årsåldern flyttade han till Stockholm och idag har han sin ateljé i Hökarängen. I fragmentiserade minnesbilder mellan de här båda polerna svävar hans drömska måleri. Kamsjön heter byn. Den är jätteliten, kanske tio hus sådär, och där är jättemycket skog. Vi flyttade dit när jag var fem år. Mor tog över morfars barndomshus. Grundscenariet i mina bilder hämtar jag ofta därifrån. Men jag målar inte alls dokumentärt. Jag blandar nutid med dåtid och andra minnesbilder, berättar Fredrik Lindberg som är född När han var elva år separerade föräldrarna och han flyttade till Skellefteå. Men åren i Kamsjön satte djupa spår. Livet för en liten pojke i den lilla byn var rätt ensamt. Det kom en del sommarbarn och mamma skjutsade mig ibland till kamrater. Och jag började förskolan i Vindeln ett år tidigare, så jag var yngre än alla andra. Men hemma var jag mycket för mig själv. Jag gick omkring i skogen själv, jag fiskade och byggde kojor själv. I åttaårsåldern började jag måla och snickra figurer. Jag har alltid hållit på. Att måla är ett behov hos mig, precis som att äta. Jag har aldrig bestämt att jag ska bli konstnär. Det har bara fortsatt så.

7 Naturen och»skogens gåtfulla mystik«är viktiga för Fredrik Lindberg. På somrarna reser han gärna uppåt landet för att fiska. Men flytta tillbaka till Västerbotten? Nej. Jag är för rastlös och det mesta av konstlivet finns ju här. Här har jag också mycket natur runt mig. Jag ser fåglar hela tiden. Fåglar är intressanta, de är det djur som står längst ifrån människan artmässigt, de är släkt med dinosaurierna. Min pappa var fågelskådare som ung. Så ger Fredrik Lindberg ännu en nyckel till sin bildvärld, där fåglarna ofta är stora och närvarande, och tecknade med särskild omsorg. Grävskopor och grävmaskiner är ett annat motiv man lägger märke till i hans måleri. Fredrik Lindberg berättar att det finns en omotiverad kärlek för att riva, speciellt gamla hus, uppe i de norra delarna av vårt land. Här är man inte mycket för att renovera och bevara. På så sätt blir det inte så många fler hus. Starkt är hans minne av när den fina gamla biografen i Skellefteå revs under hans tonårstid. Det blev en parkeringsplats istället. Så byggde man en ny biograf, lite närmare torget. Nytt ska det vara! Typiskt norrländskt. Det är nästan något tragikomiskt över det där. Grävmaskinerna i målningen»nu river de huset«är däremot hämtade från»det är något på vedhögen«hökarängen, de blev, som han säger,»en oundviklig inspirationskälla«. Jag hade grävmaskiner och blinkande blåljus utanför min ateljé i ett halvår. Jag var tvungen att måla in dem. En målning blir till på lite olika sätt. Som en poetisk form av en idé jag får, eller ett distinkt minne. Ibland börjar jag bara måla, så får det bli vad det blir. Ibland kan de uppstå ur en titel. Titlarna är viktiga. Medeltida måleri är hans största inspirationskälla. Konstnärer som Hieronymus Bosch och Brügel d. ä. har han tittat mycket på. Hur de glider med skalan, stort blir litet, eller tvärtom. Och detaljrikedomen. Fredrik Lindbergs teknik är speciell, han arbetar med vattenbaserade oljefärger som han stryker på i lager på lager, som får torka emellan. Lite som akvarellmåleri. När grunden är lagd, målar han de små detaljerna. Jag brukar ha ett tiotal målningar på gång samtidigt. En del ställer jag undan, det kan ta flera år innan jag tar fram dem igen. Han arbetar metodiskt och målmedvetet. Det har blivit många utställningar sedan solodebuten Speciellt i Finland gillar man hans måleri. Utställningen visas i nedre utställningshallen till och med 12 juli.»skogsarbetare«

8 Missa inte nästa utställningsperiod 18 juli 13 september Lördag 18 juli kl 14 öppnar vi tre nya utställningar: Övre utställningshallen: Jan Olof Bengtson Måleri FIRA MID- SOMMAR MED OSS Vi är glada att få presentera tre nya konstnärer med diametralt skilda uttryck, precis som landskapen de kommer ifrån. Bianca Maria Barmen kommer från Skåne. Hennes lågmält stillsamma skulpturer, skenbart enkla men med en stark inre sprängkraft, fyller den övre hallen. I Galleriet finns Anna Fjällbäcks mer larmande färgglädje. Att hon har textila rötter i Dalarnas folkkonst är uppenbart. I nedre utställningshallen hittar ni Fredrik Lindbergs måleri, en norrlänning i förskingringen, men med starka minnen från de stora skogarna och drömska barndomsscenarier. Längre fram mot sommaren bjuder vi som vanligt in till vårt traditionella midsommarfirande med musik, dans och lekar för de små. Spelmän och dansare på Dal medverkar och caféet serverar jordgubbstårta och kaffe. Allt sker på midsommarafton, med start klockan Välkomna! Helen Backlund museichef Nedre utställningshallen Kazuyo Nomura Textil Galleriet Ebbe Pettersson Fotografi & text Öppettider: 23 maj 28 juni: ons sön Juli: alla dagar Produktion: Dalslands konstmuseum Texter: Anna-Stina Lindén Ivarsson Form: Sara Lund, Reform MUSEICAFÉ Upperud Åsensbruk Museet stöds av Västra Götalandsregionen, Melleruds kommun och vänförening. MUSEICAFÉ