EXAMENSARBETE. Upplevelsen av livsstilsförändringar hos personer med diabetes typ 2. Ida Strömbäck Hanna Undebjörk 2015

Transkript

1 EXAMENSARBETE Upplevelsen av livsstilsförändringar hos personer med diabetes typ 2 Ida Strömbäck Hanna Undebjörk 2015 Specialistsjuksköterskeexamen Distriktssköterska Luleå tekniska universitet Institutionen för hälsovetenskap

2 Luleå tekniska universitet Institutionen för hälsovetenskap Avdelningen för omvårdnad Upplevelsen av livsstilsförändringar hos personer med diabetes typ 2 The experience of lifestyle changes among individuals with type 2 diabetes Ida Strömbäck Hanna Undebjörk Examensarbete inom distriktsvård O7036H, 15 hp Lp4-lp Specialistsjuksköterskeprogrammet med inriktning mot distriktsvård 75 hp Handledare: Birgitta Lindberg

3 Upplevelsen av livsstilsförändringar hos personer med diabetes typ 2 The experience of lifestyle changes among individuals with type 2 diabetes Ida Strömbäck Hanna Undebjörk Luleå tekniska universitet Institutionen för hälsovetenskap Avdelningen för omvårdnad Abstrakt Diabetes typ 2 är ett växande, globalt folkhälsoproblem som orsakar stora samhällskostnader men också lidande för den som drabbas. Ökningen av sjukdomen har ett starkt samband med livsstil när det gäller kost och motion. Syftet med studien var att beskriva upplevelsen av livsstilsförändringar hos personer med diabetes typ 2. Studien hade en kvalitativ design. Åtta personer med diabetes typ 2 intervjuades med semistrukturerade intervjufrågor. Insamlad data analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Analysen av intervjuerna resulterade i fyra kategorier: Barriärer mot att genomföra förändringar, Behov av stöd för att genomföra förändringar, Ha motivation och strategier är avgörande samt Se livsstilen som hanterbar och hälsofrämjande. Det är en utmaning för personer med diabetes typ 2 att genomföra livsstilsförändringar och för att lyckas krävs att personen hittar både motivation och en strategi för att lyckas. Olika personer har dessutom olika yttre och inre resurser som påverkar deras förmåga att klara sin egenvård. Närstående har en betydelsefull roll för om personen ska klara av att ändra sina vanor eller inte. Vårdpersonal bör ta tillvara personens egna resurser samt utgå från hela livssituationen för att identifiera vilka behov av stöd som finns. Närstående bör även inkluderas i de omvårdnadsinterventioner som planeras. Nyckelord: Diabetes typ 2, upplevelser, livsstilsförändringar, egenvård, kvalitativ innehållsanalys. Keywords: Type 2 diabetes, experiences, lifestyle changes, self-mangement, qualitative content analysis 2

4 Diabetes är ett stort folkhälsoproblem och förekomsten av diabetes typ 2 är relativt hög. Detta beror främst på den ökade livslängden hos befolkningen samt ändrade levnadsvanor. Sjukdomstypen förekommer i större utsträckning på landsbygden och mindre i städerna där variationen är mellan 3-5 procent. Diabetes typ 2 utgör procent av all diabetes (Lindroth et al., 2014; Socialstyrelsen, 2014). Av samhällets totala hälso- och sjukvårdskostnader utgörs 6 procent av behandling och vård av personer med diabetes (Guh et al., 2009). Övervikt och fetma har ett signifikant samband med utveckling av flertalet sjukdomar, däribland diabetes typ 2 och hjärt- och kärlsjukdomar. För utveckling av övervikt och fetma spelar faktorer som våra gener och levnadsvanor in (Guh et al., 2009). Ett samband mellan högt intag av fett i kosten och förekomsten av insulinresistens, diabetes typ 2 och hjärt- och kärlsjukdomar har påvisats (Lovejoy, 1999). Det finns även ett samband mellan låg förekomst av diabetes typ 2 och högt intag av frukt, grönsaker, fullkornsprodukter och måttlig alkoholkonsumtion (McKeown et al., 2004; Tortosa et al., 2007). Personer som lider av diabetes har 3-4 gånger större risk att drabbas av hjärtkärlsjukdom. Komplikationer relaterade till små blodkärl uppträder hos många personer med diabetes typ 2. De allra vanligaste problemen i början av sjukdomen är retino- och makulopati (Ginsberg & MacCallum, 2009). Hos äldre personer med diabetes typ 2 är perifer neuropati en vanlig komplikation. Allvarlig nefropati är mindre vanligt vid typ 2 jämfört med typ 1. Däremot ses mikroalbuminuri hos personer med diabetes typ 2 men är då relaterat till ateroskleros (Agrawal et al., 2014). Sjukdomen diabetes är den överlägset vanligaste orsaken till att människor blir blinda, tvingas amputera en fot eller ett ben samt drabbas av allvarlig njursvikt. Diabetes bidrar även till en för tidig död genom stroke eller hjärtinfarkt (Guh et al., 2009). Sjukvården bör erbjuda personer med diabetes effektiv blodtrycks- och blodfettsbehandling samt intensiv blodglukossänkande behandling. Sjukvården bör förutom farmakologisk behandling även stödja sjuka personer att sluta röka och att motivera dem till att öka sin fysiska aktivitet om behovet finns. Hjälp att anpassa energiintaget och förbättring av matvanorna är även det viktiga aspekter i behandlingen (Socialstyrelsen, 2014). Bartol (2012) menar att personer som har diabetes gynnas av stöd och vägledning vid livsstilsförändringar som ökad fysisk aktivitet, viktnedgång och förbättrad kosthållning. Enligt Walker et al. (2010) kan livsstilsförändringar förebygga insjuknade eller 3

5 fördröja tidpunkten för insjuknade av diabetes typ 2. Uppskattningsvis kan livsstilsförändringar reducera förekomsten av sjukdomen med procent. Kvalitetsförbättringar har enligt Socialstyrelsen (2009) uppmätts i diabetesvården. Framför allt genom mätning av personers blodtrycks-, blodfetts-, och blodsockernivåer. Dessa förbättringar beror främst på förbättrad medicinsk behandling. Däremot finns utrymme för stora förbättringar när det gäller att påverka människors levnadsvanor (Socialstyrelsen, 2009). Enligt Schultz et al. (2001) är diet och motion hörnstenarna vid behandling av diabetes typ 2. Samtidigt upplever många personer dessa områden av egenvård som svårast. Rätt kost för personer med diabetes typ 2 har gynnsam effekt på vikten, HbA1c, blodfetter och blodtryck och det finns flera olika slags dieter. Socialstyrelsen anger att gynnsam kosthållning vid diabetes typ 2 är måttlig lågkolhydratkost, medelhavskost och traditionell diabeteskost med lågt glykemiskt index (Socialstyrelsen, 2011). Även Tortosa et al. (2007) visar att det finns ett samband mellan god kosthållning och hälsofrämjande effekter vid diabetes typ 2. Fysisk aktivitet rekommenderas vid diabetes typ 2 och studier av personer med diabetes visar att det har gynnsamma effekter i form av minskad dödlighet (Gregg, Gerzoff, Caspersen, Williamson, 2003; Venkat Narayan, 2003). Oavsett om den fysiska aktiviteten är måttlig, intensiv, instruktörsledd eller utgörs av vardagsmotion är dödligheten mindre än hos de som är inaktiva (Hu et al., 2004). Det finns, enligt Zisser et al. (2009) även ett samband mellan fysisk aktivitet och ökad absorption av insulin som ger större blodglukossänkande effekt. Upplevelsen av att leva med en sjukdom kan variera mellan olika personer. Skillnader har enligt Antonovsky (2003, s ) att göra med personens förmåga att uppleva begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Att leva med sjukdom kan enligt Toombs (1993, s. 93) innebära en förlust av både helhet, säkerhet och kontroll. Den sjukes livsvärld, syn på sig själv och sin egen kropp blir oförutsägbar och kan inte kontrolleras fullt ut. Enlig en litteraturöversikt av Paterson, Thorne, Crawford och Tarko (1999) kan diabetes upplevas som en transformerande händelse och att livet, självet och andra människor ses på ett annorlunda sätt. Hörnsten, Sandström och Lundman (2003) menar att diabetes kan uppfattas som något onormalt, energikrävande och livshotande. Den sjuke kan känna skuld, uppleva en slags rollförändring och att det är svårt att hantera sin situation. Det kan råda en osäkerhet kring att göra förändringar eftersom diagnosen inte behöver innebära ett 4

6 accepterande av sjukdomen. För att anpassa sjukdomen i det dagliga livet krävs ofta engagemang från familj och anhöriga. Däremot menar Paterson et al. (1999) att en kronisk sjukdom även kan upplevas som en gåva som ökar livskvaliteten och ger en större mening med livet. Att få diagnosen diabetes typ 2 kan många gånger kännas som något naturligt, odramatiskt och som ett startskott för ett hälsosammare liv (Hörnsten, Sandström & Lundman, 2003). Livsstilsförändringar kan upplevas som en ständig inre kamp och det kan kännas orättvist att ha drabbats av en kronisk sjukdom (Ahlin & Billhult, 2012). Kosthållningen anses enligt Sullivan och Joseph (1998) vara det svåraste området av förändra för de flesta personer med diabetes typ 2. Enligt Gregory et al. (1999) är det svårare att förändra sina kostvanor för dem som lever i en familj där den sjuke får specialdiet medan den övriga familjen fortsätter att äta som tidigare. I de familjer där samtliga ändrar kosten upplevs omställningen lättare. Enligt Ahlin och Billhult (2012) upplever den sjuke stor press rörande alla rekommendationer gällande livsstilsförändringar och motivationen kan vara låg trots att kunskaper finns. Ofta finner de sjuka många anledningar till att fortsätta leva som de alltid gjort istället för att förändra sina vanor. I en studie av Jallinoja et al. (2007) framkommer att en majoritet av sjuksköterskor och läkare anser att personer som är i behov av livsstilsförändringar bör ta sitt eget ansvar. Den vanligaste barriären i behandlingen anses vara personers ovilja till förändring. En mindre barriär anses bestå av otillräckliga kunskaper hos personen om hälsoriskerna vid sjukdomstillståndet. Majoriteten av vårdgivarna anser att hjälp, stöttning och motivering till livsstilsförändringar tillhör deras arbetsuppgifter men bara drygt hälften av dem anser sig ha tillräckliga kunskaper för ändamålet. Enbart två tredjedelar av vårdgivarna anser att de lyckats hjälpa personer till en hälsosammare livsstil. Författarna menar vidare att vårdgivarnas uppgifter inom livsstilsförändringar är både svåra att hantera och lyckas med. I en studie av Armstrong-Schultz (2001) framkommer att vårdgivare samt personer med diabetes ser barriärer för livsstilsförändringar på olika sätt och det kan leda till hinder i kommunikationen vilket resulterar i sämre följsamhet till livsstilsförändringar. 5

7 Rational För personer som drabbats av diabetes typ 2 är det avgörande att lyckas förändra sin livsstil och för att kunna göra livsstilsförändringarna är det betydelsefullt att få stöd och hjälp från hälso-och sjukvården. För distriktssköterskor utgör rådgivning och motiverande samtal en stor del av det hälsofrämjande arbetet. För att distriktssköterskan ska kunna hjälpa diabetessjuka är det av stor vikt att öka förståelsen för hur livsstilsförändringar kan upplevas av personerna själva. Detta för att distriktssköterskan ska kunna hjälpa och stötta på bästa sätt. Därför är det viktigt att få mera kunskaper kring personers upplevelser i samband med livsstilsförändringar. Syfte Syftet med vår studie var att beskriva upplevelsen av livsstilsförändringar hos personer med diabetes typ 2. Metod Design Eftersom syftet med intervjuerna var att beskriva deltagarnas upplevelser har studien en kvalitativ studiedesign. Kvalitativ forskning fokuserar på deltagarnas upplevelser, uppfattningar och tolkningar (Holloway & Wheeler, 2002, s. 10). Även Polit och Beck (2012, s. 14) beskriver att en kvalitativ metod lämpar sig när syftet är att beskriva personers upplevelser. Deltagare och procedur Efter godkännande från den lokala etiska gruppen vid Institutionen för hälsovetenskap vid Luleå tekniska universitet togs telefonkontakt med verksamhetschef och diabetessjuksköterska på två hälsocentraler i två kommuner i Norrbotten. Detta för att undersöka om det fanns intresse för att delta i studien. Sedan skickades informationsbrev ut via mail (bilaga 1). Efter att verksamhetschefen skrivit på sitt godkännande för studien informerades diabetessköterskorna ytterligare om inklusionskriterier samt studiens syfte. Inklusionskriterierna var att deltagarna skulle vara vuxna personer med diagnosen diabetes typ 2 sedan minst ett år tillbaka och att de talade svenska samt att de rekommenderats livsstilsförändringar. Det var sedan diabetessköterskorna som utförde rekryteringen genom att informera om studiens syfte och upplägg för lämpliga deltagare som 6

8 motsvarade inklusionskriterierna samt att dela ut informationsbrev (bilaga 2) vid intresse. Ett ändamålsenligt urval gjordes av åtta personer som valde att delta i studien. Enligt Polit och Beck (2012, s. 517) innebär ett sådant urval att forskarna väljer ut deltagare som förväntas ge informationsrika svar. Studiens deltagare var mellan år (md=69) och tiden sedan de fått diagnosen varierade mellan 1-30 år (md=12 år). I studien deltog en kvinna och sju män. Datainsamling Data samlades in genom semistrukturerade intervjuer vilket, enligt Polit och Beck (2012, s. 537) innebär att forskarna använder en intervjuguide med öppna frågor samt följdfrågor (bilaga 3). Utifrån frågorna fick deltagarna fritt beskriva och berätta om sina upplevelser. Frågorna omfattade frågeområden utifrån studiens syfte. Intervjuerna fördelades mellan författarna och utfördes genom personliga möten med deltagarna. Varje enskild deltagare fick välja lämplig tid och plats för intervjun för att främja en känsla av trygghet. En deltagare valde att utföra intervjun på sin hälsocentral, en annan deltagare valde sin arbetsplats och övriga intervjuer utfördes i deltagarnas hem. Deltagarna fick i förväg veta att intervjuerna skulle spelas in på digital ljudfil och därefter transkriberas ordagrant. Intervjuerna varade mellan minuter. Dataanalys Data analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys enligt Graneheim och Lundman (2004) för att på ett objektivt och systematiskt sätt kunna analysera data. De genomförda intervjuerna lästes igenom flera gånger för att skapa en djupare förståelse för helheten. Sedan identifierades meningsenheter som stämde mot studiens syfte och därefter kondenserades dessa genom att formuleras kortare utan att förlora kärnan. Meningsenheterna och kondenseringarna kodades för att underlätta åtkomsten till rätt ursprunglig intervju. Detta ansågs värdefullt för att kontinuerligt kunna gå tillbaka till de ursprungliga intervjuerna och därmed säkerställa att ingenting misstolkades. Slutligen kom de olika kondenseringarna som liknade varandra att sorteras i flera steg utifrån likheter och olikheter till olika kategorier som slutgiltigt resulterade i fyra kategorier. Etiska överväganden Studien har godkänts av den lokala etiska gruppen vid Institutionen för hälsovetenskap, Luleå tekniska universitet. Studiens deltagare garanterades konfidentialitet och deras kommentarer 7

9 avidentifierades. Allt inspelningsmaterial förvarades oåtkomligt för utomstående under studiens gång och raderades sedan efter avslutad studie. Deltagarna informerades om studiens syfte och om dess upplägg. Ett informerat samtycke med samtliga deltagare inhämtades i skriftlig form genom informationsbrevet där de fick information om studien samt att de hade rätt att avbryta sitt deltagande när som helst under studiens gång utan någon förklaring. Detta tydliggjordes även muntligt inledningsvis vid varje intervju för att säkerställa samtycket (Polit & Beck, 2012, s. 162, 153). Under intervjuerna var det möjligt att deltagarna skulle kunna uppleva negativa känslor men samtidigt kunde upplevelsen av att få möjlighet att berätta tänkas ha uppvägt det eventuellt negativa. Frågorna belyste deltagarnas upplevelser och var inte på något sätt anklagande eller ifrågasättande. Risken fanns att någon deltagare skulle känna att de borde ansträngt sig mer men frågorna var konstruerade för att undvika detta. Efter intervjuerna var förhoppningen att deltagarna skulle känna att de varit till hjälp och bidragit med kunskaper som var till nytta för andra patienter. Detta eftersom studiens syfte var att få en djupare förståelse för hur livsstilsförändringar upplevs. Förhoppningen är att resultatet i vår studie kan leda till ett bättre bemötande och bättre stöd till personer med diabetes typ 2 då de ska genomföra livsstilsförändringar. Resultat Analysen av intervjuerna resulterade i fyra kategorier som presenteras i text nedan och exemplifieras med citat från intervjuerna (Tabell 1). Tabell 1. Översikt av kategorier (n=4) Kategorier Barriärer mot att genomföra förändringar Behov av stöd för att genomföra förändringar Ha motivation och strategier är avgörande Se livsstilen som hanterbar och hälsofrämjande Barriärer mot att genomföra förändringar Personer med diabetes typ 2 beskrev att det fanns många olika barriärer mot att genomföra livsstilsförändringar. De angav bland annat att de inte alltid hade följt kostrekommendationerna helt och hållet. Det var svårt att avstå allt som var onyttig och därför misskötte de sig ibland genom att unna sig något gott. Det beskrevs att frestelsen ibland kunde bli allt för stor exempelvis då det funnits mycket gott på fikafatet. Även i samband med bastubad kunde det hända att deltagare unnat sig alkohol. Vidare framkom även tankar om att det var onyttigt att helt utesluta socker. 8

10 livet är ju så pass kort så nog måste man unna sig nånting. Deltagare beskrev att det på flera sätt varit svårt att utföra livsstilsförändringar och speciellt samtidigt som de försökt gå ner i vikt. Under semestertider hade det även upplevts extra svårt att upprätthålla en sund livsstil. En sak som varit svår var att undvika socker eftersom det fanns i många livsmedel. Det framkom att ansvaret inte bara borde ligga på den enskilde utan att samhället borde sätta begränsningar vad gäller socker i livsmedel. Det var lätt att falla in i gamla ohälsosamma vanor igen, vilket försvårade försöken att förändra sin livsstil. Deltagare beskrev att detta kunde vara extra svårt efter att ha slutat röka. man märker titt som tätt hur fort det är att man trillar tillbaks till gamla vanor. Det är ju ständigt så här, man får ändå (knackar i bordet), man får hålla lite i tyglarna för det är så jäkla svårt. Socker är djävulens påfund. Andra hinder som framkom hos deltagarna var egna kroppsliga besvär och sjukdomar. Deltagare beskrev även olika hinder för att motionera. En annan barriär var det progredierande sjukdomsförloppet. Efter flera år av sjukdom var det deltagare som märkte att deras blodsockernivåer försämrats jämfört med tidigare och det beskrevs som en stor besvikelse att behöva börja ta tabletter eller insulin. Annat som framkom var biverkningar av medicin som utgjordes av illamående och diarré. Detta menade de kunde göra det svårt att vara ute och motionera. En deltagare beskrev en känsla av att vara en allt-eller-inget-person som hade haft svårt för att hitta balans vad gäller kost och motion och detta utgjorde en svårighet till utförandet av livsstilsförändringar. Det kunde även upplevas svårt att inte gå ner någonting i vikt trots att de själva tillagat maten och ätit små matportioner. Deltagare beskrev även att de i samband med anhörigs sjukdom valt att inte göra några förändringar i livsstilen. inte hade jag väl tid att tänka på mig själv, jag skulle ju tänka på henne. Behov av stöd för att genomföra förändringar Personer med diabetes typ 2 beskrev att de hade fått bra stöd från vårdpersonal i samband med att de skulle genomföra livsstilsförändringar. Det kunde handla om att de upplevde god kontakt med vårdpersonal som de blev bra bemötta av och som tog sig tid att prata om livsstilsförändringar. Det kunde också handla om att vårdpersonalen hade stöttat och uppmuntrat genom att ge beröm vid förbättrade värden och lyckad viktnedgång. 9

11 från vårdcentralen och min diabetessköterska där har de ju berömt mig för att det har gått bra. För att jag gick från att ha jättedåliga värden, till sista besöket jag var nu innan sommaren då hade jag fullt normala värden. Och tappat liksom tio kilo i vikt. Deltagare beskrev att vårdpersonal hade stöttat genom sitt förhållningssätt som inneburit att de visat respekt för individen och dennes självbestämmande gällande att försöka förändra sin livsstil. De upplevde också att vårdpersonalen var stöttande genom att visa att de brydde sig och att de inte glömde uppföljningar och kontroller. Den utbildning som gavs av vårdpersonal om hur sjukdomen bör hanteras beskrevs också som en stor hjälp. Deltagare berättade att diabetessköterskan hade stöttat genom att ge råd om livsstilen och hur den påverkade sjukdomen. En av deltagarna berättade att han fick råd som även familjen tog del av och följde noggrannare än han själv. Det fanns även deltagare som beskrev att de inte behövde så mycket kostråd eftersom de hade kunskaper om hur kosten påverkar sedan tidigare. Deltagare beskrev betydelsen av att få stöd från närstående såsom familjemedlemmar, grannar och vänner. Det framkom även att det var deltagare som hade stöd av en nära närstående som också hade diabetes typ 2 och som kunde mycket om sjukdomen. En annan form av stöd som beskrevs var att närstående lagade mat som innehöll mycket grönsaker och långsamma kolhydrater eller bakade sockerfritt fikabröd. Mycket stöd av frun och framförallt dottern, så att jag har lätt för mig. Alltså det är lätt med att de hjälper till som de gör. Dom är rent petviktig. Andra former av stöd som beskrevs var regelbundna promenader tillsammans med någon annan. Stöd kunde också upplevas genom ett socialt nätverk av vänner och bekanta som också hade diabetes och där erfarenheter kring sjukdomen ibland diskuterades. Att få höra andra berätta om sjukdomsförloppet gav även erfarenheter av hur sjukdomen kunde yttra sig. En deltagare berättade att det kändes viktigt att ha och behålla vänner som kunde ge stöd. Flera deltagare uttryckte även att deras hund bidrog till att upprätthålla motionsrutiner. Eftersom hunden behövde gå på promenader flera gånger om dagen fungerade detta som ett stöd till att upprätthålla rutiner med regelbunden motion. Några deltagare uttryckte samtidigt att de kunde känna sig ensamma, samt sakna stöd och förståelse från andra. Deltagare beskrev även att det förekom rädsla i samband med sjukdomsdiagnosen och att det var svårt att få andra att förstå hur det är att få diabetes typ 2. Det kunde handla om en önskan om 10

12 snabbt resultat av livsstilsförändringarna, men att det fanns närstående som bromsade och inte ville att det skulle gå så snabbt. Det fanns även deltagare som upplevde att de inte kunde påverka sin kost så mycket eftersom det var någon annan i familjen som lagade maten. Några deltagare var ensamstående och upplevde det som ett hinder att de inte hade närstående som stöttade vid livsstilsförändringarna. Det blir jag som lite irriterad på när de brukar sätta fram bulla och sådant. Aah, inte spelar det någon roll en bulla hit eller dit. Nä, säger jag, inte gör det ju någonting, men det är ju jag som får lida om jag börjar sitta och äta bulla varje dag. En del är det ju som att om de inte har diabetes, de bryr sig inte om att en annan har det. Ha motivation och strategier är avgörande Deltagare beskrev vikten av att ha motivation till att göra livsstilsförändringar. Det gav en känsla av styrka, glädje och livsgnista då de lyckades hitta motivation till att ändra livsstilen. Motivationen kunde upprätthållas då det syntes positiva resultat av livsstilsförändringarna vid blodsockerkontroller och att kroppsvikt samt BMI minskade. Så jag satte upp en normbild, där jag försökte se mig själv när jag liksom hade gått ner i vikt och tänkte att nu ska jag bli fit, nu ska det ske, det ska bli resultat och det är det jag vill. Det beskrevs att motivation var någonting som kom inifrån. Det kunde handla om att tänka i nya banor och att bestämma sig för livsstilsförändringarna. Det handlade även om att motivera sig genom att tänka kring hur det blir längre fram då det behövs marginaler ifall det inte går att motivera sig lika mycket då. Deltagare beskrev att det gäller att gå in i en ny livsfas, komma över det värsta och känna styrka från positiva minnen i livet och det fungerade som en motivation till att lägga om livsstilen. En deltagare menade att som sockerberoende var det lätt att ta någonting i munnen av gammal vana, men att han hade bestämt sig för att göra en förändring. Från dag ett efter att han hade fått diagnosen lade han om livsstilen. Deltagare upplevde att livsstilsförändringarna gav resultat vilket motiverade dem att fortsätta. De beskrev de positiva hälsoeffekterna av livsstilsförändringarna så som att konditionen och känslan av att må bra stärktes vid fysisk aktivitet. Blodtrycket och blodsockervärden sjönk i samband med viktnedgång och regelbundna matrutiner. En deltagare beskrev även att kontrollen av sjukdomen förbättrades då nattsömnen blev bättre. En annan deltagare menade att hjälpmedlen som visade på goda resultat gjorde det lättare. 11

13 Och när jag såg på vågen och kurvor, för då har jag en trevlig app i telefonen som ritar trendkurvor och sådant, och när man ser det då vart det lättare och lättare. Fan, det här ger ju resultat. En annan motiverande faktor för att ändra sin livsstil som beskrevs var rädsla för komplikationer som att försämras i sin sjukdom, att tvingas öka medicineringen eller att riskera amputation. Ja, jag är motiverad för att om man inte motiverar sig själv, då kan det bara sluta på ett sätt; du blir bara sämre och sämre. Till slut har du sprutor och då har du allting. En av deltagarna ansåg att det var hans eget ansvar att sköta sig och att han själv fick lida om livsstilen inte sköttes. En annan deltagare uttryckte att han var för ung för att dö och därför måste akta sig för komplikationer. Dessa rädslor angavs som motiverande faktorer. Deltagare beskrev också olika strategier för att hantera sjukdomen och motivera sig till livsstilsförändringar. Det kunde handla om att dricka björksav, öka mängden grönsaker och vatten, äta mycket älg- och harkött samt att välja långsamma kolhydrater. Även tekniska hjälpmedel som strategi att finna motivationen beskrevs såsom användning av stegräknare, mobilapp och wifi-våg. Deltagare försökte tänka på att röra sig regelbundet men också att behålla vänner och försöka leva ungdomligt sågs som strategier för att hantera sjukdomen. Deltagare beskrev även att livsstilsförändringar inte behövdes eller att det inte kändes så viktiga. En av deltagarna upplevde inte att det var så mycket att ändra på gällande livsstilen. Man behöver ju inte göra några större ändringar att man tar ju sprutor och lever som vanligt. Se livsstilen som hanterbar och hälsofrämjande Deltagare beskrev att de hade accepterat sin sjukdom och de livsstilsförändringar det inneburit. Att ändra sin livsstil var något de hade lärt sig leva med och de hade förstått att vanorna måste ändras permanent. När jag fick veta att det var diabetes då vart det som, då kapitulera jag inför det Deltagare beskrev att livsstilsförändringarna upplevts vara något som absolut måste göras eftersom det var för deras egen skull. Sjukdomen och de livsstilsförändringar som den inneburit var inget som de hade försökt kämpa emot eller gått omkring och oroat sig över. 12

14 Istället hade de upplevt att den förändrade livsstilen gått bra att hantera. För att göra en livsstilsförändring ansågs det viktigt att äta normalstora portioner, undvika vissa livsmedel eller bara äta det mer sparsamt. Deltagare beskrev att de inte behövde ändra kosten eftersom den redan varit enligt de rekommendationer de fått. Vidare framkom även tankar om det inte var lika strikta kostrekommendationer som det varit förut och därför hade det inte heller varit svårt att efterfölja dem. Deltagare beskrev att de hade mått bra och känt sig friska när de tillfrågades om hur det gått med livsstilsförändringarna. De menade att de kunde leva som vanligt, de hade inte känt något lidande och att de hade bara upplevt lindriga besvär av sjukdomen. De beskrev att det inte hade känts som något problem med att ha sjukdomen och att göra förändringar i livsstilen. En deltagare angav att denne mådde så pass bra att det funnits funderingar på att ta bort medicinen helt. Jag tycker inte att det var svårt. Jag har varit mycket för att äta grönt. Jag har inte haft några större besvär. Jag äter ju två tredjedelar grönt ibland. Det beskrevs även att sjukdomen och efterföljande livsstilsförändringar bidragit till något positivt. Deltagare menade att det var tack vare sjukdomen som de hade börja motionera och även lyckats gå ner i vikt. det som kändes som det positiva var, som jag upplevde det var att diabetesen är oåterkallelig jag försöker ju lägga till nya vanor, jag försöker äta minus så att jag ska minska, sen ska jag ju inte äta minus resten av livet så där men det känns, det känns som diabetes är ett, som ett plus. Diskussion Resultatdiskussion Syftet med vår studie var att beskriva upplevelser av livsstilsförändringar hos personer med diabetes typ 2. Fyra kategorier framträdde vid analysen av intervjudata. Det framkom att det fanns olika former av barriärer mot att genomföra livsstilsförändringar och dessa kunde bland annat utgöras av att personer helt enkelt inte skötte sin livsstil, att de av olika anledningar upplevde det svårt eller rent av upplevde sig hindrande att förändra livsstilen. I resultatet framkom även att personer uppskattade och behövde stöd men även ibland saknade stöd från sin omgivning. Utifrån resultatet framträdde även olika faktorer som gjorde att personer kände sig motiverade men även saknade 13

15 motivation till att kunna utföra livsstilsförändringar. Slutligen framkom även att personer upplevde att livsstilsförändringar kändes hanterbara och till och med hälsofrämjande. I studiens resultat framkom att det fanns barriärer mot att kunna genomföra livsstilsförändringar. I Jallinojas, Pajaris och Absetzs (2008) studie beskrev personer med diabetes typ 2 att livsstilsförändringar kunde upplevas mycket svåra och ibland till och med omöjliga att genomföra. De beskrev att gamla ohälsosamma vanor ofta krockade med de nya hälsosamma och det upplevdes som en ständig kamp att motstå frestelsen att äta mer än vad som var nödvändigt. Det framkom att personer ofta hamnade i återfall i sina ohälsosamma levnadsvanor och det blev därför en kamp för att bibehålla självkontrollen. Detta stämmer väl överens med studiens resultat där personer med diabetes typ 2 inte alltid åt som de borde, att de ibland unnade sig något gott och att det var lätt att hamna i sina gamla ohälsosamma levnadsvanor igen. Detta kan till stor del ha att göra med en persons förmåga till självkontroll. Muraven och Baumeister (2000) menar att en persons självkontroll är en begränsad kapacitet vilket kan förklara varför människor misslyckas med att bibehålla självkontrollen i vissa situationer. Exempelvis är det svårt att upprätthålla en ny sund livsstil om personen utsätts för andra stressande eller pressande faktorer. Författarna menar att när en person upplever omständigheter och påfrestningar som ställer krav på självkontrollen kommer den personen uppleva att självkontrollen inte räcker till i andra sammanhang, exempelvis att personen tappar självkontrollen och faller för frestelser. Upprepade påfrestningar leder till en urlakning av självkontrollen. Självkontroll kan i detta sammanhang jämföras med en muskel som tröttas ut vid ansträngning men som även kan växa sig starkare vid träning. Utifrån detta och vår studies resultat kan det tänkas vara svårt för personer med diabetes typ 2 att bibehålla självkontrollen vad gäller exempelvis hälsosam diet på grund av att det samtidigt kan pågå påfrestningar på självkontrollen utifrån flera andra faktorer som exempelvis motion, viktnedgång eller rökavvänjning. I resultatet framkommer olika kroppsliga problem och andra sjukdomar som hinder för att kunna motionera och därmed utföra livsstilsförändringar. I en studie av Korkiaknagas, Taanila och Keinänen Kiukaanniemi (2011) beskrev personer med hög risk att utveckla diabetes typ 2 att barriärer till att vara fysiskt aktiv kunde utgöras av hälsoproblem, årstiden, vädret, tidsbrist, lathet, andra fritidsintressen eller för personen viktiga åtaganden. De fann även ett tydligt samband mellan förbättrad livskvalitet, hälsa och välmående och minskad upplevelse av barriärer mot livsstilsförändringar. Utifrån detta och vår studies resultat är det tänkbart att personer med diabetes 14

16 typ 2 kan uppleva olika barriärer mot att motionera men även att dessa barriärer kan minska om de övervinns och upplevelsen av att ha hälsa på så sätt stärks. Studiens resultat visade att det var mycket svårt att utföra några livsstilsförändringar samtidigt som personen med diabetes vårdade en sjuk anhörig. Även i andra studier (Blindheim, Thorsnes, Brataas & Dahl, 2012; Edwards, Olsons, Koops & Northcotts, 2012) anger anhöriga till svårt sjuka att deras situation var mycket påfrestande och de var tvungna att åsidosätta sig själva för att kunna ta hand om sina anhöriga på bästa sätt. Dessa närstående angav bland annat att de inte ansåg att deras egna behov var lika viktiga eftersom de i första hand ville tillfredsställa den sjukes behov. Med vårt resultat och dessa studier som utgångspunkt är det möjligt att personer med diabetes typ 2 som vårdar anhöriga som är sjuka har mindre förmåga att utföra livsstilsförändringar. I studiens resultat framkom att personer med diabetes typ 2 hade bra stöd av vårdpersonal då de skulle genomföra livsstilsförändringar, vilket innebar en stödjande faktor som gjorde att de kunde klara livsstilsförändringar. I en studie av Gutschall, Onega och Wright (2011) framkom att personer med diabetes typ 2 som hade mycket stöd från hälso- och sjukvårspersonal samt närstående klarade av att hantera sin diet bättre jämfört med dem som inte hade ett starkt och stödjande nätverk. Vårt resultat visade att vårdpersonal gav stöd och uppmuntran genom att ge beröm, vilket även beskrevs som önskvärt i en studie av Shultz et al. (2001) för att kunna klara livsstilsförändringar. Personer med diabetes typ 2 ansåg det som ett hinder att vårdpersonal inte gav beröm och uppmuntran, utan istället gnällde om deras olämpliga livsval. I vårt resultat beskrevs att bra stöd utgjordes av bra bemötande från vårdpersonal där de visade respekt för personens egen vilja. Inom personcentrerad vård ska vårdpersonalen bland annat respektera individens autonomi (Ekman et al., 2015). Samtidigt som autonomi är en etisk och legal princip som vårdpersonal måste respektera så kan det vara svårt att acceptera patienters beslut. Speciellt om besluten verkar okloka eller irrationella (Taylor, 2014). Enligt Lindberg et al. (2014) kan autonomi ses som en över tid föränderlig process, vilken påverkas av att patienten ses som en individ med förmåga att agera och ta ett eget ansvar. Processen föregås av individens sårbarhet som stod i relation till den fysiska och/eller mentala statusen. Mot den bakgrunden bör stöd från vårdpersonal ges kontinuerligt över tid och utifrån patientens egen önskan och möjlighet eller förmåga att ta till sig stödet. På så sätt kan en förändringsprocess stödjas samtidigt som vårdpersonalen visar respekt för personens självbestämmande. 15

17 Resultatet i studien visade att personer med diabetes typ 2 hade stor hjälp av utbildning som vårdpersonal höll där de fick råd om hur de skulle sköta sin livsstil och hantera sjukdomen. Patientutbildning i egenvård är en viktig del vid vård av personer med diabetes. Socialstyrelsen (2015) rekommenderar att hälso- och sjukvården ska erbjuda patientutbildning i grupp som leds av personer med pedagogisk kompetens samt ämneskompetens för att behandlingsresultatet ska bli så bra som möjligt. Hälso- och sjukvården ska även anpassa egenvården utifrån den syn patienten har på hälsa och sjukdom. Därför ska även kulturellt anpassad utbildning i grupp erbjudas. Enligt Minet et al. (2011) är en del av utmaningen vid utbildningsinterventioner i egenvård att undvika abstraktioner som gör det svårt för patienten att sätta in kunskaperna i sin sociala kontext. Den sociala kontext som personerna i vårt resultat resonerade kring var de närstående som fanns i deras omgivning vilket ofta utgjordes av en hustru, eftersom det var många män som deltog i studien. Det kunde även utgöras av föräldrar, vuxna barn, vänner, grannar eller hunden. Således borde en utbildningsintervention utgå ifrån just den sociala kontext som personerna själva beskriver. I vårt resultat framkom att personer med diabetes typ 2 hade fått stöd och hjälp av närstående som var kunniga om lämplig kost och som skötte matlagningen. Det framkom också att det var svårt med kosten för dem som inte alltid lagade sin mat själv om den närstående inte hade kunskaper om vad som var lämplig mat eller valde att inte laga mat som var lämplig vid diabetes. Oftedahl (2014) och Thompson (2014) beskrev, i likhet med detta, att praktiskt stöd från närstående som engagerade sig i kosten kunde vara en god hjälp för att klara av att hålla diet och adekvat blodsockerkontroll. Samtidigt visar studien att det var få som fick praktiskt stöd av familj och vänner när det gällde kosten. Om närstående valde skräpmat och inte engagerade sig var detta istället ett hinder för att klara av dieten. I vårt resultat hade deltagare också stöd av närstående att upprätthålla rutiner kring motion. Oftedahl beskrev även stöd från närstående gällande motion som betydelsefullt, praktiskt stöd. Hunden kunde också stötta till dagliga rutiner med promenader, enligt resultatet av vår studie, vilket även Thomson beskriver. I en studie av Minet et al. (2011) beskrev personer med diabetes typ 1 och 2 att brist på stöd från familjen hindrade dem att ha kontroll på sina dagliga rutiner och därigenom upprätthålla god egenkontroll. Således är det viktigt att personer som har sjukdomen diabetes typ 2 har ett stödjande socialt nätverk för att kunna genomföra och upprätthålla livsstilsförändringar. Detta nätverk kan se olika ut och inte bara bestå av närstående människor utan en hund kan också fungera som ett stöd. Därför bör det sociala nätverket kring patienten identifieras och inkluderas som stödjande resurser vid planering av omvårdnadsinterventioner. 16

18 Det framkom i vårt resultat att livsstilsförändringar var viktiga för personer med diabetes typ 2. Motivationen till att göra livsstilsförändringar kom främst inifrån men även av positiva upplevelser. Malpas, Andrews och Turner (2008) beskrev att personer blev motiverade av en känsla av generellt ökat välbefinnande efter livsstilsförändringar med förbättrade kostvanor och regelbunden motion. I vårt resultat framkommer, i likhet med ovan nämnda studie, att personer upplevde ökad känsla av att må bra vid ökad fysisk aktivitet och viktnedgång, men det märktes även resultat genom förbättrade blodtrycks- och blodsockervärden. Denna känsla samt de förbättrade mätvärdena angav personerna som motiverande till att fortsätta med sina livsstilsförändringar. Resultatet i vår studie visar att personer med diabetes typ 2 motiverades av närstående och vårdpersonal som engagerade sig i deras livsstilsförändringar. Kyngnäs, Hentinen och Barlow (1998) menar att ageranden från läkare, sjuksköterskor och närstående som beskrevs som motiverande associerades med ökad complience. Det innebär att stöttning från andra även kan vara en viktig motiverande yttre faktor som gör att personer med diabetes typ 2 klarar av sina livsstilsförändringar. I vårt resultat ansågs rädsla för komplikationer vara en motiverande faktor. I en studie av Malpas, Andrews och Turner (2008) beskrev personer med diabetes typ 2 att de motiverades av rädslan för att tvingas börja med insulin om de inte skötte sin egenvård. Även Minet et al. (2011) beskrev i sin studie att personer, i likhet med ovan nämnda studie, uttryckte rädsla för vad som skulle hända om de inte lyckades uppnå vad de ansåg skulle hjälpa dem att hålla en välreglerad diabetes, även om det inte var tydligt att de just motiverades av detta. I vår studie nämnde personer rädslan för att tvingas börja med insulin som motiverande till livsstilsförändringar, men även andra farhågor nämndes såsom rädsla för amputation eller andra komplikationer. Oftedahl, Karlsen och Bru (2009) beskrev också en önskan om att bli gammal, undvika komplikationer och hålla sin goda form länge hos personer med diabetes typ 2. Vi tänker att rädsla är en negativ känsla som även kan ha en hämmande effekt på individer. Samtidigt tyder resultaten från ovan nämnda studier samt från vår studie att ett visst mått av rädsla upplevs som motiverande till livsstilsförändringar. I vårt resultat beskrevs vikten av att ta eget ansvar att göra livsstilsförändringar och att motivationen sågs som viktig för att lyckas med detta. Även Oftedahl et al. (2009) beskrev i sin studie att vetskapen hos personerna om att endast de själva kunde göra någonting åt saken motiverade dem. 17

19 Därför verkar det vara viktigt att personer med diabetes typ 2 har insikt om att det är de själva som i slutänden måste göra livsstilsförändringar och den insikten då också kan fungera som en motiverande faktor. Carter och Kulbok (2002) beskrev i en litteraturöversikt att variabler som förutsåg motivation bland annat var självdisciplin, vilket även beskrevs i vårt resultat genom termer såsom att ha bestämt sig, att jobba mot mål och detta hade även fungerat eftersom personerna hade lyckats gå ner i vikt och förbättra sin hälsa. Samtidigt förekom även personer som inte ansåg att livsstilsförändringar behövdes, trots att de försämrats i sin sjukdom över tid. Oftedahl, Bru och Karlsen (2011) beskriver i en kvantitativ studie att en stark tro hos personer med diabetes typ 2 till betydelsen av livsstilsförändringar är signifikant associerade med hög motivation. Därför finns anledning att försöka hitta sätt att motivera sig till livsstilsförändringar om de över huvud taget ska vara möjliga att genomföra. Utmaningen för vårdpersonal ligger i att få personer med diabetes typ 2 att förstå de positiva effekterna av livsstilsförändringarna och därigenom finna motivation. Det är också viktigt att ta reda på vad som motiverar individen eftersom det kan variera mellan olika personer och även handla om flera olika faktorer som fungerar motiverande. Personer i detta resultat hade på olika sätt lärt sig att hantera sin sjukdom. I en studie av Rise, Pellerud, Rygg och Steinsbekk (2013) beskrev personer med diabetes typ 2 att deras livsstilsförändringar var resultatet av att de fått insikt i sin egen roll och det egna ansvaret för sin hälsa. De beskrev att när motion, kost och blodsockerkontroller blev en vana istället för medvetna val bidrog detta till att den sunda livsstilen blev en del av vardagen. Även Furler et al. (2008) menar att insikten i det egna ansvaret för sjukdomen hos personer med diabetes typ 2 var av betydelse vid livsstilsförändringar. I en studie av Delmar et al. (2005) beskrev kroniskt sjuka att de upplevde harmoni i livet bland annat genom att acceptera sig själv och den situation de befann sig i. Dessa upplevelser återfanns även i vårt resultat där personer menade att de på olika sätt lärt sig hantera sin sjukdom. Personer menade att de accepterat sin sjukdom som den är och även den behandling som efterföljer. De ansåg att de kunde hantera den och hade även förstått att de måste genomföra förändringar för sin egen skull. Personer kände sig friska och upplevde att de kunde leva som vanligt. Utifrån detta är det möjligt att personer med diabetes typ 2 kan lära sig hantera sjukdomen genom att acceptera den och ta ansvar för sin egen hälsa. Något positivt som framkom i vårt resultat var att personer uttryckte upplevelse av förbättrad hälsa jämfört med innan sjukdomsdebuten. Även i en studie av Yamakawa och Makimoto (2008) beskrev personer med diabetes att sjukdomen givit positiva förändringar i levnadsvanorna. Bland annat kände personer att de äntligen fått anledning att sluta med den överdrivna matkonsumtion som de 18

20 ansåg förstörde deras hälsa. Innan diagnosen hade det inte funnits tillräckligt med mod och initiativförmåga till att ta det beslutet, enligt dem själva. I likhet med detta beskrev, i en studie av Koch, Kralik, och Taylor (2000), personer med diabetes att sjukdomen haft hälsofrämjande effekter och var det bästa som hänt för deras hälsa. De var tack vare sjukdomen de äntligen gått ner i vikt, börjat äta nyttigare, slutat röka och minskat alkoholintaget. Med vår studies resultat och dessa studier som utgångspunkt är det möjligt att en kronisk sjukdom som diabetes typ 2 kan generera både upplevelse av och faktisk hälsa. Utifrån denna studies resultat framkommer bland annat att motivation, stöd, information och kunskap är viktiga faktorer när det gäller att lyckas med livsstilsförändringar för en person med diabetes typ 2. Det är även just dessa faktorer som krävs för att uppnå ett högt KASAM enligt Hildingh, Fridlund och Baigi (2008). Antonovsky (2003, s ) redogör för ordet hälsa genom begreppet KASAM (Känslan Av SAMmanhang) som utgörs av de tre centrala komponenterna begriplighet, meningsfullhet och hanterbarhet. Han menar att komponenten begriplighet innebär att en människa känner en förståelse för vad som händer runt omkring och varför. Nästa komponent som är meningsfullhet innebär att människan uppfattar sin tillvaron som meningsfull och känner därför motivation till att kunna gå vidare i svåra situationer. Sista komponenten utgörs av hanterbarhet som innebär att en människa i svåra situationer kommer reda upp det utan att se sig som ett offer i en orättvis värld. Antonovsky (2003, s. 171) menar sammanfattningsvis att en människa med stark känsla av sammanhang (KASAM) har förmågan att välja mest lämplig copingstrategi för att kunna handskas med svåra situationer. För att kunna hantera sjukdomen diabetes typ 2 och lyckas med de livsstilsförändringar den innebär behöver den sjuke ha en stark känsla av det Antonovsky benämner KASAM och detta begrepp anser vi går att applicera även i vårt resultat. Utifrån våra intervjuer och de upplevelser som framkommer anser vi att det eventuellt är möjligt att urskilja vilka personer som hade en mer eller mindre KASAM som i sin tur visade sig i hur väl de lyckades eller inte lyckades med att hantera sjukdomen och livsstilsförändringarna. Det tolkades som att de personer som kände förståelse och mening samt som funnit lösningar till sina problem också var de personer som haft lättare att handskas med sjukdomen och livsstilsförändringarna. Detta kunde visa sig bland annat i att de accepterat sin sjukdom, såg den som hälsofrämjande och hittat både motivation samt en fungerande strategi för att lyckas. Detta till skillnad från andra personer som därmed hade mindre KASAM vilket bland annat visade sig i att de saknade både motivation och strategi. 19

21 Metoddiskussion Eftersom syftet med studien var att beskriva upplevelser ansågs intervjuer vara en bra metod (jmf. Polit & Beck, 2012, s. 14). Gällande studiens urval användes en ändamålsenlig urvalsstrategi med syfte att rekrytera de deltagare som på bästa sätt kunde gynna studiens syfte (jmf. Polit & Beck, 2012, s. 517). Studien hade en ojämn könsfördelning och det är svårt att bedöma om resultatet hade sett annorlunda ut vid en jämnare könsfördelning. Enligt Polit och Beck (2012, s ) beskriver ett heterogent urval fenomenets variation i olika sammanhang men dock kan ett för litet urval skapa problem vad gäller förståelsen av fenomenet. De anger även att ett homogent urval å andra sidan beskriver mer fokuserat och på djupet vilket ofta används för att förstå en specifik grupp människor bättre. Enligt Graneheim och Lundman (2004) värderas kvalitativa studiers trovärdighet enligt kriterierna trovärdighet, pålitlighet samt överförbarhet. Deltagarna tillhörde hälsocentraler från två kommuner i Norrbotten och deras likartade upplevelser oberoende av geografisk tillhörighet anses bidra till en ökad trovärdighet. Bland deltagarna fanns skillnader avseende ålder samt hur länge de haft sjukdomen diabetes typ 2. De olika tidsaspekterna kan vara en brist i vårt resultat men behöver inte vara det eftersom det kan öka variationen vid datainsamlingen. Enligt Kvale och Brinkmann (2009) möjliggör en intervjuguide att samtalet utgår från ett i förväg bestämt syfte vilken är strukturerat på ett sådant sätt att forskarna delvis kan styra samtalet. Eftersom det inte ansågs helt lätt att formulera frågor försökte författarna att konstruera öppna frågor med tillhörande följdfrågor. Studiens deltagare fick information om studiens syfte i informationsbrevet. Däremot exemplifierades aldrig intervjufrågorna i brevet vilket säkerställde att de inte kunde konstruera sina svar innan intervjutillfället vilket anses öka studiens tillförlitlighet. Deltagarna har genom sina olika erfarenheter möjliggjort att syftet kunnat belysas utifrån en mängd olika aspekter. En nackdel för denna studie är att deltagarna inte haft någon möjlighet att läsa igenom resultatet och genom sina kommentarer kunna bekräfta att de uppfattats rätt. Dock möjliggjordes omformulering av det som sagts genom att vi frågade om deltagarna hade någonting att tillägga i slutet av intervjuerna. En nackdel för studien kan även vara att forskarna inte är vana intervjuare och med mer erfarenhet av olika intervjusituationer kan det antas att mer och fylligare material hade kunna samlas in. Ovana intervjuare saknar ibland förmågan till att vänta ut svaren och kan vara för snabba med att ställa nästa fråga. Dock planerades det in följdfrågor för att få deltagarna att utveckla det som sagts och ge fylligare svar (jmf. Polit & Beck, 2012, s. 537). På ett tydligt och ingående sätt har det redovisats hur vi gått till väga från datainsamling till analysarbete och detta ger prov på tillförlitligheten och trovärdigheten i vårt resultat. Eftersom 20

22 studiens tillvägagångssätt och de aktuella inklusionskriterierna noggrant finns beskrivna tror vi att en upprepad studie skulle leda till ett likande resultat vilket visar på god överförbarhet (jmf. Polit & Beck, 2012, s. 585). För att säkra trovärdigheten har dataanalysen diskuterats mellan författarna, vår handledare och vid ett analysseminarium tillsammans med andra studenter. Författarna läste igenom materialet flera gånger under analysarbetet för att inte förlora viktigt innehåll. Enligt Graneheim och Lundman (2004) är det viktigt vid kategoriseringen att inte gå för fort fram eftersom risken finns att värdefull information går förlorad. Författarna har eftersträvat detta genom att gå lugnt och metodiskt tillväga och backat i analysprocessen när det ansågs lämpligt (jmf Graneheim & Lundman, 2004). För att öka studiens giltighet har citat presenterats från intervjuerna i det färdiga resultatet. En studies pålitlighet förstärks då datainsamlingen, transkriberingen och analysprocessen sker under en begränsad tidsperiod och denna studie begränsades i tid genom tidsramen för kursen (jmf. Graneheim & Lundman, 2004). 21