Sandra Andersson Uppsats för avläggande av kandidatexamen i naturvetenskap 15 hp Institutionen för biologi och miljövetenskap Göteborgs universitet

Transkript

1 Materialval och bedömningsgrunder för avjämningsskiktet vid sluttäckning av deponi -En jämförelse mellan tillsynsmyndigheternas beslut Sandra Andersson Uppsats för avläggande av kandidatexamen i naturvetenskap 15 hp Institutionen för biologi och miljövetenskap Göteborgs universitet

2 Sammanfattning Striktare krav har ställts på aktiva deponier sedan EU:s direktiv 1999/31/EG infördes Det har lett till att ett stort antal deponier i Sverige måste avslutas och står nu inför en sluttäckning. Stora mängder material krävs och restavfall skulle kunna användas för att spara på ändliga naturresurser. Förbränningsaskor, slam och schaktmassor är typiska material som kan användas i avjämningsskiktet i en sluttäckning med syfte att forma och stabilisera deponin inför kommande skikt. Få studier har dock genomförts och det råder en begränsad kunskap om såväl de korta som långsiktiga förändringarna av vilka restavfallet kan påverkas. Därför är det svårt att avgöra vilka material som kan anses mest lämpliga att använda. Begränsad vägledning för tillsynsmyndigheter och verksamhetsutövare försvårar arbetet. Bedömningsgrunderna för ett godkännande vid användandet av restavfall i avjämningsskiktet skiljer sig avsevärt mellan tillsynsmyndigheter. Naturvårdsverket har tagit fram generella värden för godkänd föroreningshalt i avfall till deponi, de så kallade Mottagningskriterierna och generella värden för material som används vid Mindre känslig markanvändning (MKM). Dessa värden används i många fall som stöd av tillsynsmyndigheter vid ett godkännande av restavfall. Ett annat stöd är tidigare domar från Mark- och miljödomstolen eller Mark- och miljööverdomstolen som har utvecklats till en form av rättspraxis. De varierande bedömningsgrunderna har sitt ursprung i den bristande vägledningen som föreligger, men en platsspecifik bedömning bör alltid genomföras och ligga till störst grund vid ett beslut.

3 Abstract More strict requirements have been imposed on active landfills since the EU Directive 1999/31/EC was introduced in It has led to a large number of landfills in Sweden must end and now face a final cover. Large quantities of materials are required and residual waste could be used to conserve our finite natural resources. Incinerator ash, sludge, and debris are typical materials that can be used in the final cover in order to form and stabilize the landfill for the next layers. Few studies have been carried out and little is known about both the short and long term changes in the residual waste may be facing. That is the reason why it is difficult to determine which materials can be considered most appropriate to use. Weak guidance for regulators and operators complicates the work. The criteria for approval of the use of residual waste in the base is differ significantly between regulators. Environmental Protection Agency has developed general values for passing the contaminant content in waste to landfill, the so-called acceptance criteria and the general values of the materials used in less sensitive land use (MKM). These values are used in many cases the support of regulators at an approval of residual waste. Another support is the earlier judgments of the Land and Environment Court or the Land and Environmental Court that has evolved into a form of jurisprudence. The various modules has its origins in the lack of guidance available, but a sitespecific assessment should always be made and form the greatest basis for a decision.

4 Förord Denna studie genomfördes för avläggande av miljövetenskapligt kandidatexamen och utfördes inom det naturvetenskapliga miljövetenskapsprogrammet (NMIL) vid Institutionen för biologi och miljövetenskap vid Göteborgs universitet. Jag vill tacka mina handledare Mikael Olsson på Göteborgs universitet och Martin Tengsved på Ragn-Sells för god vägledning genom arbetets gång. Jag är också tacksam för att erbjudas möjligheten att skriva mitt examensarbete i samarbete med Ragn-Sells. Jag riktar även ett stort tack till all personal vid de länsstyrelser och kommuner som bidragit till att möjliggöra denna studie, trots er höga arbetsbelastning och tidsbrist är jag tacksam för den tid ni ägnat åt mig.

5 Innehållsförteckning 1.Inledning Syfte Frågeställningar Avgränsningar Bakgrund Deponi Lakvatten Deponigas Lagstiftning Metodik Resultat Sammanställning från intervjuer Alternativa konstruktionsmaterial Studier kring återvinning av restavfall Deponiskatt Diskussion Restavfallets lämplighet Bedömningsgrunder Sverige jämfört med Europa Vidare forskning Felkällor Slutsats Referenser Bilagor Bilaga Bilaga

6 1.Inledning 1.1 Syfte Syftet med föreliggande studie var att få en uppfattning om restavfallet som kan användas i avjämningsskiktet vid en sluttäckning av deponi och vilka som används idag. Dessutom få en uppfattning om vilka studier som har utförts för att avgöra dess lämplighet så att de uppfyller sin funktion i framtiden. Därutöver var avsikten också att belysa den problematik som finns kring de bedömningar som genomförs av restavfall avseende dess lämplighet enligt olika tillsynsmyndigheter. 1.2 Frågeställningar Vilka restmaterial används idag för sluttäckning i avjämningsskiktet och är dessa de lämpligaste? Hur skiljer sig tillsynsmyndigheternas bedömningar mellan län? Vilken lagstiftning och kriterier stödjer man sig på vid godkännandet av avfall i sluttäckningarna? 1.3 Avgränsningar Det finns flera områden inom deponering som är intressanta att belysa ur en miljöaspekt. Denna studie är avgränsad till att behandla det restavfall som kan användas vid sluttäckning av deponier. En avgränsning kommer att ske till avjämningsskiktet som har syfte att modulera och stabilisera deponier i processen för sluttäckning. Fokus kommer att ligga på hur det ser ut på deponier i Sverige idag. Valet av bedömningskriterier som görs av tillsynsmyndigheterna vid godkännande av restavfall som ett alternativt material vid sluttäckning kommer att belysas. En deponi och tillsynsmyndighet per län kommer att undersökas. 1

7 2. Bakgrund Deponering har historiskt sett varit den dominerande avfallshanteringen i Sverige och även i omvärlden, men på senare år minskat i betydelse. Detta beror främst på striktare krav, administrativa och ekonomiska styrmedel både nationellt och internationellt. Det har lett till minskad mängd avfall till deponi i kombination med materialåtervinning, energiåtervinning och biologiskt återvinning (Statens Geotekniska institut, 2015). Enligt Naturvårdsverket (2014) finns fler tusen nedlagda deponier men drastiska förändringar har skett de senaste åren fanns cirka 300 aktiva deponier i Sverige men på grund av de ökade kraven har det lett till att det 2013 enbart fanns omkring 47 stycken aktiva och godkända deponier kvar. Mängden hushållsavfall som deponeras har minskat från ton 1994 till ton 2013 (Sveriges avfallsportal, 2015). Den totala mängden avfall i Sverige under år 2012 var 156 miljoner ton avfall varav 129 miljoner ton ifrån gruvsektorn och 4,2 miljoner från hushåll. Detta arbete behandlar inte avfall från gruvsektorn då detta avfall går under andra rekommendationer och villkor (Naturvårdsverket, 2014a). 2.1 Deponi En deponi, även kallad soptipp i dagligt tal, är ett avfallsupplag där stora mängder avfall samlas på en begränsad yta, vilket kan bestå av avfall från hushåll, industrier, förorenade jordmassor, aska från förbränningsanläggningar och mycket mera. Detta leder till en stor ansamling av föroreningar och miljögifter på avgränsad yta som med tiden läcker ut till omkringliggande miljö (Naturvårdsverket, 2014b). Anläggandet av en deponi måste ske enligt Förordningen (2001:512) om deponering av avfall i fråga om lokalisering och konstruktion. Dess konstruktion består av ett flertal skikt och barriärer (se figur 1). För en godkänd deponi ska, enligt gällande lagstiftning, botten bestå av en geologisk barriär, bottentätning, dränerande materialskikt och ett lakvatteninsamlingssystem. Den geologiska barriären ska fungera som en långvarig säkerhet utifall de andra barriärerna brister i funktion under tidens gång. Barriären består av jord eller berglager som under geologiska och hydrogeologiska förhållanden ska säkra och förhindra transport av ämnen till mark och vatten. Figur 1. Visar ingående hur skikten i en deponi är uppbyggda Bottentätningen har till syfte att samla upp lakvattnet från deponin och är placerat under det dränerande materialskiktet. Gummi, plast, 2

8 bentonitmattor eller andra naturliga leror med liten kornstorlek är typiska geomembran som fungerar som bottentätning. Ovan det kompakterade avfallet läggs lagren för sluttäckning för att förhindra inflöde av vatten och deponigas bestående av avjämningsskikt, gasdräneringsskikt, tätskikt, dräneringsskikt, skyddsskikt, växtetableringsskikt och eventuella materialseparerande skikt. Sluttäckningen minskar mängden lakvatten och där med spridningen av ämnen från deponin ut i mark och vattenområden men även hindrar att deponigas sprids till atmosfären. Det bidrar även till en mer intakt syrefri miljö som leder till att metaller binds hårdare till avfallet och sprids inte lika lätt. Avjämningsskiktet läggs för att skapa en lutning av deponins yta för att underlätta vattenavrinningen och för att underlätta utläggning av de övriga skikten. Uppsamling och avledning av deponigas sker i ett så kallat gasdräneringsskikt. Detta skikt kan ingå i avjämningsskiktet beroende på valet av material. Tätskiktets funktion är att begränsa införsel av vatten eller syre in till avfallet, samt förhindra uttransport av deponigas. Dräneringsskiktet ovan avfallet fyller liknande funktion som dräneringsskiktet under avfallet. Som har huvudfunktionen att transportera bort nederbördsvatten för att minska belastningen på tätskiktet. Ytterligare påverkan så som frost, rotpenetration, erosion, uttorkning, eller annan mekanisk belastning kan skada tätskiktet och därför läggs ett skyddsskiktet ut ovanför tätskiktet. Avslutningsvis placeras ett växtetableringsskikt för att skydda ytterligare mot lakvattenbildning och för att få den avslutade deponin att smälta in i omgivningen (Avfall Sverige, 2012). 2.2 Lakvatten Enligt avfallsförordningen (2001:512) räknas lakvatten som avfall. Lakvattenbildning sker då nederbörd infiltrerar en deponi eller då det sker en grund- eller ytvatten inträngning. Ett flertal faktorer påverkar mängden lakvatten som bildas så som nederbörd, temperatur och nedbrytning. Genomsnittsmängden av lakvattenproduktion i Sverige ligger på m 3 per hektar och år. Genom att anpassa sluttäckningen och genom att bygga på höjden, vilket minskar mängden öppen plan yta, kan infiltrationen minska och därmed mängden lakvatten. Lakvattnet är ofta förorenat och kan innehålla höga halter av metaller (järn, bly, kvicksilver, kadmium, krom, mangan, nickel, zink m.fl.), näringsämnen, syreförbrukande ämnen (COD, BOD), och flertal andra giftiga substanser (bekämpningsmedel, dioxiner, bromerade flamskyddsmedel m.fl.) (Naturvårdsverket, 2008). Lakvattnets komplexa sammansättning med en stor variation av ämnen och koncentrationer mellan platser och över tid är en stor utmaning. Den stora variationen försvårar arbetet med rening och reglering. Flera metoder finns för hantera lakvattnet men trots dessa sker ständiga utsläpp av förorenat vatten (Renou. S et. al. 2008). Detta påverkar flera av Sveriges nationella miljömål och därmed grundvatten, 3

9 mark, sjöar och hav. Kunskapen om många gamla deponier är liten. Detta beror på bristande information om deras innehåll, bristande kontroll och diffusa utsläpp. Deponiers ansamling av stora mängder skadliga ämnen i kombination med deras utsläpp via lakvattnet leder till en stor potentiell risk. Stor mängd lakvattnet når i många fall direkt eller indirekt kommunala reningsverk. Detta leder till en ökad belastning på reningsverken och ökad mängd slam. I och med de potentiellt höga föroreningshalterna påverkar detta möjligheten att återföra avloppsslam, och därmed fosfor, till åkermark utan att påverka människans hälsa och miljö (Naturvårdsverket, 2008). 2.3 Deponigas Mikrobiell nedbrytning av organiskt material under anaeroba förhållanden genererar så kallad deponigas, bestående av växthusgaserna metan (CH 4 ) och koldioxid (CO 2 ). Avfallets olika nedbrytningsfaser domineras olika mycket av antingen metan eller koldioxid men med en generell fördelning på 50%. Den heterogena blandningen av avfall i en deponi och den ständiga tillförseln av nytt avfall till deponier i drift leder till en ständig produktion av deponigas. Faktorer som påverkar dess bildning är avfallets mängd, sammansättning, struktur, upplagets miljö m.fl. (Avfall Sverige, 2012). Problematiken med deponigas är framförallt dess klimatpåverkan genom utsläpp av växthusgaserna koldioxid och metan. Risker finns även vid blandning med luft eller syre då gasen kan bli explosiv vilket kan leda till allvarliga olyckor (Statens Geotekniska institut, 2011). Gasen bör därför samlas in och metangasens energiinnehåll kan nyttjas för värmeproduktion, elproduktion eller som drivmedel (Avfall Sverige, 2013). 2.4 Lagstiftning EU direktivet om deponering av avfall (1999/31/EG) Deponering av avfall är motsatsen till en hållbar avfallshantering och ett misslyckande när det kommer till återvinning, därför krävs en minimering av avfall som går till deponi. I och med de negativa effekter som finns med deponier vill EU med direktiv (1999/31/EG) minska och motverka de negativa risker som finns för miljön och människans hälsa. Genom att ställa strängare tekniska krav på avfall kommer deponier att ge mindre miljöpåverkan. Detta direktiv definierar tre olika klasser för deponier: Deponi för farligt avfall Deponi för icke-farligt avfall Deponi för inert avfall* *genomgår inga väsentliga fysikaliska, kemiska eller biologiska förändringar och dess föroreningsinnehåll är obetydlig. 4

10 Specifika riktlinjer används för de olika deponiernas utformning, vilka avfallstyper som tillåts deponeras och hur driften ska skötas Förordning (2001:512) om deponering av avfall I och med denna förordning SFS 2001:512 som utgår ifrån EU-direktivet (1999/31/EG) ställs hårdare krav på avfallet för deponering samt deponins utformning och utförande. Syftet med denna förordning är enligt paragraf 1 att förebygga och minska de negativa effekter deponering av avfall kan orsaka på människors hälsa och på miljön, särskilt när det gäller förorening av ytvatten, grundvatten, mark och luft, och på den globala miljön, under en deponis hela livscykel Bestämmelser om förbud mot avfall som inte får deponeras införs enligt paragraf 8-13 för att åstadkomma en mer säker och hållbar avfallshantering. Där innefattas bland annat utsorterat brännbart avfall, organiskt avfall, explosivt avfall och sjukvårdsavfall. För att avfall ska få tillstånd att deponeras måste ett visst antal krav uppfyllas enligt paragraf Exempelvis måste avfallet vara behandlat genom kemiska, fysikaliska, termiska eller biologiska metoder även inkluderat sortering vilket därmed leder till en minskning av avfall, dess farlighet minskas, hantering underlättas och återvinning gynnas. Avfallet får inte spädas eller blandas i syfte att uppfylla kraven. Dispenser från föreskrifter om gränsvärden kan ges av tillståndsmyndighet i enskilda fall. Antalet dispenser måste årligen rapporteras in till Naturvårdsverket. God kunskap krävs om avfallets sammansättning, lakbarhet och övriga egenskaper och ska finnas hos verksamhetsutövaren. Det är därmed verksamhetsutövarens ansvar att ta reda på om avfallet uppfyller kraven för att få deponeras, enligt paragraf 16. Lokalisering och utformning av deponier omfattas av paragraf Detta ska ske på ett sådant sätt att inte risk uppkommer för människa eller miljö. Genom att placeringen sker på tillräckligt avstånd från bostadsområden, jordbruksområden, rekreations-områden, vattenområden m.fl. De geologiska och hydrogeologiska förutsättningarna på platsen ska vara lämpliga för att undvika jordskred, översvämningar, sättningar samt för att skydda natur- och kulturvärden. Lakvatten från deponier under och efter driftsfas måste passera genom en barriär där transporttiden för lakvatten från farligt avfall inte får underskrida 200 år, 50 år för icke-farligt avfall och 1 år för inert avfall. Finns denna barriär inte naturligt på platsen måste en geologisk barriär inrättas med specifika krav. Under driftsfasen måste deponier för farligt avfall och icke-farligt avfall ha en bottentätning, ett minst 0,5 meter tjockt dränerande materialskikt samt ett uppsamlingssystem för lakvatten. Konstruktionen ska maximalt tillåta läckage av 5 liter lakvatten per kvadratmeter och år för farligt avfall och 50 liter för icke-farligt avfall. Insamlat och behandlat lakvatten får först släppas ut om det inte strider mot skydd av miljö och människors hälsa. Samma gränsvärden för lakvattnet gäller vid sluttäckning enligt paragraf 5

11 31. Undantag får ske vid tillstånd från tillsynsmyndighet. Tillsyn och godkännandet av en avslutad deponi utförs av gällande tillsynsmyndighet. Då en deponi avslutats inleds en efterbehandlingsfas för att skydda människors hälsa och miljö där verksamhetsutövaren i minst 30 år måste vidta åtgärder för underhåll, övervakning och kontroll enligt tillsynsmyndighetens bestämmelser Avfallsförordning (2011:927) 1 Denna förordning innehåller bestämmelser om avfall och avfallets hantering. För vissa avfallsslag och viss avfallshantering finns ytterligare bestämmelser i andra förordningar eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av andra förordningar beslutades avfallsdirektivet 2008/98/EG inom EU och ersatte tre gamla direktiv: direktiv (75/439) om spillolja, direktiv (91/689/EEG) om farligt avfall och ramdirektivet (2006/12/EG) om avfall. Avfallsförordningen (2011:927) infördes i svensk lagstiftning 2011 tillsammans med ett femtonde kapitel i miljöbalken. Avfallshierarkin (se figur 2) ligger till grund för direktivet för att tydliggöra prioriteringsordningen för lagstiftning och politik inom avfallsområdet. Krav finns för ett nationellt upprättande av hanteringsprogram för att förebygga avfall och främja materialåtervinning. Figur 2. EU:s Avfallshieraki Källa: Stockholm stad 6

12 Förordningen innefattar hantering av avfall så som transport, insamling, återvinning, förvaring och även administrativa krav kring rapportering, inspektioner och översyn, kommunala renhållningsordningar och avfallsplaner, tillstånd och anmälningsplikt Mottagningskriterier för avfall till deponi Enligt Naturvårdsverkets föreskrift 2004:10 och handbok 2007:1 Mottagningskriterier för avfall till deponi (2007) är gränsvärden uppsatta för inert, icke-farligt respektive farligt avfall. Dessa värden omfattar föroreningar som metaller, fluorider, sulfater och löst organiskt kol. Gränsvärdena är anpassade så att olägenheter av betydelse för människor hälsa och miljö inte ska uppkomma. De är generella och en minimireglering vilket betyder att hårdare krav kan ställas på en verksamhets tillstånd. En platsspecifik bedömning bör göras för att säkerställa rätt hantering. Prövning av dispenser kan ske men måste avgöras från fall till fall utifrån förutsättningarna på varje enskilt deponi Mindre känslig markanvändning Generella riktvärden för förorenad mark är framtagna av Naturvårdsverket och är beräknade utifrån vanliga förhållanden i Sverige. Dessa kan användas som vägledning vid en eventuell rening av marken eller annan hantering av förorenad mark. Vid särskilda förhållanden i förorenade områden bör platsspecifika riktvärden tas fram för att säkerställa skydd av människor hälsa och miljö. Vid beräkning av de generella riktvärdena används två sorter markanvändning i beräkningsmodellen; känslig markanvändning (KM) och mindre känslig markanvändning (MKM) (Naturvårdsverket, 2009). 7

13 3. Metodik Detta examensarbete består av en litteraturstudie och en kvalitativ studie. En litteraturstudie har utförts för att få en uppfattning om de restavfall som kan användas vid sluttäckning av deponi och vilka risker som finns dokumenterat utifrån studier i fält och på laboratorium. Vetenskapliga artiklar har använts från sökmotorerna google.scholar, web of science och Göteborgs universitetsbibliotek. Övriga källor består till stor del av rapporter och dokument från myndigheter och organisationer. En kvalitativ studie har utförts för att kartlägga vilka material som används i avjämningsskiktet vid sluttäckning för huvudsakligen deponier med icke-farligt eller inert avfall. Därutöver belyses vilken lagstiftning och kriterier som ligger till grund för godkännande beslut från tillsynsmyndigheterna. Ett urval, med en fördelning över hela Sverige, har gjorts utifrån Svenska Energiaskors rapport Kartläggning av sluttäckning av deponier, (bilaga 2), för anläggningar där deponering upphörde under 2007 eller En kartläggning av deponier från varje län skulle ge den geografiska spridningen (se figur 2) för att kunna göra en jämförelse mellan olika tillsynsmyndigheter i hela landet. 15 av 21 län hade deponier som stod inför sluttäckning eller som nyligen sluttäckt en deponi och valdes ut. Då ett flertal län hade fler än en deponi valdes de ut med ett tidsperspektiv på några år för sluttäckning enligt Energiskors rapport. Genom sex utvalda frågor (se bilaga 1) genomfördes intervjuer muntligt via telefon, skriftliga svar via mail eller blev tilldelad diverse dokument exempelvis beslut och avfallsplaner som ligger till grund för resultatet. Figur 3. Kartöversikt över de 15 utvalda länen 8

14 4. Resultat Tabell 1 ger en översikt över de deponier som valdes ut och vilket tillsynsmyndighets som var och är ansvarig för sluttäckningen av respektive deponi. För de deponier som redan sluttäckts har tillsynen i vissa fall överlåtits till kommunen men den ansvariga tillsynsmyndigheten under själva sluttäckningen kontaktades inför denna studie. Tabell 1. Utvalda län och deponier i denna studie och ansvarig tillsynsmyndighet vid sluttäckningen. Län Kommun Deponi Tillsynsmyndighet vid sluttäckning Blekinge Karlshamn Mörrums avfallsanläggning Länsstyrelsen Dalarna Falun Falu Avfallsanläggning Kommunen Gotland Gävleborg Ljusdal Lappmyran deponi plats Kommunen Halland Kungsbacka Barnamossens Kommunen avfallsanläggning Jämtland Härjedalen Hede avfallsupplag Länsstyrelsen Jönköping Aneby Hullaryd avfallsupplag Länsstyrelsen Kalmar Kronoberg Lessebo Lessebo avfallsupplag Länsstyrelsen Norrbotten Skåne Stockholm Södermanland Flen Frutorps avfallsupplag Länsstyrelsen Uppsala Enköping Annelundsavfallsupplag Kommunen Värmland Grums Gruvöns bruks deponi, Länsstyrelsen Ålviken 1. Västerbotten Bjurholm Kyrktjärns Länsstyrelsen deponianläggning Västernorrland Västmanland Köping Hässjamossens Kommunen deponeringsplats Västra Essunga Nossebro avfallsupplag Länsstyrelsen Götaland Örebro Kumla Östersättersdeponin Länsstyrelsen Östergötland Finspång Sjömansängs avfallsupplag Länsstyrelsen 9

15 4.1 Sammanställning från intervjuer Tabell 2 ger en översikt över de intervjusvar som tilldelats för respektive fråga. En ytterligare sammanställning över specifikt materialval kan ses nedan i figur 4. Därutöver kan även en fördelning över restavfallets ursprung ses i figur 5. Tabell 2. Sammanställning av svarsresultat utifrån intervjuer eller tilldelat material från ansvarig tillsynsmyndighet. Sluttäckning Restavfall Lokalt Materialkrav Organiskt Deponi material klar Mörrums avfallsanläggning Falun avfallsanläggning Lappmyran deponi plats Barnamossens avfallsanläggning Hede avfallsupplag Hullaryd avfallsupplag Lessebo avfallsupplag Frutorps avfallsupplag Annelunds avfallsupplag Etapp 1 av 3 ca Grönlutslam, barkaska och mesa/kalk Ja 2017 Bottenaska Ja * Senast Framflyttat, oklart när Okt 2024 Senast 2017 Nej Bottenaska Ja Nej Avschaktat material på deponin, krossat bygg- och rivningsavfall Troligtvis lokalt material Pannsand (Bottenaska) 0,5m tjockt lager aska/fiberslam Ej beslutat Ja Ja * Nej Ja Ej beslutat Inget nytt tillförs Nej Ja, halt oklart Inerta massor Ja Nej * Mottagningskriterierna, deponeringsförordnings krav på genomsläpplighet Platsspecifik bedömning, tidigare sluttäckningar, MMD, MÖD Inga begränsningar på askan** MKM rimligt, inert eller ickefarligt avfall. Beslut efter sättningskontroll Platsspecifik bedömning + mottagningskriterierna Platsspecifik bedömning + mottagningskriterierna MKM ovan tätskikt oklart under. Egenskaper för långsiktig funktion 10

16 Gruvöns bruks deponi, Ålviken 1. Kyrktjärns deponianläggning Hässjamossens deponeringsplats Nossebro avfallsupplag Östersätters deponin 2017 Sep 2011 Senast Kalkgrus, flygaska, jordmassor från schaktning 10 cm kloridhaltig sand och stenmjöl Skalsand och stoft för modulering och sen avjämning med gjuterisand Pannsand, slaggrus Ja Ja, halt oklart * Nej * Nej Delvis Nej Platsspecifik bedömning och MKM Tekniska egenskaper tidigare enligt MÖD-dom MKM-massor är okej Inga platsspecifika bedömningar har gjorts. MKM bedöms rimligt. Funktions egenskaper, praxis, mottagningskriterierna Sjömansängs avfallsupplag Senast 2027 Ev. schaktmassor, slaggrus, inert avfall * Nej Platsspecifik bedömning, mottagningskriterierna *Inget definitivt svar, ** Svar från verksamhetsutövaren. 11

17 Antal deponier Antal deponier Val av restavfall i avjämningskiktet Askor Askor/slam blandning Övriga blandningar och material Ej beslutat/oklart Figur 4. Fördelning över de restavfall som används av tillfrågade deponier. Restavfallets ursprung Lokalt Ej lokalt Oklart Figur 5. Fördelning över det restavfallets ursprung som tänkt användas vid sluttäckning. 4.2 Alternativa konstruktionsmaterial Värmeforsk (2009) i samarbete med ett flertal andra aktörer har sammanställt en vägledning kring vilka alternativa material som är lämpliga att användas som konstruktionsmaterial i avjämningsskiktet i syfte att forma en deponi för att ersätta naturliga material så som sand, grus och leror. Generella egenskaper och föroreningshalter är framtagna som är lämpliga för materialets användning. Då skillnader mellan materialmassor finns måste enskilda bedömningar göras för både materialet och platsen för användningen. Här nedan redovisas ett urval av restmaterial som kan användas till avjämningsskiktet. 12

18 Bottenaska Vid energiproduktion bildas bottenaska som en biprodukt vid förbränning av kol, trä och skogsavfall. Dess egenskaper beror på förbränningsinnehållet och typen av förbränning det vill säga rosterpanna eller panna med fluidiserande bädd. Bottenaskorna är sprödare och lättare än sand men har en liknande permeabilitet. Årligen bildas omkring ton. Slaggrus Vid förbränning av hushålls- och industriavfall bildas den förädlade biprodukten slaggrus. Dess egenskaper är likt bottenaskan men varierar beroende på förbränningsinnehåll och typ av förbränning. Slaggrus sorteras efter dess metallinnehåll. Årligen bildas omkring ton. Flygaska I likhet med bottenaska bildas flygaska som en biprodukt vid förbränning av kol, trä och skogsavfall. Årligen bildas ton flygaska. Dess härdande egenskaper och den goda frostbeständiga förmåga bidrar till förbättrad funktion i konstruktioner. Flygaskan passar som blandning med andra restmaterial exempelvis i kombination med avloppsslam eller grönlutslam. Filterkalk ton filterkalk bildas årligen som en restprodukt vid kalkförbränning. Största delen består av kalciumkarbonat och samlas upp i rökgasfiltren. Dess egenskaper varierar beroende på innehållande råsten men är generellt ett finkornigt material med hög täthet då den packas och därmed låg hydraulisk konduktivitet. Risker kring sprickbildning och vittring vid surt regn finns. Hyttsten och hyttsand Råjärnframställning bidrar till luftkyld masugnsslagg som restprodukt, också kallat hyttsten eller hyttsand. Beroende på hur slaggen kyls bildas antingen den kristallina hyttstenen i olika fraktioner genom långsam avkylning i luft eller den finkorniga amorfa hyttsanden genom snabb avkylning i vatten. Dess mer porösa konstruktion i förhållande till bergskross klarar mekanisk påverkan sämre på kort sikt men kan med tiden bli mer stabil på grund av cementerande reaktioner i finmaterialet. Risk för utlakning av svavelföreningar finns på grund av dess höga svavelinnehåll. Svavelvätebildning är ytterligare en risk vid kombination med organiskt material och bör därför undvikas. Årligen bildas ton masugnsslagg. Gjuterisand Sand bundet med bindningsmedel (bentonit, organiska eller oorganiska )används vid gjuterier för tillverkning av gjutformar. Bassanden består huvudsakligen av fältspat och kvarts. Därav förekommer i regel låga halter av metallföroreningar. Största delen sand återanvänds på gjuterierna men ca ton sand byts ut årligen och blir en restprodukt. Krossad betong Vid betongtillverkning eller rivning av betongkonstruktioner uppkommer krossad betong som restmaterial. Dess egenskaper beror till största dels på ursprungsbetongen, tidigare användningsområde, krossning och rensning. Hög kvalitet kan förekomma vid liten föreningshalt och hög tryckhållfasthet. Likt hyttsten och hyttsand kan cementerande effekter 13

19 uppkomma med tiden vilket ökar stabiliteten. Sedan början av 1990 talet har krossad betong använts som konstruktionsmaterial vid vägbyggnationer i Sverige. Uppskattningsvis så bildas omkring 0,3 3 miljoner ton krossad betong genom rivning. Grönlutslam Vid tillverkning av sulfatmassa används grönlut i reaktion med bränd kalk. Grönlutslammet bildas vid framställning av grönlut och är en restprodukt bestående av olösliga sotrester. Dess finkorniga struktur, likt silt, används fördelaktigt i blandning med andra material exempelvis aska för att upprätthålla tillräcklig hållfasthet. Höga halter av krom, zink och nickel förekommer i förhållande till avloppsslam. Avloppsslam, förorenade jordar, schaktmassor, järnsand, ferrokromslagg, L-D slagg och andra typer av slagg är ytterligare alternativa material som kan användas i utjämningsskiktet. Muddrings material är också ett tänkbart restavfall enligt Moham et.al. (1996) då det har de eftersöka egenskaper som ett sluttäckningsmaterial och är kostnadseffektivt att använda. 4.3 Studier kring återvinning av restavfall Informationsbrist och osäkerhet kring återanvändandet av restavfall finns hos flera parter, så som verksamhetsutövare och tillsynsmyndigheter. Tydliga riktlinjer från Naturvårdsverket saknas om eventuella miljö- och hälsorisker och osäkerhet finns om restavfallets långsiktiga egenskaper. Vägledningsbehovet är stort men på grund av bristande resurser går arbetet inte så fort som hade varit önskvärt enligt Naturvårdsverket (2012). Få studier är gjorda med inriktning på restavfall i specifikt avjämningsskiktet. De flesta studier är inriktade på tätskiktet och dess funktion vid användning av alternativa material. Då användning av restavfall länge används i andra anläggningsarbeten så som vägkonstruktioner är effekterna i denna situation mer studerad än användning i deponi. Materialegenskaper beskrivs och potentiell användning men bristande kunskap finns från fältstudier och studier över lång tid. Enligt Nordiska rådet (2009) är majoriteten av de studier som behandlar restavfall i konstruktion från Sverige. Detta gör det svårt att jämföra vad man kommit fram till med andra länder då få studier finns att jämföra med. Under samlingsnamnet askor innefattas restavfall så som bottenaska, slaggrus och flygaska. Askors kemiska och fysikaliska egenskaper skiljer sig utifrån vilket bränsle som används vid förbränningen. Beroende på vilka grundämnen som återfinns i askan beter sig materialet olika både på lång och kort sikt. Att förutsäga framtida förändringar hos askorna är svårt och inga allmänt godtagna metoder finns för detta (Värmeforsk, 2008). För grundläggande karaktärisering görs analys av askor enligt Naturvårdsverkets kriterier för uppläggning av avfall på deponi enligt testerna perkolationstest (kolonntest), prcen/ts , och skaktest, SS-EN Bristfällig data för förändring vid åldring av askor finns då metodik för detta saknas. Då studier enligt Avfall Sverige visar att åldringen påverkar utlakningen av ämnen är detta en viktig faktor att ta hänsyn till. Både att vissa ämnen minskar 14

20 i koncentration i lakvattnet medan vissa ämnen ökar i koncentration i lakvattnet med tiden (Avfall Sverige, 2011). Mätningarna har gjorts vid anläggningsarbeten där slaggruset legat i upp till 20 år. Största påverkan vid användning av askan slaggrus är den urlakning som sker, främst av klorid och sulfat. Högre halter av föroreningar har uppmätts efter utplacering av slaggruset- dock räknas dessa till låga halter enligt Naturvårdsverkets klassning av ytvattenkvalitet. Avvikelser har uppmäts av zink och koppar och når upp till måttligt höga halter dock med en viss ökning med tiden. De höga uppmätta halterna överskrider Sveriges geologiska undersöknings rekommendationer för dricksvattenkvalitet. Därför finns störst risk vid spridning till yt- och grundvattnet. Högre halter uppvisas vanligtvis i laboratorieförsök än i fält, vilket kan ses som en försiktighetsprincip att gå efter. En generell minskning av föroreningshalter har setts över tiden med undantag för vissa ämnen och enstaka höga halter (Avfall Sverige, 2015). Askor i blandning med andra material likt slam och jordar har visat goda resultat för att fungera som material i sluttäckning av deponier eller andra konstruktioner. Studier finns genomförda i fält (Travar et al. 2008) med användning av bottenaska och flygaska i sluttäckningens olika lager, både i blandning av olika askor, enskilt och i blandning med slam. Resultat visade att användning av aska lämpar sig för sluttäckning av deponi då de uppfyller kraven för mängden lakvatten i genomflöde för icke-farligt avfall. Resultatet för farligt avfall visade inte lika bra resultat utan överskred gränsvärdena. En slutsats som kunde dras av denna studie var att ett samband kunde ses mellan vilken kombination av askor och slam som används i de olika lagren i sluttäckningen och hur mycket ämnen som läckte ut med lakvattnet. Alltså har valet av material i samtliga lager en påverkan på det slutgiltiga resultatet. Liknande resultat med askor i blandning med slam, i detta fall avloppsslam, har påvisats (Li et al. 2013). Där kombinationen av material leder till en sänkt permeabilitets koefficient, alltså minskat genomflöde av vatten, bildas mindre mängd lakvatten vilket är gynnsamt vid en sluttäckning. Enligt Svenskt vatten (2013) så kan användning av aska- och avloppsslamsblandning, så kallat FSA, bidra till ett ökat kväveläckage på grund av avloppsslammets höga innehåll av näringsämnen. Detta kan innebära en negativ inverkan på vattenområden i riskzonen för övergödning. På grund av det höga innehållet av kväve kan slam fördelaktigt användas som inblandning i växtetableringsskiktet. Dock har odörproblem uppkommit vid användandet av avloppsslam i sluttäckning (Hyun & Kim, 2012). Förutom risken för lukt anses avloppsslam fungera som ett bra substitut till annat material. Används bottenaska i blandning med slam eller annat material som innehåller organiskt material kan en stark korrelation ses mellan ökat läckage av tungmetaller och tillförsel av organiskt material enligt Ilyas. A et.al (2014). Detta kan skada omgivande miljö och leda till högre kostnad för lakvatten hantering. Bottenaska i blandning med benonitlera har visat sig minska urlakningen av metaller enligt en laborativ studie i Italien (Puma et al, 2013), eftersom denna kombination av material minskar den hydrauliska konduktiviteten. Detta är ännu ett sätt då askor i blandning med andra 15

21 material uppnår bra resultat. Detta kan leda till förbättrade deponikonstruktioner och att de krav som finns för lakvatten uppnås. Andra användningsområden för askor och mer specifikt kalkrika askor i kombination med bindmedel kan användas för att stabilisera mark och öka hållfastheten på kort och lång sikt. Beroende på dess mängd och inblandningskoncentration (Statens Geotekniska institut, 2008). Samma resultat har Herrmann et al. (2010) efter studier i laboratorier i fält under 2 års tid. Både materialets egenskaper och mängden lakvatten visade bra resultat. På Tveta återvinningsanläggning har aska används för att stabilisera deponin och motverka sättningar genom injektion av en blandning av aska och vatten. Detta har påvisat goda resultat men för att se förändringar över tiden krävs fortsatta studier (Värmeforsk. 2006). Databasen Allaska framtagen av Värmeforsk enligt deras forskningsprogram miljöriktig användning av askor innehåller information så som olika askors egenskaper, kemiska sammansättning och lakegenskaper. Detta är ett möjligt verktyg för att eventuellt få en bättre uppfattning om olika askor, dock så saknas mycket information fortfarande (Värmeforsk, 2015). 4.4 Deponiskatt En deponiskatt infördes år 2000 i Sverige som ett incitament för att minska mängden avfall till deponi. Styrningseffekten av deponiskatten har visat sig genom tydlig minskning av deponering sedan den infördes. Skatten gäller endast avfall som ska deponeras på en aktiv deponi och inte en avslutad. Detta är en tänkt åtgärd som framgår av Regeringens proposition 1998/99:84 för att avfallet ska kunna nyttjas till andra ändamål än en slutgiltig deponering. Tydliga underlag vid en eventuell användning av avfall är krav för att styrka att avfallet används på rätt sätt enligt A. Jakobsson (personlig kommunikation, 8 maj 2015). Problematik kring deponiskatten finns då användandet av avfall nyttjas i fel syften, likt Herrebotippen i Norrköping. Här har dubbelt eller tredubbelt så mycket avfall lagt ut i sluttäckningen som var tänkt från början enligt sluttäckningsplan. Provborrning visade ett djup på 3,7 och 6 meter istället för de planerade 2 meter enligt sluttäckningsplan (Odelius, 28 mars 2015). Andra problem med deponiskatten är att en för hög deponiskatt kan leda till större lönsamhet att transportera avfallet till skattefri avsättning utomlands. Detta medför istället en hälso- och miljörisk som troligtvis inte var tänkt från början (Schelin, 26 oktober 2014). Fel nyttjande av restavfall i syfte undkomma skatt är något Skatteverket är medveten om och utredning ska göras för att i framtiden kunna motverka denna problematik enligt A. Jakobsson (personlig kommunikation, 8 maj 2015) 16

22 5. Diskussion 5.1 Restavfallets lämplighet Flera miljoner ton restavfall bildas varje år och måste tas hand om, där alternativen är deponering eller återanvändning. Då deponering ses som sista steget i avfallshanteringen och huvudsakligen bör undvikas går istället återanvändning i linje med EU:s avfallsheiraki. Trots detta går skyddet av människans hälsa och miljö i första hand och försiktighetsprincipen bör tillämpas. Den bristande kunskap som finns kring restavfall i sluttäckning är ett faktum. För lite faktaunderlag inför valet av material gör ett beslut svårt ur ett långsiktigt perspektiv. En platsspecifik bedömning utifrån tidigare deponerat avfall, geologiska förutsättningar och föroreningsrisk bör därför vara det mest avgörande. Utifrån de få studier som gjorts är det svårt att dra en slutsats om vilket restavfall som generellt anses lämpligast. Den stora variationen mellan de olika restavfallen och kombinationer av material gör det svårt att få tillräcklig kunskap om alla alternativ. Dessutom innebär den stora skillnaden emellan askstyper och varianter av aska och slam blandningar att en stor mängd studier under lång tid är behövligt. Kunskapen om långsiktiga förändringar är viktigt för att säkerställa att materialet fyller sin funktion i framtiden. Troligtvis så har flest studier gjorts kring askor och därför kan detta möjligtvis anses vara det mest lämpliga alternativet eftersom kunskapen är störst om askors egenskaper och dess funktion. Det är även detta material som i störst utsträckning används idag enligt den kartläggning i detta arbete (se figur 4). Förutom ett materials lämplighet är frågor som kostnad och tillgängligt material en mer avgörande fråga. Vid sluttäckning av deponier är i många fall valet av material en ekonomisk och praktisk fråga. Det finns behov av stora mängder material och därmed är kostnaden stor. En kostnadsberäkning för en sluttäckning har gjorts av Envipro (Carlsson, 2004) baserat på en deponi för icke-farligt avfall och en yta på m 2. Kostnaden för sluttäckningen vid enbart användning av naturliga material uppgår till cirka miljoner kronor. Vid 25% inblandning av avloppsslam i växtetableringsskiktet minskar kostnaden till miljoner kronor. Priset för naturligt material och restavfall varierar efter marknadens tillgång och efterfrågan. Mängden material som används i respektive sikt varierar också mellan deponier, vilket försvårar möjligheten till mer specifik kostnadsbedömning. Används restavfall i fler skikt än enbart växtetableringsskiktet bör den slutgiltiga kostnaden avvika mer och bli lägre. Detta gör användningen av restavfall mer ekonomiskt försvarbart. Liknande slutsatser har dragits av Haughey (2001) som studerat vilka sluttäckningsmaterial som kan användas i USA och vilka fördelar det för med sig. Fördelar så som mer ekonomiskt och det kräver mindre hantering. Används restavfall istället för att deponeras möjliggör detta en effektivisering av landytan på deponin då extra material inte behöver tillföras. Falu kommun skriver i ett beslut som behandlar sluttäckning av Falu avfallsanläggning (Miljöförvaltningen, 2010). 17

23 Miljöförvaltningen anser att konstruktionsmaterialet i sluttäckningen i första hand bör utgöras av återvunna avfallsmassor för att på så sätt minska uttaget av ändliga naturresurser. Detta förutsätter att användningen kan ske utan risk för skadliga miljö- och hälsorisker. Detta är i linje med Miljöbalkens hushållningsprincip som säger: 5 Alla som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd skall hushålla med råvaror och energi samt utnyttja möjligheterna till återanvändning och återvinning. I första hand skall förnybara energikällor användas. (2 kap. 5 Miljöbalken) Ur en miljöaspekt kan valet av ett lokalt material vara fördelaktigt för att minska mängden transporter. Uppskattningsvis behövs i regel mer än 2 ton material per kvadratmeter vid en sluttäckning. För en deponi av storleksklass 10 ha, som är en relativt normal storlek, krävs mer än ton. Detta innebär lastbilslass med 20 ton material vardera (Carlsson, 2004), vilket i sin tur innebär stora mängder utsläpp av växthusgaser. Det innebär en övervägning mellan valet av material och materialet ursprung. Miljövinsten och kostnaden kan därför så i konflikt med varandra. Restmaterial som transporteras långa sträckor kan ur ett kostnadsperspektiv vara lönsamt men ur en miljöaspekt vara mindre fördelaktigt på grund av de utsläpp transporterna bidrar med. Ur en resursaspekt däremot är detta fördelaktigt då strävan efter att minska uttaget av våra ändliga resurser efterlevs. Att väga kostnad, miljö och ansvarsfull hantering av ändliga resurser kan vara svårt och beslut bör tas utifrån varje enskild situation. En klar majoritet av de deponier som studerats i denna studie har och kommer att välja lokalt material (se figur 5), där ett flertal kommer att använda restavfall från närliggande industri eller förbränningsanläggning (se bilaga 2). Detta beror främst på att mängden tillgängligt material är en av de huvudsakliga faktorerna vid valet av material för de flesta deponier. Detta leder även till att avslutningsplanen för en deponi många gånger blir väldigt lång och det tar många år innan en deponi är helt sluttäckt och godkänd. Då är frågan när är miljövinsten är som störst? Att ställa lägre krav på materialet som används och därmed kunna sluttäcka deponin inom en närmare tid och därmed minska mängden föroreningar som sannolikt läcker ut ifrån en öppen deponi eller ställa de befintliga krav som finns idag men inte kunna sluttäcka deponin inom en snar framtid på grund av bristande mängd material och därmed ett ökat föroreningsläckage fram till en färdig sluttäckning. Detta är en väldigt intressant och viktig aspekt som är värd att belysa. En jämförelse har gjorts av IVL Svenska miljöinstitutet (Stripple, 2008) i syfte att se vilken skillnad i miljöprestanda som finns vid användandet av restavfallet järnsand för två olika ändamål. Järnsand kan fungera som ersättningsmaterial för krossat stenmaterial men klarar inte naturvårdsverkets kriterier för återvinning av avfall i anläggningsarbeten. I denna studie valdes två typiska alternativa lösningar för omhändertagandet av järnsand; användning av järnsand som förstärkningslager i en vägkonstruktion eller att järnsanden läggs på deponi som deponerat avfall. Beräknar har gjort då naturliga material använts istället för järnsand i vägkonstruktionen för att räkna på miljöprestandan vid användandet av ändliga naturresurser. Jämförelsen har belyst flera aspekter ur miljösynpunkt så som energianvändning, 18

24 resursanvändning och emissioner. Resultatet visade en lägre miljöpåverkan då järnsanden användes i vägkonstruktion., eftersom detta kräver en mindre arbetsinsats vid återanvändning av material. Detta visar hur avgörande helhetsbilden är för den eventuella miljöpåverkan. 5.2 Bedömningsgrunder I dagsläget finns inga tydliga och enhetliga rekommendationer för verksamhetsutövare eller tillsynsmyndigheter hur sluttäckning av avslutade deponier ska utföras. Naturvårdsverket har tagit fram ett flertal handböcker i syfte att ge vägledning till tillståndsmyndigheter, tillsynsmyndigheter och verksamhetsutövare. Ett urval av dessa handböcker som behandlar deponering är: Handbok 2004:2 Deponering av avfall, handbok 2007:1 Mottagningskriterier för avfall till deponi med allmänna råd till Naturvårdsverkets föreskrifter om deponering, kriterier och förfarande för mottagning av avfall vid anläggningar för deponering av avfall, handbok 2010:01 Återvinning av avfall i anläggningsarbeten och rapport 5909 Kvalitetssäkring av bottenkonstruktion och sluttäckning i en deponi. Inte i någon av dessa särskiljs användning av restavfall på en aktiv godkänd deponi och användning på en deponi som inte uppfyller kraven enligt förordningen 2001:512. Exempelvis de riktvärden som redovisas som mottagningskriterier för avfall till deponi gäller för en aktiv, godkänd deponi, där hela deponin uppfyller kraven för en säker konstruktion så som geologisk barriär, bottentätning och dräneringsskikt enligt förordningen (2001:512). I och med dessa hårdare krav, tvingas som tidigare nämnts, många deponier att avslutas. Är mottagningskriterierna som gäller för en godkänd deponi är tillräckligt lämpliga att användas som underlag till material som läggs på en deponi som inte är godkänd? En synpunkt på detta efterfrågades hos Naturvårdsverket men på grund av vakans hos personal med denna kunskapsinriktning står frågan fortfarande obesvarad. Detta kan ses väldigt oroväckande med tanke på Naturvårdsverkets viktiga roll som myndighet. Finns inget stöd att få ifrån Naturvårdsverket i denna stund kan detta skapa mer osäkerhet kring rätt eller felaktiga bedömningar som görs av tillsynsmyndigheter. Vad händer då om fel beslut tas utifrån fel bedömningsgrunder och sluttäckningar måste göras om? Vem kommer då att behöva stå för denna kostnad? Utifrån resultatet syns en tydlig variation mellan tillsynsmyndigheterna om vilka bedömningsgrunder och lagstiftning som används som stöd vid ett beslutsfattande och kan tänkas grundas i den bristande vägledningen från högre instanser. Det kan tänkas vara svårt utifrån tillsynsmyndighetens synvinkel att ta de rätta besluten med den bristande vägledning som finns. De generella halter för mottagningskriterierna (Naturvårdsverket, 2007) och MKM massor (Naturvårdsverket, 2009) skiljer sig med generellt lägre gränsvärden för mottagningskriterierna. Är det då rätt att använda gränsvärden enligt MKM massornas standard om mottagningskriterierna överskrids eller är det bättre att enbart gå efter mottagningskriterierna då deras gränsvärden är lägre satta? En ytterligare skillnad är att mottagningskriterierna avser avfall som hamnar på deponi medans kriterierna för MKMmassor avser användning av material på mindre känsliga området. Vad det är som skiljer sig 19

25 mer utförligt mellan varje deponi vid de bedömningar som görs är något som inte framkommer i detta arbete med är en viktig faktor att ta hänsyn till. Självklart skiljer dig Sveriges deponier både utformningsmässigt och innehållsmässigt som gör att platsspecifika bedömningar måste genomföras. Både utifrån deponin, omgivande miljö och geografiska placeringen för att säkerställa att ingen risk sker mot människans hälsa och miljö. Den bristande vägledningen är något Naturvårdsverket är medveten om men på grund av bristande resurser tar arbetet längre tid. Istället uppmanas tillsynsmyndigheter och prövningsmyndigheter att tillsammans utveckla praxis inom området (Naturvårdsverket, 2010), vilket man kan se att vissa tillsynsmyndigheter gjort genom att använda sig av olika domar från Mark- och miljödomstolen samt Mark- och miljööverdomstolen (se tabell 2). 5.3 Sverige jämfört med Europa Enligt Nordiska rådet (2009) har Sverige och Finland flest krav på konstruktionen av en deponi. Generellt sätt är kraven lika för samtliga nordiska länder med undantag för vissa specifika krav nationellt. Unikt för Sverige är exempelvis de krav på maximal mängd lakvatten som får passera per kvadratmeter och år för respektive inert, icke-farligt och farligt avfall. Sedan deponiskattens införande har mängden hushållsavfall som deponerats minskat markant. Problematik finns som nämnts i resultatet då hantering av avfall till deponi kan ske på sätt för att undgå betalning av deponiskatt. Sverige är inte ensamt om med detta problem utan samma tendenser har setts i fler andra länder, exempelvis Irland med storskalig olaglig avfallsexport. Detta problem har motverkats i Österrike genom att skatt på avfallet måste betalas även om det förs ut ur landet. Anmärkningsvärt är att intäkterna av deponiskatt i Sverige, och ett fåtal andra länder i Europa, går till statsbudgeten. I andra länder investeras dessa intäkter inom avfallsområdet istället. I exempelvis i Finland och Österrike går pengarna till att rena förorenade områden och i Frankrike och Portugal går istället intäkterna till avfallshanteringen. (Naturvårdsverket, 2013). Hur det ser ut internationellt med att hanteringen av restavfall som avviker från den befintliga avfallsplanen likt Herrebotippen är svårt att avgöra. Detta är inget som denna uppsats haft i fokus men det är ändå något som är viktigt att poängtera. Konsekvenserna av dessa handlingar leder till en minskad intäkt av deponiskatt. Större mängder förorenat material läggs på deponier som tvingats avslutas då de inte klarar av de mer strikta kraven enligt ny lagstiftning som nämnts innan. Läggs då mer förorenat material än vad som avsett bör mängden läckage av föroreningar öka. Enligt Sveriges avfallsportal (2015) som är ett samarbetsprojekt mellan Naturvårdsverket, Elkretsen, Förpacknings- och Tidningsinsamlingen, Avfalls Sverige och Elektronikåtervinning i Sverige ligger Sverige i framkant avseende sophantering. Svenskarna genererar något mindre mängd sopor per person än genomsnittet i EU under Sverige deponerar endast 3 kg 20