Detta ska vi samla på!

Transkript

1 Österlens museum och Föreningen för fornminnes- och hembygdsvård i sydöstra Skåne Detta ska vi samla på! Rapport från projektet Insamlingsriktlinjer del 2 1 Oline Sörensen & Ulrika Wallebom Oktober 2014

2 Innehåll Bakgrund... 2 Mål och syfte... 5 Detta har gjorts... 6 Hur gick det? Utvärdering Bilden på framsidan visar några fiskelådor i hamnen i Simrishamn våren I de nya riktlinjerna för insamling och gallring är Österlens fiske i dag och i mannaminne ett prioriterat ämne. Vi söker både föremål och berättelser till samlingarna. Foto: Ulrika Wallebom 2

3 Bakgrund Då arbetet med att ta fram insamlings-och gallringsriktlinjer påbörjades i september 2013 framgick det snart att den avsatta tiden inte skulle räcka. Delprojekt 1, som pågick mellan september och december 2013, resulterade dock i en omfattande rapport ( Vad ska vi egentligen samla på? av Sörensen & Wallebom 2013) där behovet av insamlings-och gallringsriktlinjer underströks och analyserades. Vad är det att samla? Varför ser samlingarna ut som de gör idag? Hur ser de ut? Vad är effekten av att det alltid saknats insamlings-och gallringriktlinjer? Var finns behoven? Till syvende och sist frågade vi oss: hur vill vi att samlingarna ska se ut i framtiden? Våra samlingar idag. Fotomontage av Ulrika Wallebom. Känn dina samlingar Under hösten 2013 grävde vi oss ner i gamla rapporter och inventeringar. Accessarbetet drogs fram och lästes igenom, statistik plockades från föremålsdatabasen Sofie Reflex. Personalen intervjuades, alla som kunde något om samlingarna fick bidra. Vad har vi egentligen för föremål i samlingarna? Analyserna och de diskussioner vi hade under hösten fick oss att komma till detta: samlingarna känns ålderstigna, de är inte angelägna längre. Varför känner jag ingen som helst tillhörighet till de saker som finns i samlingarna? Yrkesmässigt finns det mycket som är intressant, men föremålen relaterar inte till mig, som levande människa av idag. Anno dazumal det är för länge sen det hände, det användes, var aktuellt. 3

4 Våra konkreta analyser av samlingarna visade också på att det finns ett stort hål, samlingarna tar i princip slut i och med elektricitetens införande. Våra föremål med elsladd är lätträknade. Från och med 1930-talet och framåt har vi inte så mycket, och det gäller nästan alla föremålskategorier, arkivarier dock undantaget. Här har förråden fyllts på, dock inte så kontinuerligt som man kunde önska. Visst har vi enstaka moderna föremål, men de är undantagen som bekräftar regeln! Bild från fastlagsbulleföredragen om våra samlingar. Fotomontage av Ulrika Wallebom. Samtidsdokumentation Att som kulturhistoriskt museum dokumentera och hänga med i aktuell samhällsdebatt är något som Österlens museum inte har prioriterat, utom möjligen med undantag av att man haft en nutidsanalys i några av sina utställningar. Detta har dock inte fått något genomslag i föremålssamlingarna. Vi insåg behovet att få in aktuellt material i våra samlingar. Bättre sent än aldrig. Men samtidigt skämdes man lite. Vi var på möten med de övriga hembygdföreningarna där flera av dem vittnade om ett mångårigt arbete med just insamlingen av samtidsdokumentationen. Vi upptäckte SAMDOK två år efter att det lagts ner. Ulrika och jag for på ett möte i Stockholm i november 2013 med de arbetsgrupper som skapats efter SAMDOK:s nedläggning, i huvudsak med samma medarbetare som innan. Intrycket var tämligen nedslående. Det pågick ett sorgearbete som inte var avslutat ännu. Man klagade mest på uteblivna medel och resurser. Alla var mycket glada över att se nya ansikten (våra) men förmådde inte entusiasmera. Allt andades trötthet och uppgivenhet. Var det så här det var? Hade tåget gått? Varför har man inte ägnat sig åt någon samtidsdokumentation på Österlens museum? Var det av hävd och gammal vana möjligtvis? Vi kände oss tagna på sängen. Men vi fick också en känsla av att det är väl bara att sätta igång. Med denna insikt gick vi in i nästa delprojekt. 4

5 I denna rapport beskrivs arbetet med delprojekt 2, som hade som mål att ta fram välgrundade, gemensamma riktlinjer för insamling och gallring av föremål till samlingarna på Österlens museum. Mål och syfte Målet och syftet med delprojekt 2 formulerades väldigt specifikt i den projektplan som togs fram i början av projektet: Vi ville i ansökan utifrån förarbetet gå vidare med arbetet att ytterligare uppmärksamma samlingarna genom att renodla, förankra och aktualisera frågor som rör föreningens samlingar igår, idag och imorgon. Målet var att formulera färdiga, framdiskuterade och ordentligt remissade insamlings- och gallringsriktlinjer samt att etablera en gemensam form för samtidsdokumentation av Österlen och dess kulturhistoria, där museet och Föreningen arbetar tillsammans. Vi ville under projektets gång förankra diskussionerna ytterligare hos museets personal och Föreningens styrelse, men framför allt ville vi medvetandegöra och engagera Föreningens medlemmar och allmänheten på Österlen i dessa frågor. Dessutom ville vi förankra idéerna hos förvaltning, nämnd och övriga politiker i kommunen. För att nå målen ville vi; genomföra evenemang för medlemmar och allmänhet på temat samlingar, bland annat en serie fastlagsbulleföredrag på temat, en serie miniutställningar på temat i museet och på nätet och ett temanummer på samma ämne i tidskriften Österlent, synas i media, aktivt söka hjälp och input från föreningens medlemmar i första hand och allmänheten i andra hand när det gäller att prioritera bland teman som är typiska Österlen och vilka typer av föremål och berättelser vi ska samla på, göra studiebesök och skapa kontakter/ombud med personer som representerar vår samtid när det gäller våra nyckelkategorier som fiske, lantbruk, textil, hantverk och industri, näringsliv, samhälle och fotografier medvetet arbeta så att alla typer av kön, klass, generation, etnicitet mm blir representerade i insamlandet, påbörja en medveten och aktiv insamling av prioriterade delar av Österlens materiella och immateriella kulturarv från de senaste 80 åren, ett aktuellt tema som vi kan se redan nu är insamling av fotografier från modern tid till Föreningens fotobok som ska ges ut till 100- årsjubiléet 2016, skapa kontakter och vara aktiva i nätverk med andra föreningar och museer som arbetar med liknande frågor, bl a genom att bjuda in till en nätverksträff i Simrishamn för samlingsansvariga på skånska museer den 8/ samt besöka två nationella seminarier i riksförbundet Sveriges museers regi på temat föremålsförvaltning och samtidsdokumentation, medverka i ett samtidsdokumentationsprojekt under 2014 tillsammans med Skånes hembygdsförbund samt göra en plan för hur detta arbete ska fortgå framöver, Slutmålen var att få; välgrundade, gemensamma riktlinjer för insamling och gallring som gäller fram till 2020 och sedan ska revideras, 5

6 en påbörjad medveten och aktiv insamling, mer engagerade medlemmar, grund lagd för återkommande samtidsdokumentationsprojekt där museum och Förening samverkar, att vi skulle flytta fram våra positioner som föremålsförvaltande museum och som föremålsägande hembygdsförening. Detta har gjorts På styrelsemötet den 5/ beviljade Föreningens styrelse ett bidrag på kronor för att föra projektet i hamn: under en 6-månaders period (75 % -ig tjänst) skulle väl genomarbetade insamlings-och gallringsriktlinjer tas fram. Oline Sörensen fick fortsatt förtroende att slutföra uppdraget. Den 13/ påbörjades så delprojekt 2. Den första tiden användes till att läsa in sig på en hel del material. Vi är ju inte ensamma om att ha suttit med den här problematiken. De flesta andra museum har redan färdiga policys och riktlinjer. Det gällde att samla ihop dessa och sätta sig in i hur andra har tänkt. Det är ett digert material som tar mycket tid. God hjälp har vi fått från Yvonne Magnusson på Malmö museer som delgav oss en del av arbetsmaterialet inför färdigställandet av Region Skånes förvaltningsplan, framtaget av Malmö museer, Kulturen samt Regionmuseet. Förvaltningsplanen beräknas vara färdig någon gång under Oline hade också en inledande artikel att skriva till Österlent. Där presenterades utgångspunkterna och problematiken. Tidsplan och projektplan utformades. Nostalgivågen Vi fortsatte rida på höstens stora nostalgi-våg. Oline skrev en bloggtext om nostalgi, vi besökte vår granne butiken Nostalgiboden. På museet skrev personalen nostalgibloggar, vi diskuterade gamla minnen på varje kafferast. Vi började förbereda årets serie av fastlagsbulleföredrag som i år hade tema Nostalgi. Den 11/2 höll Ulrika och Oline det första av fyra stycken fastlagsbulleföredrag med tema Nostalgi. Vi presenterade utgångsläget för detta projekt och hur vi hade tänkt arbeta med det. Vi försökte också ge en tankeställare: Vad betyder nostalgi för vår uppfattning av då och nu? Vad berör oss och hur kommer nostalgi in i det sammanhanget? Det hela utmynnade i att besökarna fick fylla i och skriva upp möjliga teman och föremålsgrupper man tyckte skulle vara intressanta att jobba vidare med. Här upplevde vi att flera av våra fördomar kom på skam. Flera av dessa teman har blivit inskrivna i de nya insamlings- och gallringsriktlinjerna. Teman att arbeta vidare med, vare sig det gäller insamling, utställning eller samtidsdokumentation. Kanske alla tre samtidigt, inom ett och samma tema? Diskussionerna och aktiviteten på olika sociala medier var hög under dessa inledande månader. Vi formligen frossade i barndomsminnen och återblickar. Det är lätt att få med sig folk i dessa diskussioner. Alla har minnen man vill diskutera, man förenas i gemensamma minnen och referenser. Samtidigt stängs man ute från andras nostalgi genom att t.ex. tillhöra fel generation. Ingenting är 6

7 så tråkigt som att behöva lyssna till någon annans nostalgi, slog vi fast på fastlagsbulleföredraget den 11 februari. Nostalgivågen efterlämnade intressanta iakttagelser men också en något fadd eftersmak av leda. Något av ett antiklimax infann sig alltså efter att nostalgi-vågen slagit över våra huvuden. Vad skulle vi tala om nu? Men så började det lossna igen, i mitten på mars, nu började arbetet med att koka ner och sammanställa alla våra diskussioner, analysresultat, möten och inte minst intryck ifrån andra museer och institutioner. Nu ville vi blicka framåt! Nostalgi för vem? Leksaker och fartygsmodeller är mest populära i Nostalgiboden i Simrishamn. Foto Ulrika Wallebom. Samtidsdokumentation! Vår känsla av att det är ju bara att sätta igång fick oss att göra just detta. I diskussioner om det immateriella kulturarvet har man ofta diskuterat fördelen med att samla in immateriella föremål från t.ex. det moderna jordbruket. Fotografier och filmer kan på så sätt ersätta stora resurskrävande jordbruksmaskiner som skulle bli allt för svåra att härbärgera i våra magasin. Vi beslöt att göra ett sådant projekt. I mars for Oline på besök till Glimmingehus gård och gjorde ett mindre samtidsdokumentationsprojekt. Lantbrukarparet Rune och Elisabeth Andersson visade runt på sin gård, Oline spelade in deras beskrivning av arbetet och fotograferade. Detta utmynnade i en mindre 7

8 rapport på en sidor. Här kan tilläggas att på grund av bristande resurser för att härbärgera ett e-arkiv har vi beslutat att skriva ut allt inspelat material på arkivbeständigt papper och arkivera det i denna form. Detta är tidsödande men nödvändigt så länge det inte finns resurser för digital arkivering. Detta är verkligen en fråga för framtiden. Föreningen och Österlens museum har redan mängder av inskannade fotografier och dylikt material. Hur försäkrar vi detta materials framtid? I diskussioner har det dock framkommit att här vilar ansvaret på Simrishamns kommun. En fråga att lyfta? Ett modernt lantbruk på Österlen. Elisabeth och Rune Andersson på Glimmingehus gård våren Foto: Oline Sörensen. När det gäller det gemensamma samtidsdokumentationsarbetet i framtiden så kommer Österlens museum att ha med detta som en särskild punkt i den årliga verksamhetsplanen. Redan på hösten 2013 beslöts det att Föreningen, med stöd av Österlens museum, skulle delta i ett större samtidsdokumentationsprojekt som anordnas av Skånes hembygdsförbund. Detta projekt ska handla om skånska caféminnen från mannaminne: Minnen, möten och mazariner. Det ska pågå fram t.o.m. hösten 2015 och utmynna i någon form av vandringsutställning. Insamlat material kommer sedan att bevaras på Folklivsarkivet i Lund. Efter detta projekts avslut kommer man att ta sig an olika teman, såsom t.ex. konstnärer och konstnärsliv på Österlen, fisket, mat och gillen. En av idéerna är att samarbeta med Ystads Allehanda kring att intervjua kända och okända personer om t.ex. staden 8

9 Simrishamn eller något annat tema. Då museet saknar personalresurser vore det önskvärt med ett sådant samarbete. Ytterligare teman som har diskuterats är till exempel skolan, fryshus, Österlen lyser, äppelmarknaden, sillens dag, krämarmarknaden, byadagar och andra ämnen typiska för Österlen i mannaminne och nutid. Här i kan även så kallade brandkårsutryckningar åter bli en mer aktiv del i museets arbete som t ex nedläggningar, rivningar, byggen, sista turen med Bornholmsfärjan osv. Under våren 2014 kom vi att utforma tre områden där vi ville lägga in lite extra klutar när det gäller aktivt insamlande av föremål och berättelser. Det blev 1) caféer på Österlen, direkt kopplat till det stora samtidsdokumentationsprojektet som beskrivs ovan, 2) affärer och butiker i Simrishamn samt 3) fisket i Simrishamn och på Österlen. Inventering av caféerna i Österlens inland våren En av våra favoriter var caféet på Borstakongen i Onslunda. Foto: Ulrika Wallebom. Just fisket har vållat oss en del huvudbry. Simrishamn är ju sillastan, varför har vi så förhållandevis litet av det i våra samlingar? Ulrika och jag gjorde studiebesök, dels hos Sjöfartsmuseet i Skillinge och dels hos Hoppet i Brantevik. Dessa två är ju privata museum, utan någon som helst skyldighet att samla in samtida föremål. Det var också mycket tydligt i våra samtal där att man gärna betraktade gångna tider som mer riktiga och fyllda med historia. Att inflyttade och yngre generationer kunde bidra med sin historia i sammanhanget viftades bort, dessa ansågs vara historielösa. Dessa åsikter är de små privatmuseerna inte ensamma om. Många gånger finns det med i föreställningar om vad museum bör innehålla. Men flera gånger har våra egna förställningar om vad folk tror, till vår glädje, kommit på skam. Vi har gjort utflykter ner till hamnen i Simrishamn med det resultatet att vi känt oss tämligen främmande på platsen. Vi hör definitivt inte till och det märks också. Märkligt folktomt har det också 9

10 varit de fåtal gånger vi har varit därnere. Detta är en plats med tydliga manliga förtecken, men det är inte bara det faktum att vi är kvinnor som gör att vi känner oss malplacerade i fiskehamnen. Denna värld är tämligen sluten med (förmodligen) en tydlig social ordning. Hur ska vi komma igenom den här muren och kunna dokumentera platsen objektivt? Tydligt är att inte bara omvärlden men även vi som museitjänstemän sitter fast i vår egen föreställningsvärld om hur den andre är. Hur bryter man en sådan illusion? Önskvärt vore att platsen blev dokumenterad inifrån. Ett framtida projekt? Andra idéer är att åka med ut på en fisketur. Även här har vi haft stor hjälp av att Ystads allehanda under våren gjort en artikelserie som just handlat om fisket och nedläggningen av Kustbevakningen i Simrishamn. Oline söker kontakt med lokala fiskare i Simrishamns hamn en varm vårdag Foto Ulrika Wallebom. Vi beslöt att ha en insamlingsdag knuten till våra teman, datum inföll den 30 maj Då skulle allmänheten vara välkommen in med föremål och berättelser. Vi gick ut i pressen redan i mars månad med uppföljning i maj månad, både om projektet som sådant och den specifika insamlingsdagen. Insamlingsdagen bevakades också både av press och lokalradio. Kom det något folk? Nja, inte direkt. Vi fick in ett fåtal föremål just den dagen. Men själva idén håller bra och vi tänker fortsätta med att ha riktade insamlingsdagar. På så sätt kan man efterlysa specifika föremål till kommande utställningar o.s.v. Frågan är dock när det tidsmässigt passar bäst att lägga en sådan dag. Detta leder mig in på en mycket viktig del av insamlings- och gallringsriktlinjerna: utformningen av fungerande rutiner vad gäller mottagande av föremål. 10

11 Insamlingsgruppen Tvärtemot vad folk gärna tror så får Föreningen/Österlens museum erbjudanden varje vecka erbjudanden om föremål. Fram till i hösten 2013 har det oftast varit upp till den enskilde museitjänstemannen att avgöra om de erbjudna föremålen har varit något för museet. För det mesta har man svarat ja på den frågan, utan att direkt underbygga besluten. Alltså har det mesta som erbjudits inneslutits i samlingarna. Samlingarna har vuxit så det knakar. Detta faktum ville vi gärna ändra på. Men hur? Tidigt i projektet, redan i höstas, snubblade jag över en hemsida ifrån Sjöhistoriska museet i Stockholm. Här presenterade de sina nyförvärv till samlingarna, men även också de saker man inte tagit med och argumenten varför man valt bort dem. Man satt i en sakkunnig grupp och tog fram dessa beslut. Denna totala transparens tilltalade mig så skulle vi också kunna ha det. Framför allt kändes det fantastiskt att kunna underbygga varje beslut med en diskussion och verkligen kunna få argumentera för och emot. Det bästa i det hela var att det är gruppen som helhet som bestämmer, inte den enskilde museitjänstemannen, vad som tas emot eller inte införlivas med samlingarna. Sagt och gjort. Redan den 5 december 2013 hade insamlingsgruppen sitt första möte. Gruppen består av fem medlemmar, representanter från både föreningens styrelse samt museet. Viktigt är det ojämna antalet, om man behöver rösta. Sedan starten har gruppen sammanträtt varje månad men detta är det tänkt att på sikt glesas ut till varannan månad. Detta initiativ har betytt mycket för samlingarna och på hur vi som arbetar med dem betraktar dem. Nu måste varje beslut argumenteras för, både de positiva och de negativa. Aldrig förr har föremålen genomgått en sådan granskning innan de välkomnats alternativt nekats. Det känns mycket tillfredsställande att besluten nu tas genom gruppens konsensus. Nya rutiner En stor del av arbetet har handlat om att plocka fram och strama upp rutinerna kring förfarandet kring mottagande av föremål. I stort sett hela samlingen är baserad på gåvor, alltså måste man ha ett fungerande mottagningskvitto och även ett bra och uttömmande gåvobrev. I och med insamlingsgruppens varande har nämligen emottagandet av föremål delats upp i ytterligare steg. Först tar vi in föremålen för påseende, efter diskussion med insamlingsgruppen tas beslut på om föremålet ska införlivas med samlingarna eller inte. Först då skickas ett gåvobrev ut. Detta kan ge oss ytterligare en möjlighet att gallra vid källan. Det är viktigt att givaren förstår att föremålet inte har blivit emottaget bara för att man lämnat in det i en första instans. Föreningen och Österlens museum får ofta erbjudanden om fotografier. Hur förfogar man över gamla fotografier? Vad har man för rättigheter som förening/museum? Det handlar om mycket juridik och förhållning till olika regelverk, såsom upphovsrätt, PUL o.s.v. Vi startade med en utbildning i Wikipedia den 16/1 vilket gav en viss inblick i dessa områden. I mars gick vi en endagsutbildning för jurist Catarina Ekdahl. Ju mer man läste och ju mer man satte sig in i problematiken stod det klart att detta är en snårskog som man kanske inte alltid ska ta för lätt på. Resultatet är att vi numera är noga med att reda ut vilka befogenheter vi har och försöker använda de avtal som framtagits. Dessa rutiner som först nu testas i skarpt läge är också de som bör revideras om ett år: håller det att arbeta på det viset? Vad håller och vad håller inte? 11

12 Hur gick det? Sedan det officiella projektavslutet i juni 2014 har också riktlinjerna för insamling och gallring blivit klara och används sedan dess i den dagliga verksamheten. Därmed kan man också säga att det huvudsakliga syftet med projektet har blivit uppfyllt. Men hur gick det med projektet som helhet? Här följer en reflektion och en utvärdering av projektet i stort. Har vi gjort oss hörda? Har vi då lyckats med att nå ut med vårt budskap? När vi analyserar och ser tillbaka på projektet får man nog svara ja på den frågan. Förutom att vi synts i lokal press vid ett antal gånger (artikel i YA mars samt maj månad), lokalradio i samband med insamlingsdagen, har vi diskuterat frågan med allmänheten (julmarknaden 8 december 2013, fastlagsbulleföredrag i februari, olika sociala media under hela våren), vi har informerat och diskuterat med Föreningens styrelse och medlemmar (nämnda föredrag, årsmöte 14 juni 2014), och med museipersonalen och museivärdarna, vi har informerat KFN om projektet i februari månad och dessutom redovisat resultatet i september för samma grupp. Sedan september ligger också rapporten ute att ladda hem från museets hemsida. Projektet känns väl genomarbetat och belyst från alla möjliga synvinklar. Föreningens styrelse får en uppdatering hur det går med projektet igen. Foto Ulrika Wallebom. Process Vi som arbetat som mest intensivt med projektet känner att vi deltagit i en process. Först ett ganska brutalt uppvaknande när vi insåg att våra samlingar inte riktigt angick oss och att de kändes mycket passé. Sen det härliga vältrandet i nostalgiska minnen när vi insett att vi behövde minnen från mannaminne. Sedan en tillnyktring från det ruset, då vi ruskade på oss och började se behoven med 12

13 mer klar blick. Och sedan diskussionerna, analyserna och sammanställningarna. Vi har talat om projektet så mycket att vi nästan är trötta på det. Och ändå, det har hänt något viktigt: Visst ser vi annorlunda på våra samlingar nu, både de nuvarande och kommande. Vi har utvecklat ett inre nålsöga där de som uppfyller kriterierna för vår insamling får passera. Men det betyder också att vi uppmärksammar varje föremål också, skärskådar det och bedömer det utifrån dess egna villkor. Både föremål och dess brukare stiger nu fram på ett helt annat sätt än tidigare. Vi ger dem chansen att tala för sig. Jag anser att föremålen nu på riktigt får en större chans än innan att ta sig in i samlingarna. Även om risktagningen är högre, vi säger ganska ofta nej tack och däri ligger styrkan. De föremål som kommer in i samlingarna blir också då så mycket mer värda för de är värderade med våra riktlinjers kriterier i åtanke och godkända. Från och med nu ska dokumentet tillämpas praktiskt på insamlingsmötena. Vad återstår? Något vi i början av detta projekt var inriktade på var att försöka analysera våra samlingar enligt systemet Significance 2.0, ett analysinstrument utarbetat i Australien. Här försöker man ta reda på vad som är typiskt just för ens samlingar och om föreställningen om samlingen och den faktiska samlingen stämmer överens. Systemet är uppbyggt kring en serie frågelistor och bäst resultat verkar man få om man kan ta en föremålsgrupp i taget. Vi hade tankar på att göra en s.k. case-study på detta sätt. Efter moget övervägande insåg vi att tiden inte skulle räcka till och därför sköts detta på framtiden. Vill man arbeta mer aktivt och analysera sina faktiska samlingar och verkligen få öga på vad det är som saknas, är detta en lämplig metod. Invigning av en av våra miniutställningar i projektet. Här ställs nyinkomna, moderna föremål ut som inkommit under insamlingsdagen i maj Foto Oline Sörensen. 13

14 Vi är nöjda med att vi påbörjat ett samarbete med biblioteket i och med att vi gjorde en miniutställning där inför insamlingsdagen. Ett sådant arbete får gärna fortsätta. Ett lämpligt ämne är kanske bibliotekets geografiska placering i Simrishamn genom tiderna och mannaminnen kopplade till detta? Just miniutställningar är en trevlig arbetsform som ger mycket lön för mödan. De vi producerat under projektets gång är: Framtidens museiföremål? 2 montrar med våra egna privata föremål ifrån tal, Inför insamlingsdagen 1 monter på biblioteket där vi visade julgransglittret från i julas, samt 1 monter i museets café där vi visade modernt fiskegarn, konservburkar och servis från Hotell Svea, Nya föremål-efter insamlingsdagen monter i museets café med föremål som inkommit: luciakrona, golvfynd från 1957, Brafisk s medlemsförteckning m.m. I skrivande stund är det bara den sistnämnda som står kvar. Roligt vore om man hade fler sådana miniutställningar med de nya föremål som kommit in. Utvärdering Om man kort ska utvärdera hur projektets ursprungliga mål och syfte så kan man kommentera de många delmål och punkter som sattes upp i projektplanen så här. Delmålen För att nå målen ville vi för det första genom evenemang för medlemmar och allmänhet på temat samlingar, något som vi också har gjort genom flera föredrag, artiklar, utställningar och via media och nätet. För det andra ville vi aktivt söka input från allmänheten för att ta reda på vad som är typiskt Österlen. Detta har vi också gjort bland annat genom brevutskick och efterlysningar på nätet i olika sociala medier. För det tredje ville vi göra studiebesök och skapa kontakter med representanter för vår samtid när det gäller våra nyckelkategorier. Detta har i viss mån genomförts när det gäller bland annat fiske och lantbruk, men här kunde man ha gjort mer. För det fjärde ville medvetet arbeta så att alla typer av kön, klass, generation, etnicitet mm blir representerade i insamlandet. Här har vissa insatser gjorts, bland annat genom att vi hade tema genus under en hel månad på kontoret samt att vi hade genus som tema under ett av våra insamlingsmöten. Men mycket mer hade kunnat göras. För det femte ville vi påbörja en medveten och aktiv insamling av prioriterade delar av Österlens materiella och immateriella kulturarv från de senaste 80 åren. Detta har också gjorts via efterlysningar, en särskild insamlingsdag, och en allmän ökad medvetenhet kring dessa frågor hos personal och styrelse. Temat är ständigt aktuellt, dock kanske inte fullt ut, så att man t ex planerar några utställningar med uttalat moderna teman. Men det kanske kommer. För det sjätte ville vi skapa kontakter med andra föremålsförvaltande föreningar och museer, vilket vi också gjort genom att gå med i ett nätverk för samlingsansvariga på skånska museer. Vi har bland annat anordnat en nätverksträff i Simrishamn och medverkat i flera andra sedan dess. Seminariet på SAMDOK i Stockholm hör också hit. Dock har enbart en av två planerade konferenser bevistats än så länge. För det sjunde ville vi medverka i ett samtidsdokumentationsprojekt tillsammans med Skånes hembygdsförbund samt göra en plan för hur detta arbete ska fortgå framöver. Samtidsdokumentationsprojektet Minnen, möten och mazariner och skånska caféer och caféminnen pågår för fullt. I denna rapport har ett antal aktuella teman för framtida samtidsdokumentationsprojekt tagits upp, och planen är att denna punkt alltid ska finnas med i museets årliga verksamhetsplan. 14

15 Slutmålen Slutmålen var att få, för det första, välgrundade, gemensamma riktlinjer för insamling och gallring som skulle gälla fram till 2020 och sedan revideras. Riktlinjerna är klara och används redan aktivt, dock har vi i insamlingsgruppen beslutat att de ska revideras redan om ett år, särskilt kanske rutinerna för insamlingen och de olika framtagna blanketterna. För det andra ville vi få en påbörjad medveten och aktiv insamling, vilket vi också har fått, dels genom de särskilda efterlysningarna men också genom inrättandet av insamlingsgruppen, där medvetenheten kring och diskussionerna kring vad som egentligen ska ingå i samlingarna är i högsta grad levande. För det tredje ville vi få mer engagerade medlemmar, vilket till viss del får sägas ha uppfyllts även om inte erbjudanden om moderna föremål har haglat över oss. Men inte minst genom samtidsdokumentationsprojektet märker man en allt mer ökad medvetenhet kring dessa frågor även hos medlemmarna. För det fjärde ville få en grund lagd för återkommande samtidsdokumentationsprojekt där museum och Förening samverkar, vilket kan sägas håller på att byggas i och med projektet Möten, minnen och mazariner. För det femte ville vi flytta fram våra positioner som föremålsförvaltande museum och som föremålsägande hembygdsförening, och detta känner vi verkligen att vi har gjort under det år som vi nu arbetat aktivt med alla dessa frågor. Österlen i mannaminne? Bild ur fastlagsbulleföredraget i februari Fotomontage av Ulrika Wallebom. 15