Kollektivt ansvar för klimatförändringarna?

Transkript

1 Göteborgs Universitet Institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori Kollektivt ansvar för klimatförändringarna? om möjligheten att rättfärdiga straff mot kollektiv Kandidatuppsats i Praktisk Filosofi Vårterminen 2009 Av: Anna Zajc Handledare: Gunnar Björnsson 1

2 Innehållsförteckning 1. Inledning Vilka kollektiv bär ansvaret för klimatförändringarna? Tännsjös idé om kollektivt ansvar Vad utgör ett kollektiv med ansvar? Kan strikt ansvar appliceras på kollektiv? Kollektiva straff - straff mot oskyldiga individer? Följder av Tännsjös idé tillämpat på ansvaret för klimatförändringarna Problem med Tännsjös idé Peterssons idé om kollektivt ansvar Kollektivt ansvar för underlåtelse? Petersson kriterier för kollektivt agerande Följderna av Peterssons idé tillämpat på ansvaret för klimatförändringarna Problem med Peterssons idé En modifierad variant av Peterssons idé Om möjligheterna till rättfärdigade sanktioner i praktiken Sammanfattning Referenser 26 2

3 1. Inledning Klimatförändringarna har de senaste åren varit ett mycket centralt ämne i den allmänna debatten. FN:s klimatpanel (IPCC) har fastslagit att det är mycket sannolikt att merparten av den observerade temperaturökningen sedan mitten av 1900-talet beror på människans utsläpp av växthusgaser. 1 Att alla världens länder inte har varit lika bidragande till detta, är ett faktum. T.ex. stod G8- länderna (USA, Storbritannien, Kanada, Frankrike, Tyskland, Italien, Japan och Ryssland) för nästan hälften av de globala koldioxidutsläppen Att de nationer som främst bidragit till klimatförändringarna bör hållas ansvariga för sitt agerande verkar för många intuitivt självklart, men detta är en problematisk hållning. Nationer är stora kollektiv som består av individer och alla individer i dessa nationer har inte bidragit till klimatförändringarna, i alla fall inte i lika stor utsträckning. Att hålla stora kollektiv ansvariga verkar innebära att också oskyldiga individer hålls ansvariga. Om man dessutom utgår från att ansvar ligger till grund för förtjänst av straff blir problemet i att hålla stora kollektiv ansvariga ännu lite större. Att straffa oskyldiga individer verkar vara svårt att berättiga. Torbjörn Tännsjö har i sin artikel The Myth of Innocence, On Collective Responsibility and Collective Punishment 3 diskuterat detta problem. Han menar att vi inte bör straffa oskyldiga, men att denna ståndpunkt är förenlig med berättigandet av straff och sanktioner mot kollektiv, även sådana kollektiv som endast utgörs av en löst sammansatt grupp utan beslutsfattare. Sanktionerna ska inte riktas mot individer, utan mot kollektiven som helhet och på så sätt straffas inte heller de oskyldiga menar Tännsjö. Kollektiven kan även hållas strikt ansvariga för sina ageranden, d.v.s. de bär ansvar även i de fall då de agerat fel utan uppsåt, eller i ovisshet. Björn Petersson är i sin artikel Collective Omission and Responsibility 4 kritisk till Tännsjös vida syn på vad som utgör ett kollektiv, samt idén om att dessa vida kollektiv kan tillskrivas strikt ansvariga. Han menar att Tännsjös idé innebär att oskyldiga individer straffas. Petersson antar istället en mycket snävare syn på kollektiv som kan tillskrivas ansvar och han ställer upp två kriterier för kollektivt agerande som bl.a. innebär att individerna som konstituerar gruppen själva måste se sig som en grupp som utför en kollektiv handling. Jag kommer i denna uppsats att begränsa mig till att endast utgå ifrån Tännsjös och Peterssons artiklar för att undersöka om det går att rättfärdiga klander, straff eller sanktioner mot kollektiv, trots att det verkar innebära att oskyldiga individer straffas. Varken Tännsjö eller 1 FN:s klimatpanel 2007: Syntesrapport. Sammanfattning för beslutsfattare. Sid ( ) 3 Philosophical Papers Vol. 36 No. 2 (2007) 3

4 Petersson behandlar ansvar till klimatförändringarna i sina artiklar, men jag kommer att tillämpa deras idéer på detta område. Ett problem gällande kollektivt ansvar jag inte kommer att behandla gäller den fria viljan. Då man talar om ansvar på både kollektiv- och individnivå aktualiseras frågan om agenten har handlat av fri vilja. Om agenten inte har handlat fritt, blir det genast mycket svårare att tillskriva ansvar. Diskussionen om den fria viljan är dock inget jag har utrymme att på ett rättvist sätt behandla i denna uppsats. Ett annat problem som jag inte kommer att behandla är det att individerna som konstituerar kollektivet inte är de samma vid varje tidpunkt. T.ex. att säga att Tyskland bär ansvaret för förintelsen är problematiskt eftersom att Tyskland idag består av andra medlemma än vad det gjorde under andra världskriget. Utöver problemet med att alla medborgare i kollektivet Tyskland inte är ansvariga för förintelsen, finns det alltså en tidslig aspekt på problemet med att tillskriva kollektivt ansvar, vilket jag inte kommer att behandla i denna uppsats. Jag kommer att begränsa mig till att se på nationers ansvar och således inte behandla företags, organisationer eller andra gruppers ansvar, samt utgå ifrån att ansvar ligger till grund för förtjänst av klander, straff och sanktioner. Jag kommer att argumentera för att Tännsjös idé om vilka kollektiv som kan tillskrivas moraliskt ansvar, är för vid för att fånga det vi normalt avser då vi talar om ansvar, samt att Peterssons idé lyckas bättre med detta, men ändå inte fullt ut. Vidare kommer jag argumentera för en modifierad variant av Peterssons idé och utifrån denna idé hävda att det inte går att berättiga moraliska sanktioner mot hela nationer för deras bidrag till den globala uppvärmningen. Detta eftersom att nationens alla medborgare med största sannolikhet inte har bidragit, vilket innebär att även oskyldiga skulle drabbas av sanktionen. Jag kommer att börjar med en redogörelse för vilka nationer som först och främst skulle kunna sägas bära ansvar för klimatförändringarna. Detta eftersom att förhållandena som råder i dessa kollektiv är av vikt för att avgöra huruvida det går att berättiga genomförandet av sanktioner mot dem. Därefter kommer jag att redogöra för Tännsjös idé och problem med denna, för att sedan undersöka Peterssons idé på samma vis. Slutligen kommer jag att se på om det i praktiken går att rättfärdiga sanktioner mot några nationer. 4 Philosophical Papers Vol. 37, No. 2 (2008) 4

5 2. Vilka kollektiv bär ansvaret för klimatförändringarna? Orsakerna till den globala uppvärmningen är med stor sannolikhet antropogena, d.v.s. orsakade av människan. Denna utgångspunkt är avgörande för att överhuvudtaget kunna tillskriva ansvar gällande detta. Om orsakerna vore naturliga, t.ex. orsakade av förändringar i solen, kan vi inte gärna hålla solen ansvarig och straffa den. Den må kausalt vara orsaken, men kan inte sägas ha något ansvar bl.a. därför att den saknar fri vilja. Alla världens människor bidrar inte lika mycket till klimatförändringarna. Individers påverkan inom samma kollektiv kan skilja sig mycket åt, men då man ser till människans påverkan på en kollektiv nivå, framgår det mycket tydligt att vissa kollektiv bidrar mycket mer än andra. Kollektiven kan delas in på många olika sätt, men en vanlig indelning i detta sammanhang är i nationer. Då man undersöker en nations bidrag till klimatförändringarna brukar man ofta se på hur många procent av den globala uppvärmningen som ett land har bidragit med. Problemet med detta är dock att det då inte tas hänsyn till populationsmängden i landet. Istället för att se på procent för hela landet, kan man se på den genomsnittliga påverkan per capita. Här brukar man tala om ekologiska fotavtryck och man mäter då hur många hektar biologisk produktiv yta som behövs för att ta fram allt vi konsumerar och absorbera allt vårt avfall. Då hela världsytan delas upp så att alla individer får lika stor bit, får varje individ 2,1 globala hektar (g ha) till sitt förfogande, 5 (idag nyttjar vi 2,7 g ha per capita 6 ). Problemet blir då istället att det inte riktigt fångar upp landets totala påverkan, t.ex. är Bolivias fotavtryck per capita lite större än Kinas. 7 För att avgöra vilken av mätmetoderna som är bäst, kan det vara viktigt att först avgöra huruvida ett land med stor befolkning ska ha rätt att bidra mer till klimatförändringarna än ett land med en mindre befolkning. Att helt bortse ifrån nationers befolkningsmängd då man ska bedöma i denna ansvarsfrågan verkar märkligt, dock inte enligt alla. Då USA:s förra president George W. Bush i juni 2001 meddelade att USA inte kommer att ratificera Kyotoprotokollet, angav han som orsak att protokollet var bristfälligt och även på många sätt orealistiskt. Bush menar att för att lösa klimatkrisen krävs en 100% insats. USA står för 20 % av utsläppen och resten av världen för de resterande 80 %. Det krävs därför att alla andra länder också gör sin del. Men i protokollet bands inte utvecklingsländerna Kina och Indien att vidta några åtgärder i första fasen, vilket är orsaken till att Bush fann protokollet bristfälligt. 5 Living Planet Report 2008, sid. 14 ( 6 Ibid. sid Ibid. sid. 14 5

6 Bush verkar här inte ta hänsyn till att befolkningsmängderna i Indien och Kina. Indien har t.ex. en befolkningsmängd på över 1,1 miljarder invånare och de har endast ett globalt fotavtryck på 0,9 g ha per capita 8 (medan USA har ett fotavtryck per capita på 9,4 g ha 9 ). Då det globala fotavtrycken verkar vara tätt knutet till levnadsstandar, behöver vissa länder få öka sina globala fotavtryck för att ge invånarna ett drägligt liv. Då Bush menar att Indien behöver vidta åtgärder, verkar det också som att han anser att en indier inte har samma rätt till en dräglig levnadsstandard som en amerikan. Att finna goda argument till detta förhållande verkar mycket svårt och Bushs ståndpunkt bör således förkastas. Ett land med 100 miljoner invånare bör alltså ha rätt till att belasta klimatet mer än ett land med 10 miljoner invånare, 10 därför är det också rimligt att utgå ifrån ekologiskt fotavtrycket per capita för att bedöma en nations ansvar till klimatförändringarna. Däremot, om vi inte är ute efter att behandla ansvarsfrågan, utan istället vill finna en lösning är det givetvis viktigare att se till att Kina minskar sina utsläpp av växthusgaser, än att Bolivia gör det. Den nation som har det största globala fotavtrycket per invånare är Förenade Arabemiraten (FAE). De har ett globalt fotavtryck på 9,5 g ha per capita 11. FAE är en federation som geografiskt mest består av öken. I denna öken byggs enorma shoppingcenter med luftkonditionering och kylda pooler. Även en skidbacke har byggts. En annan viktig del är gaskraftverken och en aluminiumsmältare. Kraftverken destillerar havsvatten, vilket är en mycket energikrävande process. Detta vatten utgör 98 % av allt färskvatten, då federationen inte har några floder och nästan inget grundvatten som kan användas. Detta vatten används sedan i överflöd, till t.ex. fontäner, artificiella sjöar, pooler och till att vattna golfbanor 12. Det näst största ekologiska fotavtrycket har USA 13. Om några länder överhuvudtaget bör hållas ansvariga och straffas eller utsättas för sanktioner är det åtminstone dessa två. Jag kommer därför att se huruvida vi enligt Tännsjös och Peterssons idéer kan rättfärdiga sanktioner mot dessa nationer p.g.a. deras bidrag till klimatförändringarna. 8 Ibid sid Ibid. sid Man kan tänka sig att nationer med alltför stor population har en skyldighet att vidta åtgärder för att inte bli ännu fler. Att göra detta verkar dock strida mot artikel 16 i FN:s allmänna förklaring om den mänskliga rättigheterna som säger att Fullvuxna män och kvinnor har rätt att utan någon inskränkning med avseende på ras, nationalitet eller religion ingå äktenskap och bilda familj. ( ) 11 Living Planet Report 2008, sid ( ) 13 Living Planet Report 2008, sid. 14 6

7 3. Tännsjös idé om kollektivt ansvar 3.1 Vad utgör ett kollektiv med ansvar? För att kunna tala om kollektivt ansvar överhuvudtaget, måste man anta att kollektiv faktiskt också existerar. Tännsjö menar att kollektiv existerar, åtminstone som merologiska summor av individer. Vad utgör då ett kollektiv? Tännsjö menar att There is no limit to what collectives we are allowed to countenance as mereological sums, it seems to me 14 Vanligtvis tänker vi oss att kollektiv t.ex. är företag eller nationer. Att dessa kollektiv kan agera finner Tännsjö självklart och i sin artikel väljer han istället på att lägga fokus på ett vidare begrepp av kollektivet. Han anser att ett kollektiv även kan utgöras av individer som agerar ihop men som inte har några gemensamma processer för att fatta beslut, eller någon möjlighet att påverka varandra. Tännsjö anser att vi kan vara hur vida som helst i våra begrepp om kollektiv One collectivity consists of me and the present president of the United States of America 15. Men alla kollektiv är inte lika intressanta, t.ex. är ovanstående kollektiv inte intressant att i någon bemärkelse diskutera. Vi kan kalla det kollektiv Tännsjö skisserat upp för kollektiv i vid bemärkelse. Kan ett kollektiv i denna vida bemärkelse bestämma något eller agera? Tännsjö utgår i sin artikel från ett exempel med tre individer som tillsammans kan få igång en trasig bil om de alla hjälps åt. Men frågan kan också illustreras utifrån allmänningens tragedi 16 som framförts av Garrett Hardin. Flera herdar har gemensamt en åker, där de har boskap som betar. Eftersom varje djur ger förtjänst vid försäljning är det bäst för varje enskild herde att ha så många djur som möjligt på den gemensamma åkern. Om djuren på åkern blir för många leder det till överbetning och färre djur kan klara sig på åkern. Men eftersom effekterna av överbetningen delas av alla herdar, blir de negativa effekterna för en enskild herde, som bestämmer sig för att hålla ännu ett djur, endast marginella. Oavsett vad de andra herdarna gör är det bäst för varje enskild herde att hålla så många djur som möjligt. Men när alla gör vad som är bäst för dem själva, får det förödande konsekvenser för samtliga. 17 För att exemplet ska stämma in på sådana kollektiv Tännsjö vill 14 Tännsjö, Torbjörn. The Myth of Innocence, On Collective Responsibility and Collective Punishment. sid ibid. sid Hardin, Garrett. The Tragedy of the Commons. Science, december Hardin menar också att detta exempel går att tillämpa på omvänt sätt i problem gällande förorening. Om en individ är rationell i den bemärkelse att han vill öka nyttan för sig själv, kommer han att komma fram till att kostnaden/bördan av hans eget avfall för det gemensamma, är mindre än kostnaden för att rena sitt avfall innan han gör sig av med det. Logiken i exemplet ovan härrör det mycket kända spelteoretiska exemplet Fångarnas dilemma. 7

8 diskutera kan vi också tänka oss att alla herdar talar olika språk och därför inte kan kommunicera med varandra. Tännsjö menar att en grupp människor likt denna kan sägas agera som kollektiv på samma sätt som individer agerar. Vad innebär det då att en individ agerar? Då man talar om individers agerande eller handlande tänker vi oss vanligtvis att beteendet endast är en handling i de fall det kan förklaras av individens föreställningar och önskningar. Om det inte kan det är det frågan om en händelse snarare än en handling. Om jag blir knuffad in i en pool kan man inte säga att det var en handling utförd av mig, om jag däremot hoppar i poolen själv har jag utfört en handling. Tännsjö menar att liksom individer har önskningar och föreställningar, har också kollektiven det. De relevanta önskningar och föreställningar som individerna i kollektivet har bildar tillsammans kollektivets önskningar och föreställningar. I allmänningens tragedi kan vi förstå varför alla väljer att hålla så mycket boskap som möjligt, herdarna som individer gynnas. Men om alla herdarna t.ex. hade varit regelutilitarister och följt regeln att det är rätt att ingå ett samarbete som får goda konsekvenser, hade kollektivets föreställningar också varit annorlunda och således hade utfallet för kollektivet som helhet varit en annan. En följdfråga till detta är huruvida kollektiven i den vida bemärkelsen också kan handla fel. För att de ska kunna göra det, måste det vara möjligt att handla på något annat sätt, än det sätt de faktiskt har handlat på. Kollektivet måste kunnas sägas ha fri vilja och Tännsjö menar att kollektiv har det, i alla fall i en kompatibilistisk mening. Dock menar han att detta kanske inte är en tillräckligt stark uppfattning av den fria viljan för att vi ska kunna straffa efter förtjänst (Tännsjö förespråkar inte straff efter förtjänst), men att samma sak också gäller för individer. 3.2 Kan strikt ansvar appliceras på kollektiv? Tännsjö förespråkar s.k. strikt ansvar, vilket innebär ett ansvar för sina handlingar och underlåtelser oavsett mens rea (skyldigt sinne). Alltså även om handlingen/underlåtelsen gjorts i ovetskap eller utan ont uppsåt så är agenten klandervärd. Tännsjö anser att strikt ansvar är lämpligt att tillämpa på kollektiv: in most actual systems of punishment there is some room for the notion of 'strict liability' regarding activities that are considered inherently dangerous. Reckless behaviour is discouraged by forcing potential defendants to take every possible precaution. But if there is room for strict liability at all, I think it applies in particular to collectivities who are responsible for disastrous consequences of their actions Tännsjö, Torbjörn. The Myth of Innocence. On Collective Responsibility and Collective Punishment. sid

9 Tännsjö medger att den starkaste invändningen man kan göra mot hans argumentation just är på denna punkt och Petersson argumenterar också emot just detta: I find the analogy between strict liability and collective moral responsibility misleading. In legal context, strict liability is almost exclusively confined to tort law, where focus lies explicitly on compensation and prevention rather than on punishment and desert. 19 to claim that a collective is strictly liable for a bad consequence of their action is just another way of saying that cost-effectiveness of sanctions against the collective justifies measuring out such sanctions, regardless of moral guilt. 20 Självaste problemet med att hålla kollektiv strikt ansvariga är att risken är stor för orättvisa, t.ex. genom att oskyldiga straffas. Kollektiva straff måste rättfärdigas med att de också är rättvisa. Tännsjös idé gör inte det, menar Petersson. Petersson anser att det att hålla någon ansvarig, att straffa eller att klandra någon, är en reaktiv handling, d.v.s. den återspeglar den första handlingen. Att klandra eller att straffa för en handling/underlåtelse som gjorts utan mens rea, går inte att rättfärdiga på denna grund. Då någon mottar ett straff är det meningen att den ska förstå att den straffas på grund av vad den gjort frivilligt och medvetet, vilket inte är fallet då handlingen är gjort utan mens rea, menar Petersson. Då Peterssons formulerar sin egen idé om kollektivt moraliskt ansvar, lägger han vikt vid att utforma den på sådant vis att den inte innebär att strikt ansvar tillskrivs kollektiv. Denna idé kommer jag att återkomma till senare. 3.3 Kollektiva straff - straff mot oskyldiga individer? Tännsjö menar att vi inte ska straffa oskyldiga. En straffinstitution som straffar oskyldiga, skulle få förlorat förtroende och då inte kunna fortsätta sitt arbete. Att vidhålla proportionerliga straff är därför viktigt ur utilitaristisk synvinkel. Men kollektiva straff, så som sanktioner mot en hel nation måste inte innebära att oskyldiga individer straffas, hävdar Tännsjö. Då en nation utsätts för sanktioner verkar det dock som att alla individer i det utsatta landet straffas, alltså även de som är oskyldiga. T.ex. om USA utsätts för sanktioner för sin stora påverkan på den globala uppvärmningen, innebära det att oskyldiga individer straffas, för alla USA:s medborgare är inte ansvariga, även om de flesta är det. 19 Petersson Björn. Collective Omission and Responsibility. sid Ibid. sid

10 Tännsjö menar att detta påstående är baserat på ett missförstånd. Det kollektiva straffet är inte riktat mot individer, utan mot kollektivet som helhet. Och kollektivet som helhet bär ansvar, i den strikta meningen, för sina underlåtelser. I allmänningens tragedi kan vi t.ex. anta att herdarna inte kände till att mer boskap skulle leda till överbetning, men de bär ändå strikt ansvar för skadan. Men är det inte orättvist att oskyldiga medborgare får bära bördorna och lida? Tännsjö menar att även då individer straffas, lider oskyldiga, t.ex. anhöriga till den straffade. Men vi avskaffar inte straffsystemet av den anledningen, däremot tänker vi oss att institutionen som utfärdar straffet bör se till att minimera de negativa bieffekterna av straffet. På samma sätt bör vi göra när det gäller straff av kollektiv, menar Tännsjö. De goda konsekvenserna som uppnås av straffet måste vägas mot de negativa (t.ex. att oskyldiga lider). Det är här mycket viktigt att förstå Tännsjös syn på straff. Som klassisk hedonistisk utilitarist förespråkar han en framåtblickande syn på straff. Vi ska straffa för att vi förväntar oss att det ska få goda konsekvenser. Detta gäller givetvis både då vi straffar individer och då vi straffar kollektiv. Tännsjö tar helt avstånd från en retributiv syn på straff: I do not think that punishment, under any circumstances, is any good in itself. When we punish someone, an individual or a collectivity, it must be because we expect that the punishment will have good consequences. 21 Tännsjö menar vidare att om man har en retributiv idé om hur straff ska berättigas kanske det inte går att straffa kollektiv överhuvudtaget. Att kunna straffa kollektiv är önskvärt, då det annars innebär att t.ex. företag och organisationer kan bete sig hur som helst utan några påföljder. Tännsjö har anfört en vid syn på vad ett kollektiv kan vara för något. Detta innebär att vi alla är medlemmar av en massa olika kollektiv. Gör inte det att det blir omöjligt att hålla ett specifikt kollektiv ansvarigt? Tännsjö svarar nej på denna fråga. Straff eller sanktioner är handlingar riktade emot en identifierad agent, av ett specifikt skäl. Tännsjö håller med om att det är orättvist att straffa ett kollektiv för vad individer har gjort, men det är inte vad det är frågan om i detta fall. Det är upp till den straffande institutionen att identifiera och bestämma vem som ska bli straffad. Det är på samma sätt då individer straffas, effekterna av straffet påverkar andra (så som anhöriga). Men dessa effekter är inte delar av straffet. Dessutom anser Tännsjö att de fall då det 21 Tännsjö, Torbjörn. The Myth of Innocence. On Collective Responsibility and Collective Punishment. sid

11 är meningsfullt att straffa kollektiv, är då den största andelen av medlemmarna avstår från att bidra till det gemensamma goda därför att andra i kollektivet inte gör det. Tännsjö menar att eftersom de negativa effekterna av straffet ska vara proportionerligt med de planerade positiva effekterna leder det till en del märkliga konsekvenser. Det verkar som att sanktioner mot demokratier och öppna samhällen har en större chans att uppfylla dessa krav än diktaturer. Detta har inget att göra med att de är mer skyldiga än diktaturer, utan endast med att sanktioner mot diktaturer inte får mer positiva konsekvenser än negativa. Sanktionerna mot en demokrati kan få medborgarna att tänka: Om jag gör min del, kanske jag kan påverka andra att göra sin del och tillsammans kan vi kanske göra en skillnad. Sanktionen ger alltså medborgarna en anledning att ändra sitt beteende, att bidra till kollektivets bästa. Tännsjö anser att en internationell sanktion som varit lyckad är den mot Sydafrika. Där rådde det åtminstone någorlunda demokrati bland den vita eliten. Däremot, sanktionerna som riktades mot Saddam Husseins Irak hade förödande konsekvenser för medborgarna. Hundratusentals förlorade sitt liv, men då sanktionerna inte hade några positiva effekter, förlorade de liven helt i onödan. Tännsjö förespråkar, i enlighet med ovanstående, sanktioner mot Israel. Uppfattningen att kollektiv inte kan sägas vara skyldiga är vad Tännsjö kallar för the Myth of Innocence 22, som han menar är välförankrad. Tännsjö anser att kollektiv både kan bära ansvar och vara skyldiga och att det därför också kan vara rätt att straffa dem. Petersson är kritiskt till Tännsjös syn på kollektiva straff och sanktioner. Han menar att kollektiva sanktioner oundvikligen påverkar individer i kollektivet. Petersson anser att för att finna de moraliskt ansvariga i ett kollektiv ska man begränsa ansvaret till dem som är medansvariga, 23 på så vis att man plockar ut individer som rättfärdigat kan sägas bära skulden för vad kollektivet gjort, i stället för att straffa hela kollektivet. Denna idé kommer jag att återkomma till. 3.4 Följder av Tännsjös idé tillämpat på ansvaret för klimatförändringarna Sanktioner kan berättigat riktas mot nationer, då en nation är ett kollektiv i vid bemärkelse. Detta gäller dock endast sanktioner som utförs för att de beräknas få goda konsekvenser och inte sanktioner som utförs av retributiva skäl. Sanktionerna ska ge medborgarna en anledning att ändra sitt beteende och sanktionerna ska därför riktas mot nationer där invånarna kan ändra sitt beteende. Jag ska nu se på nationerna FAE och USA var för sig. 22 Ibid. sid. 1,7,17,22 23 eng. co-responsible 11

12 Bör vi utsätta FAE för sanktioner? FAE består av sju delstater som vardera har en emir som överhuvud. De sju emirerna utgör det högsta rådet och de utser en president för FAE. Hittills har det alltid varit emiren av Abu Dhabi. Emir är en ärftlig titel och således betraktas ofta nationen som en monarki. 24 Denna monarki är mer lik diktatur än demokrat, eftersom att medborgarna inte får rösta fram presidenten. Tännsjö har framfört att det vanligtvis inte är effektivt att utsätta diktaturer för sanktioner eftersom att invånarna i regel inte har någon möjlighet att förändra sitt beteende. Har invånarna i FAE någon möjlighet att göra det? Bland federationens 4,5 miljoner invånare är cirka 20 % medborgare, resterande är utländska gästarbetare främst från södra Asien. Levnadsstandarden skiljer sig markant mellan medborgarna och icke-medborgarna t.ex. saknar gästarbetarna sociala förmåner. 25 Gästarbetarna lever ofta under svåra förhållanden 26 och det är svårt att tänka sig att dessa individer i någon större utsträckning bidrar till att federationen har världens största ekologiska fotavtryck per capita. Det verkar snarare som att en liten del av landets befolkning är orsaken. Tännsjö menar att sanktioner är meningsfulla då en majoritet av medlemmarna är ansvariga. Detta verkar dock inte vara fallet med FAE. Bör vi därför avstå från att utsätta FAE för sanktioner? FAE verkar i sin struktur likna Sydafrika, som Tännsjö använder som ett exempel där sanktioner var berättigade. Man kan tänka sig att kollektivet FAE endast utgörs av de individer som är medborgare, istället för av alla som är invånare. På så vis verkar också majoriteten av kollektivet vara ansvariga samt kunna ändra sina beteenden. Därför kan det också vara berättigat att utsätta dem för sanktioner. Rimligtvis vore ekonomiska sanktioner då bäst lämpade, eftersom att FAE:s ekonomiska överskott till stor del beror på landets oljeexporter. Under de senaste åren har dock annan exporthandel vuxit. Att utsätta FAE för ekonomiska sanktioner i de fall de inte sänker sitt globala fotavtryck per capita borde vara effektivt. För Tännsjö är konsekvenserna av sanktionen det som i slutändan är avgörande för huruvida en sanktion är moraliskt påbjuden eller ej. Vad kan vi då anta att sanktioner mot FAE skulle kunna få för konsekvenser? För medborgarna i FAE är det svårt att tänka sig att konsekvenserna skulle leda till stor skada. Kanske skulle dock de utländska arbetarna i landet, alltså de oskyldiga, vilka sanktionen inte riktar sig emot ta skada av sanktionen. Om handeln med utlandet minskar, minskar också arbetstillfällena i landet och många blir då tvungna att återvända till sina hemländer där de lever under ännu sämre förhållanden än vad de gör som gästarbetare i FAE Förenade Arabemiraten; Politiskt system 25 Ibid. Förenade Arabemiraten; Sociala förhållanden 26 Ibid. Förenade Arabemiraten; Befolkning och språk 12

13 Om dessa negativa konsekvenser av straffet är större än de positiva konsekvenserna som sanktionen skulle innebära, bör vi avstå från att utsätta FAE för sanktioner. Om det är tvärt om, bör vi vidare undersöka vad det ytterligare kan få för negativa konsekvenser. Kanske finner FAE denna sanktion oberättigad och besvarar den genom att införa ett exportembargo på olja tillsammans med de andra OPEC-länderna, likt de gjorde Detta skulle kunna få enorma konsekvenser. Positiva för miljön i form av minskade koldioxidutsläpp, men negativa för världshandeln i form av ökade oljepriser, som i sin tur leder till ökade priser på handelsvaror. Detta kan i sin tur leda till minskad tillväxt och ökad arbetslöshet. Vilka de faktiska effekterna en sanktion mot FAE skulle få, går endast att spekulera i. Men då landets medborgare är få, skulle rimligtvis en sanktion som fick dem att minska sina utsläpp av växthusgaser inte ha någon verkan på den globala uppvärmningen. Möjligtvis skulle det kunna få effekter i form av att FAE skulle komma att utgöra ett avskräckande exempel. Andra nationer skulle komma att minska sina ekologiska fotavtryck per capita för att själva inte bli utsatta för sanktioner. En annan nation vars minskade utsläpp av växthusgaser faktiskt skulle kunna ha en konsekvens på den globala uppvärmningen är USA. Bör vi då utsätta USA för sanktioner? USA är en demokrati. Dessutom verkar det som att en stor del av invånarna bidrar till utsläppen av växthusgaserna. USA uppfyller således de krav som Tännsjö ställt upp. Huruvida detta skulle leda till mer positiva konsekvenser än negativa är svårt att redogöra för och är bland annat beroende av vilken form av sanktioner som vidtas. Men om vi antar att sanktionerna var av sådan art att de inte skadade USA:s befolkning, eller på annat sätt orsakade mer negativa än positiva konsekvenser, vore det i enlighet med Tännsjös idé skäligt att utsätta USA för sanktioner. Ett stort problem med att utsätta USA för sanktioner är dock de stora effekter det skulle kunna få på världsekonomin i form av minskad handel. Dessutom är USA en suverän militärmakt. Om skarpa sanktioner riktas mot USA och den amerikanska livsstilen, är det inte helt otänkbart att det inrikes skulle uppstå ett demokratiskt stöd för våldsamma åtgärder från USA:s sida. I nuläget kanske det inte heller skulle få några större positiva effekter. USA har sedan januari 2009 har en ny president, Barack Obama, som förespråkar en förändring i USA:s energi- och miljöpolitik. Till år 2050 vill han minska USA:s utsläpp med 80 %. Han vill att USA ska satsa på forskning inom förnyelsebar energi och ett mål är att år 2025 ska 25% av all energi i USA komma från förnyelsebara källor. 27 Då en nation utsätts för sanktioner ska det vara för att 27 ( ) 13

14 nationen ska ändra sitt beteende. Då USA nu redan ha börjat göra detta, skulle troligtvis sanktioner få mer negativa än positiva konsekvenser. Det vore därför mer pragmatiskt att samarbeta i stället för att straffa. Men om USA inte lever upp till de klimatmål som de presenterat, kan de rättfärdigat utsättas sanktioner. 3.5 Problem med Tännsjös idé En berättigad kritik av Tännsjös idé gäller det strikta ansvaret han förespråkar som grund för moraliskt ansvar. Jag vill mena att den kritik Petersson framför gällande detta är tillräckligt genomgripande och jag kommer därför inte ta upp denna kritik vidare. Ett problem med Tännsjös idé ligger i hans vida syn på kollektivet, vilket leder till att straff mot sådana skyldiga kollektiv onekligen också innebära att oskyldiga kommer till skada. För att berättiga detta drar Tännsjö en parallell mellan det kollektiva och det individuella. Han menar att även då vi straffar individer kommer oskyldiga till skada, men att de effekterna inte är delar av straffet. För att detta argument ska stödja Tännsjös tes om att det är berättigat att oskyldiga kommer till skada då kollektiv bestraffas förutsätts en premiss som säger följande: Att oskyldiga kommer till skada då skyldiga individer straffas är berättigat (under förutsättning att de positiva konsekvenserna av straffet är större än de negativa). Denna premiss uttalar dock inte Tännsjö och parallellen mellan kollektiva och individuella straff kan därför lika gärna vara en indikation på att vi bör upphöra att straffa individer. Tännsjö är klassisk hedonistisk utilitarist och således endast intresserad av att konsekvenserna av den teori han presenterar är så goda som möjligt. Att hävda att det alltid är fel att straffa oskyldiga individer är oförenligt med utilitarismen. Det verkar dock inte vara vad Tännsjö menar, utan snarare menar han att straff mot oskyldiga kommer att få negativa konsekvenser i form av att straffinstitutionen förlorar sitt förtroende och således inte längre kan utföra sitt arbete. Det är visserligen rimligt att straff mot oskyldiga skulle få negativa konsekvenser, men inte i alla fall. I de fall där konsekvenserna av att straffa oskyldiga är goda påbjuder utilitarismen sådana straff. Ett enklare sätt att med utgångspunkt i utilitarismen rättfärdiga kollektiva straff, vilket innebär att oskyldiga kan ta skada, är därför att endast fokusera på straffet/sanktionens konsekvenser. Om sanktionen har goda konsekvenser är den rättfärdigad. Goda konsekvenser kan handla om att fler människoliv sparas t.ex. genom att döda 100 oskyldiga individer för att rädda oskyldiga individer. Att anta en utilitaristisk teori innebär dock att själva ansvarsfrågan blir ointressant och man kan undra varför Tännsjö ens väljer att presentera en teori om kollektivt moraliskt ansvar. 14

15 Ansvarsfrågan borde för Tännsjö vara sekundär i förhållande till konsekvensfrågan; endast i de fall där det får goda konsekvenser att straffa just de ansvariga, är det viktigt att kunna peka ut dem. Men för detta syfte verkar inte Tännsjös idé tillfredsställande eftersom att den vida syn på kollektivet som han framfört innebär att oskyldiga drabbas då kollektivet straffas. Bortsett från denna sekundära funktion av en teori för kollektivt moraliskt ansvar inom ramarna för utilitarismen, blir det svårbegripligt att förstå varför Tännsjö ställer upp en teori om detta. Vilka kollektiv eller vilka individer som helst kan enligt utilitarismen rättfärdigat utsättas för straff och sanktioner så länge konsekvenserna är goda. Detta oavsett om de är ansvariga eller ej. Om vi finner utilitarismen rimlig, verkar innehållet i Tännsjös teori väl svara för denna idé. Men om vi söker en teori för att berättiga sanktioner mot nationer där vi vill att berättigandet ska grunda sig på moraliskt ansvar, blir denna utilitaristiska teori otillfredsställande. Jag ska därför nu diskutera Peterssons idé som till skillnad från Tännsjös utgår från moraliskt ansvar för berättigandet av kollektiva sanktioner. 4. Peterssons idé om kollektivt ansvar 4.1 Kollektivt ansvar för underlåtelse? Björn Petersson väljer att fokusera på kollektiva underlåtelser istället för kollektiva handlingar i sin artikel. Anledningen till detta är att kollektiva underlåtelser illustrerar en krock mellan två intuitioner. 28 Den första intuitionen är att kollektiv är agenter som kan bära moraliskt ansvar för sitt agerande, skilt från individerna i kollektivets agerande och deras moraliska ansvar. Detta sätt att resonera begränsar tillskrivningen av kollektivt ansvar till grupper som verkligen har utfört en handling. Den andra intuitionen är att det ibland verkar möjligt att hålla lösa kollektiv ansvariga just för att de inte har agerat som ett kollektiv, i de fall där det hade behövts för att undvika en skada av något slag. Vi verkar vara tvungna att ge upp någon av dessa intuitioner, men Petersson vill med sin idé påvisa att dessa till viss grad är förenliga med varandra. Ett stort problem med den andra intuitionen är att om en skada skett och ingen har hindrat den från att ske, verkar det inte finnas några gränser för hur många som kan sägas vara kausalt inblandade. T.ex. om ett barn i Sudan dör av svält, beror det på en underlåtelse, ingen har hjälpt detta barn att få mat, men vem är det som inte har hjälpt? Alla som inte har bidragit till 28 Petersson, Björn. Collective Omission and Responsibility. sid

16 att skapa bättre förhållanden i landet, alla som inte har skänkt pengar/inte skänkt tillräckligt mycket pengar, men kunnat göra det, verkar vara kausalt inblandade i detta barns död. Detta är alltså ett mycket stort kollektiv som verkar innefatta alla världens medborgare som haft möjligheten att hjälpa till men inte gjort det. Kan man då säga att alla dessa också är kollektivt ansvariga för underlåtelsen att rädda detta barns liv? Petersson anser att vi måste finna egenskaper i underlåtelsefall som gör att vi kan se dessa kollektiv som agenter, på ett sådant sätt att det också berättigar moraliska sanktioner som träffar enskilda medlemmar. Det behövs någon egenskap som länkar samman individerna till något beslut eller intention som kan förklara underlåtelsen för att inte alla ska bli medlemmar av denna grupp. Om vi inte kan finna sådana egenskaper, borde vi avfärda idén om att hålla individer ansvariga för att inte ha agerat tillsammans. I fallet ovan verkar inte några sådana egenskaper finnas. Metoden för att finna de agenter som är ansvariga för en viss skada, bör vara sådan att den begränsar ansvaret till de medansvariga i kollektivet. För att lyckas med det behöver man kunna göra en skillnad mellan de medansvariga och de individer som är oskyldiga åskådare men som är kausalt inblandade i det fel som begåtts, utan intentionen att vara en del, eller utan att felet kan sägas vara deras. Medansvar är inte detsamma som individuellt ansvar. Man kan vara medansvarig för ett utfall av en grupps handling, utan att det innebär att man bidragit till utfallet. Om vi återgår till allmänningens tragedi innebär detta att en herde kan vara medansvarig även om hans bidrag till överbetningen av den gemensamma åkern varken gör till eller från. Det viktiga är här att skilja ut de som faktiskt är förtjänta av en sanktion från de som endast är kausalt inblandade men utan att själva gjort något fel. 4.2 Petersson kriterier för kollektivt agerande Petersson håller med Tännsjö om att man kan hålla kollektiv ansvariga, men antar en mer restriktiv syn på hur ett sådant kollektiv kan se ut. Petersson tänker att kollektivt handlande är en förutsättning för kollektivt ansvar. Han ställer upp två kriterier för att en individ ska kunna sägas ingå i ett kollektiv som utför ett kollektivt agerande: (i) in order for you to be a member of the group that performs a collective action, you have to conceive of the intended activity as a collective 29. (ii) that conception must figure in attitudes that explain your behavior Petersson, Björn. Collective Omission and Responsibility. sid Ibid. sid

17 Dessa kriterier verkar också förena de två intuitionerna. Då han ställer upp kriterier som inte innefattar att agerandet måste vara avsiktligt, innebär detta att fall av kollektiv underlåtelse också kan räknas som kollektivt agerande. På så vis kan man också hålla kollektiv ansvariga för underlåtelser. De kriterier som Petersson ställer upp är alltså svaga nog att få med fall av kollektiv underlåtelse, men inte starka nog att innebära strikt ansvar som Tännsjö förespråkar. Petersson vill också kunna skilja på kollektiv underlåtelse och på underlåtelse av många individer som inte utgör ett kollektiv. Även detta verkar vara uppfyllt i och med kriterierna. För att tydliggöra följderna av Peterssons idé använder han sig av ett exempel där en skadad person fastnat under en balk och där det krävs att gemensam insats av två personer för att lyfta balken och rädda den skadade. Om de två personerna inte agerar tillsammans kan det finnas flera orsaker till varför de inte gjorde det. Petersson menar att dessa orsaker är avgörande för huruvida de kan betraktas som kollektivt ansvariga för underlåtelsen eller inte. Petersson specificerar i exemplen aldrig hur hans kriterier för kollektivt agerande implementeras, men jag ska här tillämpa dem på de olika orsakerna till underlåtelsen. Nedan följer beskrivningen av de exempel Petersson tar upp, samt en tillämpning av dem på allmänningens tragedi. - De två personerna kan inte kommunicera med varandra: I detta fall kan de inte koordinera sina handlingar. Om de hade kunnat göra det, hade de också kunnat agera tillsammans. Petersson menar här att ingen kan klandras för den skadades död. Om vi tillämpar detta på allmänningens tragedi innebär det att ingen av herdarna kan klandras för överbetningen av den gemensamma åkern. Uppfylls någon av kriterierna? Det första kriteriet är här inte uppfyllt. Då de inte kan kommunicera med varandra, blir de svårt att tänka sig att de kan se handlingen/underlåtelsen som ett kollektiv. De har inte möjligheten att forma en sådan uppfattning. Då det andra kriteriet är avhängigt det första, uppfylls inte heller det. - En eller båda av individerna vägrar att se till kollektivets möjligheter: Om båda eller en av individerna inte ser till vad de kan göra tillsammans, menar Petersson att den som inte samarbetar ska hållas individuellt ansvarig. Det finns ingen anledning att åberopa kollektivt ansvar. Tillämpat på allmänningens tragedi innebär detta att de herdar som inte samarbetar kan hållas individuellt ansvariga för överbetningen av den gemensamma åkern. Allmänningens tragedi skiljer sig dock från det exempel Petersson tagit upp på det viset att det i allmänningens tragedi inte krävs att alla samarbetar för att överbetningen ska förhindras, bara att tillräckligt många gör det. Dock verkar utfallet bli det samma då Petersson tidigare specificerat i sin diskussion om medansvar att en individ inte måste bidra till utfallet för att vara medansvarig. Inte heller i detta fall verkar det som att något av 17

18 kriterierna uppfylls. Det är inställningarna hos vissa/alla individer i kollektivet som hindrar ett samarbetet och de är därför individuellt ansvariga. - De båda individerna betänker kollektivets möjligheter, men kan inte komma överens om hur de ska gå tillväga: Petersson tänker sig här att de bestämt att de ska göra ett hastigt ryck, men inte kan komma överens om de ska göra det då de räknat till tre eller till tio. Tillämpat på allmänningens tragedi kan vi tänka oss att de var oense om hur många djur varje herde skulle göra sig av med. Petersson menar att vi här kan hålla kollektivet ansvarigt. Båda kriterierna verkar också vara uppfyllda. De uppfattar den planerade handlingen som ett kollektiv, och denna uppfattning finns också med i inställningen som förklarar deras agerande. Vad får då detta för konsekvenser då det gäller stora kollektiv, t.ex. nationers ansvar för underlåtelser? Kan de sägas bära ansvar för dem? Som vi sett anser Tännsjö att de kan det. Petersson är av en annan åsikt in real life cases it would be to crude to identify membership with nationality. 31 Detta eftersom att i verkliga fall är det mycket otänkbart att alla medborgare i en nation uppfyller de kriterier för kollektivt agerande som Petersson ställt upp. Som exempel tänker sig Petersson att hälften av en nationens medborgare utgörs av illitterata fåraherdar som inte vet något om hur samhället fungerar. Det vore inte rätt att hålla dem ansvariga för deras underlåtelse, eller misslyckande att skapa en gemensam beslutfattarprocess. De är helt enkelt omedvetna om deras möjligheter som grupp. Man kan också tänka sig fall där individer faktiskt inte kan samarbeta p.g.a. att de hindras från att kunna fatta beslut, i en diktatur kan t.ex. en motståndsrörelse hindras från att träffas. Om de hade agerat som kollektiv hade de kunnat förändra, men de har inte möjligheten att enas om ett agerande. Om vi vill hålla en nations medborgare ansvariga för en underlåtelse att agera tillsammans, menar Petersson att vi ska börja med att undersöka vilka individer och grupper som är kausalt inblandade i underlåtelsen. Detta kan vi göra genom att undersöka om den skadliga aktiviteten hade ägt rum även om en viss individ eller en viss grupp hade agerat annorlunda. Petersson menar att det inte verkar troligt att man kan rättfärdiga sanktioner mot stora kollektiv p.g.a. av deras underlåtelser, men This does not mean that sanctions against nations or populations are never justifiable. However, such sanctions are probably best justified in the terms associated with strict liability, as opposed to the terms tied to moral responsibility. They should be regarded as political or legal sanctions, rather than moral ones Ibid. sid Ibid. sid

19 Hur ska detta förstås? Petersson menar med ovanstående att man inte kan berättiga sanktioner mot nationer med moraliskt ansvar. De juridiska och politiska sanktionerna bör kunna rättfärdigas moraliskt, men inte i termer av att nationen eller populationen är moraliskt ansvarig. Petersson menar att vi bör skilja mellan moraliska sanktioner och politiska/juridiska sanktioner. Den förstnämnda hänger essentiellt ihop med det moraliska ansvarsbegreppet, medan de andra sanktionerna inte gör det. Petersson tänker sig att de istället kan rättfärdigas kontraktualistiskt eller konsekventialistiskt Följderna av Peterssons idé tillämpat på ansvaret för klimatförändringarna Vilka är då följderna av Peterssons idé? Som vi sett gör Petersson en skillnad mellan moraliska sanktioner, som berättigas med moraliskt ansvar och andra sanktioner. Det är moraliska sanktioner som Petersson diskuterar i sin artikel och jag ska därför börja med att redogöra för berättigandet av just moraliska sanktioner mot nationer för deras bidrag till den globala uppvärmningen. Då Petersson anser att det är för grovt att tillskriva medlemskap i ett kollektiv utifrån nationalitet, innebär det att vi inte kan hålla nationer kollektivt ansvariga och därmed inte heller utsätta dem för moraliska sanktioner. De kriterier Petersson har ställt upp verkar också omöjligt kunna innefatta en hel nations medborgare, kanske en stor del av dem, men inte alla. Varken FAE eller USA bör alltså enligt Petersson utsättas för moraliska sanktioner, men det är däremot möjligt att det finns mindre grupper inom dessa nationer som skulle vara förtjänta av sådana. Möjligtvis skulle t.ex. Bushadministrationen i USA och FAE:s högsta råd rättfärdigat kunna hållas moraliskt ansvariga och utsättas för straff eller sanktioner för deras bidrag till den globala uppvärmningen. Detta är alltså följderna av Peterssons idé om moraliska sanktioner. Petersson har dock uttryckt att alla moraliskt berättigade sanktioner inte behöver vara moraliska sanktioner. Politiska och juridiska sanktioner kan t.ex. berättigas kontraktualistiskt eller konsekventialistiskt. Som vi sett berättigar Tännsjö främst sanktioner konsekventialistiskt. På så vis verkar Petersson vara överens med Tännsjö om att sanktioner går att berättiga konsekventialistiskt, men vara oense om vilken typ av sanktioner det då handlar om. Således är det också förenligt med Peterssons idé att vi kan utsätta nationer för sanktioner för deras bidrag till den globala uppvärmningen, men då inte med hänvisning till moraliskt ansvar. Om det gäller sanktioner på 33 Petersson, privat korrespondens 19

20 konsekventialistiska grunder, bör vi utsätta de två diskuterade nationerna FAE och USA för sanktioner om effekterna av sådana sanktioner är goda. Möjliga effekter eller följder av sanktioner mot FAE och USA har jag redogjort för i diskussionen om följderna av Tännsjös idé tillämpat på ansvaret för klimatförändringarna. Petersson menar också att vi kan berättiga sanktioner kontraktualistiskt. Detta innebär främst att vi kan utsätta nationer för sanktioner i de fall de bryter mot ett ingått avtal eller överenskommelse. T.ex. skulle nationer som ingått Kyotoavtalet men brutit mot det, rättfärdigat kunna utsättas för sanktioner. USA har inte ingått detta avtal och kan därför inte på kontraktualistiska grunder utsättas för sanktioner för att de inte följder avtalet. Däremot har FAE ratificerat Kyotoavtalet. Om de inte uppfyller de krav som i avtalet ställts på dem, kan de rättfärdigat utsättas för sanktioner på kontraktualistiska grunder. Peterssons idé innehåller en snävare syn på kollektivet än Tännsjös. Men i och med hans uppdelning i moraliska och andra sorters sanktioner blir hans idé faktiskt vidare än Tännsjös. Enligt Petersson kan man rättfärdigat utsätta nationer för sanktioner med grund i moraliskt ansvar, konsekventialism och kontraktualism, medan Tännsjös idé endast berättigar sanktioner på konsekventialistiska grunder. 4.4 Problem med Peterssons idé Peterssons främsta kritik av Tännsjö gäller det strikta ansvaret. Även om man finner hans kritik både rimlig och berättigad kanske den dock är missriktad eftersom att Petersson aldrig berör Tännsjös icke-retributivistiska inställning. Då Petersson hävdar att Tännsjös parallell mellan strikt ansvar och kollektivt moraliskt ansvar är vilseledande 34 grundar han denna invändning i att då man inom lagen tillämpar strikt ansvar är det främst inom områden där kompensation och prevention är aktuella, snarare än straff och förtjänst. Tännsjö är dock inte intresserad av straff och förtjänst, utan snarare av just prevention och på så vis är invändningen missriktad. Däremot kunde Petersson istället ifrågasätt varför Tännsjö ens presenterar en teori om kollektivt moraliskt ansvar, då han är icke-retributivist och utilitarist. Som vi sett verkar Peterssons idé bättre svara för det vi normalt avser då vi talar om moraliskt ansvarar än vad Tännsjös idé gör, men är de tillräckligt bra för att exakt fånga det kollektiva moraliska ansvaret? Vi har sett vad Peterssons kriterier får för konsekvenser i olika varianter av allmänningens tragedi. Jag vill mena att konsekvenserna av kriterier i de två första varianterna väl svarar för en intuitiv uppfattning av kollektivt moraliskt ansvar, men mindre bra i 34 Se sid. 9 citat 18 20