Verktyget En förälder blir till

Transkript

1 Sida 1 En förälder blir till Dokumentation från uppstarten med verktyget En förälder blir till med Skaraborgs BVC och familjecentraler, Skövde den 12 september 2014 Inledning Uppstartsdagen med verktyget En förälder blir till inleds med lite fika och mingel samtidigt som att alla deltagare får fylla i ett självskattningsformulär. Tanken med självskattningsformuläret är att ta reda på tankar och funderingar hos dig som jobbar inom barnhälsovården och familjecentralerna inför att arbetet startar upp. Syftet är att mäta om du upplever en förändring efter att arbetet är avslutat om ett år. När formulären är ifyllda hälsar Lena Gunnarsson, verksamhetsutvecklare från Kunskapscentrum för Jämlik vård (KJV) alla välkomna och presenterar dagens första föreläsare Bob Hansson. En pappas betraktelser, betraktelser av Bob Hansson Bob Hansson är författare och poet, men är här idag för att berätta om sina upplevelser när han blev pappa för första gången. Han berättar att ser sig själv som en jämställd man och när han fick reda på att han skulle bli pappa ville han vara delaktig i allt och såg sig som lika mycket förälder som mamman. Det visade sig inte bli lika enkelt som han trott. När det var dags för förlossning kände han sig mest i vägen. Bob resonerade lite kring att han på sjukhuset var inskriven där som en anhörig till mamman och inte som pappa. Det kändes absurt för mig som ville vara jämställd och längtat efter papparollen men blev betraktad som anhörig till mamman säger Bob. Bob delade också med sig av sina och andra pappors erfarenheter av BVC. När pappan ställer frågor till BVC sköterskan så svarar hen med att titta på mamman. Hur ska man som pappa reagera då? Blicken spelar väldigt stor roll. Människan är det enda djuret som har så stor skillnad mellan pupill och ögonvita och det gör vår blick extra betydelsefull säger Bob. Blicken är en skapande blick, de personer som får mest pupilltid är högst i hierarkin menar Bob.

2 Sida 2 Vi lever också i ett samhällsskifte, nu finns det en annan förväntan på er som jobbar med föräldrar och på pappor. Jag som pappa behöver verkligen all hjälp jag kan få i papparollen, jag känner mig ny och vet inte alltid hur jag ska göra. Det är svårt att be om hjälp. Här har BVC och MVC sköterskorna en jätteviktig roll i att stötta pappan. Sammanhang Efter att Bob inlett dagen hälsar Christina Djäken och Britt Marie Winroth Johansson från Centrala barnhälsovårdsteamet alla välkomna. Britt Marie säger att dagen handlar mycket om det som Bob Hanssons nämnde som pupilltid och vad vi tänker, känner och gör i mötet med föräldrarna. Christina berättar att det var en artikel av Pamela Massodi, en av dagens föreläsare, där hon skrev om hur papporna mådde efter förlossningen som gjorde att tanken på att arbeta med de här frågorna startade. Christina kontaktade KJV och tillsammans med Kristin Eliasson, Lena Gunnarsson och Peder Welin, alla verksamhetsutvecklare från KJV, bildade de en arbetsgrupp. Idag ska vi få metoder och redskap för att titta på vår verksamhet på ett annat sätt. Verktyget En förälder blir till Kristin, Lena och Peder fortsätter med att berätta mer om verktyget och varför vi alla är här idag. Dagen handlar om att starta upp arbetet med verktyget En förälder blir. Målet med verktyget är att alla föräldrarna ni möter ska känna sig trygga i mötet med er och att ni ska känna er trygga och kompetenta i mötet med alla slags familjer säger Lena. Dagen kommer innehålla kunskapspåfyllning och en genom gång av hur arbetet med verktyget ska gå till. Vi kommer även sätta igång arbetet med de första kapitlet. Sedan KJV startade 2009 har man samlat på sig många praktiska exempel av hur det går att skapa ett mer jämlikt och jämställt föräldraskap i möte med vården. Nu vill de sprida dessa erfarenheter vidare. Det är en av anledningarna till att verktyget skapades. En annat är att KJV under sina arbeten med jämlikt föräldraskap möter vårdpersonal som frågar men hur ska vi göra i praktiken? Verktyget är ett svar på den frågan. Dessutom vill KJV tillsammans med alla deltagare som är här idag prova ett nytt arbetssätt. Arbetet är ett pilotprojekt vilket innebär att ihop med deltagarna ska verktyget utvecklas och omformas så att det blir ännu bättre.

3 Sida 3 Verktyget En förälder blir till innehåller fem temakapitel som utgör basen i verktyget. Dessa fem teman har pekats ut som extra viktiga i forskning och det finns goda exempel på hur verksamheter i regionen arbetat med temana. Vi kommer ägna oss åt varje tema under två månader tills alla fem teman är klara och tillsammans utveckla verktyget under det kommande året. De teman som verktyget innehåller är: Förälder i första hand. Temat här är jämställdhet och handlar om vikten av partnerns delaktighet när två föräldrar blir till. Stjärnfamiljen handlar om att möta familjer som ser ut på olika sätt, och som inte är en klassisk, normativ, heterosexuell kärnfamilj. Kulturkompetens heter det tredje temat och handlar om att möta familjer som kommer får andra sammanhang och ett annat land än vad jag själv gör. Psykisk hälsa handlar om vikten av att hela familjen mår bra och med fokus på hur vi ska hantera psykisk ohälsa hos partnern. Ord och bild är det sista temat som handlar om vad vi förmedlar i ord och bild när vi kommunicerar med familjerna. Vem känner sig inkluderad och vem riskerar känna sig exkluderad i och med hur vi använder bilder och ord? Det finns en röd tråd i verktyget och det är normkritik. Men vad är normkritik och hur kan man utveckla sin normkritiska blick? För att få veta mer om det har Sandra Dahlén bjudits hit idag och kommer hålla dagens andra föreläsning. Normkritik, föredrag av Sandra Dahlén Sandra Dahlén är författare och föreläsare som arbetar med sexualupplysning, lika behandling och diskriminering. Normkritiken är både ett perspektiv och en synvändning berättar Sandra. Fler och fler är kunniga i jämlikhet idag och förordar att vi ska ha en normkritisk ingång i arbetet om vi ska nå den här jämlikheten inom till exempel jämlik vård säger Sandra. Sandra börjar med att be oss fundera kring varför det är så viktigt för oss att vi kan se vilket kön en individ har. Om det är svårt att avgöra hos en individ blir vi ofta en aning frustrerade.

4 Sida 4 Det kan såklart vara viktigt i vissa sammanhang som i medicinen till exempel säger Sandra, men vilket kön personen som går förbi oss på stan borde väl inte spela så stor roll? För oss som arbetar med människor och inte får gruppera hur som helst, varför är just den här grupperingen med kön så viktig? frågar Sandra. En förklaring, som forskare har, är att de grupper som har en stark innebörd, till exempel mycket makt, är extra viktiga för oss. Grupperna ger människor ojämlika förutsättningar i samhället men det betyder inte att vi som grupperar är onda människor. På ett sätt har vi ett öppet och tryggt samhälle, men hur olika tillåts vi egentligen vara från vi är små? säger Sandra. Vad vi anser vara en grupp skiljer sig åt och ser olika ut i olika samhällen och i olika tider. De här grupperingarna förändras. Det är därför viktigt att vi ser vilka grupperingar vi har i dagens värld och vad får de för konsekvenser, menar Sandra. Ibland måste vi gruppera, men oftast ska vi se människor som individer. Om vi grupperar ska det fylla en funktion. I normkritiken tittar vi på grupperingar och vilken innebörd dessa har, vissa av de här grupperingarna är fyllda med väldigt mycket innebörd och makt. Normkritiskt perspektiv och förändringsarbete Förr fokuserade man på de utsatta grupperna och försökte anpassa dem efter normen, vilket kallas toleranspedagogik. Normkritiken är en reaktion mot detta som säger att vi istället måste förändra det som diskriminerar så vi får vara olika. Det är det vi måste fokusera på; det är så vi får förändring. Ta som exempel att att man i en klass diskuterar om homosexuella ska få skaffa barn, säger Sandra. Det blir en väldigt kränkande situation om det sitter någon i klassen som är homosexuell och samtidigt förväntas vara med och diskutera detta. Varför ska de som är normbärare diskutera de normavvikande? Normkritik är både befriande och jobbigt menar Sandra. Befriande och inspirerande för dem som är ifrågasatta men också jobbigt för att det är tufft att ändra mönster och granska sig själv och ändra på det man gör. Vare sig det är vård eller skola är det är viktigt att ha med sig att forskning och utredningar visar att det finns diskriminering. Det gäller även hos den egna verksamheten. Det är viktigt att våga bli medvetna om hur det ser ut hos oss. De flesta inom vård och omsorg säger att

5 Sida 5 de behandlar folk lika, menar Sandra men forskning visar att det inte är så. Vi är alla lite insyltade i diskriminering och vi kan ofta utan att vi tänker på det ge folk olika villkor beroende vilken grupp de tillhör. Vi har en mängd rutiner som vi gör, ofta utan att tänka på det, som skapar ojämlikhet. Det är dessa rutiner som är viktiga att vi får syn på. Små, små göranden skapar stora rutiner och mönster till slut. Några exempel som Sandra tar upp är att om det till exempel är ett barn med funktionsnedsättning så tolkas ofta allting barnet gör som en del av funktionsnedsättningen och man ser inte barnet utan funktionshindret. Eller ålder; ett barns självklara sexualitet kan ses som störande för man tror att sexualitet tillhör dem som är äldre. Eller vem förväntar vi oss är hetero, homo eller bi? Kan man vara homo om man är mörk och invandrare? Sandra tar också upp att kulturkompetens, som är ett begrepp de flesta har hört men som kan vara svårtytt, handlar snarare om att lära känna sig själv, sina egna tankar och reaktioner snarare än att försöka ta reda på allt om hur andra människor gör. Människor vill oftast inte få frågor om sin grupp utan de flesta vill vara individer och inte representera en hel grupp. Vi har som sagt starka föreställningar om grupperingar. Ska vi dras med i det? undrar Sandra och visar på några dominerande föreställningar i samhället: Alla är hetero Alla är kvinnor eller män Mörka män är traditionella och mer aggressiva än ljusa män Mörka kvinnor fokuserar på mat och barn Det normala är att inte blanda in religion i alla aspekter av livet Sverige är ett jämställt land som inte har stora problem med rasism Familj är mamma, pappa, barn Kan de här förställningarna påverka vår verksamhet? Känner vi igen oss i dem? Dessa föreställningar är en del av vår samhällsstruktur, det är ingen slump att dessa föreställningar finns berättar Sandra. Det finns stora mönster av olika livsvillkor mellan grupper.

6 Sida 6 Vad är då normer? Är normer alltid något dåligt? Nej utan normer kan vi inte leva, menar Sandra. Här följer en sammanfattning över vad en norm innebär: o Oskrivna regler för hur vi får se ut, vara, göra, och uttrycka oss. o Många är nödvändiga andra skapar ojämlikhet. o Normer kan även reglera kategorisering och tala om vilka som är normala och icke normala. Vilka är en grupp? Vilka ska ens ses som en grupp? o Normer uttrycks sällan direkt utan bara finns där det avvikande uttalas. o De som föds in i samhällets normer och de som passar in bra i normen märker de sällan, tills någon bryter eller ifrågasätter normer skapar ofta irritation. o Att vara normbärare att flyta med, ha bättre villkor, ofta mer normseende. o Att vara normbrytare, ofta ofrivilligt, ses ofta som besvärlig, överdriven. Kan väggarna till ens egen verksamhet skydda från de här föreställningarna som finns i samhället frågar Sandra? Eller kan de här föreställningarna komma i vägen på arbetsplatsen? De som kommer till verksamhet kanske också har förställningar om oss? Det här handlar inte om att vara ond eller god, det här handlar om hur dessa normer påverkar mig och min vardag. Hur påverkar det de människor jag möter säger Sandra och avslutar med att fråga deltagarna vad har du för bild på världen? Ibland måste vi se människor som individer och ibland måste vi se människor som grupp för att kunna behandla alla lika. Men det gäller att göra det medvetet. Normer skapar föreställning som skapar rutiner. Vilka rutiner behöver jag ändra på för att skapa en jämlik vård?

7 Sida 7 Vi fortsätter med att gå igenom verktyget Efter Sandras föreläsning fortsätter vi att gå igenom verktyget. Kristin, Lena och Peder går upp på scenen igen och Lena börjar med att be alla slå upp kapitlet Föräldrar i första hand. Det första kapitlet börjar vi jobba med idag och det kommer ni få jobba med framöver i två månader berättar Lena. Alla kapitel är uppdelade i fyra steg. Steg ett heter Vad är problemet? Där delar vi med oss av forskning över området som visar vad problemet är. Steg två kallas för Inventering och riktar sig till er verksamhet. Där ska ni få koll på vad ni gör i er verksamhet. Det finns olika metoder för att göra inventeringen, till exempel skuggning, som är till för att upptäcka hur ni egentligen gör i verksamheterna. Steg tre heter Inspiration där det står om andra verksamheter som KJV har arbetat med. Sno hur mycket ni vill om ni tycker de har bra idéer säger Lena. Steg fyra är en Summering. Där ska vi utifrån de föregående stegen summera våra tankar kring kapiteltemat och vilka utmaningar vi har. Glöm inte att anteckna även känslor och tankar, säger Kristin. Efter summeringen går ni till det viktigaste kapitlet i verktyget Handling. Men innan dess finns det något som heter Läs det här på sidan 22. Det är obligatorisk läsning och det är bra att göra den redan när ni är i början av kapitlet, säger Lena. Det finns även mer lästips i verktyget; För den vetgirige som inte är ett krav men fritt fram att läsa, och slutligen finns källor till kapitlet för den som vill läsa ännu mer. På KJVs hemsida finns sedan alla artiklar som finns i verktyget samlade. Tanken är att lästipsen ska fyllas på efterhand av oss alla, så fort vi stöter på någon ny forskning eller tidningsartikel ska vi tipsa Lena, Kristin eller Peder. Men tillbaka till det viktigaste kapitlet som heter Handling. Ett utvecklingsarbete som inte mynnar ut i konkreta förbättringar är inte så mycket att ha säger Peder. Här handlar kapitlet om VAD som ska göras, HUR det ska göras, VEM som ska göra det och NÄR det ska göras. I det här kapitlet finns även en handlingsplan som ska fyllas i och förankras hos er chef. I Handling för ni in era förbättringsförslag som ni kommer ha med er från varje enskilt kapitel. Vänta inte utan när ni har kommit till slutet av ett kapitel går ni till Handling och skriver in era förslag där. Så fort ni har skrivit ner dem och förankrat dem hos kollegor och chef kan ni börja omsätta dem i praktiken.

8 Sida 8 Skulle vi känna att vi kör fast finns det ett kapitel som heter Hjälp! där det finns tips och idéer för att komma vidare. Vad kommer hända under året? Vi kommer jobba med verktygets fem kapitel under de kommande tio månaderna och beräknas vara klara om ett år från idag. Tanken är att vi ska använda den tid som finns inplanera på APT, samverkanstid, utvecklingstid med mera. Lena, Kristin och Peder är tydliga med att det är verksamhetschefernas ansvar att se till att det finns tid till arbetet. Det är också KJVs och Barnhälsovårdsteamets ansvar att rigga det hos verksamhetscheferna så att de skapar den här tiden. Det är inte meningen att någon ska behöva sitta på sin fritid och arbeta med det här, blir det något problem så kontakta oss säger Lena och lovar att de ska ta upp det med verksamhetscheferna. Inför varje temabyte kommer KJV skicka ut ett nyhetsbrev där tanken är att breven ska vara som en dialog där verksamheterna delar med sig av hur arbetet går. Dokumentation Vi måste kunna följa hur arbetet går och vad som händer. Vår förhoppning är att ni ska anteckna i verktyget, som är personligt, och ni får även gärna tipsa oss om artiklar och lästips som ni stöter på, precis som vi tipsar er säger Kristin. Använd vägledningsdokumentet från Socialstyrelsen som ett stöd. Det handlar om precis de här sakerna säger Peder. Tanken är att det här verktyget ska utvecklas tillsammans och därför vill KJV ha in synpunkter på verktyget så vi kan göra det bättre. Därför är det viktigt att dokumentera vad som har fungerat bra, vad som har fungerat mindre bra och vad som saknas. Processtödjare Jeanette Svanetsson och Linda Nordén Under det här året kommer också Jeanette Svantesson och Linda Nordén, som båda är sjuksköterskor verksamma inom Skaraborgs barnhälsovård, att finnas till hjälp som processtöd. Bägge kommer finnas där om vi känner att vi har fastnat och behöver bolla idéer och få tips om hur andra har gjort. Jeanette och Linda handleds i sin tur av KJV som de rapporterar till och därmed bidrar till att

9 Sida 9 utveckla verktyget så det blir ännu bättre. Bägge kommer finnas tillgängliga på telefon och mail och kan även besöka verksamheter som behöver stöd. De jobbar 10% var med En förälder blir till. Linda kommer ha hand om område 8 och Jeanette om område 9. Våga fråga mera, föredrag av Jeanette Svantesson från Oden BVC Jeanette Svantesson och hennes kollegor från Oden BVC i Falköping har under det senaste året arbetat tillsammans med KJV med temat jämlikt föräldraskap och kulturkompetens. Oden BVC ville bli ett mer kulturkompetent BVC eftersom Falköping under de senaste åren har fått många nyanlända barn med utlandsfödda föräldrar, framför allt från Somalia. En tredjedel av de barn som är inskrivna på Oden BVC har utlandsfödda föräldrar. Jeanette och hennes kollegor kände en viss oro över mötet med de utlandsfödda föräldrarna. De var oroliga för om de sa eller gjorde något som kunde upplevas som kränkande och de funderade över om de behövde veta mer om vad familjerna kom ifrån. De var också irriterade över att en del föräldrar gjorde spontanbesök eller uteblev från inbokade besök och de var inte säkra på hur de skulle hantera det. Samtidigt hade Falköpings kommun börjat göra många insatser för att underlätta integreringen av de nya invånarna och personalen på Oden ville också bidra. Under den här tiden blev BVC Oden inbjudna till en föreläsning som handlade om hur vården ska bemöta barn från främmande kulturer, som till exempel somaliska kulturer. Men vi gick därifrån frustrerade, bland annat fick vi höra att vi inte får berömma ett barns för det har något med det onda ögat att göra. Hur ska vi bete oss då tänkte vi? Hur ska vi göra? Vi hamnade i frågor där vi kände oss osäkra och visste inte vilka förväntningar fanns på oss, eller vad föräldrarna förväntade sig av oss berättade Jeanette. Jag förväntar mig att de kommer i tid men vet de vilket system vi har och vad har de för erfarenhet av förebyggande barnhälsovård?. Mitt i den här frustrationen kom Lena och Peder från KJV in och började handleda gruppen. Jeanette och hennes kollegor fick börja med att sortera ut vad som egentligen var problemet eller utmaningen i mötet med de utlandsfödda familjerna och kom fram till att det fanns utmaningar som kunde sorteras under fyra rubriker:

10 Sida 10 Information och kommunikation (Hur kan vi utveckla kommunikationer i skrift och tal?) Kulturkompetens (Vad behöver vi veta om de personer vi möter, var de kommer ifrån och vilka erfarenheter de har?) Bemötande (Kan vi bli bättre på att möta familjerna och deras behov?) Frågor av medicinsk art (Hur hanterar vi frågan om omskärelse?) Vi började inhämta kunskap. Vi brainstormade med KJV, gick på föreläsningar, var på studiebesök på Födelsehuset i Angered och träffade doulorna där, fördjupade oss i den senaste forskningen och i det nya vägledningsdokumentet för barnhälsovården berättar Jeanette. När gruppen från Oden BVC träffade doulorna från Födelsehuset fick de lyssna på berättelser om hur det kan vara att vara kvinna i Somalia, men de fick också ställa alla frågor som de hade samlat på sig den senaste tiden. Vad vågade de egentligen säga till föräldrar från Somalia? Hur kunde de fråga känsliga frågor utan att riskera att någon tog illa upp? Efter det mötet kände vi oss tryggare berättar Jeanette. Det var inte så komplicerat fick vi veta. De ville absolut att vi skulle berömma deras barn! Vi kom fram till att mycket handlar om att våga vara nyfiken på det som jag inte förstår och på det som berör och att våga fråga, säger Jeanette. Men också att kunna förmedla vad vi har för roll och vad vi gör. Jeanette berättar att hon och hennes kollegor insåg att kulturkompetens inte handlade så mycket om att lära sig så mycket om andra kulturer och hur människor är utan snarare reflektera över sina egna tankar och känslor. Vi måste möta människor på ett öppet och nyfiket sätt. Vi måste våga fråga och reflektera över våra egna känslor. Efter allt insamlande av information och kunskap satte de sig ner och gjorde en handlingsplan för att tydliggöra vad de behövde göra för förbättringar. Bland annat kom de fram till att: Vi behöver förbättra vår samverkan mellan olika aktörer i kommunen

11 Sida 11 Vi ska erbjuda informationsmaterial på flera olika språk, och ta fram de som inte finns nu Vi ska gå igenom vägledningsdokument med kulturkompetenta ögon Vi behöver fortbildning i frågan om omskärelse Vi ska berätta om vårt arbete dela med oss av vad vi har gjort för många visar sig vara nyfikna Jeanette berättar att de avsatte en timme i veckan (fast de kunde inte alltid hålla den tiden då verksamhetens verklighet tryckte på) där de diskuterade, reflekterade och delade med sig av sina erfarenheter. En timme har ibland känts för kort, det tar tid att starta upp tankarna för reflektion och precis när vi är inne på rätt spår var det dags att bryta upp för bokade besök, säger Jeanette. Vad som överraskade gruppen var att förändringarna de gjorde inte tog mer tid under besöken. Det visade sig att Oden har en av de största vårdtyngderna i området men vi kände inte att staplarna stämde överens med vår upplevelse. Numera förklarar alla från Oden BVC tydligare vad deras uppdrag är, hur de arbetar och vad de förväntar sig av föräldrarna. Det gör de nu i alla sina besök och inte bara för dem som är födda utomlands. Detta har inneburit att de uteblivna besöken och även spontanbesöken nu nästan är helt borta. Vi vågar också fråga mer. Till exempel om kvinnlig omskärelse, det vågade vi inte alltid förut berättar Jeanette. Som avslutning vill Jeanette uppmuntra alla att våga ifrågasätta sig själv. Våga blotta dig och visa äkta känslor och intresse för den du möter och våga fråga mera, är vårat budskap! Pappor med förlossningsdepression, föredrag med Emelie Andersson och Hanna Tenenbaum Efter lunch får vi lyssna på Emelie Andersson och Hanna Tenenbaum som gjorde sin magisteruppsats om pappor med förlossningsdepression. Uppsatsen är en kvalitativ intervjustudie med BVC sköterskor i Skaraborg.

12 Sida 12 Det finns idag rutiner att inom BVC erbjuda alla mammor en EPDS screening för förlossningsdepression. Detta erbjuds inte till alla pappor, trots att de också kan drabbas. Om en förälder drabbas av förlossningsdepression finns det risk för att anknytningen mellan barnet och föräldern, samt barnets utveckling, påverkas negativt. Fortsättningsvis får vi ta del av resultaten från deras studie som utgår från sex teman: Tema 1. BVC sjuksköterskor har mycket skiftande erfarenhet av att möta pappor med förlossningsdepression Hanna och Emelie berättar att det varierar stort hur mycket erfarenhet BVCsjuksköterskorna har, delvis för att en del sjuksköterskor upplever att papporna inte kommer i lika stor utsträckning. En sjuksköterska säger: På det viset är det lättare att se mammorna i och med att det är oftast de som kommer på besöken. Så träffar man en pappa kanske en gång i månaden så är det jättesvårt att få den kontakten. Så det är svårare att identifiera pappor Tema 2. Strävar efter att pappa ska finnas med vid första hembesöket För att BVC sjuksköterskorna få pappan mer delaktig försöker de se till att pappan är med under första hembesöket, genom att berätta när tid avtalas att de gärna vill se bägge föräldrarna där. En BVC sjuksköterska upplever första hembesöket som avgörande för fortsatt kontakt med pappan: Möjligheter finns om vi lyckas att få gjort hembesöket medan de har sina tio dagar hemma, så att båda är med då. Då har man ju möjligheten, att skapa en kontakt. För det har man nytta av. Dom här som aldrig är hemma vid hembesöket, de kommer ju inte sen heller. Tema 3. Främjar pappornas delaktighet Hanna och Emelie berättar att BVC sjuksköterskorna i studien upplever att de främjar pappornas delaktighet och uppmuntrar papporna att vara med: Jag försöker att vända mig till pappan i samtalet och att ta ögonkontakt regelbundet med honom så att han känner att han är med i samtalet. Det känns som de uppskattar att man ser dem. Men flera av sjuksköterskorna i studien säger också att det finns tillfällen då pappan inte tas hänsyn till och att det skulle behöva ändras: Alltså det är ju barnperspektivet som vi arbetar utifrån. Då är det ju en katastrof att vi många gånger inom barnhälsovården exkluderar papporna.

13 Sida 13 Tema 4. Saknar rutin att uppmärksamma pappor BVC sjuksköterskorna upplever att de saknar rutiner för att uppmärksamma papporna, vilket gör att vissa av dem inte fördjupar sig i papporna helt enkelt för att de ändå inte kan följa upp: Vi har inte någon metod hur vi ska möta papporna som mår dåligt. I dagsläget så gör vi ingenting med papporna och det tycker jag inte alls känns bra. Tema 5. Ta del av pappornas situation via mammorna BVC sjuksköterskorna berättar i intervjuerna att de ofta får förlita sig på informationen som de får från mammorna angående papporna. Det blir därför ofta andrahandsinformation som inte är lika tillförlitlig: Jag måste ju välja att lita på det hon säger. Men att man ställer frågan, för det har jag ju förstått att visar mammorna på att de inte mår hundra bra, så är risken större att pappan också mår dåligt, kanske inte just då men senare. Tema 6. Svårighet med könsstereotypa synsätt inom BVC Sköterskorna upplever själva att det inom BVC är olika vad gäller bemötandet av pappor och mammor: Jag menar, jag brukar säga det att vi kommer på ett hembesök och skulle pappa sitta där ensam med barnet och så skulle pappa säga, men mamman gick ett ärende på stan. Då skulle vi ju tycka att det var jättekonstigt. Ja, men vi reagerar ju inte riktigt på samma sätt om vi kommer dit och inte pappa är hemma. En annan sjuksköterska säger att hon kan komma på sig med att säga åh vad roligt att pappa är med idag men att hon aldrig skulle säga samma sak om mamman. Slutsats Hanna och Emelie avslutar med att sammanfatta vad de har fått fram i sin studie och säger återigen upp att BVC sjuksköterskor har begränsad erfarenhet av att möta pappor med förlossningsdepression. Det krävs troligen mer av BVC sjuksköterskor för att uppmärksamma pappor som mår dåligt än mammor, vilket kan försvåras ytterligare av att det saknas rutiner för pappor med förlossningsdepression. Det tycks finnas behov av att barnhälsovården blir mer familjeorienterad, om stöd till båda föräldrarna ska kunna ges. Mer kunskap på området och förändrade arbetsrutiner behövs för att barnhälsovården ska kunna uppmärksamma och ge stöd också till de pappor som drabbas av förlossningsdepression.

14 Sida 14 Efter att vi har fått lyssna på Emelie och Hanna kommer forskaren Pamela Massoudi upp på scenen för att fortsätta på inslaget tema. Hur arbetar vi praktiskt på BHV för och med föräldrars/familjens psykiska hälsa? Föredrag av Pamela Massoudi Pamela Massoudi är psykolog och forskare knuten till Göteborgs Universitet och jobbar på BUP i Växjö. Pamela kommer i sin föreläsning gå djupare in på två frågeställningar: Hur mår nyblivna pappor psykiskt? Hur kan vi bättre uppmärksamma pappor på BVC? Bakgrund Pamela började arbeta i sin forskning med att titta på screening över mammor. När hon kom i kontakt med personal från BVC och diskuterade mammor och screening fick berättade de att det kändes konstigt att inte fråga om papporna också. Pamela blev intresserad över hur det kom sig att man inte frågade papporna också och började forska kring detta. Pappor är mer engagerade tidigt nu än vad de var förr. Förr tog papporna vid senare i barnets liv men nu är papporna med mycket tidigare berättar Pamela. Kan papporna uppleva samma stress och depressiva symptom som mammorna då? Hur vanligt är det att depression förekommer även hos pappor? Som det ser ut nu finns EPDS bara för mammor men inte för pappor. Det gör att det inte är säkert att den är det bästa sättet för att screena pappor menar Pamela. När Pamela började titta på hur nyblivna pappor mår psykiskt märkte hon att det fanns få studier över pappor och depressioner. En del av förklaringen är att i många länder är det svårt att få papporna att delta i sådana studier för att det finns helt enkelt ingen arena att fånga upp papporna på. Ofta ges ett kuvert med till mamman med hem som hon ska ge vidare till pappan vilket gör att svarsfrekvensen blir låg. Dessutom visade de få studier som fanns en stor variation i förekomst och riskfaktorer för pappors depression. Depression hos pappan riskerar att påverka barnet negativt Den forskning som finns över nyblivna pappors depression visar att depressiva symptom hos pappan ökar risken för:

15 Sida 15 Beteendeproblem hos barnet (vid 3,5 år och vid 7 år). Det är möjligt att fler studier kommer som visar senare åldrar, säger Pamela. Problem med kamratrelationer (vid 7 år). Sämre kognitiv utveckling. Sämre expressivt ordförråd. Emotionella svårigheter vid 4 5 år. och är förknippade med större kostnader för samhället Det är inte säkert att alla barn får det här påpekar Pamela, men det finns en ökad risk. Om barnet lever med föräldrar där någon av föräldrarna har en depression är det också större risk att föräldrarna: Är mindre lyhörda för barnets signaler. Är sämre på att tona in känslomässigt. Inte stöttar lika mycket när barnet är ledset eller upprört. Är mer benägna att bli arga och irriterade. Är mer upptagna av sina egna tankar och grubblerier. Läser mindre med sina barn. Screening av mammor rekommenderas av SoS och EPDS samtal är implementerat i BHV. Socialstyrelsens riktlinje angående screening gäller enbart mammor och lyder: Hälso och sjukvården bör genomföra screening för egentlig depression hos nyblivna mammor sex till åtta veckor efter förlossningen (prioritet 4). Hur ska man gå göra för att uppnå en jämlik vård när det gäller screening? frågar Pamela. Problemet med att göra utvärderingar av screening är att alla inte får den möjligheten. Till exempel så erbjuds kvinnor som inte pratar svenska inte screeningsamtal. Men det finns översättningar och validering av screening med 18 validerade språk i rikshandboken (validering är översättning tillbaka för att se om det stämmer med originalet). Det är en skillnad att använda skalan och att fråga muntligt, säger Pamela. I ett muntligt svar kan det bli väldigt olika hur fylligt svaret blir eller inte. Man får mycket mer information och

16 Sida 16 säkrare bedömning med skalan än om man ställer öppna frågor. Är det så att det inte finns verktyg för just det språket, eller om personen har dålig läsförmåga, kan man såklart ställa frågorna muntligt och läsa svarsalternativen med hjälp av tolk. Det saknas metoder och rutiner för att möta papporna. Hur ska vi gå tillväga? När Pamelas gjorde sin första studie över nyblivna pappors depression för tio år sedan så gav ingen BVC sjuksköterska ut screening till pappor. Papporna deltog också i mycket mindre utsträckning i BVCs verksamhet, som besök och föräldragrupper. En hel del BVCsjuksköterskor tyckte också att det fanns en biologisk skillnad i förmåga mellan mammor och pappor när det gäller att kunna ta hand om sitt barn (där mamman anses mest lämpad), trots att ingen forskning någonsin kunnat visa på det. Pamela gjorde om studien nu tio år senare och det visar på en skillnad, nu är det fler som tror att papporna har lika goda förutsättningar som mammorna. Nu hade dessutom ungefär hälften av BVC sjuksköterskorna erbjudit pappan screening och samtal och en tredjedel hade erbjudit pappan screening om mamman visat tecken på ohälsa Hur ska vi då göra för att uppmärksamma pappor och hur de mår? Pamela menar att även om screeningen inte fungerar lika bra för pappor som för mammor, så går den att använda. Man ska bara vara medveten om bristen. Vad är då screening? Screening är en process där man genom tester/undersökningar försöker identifiera individer som med hög sannolikhet är drabbade av ett tillstånd (en sjukdom). EPDSformuläret är screeningen och sen sorteras dem ut som kanske bara haft en dålig vecka. De som har allvarliga symptom skickas vidare och får professionell hjälp. Ungefär 50 % av de som får höga poäng på screeningen har depression, resten har det inte. Inga tester är perfekta säger Pamela, och poängterar att det är relevant att tänka på hur man etiskt sköter detta. Vi ska inte stämpla friska människor som sjuka.

17 Sida 17 Kronobergsstudien I Pamelas studie visade det sig att EPDS fångade upp oro/ångest mer än depression hos papporna. Det innebär att EPDS inte riktigt mäter samma sak hos papporna som hos mammorna. Den fångar helt enkelt upp mer hos papporna även om det inte är egentlig depression, detta är viktigt att ha i bakhuvudet om man använder EPDS för pappor, säger Pamela. De flesta föräldrarna som var med i Pamelas studie ville poängtera att deras mående inte hade något med barnet att göra. Det hade inte heller med förlossningen att göra menade föräldrarna, så frågan är vad vi kallar depressionen? Förlossningsdepression stämmer inte riktigt då, menar Pamela. Det visade sig också i studien att pappor med depression oftare hade: Problem i parrelationen. Låg utbildning. Tidigare depression. Två eller flera stressfyllda händelser under året. Den vanligaste var problem på jobbet. Mindre stöd än förväntat från sin partner sedan barnets födelse. Även pappan behöver stöd från sin partner, det pratas inte lika mycket om utan det är vanligare att man pratar om att pappan ska stötta mamman. Om barnet har en förälder eller två med depression eller depressionstecken tänk på hela familjens situation. Ni har ofta en magkänsla över vilka som det ligger en risk för. Men för vissa syns ingenting och då finns ju mer systematiska sätt att fråga säger Pamela. Slutsatser Vi vet att hur mammor och pappor mår kan påverka barnets hälsa och utveckling. Det är viktigt att uppmärksamma när någon förälder, eller båda, inte mår bra psykiskt. Det första besöket är kanske det viktigaste för pappan. BVC träffar inte pappan lika ofta sen vilket gör det svårare. Det är viktigt att anstränga sig lite extra för att fånga upp pappan vid de få tillfällen som ges.

18 Sida 18 EPDS kan användas i samtalet med en pappa när man uppmärksammat att mamman inte mår bra eller när man misstänker att pappan inte mår bra. Tänk vidare än depression, tänk också på mildare former av stress/oro/ohälsa. Att lära känna, och känna förtroende för BVC sjuksköterskan kan vara avgörande för om pappan vill prata om psykisk hälsa. Workshop kring verktyget Den sista delen av den här dagen består av en workshop. Alla ska tillsammans arbeta i de grupperna som vi har blivit utplacerade i under dagen. Alla deltagare har blivit indelade i grupper utifrån vart verksamheterna ligger geografiskt, tanken är att vi ska kunna arbeta tillsammans med frågorna med de verksamheter som ligger nära. Den gruppindelning som vi har gjort som ska anpassas efter er, om det är så att den inte fungerar ändra den! Samverkan ska vara så den passar er bäst säger Lena. Därefter fick alla till uppgift att diskutera frågor i tio minuter vardera. (En sammanfatning av svaren på frågorna finns i det första nyhetbrevet samt på KJV:s hemsida under En förälder blir till Uppstart i Skaraborg.) Frågorna var: 1.Vad har engagerat mig mest idag? (berört mest, provocerat, gjort mig glad eller liknande?) 2. Vilken förälder brukar du först och främst vända dig till och varför? 3. Skulle du kunna göra något annorlunda i mötet eller när du ska kontakta föräldrarna för att skapa större delaktighet? 4. Gör du något redan nu som du upplever skapar större delaktighet, i så fall vad? Efter att alla grupper är färdiga med att diskutera varje fråga och svaren är insamlade samlar Kristin, Lena och Peder ihop alla deltagare för en sista genomgång. Vet ni vad ni har gjort nu? Nu har ni kommit en bra bit med inventeringen i första kapitlet. Nästa steg är att läsa de tre sidorna som handlar om vad som är problemet säger Lena. Som sista uppgift ska varje grupp också bestämma:

19 Sida 19 Vem som ska vara gruppledare. Gruppledare är den som har kontakt med processtödjarna och som ser till att arbetet går framåt om det behövs och tar lite mer ansvar för att hålla i mötet och föra gruppens talan. Bestäm datum för er första träff. Till dess ska alla ha läst texten under Vad är problemet i verktygets första kapitel Förälder i första hand. Läs gärna hela kapitlet så ni vet vad som ska hända sedan! Dela upp den obligatoriska läsningen som står under Läs det här i första kapitlet Förälder i första hand mellan er. (Läs det här finns på sidan 22.) Tänk på att alla inte behöver läsa allt. Några kan läsa i detta kapitel och andra i ett annat. Så får ni göra en dragning för de andra om vad som har lästs. Det är texterna under rubriken Läs det här som är obligatoriska. De andra är om ni vill förkovra er ytterligare. Nu har ni fått en första introduktion till verktyget och nu är det bara att jobba vidare. I mitten av oktober kommer första nyhetsbrevet och nästa i december säger Peder. Har ni problem så ringer ni eller mejlar till Linda och Jeanette i första hand. Lena, Kristin och Peder avslutar med att önska alla lycka till och tacka för idag! Christina Djäken och Britt Marie Winroth Johansson går också upp på scenen och tackar för en bra dag. Tack för idag med förhoppning om ett fortsatt gott samarbete! Vid tangentbordet: Åsa Davidsson