Handledare: Gösta Bruce Lunds Universitet, vt-07. Toner & tonaccent

Transkript

1 C-uppsats i lingvistik med inriktning på fonetik Handledare: Gösta Bruce Lunds Universitet, vt-07 Toner & tonaccent en studie i pedagogiken kring toner och tonaccent i mandarin, japanska och svenska Susanna Whitling

2 Abstract I flera år verkar utvecklingen av nya pedagogiska modeller för utlärning av toner i tonspråk och tonaccent i tonaccentspråk inte utvecklats särdeles mycket. Syftet med denna uppsats är att ta reda på vad som hänt, vilka modeller som egentligen finns för utlärning av tonerna i till exempel mandarin? Det visar sig att japanerna är spjutspetsar vad gäller teknisk utveckling av pedagogiken kring tonaccent på japanska medan andra använder sig av mer traditionella metoder, såsom auditiv feedback och gammal hederlig nötning. En annan fråga som väcks i denna uppsats är huruvida en L1-talare av ett ton- eller tonaccentspråk lär sig toner eller tonaccent i ett nytt språk på ett mer framgångsrikt sätt än en L1-talare av ett språk som helt saknar lexikal tondifferentiering. I uppsatsen genomförs en fallstudie som visar indikationer på att så kan vara fallet. Fallstudien grundar sig i en modell för utlärning av svensk tonaccent som författaren själv ligger bakom. 2

3 Abstract 2 Innehållsförteckning Inledning Introduktion Ämne och frågeställning Syfte och genomförande Hypoteser Teoretisk bakgrund Toner i språk Tonspråk och tonaccentspråk Toner i mandarin Japansk tonaccent Svensk tonaccent Dialektal tonaccent Litteraturstudie Genomförande av litteraturstudie Översikt av pedagogiska modeller för utlärning av ton och tonaccent Modell för utlärning av ton i mandarin Modell för utlärning av tonaccent i japanska Modell för utlärning av tonaccent i svenska Om vikten av tonaccent i svenska Om pedagogiken kring toner och tonaccent Fallstudie Metod Utformning av fallstudie Material till fallstudie Informanter till fallstudie Genomförande Pilotundersökning Fallstudie Analys av undersökningen i PRAAT 21 3

4 3.2 Resultat av fallstudie Diskussion Om nybörjare och toner Informanternas kommentarer Slutsatser Förslag till vidare forskning Referenser Bilaga 28 4

5 1 Inledning 1.1 Introduktion Ämne & frågeställning Den huvudsakliga frågeställningen för detta uppsatsarbete är: Hur ser pedagogiken ut kring utlärning av toner i tonspråk och tonaccent i tonaccentspråk? Ytterligare en fråga har väckts med anledning av den första, nämligen: Har en förstaspråkstalare 1 av ett tonspråk eller ett tonaccentspråk lättare att lära sig toner och tonaccent i ett andraspråk 2? Jag har genom huvudfrågan avgränsat uppsatsen till att handla om språkutlärning, och jag vill understryka att min fallstudie handlar om hur min egen pedagogiska modell ser ut och fungerar. Man kan dock inte undfly det faktum att språkutlärning och språkinlärning är intimt förknippade med varandra och därför låter jag denna underfråga kvarstå. En annan avgränsning är att övrig prosodi bortses ifrån bara tonaccenter är i fokus. För att få reda på något om hur pedagogiken ser ut angående olika ton- och tonaccentspråk behövs dessutom svar på frågorna vad toner och olika tonspråk samt vad tonaccent och olika tonaccentspråk innebär. Detta leder i sin tur till en begränsning till enbart språkutlärning Syfte och genomförande Uppsatsen består av en litteraturstudie och en fallstudie. Syftet med litteraturstudien är att söka kartlägga hur olika pedagogiska modeller och idéer ser ut vid utlärning av toner i tonspråket mandarin samt av tonaccent i tonaccentspråken japanska och svenska. Två syften ligger sedermera bakom fallstudien. Det ena är att ta reda på huruvida den modell jag realiserat över huvud taget ger någon effekt vid utlärningen av tonaccent i svenska medan det andra är tänkt att visa någon indikation på att en L1-talare av ett tonaccentspråk med större framgång och snabbare lär sig att tonaccentuera på svenska än en L1-talare av ett språk som helt saknar lexikal ton. I fallstudien provas en modell för utlärning av isolerade tonaccenter i skånska i vilken en L1-talare av japanska (tonaccentspråk) och en L1-talare av engelska (icke-tonspråk) ingår. Jag ligger själv bakom denna modell. 1 Förstaspråk i fortsättningen L1. 2 Andraspråk i fortsättningen L2. 5

6 Anledningen till varför jag valt att undersöka just skånsk tonaccent är att det är svårare att skilja mellan de skånska tonaccenterna än mellan de i central-svenska, då tonförloppen i skånska tonaccenter ju är mycket mer lika varandra, och det här handlar om en fråga om tontopps-timing. Tonaccenterna i centralsvenska har i sin tur mycket mer olika tonförlopp (en tontopp i accent i och två tontoppar i accent II). Undersökningen och redovisning av fallstudien genomförs i talanalysprogrammet PRAAT Hypoteser Innan jag satte igång med uppsatsarbetet väntade jag mig angående pedagogiken att de mesta skulle röra sig om auditiva hjälpmedel och inte så mycket visuella, det vill säga jag trodde att de flesta lärare använder sig av imitation som modell för utlärning av toner och tonaccent. Vidare väntade jag mig att en L1-talare av ett ton- eller tonaccentspråk på ett mer framgångsrikt sätt skulle lära sig svensk tonaccent än en L1-talare av ett icke-tonspråk. Med tanke på hur fallstudien är utformad, nämligen att informanterna testar en pedagogisk modell på utlärning av skånsk tonaccent, är även en hypotes att skånsk tonaccent är svårare att lära sig än centralsvensk tonaccent också nödvändig att redovisa. Detta med anledning av att distinktionen mellan accenterna är mycket mindre i skånska än i centralsvenska. 1.2 Teoretisk bakgrund Toner i språk Ungefär % av världens språk använder sig i någon form av toner för att signalera olika betydelser av ord. De flesta av dessa språk återfinns i Nord-, Central- och Sydamerika, Oceanien, östra- och sydöstra Asien samt i Afrika. Nya Zeeland och Australien är i princip helt utan tonspråk, medan det i Centralamerika kan räknas som normen (Yip, 2002). Även i Europa är frekvensen av tonspråk och tonaccentspråk ganska begränsad. Enligt Yip (2002) definieras ett tonspråk så att ett språk med toner är språk i vilket tonhöjd förändrar ett ords betydelse, det vill säga att språkets tonhöjd ingår i det lexikala utförandet av något morfem i språket. Olika ord, som har samma segmentella uppbyggnad, kan få olika betydelse beroende på vilken tonhöjd som används, trots att betoningen ligger på samma stavelse i de olika orden. Ett sätt att se på saken är enligt Roca & Johnson (1999) att det inte rör sig om ett ord som uttalas på olika sätt, utan om helt olika ord. 6

7 Toner kan dessutom användas för att uttrycka morfologiska funktioner. Istället för engelskans suffix -(e)d, som markerar preteritum, använder till exempel Nigerspråket Tiv en variation i intonation för att markera en nyansering av dåtid; något som hänt nyligen och något som hänt tidigare än nyligen (Roca & Johnson, 1999) Tonspråk och tonaccentspråk Traditionellt delas världens tonspråk in i två kategorier: tonspråk och tonaccentspråk. Exempel på tonspråk är mandarin, kantonesiska och thai och exempel på tonaccentspråk är svenska, norska och japanska. Tonspråk har distinktiv ton på varje stavelse medan tonaccentspråk har distinktiv melodi för ordet. (Bruce 1998). Tonaccentspråken har, till skillnad från tonspråken, endast ett fåtal kontrasterande toner oftast bara två och dessa toner är glest utspridda (Yip, 2002). En melodi, eller tonhöjdsvariation, är bestämd för ett ord (Roca & Johnson, 1999) och det finns ibland regler och diakritiska tecken som visar när det är fråga om en tonaccent. Så är fallet med japanska (Shibatani, 1990). Enligt Bruce (1998) kännetecknas tonaccentspråk genom att i dem kan bara en stavelse per ord eller morfem urskiljas som tonbärande och att de förknippas med ett minimalt användande av ordtoner, medan tonspråken har i stort sett en ton för varje stavelse och de använder ordtoner maximalt. Yip (2002) menar att det i tonspråk ofta finns flera toner, dock sällan fler än fyra, men även det förekommer. Kantonesisk kinesiska, till exempel, skiljer på sex olika toner och i somliga hmongdialekter av kinesiska skiljer man på hela tolv toner (Svantesson, 1991). Tonaccenten är för de germanska språken en nyhet i Norden. Det fanns tonaccent i klassisk grekiska och i sanskrit, men den är sedan länge försvunnen. ( I tonspråk kan varje stavelse tillskrivas en ton. Detta förhållande gäller även när ett ord har fler än en stavelse och ingen ledtråd ges angående vilken ton en särskild stavelse ska ha, eftersom tonerna är lexikaliserade (Shibatani, 1990). Ibland inträffar dock så kallad tonsandhi, vilken innebär att toner kan påverkas av omgivande toner och assimileras med dem (Gårding 1974). Vidare skriver Bruce (1998) om en distinktion i tonspråk mellan konturtoner och nivåtoner. Nivåtoner innebär en tydlig gränsdragning mellan två eller fler stabila tonnivåer (hög, låg et cetera) och att en stavelse har en tonnivå. Konturtoner, å andra sidan innebär en glidning mellan två tonlägen, till exempel L-H (låg-hög) eller H-L eller H-L-H et cetera. 7

8 Toner i mandarin Begreppet mandarin betecknar både Kinas standardspråk putonghua som används i dagligt tal och en grupp kinesiska dialekter (Yip 2002). Hädanefter kommer mandarin att stå för standardspråket putonghua. I mandarin förekommer fyra toner: Ton 1: hög (H) Ton 2: stigande (LH) Ton 3: låg (L) Ton 4: fallande (HL). I starkt betonade positioner, som lexikalt uttal, kan ton 3 bli en så kallad dipton, vilket innebär att den är låg fallande-stigande (Bruce, 1998). Utöver dessa fyra toner tillkommer en neutral ton, som i jämförelse med de övriga är lättare och kortare (Yu). Toner i mandarin har en distinktiv funktion i språket (Svantesson, 1991). Precis som vokaler och konsonanter fungerar nämligen toner som fonem i språket. En tonsandhiregel i mandarin är att trots att en ton av typ 3 finns i den inledande stavelsen av ett ord kommer den aldrig att uppträda som en sådan, utan måste ändras till en stigande ton om den följs av ytterligare en ton av typ 3 och till en låg ton om den följs av något annat än en ton av typ Japansk tonaccent Japansk tonaccent innebär att varje mora i ett ord håller fast vid en specifik tonhöjd. En mora är ett rytmiskt segment underordnat stavelsen och är betydelseskiljande i japanska (Kawai & Ishi, 1999) Principen för tonaccentens tonförlopp i japanska är fallande (hög-låg). Samtliga moror kan bestå antingen av en CV (konsonant, vokal)-sekvens eller av bara C och samtliga moror skall uppta samma duration. Japansk tonaccentuering skiljer sig på flera sätt från svenskans, till exempel knyts tonaccenter till moror i japanska, medan de i svenska knyts till stavelser. Vidare är de fonotaktiska reglerna gällande tonaccent friare i japanska än i svenska, men det går att förutse att en tung stavelse (innehållande två moror) har tonaccenten på första moran. Ett exempel på hur tonaccenten kan bete sig i japanska som den inte kan i svenska är att kan vara placerad sist i ett finalbetonat ord. Dessutom kan ett ord vara helt oaccentuerat i japanska, medan ord i svenska alltid har antingen accent I eller II (Bruce 1998). 8

9 Hur tonaccenten beter sig varierar mycket mellan olika dialekter i japanska. I Tokyodialekten, till exempel, finns lika många tonhöjdsförändringar som det finns stavelser i ordet (Shibatani, 1990) Svensk tonaccent I svenskan står två tonaccenter i kontrast mot varandra och de har traditionellt benämnts accent I (ibland akut accent) och accent II (ibland grav accent). Accenterna förekommer alltid i samband med betonad stavelse. Detta kan gälla vilken betonad stavelse som helst, utom i enstaviga ord samt finalt betonade stavelser i ett flerstaviga ord där inte accent II kan förekomma, som exempelvis i monarki. En diskussion har pågått dock om att det rimligen bara skulle finnas en accent i svenska (nämligen accent II ) eftersom accent I verkar sammanfalla tonalt med betoning och satsintonation. Accent II har emellertid ett tonförlopp i betonad stavelse som skiljer sig från betoning och satsintonation (Gårding och Kjellin 1998). Det finns olika regler för när, var och hur en accentuering ska förekomma i svenska och Bruce (1998) har delat in dessa regler som beroende av två huvudfaktorer: Betoningens placering och ordets morfologiska struktur. Ordets morfologiska struktur innefattar till exempel suffixtyper och morfemklasser. Ord med enstavig stam och bestämdhetssuffix blir akutaccentuerat, vilket grundar sig på att alla enstaviga ord i svenska har accent I (det vill säga samma tonförlopp som betoning). Däremot får ord med enstavig stam och pluralsuffix vanligen accent II. Ord med finalbetoning, inklusive enstaviga ord, har alltid accent I. När ord har tvåstavig stam är huvudregeln för de flesta svenska dialekter den att de ska ha accent II, men det finns små grupper av undantagna ord. Exempel på när ordstammen på ett substantiv är betonad på näst sista stavelsen och har särskilda ändelser är till exempel vänìnna, profèssor, kopìa. Andra ord som saknar dessa ordavslut, men som också har obetonad förstavelse behåller accent I, till exempel befálla, fundéra, egéntlig. Ursprunget till svensk tonaccent är omtvistat och Bruce (1998) tar upp två huvudlinjer till hur oppositionen mellan tonaccenterna kan ha uppstått. Den mest välkända teorin innebär att det före år 1200 fanns enstaviga ord vars tonala mönster skilde sig från det mönster som fanns i flerstaviga ord, vilka antas ha haft samma tonförlopp som dagens accent II har. Runt år 1200 uppstod en brytpunkt för detta mönster som medförde nya tvåstaviga ord som behöll det tonala mönstret i utvecklingen från enstaviga ord till tvåstaviga. Exempel på sådana ord är substantiv som fick sitt bestämdhetssuffix placerade på slutet (benet, sonen, regnet). Ett annat exempel är ord som slutade på sonorant konsonant (n, l, r) som utvecklade en hjälpvokal som 9

10 underlättade uttalet och på så vis blev tvåstaviga (fågl fågel, segr seger, vapn vapen). Kjellin (1978) stämmer in på detta resonemang, då han menar att ord med två eller fler stavelser har accent II, och att eftersom de verb som slutar på -er ursprungligen är enstaviga ord med en hjälpvokal (e) så har de behållit accent I. Hjälpvokalen har, enligt Kjellin, tillkommit för sent för att kunna påverka tonaccenten. Bruce (sid 48, 1998) berättar vidare: / / (Riad 1996) tar fasta på det faktum att det var just sådana ord, som i fornspråket hade en sekundär betoning efter huvudbetoningen, som idag uppträder med accent II. Ord som i fornspråket saknade sekundärbetoning och endast hade en betonad stavelse är sådana som idag uppträder med accent I Enligt denna teori finns det tonala mönster som förknippades med sekundärbetoningen i ordet kvar i dagens språk, trots bortfallet av sekundärbetoningen (till exempel satti,dee sàtte, gastiz gäst). Slutsatsen blir att fornspråket hade en skillnad i betoningsmönster (rytmisk struktur) som i dagens språk motsvaras av en skillnad i tonalt mönster, alltså har betoning haft stort inflytande över utvecklingen av accent I och II Dialektal tonaccent I svenska finns tre välavgränsade typer av tonaccent. Variablerna är hur många tontoppar ett ord har och vilken relativ timing dessa har i tvåstaviga ord med betoningen på första stavelsen. 1) Accentlös typ finlandssvenska, tornedalssvenska Time (s) "búren" "bùren" Time (s) 10

11 2) Entoppig typ i vilken både accent I och II har vardera en tontopp vilka förekommer på olika platser i tiden. sydsvenska, gotländska, bergslags- och dalmål búren (accent I) bùren (accent II) Time (s) Time (s) 3) Tvåtoppig typ som har två tontoppar för, åtminstone, accent II i Götaland, Svealand och i Norrland3 (Bruce 1998) Time (s) búren (accent I) bùren (accent II) Time (s) 3 Värt att märka här är att accent I i variant 3 och accent II i variant 2 blir mycket lika varandra i tonförlopp. 11

12 2 Litteraturstudie 2.1 Genomförande av litteraturstudie Information till litteraturstudien har sökts i litteratur funnen vid Lunds Universitets bibliotek och en del litteratur har blivit tillgänglig genom min handledare. Från Internet har elektroniska uppslagsverk, som Wikipedia, använts och på Internet har även artiklar funnits. Både genom min handledare och genom att skicka e-post till aktuella personer har jag dessutom kommit i kontakt med forskare och lärare i de berörda språken. 2.2 Översikt av pedagogiska modeller för utlärning av ton och tonaccent Modell för utlärning av ton i mandarin Gängse transkription av de kinesiska tonerna är relativt pedagogisk; en femgradig tonskala används, i vilken 1 innebär den lägsta tonhöjden och 5 den högsta. Det är då lättare att få ett hum om den tredje tonen, som ibland blir en dipton. Dess mönster är låg fallande-stigande, vilket visas tydligt, när det skrivs: 214. Jämför ton 1, som är hög (55) och ton fyra som är fallande (51). Dr. William Yu, vid School of Oriental and African Studies, University of London har lagt fram en förslag för hur utlärning av toner i mandarin kan se ut när inlärarna är L1- talare av engelska. Teorin innebär tre steg: 12

13 Steg 1 Först och främst ska eleverna förstå att toner inte är oöverkomliga, utan att de påminner om den frasmelodi som förekommer i engelska och att eleverna genom engelskan lär sig tonerna framförallt kommer engelsktalande elever ha lätt för ton 4 (fallande), eftersom flera fallande mönster förekommer i engelska. Grundtanken med modellen är att undgå det mer traditionella rabblandet av toner på mandarin och istället fånga inlärarnas intresse genom att använda deras redan existerande kunskap i förstaspråket. Detta demonstreras i exempelmeningar, såsom: Water is liquid, påståenden som exempel på fallande intonation. I might?, frågor som exempel på stigande intonation. Steg 2 Nästa steg är att träna enstaviga ord fortfarande på engelska. Dr. Yu ger följande exempel 4 : ORD TON INNEBÖRD a) Y_s jämn = Vi håller med om det du säger b) Yés hög-stigande = Sa du ja? Låg-stigande = Fortsätt prata, jag lyssnar. c) Y_s fallande-stigande = Jag är osäker på det du säger. d) Yès fallande = Svaret är ja. Tonförloppen för dessa ord är inte olika dem för de fyra tonerna i mandarin och det visar sig att i en undersökning klarade alla inlärare i en klass av att begripa de olika tonerna genom denna övning. Steg 3 Det sista stora hinder som engelsktalande finner i mandarin är en specifik tonsandhiregel, nämligen den att när en ton av typ 3 finns i den inledande stavelsen av ett ord kommer den aldrig att uppträda som en sådan (fallande/sigande), utan måste ändras till lägre, fallande ton om den följs av något annat än en ton av typ 3. Problemet är att inlärarna ofta inte kan skilja mellan en svag fallande ton och en stark fallande ton. För att få bukt med detta föreslår Dr. Yu 4 Egen översättning. 13

14 en jämförelse med hur ord låter på engelska beroende på om de är betonade eller obetonade. Han demonstrerar med följande exempel: a) She 'wanted a 'pretty 'parrot. b) My 'aunt wanted 'ten pretty parrots. I exempel a är alltså wanted och pretty betonade, medan de är obetonade i exempel b. Dr. Yu drar parallellen med mandarin och jämför de betonade versionerna av orden med ton som går från 5 till 1 (se bild ovan för referens), medan de obetonade versionerna av orden representerar fallande ton mellan 2 och Modell för utlärning av tonaccent i japanska Denna modell innebär en ny teknik inom språkutlärning som anknyter F 0 (grundtonsfrekvens) i japanska ord och L1-talare av japanskas perception av tonaccent i japanska. Det är vad Kawai och Ishi på Tokyo University har utvecklat för att teknologi ska uppmuntra till självstudier i prosodi. Än så länge begränsas övningarna och tekniken till tonaccenten i språken, men upphovsmännen hoppas att liknande teknologi snart ska användas även för utlärning av uttal i vilket språk som helst. Innan programmet konstruerades har inlärares F 0 -kurvor jämförts med mönsterkurvor som inte överensstämt med F 0 -kurvor L1-talare av japanska skulle hålla för acceptabla. Denna metod beräknar istället graden av begriplighet av tonaccenterna utifrån perceptionstest. Metoden går ut på att mäta tonhöjd genom en uppskattning av grundtonsfrekvensen av segment i talsignalen. Genom perceptionstest av artificiellt tal jämförs ett japanskt ords grundtonsfrekvens med en L1- talares uppfattning av tonaccent. När sedan en inlärare utför övningar får han/hon en poängsättning beroende på han/hennes grad av förståelighet, vilket enligt upphovsmännen motiverar inläraren. Metoden steg för steg: 1) Inläraren väljer en text att läsa från en lista i programmet och om han/hon önskar kan texten läsas upp av en L1-talare av japanska. 2) Inlärarens talsignal skickas till ett taligenkänningsprogram och en utvärdering av talarens F 0. 3) F 0 -värdena för närliggande moror används för en kalkylering av accentvärden. 14

15 4) För att frambringa procentsatsen för hur många L1-talare av japanska som skulle uppfatta och förstå talarens tonaccent jämförs accentvärdena med resultat från perceptionstesten. När texten blivit uppläst får talaren feedback på hur han/hon ska ändra sin tonaccent genom att de felaktigt uttalade orden blir markerade i texten, och vilken tonaccent som ska höjas eller sänkas i tonläge samt (frivilligt) en fonetisk transkription som speglar hans/hennes prestation och tolkning (Yu) Modell för utlärning av tonaccent i svenska Kjellin (1978) förespråkar att språklärande ska ske under devisen Lättare grammatik genom rättare uttal (Kjellin 1978, sid 3). Prosodin är alltså i förgrunden när Kjellin lägger fram sin handledning i uttalsinlärning. Han liknar prosodi vid radiofrekvens, det vill säga att han man ställt in frekvensen blott lite fel är det genast mycket svårare att uppfatta vad som sägs och menar att en korrekt prosodi är mycket viktigare än ett korrekt uttal av enskilda ljud; barn får ju först kläm på prosodin och språkljuden kommer först efteråt. Kjellins modell är indelad i fyra delar som ska uppnås i kronologisk ordning: 1) Se till att det nya språket får en korrekt grund att vila på ända från början 2) Se till att syntaxen är korrekt 3) Öva in korrekta vokaler och konsonanter (om de inte har blivit korrekta med hjälp av korrekt prosodi) 4) Ägna morfologin lite uppmärksamhet. Därtill menar Kjellin att det är viktigt att man som inlärare själv blir sin egen utlärare eftersom ingen helt och fullt kan lära någon annan ett nytt språk det är något man själv måste vilja genom att dra nytta av en lärare och att nöta när man väl ställts inför uppgiften att börja prata. För att få bukt med den första delen av Kjellins modell ska man tänka på att göra följande: lyssna mycket på det talade språket, hör alla ljud som kommer in i örat, imitera det någon säger, kontrollera att du själv gör likadant, producera svenska och tänk samtidigt på hur du talar (det et är viktigt att säga rätt från början) och till sist arbeta med ditt eget öra som filter. Kjellin gör en modell för de olika tonaccenterna (fast Kjellin ser det som tonaccent eller icke-tonaccent; det han kallar tonaccent kallas i resten av uppsatsen för accent II, se vidare under kapitel Svensk tonaccent) och visar att de är totala motsatser, genom en 90º vinkel: 15

16 Kjellin 1978, sid I sin handledning har Kjellin många exempel på text med stiliserade tonkurvor ritade ovanpå och dessa utgör grunden för hans pedagogik. I dessa skriver han nämligen även in betoning och korta och långa segment i övningsmeningarna. Kjellin ger olika tips beroende på vilket L1 man har. Till exempel ska finsktalande tänka på att inte stanna nere med rösten vid varje frasslut, utan istället låta talet studsa som en basketboll, tungt och högt, såhär: Kjellin 1978, sid 77 5 Transkription av exempel ur Kjellin: (A) Han gör fem ton om dagen. (B) Han gör femton om dagen. 16

17 Grundregeln enligt Kjellin (1978, sid 79) för när accent II ska förekomma lyder: Om ordet har två stavelser eller mer, och om ordets första stavelse är betonad (lång) då ska denna långa stavelse ha tonaccent, nedförsbacke Om vikten av tonaccent i svenska Det svåraste, enligt Bruce (1998) med att lära sig tonaccent är att greppa deras distribution, det vill säga när de förekommer, och deras manifestation, det vill säga hur de ter sig. Bannert (1980) fyller i och menar att och en svårighet är att alfabetet inte ger tillräcklig information om uttal (i svenska markeras till exempel inte tonaccent alls). Bruce och Bannert är båda överens om att avsaknad eller förändring av tonaccent i svenska inte blir förödande för begripligheten. Vikten av att lära sig tonaccent i svenska går isär. Någon som motsäger det Kjellin förespråkar, nämligen att a och o är att ett nytt språk har en stadig och korrekt prosodi att vila på, är Bannert (1980). I Praktisk Lingvistik Svårigheter med svenskt uttal: Inventering och prioritering (1980) gör Bannert, som själv är L2-talare av svenska, en klassificering av svårigheter med uttal av svenska. Han viktar uttalsfelen i svenska för 25 primärspråk eftersom olika uttalsfel har olika stor inflytelserikedom på graden av förståelse på talet och för att olika L1 medför olika sorters transfer av uttal. Bannert delar in uttalssvårigheterna i två grupper (citerat, sid 93): a) Mål som säkert betyder minst för förståeligheten. b) Mål som är väsentliga att uppnå för att förståeligheten ska bli acceptabel. Bannert menar vidare att lärare, om än omedvetet, redan använder sig av denna gruppering. I grupp b ingår särdrag som huvudbetoning i ord, konsonantgrupper och kvantitet (lång och kort vokal). I den grupp som Bannert anser vara mindre viktiga ingår bland andra bibetoning, kvantitet i konsonant samt tonaccent. Han lägger dock till att även dessa delar av talet är viktiga, men inte absolut grundläggande för förståelsen av talet. Något som Kjellin och Bannert dock har gemensamt är vikten av att en lärare i ett L2 själv vet hur det är att lära sig ett L2-uttal. Bannert påminner nämligen om att det finns många faktorer, såsom minne, motivation, lärare, förkunskaper med flera, som måste vara klara och 17

18 som påverkar inlärningen av ett språk och Kjellin har själv lärt sig japanska (inklusive japansk tonaccent) genom sin egen modell. Gårding (1974) skriver att en vuxen inlärare inte ser samma vikt i att lära sig ett nytt språks prosodi som att lära sig dess grammatik och att tillägna sig ett nytt ordförråd. Hon påminner oss om att attityd spelar en stor roll i sammanhanget Om pedagogiken kring toner och tonaccent Det är inte självklart att hitta allmängiltiga idéer kring språkutlärning. Ämnet är nämligen inte lika utforskat som språkinlärning. Denna uppsats berör språkutlärning eftersom pedagogiken är i fokus. Språkinlärning är andra sidan av myntet och inom detta ämne förklarar många teorier hur L2-inlärare tillägnar sig språkkunskaper vilka neurologiska processer som sätts i bruk till exempel, men inte mycket om hur de tillägnar sig, det vill säga genom vilken metod de lär sig ett språk. En anledning till varför man just nu inte hittar lämpliga modeller för utlärning av tonaccent, och för att de modeller man faktiskt hittar ofta är gamla, kan vara att den tekniska utvecklingen inte ökat markant de senaste åren. Emellertid visar samtidigt det japanska systemet att tekniken håller på att utvecklas inom området igen och förhoppningsvis ger det ringar på vattnet så att fler utbildare använder sig av tonkurvor i realtid för att lära ut toner och tonaccent. 3. Fallstudie 3.1 Metod Utformning av fallstudie Den pedagogiska modell för utlärning av tonaccent i svenska som här föreligger är baserad på ren intuition och på visuell feedback. Modellen är tredelad. Första delen består av formade bokstäver. Mönstret för bokstäverna grundar sig i utseendet av F 0 -kurvor i ett spektrogram. F 0 -kurvor förklaras av Bruce (1998, sid 61) som följer: 18

19 / / tidsvariationer i grundtonens frekvens och ibland också en intensitetskurva, som visar hur den totala intensiteten för de ingående vokalerna och konsonanterna varierar över tiden för det aktuella yttrandet. Exempel på formade bokstäver: Den andra delen innefattar F 0 - kurvor i PRAAT. Så kallade målkurvor (inspelade yttranden upplästa av mig själv) finns då tillgängliga för informanterna som visuellt hjälpmedel. Denna del blir den i vilken informanterna får lita som mest på sin intuition; delvis eftersom de förmodat inte är vana vid att läsa spektrogram och tonkurvor och delvis för att den visuella hjälpen, även för den vane avläsaren, är betydligt diffusare. Motivet att ändock ha modellen kvar är just för att den begär mer av inlärarens instinkt på ett sätt som idag inte används i traditionell undervisning. Den pockar på intuitionens uppmärksamhet och intuition (här i betydelsen: fallenhet) kan vara en stor del av inlärningsprocessen av ett nytt språk (Lightbown & Spada, 1999) búren (accent I) bùren (accent II) Time (s) Time (s) Exempel på målkurvor 19

20 Den tredje, och sista, delen av modellen är en kombination av de två ovanstående. Den gäller alltså bokstavskurvor. Kombinationen innebär den av stiliserade F 0 -kurvor från PRAAT, med bokstäver ifyllda. Motiveringen till varför de andra två modellerna överhuvudtaget är med i modellen är att de under pilotundersökningarna fungerade olika bra hos olika personer och modellen är gjord för att passa så många inlärare som möjligt. Exempel på bokstavskurvor: Material till fallstudie I undersökningen har två informanter fått läsa in ett minimalt par av tonaccentuerade ord, såsom de beter sig i en skånsk variant av svenska. Ett par som inte vanligtvis nämns när det talas om tonaccent i svenska valdes ut, så att bägge informanter skulle ha så liknande förutsättningar som möjligt. Orden är: búren (i accent I, det vill säga med betydelsen fågeln sitter i buren ) samt bùren (i accent II, det vill säga med betydelsen ända hem blev han buren ). I bilagan till uppsatsen finns instruktionerna som informanterna tog del av vid inspelningarna. Anledningen till att de ligger på två sidor är att informanterna inte skulle se och bli färgade av modellen inför sin första inspelning Informanter till fallstudie Två informanter har ingått i fallstudien en man och en kvinna. Den kvinnliga informanten är japanska, det vill säga att hon har ett tonaccentspråk som L1. Den manlige informanten, å andra sidan, har engelska som L1, det vill säga ett språk som saknar lexikal ton och tonaccent. En subjektiv värdering är att bägge informanterna talar god svenska, både grammatiskt och prosodiskt har de varken några problem att förstå svenska eller själva göra sig förstådda. Den engelsktalande informanten har förvisso ett visst övertag i uttal, det märks att han talat svenska längre, men ingen av dem har dock bemästrat tonaccenten i svenska. Informanterna vet dock båda på förhand om att det finns tonaccent i svenska och är medvetna om att de utgör ett hinder. 20

21 3.1.4 Genomförande Pilotundersökning Inför fallstudien genomfördes en pilotundersökning för att komma fram till vad som skulle ingå i fallstudien och vad som inte skulle det. Bland annat bidrog pilotundersökningen till beslutet att inte informera alltför mycket innan informanten spelas in. Både för att testet ska bli så intuitivt som möjligt och för att min pedagogiska modell verkligen skulle sättas på prov och inte min egen förmåga att förklara. En L1-talare av engelska och en L1-talare av spanska testades i pilotundersökningen Fallstudie Informanterna spelades in var för sig, den ena i hemmet och den andra på Språk- och litteraturcentrum i Lund. Informanterna spelades in fyra gånger vardera. Första gången hade de inte fått någon input, andra gången efter introduktion av första delen i modellen, tredje gången efter introduktion av andra delen av modellen och sista gången efter introduktion av tredje delen av modellen. Till att börja med blev informanterna ombedda att så lugnt som möjligt läsa upp två yttranden utan att lägga särskild tonvikt vid något specifikt ord, också detta för att få så neutrala och ofärgade yttranden som möjligt. De två yttrandena löd: fågeln sitter i buren samt ända hem blev han buren De fokuserade orden placeras på samma plats i de bägge yttrandena och bägge yttrandena har samma antal stavelser för att undvika interferens i form av frasmelodi och timing. Sedan klipptes de två fokuserade orden ut så att en jämförelse med nästföljande inspelningar lättare kunde genomföras. Därnäst presenterades den första delen av den pedagogiska modellen och informanterna fick efter denna input läsa upp endast det minimala paret tonaccentuerade ord (búren och bùren), så att full fokus kunde läggas därvid. Informanterna hade då stöd av den visuella hjälpen men fick ingen ytterligare hjälp. Samma sak gäller för de andra två delarna i modellen Analysmetod av inspelningen i PRAAT Informanternas yttranden spelades in i talanalysprogrammet PRAAT. Tonkurvorna plockades i detta program fram i spektrogram. 21

22 Inspelningarna utvärderades genom att jag lyssnade på varje yttrandes individuella stavelser och tittade på varje stavelses tonkurva. Varje stavelse tillskrevs idealtoner att utgå från. De betonade stavelserna har två toner vardera, eftersom rörelser på dessa stavelser antingen ska vara fallande eller stigande. För att kunna jämföra informanternas tonkurvor med mönster-tonkurvorna har följande notation använts (detta exempel avser måltonkurvorna): Accent I '_ 6 _ v: v HL L Accent II ' v: v LH L Varje yttrande har sammanställts i en tabell för vardera informanten och slutsatser har dragits utifrån den. Frekvens och tider har inte mätts eftersom undersökningen rör sig om en fallstudie i vilken bara två informanter ingått och varje informant har i sin tur bara spelats in en gång per yttrande. Därmed har inga snittvärden räknats ut. Dessutom är informanterna av olika kön och kan därför inte jämföras i till exempel frekvens eftersom kvinnors stämvecks svängningshastighet (frekvens) är avsevärt högre än mäns (Lindblad, 1997). 6 Teckenförklaring: '_ (betonad stavelse) _ (obetonad stavelse) v: (lång vokal) v (kort vokal) HL (hög- låg ton) L (låg ton) LH (låg-hög ton) H (hög ton) 22

23 3.2 Resultat av fallstudie Nedan redovisas de toner informanterna använde sig av i sina yttranden och i kursiv stil visas de tonkurvor som informanten har lyckats med: Japansk informant ACCENT I ACCENT II ' ' v: v v: v utan input HL H HH L input I formade bokstäver LH L LH L input II målkurvor HL L HH L input III bokstavskurvor HL L LH L Engelsk informant ACCENT I ACCENT II ' ' v: v v: v utan input HL L HL L input I formade bokstäver HL L HH L input II målkurvor HL L HL L input III bokstavskurvor HL L LH L Med tanke på att japanskan har tonaccent i sitt L1 och att engelsmannen saknar det är resultatet inte överrumplande. Något engelsmannen har lyckats med varje gång är det Gårding & Kjellin (1998) kallar betoningsaccent (accent I), det vill säga att när det rör sig om accent I gör engelsmannen rätt i alla yttranden. Detta beror förmodligen på att engelsmannen har talat svenska längre än japanskan och att hans uttal överlag är bättre än hennes. 23

24 Gällande accent II är fallet dock annorlunda. Här har japanskan rätt tonförlopp i två av fallen, medan engelsmannen bara har det i ett. Dessutom är japanskans lyckade versioner av accent II mer övertygande när man hör dem än de av engelsmannen. Detta kan vara en följd av att japanskan är mer van från sitt L1 att realisera skillnader i tonförlopp för att frambringa en lexikal skillnad än engelsmannen är. Det är förstås svårt att alls generalisera utifrån en så liten studie som denna, men de indicier som trots allt finns i studien samt i litteraturen och även hos lärare (till exempel Gisela Håkansson, Lunds Universitet) menar att japanskan enligt ovanstående princip borde ha lättare att lära sig tonaccent i svenska än engelsmannen har. 3.3 Diskussion Om nybörjare och toner Rädslan inför att lära sig toner och tonaccent verkar vara allmänt utspridd. Yu nämner det i sin artikel och tacklar problemet utifrån sin egen utlärningsmodell. Det vill säga att han tonar ned problemet och låter de engelsktalande inlärarna angripa toner i mandarin utifrån sitt eget språk. Det är i allmänhet ett gott uppslag att förankra idéer hos inlärare i deras egna L1 för att sedan implementera kunskaperna i det nya språket Informanternas kommentarer En av informanterna skriver under på Yus idéer om vikten av att få grepp om det tonala förlopp som förekommer i ens L1 och vilken nytta man kan dra av det. Båda informanterna påpekade i vilken ordning de skulle vilja använda delarna av modellen i fallstudien. De var ense om att input II (målkurvorna) var betydlig mer svårtydda än de två andra, men den ena informanten menade att om det hade synts i spektrogrammet var de olika stavelserna förekommer hade det gjort större nytta. Båda informanterna tyckte att input III (bokstavskurvorna) var den tydligaste modellen att följa. Den ena informanten utvecklade och menade att det var lättare att veta hur man skulle överdriva tonrörelsen i input III och att man sedan kunde fortsätta med input I, eftersom den är liknande, men inte lika tvingande som III. Däremot menade den andra informanten att även den första var svår att begripa. 24

25 3.3.3 Slutsatser De slutsatser som kan dras av de undersökningar som gjorts är att det inte är enkelt att hitta allmängiltiga och generella modeller för utlärning av toner och tonaccent i ton- och tonaccentspråk. De som likväl finns är mycket olika; somliga tar fasta på tekniken som finns tillgänglig och andra på företeelser i inlärarnas L1. De är alla till stor hjälp för att vidareutveckla pedagogiken kring toner och tonaccent. Det visar sig att hypotesen, att de flesta hjälpmedel som finns tillgängliga skulle vara auditiva, stämmer till viss del. Samtidigt visar bland andra den japanska modellen att tekniken också är mycket viktig. Hypotesen att japanskan på ett mer framgångsrikt sätt skulle lära sig svensk tonaccent än en L1-talare av ett icke-tonspråk blev också till viss del bekräftad. Till viss del eftersom undersökningen är så pass liten och felmarginalen därmed är stor. Indikationen är dock att japanskan åtminstone lyckades bättre med accent II i undersökningen Förslag till vidare forskning Det hade varit intressant att få veta mer om huruvida och på vilket sätt L1-talare av ett språk med tonal distinktion faktiskt lär sig toner och tonaccent på ett mer framgångsrikt sätt än en L1-talare av ett icke-tonspråk. Denna uppsats kan användas som grund för en större undersökning i ämnet som till exempel kunde undersöka L1-talare av japanskas och engelskas förutsättningar och framgångsrikedom att lära sig nya toner och tonaccenter. Fler relaterade frågor skulle vara intressanta att få svar på för att få veta mer om hur andra förutsättningar än toner i L1 kan påverka inlärning av toner och tonaccent. Kan till exempel tonminne och bra gehör ha med saken att göra och kan en person med absolut gehör lättare lära sig att skilja mellan toner och tonaccenter i ett nytt språk än en person som saknar absolut gehör? 25

26 4. Referenser Bannert, Robert (1980) Svårigheter med svenskt uttal: Inventering och prioritering. Praktisk lingvistik, Institutionen för lingvistik, Lunds universitet. Bruce, Gösta (1998). Allmän och svensk prosodi. Praktisk lingvistik 16. Institutionen för lingvistik, Lunds universitet. Gårding, Eva (1974). Kontrastiv prosodi. LiberLäromedel, Lund. Gårding, Eva & Kjellin, Olle (1998). Vårt tal. Hallgren & Hallgren Studieförag, Uppsala. Kawai, Goh & Ishi, Carlos Toshinori (1999). A system for learning the pronunciation of japanese pitch accent. Department of Information and Communication Engineering, University of Tokyo. ( 9/papers/ps/k054.ps+author:%22Kawai%22+intitle:%22A+SYSTEM+FOR+LEARNING+THE+PRONUNCIATION+OF+JAPANESE+... %22+ ) Kjellin, Olle (1978). Svensk prosodi I praktiken. Handledning i uttalsinlärning. Studieförlaget, Uppsala. Lightbown, Patsy M. & Spada, Nina (1999). How languages are learned. Oxford university press. Lindblad, Per (1997). Fonetikens grunder. Göteborgs universitet. Roca, Iggy & Johnson, Wyn (1999). A course in phonology. Blackwell Publishing, University of Essex. Shibatani, Masayoshi (1990). The languages of Japan. Cambridge university press. Svantesson, Jan-Olof (1991). Språk och skrift i öst- och sydöstasien. Studentlitteratur, Lund. 26

27 Yip, Moira (2002). Tone. Cambridge university press. Yu, William (årtal saknas). Teaching Chinese Tones. School of Oriental and African Studies, University of London. ( (bild) 27

28 5. Bilaga Intruktioner till fallstudie 1 Läs följande meningar långsamt och så naturligt som möjligt. Ta god tid på dig: Fågeln sitter i buren. Ända hem blev han buren. 28

29 2 Input I Titta på de formade orden och läs sedan upp dem, ett i taget. Ta god tid på dig. 3 Input II Titta på måltonkurvorna Läs sedan upp orden och uttala dem med hjälp av tonkurvorna BUREN BUREN Time (s) BUREN BUREN Time (s) 29

30 4 Input III Titta på bokstavskurvorna. Läs sedan ut orden med hjälp av bokstavskurvorna. 30