KLIMATETIK: HANDOUT 4

Transkript

1 KLIMATETIK: HANDOUT 4 ERIC BRANDSTEDT FILOSOFISKA INSTITUTIONEN, LUNDS UNIVERSITET Handout Kurs: FPRA21:5, FPRK01:3, FPRM10, FPRM20 eric.brandstedt@fil.lu.se FÖRELÄSNING 4: DEN TEORETISKA STORMEN Mot bakgrund av det komplexa problem som mejslats ut i del B och C vore det välbehövligt med internt välutvecklade, externt passande och tillräckligt precisa teorier för att kunna vägleda oss ut ur dessa stormar. Men så är inte fallet, enligt Gardiner; istället är våra existerande teorier missanpassade och missvisande, vilket ytterligare förvärrar situationen. Den teoretiska stormen i ett nötskal kommer av att existerande teorier saknar de förutsättningarna som krävs för att hantera den globala och intergenerationella stormen. I detta kapitel argumenterar Gardiner för att klimatförändringarna konstituerar ett globalt test för existerande teorier och institutioner, samt att de misslyckas enligt detta. En implikation av detta misslyckande är, enligt Gardiner, att det existerande fokus på vetenskapliga och ekonomiska frågor är ett farligt misstag. Hans syfte är inte att verka nedslående för att repetera, en korrekt diagnos är en halv lösning utan att försöka bidra till att utveckla existerande teorier utefter de relevanta problemen vi står inför idag. Gardiner ber oss att föreställa oss följande tankeexperiment: anta att mänskligt liv på denna planet vore utsatt för ett allvarligt hot. Anta vidare att detta hot var både orsakat mänskligt handlande och möjligt att förhindra genom förändringar av dessa praktiker. Lägg till att existerande samhälleliga och politiska system hade låtit detta hot uppstå och sedan visat sig otillräckliga för att svara på det. Fråga dig då: skulle ett sådant misslyckande legitimera kritik mot existerande samhälleliga och politiska system? Om så, hur allvarlig kritik? Gardiners intuition är att om så är fallet (och det menar han att det är) så har vi skäl att avfärda existerande institutioner och de teorier som ligger bakom dem. Det globala testet fungerar som ett typ av adekvansvillkor. Han skriver: the global test is one kind of constraint, and a serious neglect of it can be fatal to our assessment of a global system (ss. 218f). Gardiner menar att det globala testet som klimatförändringarna ger upphov till är väsensskilt från andra storskaliga hot vi står inför. För att underbygga det påståendet förklarar han vad som är speciellt med klimatfrågan. Gardiner skiljer mellan olika dimensioner av förändringar: (a) graderna, (b) timingen, (c) och omfattningen, vilket leder till ett schema av olika typer av förändringar: (1) krypande förändringar, (2) metodiska förändringar, (3) dramatiska förändringar, (4) spektakulära förändringar. En ytterligare dimension har att göra med den påverkan på människor och djur som dessa förändringar kan ge upphov till. Denna dimension kan delas upp i omfattningen av påverkan och valören av påverkan (positiv eller negativ). Ytterligare en dimension är karaktären av klimatförändringarnas påverkan. Är förändringarna reversibla eller oåterkalleliga? Kan mänskliga samhällen anpassa sig till dem? Generellt är frågan hur formbara människor och mänskliga samhällen är i förhållande till de annalkande förändringarna. Utefter dessa dimensioner av klimatförändringarna presenterar Gardiner fyra olika scenarier: (A) Mjuklandningen: krypande förändringar med signifikanta, men högst formbara, negativa påverkansmönster; (B) Den ojämna landningen: substantiella förändringar med stora, och måttligt formbara, negativa påverkansmönster; (C) Den hårda landningen: dramatiska förändringar med allvarliga, och dåligt formbara, negativa påverkanmönster; (D) Kraschlandningen: spektakulära förändringar med katastrofalt negativa påverkansmönster utan formbarhet. (Se tabell på sidan 224.) Utifrån dessa scenarier diskuterar Gardiner olika möjliga hot som klimatförändringarna kan ge upphov till. Gardiners förmodan är att även om existerande teorier och institutioner skulle kunna 1

2 hantera mjuklandningen så kommer de definitivt inte klara kraschlandningen. Gardiner fortsätter diskussionen genom att presentera några olika strategier för att hantera problem. På ett övergripande plan skiljer han mellan strategier som hanterar orsaken till ett problem och de som hanterar effekterna av problemet. Bland de förra finns det tre understrategier: (a) förhindrande, (b) förmildrande, och (c) accepterande. Bland de senare finns det fyra understrategier: (a) undvikande, (b) förebyggande, (c) hantering, och (d) uthållighet. (Dessa summeras i en tabell på s. 227.) Gardiner argumenterar att den nuvarande strategin för klimatförändringarna kan beskrivas som en kombination av accepterande och uthållighet. Om vi då samtidigt kan slå fast att det existerar ett genuint hot om en hård landning eller kraschlandning, och att detta gör acceptera och håll ut orimlig så kan vi argumentera för att det existerande globala systemet misslyckas på det globala testet, enligt Gardiner. Är då dessa antaganden rimliga i förhållande till vår nuvarande situation? För det första: är de värsta scenarierna (den hårda landningen och kraschlandningen) parallella till de vi står inför? Gardiner menar att de klimatscenarier som använts av IPCC (med ett temperaturökningsspann på C) till slutet av innevarande seklet) ger oss skäl att tro att dessa är relevanta. Samtidigt verkar det rimligt att beskriva klimatförhandlingarnas historia (från början av 1990-talet och fram till idag) som en strategi av att acceptera och hålla ut. Och slutligen verkar det rimligt, enligt Gardiner, att anse att denna strategi har vuxit fram ur det existerande globala systemet som helhet. Nästa fråga blir vad detta tillstånd säger om existerande teorier. Visar detta institutionella tillkortakommande också på en brist hos politisk filosofi och andra teorier (som t.ex. Rawlsianism, utilitarism, libertarianism)? Gardiner beskriver en del olika sätt som teorier kan lastas för detta misslyckande. De kan t.ex. lastas för att de är tysta eller omedvetna om dessa problem, de kan också vara delaktiga i misslyckande genom att aktivt blockera lösningar. Tänkbara teoretiska laster kommer också förvärras ytterligare i den perfekta moraliska stormen, argumenterar Gardiner, då frestelsen för moralisk korruption är överhängande. Gardiner beskriver en utmaning för ett försök att lasta existerande teorier för att de misslyckas utifrån det globala testet. Han kallar det teflonproblemet, vilket syftar på att det finns en tendens att kritik mot teorier inte anses träffa målet på grund av vald abstraktionsnivå; en vanligt mot-invändning är att även om en teori är problematisk i någon specifik beskrivning så finns det en annan beskrivning utifrån vilken teorin skulle kunna hantera problemet, vilket därmed rinner av teorin. Teflonproblemet ger upphov till tanken om att även om en teori är problematisk här och nu, och misslyckas i sin nuvarande form att klara det globala testet, så är slutsatsen bara att den bör försöka igen. Det globala testet är ingen dödlig stöt mot teorier som kan revideras. Gardiner svarar på detta problem genom att säga att givet klimatförändringarnas allvarliga karaktär är detta svar att göra det lite för enkelt. Han menar vidare att detta skulle kunna visa på en självbelåtenhet som tar sig uttryck i att alla tänkbara problem som kan uppkomma ska kunna hanteras av teorin, oavsett hur väsensskilda de är från nuvarande problem. Dessutom, med tanke på klimatförändringarnas allvar, verkar det oroväckande att dessa endast skulle lösas ad hoc och inte vara centrala kärnproblem för en teori. Gardiner avslutar kapitlet med ett illustrerande exempel där utilitarismen skärskådas. Utilitarismen definieras som försvarandet av tanken att vi är moraliskt förpliktigade att handla på det sätt som frambringar de bästa utfallen, där utfallen utvärderas i termer av mänsklig välfärd. Enligt en sådan väldigt bred och allomfattande definition av utilitarism kan det verka som den genom sin formbarhet skulle vara immun mot det globala testet (kraschlandningen kan inte vara det bästa utfallet och kan därmed aldrig vara påbjudet av teorin). Men samtidigt, argumenterar Gardiner, bör dess formbarhet ringa en varningsklocka: det kan göra teorin självbelåten och undvikande. Han skriver: even if we are secure in our knowledge that a global system that severely failed the global test could not in the end be a good utilitarian system, this information alone does not provide us with any guidance (s. 237). Utilitarismen blir genom den breda definitionen immun, men till priset av att bli ogenomskinlig; det är svårt att se hur denna typ av 2

3 teori ska appliceras och utvärderas. Detta kan ses genom en undersökning av existerande praktiserande utilitaristiska idéer i klimatdebatten, mer specifik s.k. kostnads-nyttokalkyler. Dessa kalkyler kan se väldigt olika ut och föreslå olika handlingar som riktiga. Det är extremt svårt att beräkna kostnaderna respektive nyttan av att göra något åt/ inte göra något åt klimatförändringarna. Detta gör att även om det skulle finnas en korrekt applikation av utilitarismen i form av en kostnads-nyttokalkyl här så kan denna vara oåtkomlig för oss, vilket gör teorin ogenomskinlig och oanvändbar. För det andra finns problemet med självbelåtenhet, vilket här ofta tar sig uttryck i diskussioner av framtida generationer. Enligt många standardapplikationer antas framtida generationer att vara rikare än den nuvarande. Ett antagande som kan ifrågasättas i ljuset av de allvarliga scenarierna ovan. Dessutom finns det en tendens att diskontera framtida värden på ett sätt som kan vara moraliskt problematiskt (mer om det i nästa föreläsning). För det tredje, argumenterar Gardiner, att kostnads-nyttokalkyler tenderar att vara tomma och undvikande. På grund av osäkerhet i ingångsvärdena är det möjligt att få ut radikalt skilda resultat, även sådana som kan väja för hela problematiken. Ett djupare problem med kostnads-nyttokalkyler är att det inte är självklart att utilitarismens mål bäst uppnås genom sådana. Detta är på ett plan precis vad vi kan förvänta oss genom utilitarismens formbarhet. Men problemet här är att det kan göra teorin otillbörligt reaktiv: det är först när den står inför ett problem som en (ad hoc) lösning kan mejslas ut. Detta kan anses göra teorin mindre lämplig för att utforma resilienta samhälleliga system och förebygga framtida problem. Gardiner skriver: If standard utilitarian thinking leads u sto catastrophe, then it will be cold comfort to the survivors to be told that, by the standards of Platonic heaven, it could not hvae been utilitarian after all (s. 240). Den generella läxan här är att även om en teori skulle påstå att katastrofala scenarier som en följd av klimatförändringarna är sådana att deras teori skulle avråda från dem, så kan vi inte sluta oss till att dessa teorier klarar det globala testet. Till exempel, även om klimatförändringarna kommer innebära att grundläggande mänskliga rättigheter så betyder det inte att alla rättighetsteoretiska teorier står fria och utan skuld. Vad som avgör om en teori hjälper eller stjälper i den perfekta moraliska stormen har att göra med huruvida dess analyser och verktyg fångar upp problematiken i all dess komplexitet. Och det gäller dessutom att dessa teorier kan hantera denna komplexitet i dess konkreta manifestationer och inte bara på en högst abstrakt nivå. Utifrån hur Gardiner har karakteriserat det globala testet väcks en invändning om att dess applikation på teorier är alldeles för krävande. Är det verkligen så att en politisk filosofi behöver hantera klimatproblemet i all dess komplexitet och föreslå konkret handlingsvägledning? Gardiner jämför med ojämställdhet mellan könen och ber oss att anta att om en feministisk teori hade nöjt sig med att säga att ojämställdhet är moraliskt fel (och inget mer) så hade vi haft skäl att kritisera denna. Vi hade krävt djupare analyser och förslag på förändringar. Analogt, tänker sig Gardiner, är det inte tillräckligt för teorier att på ett abstrakt och övergripande sätt fördöma klimatförändringarna, de behöver dessutom djupare analyser och konkreta lösningsförslag. Kostnad-nytta-analys Gardiner börjar detta kapitel med ett citat av Bjørn Lomborg som gör gällande att ekonomiska analyser visar att vi har skäl att inte agera kraftigt för att minska klimatförändringarna, istället bör vi satsa på mer akuta problem och anpassa oss efter det förändrande klimatet vartefter det sker. Det finns andra ekonomiska modeller i synnerhet den som Nicholas Stern stod för som ger andra resultat för handen. Gardiner noterar att skillnaden mellan dessa utfall har att göra med etiska ställningstaganden i modellerna. Gardiner skriver: a preoccupation with economics as such is paralyzing, and this is highly convenient for the current generation of the most affluent (s. 248). Den övergripande idén med kostnad-nytta-analyser (KNA) är att utvärdera kostnaderna 3

4 respektive nyttan av olika policies; de med en nettonytta är ekonomiskt riktiga att välja, och om det finns flera sådana bör den mest störst nettonytta väljas. Något förvirrande finns en snarlik idé som har brett stöd, nämligen att vi bör välja den mest kostnadseffektiva vägen till oberoende rättfärdigade mål. Gardiner argumenterar att KNA är väsensskilt från idén om kostnadseffektivitet. KNA (i Gardiners tolkning åtminstone) handlar inte bara om vägen till ett mål (instrumentell rationalitet) utan säger oss även något om vilka mål vi bör ha/ vad vi bör göra (målrationalitet). I denna tolkning verkar KNA oanvändbar om vi är intresserade av olika typer av begränsningar för val (utöver kostnadseffektivitet), som t.ex. rättigheter och rättvisa. Det finns fler generella problem med KNA: som att den skulle kunna fungera som en självmotverkande applikation av utilitarismen, eller att vi saknar relevant information som indata, eller att betoningen av preferenser (och betalningsvillighet) över värden och skäl är etiskt problematisk, samt att den i motsats till hur den ofta beskrivs skulle vara odemokratisk på grund av olika biasers i indatan. Denna generella kritik av KNA har bemöts på olika sätt av dess förespråkare. Till exempel föreslår vissa att man borde begränsa dess ambitioner och peka på att det är enbart en av flera olika beslutsverktyg som kan användas. Men denna typ av selektivitet behöver ett rättfärdigande och detta rättfärdigande behöver kommuniceras på ett transparent sätt, vilket sällan presenteras idag. Dessutom så är det högst tveksamt om det är en användbar metod i fallet med klimatförändringarna det verkar vara mycket som talar emot det, vilket Gardiner nu går vidare med att visa. Gardiner börjar diskussionen om applikationen av KNA på klimatfrågan genom att diskutera hur olika ekonomiska modeller verkar ge radikalt skilda slutsatser för frågan om hur mycket klimatinsatser som är rationella att utföra. Medan William Nordhaus DICE-modell föreslår att vi bör avvakta och inte utföra några dyra klimatförmildrande åtgärder så argumenterade Nicholas Stern i Stern-rapporten för att vi bör handla kraftfullt och direkt för att mildra klimatförändringarna. Hur är det möjligt att ekonomer kan komma fram till så vitt skilda slutsatser? Skillnaden har att göra med etiska ställningstaganden och i synnerhet olika diskonteringsräntor (mer om det nedan). Gardiner nämner och diskuterar kort också två andra frågor som gör denna applikation problematisk, nämligen hanteringen av framtida kostnader och risker. I standard KNA måste man förlita sig på förenklingar i beräkningen av dessa och sådana kan vara grovt missvisande när det gäller klimatförändringarna (som kan leda till substantiella förändringar av hela världsekonomin och innebära katastrofala risker). Vad är diskontering? Diskontering är en metod för att avgöra dagens värde av kostnader och nyttor i framtiden. Framtida monetära värden viktas med ett värde mindre än 1. Den traditionella formeln för att diskontera är följande: NV(N) = N t /(1+r) t, där NV står för nuvarande värde, N står för nytta, t står för tid, och (1+r) står för diskonteringsräntan. Gardiner ägnar resten av kapitlet åt att utveckla denna analys och att argumentera för att viktig indata här är av etisk karaktär. Det finns fyra huvudsakliga skäl mot att använda standardnivåer av den sociala diskonteringsräntan för långsiktiga projekt så som att hantera klimatförändringarna. Det första är praktiskt. Under normala räntenivåer kommer de flesta framtida kostnader bli insignifikanta på ett kontraintuitivt sätt (Chichilnisky presenterar ett exempel på en 5 % ränta och ett tidsspann på 200 år, då skulle hela världens nuvarande värde reduceras till ett par hundratusen dollar). Ett andra skäl är teoretiskt: det finns en trubbighet i existerande diskonteringspraktiker där en mängd olika hänsynstaganden klumpas ihop i en ränta. Var och en av dessa skäl måste granskas för sig. Ett tredje skäl är obestämbarheten av diskonteringsräntan. Ett fjärde skäl är att valet av en diskonteringsränta är enormt känsligt för resultatet av ekonomiska modeller. Dessa skäl gör sammantaget att de som antar en hög diskonteringsränta har en bevisbörda att visa att det är rimligt. Vad finns det då för skäl att anföra för en hög diskonteringsränta? Ett första skäl är produktivitetsargumentet : vi behöver anta en hög diskonteringsränta eftersom vi har 4

5 ekonomisk tillväxt, d.v.s. framtida generationer kommer vara mycket rikare än vad vi är. Detta är också anledningen till varför diskontering använts inom investeringar, aktievärderingar etc.. För att utvärdera detta argument introducerar Gardiner denna formel som ofta används för att bestämma diskonteringsräntan: ρ=ηg+δ. Där ρ (rho) står för den sociala diskonteringsräntan, g är konsumtionsökning per capita, δ (delta) är ren tidsdiskontering, och η (eta) är marginalnyttan av konsumtion/ fördelning/ risk. Gardiners påpekar här att skillnaden mellan Nordhaus höga och Sterns låga diskonteringsränta inte kommer från radikalt olika nivåer på produktiviteten (g), utan i huvudsak förklaras av skillnader på η och δ. Ett andra skäl är det deskriptiva argumentet som gör gällande att diskonteringsräntorna bör ligga i nivå med de existerande marknadsräntorna för långsiktiga investeringar (runt 6-9%). Utifrån Sterns position framstår detta argument som missvisande och maskerande då han menar att det finns inga neutrala deskriptiva ekonomiska modeller. Ett annat problem med att använda sig av marknadsräntor för att bestämma diskonteringsräntan är att våra val kommer påverka produktivitet i framtiden; på det viset är marknadsräntorna endogena till våra val och kan inte användas som oberoende måttstockar. Ett tredje skäl för hög diskonteringsränta har att göra med δ. Det vill säga de som argumenterar för en hög diskonteringsränta gör ofta så på grund av rena tidspreferenser; att vi föredrar det som händer nära i tid framför det som händer längre bort i tid; att vi räknar ner värdet på saker enbart på grund av deras temporala avlägsenhet. Ren tidsdiskontering är moraliskt kontroversiellt eftersom det innebär att framtida personer inte behandlas som jämlikar, utan som mindre värda enbart på grund av deras temporala position. Att använda detta skulle kunna anses vara uppenbart orättvist. Nordhaus antar en relativt hög ren tidsdiskontering och Stern en minimal (enbart för att representera möjligheten att den mänskliga rasen dör ut). Motivet för en ren tidsdiskontering är deskriptivt, att det praktiseras av folk regelbundet; men Gardiner ifrågasätter huruvida detta säger oss någonting om folks inställning till frågor om intergenerationell rättvisa. Ett fjärde skäl har att göra med den sista komponenten i formeln, nämligen η. Om eta är hög så kommer diskonteringsräntan också att bli hög. Eta kan representera en del olika saker men skulle grovt kunna sammanfattas som marginalnyttan av konsumtion. Den grundläggande idén med intertemporal diskontering är att eftersom framtida generationer kommer vara rikare än oss (p.g.a. tillväxt) så kommer bör vi diskontera efter en minskande marginalnytta (uttryckt som eta) för att göra en rättvis bedömning. Det betyder att eta är en normativ komponent som ska representera saker som fördelning över rum och tid samt attityder till risk. En del ekonomer, t.ex. Nordhaus, menar dock att vi bör grundlägga eta genom att observera marknaden. Gardiner konkluderar att givet den oenighet som existerar mellan ekonomer så kan inte bevisbördan bestämmas för diskonteringsnivån internt ekonomiskt. Han går vidare med att diskutera två alternativa teorier om diskontering. Den första är Bjørn Lomborgs idé: that the climate change problem ultimately reduces to the question of whether to help poor inhabitants of the poor countries now or their richer descendents later (s. 281). Lomborgs idé bygger på två antaganden. Det första är idén om alternativkostnad ( opportunity cost ), d.v.s. att investeringar i klimatmildrande åtgärder skulle kunna ha en högre nytta i en alternativ investering (viz, att hjälpa fattiga nu). Gardiner noterar dock att en alternativkostnad förutsätter att valet av X stänger dörren till Y, i sådana fall är Y Xs alternativkostnad; men det är inte uppenbart fallet i Lombergs exempel. Valet mellan att hjälpa framtida generationer med klimatförändringarna och hjälpa fattiga idag är en falsk dikotomi, enligt Gardiner. Dessutom är det inte klart att det alternativ Lomborg föreslår är öppet; som Peter Singer noterat är kampen mot världsfattigdomen i en liknande grad som klimatpolitik svårgenomfört. Gardiner tar detta som en intäkt för att varna för en möjligt korrumperande idé: om det inte finns någon genuin ambition att avhjälpa världsfattigdomen kan den fungera som en passande ursäkt för att inte göra något åt klimatproblemet. Hur är det då med idén om att framtida generationer kommer ha det bättre ställt ekonomiskt än oss och på så sätt vara i en bättre position att göra något åt klimatförändringarna? Gardiner 5

6 noterar först att även om så är fallet så är det inte uppenbart att skuldfrågan är avgjord; även om de är rikare än vad vi är så skulle vi kunna vara ansvariga för att städa upp vår skit. Att de är rikare än oss betyder inte att vi kan göra vad vi vill mot dem. För det andra så är det inte uppenbart att premissen är sann, att framtida generationer kommer ha det bättre ställt. Dels gäller det högst på en generell nivå, där det kan finnas individer som har det dåligt ställt fortfarande, och dels är tillväxt inte längre den konstant som vi trott förr. Gardiner skärskådar därefter en variant av diskontering med glidande skalor, vilket skulle kunna hantera en del av de problem som nämnts ovan. Gardiner noterar att det behövs argument för varför vi bör ha dessa glidande skalor och hur dess magnituder ska bestämmas. Övertygande sådana argument saknas fortfarande, vilket gör introducerandet av glidande skalor ad hoc. Avslutningsvis tar Gardiner upp två invändningar mot att inte diskontera. För det första en invändning om att inte diskontera skulle implicera att diskontera med en 0 %-ig ränta. Gardiner argumenterar för att det inte följer, utan det finns en mängd olika alternativ (t.ex. att generellt vara kritisk till diskontering, men samtidigt tillåta diskontering av framtida lyxkonsumption). En andra invändning är att inte diskontera kommer vara extremt betungande för nuvarande generationen. Om vi inte diskonterar kommer den nuvarande generationens hänsynstaganden ätas upp av alla kommande generationers. Gardiner argumenterar för att om detta stämmer (det är en empirisk fråga) så är problemet snarast ett för KNA och utilitarism, vilka tillåter att vi offrar några för att maximera den totala nyttan. Gardiner summerar detta kapitel med att slå fast att KNA och dess praktik av diskontering är fyllda av problem och högst tveksamma att på ett enkelt sätt applicera. En idé om att detta bara beror på fel justeringar av KNA, att den kan göras om för att passa vilket problem det än är, är en högst tveksam gissning (och det finns dessutom mycket som talar emot det). En viktig slutsats från detta kapitel är att de pågående debatterna inom klimatekonomi till står del kokar ner till etiska överväganden. Innan vi kan modellera klimatförändringarnas ekonomi måste vi först bestämma de normativa ingångsvärdena med välgrundade etiska teorier. Gardiner menar att detta visar på den teoretiska inadekvans som han listat som den teoretiska stormen. I den perfekta moraliska stormen så kan ett ensidigt fokus på klimatekonomi leda till moralisk korruption. 6