Gestaltningar av klass och genus

Transkript

1 HEMBITRÄDET I SPELFILMEN Gestaltningar av klass och genus Av Ulrika Holgersson, Historiska studier, Malmö Högskola När tidningen Filmjournalen 1939 gjorde ett reportage från Europafilms inspelningar av Frun tillhanda i studion i Sundbyberg kom man rustad med den redan klara uppfattningen att det inte skulle bli tal om en film som gick på djupet och problematiserade sitt tema herrskap och tjänstefolk. Det här med hembiträdena är en känslig historia upplyste man och tillade genast: Det går kanske inte riktigt ihop med kassakalkylerna att stöta sig varken med de 100,000 fruarna eller de tusen och 1 hembiträdena som går på bio. 1 Pilsnerfilm så kallades den svenska 30-talsfilmen redan av sin samtid, och under detta föga uppfordrande epitet har den också gått till historien. 2 Därför var inte heller Filmjournalens förväntningar inför det här reportaget högt ställda. Samtidigt var Frun till handa sannerligen inte den första svenska spelfilm, där ett hembiträde utgjorde en ledande roll. Med en försiktig början tidigt 1920-tal växte det nämligen fram något av en genre av hembiträdesfilmer, vilka, som resten av den svenska 30- talsfilmen, var omåttligt populära. Det är också just i detta spänningsfält mellan kulturkritikernas fördomar och den breda biopublikens gillande som idén till det här forskningsprojektet vuxit fram. Hur kommer det sig att något som attraherade så många sällan egentligen tagits på allvar? Fanns det kanske trots allt något i dessa filmer som talade på ett intressant sätt till sin samtid? SPECIFIKA MÅL En enda svensk forskare har i grunden ifrågasatt uttrycket pilsnerfilm. Så hävdade filmvetaren Per Olov Qvist 1995 att uppfattningen om 30-taletsfilmens låga kvalitet är en ren myt, vilken tanklöst traderats. 3 Ändå lever tolkningen vidare. I det här projektet vill jag emellertid ta upp tråden från Qvists gedigna studie och dessutom ta hjälp av den internationella forskningen om populärkultur, cultural studies. Utgångspunkten är att den populärkulturella texten, ju mer kommersiell den är, måste tillgodose en skiftande publik. 4 Att många olika betraktare skall tillfredställas på samma gång, som i exemplet ovan, betyder alltså inte att enbart förenklade schabloniseringar tar över. Granskar man spelfilmsgenren noggrannare ser man tvärtom snart att den är mer förhandlande än enkelt svart-och-vit till sin karaktär. Syftet med projektet är således att i svenska spelfilmer producerade ca , studera sådana 1 Filmjournalen 1939:27, s Leif Furhammar, Filmen i Sverige. En historia i tio kapitel, Stockholm 1998; Joel Ohlsson, Att se film, Lund 1983, s. 105; och Jurgen Schildt, Det pensionerade paradiset, Stockholm 1990, s. 15. Jfr även Tytti Soila, Kvinnors ansikte. Stereotyper och kvinnlig identitet i trettiotalets svenska filmmelodram, Stockholm 1991, s. 14, 16. Den svenska spelfilmen utvecklas under 1900-talets första decennier. Jämte veckopressen blir den en av århundradets nya viktiga kommunikationsformer, båda med mycket nära relationer till sin publik, och med blick för det vardagligt mellanmänskliga. Ändå ifrågasätts vart och ett av dessa medier kraftigt i återkommande intensiva debatter under århundradet. Se Ylva Habel, Modern Media, Modern Audiences. Mass Media and Social Engineering in the 1930s Swedish Welfare State, Stockholm 2002, s. 13ff; och Lisbeth Larsson, En annan historia. Om kvinnors läsning och svensk veckopress, Lund 1989, s Per Olov Qvist, Folkhemmets bilder. Modernisering, motstånd och modernitet i den svenska 30-talsfilmen, Lund 1995, s John Fiske, Understanding Popular Culture, Boston 1989, s

2 förhandlingar kring hur man gestaltade eller gjorde klass och genus, både verbalt och med kroppens språk, och hur dessa praktiker förhöll sig till de stora berättelserna om klass respektive folkhemmet. Den absoluta tyngdpunkten i undersökningen ligger på filmer om hembiträden, men i analysen skall jag även i viss mån inkludera filmrecensioner, tidningsreportage som det ovan nämnda och filmernas skönlitterära förlagor. Den teoretiska ramen är poststrukturalistisk och postmarxistisk. Utifrån en kritik av den psykoanalytiska och ideologikritiska grenen av filmforskningen vill jag delta i diskussionen kring och utvecklandet av såväl filmvetenskaplig teori som det kulturanalytiska tänkandet kring diskursers materialitet, klass och genus. OMRÅDESÖVERSIKT Egen tidigare t forskning g I min avhandling Populärkulturen och klassamhället studerar jag också förhandlingar kring klass och genus, fast med hjälp av dampressen (särskilt Svensk damtidning) och för en tidigare period (ca ). 5 Här koncentrerar jag mig emellertid enbart på språkliga konstruktioner. Min teoretiska infallsvinkel är feministisk och postmarxistisk och jag inspireras av forskare som historikern Joan W. Scott och sociologen Beverley Skeggs. 6 I kontrast mot en så gott som samstämmig forskning, visar jag att arbetarkvinnan inte bara sågs i negativ bemärkelse som den andra, utan även som ett föredöme. Man framhöll hennes arbetsamhet, flit, sparsamhet, hjärtebildning och moderlighet, under det att man påpekade att många bildade kvinnor saknade sådana egenskaper. De negativa diskurserna fick heller inte stå oemotsagda, vilket framgår av insändardebatter om tjänarinnor, fabriksarbeterskor och sömmerskor, där de som sade sig själva tillhöra dessa grupper deltog livligt. På så sätt växer det fram en mångbottnad bild av ett pågående samtal, av händer som sträcks ut till samförstånd, liksom av nya maktförhållanden. Därmed mynnar min undersökning ut i en kritik av den stora berättelsen om klass, dvs. den med tydlig fokus på de två klasserna arbetare och borgare och den manliga arbetarklassens väg från mörkret till ljuset. Istället framtonar nya sätt att se på klass, i det förflutna likaväl som i nuet. Historia och filmf Det material jag själv tidigare studerat är ytterst bildfattigt, varför jag, som sagt, uteslutande berört klass och genus som språkliga uttryck. Såväl för att följa min tidigare forskning framåt i tiden, som för att fånga en ny sorts empiri, rörliga bilder, och med denna vidareutveckla teorin, finns det god anledning att studera den tidiga svenska spelfilmen. Det är först på senare år som historiker på allvar börjat vända sig till populärkulturen för att studera det förflutna. 7 Vad det gäller spelfilmen har det hittills 5 Ulrika Holgersson, Populärkulturen och klassamhället. Arbete, klass och genus i svensk dampress i början av 1900-talet, Stockholm Joan W. Scott, Gender and the Politics of History, omarbetad uppl., New York 1999 (första uppl. 1988); Beverley Skeggs, Att bli respektabel. Konstruktioner av klass och kön, Göteborg 2000 (originalets utgivningsår 1997); och Beverley Skeggs, Class, Self, Culture, London och New York I stor utsträckning har den här forskningsgrenen utvecklats på historiska institutionen vid Lunds universitet. För att bara ge några exempel: Lars M. Andersson, En jude är en jude är en jude... 2

3 främst varit inom amerikansk historieskrivning som man flitigt har utnyttjat denna som källa, 8 medan svenska historiker snarare har studerat filmen som historiograf. 9 Ett trendbrott inom historieämnet i Sverige står emellertid Tommy Gustafssons pågående forskning för. I sin kommande avhandling behandlar han manlighet och genusrelationer i 1920-talets svenska filmkultur. 10 På filmvetenskapliga institutionen i Lund pågår dessutom för närvarande en intressant omorientering, där man i ett stort projekt undersöker filmen med en ingång som i det närmaste kan betraktas som historievetenskaplig. Premissen är som filmvetaren Erik Hedling uttrycker det, i samklang med cultural studies, att den populära filmen som inget annat medium förmår representera sin samtid. Att producera film är mycket kostsamt och filmindustrin är i utomordentligt hög grad styrd av kommersiella intressen. Av den orsaken måste den, som sagt, ständigt känna av sin publik, och tillfredställa människor med så många identiteter och behov som möjligt, vilket bidrar till dess sammansatta karaktär. 11 Genom att filmvetarna således börjat studera filmens dialog med den kontext i vilken den producerades har förutsättningar skapats för ett fruktbart utbyte med historiker, där jag själv redan deltar. 12 Internationell forskning om klass och film Hembiträdesrollen har inte varit föremål för någon genomgripande internationell forskning, likväl finns ett antal bredare upplagda arbeten som behandlar klassproblematik på film. Den amerikanska stumfilmen har exempelvis karaktäriserats ur ett klassperspektiv av historikern Steven J. Ross i Working-Class Hollywood (1998). Här försöker han bringa klarhet i hur filmindustrin bidrog till att breda amerikanska folkgrupper skiftade självbild från arbetarklass till medelklass, genom att till en början göra stumfilmer om klasskonflikter, för att senare övergå till att i sina filmer projicera konservativa fantasier om harmonisk samexistens mellan klasserna. 13 Representationer av juden i svensk skämtpress omkring , Lund 2000; Marie Cronqvist, Mannen i mitten. Ett spiondrama i svensk kallakrigskultur, Stockholm 2004; Lotta Johansson, I love Lucy och 1950-talets svenska TV. Kvinnligheter och historieskrivning som berättelser, Mer än bara kvinnor och män. Feministiska perspektiv på genus (red.) Diana Mulinari, Kerstin Sandell och Eva Schömer, Lund 2003; och Kim Salomon, En femtiotalsberättelse. Populärkulturens kalla krig i folkhemssverige, Stockholm Richard Slotkin, Gunfighter Nation. The Myth of the Frontier in Twentieth-Century America, New York/Toronto 1992; och Margot A. Henriksen, Dr. Strangelove s America. Society and Culture in the Atomic Age, Berkeley California Pelle Snickars och Cecilia Trenter (red.), Det förflutna som film och vice versa. Om medierade historiebruk, Lund Tommy Gustafsson, Nationell ära och manlighet i Karl XII (1925). En historisk filmanalys, Scandia 2005:1. 11 Erik Hedling, Filmen som historiograf eller som historisk källa?, Historisk tidskrift 2002:1, s. 76f. Se även Mats Jönsson, Film och historia. Historisk Hollywoodfilm , Lund Jag har själv varit med om att bygga upp dessa kontakter mellan historiker och filmvetare. På ett tidigt stadium av arbetet med detta projekt uppmuntrades jag också av Erik Hedling och Mats Jönsson som trodde starkt på min idé. För närvarande ingår jag i ett stort tvärvetenskapligt nätverk som ska publicera en antologi om amatörfilm, utifrån filmer från Filminstitutets nya arkiv i Grängesberg. Här skriver jag om en film om Hjalmar Brantings begravning. 13 Steven J. Ross, Working-Class Hollywood. Silent Film and the Shaping of Class in America, Princeton 1998, s. xi-xiii,

4 Där Ross slutat har historikern John Bodnar tagit vid och i Blue-Collar Hollywood (2003) undersökt den amerikanska filmens skildringar av arbetare I viss kontrast mot sin föregångare argumenterar Bodnar för en klassanalys som, i likhet med min egen, är mindre upptagen av det äldre paradigmet arbete-kapital och mera lyhörd för en bredare kulturanalys av hur filmen presenterar en mångfaldig repertoar av berättelser och identiteter, präglade ömsom av rationalitet, ömsom av känsla, stundtals av ilska och ibland av sentimentalitet. På så vis bidrar han till att problematisera fördomar om Hollywoodfilmen som kapitales lydiga hantlangare, som enkom förtryckande uppifrån och ned. Därmed positionerar han sig också väl i linje med huvudfåran inom cultural studies och de svenska filmforskare som jag just berättat om. 14 Denna diskussion om vad filmens kommersiella kopplingar har för betydelse för dess representationer av klass återkommer förstås i de flesta studier, inte minst dem som berör brittisk film. Bland dessa kan nämnas Peter Steads, Film and the Working Class (1989); Philips Gillettes The British Working Class in Postwar Film; samt Sheila Rowbothams och Huw Beynons antologi Looking at Class (båda 2003). 15 Forskning om svensk 30- och 40- talsfilm Den befintliga forskningen om identiteter i den populära svenska 30-talsfilmen är inte omfattande, för 40-talet är den dock i det närmaste obefintlig. Pionjärverket om 30-talsfilmen är filmvetaren Tytti Soilas doktorsavhandling från 1991, Kvinnors ansikte. Det är en bred studie av kvinnliga stereotyper i 30-talets filmmelodram, i vilken diskursanalys kombineras med Louis Althussers ideologikritik. Boken är på många sätt banbrytande och har många förtjänster, men Soilas fokusering på stereotyper och på melodramen som borgarklassens språkrör, 16 tycks mig, i alla fall vad det gäller kvinnor och klass, vara en förenkling. Sant nog söker hon också efter den patriarkala diskursens revor och öppningar, men endast i två Ingrid Bergman-filmer som hon tycker höjer sig i fråga om kvalité i förhållande till den härskande mängden. Enligt detta synsätt som alltså avviker från den dominerande strömningen inom cultural studies bidrar filmers eventuella kommersiella karaktär till att ge dem en monolitisk prägel, så att de istället för att inbjuda till tolkning snarare har en tendens att tömma sitt innehåll vid första påseende. 17 Tilläggas bör dock att Soila i ett senare sammanhang ifrågasatt sina egna, tidigare teoretiska utgångspunkter. 18 I Soilas avhandling är pigan, matmoran och huskorset stereotyper, som närmast undersöks kvantitativt, utan att ägnas någon ingående kvalitativ analys. 19 Ett liknande angreppssätt har även filmskribenten Jurgen Schildt året därförinnan i den journalistiska Det pensionerade paradiset, liksom historikern Eva Blomberg i artikeln Folkhemmet och filmen, publicerad året efter Soilas bok. Hos Blomberg är det dock bl.a. den dåliga arbeterskan och den goda arbeterskan som står i centrum i 14 John Bodnar, Blue-Collar Hollywood. Liberalism, Democracy, and the Working people in American Film, Baltimore och London 2003, s. xviii-xvix, xxvii, Peter Stead, Film and the Working Class. The Feature Film in British and American Society, London 1989; Philip Gillett, The British Working Class in Postwar Film, Manchester 2003; Sheila Rowbotham och Huw Beynon (red.), Looking at Class. Film, Television and the Working Class in Britain, London, New York och Sydney Soila 1991, s Soila 1991, s Tytti Soila, På spaning efter ett kvinnligt subjekt, Dialoger. Feministisk filmteori i praktik, Stockholm Soila 1991, s ,

5 fyra särskilt utvalda filmer, och i hennes egen bekräftande analys av den klassiska socialdemokratiska folkhemsberättelsen. 20 Ett undantag från denna regel utgör, som redan påpekats, filmvetaren Per Olov Qvists avhandling Folkhemmets bilder från Emellertid riktas skenet här mot folkhemmet som politisk metafor i högre grad än mot filmen som förmedlare av genus- och klassidentiteter. Av intresse är slutligen etnologen Carina Sjöholms avhandling Gå på bio om och 50-talen, vilken ger värdefulla nycklar till förståelsen av biogåendet som kulturell folklig praktik. 21 PROJEKTBESKRIVNING Teoretiska utgångspunkter Med uppmuntran från den filmvetenskapliga riktning som välkomnar ett närmare samarbete mellan filmvetenskap och historia vill jag med detta projekt bidra med en kulturanalytisk omläsning av den svenska spelfilmen från ljudfilmens framträdande i början av 1930-talet, till omkring ca Jag är, som sagt, inspirerad av cultural studies. Populärkulturen kan, om den ska gillas av sin mångfasetterade publik, inte vara entydig. Och även om man skulle hävda att spelfilmer innehåller stereotyper (ett begrepp som är teoretiskt problematiskt) kan mediet leka med dem, och på så sätt komma runt dem för att idka motstånd. Populärkulturen, inte minst spelfilmen, och dess publik bildar ett kretslopp, och härigenom har den, som den engelska oral history-forskaren Penny Summerfield påpekat, stort inflytande på människors erfarenheter och identiteter. 22 I detta kretslopp ingår förstås, vad den svenska spelfilmen beträffar, även andra medier som den tidiga dampressen, folklustspel, romaner, eller en månghundraårig tradition av representationer av tjänstefolk i konsten. 23 Genom att utgå från spelfilmen som historisk källa kan jag alltså nå kunskap om hur klass och genus gestaltades i det förflutna, inte bara språkligt, utan också kroppsligt och rumsligt, vilket sällan gjorts inom ämnet historia. Istället stödjer jag mig teoretiskt mot den feministiska konst- och filmvetenskapen som har en lång tradition av diskussioner kring de sk. kvinnobildsbegreppet. Dessa startade med en kritik av massmedia under 70-talet för att skildra falska, förljugna och stereotypa bilder av kvinnor, som inte överensstämde med verkligheten. Denna syn ifrågasattes i sin tur av den psykoanalytiskt och strukturalistiskt färgade filmforskningen (t.ex. Soila 1991) som ville undvika begreppet kvinnobild, eftersom det dolde det faktum att alla bilder är en del av ett ideologiskt reproduktionssystem. 24 I gengäld skulle just detta system studeras, närmare bestämt hur det producerade patriarkatet, kapitalismen osv. 20 Eva Blomberg, Folkhemmet i filmen, Häften för kritiska studier 1992:4, s. 48, Carina Sjöholm, Gå på bio. Rum för drömmar i folkhemmets Sverige, Stockholm/Stehag Jfr även Joanna Bourke, Working-Class Cultures in Britain Gender, Class, and Ethnicity, London 1994; och Jackie Stacey, Star Gazing. Hollywood Cinema and Female Spectatorship, London Penny Summerfield, Reconstructing Women s Wartime Lives. Discourse and Subjectivity in Oral Histories of the Second World War, Manchester Se här särskilt Giles Waterfield och Anne French, Below Stairs. 400 Years of Servants Portraits, London Notera även att en stor del av de dåtida filmerna var återberättade romaner eller folklustspel. 24 För den konstvetenskapliga debatten se t.ex. Griselda Pollock, Frånvarande kvinnor: nytt perspektiv på kvinnobilder, Feministiska konstteorier (red.) Sara Arrhenius, Stockholm 2001 (org. utgivn. 1990); för den filmvetenskapliga Anu Koivunen, Kvinnobilder ett rehabiliteringsförsök, 5

6 Ett problem som tynger båda dessa riktningar är att de gör en analytisk skillnad mellan text och kontext, dvs. mellan representationen och den fysiska kvinnan. I min egen avhandling har jag strävat bort från en sådan uppdelning, och försökt argumentera för att text, erfarenhet och liv hör oupplösligt samman. 25 Något liknande gör även filmvetaren Anu Koivunen i ett försök att med hjälpa av diskursanalys återupprätta kvinnobildsbegreppet. Inspirerad inte minst av filmvetaren Teresa de Lauretis och retorikforskaren Judith Butler menar Koivunen att analyser av filmer i termer av kvinnobilder borde utgöras av en dekonstruktion och rekonstruktion av det diskursiva fält inom vars ramar kvinnor i olika tider har förhandlat om sin identitet som kvinnor. 26 Det finns alltså inga vattentäta skott mellan filmens gestaltningar av genus, eller klass, och det sätt varpå vanliga människor, om man så vill filmens publik, gestaltar genus och klass i sina egna liv. Perspektivet påminner om det postmarxistiska angreppssätt som jag arbetat med. Enligt denna traditions grundare Ernesto Laclau och Chantal Mouffe ska hela det sociala rummet ses som diskursivt konstruerat. Bland annat via en läsning av Ludwig Wittgensteins språkspelsteori hävdar de att det inte bara är språket som är organiserat enligt diskursiva logiker, utan även människors kroppsliga handlande och den materiell verkligheten. 27 Det är denna teori jag vill pröva och utveckla i studierna av hur man i filmens värld gjorde klass och genus. Källmaterial Den totala filmrepertoaren under talet utgör mer än 600 verk, av vilka en betryggande majoritet är spelfilmer. Det finns flera goda skäl att bland dessa särskilt undersöka hembiträdesfilmer. Ett är förstås att knappast någon annan yrkesgrupp torde ha gestaltats så konsekvent att de går tala om en hel genre, i vilken en utveckling kan följas över tid. Ett annat, närbesläktat, är som det inledande exemplet från Filmjournalen visar att hembiträdesfrågan talade till en stor kvinnlig publik, skiktad i olika klassbakgrunder, och att det fördes en livlig debatt i ämnet både i pressen och i riksdagen. 28 Ett tredje är att hembiträdet traditionellt sett fallit utanför den stora manliga berättelsen om klass, varför hon också kan kasta ett nytt, kritiskt ljus över densamma. Dessutom, det fjärde skälet, bygger intrigen i dessa filmer inte sällan på rollbyten, vilka genom ett slags kontrastverkan ofta särskilt tydligt synliggör olika diskurser kring klass och genus. Hembiträdesfilmerna hör företrädelsevis hemma i melodramen eller det lätta komedifacket, där somliga skådespelare som Rut Holm, Julia Caesar och Dagmar Dialoger. Feministisk filmteori i praktik, Stockholm Se också Teresa de Lauretis, Alice Doesn t. Feminism, Semiotics, Cinema, London 1984; och Judith Butler, Gender Trouble. Feminism and the Subversion of Identity, New York och London 1999 (första uppl. 1990), s. 181, 185. Central för diskussionen är förstås Laura Mulveys klassiker, Visuell lust och narrativ film, Feministiska konstteorier (red.) Sara Arrhenius, Stockholm 2001 (org. utgivn. 1975), men också Mary Ann Doanes, The Desire to Desire. The Woman s Film of the 1940s, Bloomington och Indianapolis Holgersson 2005, s. 150ff. 26 Koivunen 1997, s Se Ernesto Laclau och Chantal Mouffe, Hegemony and Socialist Strategy. Towards a Radical Democratic Politics, 2:a uppl., London och New York 2001 (första uppl. 1985), s. 107ff; och Holgersson 2005, s. 53ff. 28 Lisa Öberg, Ett socialdemokratiskt dilemma. Från hembiträdesfråga till pigdebatt, Kvinnor mot kvinnor. Om systerskapets svårigheter (red.) Christina Florin, Lena Sommestad och Ulla Wikander, Stockholm 1999; och Kerstin Moberg, Från tjänstehjon till hembiträde. En kvinnlig låglönegrupp i den fackliga kampen , Uppsala

7 Ebbesen gör rollen som tjänstekvinna till en särskild konstart, men där också andra stjärnor som Tutta Rolf och Sickan Carlsson bidrar med uppmärksammade gästspel. Därtill förekommer pigan, hembiträdet, husan eller kokerskan som biroll i näst intill varenda film under perioden, och gestaltas även av skådepelare som Aurore Palmgren, Carin Swensson, Rut Weijden, Mim Ekelund, Emy Hagman m.fl.. Efter en noggrann inventering av det totala utbudet har jag preliminärt dock valt ut 24 filmer där hembiträden intar centrala roller, eller hem- eller hushållsarbete står i särskilt fokus. Dessa är Vi som går köksvägen (1932), Hemslavinnor (1933), Karl Fredrik regerar (1934), Tjocka släkten (1935), Skärgårdsflirt (1935), Våran pojke (1936), Fröken blir piga (1936), Sara lär sig folkvett (1937), Den stora kärleken (1938), Milly, Maria och jag (1938), Du gamla du fria (1938), Herr husassistenten (1939), Frun tillhanda (1939), Hanna i societeten (1940), Vi hemslavinnor (1942), Jacobs stege (1942), Kvinnan tar befälet (1942), Halta Lottas krog (1943), Räkna de lyckliga stunderna blott (1944), Brita i grosshandlarhuset (1946), Kristin kommenderar (1946), Iris och löjtnantshjärta (1946), Tösen från Stormyrtorpet (1947), samt Jungfrun på jungfrusund (1949). Som en diskursiv bakgrund kommer jag även att inkludera 82 stycken andra filmer, vilket ger ett totalt material på strax över 100 verk. 29 Av dessa vill jag särskilt nämna dem som handlar om konflikten mellan stad och land, i det här fallet dem som utspelar sig på Söder i Stockholm (Söderkåkar 1932, Goda vänner och trogna grannar 1938 och Vårat gäng 1942); eller i skånsk landsbygdsmiljö (Söder om landsvägen 1936, Kalle på spången, 1939, Skåningar 1944). Liksom filmer på temat kvinnan av börd och mannen av folket eller vise versa (Flickan i fönstret mittemot 1942, Driver dagg, faller regn 1946), samt andra filmer med tydlig klassproblematik (De utstötta 1931, Augustas lilla felsteg 1933, Flickor på fabrik 1935, Konflikt 1937, Stål 1940, Kungsgatan 1943, Sonja 1943, Idel ädel adel 1945, När ängarna blomma 1946). Jag har tillgång till filmerna på Malmö högskolas bibliotek genom Statens arkiv för ljud och bild. Filmografi och arkivförteckningar finns fördömligt samlade i två band av Svensk Filmografi, CD-skivan Den svenska långfilmen och på Svenska filminstitutets hemsida. Filminstitutets samling omfattar bl.a. samtida filmrecensioner i dagspress och olika tidningsreportage. En egen genomgång av populär- och branschpress som Våra nöjen, Filmjournalen, Filmbilden, Filmnyheter, Scenen, Scen och salong, Biografbladet och Biografägaren gav dock vid handen att dessa tidningars material om mina filmer är tämligen begränsat. Metod, frågeställningar och arbetsplan Som historiker arbetar jag genealogiskt. Det betyder att jag är ute efter att undersöka olika diskursers och berättelsers skapelsehistoria, alltså hur de formats och omformats i en förfluten kontext strukturerad av makt. Härmed är avsikten också att fånga de betydelsenyanser som inte levt vidare till vårt eget samhälle: de glömda rösterna eller the roads not taken. På så sätt kan jag dekonstruera den förutfattade meningen att 30- och 40-talets svenska spelfilmers byggde på stereotyper och istället rikta intresset mot mångfald, konflikt och förhandling i mitt material. Därpå kan jag, i viss mån, rekonstruera en mer komplex och sammansatt berättelse Metoden att närläsa ett urval av filmer och samtidigt utgå från en större kontext av runt hundratalet verk använder Tommy Gustafsson i sitt avhandlingsprojekt, Historiska institutionen, Lunds universitet. 30 Om genealogisk metod se Michel Foucault, Nietzsche, Genealogy, History, Language, Counter- Memory, Practice. Selected Essays and Interviews, (red.) Donald F. Bouchard och Sherry Simon, s ; Michel Foucault, Diskursens ordning. Installationsföreläsning vid Coèllege de France den 2 september 1970, 7

8 I detta sammanhang vill jag särskilt återkoppla till Tommy Gustafssons resonemang om filmen som historisk källa. För att fånga det han kallar filmens pluralism är det av avgörande betydelse att läsa filmer utifrån sina samtida stilistiska konventioner. Historiska analyser av film måste således byggas källkritiskt utifrån kunskap om vikten av sådant som kamerans placering, scenens inramning, ljussättning osv. Lätt att glömma, men därför desto mer angelägna, är de aktuella genreöverenskommelserna. Gustafsson pekar på 20-talets stumfilmer och även just på 30-talets pilsnerfilmer och understryker att dessa genrer idag kan uppfattas som totalt verklighetsfrämmande eftersom skådespelarna däri är kraftigt sminkade, gestikulerar och grimaserar överdrivet eller talar teatraliskt, trots att stilkonventionerna uppfattades som verklighetstrogna av sin samtid. 31 Att läsa detta filmens språk med metodverktyg från filmvetenskapen blir alltså centralt för att förstå komplexiteten bakom det som kanske stundtals förment framstår som förenklingar. Inte bara filmvetenskapen, utan också konstvetenskapen kommer emellertid att vara till hjälp i det konkreta analysarbetet. Det finns nämligen, som antytts, en ikonografisk tradition av skildringar av tjänstefolk, noggrant kartlagd för brittisk del i Giles Waterfields och Anne Frenchs rikt illustrerade Below Stairs. 400 Years of Servants Portraits (2003), vilken blir mycket användbar vid min granskning av dessa visuella maktdiskurser. 32 Finns det framställningstekniker som ständigt återkommer vid gestaltningar av kvinnligt tjänstefolk? Eftersom forskningen sällan studerat kroppsligt handlande och rumslig rörelse i termer av diskurser kommer jag under arbetets gång pröva mig fram, och utveckla såväl teori som metod i nära anknytning till källmaterialet. Relevanta frågeställningar blir då exempelvis: Hur gestaltas språkligen och kroppsligen klass och genus i svenska hembiträdesfilmer ? Sker det en förändring över tid? Hur hänger dessa gestaltningar samman med sätt att göra klass och genus som framkommer i andra samtida filmer (bakgrunden)? Hur förhåller de sig till tidigare gestaltningar i konsthistorien och förlagorna i form av romaner och folklustspel? Hur bemöts och förhandlas gestaltningar av hembiträden i dåtidens filmrecensioner samt reportage i populär- och branschpress? Hur kan man läsa dem mot andra samtida berättelser om klass och folkhemmet? De maktdiskurser jag härigenom vill undersöka kan tänkas handla om klass och genus i relation till land och stad, tradition och modernitet, svenskhet m.m. 33 Mycket konkret rör det sig om sådant som vilka möjligheter hembiträdet hade att röra sig rumsligt, skildringar av hennes kropp och kläder, hennes arbete, föreställningar om rent och orent etc. en typ av forskning som inte minst gränsar till etnologin. 34 Men det räcker också att vända sig till alldeles aktuella historiska studier. Så skriver, Stockholm/Stehag 1993, övers. från franskan av Mats Rosengren, org. utgivn. 1971, s ; Scott 1999, s. 85; och Holgersson 2005, s. 58ff. 31 Tommy Gustafsson, Filmen som historisk källa. Historiografi, pluralism och representativitet, Historisk tidskrift 2006:3, s Se för övrigt också Eva Blombergs förslag till verktyg för historisk bildanalys i Sätt att se, Historisk tidskrift 2005:2. 33 Jfr Rochelle Wright, The Visible Wall. Jews and Other Ethnic Outsiders in Swedish Film, Uppsala Ett sådant arbetssätt finner man t.ex. i den danska historikern Tinne Vammens klassiska studie Rent og urent. Hovedstadens piger og fruer , Köpenhamn

9 symptomatiskt, Madeleine Hurd och Tom Olsson i en artikel hämtad ur en antologi om kläder och identitet: för den med begränsad social makt som hembiträdet i svart och vitt har den av omgivningen påtvingade identiteten kunnat kännas som en fångdräkt. 35 Jag kommer att under det inledande halvåret att gå igenom huvuddelen av filmerna för att skaffa mig en överblick. Därefter kommer jag att i två perioder om vardera ungefär 9 månader att göra närläsningar av filmerna från respektive decennium, först filmerna från 30-talet, sedan 40-talsfilmerna. Parallellt härmed kommer jag också att gå igenom det övriga källmaterial som kan relateras till filmerna. Under projektets två första år ska jag att lägga fram ett antal papper i första hand på forskarseminariet vid Historiska studier vid Malmö högskola och olika konferenser. Projektets 12 sista månader kommer jag att ägna åt att skriva en monografi för publicering (förlagskontakter finns etablerade). En skiss över denna ser ut som nedan: 1. Hembiträdet och den stora folkhemsberättelsen om klass och genus. (kort introduktion till tidigare forskning om klass- och genusanalyser av folkhemmet, hembiträdet som metodiskt verktyg för dekonstruktion av den stora berättelsen) 2. Filmanalyser. 3. Exkurs: Att gestalta klass och genus. (teoretisk diskussion om klassbegreppet och spelfilmen som historisk källa) 4. Filmanalyser. 5. Kroppens politik. (Diskussion om dåtidens gestaltningar av klass och genus i förhållande till dagens pigdebatter.) Projektets s betydelse Den nutida debatten om hushållsnära tjänster, precis som den europeiska diskussionen om utnyttjandet av svart arbetskraft i hemmen, visar med eftertryck att den pigdebatt, som varit i hetluften under hela 1900-talet, fortfarande är brännande aktuell. 36 Här kan jag med mitt projekt bidra med en viktig kritisk vinkel: Med vilket historiskt bagage agerar människor i de sociala relationer som yrkesarbete i hemmets privata sfär innebär? Vilka är rötterna till dagens berättelser? Speciellt angelägen är dessutom den teoretiska och metodologiska utveckling av klassbegreppet som projektet syftar till. Inom historieämnet har klassbegreppet varit på tillbakagång sedan murens fall. Det finns helt enkelt, som jag ser det, en villrådighet inför vad det skall betyda efter den språkliga vändningens inträde i historieforskningen. Medan andra begrepp som genus och etnicitet definieras i en poststrukturalistisk tradition, har kategorin klass besvärliga materialistiska rötter. Inte sällan används det därför slentrianmässigt i intersektionella (dvs. med t.ex. genus och etnicitet) analyser, utan att definieras noggrannare. I detta sammanhang kan mitt projekt bidra med svar på frågor om hur vi kan tänka poststrukturalistiskt om klass, 35 Madeleine Hurd och Tom Olsson, Identitet och mode, Iklädd identitet. Historiska studier av kropp och kläder (red.) Madeleine Hurd, Tom Olsson och Lisa Öberg, Stockholm 2005, s För en studie av det förra sekelskiftets pigdebatt se Holgersson 2005, s Jfr även den wallraffande journalisten Ester Blenda Nordström som 1914 väckte diskussion med reportageboken En piga bland pigor, och ett liknande nutida exempel: Kerstin Fredholm, Fint hemma reportern förklädd till piga, Stockholm Om svart hemarbete i Europa skriver Bridget Anderson i Doing the Dirty Work? The Global Politics of Domestic Labour, London En historisk översikt av 1900-talets debatt ger, slutligen, Öberg

10 inte bara genom att undersöka språkliga konstruktioner, utan också kroppslig gestaltning När det gäller begreppet intersektionalitet är jag inspirerad av Nina Lykkes poststrukturalistiska ingång, Intersektionalitet ett användbart begrepp för genusforskningen, Kvinnovetenskaplig tidskrift 2003:1. 10