HISTORISK TIDSKRIFT (Sweden) 130:1 2010

Transkript

1 HISTORISK TIDSKRIFT (Sweden) 130:1 2010

2 Svensk dam och svensk klass Ulrika Holgersson, Populärkulturen och klassamhället: arbete, klass och genus i svensk dampress i början av 1900-talet (Stockholm: Carlsson 2005). 416 s. (Summary in English: Popular culture and classification: the discourses of work, class, and gender in Swedish women s magazines at the beginning of the twentieth century.) Vad är ett klassamhälle? Ett svar på den frågan är att det är ett samhälle som ser sig självt som ett klassamhälle. I ett sådant samhälle identifierar sig människor med sin sociala ställning och de tillskriver andra människor någon form av klasstillhörighet. Sverige vid sekelskiftet 1900 var ett sådant samhälle, men ett mer noggrant studium visar att det inte rörde sig om en ensartad skillnad på folk och folk: tvärtom cirkulerade en mängd termer och metaforer i bestämningarna av social tillhörighet. Om detta vet Ulrika Holgersson att berätta i sin avhandling Populärkulturen och klassamhället: arbete, klass och genus i svensk dampress i början av 1900-talet. Holgersson har valt att studera populärkulturella texter som på olika sätt, både explicit och implicit, säger något om konstruktioner av klass och klasssamhälle under de första årtiondena av 1900-talet. Dessa texter återfinns i Svensk Dam-Tidning, som grundades 1890 och som riktade sig till kvinnorna och hemmet. Publiktilltalet var folkligare än konkurrenten Iduns, men den anropade kvinnor i såväl slott som koja. Holgerssons fokus ligger emellertid på hur tidningen beskrev och talade till arbetarkvinnor. Avhandlingen innehåller tre delstudier, även om den första mer behandlas som en bakgrundsteckning. Den kan karaktäriseras som en kulturhistorisk studie av företeelsen Svensk Dam-Tidning. Genremässigt innehöll tidningen ett varierat material. Signaturerna Stella och Farbror Frans gav råd om vardagslivets och hjärtats bekymmer. Därtill kom noveller, reseskildringar och klipp ur andra tidningar. En viktig iakttagelse är att tidningen premierade ett speciellt förhållningssätt. Skribenterna undvek det alltför mörka och avstod närmast programmatiskt från de stora, överdrivet djärva, utpräglat fordringsfulla penseldragen, för att parafrasera en inkännande formulering i avhandlingen. Detta förhållningssätt framträdde särskilt tydligt när redaktörerna diskuterade insänt material med läsekretsen. Så uppmanades (verkliga eller fiktiva) författare av noveller att inte skriva fullt så blod- och tårdrypande texter. De skulle besinna sig och teckna finstämda vardagsskildringar i stället. Idealen handlade om det som verkade tyst, stilla, välsignelserikt, värmande liksom solen på fästet och som endast kunde fångas med skärpa och finhet i blick. Tidningen vände sig direkt till läsarna och uppmanade olika grupper att höra

3 Svensk dam och svensk klass 103 av sig, vilket ledde till att olika åsikter bröts mot varandra. På så sätt kunde en text med en husmors gnäll över tjänstefolk leda till att tjänarinnor skrev svar som beskrev deras situation. Just material av denna typ får stor betydelse i den följande framställningen, där sömmerskor och fabriksarbeterskor svarade och uppmanades svara på artiklar. Holgersson när en välgrundad misstanke om att enstaka insänt material var avfattat på redaktionen för att provocera läsare att ge sina synpunkter, men som hon även visat i en tidigare studie var åtminstone en text med säkerhet författad utanför redaktionen, vilket visar sig i protokollet från en socialdemokratisk kvinnlig diskussionsklubb i Malmö. 1 Avhandlingens andra delstudie ägnas åt sociala kartor. Det första avsnittet behandlar de bilder och modeller som användes i tidningstexterna för att beskriva sociala positioner. Här fanns bland annat en skiktning i nivåer, vilket betyder att texter angav om personer hade hög eller låg samhällsställning. Vanliga var också indelningar enligt modellen över-mellan-under. Det andra avsnittet skjuter särskilt in sig på de uttryck de arbetande klasserna, småfolket med flera som användes om de som placerades i samhällets lägre regioner. Den tredje delstudien utgör avhandlingens tyngdpunkt. Holgersson analyserar i denna de betydelser som lades i uttryck som arbeterskor och de diskurser som kan antas ha legat bakom dessa uttryck, som till exempel en kristet religiös syn på arbetet. En central roll spelar de insända texter som (mer eller mindre säkert) kan attribueras till sömmerskor, hembiträden och fabriksarbeterskor och hur dessa skribenter förhöll sig till beskrivningen av den egna gruppen i andra texter. Resultaten är skiftande och motsägelsefulla. Detta är inte en brist i undersökningen, tvärtom, ty Holgersson är snarast programmatiskt intresserad av glidningar och betydelseförskjutningar. Med en skärpning av Holgerssons sammanfattning är huvudresultatet av avhandlingen att klasstänkandet var centralt för Svensk Dam-Tidning och, i förlängningen av detta, för tidens föreställningar om vad människor var och borde vara. Detta berodde inte på att tidningen hade en tydlig klassappell; tvärtom var den ett massmedium som vände sig till alla. Likväl var klass (i vid mening) ett oundgängligt element i beskrivningar av människor. Den sociala positioneringen var ett slags fond, som var nödvändig för att över huvud taget se och beskriva människor. Människan var per definition klassmärkt. 1. Ulrika Holgersson, Trälande arbetarhustrur, smutsiga barn: reflektioner utifrån en insändardispyt i Svensk Damtidning 1902, i Peter Carelli & Ulf Dahlström (red.), Veckovis en antologi om svensk veckopress (Helsingborg 2005). Episoden återges även i avhandlingen: På våren 1902 behandlade diskussionsklubben en artikel i tidningen, en artikel som var svaret på en tidigare artikel. Den tidigare artikeln hade skrivit om arbetarkvinnor på ett nedvärderande sätt, vilket hade föranlett två medlemmar i klubben att skriva ett svar, som publicerades i Svensk Dam-Tidning och som diskuterades i den socialdemokratiska föreningen.

4 104 Tom Olsson Holgerssons avhandling har vissa brister. Hon har valt att göra redogörelsen för val av ämne och teoretiska överväganden till en berättelse om hennes egen bildningsresa. Framställningen blir därmed personlig och forskningsprocessen tydlig, men det må anmärkas att den resa hon har gjort är, om än inte en charterresa, likväl en som många företagit med rutten från E. P. Thompson till den språkliga vändningen. Holgerssons berättelse tillför inte något och saknar i stort relevans för undersökningen. Dock ger den prov på något som utmärker hela avhandlingen: en vid beläsenhet och en energisk dialog med tidigare forskning och internationell teoribildning. Holgersson skriver personligt och det är lätt att följa framställningen. Uppenbart är emellertid att slutarbetet med avhandlingen gjordes i ett forcerat tempo, vilket har lett till en serie skönhetsfläckar. En sådan är förekomsten av otuktade formuleringar som [m]ed denna begreppsapparat kan man så beskriva det som att jag analyserar (s. 59) och [f]ör att ansluta till terminologin i den diskursanalytiska tradition jag presenterade tidigare, skulle man kunna säga att det var en flytande signifikant (s. 223). När läsaren kommer till följande mening blir det till rena gissningsleken att utröna vem det är som rör sig fritt mellan texterna: Dampressen kan uppfattas som ett diskursivt nätverk av texter att röra sig fritt emellan, och att analysera med hänsyn till textförfattarnas och läsarnas bakgrunder (s. 156). Den som i meningens senare led analyserar dampressen måste vara forskaren, men det kan knappast vara forskaren som rör sig fritt mellan texterna. Nyckeltermen diskursivt fält definieras på ett ställe (s. 223) helt annorlunda än hur den faktiskt förstås och används (jämför s. 59). Litteraturförteckningen borde också ha setts över men nog av sådant här. Dessa brister är närmast av estetiskt art och förtar inte det positiva intrycket av avhandlingens förtjänster. Framför allt vill jag framhäva en förtjänst med teoretiska och metodiska implikationer för framtida studier av liknande källmaterial. Mer precist rör det sig om en framgångsrik användning av Ernesto Laclaus och Chantal Moffes schema för diskursanalys. Framgången ligger, enkelt uttryckt, i att Holgersson med hjälp av schemat upptäcker saker som annars hade varit svåra att komma åt i materialet. Vitalt för schemat är kampen mellan olika diskurser. En diskurs skapar sammanhängande mening genom att foga samman ord i diskursiva kedjor. Kärnorden bildar nodalpunkter och de övriga orden är mer eller mindre fast sammanlänkade med nodalpunkterna. En diskursiv kedja är alltid en delvis och partiell fixering av mening och konkurrerar med andra kedjor, där enskilda ord som cirkulerar mellan olika diskurser blir flytande signifikanter. I en tidning som Svensk Dam-Tidning finns avtryck av flera olika, delvis antagonistiska, diskurser. Holgersson uppmärksammar särskilt avtrycken i de för tidningen viktiga orden arbete, bildning, moderskap och sedlighet. Dessa

5 Svensk dam och svensk klass 105 ord dyker upp i olika artiklar men har inte exakt samma mening i de olika texterna (eller ens samma mening i en och samma text). Anledningen är att de samtidigt ingick i flera olika diskursiva kedjor och laddades med skilda meningar på ett intrikat sätt. För att komma åt de olika kedjor som dessa flytande signifikanter återfinns i, ägnar sig Holgersson åt dekonstruktion och genealogi. Det innebär att hon har gjort om dessa teoretiska begrepp till tämligen robusta redskap för att härleda de kedjor som kan anas i de skilda texterna. Det tydligaste exemplet är ordet arbete, som kan relateras till yrkesarbete men också till exempelvis moraliserande diskurser om att människan inte böra låta sina händer vila. I Svensk Dam-Tidning fanns avspeglingar av såväl uppfattningar om att kvinnans plats skulle vara i hemmet som försvar för den yrkesarbetande kvinnan. Detta synes vara en oförenlig motsättning. Hur löste Svensk Dam-Tidning detta? Det skedde att genom att skribenter tog tag i den flytande signifikanten arbete och i en serie artiklar gjorde denna till en nodalpunkt i en ny diskursiv kedja. I denna nya kedja var arbetet något gott och nyttigt, oavsett om det ägde rum i hemmet eller på en fabrik. Läsarinnan måste själv komma underfund med vilken sysselsättning hon själv var lämpad till hemmafru eller yrkeskvinna. Denna analys är avhandlingens tour de force, en vacker och imponerande vetenskaplig insats. Jag har ovan lagt större tyngdpunkt vid redaktionen som historisk aktör än vad Holgersson gör. För henne existerar det inte några klara gränser mellan text, textförfattare och läsare. Hon väljer att se tidningen som ett diskursivt nätverk av texter, en kvarleva av dåtidens förhandlingar kring genus och klass. Det låter plausibelt, men samtidigt bör, enligt min mening, redaktionen ses som en grupp medieintellektuella som manövrerade på en marknad. Här kunde Holgersson mer bestämt ha relaterat analysen i den första delstudien (om redaktionens förhållningssätt) till den tredje (om de diskursiva kedjornas avtryck i tidningstexterna). Manövern att skapa en ny diskursiv kedja med arbete som nodalpunkt ser jag som en aktiv handling av en tidning som siktade mot en bred kvinnlig publik och målmedvetet verkade för att nå och komma i dialog med arbetarkvinnor. I ett mer uttalat medieperspektiv ger en översiktlig genomläsning av Svensk Dam-Tidning, från dess grundande och över de år som Holgersson täcker, vid handen att tidningen framför allt riktade sig till kvinnor som strävade uppåt. Under de första åren efter grundandet 1890 var tidningen till bristningsgränsen fylld av recept på finare mat, men detta inslag hade försvunnit vid tiden för Holgerssons studie. De ganska fåtaliga annonserna fick med tiden en klar inriktning på handelsskolor och liknande institutioner. Detta hängde hypotetiskt samman med att läsekretsen efterhand blev yngre. Den fick inte bara råd rörande hur man borde leva (något som Holgersson belyser), men också om

6 106 Tom Olsson praktiska saker och möjligheter att genom kurser och på andra sätt förbättra sin ställning. Men detta är något för vidare forskning, ty Holgersson förtjänar att få efterföljare. Tom Olsson* * Fakultetsopponent