Forskningsinstitutet SSKH Notat 3/2002

Transkript

1 FISS Forskningsinstitutet SSKH Notat 3/2002 Research Institute SSKH Reports and Discussion Papers Regionala strukturer och regionalpolitik den finlandssvenska problematiken Kaj Björni Erland Eklund Stefan Sjöblom Charlotta von Troil Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet Swedish School of Social Science, University of Helsinki

2 Forskningsinstitutet vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet (FISS) publicerar i Notat-serien föredrag och diskussionsinlägg, bakgrundsmaterial, preliminära rapporter samt projektbeskrivningar av allmänt vetenskapligt intresse eller avsedda för en mera avgränsad publik. Syftet med serien är att sprida kunskap om den pågående verksamheten samt att bidra till forskarnas möjlighet att få respons i ett tidigt skede av forskningsprocessen. Forskningsinstitutet vill betona bidragens preliminära karaktär; de kan senare omarbetas och ingå i andra publikationer. Högskolans två andra publikationsserier, Skrifter samt Meddelanden innehåller forskningsresultat av mera slutgiltig karaktär. The Research Institute of the Swedish School of Social Science at the University of Helsinki (FISS) has established this new series in order to show the ongoing activity of the Institute and to provide researchers with an early feedback to their ideas and activities. The series consists of discussion papers, research outlines and preliminary reports of general interest or of interest to specific groups. The preliminary nature of the contributions is emphasized. Some contributions may appear later in a revised form in other publications. The publications in the two other series of the School, Skrifter, and Meddelanden, contain more final research results. Tfn , fax Internet: Adress: Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet PB 16, FIN Helsingfors universitet Besöksadress: Norra Hesperiagatan 15 A, 6. vån., FIN Helsingfors 26

3 SSKH Notat FORSKNINGSINSTITUTET Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet 3/2002

4

5 Regionala strukturer och regionalpolitik den finlandssvenska problematiken Kaj Björni Erland Eklund Stefan Sjöblom Charlotta von Troil Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet

6 ISBN (pdf) ISBN (hft.) ISSN Helsingfors 2002 Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet

7 Innehåll Förord I. Inledning 3 II. Regionala indelningar och språk Allmänt De centrala lagstadgandena om språket Län Landskap Arbetskrafts- och näringscentraler (TE-centraler) Regioncentrum Ekonomiska regioner (regionkommuner) Övriga 20 III. De regionala strukturernas språkliga status Klassificeringen av de regionala förvaltningsenheterna Den nya språklagstiftningen Grundlagens språkbestämmelser och deras betydelse för administrativa indelningar Internationella fördrag och förpliktelser om språkliga rättigheter Några slutsatser angående språkbestämmelserna och den regionala indelningen 35 IV. Det svenska inslaget i de regionala strukturernas förvaltning Allmänt Län Landskapen TE-centraler Regioncentrum 49 V. Projektorganisering omfattning och konsekvenser Den regionala projektaktivitetens omfattning Projektorganiseringens innebörd 56 VI. Kvalitativ skattning av tre modeller Sammanfattning: förvaltning och språk i Svenskfinland Tre modeller Öppna frågor 63 Referenser 65 Bilagor 1. Regionala indelningar i Svenskfinland 2. Förteckning över samkommuner i Svenskfinland enligt verksamhet 3. De svenska/tvåspråkiga samkommunernas centralorter. 4. Medlemskommuner i Svenska Österbottens Förbund och Sydkustens landskapsförbund r.f.

8 Förord Christer Nyback och Thomas Rosenberg från Svenska kulturfondens framtidsprojekt och några lärare vid Svenska social- och kommunalhögskolan (Kjell Andersson, Kaj Björni, Erland Eklund, Henrik Hägglund och Stefan Sjöblom) möttes vid ett par tillfällen under hösten 2001 för att diskutera förändringarna i de regionala indelningarna och strukturerna i Svenskfinland efter Finlands inträde i den europeiska unionen. Resultatet av samtalen blev att Framtidsprojektet av Svenska social- och kommunalhögskolan beställde en förundersökning rörande Regionala strukturer och regionalpolitik den finlandssvenska problematiken. Tanken var att en sådan utredning både skulle kunna fungera som bakgrundsmaterial för diskussioner om olika alternativ i finlandssvensk regionalpolitik och som ett undervisningsmaterial vid högskolan. Undersökningens tidtabell har varit stram. Arbetet påbörjades i slutet på januari och avslutades i början på april för att presenteras vid Finlands svenska kommunalförenings symposium Regional indelning i Svenskfinland möjligheter och hot i Helsingfors den Större delen av materialet har insamlats och bearbetats av Charlotta von Troil som för uppgiften varit anställd vid Svenska social- och kommunalhögskolans forskningsinstitut under tre månader. Den rättsliga delen av utredningen har till stora delar gjorts av Kaj Björni i samarbete med Henrik Hägglund. Texterna har sammanställts gemensamt av Kaj Björni, Erland Eklund, Stefan Sjöblom och Charlotta von Troil. Under arbetets gång har kartläggningen diskuterats i en ledningsgrupp bestående av Christer Nyback (ordförande) och Thomas Rosenberg från Framtidsprojektet samt Kaj Björni, Erland Eklund och Stefan Sjöblom från Svenska social- och kommunalhögskolan. Kjell Andersson har läst manuskriptet och gett värdefulla kommentarer.

9 I. Inledning Den vanligaste avgränsningen av Svenskfinland är baserad på språklagens bestämmelser om indelning av landets kommuner i en- eller tvåspråkiga kommuner där man låter de svensk- och tvåspråkiga kommunerna bilda Svenskfinland. Det område som bildas på det här sättet är som känt i många avseenden inte bara språkligt mycket heterogent. Det är mot den här bakgrunden inte överraskande att frågor rörande olika distriktsmässiga och regionala indelningar av landet alltid varit mycket komplicerade ur en svenskspråkig synvinkel. Under mitten av 1990-talet, inför Finlands anslutning till EU och strax därefter, genomfördes i snabb takt en rad reformer av regionala indelningar och beslutssystem i Finland. Den statliga regionala distriktsförvaltningen reformerades grundligt. De två viktigaste reformerna var måhända sammanförandet av en rad distriktsmyndigheter (arbetskraft, industri, lantbruk, fiske, m.fl.) till TE-centraler och skapandet av regionala miljöcentraler som direkt under miljöministeriet övertog funktionerna från vatten- och miljödistrikten samt länsstyrelsernas miljöavdelningar. Samtidigt stärktes landskapens juridisk och förvaltningsmässig roll i flera avseenden, men i frågor rörande fördelningar av EU:s strukturfondsmedel kom TE-centralernas sektorförvaltningar att tilldelas ett stort inflytande. Länsförvaltningens funktioner minskade radikalt i och med reformeringen av länsindelningen. Mellan kommunerna och de regionala strukturerna konstruerades s.k. ekonomiska regioner eller regionkommuner. Deras ställning och funktion blev till en början otydlig. Reformerna har naturligtvis genomförts under inflytande av en rad faktorer av såväl ideologisk som pragmatisk art. En viktig drivkraft var behovet att i Finland snabbt åstadkomma en offentlig förvaltningsstruktur och områdesindelningar som skulle kunna synkroniseras med EU:s strukturer. Det här gällde inte minst regionalpolitiken, där man snabbt behövde en apparat som skulle kunna kanalisera medlen från EU:s strukturfonder till näringsliv, utbildning och socialsektor i ett Finland, vars tillväxtcentra och underutvecklade regioner i allt högre grad påverkades av logiken i det Nokia-Finland som började växa fram. Inflyttning ökade kraftigt till några få universitetsstäder och inom regionalpolitiken började man fundera på vilka åtgärder som skulle kunna bidra till ekonomisk tillväxt i de stora områden både rurala och urbana - som inte kunde dra nytta av IT-boomen. Men också reformeringen av miljöförvaltningen påskyndades av behovet av en EU-synkronisering. Det viktigt att komma ihåg att flera av dessa viktiga reformer genomfördes under en tid när Finlands nationalekonomi befann sig i den djupaste vågdalen efter 1930-talets depression. Många reformer motiverades med behovet av sparsamhet. Det fanns också en tydlig påverkan från den s.k. new public management skolan. Effektivitet, resultattänkande och utvärdering poängterades. Arbetet i stora statliga kommittéer ersattes i många fall av enmansutredningar. I det här klimatet var det klart att det fanns ganska lite rum för långtgående överväganden kring de språkliga konsekvenserna av olika nya förvaltningsindelningar och reformer. 3

10 Ett viktigt nytt drag i den reformerade offentliga förvaltningen var framväxten av en snabbt växande projektsektor. Expansionen inom den semioffentliga projektsektorn har skett samtidigt som den klassiska offentliga förvaltningen bantats. Tillväxten inom det som vi här kallar projektsektorn har legitimerats av den från EU hämtade partnerskapsmodellen. Enligt denna gynnas dynamiken i samhället av ett växande samarbete mellan den offentliga förvaltningen, det privata näringslivet och den tredje sektorn. Fenomenet med blandade förvaltningsmodeller mellan offentligt och privat är förvisso inte nytt. Begreppet medelbar offentlig förvaltning har använts för att beskriva en situation där staten finansierat privaträttsliga samfund och ålagt dem att fungera som ett slags offentliga organ. Till exempel offentligt finansierade rådgivningsorganisationer inom lantbruk och fiskeri har hört till den här kategorin. Partnerskapsideologin och det stora utbudet av projektfinansieringar har emellertid lett till en i många avseenden ny situation. Å ena sidan har otaliga föreningar och samfund revitaliserats och mobiliserats tack vare myndigheternas utbud av projektmedel. Å andra sidan har många av uppgifter som tidigare tydligt handlagts av organ med tydliga ansvarsbetingelser flyttas över till en otydlig gråzon, där det kan vara svårt både att mäta resultaten och veta vem som de facto har det politiska och förvaltningsmässiga ansvaret. För att minska risken för missbruk har det uppstått en vildvuxen flora av utvärderingsforskning och kontrollbyråkrati. I föreliggande rapport har vi samlat in en del bakgrundsdata och genomfört några grova analyser av de regionala förvaltningsstrukturerna i Svenskfinland. Vi vill understryka att det är fråga om en förundersökningsrapport som färdigställts på mindre än tre månader. Avsikten har i första hand varit att för oss själva och som vi hoppas också för våra uppdragsgivare och läsare beskriva de senaste ca tio årens snabba förändringar och analysera dem ur ett språkligt perspektiv. Många för Svenskfinland viktiga sektorer har vi helt lämnats utanför analysen. Hit hör bl.a. hälsovård, socialsektor, kultur och utbildning. De områden som vi analyserat, i första hand ekonomisk politik och regionalpolitik, hör sällan till kärnområdena i finlandssvensk debatt. Man bör emellertid notera att frågor om ekonomi, regional utveckling och flyttningsmönster idag är mera sammanflätade med andra politikområden än någonsin. Det finns starka skäl att följa med den här utvecklingen. Mångfalden och brokigheten i fråga om förvaltningsområden och enheter har konstaterats i utredningen. Förvaltningsenheter som länsstyrelse, landskap och vissa centraler har klar förvaltningsmässig och språklig status. Det är också ganska självklart att de beaktas i utredningen. Däremot kan det alltid diskuteras varför de lösare typerna av indelningar (t.ex. regionkommuner, regioncentra och räddningsområden) ägnas ganska stor uppmärksamhet. Vår bedömning har dock varit att viktiga delar av samhällelig verksamhet i fortsättningen kommer att skötas inom dessa områden och att skilda organisatoriska modeller att skapas för samarbetet. Detta i sin tur medför att också de språkliga aspekterna kommer in i bilden. Vi är medvetna om att det finns många andra stora och betydelsefulla aktörer inom det finlandssvenska området som kunde ingå i utredningen. Ett exempel på dylika är 4

11 huvudstadsregionens samarbetsdelegation (SAD) som handhar viktiga samhälleliga uppgifter och som också juridiskt är en intressant och unik förvaltningsmodell. Rapporten har följande struktur: Inledningsvis ( kap 2) granskas de grundläggande språkliga rättigheterna, varefter de viktigaste regionala enheterna analyseras med hänsyn till geografisk indelning och uppgiftsfördelning. Tonvikten ligger här vid länen, landskapen, TE-centralerna samt regioncentrum- respektive regionkommunindelningarna. I det tredje kapitlet granskas de regionala enheternas språkliga status närmare. Särskilt avseende fästs vid de förändringar som den nya språklagstiftningen innebär. I det fjärde kapitlet analyseras det svenska inslaget i de regionala strukturernas förvaltning. Slutligen har projektorganiseringen (kap 5) getts ett eget avsnitt, dock i medvetenhet om att projektverksamheten i dag inte är en isolerbar företeelse. Den skär igenom alla förvaltningsnivåer och sektorer. Rapporten utmynnar i en summerande diskussion om tre tänkbara handlingslinjer i den regionala förvaltningens framtida organisering. 5

12 II. Regionala indelningar och språk 2.1 Allmänt Det stora antalet olika förvaltningsenheter och nya typer av indelningar i t.ex. samarbetsområden som regionkommuner och räddningsområden gör det ganska svårt att på ett tydligt och enkelt sätt klassificera de administrativa enheterna. Valet av de enheter som behandlas i denna utredning har inte skett enligt någon klar systematik. Urvalet av förvaltningsenheter har skett på ett ganska pragmatiskt sätt. Vi har som utgångspunkt dock haft att försöka beakta de mest centrala, men vi är samtidigt medvetna om att en del har utelämnats. I utredningens olika avsnitt nämns exempel på aktörer med verksamhet som helt eller delvis ligger nära den offentliga sektorn och för vilka de språkliga dimensionerna har betydelse. Man kan inledningsvis ytterligare konstatera att också i fråga om ordningsföljden för och grupperingen av förvaltningsenheterna kan finnas andra alternativ än det som vi valt. En viss hierarkisk ordning har dock eftersträvats men den är inte helt konsekvent, t.ex. utgående från den traditionella indelningen av den offentliga förvaltningens nivåer. I utredningen behandlas i huvudsak förvaltningen på läns- och regionnivån. Regeringsnivån, som i den traditionella indelningen av förvaltningen utgör den högsta nivån, berörs inte alls, inte heller centralförvaltningen. Vissa av de undersökta förvaltningsenheterna kan klassificeras som tillhörande lokalförvaltningen. Som ett exempel på de svåra gränsdragningarna kan vi dock ta samkommunerna, som delvis kan hänföras till lokalförvaltningen och delvis till en s.k. mellaninstansförvaltning. Statsförvaltningen har särskilt under 1990-talet omorganiserats med syftet att minska centralförvaltningen och att överföra befogenheter till regional och lokal nivå. Centrala ämbetsverk har samtidigt indragits varvid deras uppgifter övergått till ministerierna. I omorganiseringen har även inrättats statliga affärsverk och enheter av typen utvecklingscentraler. Stora enskilda reformer var inrättandet av regionala arbetskraftsoch näringscentraler samt miljöcentraler. Dessa övertog uppgifter från centralnivån och administrerar också lokalförvaltningsorgan såsom arbetskraftsbyråer. En viss del av den statliga verksamheten har överförts till bolag. Den statliga lokalförvaltningen har också förnyats och är numera ordnad häradsvis. Antalet härad är 90. Administrativt lyder häradsämbetet under länsstyrelsen och inrikesministeriet. Vissa av häradets ämbeten är underställda justitieministeriet. Det som även kännetecknar utvecklingen är att förvaltningsuppgifter och offentlig maktutövning överlåtits till självständiga juridiska personer som är utanför den statliga och kommunala organisationen. Dessa enheter inom den s.k. medelbara offentliga förvaltningen är oenhetliga i fråga om organisatorisk ställning och uppgifter. Folkpensionsanstalten, som tillhör de offentligrättsliga anstalterna, har en regional organisation. Däremot är de offentligrättsliga föreningarna och de statliga bolagen inte organiserade enligt regionala indelningar. 6

13 Med beaktande av utredningens syfte är det i främsta hand aktuellt att granska förvaltningens organisation på regional (läns) och lokal nivå. I kapitlet behandlas kort nuvarande språklagstiftning samt den geografiska aspekten av regionala indelningar i förhållande till den språkliga indelningen. På kartorna i bilaga 1 är vissa regionala indelningar i Svenskfinland utmärkta regionvis mot bakgrunden av områdets språkliga förhållanden. 2.2 De centrala lagstadgandena om språket Allmänt De språkliga rättigheterna hör till medborgarnas grundrättigheter GrundL 17 stadgar att Finlands nationalspråk är finska och svenska. Vars och ens rätt att hos domstol och andra myndigheter i egen sak använda sitt eget språk, antingen finska eller svenska, samt att få expeditioner på detta språk skall tryggas genom lag. Det allmänna skall tillgodose landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga behov enligt lika grunder. Medborgarnas rätt att använda sitt eget språk, svenska eller finska, hos domstolar och myndigheter regleras i huvudsak i språklagen (148/1922) och i en förordning ang. verkställighet av språklagen (311/1922). Stadganden om språkliga rättigheter och skyldigheter ingår även i speciallagstiftningen. Dessa språkstadganden finns inom många förvaltningsområden och är särskilt betydelsefulla när det gäller undervisnings- och bildningsväsendet samt social- och hälsovården. Språkbestämmelserna gäller i huvudsak statliga och kommunala myndigheter. Vissa bestämmelser har dock intagits i lagen om enskildas språkliga skyldigheter t.ex. när de sköter offentliga uppgifter Några centrala bestämmelser i nuvarande språklagstiftning 1. Den språkliga indelningen (SpråkL 2, SpråkF 8 ) Individens rätt att använda sitt eget språk hos myndigheter och myndigheternas skyldighet att arbeta på ett eller flera språk baserar sig på den språkliga indelningen. Kommunen är basenhet för denna indelning. Kommunerna är antingen enspråkigt svenska, enspråkigt finska eller tvåspråkiga. Statsrådet fastställer vart tionde år kommunernas språkliga status Den språkliga statusen för ämbetsdistrikt som är större än en kommun blir beroende av kommunernas språkliga förhållanden; ett område med kommuner som har olika språk eller är tvåspråkiga betraktas för respektive kommun ha samma språk som kommunen i fråga. Denna regel gäller också en samkommun. I förhållande till en myndighet vars ämbetsdistrikt är större än en kommun bestäms en persons språkliga rättigheter enligt hemkommunen. Ett län är således enspråkigt i 7

14 förhållande till enspråkiga kommuner och tvåspråkigt i förhållande till tvåspråkiga kommuner. I lagar, förordningar eller statsrådets beslut kan ingå bestämmelser om ämbetsdistrikts språkliga status. I samband med ändring i den kommunala indelningen fastställer statsrådet tillika de omorganiserade kommunernas språk (SpråkF 8a ) 2. Rätten att använda sitt eget språk hos myndigheter (SpråkL 3 och 7 ) Huvudregeln är att hos domstolar och statliga myndigheter används ämbetsdistriktets språk och inom ett tvåspråkigt område någotdera av områdets språk. Rätten att använda eget språk är dock garanterad, oberoende av ämbetsdistriktets språk, då en person skall höras av myndigheterna eller då personen är part i ett ärende, enligt lagens terminologi "i egen sak". En tolkningsskyldighet följer också av stadgandena i lagen om förvaltningsförfarande 598/ , dock endast i de fall då en part inte behärskar det språk som skall användas enligt språklagen. Hos kommunala myndigheter kan man i en tvåspråkig kommun använda någotdera av språken. En enspråkig kommun har inte någon skyldighet att ta emot handlingar på andra inhemska språket. De i grundlagen stadgade språkliga rättigheterna anses inte ge en rätt att i en enspråkigt finsk kommun använda svenska hos kommunens myndigheter. I förhållande till samkommunerna bestäms individens språkliga rättigheter i princip på samma sätt som i förhållande till hemkommunens myndigheter. 3. Rätten att få expeditioner på eget språk (SpråkL 5 och 6 ) Inom ett tvåspråkigt ämbetsdistrikt ger statliga myndigheter sin expedition på det språk som parten använt. Inom ett enspråkigt ämbetsdistrikt ges expeditionen på ämbetsspråket även om parten använt det andra inhemska språket. Om parten har rätt att använda det andra språket skall statsrådet, ett ministerium, ett centralt ämbetsverk, en domstol eller en länsstyrelse på statens bekostnad foga en översättning till handlingarna. I en enspråkig kommun ges expedition på kommunens språk. I en tvåspråkig kommun används partens språk. I ärenden med flera parter (olika språk) används enligt huvudregeln flertalets språk. 4. Myndigheternas inre ämbetsspråk (SpråkL ) Med inre ämbetsspråk avses det språk som används i handlingar som inte är avsedda att ges ut till parterna. I domstolar och andra statliga myndigheter som har enspråkigt ämbetsdistrikt, liksom i enspråkiga kommuner är det inre ämbetsspråket detsamma som ämbetsdistriktets eller kommunens språk. Om en domstols eller en annan statlig myndighets ämbetsdistrikt är tvåspråkigt är det inre ämbetsspråket i allmänhet det språk som flertalet inom distriktet använder. Samma gäller i tvåspråkiga kommuner. Huvudregeln för det inre ämbetsspråket i en samkommun är att kommunmedlemmarnas språkliga rättigheter varken minskar eller ökar till följd av att kommunen sköter uppgift inom ramen för en samkommun. Språklagens bestämmelser hindrar inte kommunen att besluta att t.ex. protokoll och föredragningslistor görs på båda språken i en tvåspråkig kommun. 8

15 5. Tjänstemännens språkkunskaper Om statstjänstemännens språkkunskaper finns rätt ingående bestämmelser i lag och förordning. De viktigaste av dessa är StatstjänstemannaL (750/1994), L ang. den språkkunskap som skall av statstjänstemän fordras (149/1922) och en förordning om språkkunskapslagens verkställighet (312/1922) För kommunala tjänsteinnehavare bestäms språkkunskaperna inte i lag, utan kommunerna själva fastställer kraven genom enskilda beslut eller i instruktioner. Vissa tvåspråkiga kommuner har godkänt en språkstadga. I speciallagsstiftningen, t.ex. gällande undervisningssektorn, finns en del bestämmelser om krav på språkkunskaper för personalen. 2.3 Län Allmänt Länsstyrelsen är ett statligt ämbetsverk. Länsstyrelsen är en gemensam regional myndighet för sju olika ministerier. Den 1 sept.1997 trädde den nya länsindelningen i kraft, och av 12 gamla län grundades fem nya storlän. Samtidigt ändrades länens uppgifter. Länsstyrelsernas verksamhetsområde och kompetens var som störst under 1970-talet då man fortfarande utvidgade välfärdssamhällets uppgifter och funktioner. Redan under början av 1990-talet minskade länsstyrelsernas roll i och med bland annat statsandelsreformen som innebar att länsstyrelserna inte längre behandlar statsandelsbeslut, och överflyttningen av de allmänna regionutvecklingsuppgifterna till landskapen. I och med länsreformen 1997 beskars länsstyrelsernas uppgifter och befogenheter ytterligare till den hittills lägsta nivån någonsin. (SOU 1999:116) Numera är länsstyrelsernas mest centrala uppgifter i anknytning till polis- och räddningsförvaltningen. Länsstyrelserna ansvarar också för undervisningsväsendet Geografiska aspekter Svenskfinland ingår i den nya länsindelningen i två län, Södra Finlands län och Västra Finlands län (bilaga 1). Södra Finlands län grundades genom sammanslagning av gamla Nylands län, Kymmene län och södra delarna av Tavastehus län, samt kommunerna Heinola, Sysmä och Hartola från gamla St. Mickels län. Av de tvåspråkiga landskapen ingår Nylands och Östra Nylands landskap. I Södra Finlands län bor 40 % av hela landets befolkning, och knappt 50 % av landets svenskspråkiga befolkning. Andelen svenskspråkiga i länet är 6,7 % av den totala befolkningen. Enligt den gamla länsgränsen skulle motsvarande siffra ha varit 9,8 %. Södra Finlands länsstyrelse finns i Tavastehus, som är en enspråkigt finsk stad. Länsstyrelsen har regionala serviceenheter i Helsingfors och Kouvola. I Helsingfors, som av de tre orterna är den viktigaste med tanke på tillhandahållande av svensk service, verkar en svensk enhet vid bildningsavdelningen. 9

16 Västra Finlands län består av gamla Åbo- och Björneborgs län, Vasa län, Mellersta Finlands län och norra delarna av Tavastehus län. De tvåspråkiga landskapen inom regionen är Egentliga Finland, Österbotten och Mellersta Österbotten. Ur språkligt perspektiv förlorade det svenska Österbotten stort i och med den nya länsindelningen. Med den gamla länsindelningen var Vasa län en starkt tvåspråkig region med andelen svenskspråkiga över 20 %. I dag är området som utgör Västra Finlands län statistiskt sett lika finskt som Södra Finlands län, bara ca 7 % av befolkningen är svenskspråkig. Länsstyrelsen finns i Åbo, dessutom finns regionala serviceenheter i Jyväskylä, Björneborg, Tammerfors och Vasa. Av dessa är Åbo och Vasa är städer var det kan tänkas naturligt att tillhandahålla svenskspråkig service. Också Västra Finlands län har en svensk bildningsenhet med uppgift att befrämja, stöda och utvärdera svensk service inom utbildnings- och kulturväsendet. De nya storlänen fick klara konsekvenser för de svenskspråkiga regionerna. Detta insåg man redan då reformen förbereddes. SFP:s representant i ledningsgruppen som medverkade vid förberedelsen av reformen, riksdagsledamot Ulla-Maj Wideroos, inlämnade en avvikande åsikt till ledningsgruppens beslut, i vilken hon motsatte sig den planerade reformen. Hon ansåg att de fem storlänen inte tar i betraktande regionala skillnader eller språkliga omständigheter, vilket den gamla länsindelningen gjorde. (Komiteamietintö 1996:7) 2.4 Landskap Allmänt Enligt L om landskapsindelning ( /1159) beslutar statsrådet om landskapens antal, områden och namn. Enligt lagen är landskapet ett område som består av kommuner vilka bildar en ändamålsenlig helhet i funktionellt och ekonomiskt hänseende samt med tanke på planeringen av området. Landskapens förvaltning har ordnats genom att kommunerna inom respektive landskaps område har grundat samkommuner. Landskapsförbunden fungerar som myndigheter för regional utveckling enligt lagen om regional utveckling (1135/93). Utvecklingsansvaret gäller såväl nationell regionalpolitik som projekt som delvis finansieras av den Europeiska unionens strukturfonder. I princip är landskapsförbunden ansvariga för den allmänna regionalpolitiska planeringen och för utarbetandet av regionala utvecklingsprogram. Dessutom ansvarar landskapsförbunden för den regionala planeringen, det vill säga planeringen för markanvändningen på regional nivå i enlighet med markanvändningsoch bygglagen. De bevakar regionens intressen och utför många icke lagstadgade uppgifter som främjande av turism, kulturell verksamhet, utbildning och intresset för historia. Landskapsförbunden har i verkligheten både begränsade befogenheter och mycket knappa egna medel. De är tvungna att samarbeta med andra regionala och lokala myndigheter och deras verkliga makt består i skickligheten att skapa kontaktnät, både på nationell och på EU-nivå. (SOU 1999:116) 10

17 2.4.2 Geografiska aspekter Av Finlands 20 landskap undersöktes de fem tvåspråkiga: Nylands-, Östra Nylands-, Egentliga Finlands-, Österbottens- och Mellersta Österbottens landskap (se bilaga 1). Dessa landskap omfattar alla utom en av landets tvåspråkiga eller enspråkigt svenska kommuner, Pyttis, i Kymmenedalens landskap. Pyttis, med en icke obetydlig svenskspråkig minoritet (11,2 %) är ett klart exempel på en tvåspråkig kommun som genom flera administrativa indelningar avskurits från resten av Svenskfinland. Pyttis är t.ex. inte medlem i Sydkustens Landskapsförbund r.f., intresseorganisationen för de tvåspråkiga kommunerna i Södra Finland. Det ur finlandssvensk synvinkel enhetligaste landskapet är Österbotten där 52,4 % av befolkningen är svenskspråkig. Landskapet omfattar samtliga tvåspråkiga och enspråkigt svenska kommuner i Österbotten (samt tre enspråkigt finska), förutom den nordligaste, Karleby. Karleby hör som enda tvåspråkig kommun till landskapet Mellersta Österbotten och utgör därmed en annan kommun i den finlandssvenska marginalen. Till Mellersta Österbottens förbund hör också kommunerna Kronoby, Haapajärvi, Kalajoki, Sievi och Reisjärvi, som så kallade delmedlemmar ( osajäsen ). Detta innebär att även dessa kommuner skall beaktas vid regionutveckling och intressebevakning. Inom Mellersta Österbottens landskap pågår en dragkamp om den primära riktningen av samarbetet landskap emellan. Mellersta Österbotten hörde i den gamla länsindelningen (fram till 1997) till Vasa län, och speciellt Karleby stad har starka band söderut. Karleby stad vill profilera sig som en del av Västra Finland medan förbundets övriga kommuner ser norrut. Mellersta Österbottens förbund ingår i Norra Finlands Allians, en frivillig form av samarbete landskap emellan. Diskussionen inom landskapet intensifierades ytterligare efter Inrikesministeriets initiativ att basera EU:s NUTS 2-indelning på de överlandskapliga allianserna. NUTS 2 är inte en administrativ indelning utan påverkar främst EU-stödnivåerna. Staden Karleby har klart uttryckt viljan att byta landskapsallians så att Mellersta Österbottens landskap blev en del av Västra Finlands allians. Den totala andelen svenskspråkiga i Mellersta Österbottens förbund är 9,6 % (i staden Karleby 18,5 %). Det tidigare området för Nylands län (fram till 1997), utan Artjärvi, utgör idag två landskap: landskapen Nyland och Östra Nyland. Landskapet Östra Nyland har efter landskapet Österbotten den största andelen svenskspråkiga, 36 %, nedan motsvarande siffra i landskapet Nyland är 8,1 %. I Östra Nylands förbund deltar alla Östnyländska tvåspråkiga kommuner, med undantag av Pyttis. Två kommuner är enspråkigt finska. Ett eget landskap har ansetts vara Östnylands möjlighet att värna om tvåspråkigheten och att undvika ytterligare marginalisering i förhållande till huvudstadsregionen. Andelen svenskspråkiga i de två landskapen tillsammans är endast 9,9 %. Ett för Svenskfinland betydande område är de svensk- och tvåspråkiga kommunerna i Åboland. Dessa hör till landskapet Egentliga Finland, som språkligt sett är det mest finska av de fem. Andelen svenskspråkiga i regionen är 5,9 %. Det svenskspråkiga befolkningsunderlaget är med andra ord inte stort, men Åbo är ett viktigt finlandssvenskt centrum och befolkningen i skärgårdskommunerna är aktiva när det gäller bl.a. projektverksamhet. 11

18 2.5 Arbetskrafts- och näringscentraler (TE-centraler) Allmänt Arbetskrafts- och näringscentralerna är den nya typ av centraler som grundats inom den statliga förvaltningsorganisationen. Bakgrunden till denna utveckling har berörts i inledningen. Statsrådet tillsatte den 14 september 1995 Aluehallinto 2000-projektet med uppgift att förbereda en reform av den statliga regionalförvaltningen. I enlighet med ett av projektgruppens förslag, och efter riksdagens godkännande sammanslogs Handels- och industriministeriets (HIM), Arbetsministeriets och Jord- och skogsbruksministeriets regionala enheter till 15 arbetskrafts- och näringslivscentraler (TE-centraler) som inledde sin verksamhet hösten I projektgruppens betänkande sägs att den svenskspråkiga servicen skall koncentreras till TE-centralerna i Helsingfors, Åbo och Vasa. (Komiteamietintö1996:5) Om centralernas uppgift och organisation stadgas i Lagen om arbetskrafts- och näringscentraler (23/1997). Centralerna bildades genom sammanslagning av sex olika myndigheter: (1) HIM företagstjänstens distriktsbyrå (2) Arbetskraftsdistrikt (3) Landsbygdens näringsdistrikt (4) Teknologiska utvecklingscentralens regionenheter (5) Statsgaranticentralens distriktsbyrå (6) Utrikeshandelsförbundets regionenheter (Komiteamietintö1996:5) Centralerna är uppdelade i tre mer eller mindre självständiga avdelningar, företagar-, arbetskrafts-, och landsbygdavdelning, vilka funktionellt sett är underordnade sitt eget ministerium. Vederbörande ministerium styr och övervakar centralen när den sköter uppgifter inom olika förvaltningsområden. Centralen styrs och övervakas också av det ämbetsverk eller den inrättning inom centralförvaltningen vars verksamhetsområde omfattar uppgifter som det är stadgat eller bestämt att centralen skall sköta (SRb /122 2 ). Det allmänna administrativa ansvaret för centralerna har HIM. TEcentralernas huvuduppgifter är: (1) främja och samordna den regionala utvecklingen (2) föra fram kunskap och expertis när det gäller företagande (3) tillhandahålla rådgivning och stöd till små och medelstora företag (4) arbeta för internationalisering, export-import och teknikutveckling i företagen (5) främja skogsbruk och jordbruk, liksom landsbygdsindustrier (6) ansvara för den regionala administrationen av fiskeriet (7) leda den regionala arbetsmarknadspolitiken och arbetsmarknadsutbildningen 12

19 (8) övervaka och leda de lokala arbetsförmedlingarnas verksamhet (Komiteamietintö1996:5) Största delen av de regionala utvecklingsmedlen ur den Europeiska unionens sociala fonder och strukturfonder fördelas genom TE-centralerna Geografiska aspekter TE-centralernas placering och område baserar sig på landskapsindelningen. Det finns tre tvåspråkiga TE-centraler; Nylands TE-central i Helsingfors, Egentliga Finlands TEcentral i Åbo och Österbottens TE-central i Vasa (se bilaga 1). Till området för Nylands TE-central hör landskapen Nyland och Östra Nyland i sin helhet. Gränsen i öster går mellan Strömfors och Finlands mest östliga tvåspråkiga kommun, Pyttis (11,2 % svenskspråkiga), som hör till det starkt finska Kymmene TEcentral och därmed också genom TE-centralernas indelning skärs av från resten av Svenskfinland. Nylands TE-central har regionala servicebyråer i Borgå, Kervo, Lojo och Ekenäs. Den totala andelen svenskspråkiga inom området för Nylands TE-central är 9,9 %. Till Egentliga Finlands TE-centrals område hör Egentliga Finlands landskap sin helhet, samt Åland. Det är dock uppenbart att verksamheten koncentrerar sig till Egentliga Finlands landskap. Regionen är den mest finskspråkiga av de tre, 5,9 % av befolkningen (utan Åland) är svenskspråkiga. Till området för Österbottens TE-central hör landskapen Österbotten och Mellersta Österbotten. Andelen svenskspråkiga inom regionen är 41 %, av vilka största delen bor i Österbotten. Centralen har en servicepunkt i Karleby, som är Mellersta Österbottens enda tvåspråkiga kommun. Inom Mellersta Österbottens förbund är man inte nöjda med de uppgifter som anförtrotts servicepunkten i Karleby och i landskapets utvecklingsstrategi Puoli Suomea samalle viivalle Strategia Pohjois-Suomen kehittämiseksi vuoteen 2010 ingår målsättningen att förstärka Karlebys TEservicebyrås ställning. 2.6 Regioncentrum Allmänt Den första programperioden för utveckling av regioncentrum inleddes i november år 2000 och sträcker sig till slutet av år Enligt inrikesministeriets beslut är ett regioncentrum ett funktionellt arbetsmarknadsområde, ett område för tillhandahållande och produktion av tillräcklig service och ett samarbetsområde för kommunerna. Regioncentrumen är inga skilda förvaltningsenheter utan enbart samarbetsområden för kommunerna Regioncentrumen är större områden än de ekonomiska regionerna. 13

20 Målsättningen är att fördjupa det regionala samarbetet och utveckla ett nätverk av livskraftiga regioncentrum baserade på kunskap, för att balansera utvecklingen av regionerna och flyttningsrörelsen. Huvudstadsregionen är inte med i regioncentrumprogrammet. Nyckelorden är partnerskap, kunnande och innovation. (Utvecklingsprogram för regioncentrum) Efter ett ansökningsförfarande valdes 34 av 42 regioner på basen av uppgjorda regioncentrumprogram att delta i regioncentrumprogrammet. Särskilt följande kriterier beaktades vid bedömning av regioncentrumprogrammen: (1) Regional förankring - beaktande av hela regionen, växelverkan mellan stadsregionen och landsbygden, - samarbete (2) Nätverksbildning - på såväl nationell som internationell nivå (3) Partnerskap - med landskapsförbundet, statliga myndigheter, privata sektorn, medborgarsamhället (4) Engagemang och samordning av olika projekt - alla parter engageras i programmet - program och projekt skall komplettera varandra (5) Delaktighet och socialt hållbar utveckling - medborgarna ges möjlighet att delta och påverka Geografiska aspekter I Svenskfinland finns fem regioner som deltar i regioncentrumprogrammet: Östra Nylands regioncentrum, Åboregionens regioncentrumprogram, Vasaregionens regioncentrumprogram, Jakobstadsnejdens regioncentrumprogram och Karleby ekonomiska regions regioncentrumprogram (se bilaga 1). En tvåspråkig kommun, Pyttis, hör till ett regioncentrum som inte behandlas här, Kotka-Fredrikshamn regioncentrum. Det är dock värt att nämnas att Pyttis genom så gott som alla regionala indelningar åtskiljs från resten av Svenskfinland. Östra Nylands regioncentrum omfattar hela Östra Nylands landskap och samtliga tvåspråkiga kommuner i Östra Nyland, förutom Pyttis. Andelen svenskspråkiga i regionen är 33 %. De tvåspråkiga kommunerna i Nylands förbund står utanför programmet. Västra Nyland ansökte om deltagande men ansökan godkändes inte. Till Åboregionens regioncentrumprogram hör av landskapets tvåspråkiga kommuner endast Åbo, och området för programmet är det mest finskspråkiga av de undersökta, 3,7 % av befolkningen talar svenska som modersmål. Trots det är Åbo en viktig tvåspråkig centralort och därmed är också områdets regioncentrumprogram av intresse. Vasaregionen ansökte ursprungligen om deltagande i programmet med ett område som omfattade 17 kommuner, samtliga svensk- och tvåspråkiga kommuner i Österbotten 14

21 utom Kaskö samt Härmäregionen i mellersta Österbotten. Kaskö valde att stå utanför programmet men meddelade om en vilja att projektvis delta i ett samarbete. Detta gällde även ett samarbete med Kauhajoki, vars ansökan dock inte godkändes. Vasaregionens ansökan godkändes inte utan förändringar, bland annat ansågs området vara för stort. Expertrådet som bedömde ansökan ansåg att Kristinestad ligger för långt borta från Vasa för att kunna dra nytta av regionens utvecklingsprogram inom näringspolitiken och ville även skala bort Härmäregionen. SFP i Österbotten protesterade mot tolkningen, vilket skulle leda till att ett enhetligt kulturellt och geografiskt område splittras. Man riktade också kritik mot Kaskö som splittrar den ekonomiska regionen Sydösterbottens kustområde genom att rikta sig mot Kauhajoki i stället för att ställa sig bakom Vasa. (Ekman, ). Sist och slutligen gick Vasaregionen med i programmet utan Kristinestad, Närpes (och Kaskö) och även utan Härmäregionen. Inom Vasaregionen är 36 % av befolkningen svenskspråkig. Till Jakobstadsnejdens regioncentrumprogram hör de norra kommunerna i landskapet Österbotten. Regionen är landets mest svenskspråkiga, inom området är 76 % av befolkningen svenskspråkig. Norr om Jakobstadsnejden ligger området för Karleby ekonomiska regions regioncentrumprogram. Karleby stad utgör centralort och är samtidigt regionens enda tvåspråkiga kommun. Andelen svenskspråkiga är 13 %. 2.7 Ekonomiska regioner (regionkommuner) Allmänt om indelningen och nuläget L om regional utveckling ( /1135) 7 moment 1: Områdesindelningar För inriktningen och graderingen av de regionalpolitiska stödåtgärderna utses ett utvecklingsområde och ett strukturomvandlingsområde. Som grund för områdesindelningarna används indelningen i ekonomiska regioner, vilka närmast baserar sig på pendlingen och det interkommunala samarbetet. Indelningen i ekonomiska regioner fastställs av det ministerium som svarar för regionutvecklingen. Inrikesministeriet har med stöd av lagen godkänt indelningen i ekonomiska regioner. Dessa benämns vanligen regionkommuner (fi. seutukunta). Antalet regionkommuner i Finland (exkl. Åland) är 79 efter vissa ändringar gjorda år 2000 ( ministeriets beslut ). Regionkommunerna har bildats som enheter för statliga regionala stödåtgärder. L om regional utveckling innehåller inga stadganden om formerna för samarbetet inom regionkommunen. Inte heller i annan lagstiftning torde ingå bestämmelser om regionkommunen. Samarbetet inom regionkommunerna har således ordnats utgående från de stadganden som reglerar kommunal verksamhet, dvs. i första hand enligt kommunallagens stadganden. 15

22 De regionala olikheterna och kommunernas varierande storlek, näringsstruktur och övriga faktorer har lett till att samarbetet inom regionkommunerna både i fråga om innehåll och organisationsformer är mycket varierande. Regionkommunerna bildar i de flesta fall ganska naturliga områden för samarbete i den kommunala serviceproduktionen. Det är dock först under de senaste åren som samarbetet fått en direkt koppling till regionkommunen. Utvecklingen har gått mot en tydligare gemensam strategi inom regionkommunen. Detta sammanhänger dels med ett accentuerat behov av intensifierat samarbete och dels med en tydlig strävan från statligt håll att ge regionkommunerna större betydelse Organiserandet av samarbetet inom regionkommunerna I det följande granskas organisationen i de regionkommuner i vilka det ingår minst en tvåspråkig eller enspråkigt svensk kommun. Som källa har använts Finlands Kommunförbunds regionregister (seuturekisteri). Det är viktigt att konstatera att många kommuner samarbetar inom flera regionkommuner och i flera olika samarbetsorgan. Grupperingen nedan är därför ofullständig och kan även vara aningen vilseledande. Det är tydligt att regionkommunen inte alltid har så klar funktion och plats som samarbetsområde. Ett exempel på en kommun som samarbetar åt många olika håll är Sjundeå. Vissa regionkommuner verkar inte enligt den godkända indelningen utan inom ett större område. En dylik regionkommun är Vasa. Grupperingen av regionkommunerna sker enligt den organisation som valts för samarbetet. Vid studium av förteckningen kan läsaren måhända upptäcka att uppgifterna inte är helt i överensstämmelse med dagsläget. Detta beror på att det händer en hel del på detta område just nu. Uppgifterna i regionregistret kan därför vara ofullständiga. Aktiebolag Förutom kommunerna kan även t.ex. företag vara aktieägare i de aktiebolag som tillsatts för näringslivsutveckling och annat regionalt utvecklingsarbete. Jakobstadsregionen (Kronoby, Larsmo, Nykarleby, Pedersöre, Jakobstad) Ab Jakobstadsregionens Näringscentral Concordia Oy Regionkommunen har också en samarbetsnämnd. Kotka-Fredrikshamn (Kotka, Vehkalahti, Fredrikshamn, Pyttis, Virolahti, Miehikkälä) Kotkan-Haminan Seudun Yrityspalvelu Oy Avtal (regionavtal, samarbetsavtal) Regionkommunerna i denna kategori har inte grundat skilda juridiska personer för samarbetet (bolag, förening, samkommun). Regionkommunens samarbete baseras på 16

23 överenskommelse i form av ett skriftligt avtal. Det finns också regionkommuner som samarbetar utan ett godkänt avtal, enligt principen från fall till fall eller enligt behov. Inom regionkommunen har i regel tillsatts ett s.k. organ. I denna undersökning har det inte klarlagts vilken juridisk ställning detta organ har. Huvudregeln torde vara att samarbetsorganet inte har en officiell status som kommunalt organ med egna befogenheter, egna anslag, egen personal osv. Samarbetsorganet har funktioner när det gäller informationsutbyte, ide- och utvecklingsdiskussioner, samordning o.dyl. De formella besluten fattas i respektive kommuns egna organ. Samarbetsorganen har något varierande namn men de oftast förekommande är samarbetsdelegation, samarbetsnämnd ; det förekommer också organ av typen regionfullmäktige. Lojo (Lojo, Vichtis, Nummi-Pusula, Karislojo, Sammatti) Samarbetsnämnd för Västra Nylands kommuner; enl. registret är även Sjundeå och Ingå med i denna. Lovisa (Lappträsk, Liljendal, Lovisa. Pernå, Strömfors) Lovisanejdens samarbetsdelegation Ekenäs (Hangö, Ingå, Karis, Pojo, Ekenäs) Regionmöte (seutukokous); enl. registret medverkar även Sjundeå Sydösterbottens kustregion (Kaskö, Kristinestad, Närpes) Samarbetsdelegation Karleby (Himanka, Kannus, Karleby, Kelviå, Lochteå) Karleby regionfullmäktige (seutukuntavaltuusto) Åbo (Åbo, Reso, S:t Karins, Lundo, Nådendal, Pemar, Pikis, Masku, Nousis, Rusko, Sagu, Rimito, Vahto, Lemu, Merimasku, Villnäs, Velkua) Åboregionens utvecklingscentral TAD Centre Vasa (Vasa, Korsholm, Malax, Vörå, Oravais, Korsnäs, Maxmo) Samarbetsorgan. Enl. registret ingår även Kristinestad, Närpes, Storkyro, Jurva, Lillkyro och Laihela (den s.k. kommuntolvan, som eg. är tretton) Förening Åboland ( Pargas, Dragsfjärd, Kimito, Nagu, Korpo, Västanfjärd, Houtskär, Iniö) Skärgårdshavets Utvecklingscentral rf; enl. registret ingår även Velkua, Rymättylä, Merimasku Samkommun Salo (Salo, Somero, Halikko, Bjärnå, Pertteli, Kisko, Kiikala, Kuusjoki, Muurla, Suomusjärvi och Finby) Salon Seudun Yrityspalvelukeskus 17

24 Övriga Helsingfors (regionen) (Helsingfors, Esbo, Vanda, Hyvinge, Träskända, Nurmijärvi, Tusby, Kervo, Kyrkslätt, Mäntsälä, Grankulla, Sjundeå, Borgå) I fråga om Helsingforsregionen verkar regionkommunen som samarbetsområde inte ha betydelse. Det finns inga skilda organ som tillsatts uttryckligen för regionkommunalt syfte. Regionalt samarbete sker främst inom Nylands förbund. Det området sammanfaller inte helt med regionkommunens. Med huvudstadsregionen eller Helsingforsregionen avses i allmänhet inte heller det område som regionkommunen utgör enligt den fastställda indelningen. Borgå (Borgå, Sibbo, Askola, Mörskom, Pukkila) Inte heller i fråga om Borgåregionen verkar finnas skilda samarbetsorgan som uttryckligen har tillsatts för regionkommunens samarbete. Samarbetet sker inom landskapet och även t.ex. inom regioncentrumprogrammet men områdena är i dessa fall betydligt större än regionkommunens område. I följande tabell sammanfattas de tvåspråkiga ekonomiska regionerna, deras språkliga förhållande och organisationsform. Tabell 2.1 Andelen svenskspråkig befolkning i de ekonomiska regionerna med svensk- och tvåspråkiga kommuner, samt de ekonomiska regionernas organisationsform. Ekonomisk region Svenskspr. % organisationsfom Nr 154: Jakobstadsregionen ,9 aktiebolag Nr 153: Sydösterbottens kustområde ,8 avtal Nr 21: Åboland-Turunmaa ,2 förening Nr 13: Ekenäs ,4 avtal Nr 152: Vasa ,2 avtal Nr 202: Lovisa ,9 avtal Nr 201: Borgå ,8 landskapsförb. Nr 162: Karleby avtal Nr 11: Helsingfors ,4 landskapsförb. Nr 23: Åbo ,7 avtal Nr 12: Lojo ,8 avtal Nr 82: Kotka-Fredrikshamn (Kotka, Vehkalahti, ,4 Fredrikshamn, Pyttis, Virolahti, Miehikkälä) Nr 22: Salo 552 0,9 samkommun De fyra ekonomiska regionerna med minsta andel svenskspråkiga är regioner med endast en tvåspråkig kommun. Den svenskspråkiga befolkningen i dessa kommuner riskerar att språkligt sett marginaliseras, när de svenskspråkiga utgör endast en bråkdel i sina regioner. Den svenskspråkiga befolkningens försvagade ställning ser man när man jämför andelen svenskspråkiga i dessa ekonomiska regioner med andelen svenskspråkiga i regionens tvåspråkiga kommun. 18

25 Tabell 2.2 Andelen svenskspråkiga i några tvåspråkiga kommuner Kommun Svenskspråkiga % Åbo ,15 Lojo ,37 Pyttis ,23 Finby 96 12, Reformplanerna gällande regionkommunen Regeringen har nyligen till riksdagen överlåtit en proposition med förslag till lag om försöksverksamhet gällande regionkommunalt samarbete. I de allmänna motiveringarna hänvisas till svårigheterna för små kommuner att ordna sin serviceproduktion. Kommunstrukturen nämns som ett problem. Små kommuner har svårt att ordna sakenlig service åt sina invånare. Det anses ändå vara orealistiskt att räkna med mera genomgripande ändringar till denna del och därför vill regeringen via en försökslag befrämja möjligheterna till frivilligt kommunalt samarbete inom regionkommunen. Större aktörer behövs tydligt inom den kommunala näringspolitiken. Genom ökat samarbete kan utbudet och kvaliteten på många kommunala tjänster förbättras. I utredningen nämns samarbetets betydelse inom de s.k. tunga sektorerna, nämligen hälsovården, undervisningen och socialväsendet. Därtill betonas att samarbetet kan intensifieras inom helt andra delområden, t.ex. alkoholövervakningen, livsmedelskontrollen, bespisningen och lantbruksförvaltningen. Bland ca 30 ansökningar har 8 regionkommuner valts till s.k. försöksregioner. Åboland är en av dessa försöksregioner. Lagförslaget torde behandlas i riksdagen under våren Lagförslagets innehåll Lagens syfte är att ge erfarenhet av ökat frivilligt kommunalt samarbete för att trygga tillgången på offentlig service och höja dess kvalitet, förbättra näringspolitikens förutsättningar och befrämja den regionala infrastrukturen samt stärka den kommunala självstyrelsen och bidra till en decentralisering av beslutsfattandet. Kommunerna inom regionen kan grunda ett regionalt offentligrättsligt organ. Beträffande detta organ kan konstateras - att dess medlemmar bör utses av fullmäktige i regionens kommuner - att varje kommun måste ha minst en representant i organet - att ett avtal bör ingås mellan kommunerna om bl.a. organets namn, antal medlemmar, organets uppgifter och befogenheter, finansieringen, granskningen av förvaltningen och ekonomin Organet kan ingå rättshandlingar, ge s.k. ansvarsförbindelser samt vara part i domstolar och hos myndigheter. För organet gäller i övrigt i tillämpliga delar kommunallagens stadganden om samkommun. 19

26 Lagen ger även möjlighet att under vissa förutsättningar delegera beslutanderätt till en samfund eller en stiftelse som för regionens kommuner handhar samarbetsuppgifter. Kommunerna kan avtala om att den kommunala samfundsskatten helt eller delvis skall utbetalas till ett i kommunallagen 10 kap. avsett organ eller till det regionala organ som avses i försökslagen. Kommunerna kan avtala om att deras gemensamma generalplan, som uppgjorts i enlighet med markanvändnings- och bygglagen 48 mom. 1 skall underställas för fastställelse i miljöcentralen. Kommunerna kan avtala om att uppgöra en näringspolitisk utvecklingsplan. Sedan dylik plan uppgjorts kan försöksregionen avge utlåtande till arbetskrafts- och näringslivscentralen om finansieringsansökningar enligt vissa lagar Representant för försöksregion har rätt att delta i behandlingen av dessa ärenden i arbetskrafts- och näringslivscentralen. Försökslagen ger dessutom kommunerna rätt att avtala om gemensamt utlåtandeförfarande i vissa i lagen uppräknade ärenden (trafiktillstånd, undantagslov enligt MBL moment samt i alkohollagen stadgade lov för minutförsäljning. Försökslagen innehåller ytterligare ett flertal bestämmelser som ger kommunerna rätt att avtala om ett gemensamt utlåtande- eller behandlingsförfarande i olika ärenden samt över planer som behandlas av statliga myndigheter. Det organ som ger utlåtanden eller godkänner planer är det regionala organet eller ett i kommunallagen 10 kap. avsett organ. Statsrådet fastställer de avtal som försöksregionerna ingår Avslutande synpunkter angående regionkommunernas organisation Kommunerna har inom ramen för de nuvarande stadgandena kunnat ordna och organisera samarbete på många olika sätt. Vissa regionkommuner har grundat samkommuner för ett allmänt näringspolitiskt utvecklingsarbete. Samkommunen som samarbetsmodell kräver dock betydligt mera s.k. byråkrati än godkännande av ett avtal och tillsättande av ett gemensamt organ i enlighet med försökslagen. Statens tydliga strävan är att ge regionkommunen ökad status som enhet för kommunalt samarbete. Det finns skäl att förmoda att stadganden av det slag som ingår i försöksverksamheten senare ges i permanent lag. Regionkommunen får med all sannolikhet en större betydelse i olika indelningar av förvaltningsenheter och områden. 2.8 Övriga 20