Psykisk ohälsa hos vuxna. Program för Landstinget i Uppsala län

Transkript

1 Psykisk ohälsa hos vuxna Program för Landstinget i Uppsala län Antaget av landstingsfullmäktige den 18 december 2002

2

3 Förord Landstinget påbörjade år 2001 ett arbete för att ta fram program kring olika sjukdomsgrupper. Programarbetet syftar bl.a. till att ta fram kunskapsunderlag, som ska underlätta våra möjligheter att fatta välgrundade politiska beslut. Det första programmet, som handlar om psykisk ohälsa hos barn och ungdomar, antogs i början av våren Psykisk ohälsa hos vuxna är det andra programmet som är färdigt. Programmet antogs av landstingsfullmäktige den 18 december Samtidigt antogs en särskild skrivelse, där ett antal utvecklingsområden lyfts fram. Den psykiska ohälsan i samhället är ett växande problem, vilket gör att det finns behov av omfattande insatser på folkhälsonivå för att stoppa den negativa utvecklingen. Kunskapen om psykiska funktionshinder behöver öka i samhället och här har landstingets specialistverksamheter - i första hand psykiatrin - en viktig roll att spela. Psykiatrins specialistfunktion behöver utvecklas, så att man i större utsträckning än idag får möjlighet att ägna sig åt kunskapsöverföring och konsultativa insatser. Samtidigt innebär detta att ansvaret för vissa behandlings- och omvårdnadsinsatser bör överlåtas till andra aktörer, som primärvården och kommunerna. För att detta ska vara praktiskt möjligt krävs det en systematisk genomgång av gränssnitten mellan olika verksamheter och att kompetensen inom respektive organisation ses över. När det gäller vissa patientgrupper som till exempel äldre och personer med missbruksproblem är det särskilt angeläget att tydliggöra ansvarsfördelningen. 1

4 Men alla problem går inte att lösa genom en tydligare ansvarsfördelning, utan det är också viktigt att utveckla en mer strukturerad samverkan mellan olika aktörer. Detta gäller både samverkan mellan olika offentliga och privata verksamheter samt brukar- och anhörigföreningar. Idag finns det en stor efterfrågan på insatser, och många vänder sig till hälso- och sjukvården för att få hjälp med sina problem. Inom hälsooch sjukvården har man emellertid inte alltid resurser, kompetens eller de rätta verktygen för att ta hand om alla dessa personer. Ökningen av den psykiska ohälsan kräver en bättre samordning av samhällets totala resurser, vilket förhoppningsvis också kan leda till att fler personer får hjälp på rätt vårdnivå. För att möta den ökade efterfrågan krävs det också att vi tillsammans utvecklar nya behandlingsmetoder, där individens egna resurser tas tillvara. Det finns således en hel del frågor att arbeta vidare med. Programgruppen har slutfört sitt uppdrag, men arbetet kommer att fortsätta inom hälso- och sjukvårdsstyrelsen. Programmet ska fungera som ett underlag när styrelsen tar ställning till hur inriktningen på den framtida verksamheten ska se ut. Eftersom frågorna berör både kommun och landsting bör riktlinjerna dras upp i samarbete med länets kommuner. I den nya politiska organisationen finns det en särskild medicinsk programberedning, som bl.a. har i uppdrag att följa upp och uppdatera programmen. Efter ett år kommer programmet att följas upp och resultaten kommer att redovisas för landstingsfullmäktige. Slutligen vill jag å programgruppens vägnar tacka alla som på något sätt medverkat i programarbetet. Ni är många som har deltagit i våra möten och större seminarier och programmet hade inte kommit till utan er. Självklart är det viktigt att ni finns med även i det fortsatta arbetet med att sprida och förverkliga intentionerna i programmet. Lena Rönnberg, ordförande i programgruppen 2

5 Innehåll 1. Sammanfattning 7 2. Bakgrund Syfte med programarbetet En beskrivning av processen Psykisk ohälsa en introduktion Ett hälsofrämjande och förebyggande perspektiv Begreppet bestämningsfaktor Risk- och friskfaktorer på individnivå Risk- och friskfaktorer i det sociala samspelet med andra Risk- och friskfaktorer på samhällsnivå Psykisk ohälsa i Uppsala län Självupplevd psykisk ohälsa Kvinnor mår sämre än män Yngre mår sämre än äldre Storstad kontra landsbygd Tillgången till socialt stöd har störst betydelse för hälsan Läkemedelsförskrivning Antidepressiva medel Sömnmedel och lugnande medel Neuroleptika Sjukskrivningar och förtidspensioner med anledning av psykisk ohälsa Yrkesgrupp och sjukskrivning 31 3

6 4.3.2 Kvinnors och mäns sjukskrivning Brist på lokala data Kontakter med primärvården Kontakter med vuxenpsykiatrin Ökat antal akutbesök Många vårddagar och långa vårdtider Hög beläggning Riks- och regionpatienter Uppsalabor överrepresenterade inom den psykiatriska vården Stor andel läkarbesök Patientgrupper Beskrivning av en analysmodell Mål Behov Kompetens Utbud Efterfrågan Tratten Mål Folkhälsoinsatser Behov Kompetens Utbud Efterfrågan Problemanalys och bedömning 46 Del 1. Grupper med ökad risk för att utveckla psykisk ohälsa Unga vuxna (16-25 år) Behov Kompetens 50 4

7 8.3 Utbud Efterfrågan Problemanalys och bedömning Äldre Behov Kompetens Utbud Efterfrågan Problemanalys och bedömning Människor med funktionshinder Behov Kompetens Utbud Efterfrågan Problemanalys och bedömning Invandrare och flyktingar Behov Kompetens Utbud Efterfrågan Problemanalys och bedömning Människor med missbruksproblem Behov Kompetens Utbud Efterfrågan Problemanalys och bedömning 80 5

8 13. Människor i kris Behov Kompetens Utbud Efterfrågan Problemanalys och bedömning 87 Del 2. Allvarliga psykiska störningar Ångest och depressioner Sjukdomsbeskrivningar Ångestsjukdomar Depressiva tillstånd Behov Kompetens Utbud Efterfrågan Problemanalys och bedömning Schizofreni och andra psykoser Behov Kompetens Utbud Efterfrågan Problemanalys och bedömning Utvecklingslinjer 107 Bilaga 1: Ordlista 113 Bilaga 2: Psykiatricentrums organisation 122 6

9 1. Sammanfattning Psykisk ohälsa är ett vanligt förekommande fenomen i dagens Sverige. Vissa symtom, som nedstämdhet, sömnstörningar och lättare tvångssyndrom, rapporteras av mellan 20 och 50 % av befolkningen. Undersökningar visar att denna typ av symtom har ökat under senare år. Däremot finns det inga belägg för att förekomsten av svårare psykiska störningar, som till exempel schizofreni och allvarliga depressioner, har ökat. Lokala data bekräftar en ökning av den psykiska ohälsan. Resultat från befolkningsenkäten Liv och Hälsa visar att särskilt kvinnor, unga vuxna och människor som har en ekonomiskt problematisk situation eller saknar socialt stöd upplever att de mår dåligt. Det finns också lokala skillnader i länet. Invånarna i Uppsala och Enköping anger att de mår sämre än invånarna i övriga delar av länet. Särskilt dåligt mår människor som är utsatta för ett flertal riskfaktorer, som till exempel ensamstående mödrar. Antalet sjukskrivningar har ökat kraftigt under det senaste decenniet. Särskilt antalet personer som sjukskrivs p.g.a. stressrelaterade diagnoser eller olika neurossymtom har ökat markant. Även förskrivningen av antidepressiva medel har ökat sedan början av 90-talet. Förskrivningen är ovanligt hög i Uppsala jämfört med övriga landet. Detta kan hänga samman med att flera kliniska prövningar som omfattar antidepressiva preparat genomförs i Uppsala. Man kan också tänka sig att kunskapen om dessa läkemedel är mer spridd i vårt län än på andra håll i landet. Det finns dock vissa oklarheter när det gäller preparatens verkan och långtidseffekter, vilket gör det viktigt att 7

10 noga följa kunskapsutvecklingen inom området. När det gäller lugnande medel och sömnmedel är förskrivningen ungefär lika stor i Uppsala som i övriga landet. Förskrivningen av psykofarmaka, som ges till personer med allvarliga psykiska störningar, är lägre i Uppsala jämfört med det nationella genomsnittet. Den låga förskrivningen av psykofarmaka är resultatet av en målmedveten behandlingsstrategi från psykiatrin. Syfte med programmet Landstinget började under hösten 2001 ett programarbete inom området psykisk ohälsa hos vuxna. Syftet med programarbetet är bl.a. att ta fram ett kunskapsunderlag som går att använda vid prioriteringar mellan olika diagnosgrupper. Programmet utgår inte från ett organisatoriskt perspektiv, utan från ett befolkningsperspektiv. Därför har vi valt att använda oss av en analysmodell som bygger på begreppen mål, behov, kompetens, utbud och efterfrågan. Genom att titta på relationerna mellan begreppen får vi en bild av hur olika verksamheter fungerar och huruvida befolkningens behov verkligen tillgodoses av det existerande utbudet. Ett annat viktigt syfte med programarbetet är att tydliggöra gränsen mellan det ansvar som åligger olika verksamheter inom landstinget och andra aktörer i samhället, som till exempel kommunerna, arbetsförmedlingen och försäkringskassan. För att illustrera detta har vi använt oss av en trattfigur, där olika problemgrupper befinner sig på olika nivåer i tratten. Högst upp i tratten beskrivs insatser som riktar sig till hela befolkningen eller till särskilda riskgrupper, d.v.s. hälsofrämjande eller förebyggande insatser. Landstinget är en av flera samhällsaktörer som har ett ansvar för insatser på denna nivå, vilket innebär att ansvaret är relativt begränsat. Längst ner i tratten finns personer med allvarliga psykiska störningar, som till exempel schizofreni och andra psykoser. Här har landstingets verksamheter - och framförallt psykiatrin - ett stort ansvar i förhållande till andra aktörer. Det är viktigt att betona att hälsofrämjande och förebyggande insatser är viktiga även för personer som redan utvecklat psykisk sjukdom. Folkhälsoinsatser Den psykiska ohälsan är alltså ett växande problem och det krävs omfattande 8

11 insatser på folkhälsonivå för att stoppa den negativa utvecklingen. Det hälsofrämjande arbetet, d.v.s. insatser som syftar till att förbättra hälsoläget för hela befolkningen, bör inriktas mot olika stödjande miljöer. När det gäller vissa av dessa miljöer är landstingets möjlighet att påverka situationen begränsad, medan andra aktörer som till exempel staten eller kommunen har ett stort ansvar för utvecklingen. Familjesituationen har en stor betydelse för den psykiska hälsan, både hos barn och föräldrar. Landstingets mödra- och barnhälsovård gör betydande insatser för att förebygga och tidigt identifiera psykisk ohälsa. Inom mödrahälsovården strävar man t.ex. efter att identifiera blivande mödrar med en riskkonsumtion av alkohol. Inom barnhälsovården har man utvecklat ett särskilt program för att upptäcka och behandla nedstämdhet hos nyblivna mödrar. Behovet av metodutveckling, i form av psykosociala insatser, bör uppmärksammas och ges prioritet inom mödra- och barnhälsovården. Familjecentralerna, som utvecklas i samverkan med bl.a. öppna förskolan och socialtjänstens förebyggande verksamhet, erbjuder också stödinsatser till enskilda familjer. Verksamheten bidrar dessutom till att stärka den sociala gemenskapen och därigenom förbättra den sociala miljön i hela bostadsområdet. Familjecentralsverksamheten bör breddas och omfatta samtliga orter i länet. Särskilda program kan behövas i områden där befolkningen har mindre ekonomiska och sociala resurser. Arbetsplatsen är en annan viktig stödjande miljö. Landstinget är en av länets största arbetsgivare och bör vara ett föredöme när det gäller arbetsmiljöinsatser. Kunskapen om vilka insatser som är verkningsfulla för att förebygga och behandla stressrelaterade symtom behöver utvecklas. CEOS (Centrum för miljörelaterad ohälsa och stress), vars verksamhet finansieras av landstinget och Uppsala universitet, är en viktig aktör i detta arbete. Nya metoder för att bedriva rehabilitering av långtidssjukskrivna bör också prövas. Projektet Att skapa livslust - aktiv metod för rehabilitering, där bl.a. praktiska övningar och estetiskt skapande utgör en viktig del av rehabiliteringsprocessen, bör noga följas och utvärderas. Hälso- och sjukvården utgör en central arena för folkhälsoarbetet och under de 9

12 senaste åren har medvetenheten om sjukvårdens hälsofrämjande funktion ökat. Både Akademiska sjukhuset och Lasarettet i Enköping ingår i nätverket hälsofrämjande sjukhus. Det är viktigt att landstinget avsätter resurser för att aktivt driva detta arbete vidare. Eftersom de hälsofrämjande och förebyggande insatserna bör riktas mot många olika arenor krävs det en nära samverkan mellan olika aktörer inom folkhälsoområdet. Under året har Landstinget i Uppsala län, tillsammans med Länsstyrelsen och länets kommuner, tagit fram en länsövergripande folkhälsopolicy. Tanken är att respektive organisation i sin tur ska ta fram en plan på lokal nivå, baserad på det övergripande policyprogrammet. Psykisk ohälsa utgör ett område som bör få särskild uppmärksamhet i det fortsatta arbetet. Vidare är det viktigt att utveckla kunskapen om hälsoläget i befolkningen och att de ekonomiska resurserna verkligen fördelas utifrån befolkningens behov. Idag varierar vårdutnyttjandet avsevärt mellan olika delar av länet, men det saknas kunskap om huruvida konsumtionsmönstret motsvaras av de verkliga vårdbehoven. Metoder för att mäta relationen mellan vårdbehov och konsumtionsmönster bör utvecklas. Interventionsorienterad forskning, d.v.s. forskning som mäter effekten av olika hälsofrämjande- och förebyggande insatser, är också ett eftersatt område. Kostens betydelse för den psykiska hälsan är ett annat viktigt utvecklingsområde. Huvudansvaret för att utveckla den interventionsorienterade forskningen ligger på nationell nivå, men även landstinget kan på olika sätt stimulera FoU-arbete inom området. Människor i akut kris eller en socialt utsatt situation Många människor som mår dåligt, men som egentligen inte lider av en allvarlig psykisk sjukdom, söker sig till hälsooch sjukvården. Det kan till exempel handla om personer som befinner sig i en akut krissituation eller som mår dåligt på grund av förhållanden i den sociala omgivningen. Framförallt inom primärvården kommer man i kontakt med människor med denna typ av problematik. Inom primärvården finns det dock begränsad kompetens, både att identifiera och behandla dessa personer. Under senare år har man tagit initiativ 10

13 för att utveckla den psykosociala kompetensen inom primärvården beslutade man att inrätta ett antal kuratorstjänster, och antalet har successivt utökats sedan dess. I dagsläget finns det 12 kuratorstjänster, vid sidan av de kuratorer och psykologer som är verksamma inom mödra- och barnhälsovården. Efterfrågan på insatser från kuratorerna är dock stor, vilket gör att man är tvungen att göra en tydlig prioritering av patienterna. För att möta den ökade psykiska ohälsan krävs det att samhällets resurser samordnas på ett bättre sätt än idag. Eftersom allmänheten inte vet vilka resurser som finns är det naturligt att man vänder sig till hälso- och sjukvården, trots att man egentligen skulle kunna få mer relevanta stödinsatser utanför sjukvårdsorganisationen. Inom många verksamheter, både landstingsdrivna och kommunala, kommer man i kontakt med personer där man har svårt att bedöma orsaken till problemen samt problemens svårighetsgrad. Detta gör att många personer behandlas på fel vårdnivå eller av fel aktör. Idag finns det ingen naturlig verksamhet dit både professionella och allmänheten kan vända sig för att få en grundläggande bedömning av det psykiska hälsotillståndet. Det saknas också breda insatser för människor som mår dåligt. Alternativa behandlingsformer, som till exempel stödgrupper och andra gruppverksamheter, behöver utvecklas. Oklarheter i ansvarsfördelningen mellan psykiatrin och primärvården När det gäller ansvaret för vissa patientgrupper, som personer med lättare ångesttillstånd, depressioner och missbruksproblem, finns det oklarheter i gränssnittet mellan olika landstingsverksamheter. Detta gäller framförallt gränssnittet mellan psykiatrin och primärvården. En förklaring till den oklara ansvarsfördelningen är att psykiatrins uppdrag är otydligt, vilket får konsekvensen att man fyller både en generalist- och en specialistfunktion. Under det senaste decenniet har psykiatrins verksamhet kommit att bli alltmer specialiserad, vilket bl.a. beror på den snabba kunskapsutvecklingen och olika politiska initiativ på nationell nivå. Samtidigt medför den ökade specialiseringen att ansvaret för mer generella behandlingsinsatser i större utsträckning bör överlåtas till primärvården. I praktiken har dock en sådan uppdel- 11

14 ning inte skett. Inom primärvården utförs visserligen relativt omfattande behandlingsinsatser, men insatsernas omfattning och kvalitet beror i stor utsträckning på vilken kompetens som den enskilde husläkaren besitter. Det saknas tydliga riktlinjer för en lägsta kompetensnivå hos primärvårdspersonalen, utan kunskapsnivån bestäms istället av personalens intresseinriktning. Detta leder till att behandlingen varierar avsevärt mellan olika vårdcentraler och delar av länet. Gränssnittsproblematik för olika riskoch problemgrupper Oklarheter i gränssnittet mellan olika verksamheter berör inte bara primärvården och psykiatrin. Under programarbetets gång har det framkommit flera områden där gränssnittet behöver tydliggöras, både mellan olika verksamheter inom landstinget och i relation till andra aktörer. Några av dessa grupper bör särskilt lyftas fram. Människor med funktionshinder är utsatta för ett flertal riskfaktorer, vilket innebär att de löper särskilt stor risk att utveckla psykisk ohälsa. Habiliteringen är den verksamhet inom landstinget som har huvudansvaret för personer med andra funktionshinder än psykiska. Man arbetar aktivt med insatser för att förebygga psykisk ohälsa hos sina vårdtagare. Problematiken för personer som har ett funktionshinder och en samtidig psykisk sjukdom utgör idag ett eftersatt område. Här behövs ett utvecklat samarbete mellan habiliteringsverksamheten, primärvården, den psykiatriska organisationen och olika kommunala verksamheter. Unga vuxna, d.v.s. personer i åldersgruppen år, är en annan grupp där det är viktigt att tydliggöra ansvarsfördelningen och utveckla samarbetet mellan olika verksamheter. Denna grupp lyfts också fram i programmet om psykisk ohälsa hos barn och ungdomar, som antogs av landstingsfullmäktige i februari Ofta uppstår det ett kontinuitetsbrott i kontakt och arbetssätt mellan barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin. Olika verksamheter inom landstinget och länets kommuner tillämpar dessutom olika åldersgränser. Detta gör att det finns behov av initiativ för att harmonisera övergången mellan olika verksamheter. Under de senaste åren har man dock startat flera projekt som riktar sig just till unga vuxna. 12

15 Även när det gäller äldre personer som lider av psykiska sjukdomar eller komplicerade demenssjukdomar finns det oklarheter i ansvarsfördelningen mellan olika aktörer. Utbudet av kommunala äldreboenden med särskild kompetens varierar mellan länets kommuner, vilket leder till att behovet av insatser från äldrepsykiatrin varierar. I Uppsala kommun har man byggt upp en särskild verksamhet för personer med utagerande symtom (Sunnanäng), men denna typ av resurs saknas i länets övriga kommuner. Även ansvarsfördelningen mellan geriatriken, primärvården och den äldrepsykiatriska kliniken innehåller oklarheter. Ett annat område där det tycks finnas en stor variation i det lokala utbudet och därigenom också stora lokala skillnader är behandlingen av missbruksproblem. I vissa kommuner t.ex. Enköping finns det väl fungerande missbruksenheter, medan detta saknas i andra delar av länet. Detta leder till att behovet av insatser från landstingets specialister (i första hand Beroendekliniken) varierar antogs en länsövergripande drogskadepreventionsplan, som bl.a. syftade till att klargöra ansvarsfördelningen mellan olika aktörer. Principerna som fastställdes i planen tillämpas dock inte, utan det råder delade meningar om vilket ansvar som egentligen åligger olika aktörer. När det gäller personer med dubbeldiagnoser, d.v.s. en kombination av missbruksproblem och psykisk sjukdom, är det särskilt viktigt att utveckla samarbetet mellan olika aktörer. Asylsökande är en annan grupp där ansvarsfördelningen mellan i första hand staten, psykiatricentrum och primärvården behöver tydliggöras. Under senare år har antalet asylsökande som efterfrågar psykiatrisk hjälp ökat dramatiskt. Enligt gällande lagstiftning begränsas landstingets ansvar till akutinsatser för de asylsökande. För att möta de asylsökandes behov är det dock viktigt att samverkan mellan olika aktörer utvecklas. En annan grupp som riskerar att hamna mellan stolarna är människor med personlighetsstörningar. Dessa personer är ofta storkonsumenter av insatser, både från primärvården, socialtjänsten och psykiatrin. Ingen av verksamheterna tar dock ett fullständigt ansvar för situationen. Detta beror åtminstone delvis på en bristande kunskap om vilka behandlingsmetoder som har en verk- 13

16 ningsfull effekt. Inom psykiatrin håller man för närvarande på att utveckla en behandlingsmodell för människor med personlighetsstörningar/självskadande beteende, där metoden DBT (dialektisk beteendeterapi) används. En stor del av insatserna bör dock ske i individens närmiljö. Den psykiatriska personalen bör i första hand bistå med konsultativa insatser. Allvarliga psykiska sjukdomar När det gäller personer med allvarliga psykiska sjukdomar, som allvarliga depressioner, ångeststörningar och psykoser, förefaller ansvarsfördelningen mellan landstingets olika verksamheter vara tydligare. Däremot finns det en otydlighet i relation till andra aktörer. En viktig samarbetspartner är kommunen. Kommunen ansvarar bl.a. för boende, rehabiliteringsinsatser, daglig verksamhet och personligt stöd. Kommunens resurser - t.ex. i form av särskilda boenden och dagliga verksamheter - varierar dock mellan olika delar av länet. Kompetensen hos den kommunala personalen är också varierande, vilket leder till att omfattningen av och formen på psykiatrins insatser skiftar. Även när det gäller rehabilitering och återanpassning till sysselsättning finns det otydligheter i ansvarsfördelningen mellan landstinget och kommunen. Det saknas också tydliga strukturer för informationsöverföring, vilket innebär att patientens individuella förmåga eller personliga nätverk har betydelse för vilket stöd och vilka behandlingsinsatser som individen får tillgång till. Arbetet med att utveckla individuella planer behöver ges hög prioritet. Vidare finns det en otydlighet i relation till de privata vårdgivarna. Metoderna för att styra och utvärdera de privata vårdgivarnas insatser behöver utvecklas. Detta är särskilt viktigt när det gäller vårdgivare som landstinget saknar avtal med. Även kommunernas och i vissa fall landstingets avtal med de privata HVB-hemmen (hem för vård och boende) skulle behöva ses över. I dagsläget är samverkan mellan HVBhemmen och den psykiatriska organisationen begränsad, eftersom det är hemmets personal som har det medicinska ansvaret under behandlingstiden. Dessa förhållanden leder till en bristande kontinuitet för patienten. Även inom den psykiatriska organisationen finns det viktiga utvecklingsområden. En nationell jämförelse visar att 14

17 antalet slutenvårdsplatser är ovanligt stort och att vårdtiderna är ovanligt långa i Uppsala. Detta tyder på att det är viktigt att utveckla insatser i den öppna psykiatriska vården. Insatserna bör också i större utsträckning ske i hemmiljön. Nationella data visar också att andelen läkarbesök är betydligt större i Uppsala län än i övriga landet. Brister i statistiken gör att uppgifterna är osäkra, men det är viktigt att söka en förklaring till hur resurserna inom den psykiatriska organisationen fördelas. Kanske finns det behov av att utöka antalet anställda med annan kompetens eller utveckla teamarbetet ytterligare. fram till år I överenskommelsen fastställs gemensamma målsättningar och ansvarsfördelningen mellan olika aktörer. Det är dock viktigt att innehållet i överenskommelsen konkretiseras. I flera delar av länet pågår för närvarande arbetet med att ta fram lokala överenskommelser. Detta sätt att arbeta bör utvecklas och spridas även till andra delar av länet. Programmet har till stor del kommit att handla om de verksamheter som bedrivs inom landstinget. Det är dock viktigt att framhålla att en väl fungerande vardagstillvaro har avgörande betydelse för livskvaliteten hos personer som lider av psykisk ohälsa eller sjukdom. Landstinget, länets kommuner, försäkringskassan och länsarbetsnämnden antog 1999 en överenskommelse om samarbete med och för personer med psykiska funktionshinder i Uppsala län. Samarbetsorganet Läns-LAKO har beslutat att överenskommelsen ska förlängas, vilket innebär att den gäller 15

18 2. Bakgrund Den medicinska och teknologiska utvecklingen ökar våra möjligheter att hjälpa allt sjukare patienter. Samtidigt ökar andelen äldre i befolkningen, vilket leder till en större efterfrågan på hälso- och sjukvård. I takt med att medborgarna blir allt kunnigare ställer de också högre krav på hälso- och sjukvården. De resurser som anslås till den offentligt finansierade vården räcker inte till för att tillfredsställa alla dessa önskemål och möjligheter. Därför krävs det en prioritering, både inom och mellan olika verksamhetsområden. I prioriteringsdiskussioner skiljer man ofta mellan horisontell och vertikal prioritering. Den horisontella prioriteringen handlar om hur huvudmannen i det här fallet landstinget fördelar sina resurser mellan olika sjukdomsgrupper och verksamhetsområden. Den vertikala prioriteringen handlar om hur resurserna fördelas inom en och samma sjukdomsgrupp. De vertikala prioriteringarna sker vanligtvis inom respektive verksamhetsområde. Det huvudsakliga ansvaret för att göra de horisontella prioriteringarna ligger däremot hos de förtroendevalda. För att de förtroendevalda ska kunna göra välgrundade prioriteringar mellan olika verksamhetsområden krävs det att de har en god kunskap om hur olika verksamheter fungerar, och vilka behov som olika grupper har. 2.1 Syfte med programarbetet För att underlätta prioriteringsarbetet har Landstinget i Uppsala län påbörjat ett programarbete. Det övergripande syftet med programarbetet är att ta fram kunskapsunderlag för olika sjukdomsgrupper, som ska fungera som ett underlag för prioriteringar. Program- 16

19 arbetet bidrar också till att utveckla dialogen mellan politiker, medicinskt verksamhetsansvariga och allmänheten. Inom vissa områden är ansvarsfördelningen mellan olika verksamheter både inom och utanför landstinget oklar och det råder en bristande samsyn mellan olika aktörer. I programarbetet möts representanter från olika verksamheter, och får därigenom möjlighet att tillsammans diskutera hur patientens ställning kan stärkas samt hur samhällets resurser kan användas på ett bättre sätt. Arbetet med att ta fram program är en flerårig process. Målet är att 75 % av landstingets verksamheter på sikt ska vara täckta av program. Detta innebär att det kommer att tas fram program inom 10 till 15 olika sjukdomsgrupper. 2.2 En beskrivning av pr ocessen Psykisk ohälsa hos vuxna är det andra programområde som landstinget har valt att arbeta med. Arbetet med att ta fram programmet har letts av en förtroendemannagrupp. Gruppen har bestått av Lena Rönnberg (s), ordf., Ove Heimfors (v), Inger Hallqvist Lindvall (mp), Arne Sandemo (m), Monica Hallgren (c) och Hans Lindholm (kd). Biträdande verksamhetschef Lars Fredriksson och klinikchef Ing-Marie Wieselgren har deltagit som psykiatrins representanter, medan chefsläkare Ulf Théen har representerat primärvården. Ingalill Aronsson från Älvkarleby och Mary Nilsson från Uppsala har representerat länets kommuner. Hälso- och sjukvårdschef Kerstin Westholm och utredare Vera Gustafsson har ingått som tjänstemän i gruppen. Konsulten Anders Sätterberg har fungerat som processledare. Programarbetet påbörjades i september De inledande månaderna ägnades framförallt åt att skapa en gemensam kunskapsgrund. Personer från olika verksamheter, både inom och utanför landstingets organisation, bjöds in för att berätta om hur respektive verksamhet arbetar med att förebygga och omhänderta psykisk ohälsa. Representanter från anhörig- och brukarföreningar deltog också i vissa av gruppens sammanträden. Under våren 2002 anordnades en hearing, där ett arbetsmaterial presenterades. Deltagarna diskuterade innehållet och gavs dessutom möjlighet att lämna skriftliga synpunkter på materialet. Ett sextiotal personer deltog vid hearingen. I början av hösten

20 bjöds anhörig- och brukarföreningarna in till ytterligare ett möte, där ett utkast till sammanfattning och framtida utvecklingslinjer diskuterades. Programmet antogs av landstingsstyrelsen den 25 november 2002 och av landstingsfullmäktige den 18 december

21 3. Psykisk ohälsa en introduktion 1) ICD 10: International Classification of Diseases klassifikationssystem utarbetat av WHO. 2) DSM-IV: Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders. Vad innebär egentligen begreppet psykisk hälsa? Det har gjorts många försök att förklara innebörden i begreppet, men utan att man har lyckats enas om någon definition. Psykisk hälsa betraktas ofta som en motpol till psykisk ohälsa eller psykisk sjukdom, men de flesta är överens om att hälsa är någonting annat än enbart frånvaro av ohälsa. Även begreppet psykisk ohälsa är svårdefinierat. Den statliga psykiatriutredningen försökte i början av 90-talet definiera begreppen psykisk sjukdom, psykisk störning och psykisk ohälsa. Ett liknande försök gjordes 1997 av Socialstyrelsen. Enligt Socialstyrelsen innebär psykisk sjukdom en allvarlig psykisk avvikelse, som kännetecknas av en störd verklighetsuppfattning. Tillståndet känns igen och accepteras inom den medicinska professionen samt förorsakar allvarligt lidande hos den drabbade och/eller omgivningen. Det går att fastställa en tidpunkt då sjukdomen debuterade. Begreppet psykisk störning är något vidare, eftersom det inte förutsätter en störd verklighetsuppfattning eller en fastställbar debuttid. Kännetecknande för en psykisk störning är dock att det finns en från normaliteten psykisk avvikelse, som är beskriven i något av de accepterade diagnostiska systemen (för närvarande ICD 10 1 och DSM-IV 2 ). Även dessa tillstånd känns igen och accepteras inom den psykiatriska professionen. Psykisk ohälsa beskrivs slutligen som subjektivt upplevda och självrapporterade besvär som har en psykisk karaktär. Dessa kan men behöver inte ha samband med en psykisk sjukdom eller störning. 19