Riktlinjer för Nutritionsbehandling. vid Medicin-, Geriatrik-, Kardiologi- och Infektionsklinikerna i Landstinget Dalarna

Transkript

1 Riktlinjer för Nutritionsbehandling vid Medicin-, Geriatrik-, Kardiologi- och Infektionsklinikerna i Landstinget Dalarna Riktlinjer Nutrition 2011

2 Innehållsförteckning Inledning 2 Målsättning 3 Ansvarsfördelning 4 Utredning 5 Behandling 7 Enteral nutrition 10 Parenteral nutrition 12 Uppföljning och informationsöverföring 15 Referenser 17 Källor 18 Bilaga 19 Framtaget av (förf) Anna Sjödin, Inger Nygårds, Birgitta Modig, Leg dietister Version: 1:1 Gäller för: Klinikerna inom Medicinska Tvärgruppen, LD Godkänt av: Mikael Köhler, ordförande Medicinska Tvärgruppen, LD Eva Dahlén, verksamhetschef Medicinkliniken, Mora Lasarett Sara Larsson, projektledare Riktlinjer Nutrition Gäller fr.o.m t.o.m

3 Inledning Drygt 20 % av patienterna på svenska sjukhus lider av undernäring och ytterligare lika många befinner sig i riskzonen (1,2). Undernäring kan medföra ökad risk för komplikationer, förlängda vårdtider samt nedsatt välbefinnande hos patienten (1, 3, 4). Studier från bland annat Danmark, Holland, Storbritannien och USA har visat att tidig nutritionsbedömning och behandling kan reducera vårdtiden samt förbättra livskvalité och överlevnad (3, 4). Landstinget Dalarna har därför beslutat att följa rekommendationer utarbetade av Livsmedelsverket i skriften Mat och näring för sjuka inom vård och omsorg efter Socialstyrelsens rapport Näringsproblem i vård och omsorg (2, 5). Genom att införa nedanstående åtgärder vid medicin-, geriatrik-, kardiologioch infektionsklinikerna i Landstinget Dalarna kan vi få en god och säker vård med avseende på nutritionen och vårdtider kan reduceras; 1. Bedöma risken för undernäring 2. Målinrikta nutritionsbehandlingen till riskpatienter 3. Dokumentera nutritionstillstånd och åtgärder i patientjournal och epikris. 4. Överrapportera till nästa vårdgivare När nutritionsriktlinjerna införs ska de prioriteras av verksamhetens och avdelningarnas ledning, utbildning ska ges till klinikens personal och ansvarsfördelningen ska tydliggöras mellan de olika yrkesgrupperna (6, 7). 3

4 Målsättning Det övergripande målet är att alla patienter ska ha en näringstillförsel som är anpassad till individens sjukdomstillstånd och behov. Nutritionsbehandlingen bör betraktas på samma sätt som annan medicinsk behandling och vård. Patientens värderingar, rätt till självbestämmande och behov av delaktighet ska beaktas i all behandling. Nutritionsbedömning 90 % av patienterna är nutritionsbedömda med uppgift i patientjournalen om viktförändring, BMI samt reducerat födointag inom 48 timmar från inskrivning/ankomst till vårdavdelning. Beräkning av energibehov 90 % av patienter med risk för undernäring ska få sitt energibehov beräknat och dokumenterat. Nutritionsbehandling 90 % av patienter med risk för undernäring eller med undernäring har under vårdtiden fått nutritionsbehandling så att minst 75% av beräknat energibehov är tillgodosett. Informationsöverföring 90 % av riskpatienternas slutanteckning, skriven av läkare, sjuksköterska eller dietist ska innehålla information om patientens nutrition. Mätning kommer att ske innan införandet av nutritionsriktlinjerna. Därefter kommer mätning att ske årligen av dietist genom granskning av slumpmässigt utvalda journaler i på klinikernas samtliga vårdavdelningar. 4

5 ANSVARSFÖRDELNING Nutritionsansvar på avdelning Läkare: Övergripande ansvar vilket omfattar medicinskt huvudansvar för utredning som leder till ordination av lämplig nutritionsbehandling. Läkaren tar ställning till om avmagriang eller en pågående viktförlust orsakas av medicinska faktorer som behöver utredas eller kan motverkas genom någon specifik medicinsk behandling. I samråd med annan personal bedöma lämplig nutritionsbehandling. Utvärdera och dokumentera i patientjournalen. Initiera dietistkontakt. Sjuksköterska: Ansvarig för nutritionsbedömning. Ansvara för nutritionsbehandling och ätstödjande åtgärder. Utvärdera och dokumentera i patientjournalen. Initiera dietistkontakt. Undersköterska: Utföra längd- och viktmätning, utföra mat- och vätskeregistrering samt dokumentera detta. Rapportera om avvikelser i mat- och vätskeintaget till sjuksköterskan. Beställa, göra i ordning och servera ordinerad kost dvs. frukost, lunch, middag samt två till tre mellanmål. Dietist: I samråd med annan personal ansvara för individuella nutritionsinsatser såsom utredning, behandling, uppföljning och utvärdering. Bedöma behov av kosttillägg, enteral och/eller parenteral nutrition. Rekommendera sort och mängd av kosttillägg/sondnäring. Livsmedelsförskrivning. Dokumentera i patientjournalen. Utbilda personal i näringsfrågor. Sjuksköterska med extra nutritionsansvar/ Nutritionsansvarig sjuksköterska: Samarbetar med kostombud och dietist för att sprida nutritionskunskap på avdelningen. Ska vara kunnig i teknik kring enteral och parenteral nutrition. Kostombud: Fungerar som en länk mellan avdelning och sjukhuskök. Ska ha kunskap om sjukhusets olika specialkoster, näringsdrycker, varusortiment, beställningsrutiner och livsmedelshygien. Samarbetar med nutritionsansvarig sjuksköterska och dietist för att sprida nutritionskunskap på avdelningen. 5

6 UTREDNING Utredning På alla patienter som läggs in på klinikerna ska en nutritionsbedömning utföras där uppgifter om reducerat födointag, viktförlust och BMI journalförs. Nutritionsbedömning Risk för undernäring föreligger om patienten har en eller flera av följande riskfaktorer: Reducerat födointag de senaste 1-3 månaderna exempelvis på grund av aptitlöshet, illamående eller sväljnings- och tuggsvårigheter (2) Ofrivillig viktförlust senaste 3-6 månaderna Undervikt 1, 2, 3 Body Mass Index (BMI= vikt i kg/längd i m2 ) BMI < 20 om patienter 70 år eller yngre BMI < 22 om patienter 71 år eller äldre Risk för undernäring graderas enligt följande: Ingen risk: Inget av ovanstående kriterier uppfylls Risk: Minst ett av ovanstående kriterier uppfylls 1. För patienter som samlar på sig vätska blir BMI falskt högt. 2. Även patienter med ett högt BMI (t ex övervikt) som ofrivilligt förlorat vikt har risk för undernäring. 3. Enbart ett lågt BMI utan viktförlust och/eller reducerat födointag behöver inte betyda undernäring. Alla patienter ska vägas och mätas, det vill säga inte enbart tillfrågas. Undantag är när man gjort ett etiskt ställningstagande att inte väga eller mäta, eller när det på grund av medicinska skäl är omöjligt att väga eller mäta. Längdmätning, Se Bilaga Riskbedömningsinstrumentet Senior Alert kan användas för patienter >70 år 6

7 UTREDNING Mat- och vätskeregistrering Mat- och vätskeregistrering är ett sätt att värdera patientens energi- och vätskeintag. För patienter som har risk för undernäring eller som är undernärda ska mat- och vätskeregistrering genomföras under 3 dygn. När flera dagar registreras utjämnas dag-till-dag variationen och man kan bedöma om näringsintaget är under förbättring. Allt som äts och dricks ska registreras. Energi- och vätskeintaget ska ställas i relation till patientens beräknade behov. Bedömning av dagligt energibehov Beräkning av dagligt energibehov= kcal x vikt Kritiskt sjuka, ej metaboliskt stabila Sängliggande Uppegående Återuppbyggnadsfas Lathund för energibehov/dygn, se Bilaga kcal/ kg 25 kcal/kg 30 kcal/kg 35 kcal/kg Vid kraftig övervikt beräknas energibehovet utifrån normalvikt där BMI är lika med 25, se Bilaga Bedömning av vätskebehov Basalbehov är ca 30 ml vätska/kg och dygn. Ökat vätskebehov vid t ex feber, kräkningar och diarré. Vid feber ökar vätskebehovet med 250 ml/grad temperaturökning. Medicinsk-/omvårdnadsbedömning Om nutritionsbedömningen påvisar undernäringsproblem ska en medicinsk och omvårdnadsmässig bedömning göras för att identifiera: Planerade, pågående eller nyligen genomförd behandling såsom kirurgi, strålbehandling eller kemoterapi som påverkar näringsintag, energiomsättning eller metabolism. Bakomliggande tidigare okänd sjukdom Medicinering som kan orsaka t.ex. illamående, muntorrhet eller förstoppning. Bristfälligt mun- och tandstatus, tuggsvårigheter. Sväljningssvårigheter. Mag-tarmproblem t ex diarré, gaser eller förstoppning. Fysiska och funktionella hinder för att äta, t ex vid halvsidig förlamning. Kulturella, etniska och sociala faktorer 7

8 BEHANDLING Val av nutritionsbehandling Källa: Ändrad efter utbildningsmaterial för vårdpersonal från DRF s Referensgrupp för KOL SNR-kost = Kost för friska A-kost = Allmän kost för sjuka E-kost = Energi- och proteinberikad kost 8

9 BEHANDLING Nutritionsbehandling Om bedömning visar förekomst av/risk för undernäring upprättas en vårdplan för nutrition. Vårdplanen ska klargöra nutritionsbehandlingens målsättning. Utifrån nutritionsbedömningen ordineras energi- och proteinrik kost (Ekost), allmän kost för sjuka (A-kost), önske-, konsistensanpassad- eller specialkost. Frukost, lunch och middag ska täcka 60 % av dagens energiintag/-behov och återstående 40 % ska täckas av mellanmål och kvällsmålet. Detta gäller för alla patienter. Sjukhuskosten ska bestå av frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag och kvällsmål. Måltiderna ska spridas ut över en så stor del av dagen som möjligt. Mat och mellanmål ska serveras på tider som passar patientens behov och önskemål. Nattfastan bör inte överstiga 11 timmar. Vissa patienter kan behöva ytterligare mellanmål. Generellt rekommenderas två näringsdrycker (ca 600 kcal) per dag till patienter med undernäring eller med risk för undernäring, helst mellan huvudmålen. Om mat- och vätskeregistreringen visar ett otillräckligt intag av mat och dryck ska enteral- och/eller parenteral nutrition övervägas (se val av nutritionsbehandling sid 7). Detta bör ske 3-4 dagar efter vårdtillfällets start och beslutet journalföras. Om möjligt väljs enteral före parenteral nutrition om patienten har en fungerande och tillgänglig mag-tarmkanal. Oral, enteral och parenteral nutrition kompletterar varandra och kan med fördel kombineras. Energibehovet måste beräknas, då både en för stor eller liten tillförsel kan öka risken för komplikationer. Det är viktigt att diskutera indikation och mål med enteral och/eller parenteral nutrition. När det gäller palliativa patienter med förväntad överlevnad kortare än 2-3 månader är enteral eller parenteral nutrition oftast inte indicerat. Det finns dock undantag som ska bedömas individuellt. 9

10 BEHANDLING Ätstödjande åtgärder Tidiga och enkla ätstödjande åtgärder tillsammans med energiberikad kost och näringsdrycker kan förhindra eller utsätta behovet av dyrare behandling som t ex sondnäring och parenteral nutrition. Exempel på ätstödjande åtgärder: Matningshjälp eller tillsyn vid måltid Äthjälpmedel t ex pet emot kant på tallriken eller mugg med handtag Rätt sittställning, helst i stol, under måltid Måltidsmiljö Munvård Kontakt med dietist Om patienten inte täcker sitt energi- och näringsbehov trots genomförd nutritionsbedömning och vidtagna åtgärder (E-kost, kosttillägg, ätstödjande åtgärder och mat- och vätskeregistrering) konsulteras dietist. Dietist bör också kontaktas när patienten förväntas ha fortsatta nutritionsproblem efter utskrivning från sjukhuset. Vid behandling med enteral och parenteral nutrition kan dietist hjälpa till att bedöma energi- och näringsbehov, ge råd om produktval, upptrappning av tillförseln och monitorering. Enteral Nutrition När patientens energibehov inte kan tillgodoses via mat, dryck eller kosttillägg bör enteral nutrition övervägas för patienter med fungerande mag-tarmkanal. Val av tillfartsväg: Sond Indikation Nasogastrisk sond Nasojejunal sond Gastrostomi Jejunostomi För kontraindikationer: se Vårdhandboken (8). Kortvarigt nutritionsbehov Kortvarigt nutritionsbehov. Då magsäcken inte kan användas. Längre nutritionsbehov > 4-6 veckor Då magsäck ej kan användas Hinder i gall- och bukspottskörtelgångarna Stor gastroesofagal reflux och samtidigt långvarigt nutritionsbehov 10

11 BEHANDLING Val av sondnäring Förstahandsvalet är upphandlad sondnäring: Vid uppstart: Standard och/eller Fiber Fortsätt: Standard och/eller Fiber Vid ökat energibehov och/eller vätskerestriktion: Energy och/eller Energy Fiber Vid förstoppning/diarré: Fiber Specialsondnäring: Det finns specialsondlösningar vid t ex diabetes, svår diarré och malabsorption. Kontakta dietist för mer information. OBS! Beakta individuell tolerans. Tillförsel av sondnäring Vid kontinuerlig matning sker sondmatningen kontinuerligt över dygnet. Det rekommenderas om möjligt ett fyra timmars avbrott per dygn, för att ph-värdet inte skall stiga för mycket i magsäcken. Nutritionspump rekommenderas. Intermittent matning efterliknar vanlig måltidsfördelning och sker under ca 2-3 timmar med uppehåll emellan. Tillförsel sker med nutritionspump eller med gravitationsmatning. Gravitationsmatning innebär att sondnäringen hängs upp högt på droppställning eller liknande och ges genom sondmatningsaggregat med rullklämma med hjälp av gravitationskraften. Vid bolusmatning sker matningen med hjälp av sondspruta under ca minuter, Volymen ska motsvara en måltid och sondmaten fördelas oftast på 3 måltider. 11

12 BEHANDLING Upptrappning Tillförselshastigheten måste anpassas patientens mag-tarmfunktion och tolerans. Med långsam tillförsel i början minskar risken för toleransproblem som illamående, kräkningar eller diarré. Under de första fyra till fem dygnen kan matningshastigheten oftast ökas successivt från ca 25 ml/tim till ml/timme. Om sonden ligger med spetsen i tunntarmen startas sondmatningen upp med 25ml/timme, sondmaten ges kontinuerligt och kan ökas långsamt under de första fyra till fem dygnen till maxhastighet på 125 ml/t med hjälp av sondmatningspump. För att täcka vätskebehovet under upptrappningen tillförs vid behov vätska. Om det bedöms vara viktigt att täcka energi- och näringsbehovet omedelbart, t ex om själva upptrappningen beräknas ta lång tid, bör komplettering ske med parenteral nutrition. Hos undernärda patienter är det lämpligt att börja med ca halva energibehovet och trappa upp tillförseln försiktigt under 3-7 dagar eller längre för att förebygga refeeding syndrom (se sid 14 ). Att tänka på inför och under sondmatning Om möjligt bör patienten sitta uppe under och en stund efter sondmatningen. Om detta inte är möjligt ska patienten ha höjd huvudända med minst 30 grader om patientens tillstånd medger detta eller placera patienten i höger sidoläge vid sondmatningstillfället. Sondmaten ska vara rumstempererad. Spola försiktigt igenom sonden med ml rumtempererad vatten efter måltid. Ytterligare vätska kan tillföras försiktigt i sonden mellan måltiderna om behov finns. Medvetandesänkta patienter, sängbundna patienter utan normal sväljreflex och patienter med tendens till ventrikelretention bör övervakas extra noga på grund av risken för reflux till matstrupen och aspiration. För mer information om sondmatning; se Vårdhandboken (8) och lokala PM. 12

13 BEHANDLING Parenteral nutrition Vad är parenteral nutrition? Parenteral nutrition är tillförsel av näring via perifer eller central ven. När parenteral nutrition är enda näringskällan benämns detta som total parenteral nutrition (TPN). Parenteral nutrition ska innehålla aminosyror, glukos och fett. Parenteral nutrition ges i regel via trekammarpåsar med dessa tre komponenter. Vitaminer och spårelement ingår inte i trekammarpåsarna och måste alltid tillsättas. Trekammarpåsar är godkända för att kunna ges under 24 timmar med tillsatser. Det är viktigt att tillsatserna görs med strikt aseptisk teknik. Tillsatserna ska göras omedelbart före infusionen startar När bör parenteral nutrition inledas? Parenteral nutrition bör inledas när tillräcklig försörjning per os och/eller enteralt inte är möjligt. Patienten skall vara cirkulatoriskt stabil och vätskeoch elektrolytbalansen skall kontrolleras och korrigeras innan och under behandling med parenteral nutrition. Se FASS och Vårdhandboken för kontraindikationer, varningar, försiktighet, interaktioner, biverkningar och överdosering. Intravenösa Infarter Parenteral nutrition kan ges via en perifer ven (perifer infart) eller via en central ven (central venkateter/cvk eller port). I de centrala infarterna kan man ge lösningar med högre osmolaritet, medan man inte bör ge lösningar Skötsel av intravenösa infarter se Vårdhandboken (8). med osmolaritet över 850 mosm/liter i de perifera infarterna för att undvika komplikationer. Infusionshastighet Maximal rekommenderad infusionshastighet varierar mellan olika parenterala näringslösningar, se FASS. Rekommenderad infusionstid är timmar beroende på tolerans och metabol kontroll. 13

14 BEHANDLING Energitillförsel Om patienten får glukoslösning i tillägg, skall energimängden i denna medräknas i den totala energitillförseln (1 liter 5 % glukos innehåller 200 kcal och 1 liter 10 % glukos innehåller 400 kcal). Om glukostillförseln utgör en stor del av energi- och näringstillförseln, finns risk för en för låg tillförsel av aminosyror/nitrogen och andra näringsämnen. Komplikationer vid parenteral nutrition, se Vårdhandboken (8). Om parenteral nutrition tillförs som tillägg till intag per os eller enteralt, ger man parenteral nutrition motsvarande den del av energin som inte täcks av intaget per os eller enteralt. Upptrappning av parenteral nutrition till undernärda och kritiskt sjuka patienter Svält leder till nedreglering av metabolismens enzymsystem. Funktionerna i flera organ såsom hjärta och njurar kan vara reducerade vid undernäring och vid kritisk sjukdom, vilket ger risk för överbelastning om man tillför näring och vätska för snabbt eller i för hög dos. Till patienter som är i behov av parenteral nutrition och som är undernärda, har varit utan näring en tid eller är kritiskt sjuka, rekommenderas en gradvis upptrappning av den parenterala lösningen för att förebygga refeeding syndrome. Starta med kcal/kg/dygn Trappa upp till beräknat behov under 3-5 dagar I extrema fall kan det finnas behov av att trappa upp tillförseln ännu långsammare, såsom vid BMI < 16 Monitorering Monitorering är viktigt för att bedöma effekten av parenteral nutritionsbehandling och för att motverka eventuella komplikationer av behandlingen. Vilka undersökningar som ska utföras och frekvensen av dessa avgörs av underliggande sjukdom hos patienten, det kliniska tillståndet, samt vad som är målsättningen med behandlingen. Generellt bör kritiskt sjuka, patienter med organsvikt, samt allvarligt undernärda patienter undersökas oftare än andra patienter. Elektrolyter (inklusive fosfat och magnesium) och vätskebalansen måste övervakas noga under uppstart med parenteral nutrition, särskilt viktigt är detta vid allvarlig undernäring eller organsvikt. 14

15 BEHANDLING Rekommenderade kontroller: Viktutveckling/vätskebalans Beräkning av det totala energiintaget (oral-, enteral- och parenteral näring) Kliniskt tillstånd Hjärt- och lungfunktion Inspektion av patientens infarter Kroppstemperatur Laboratorieprover Förslag till blodprover och provtagningsintervall: Lämpliga blodprov och provtagningsintervall ordineras av behandlande läkare med hänsyn taget till patientens tillstånd: 1. Före start och en gång per vecka eller vid behov: Albumin, CRP triglycerider, leverstatus, njustatus, blodstatus, el-status (inkl fosfat och magnesium) och glukos. 2. Vid undernärings bör el-status (inkl fosfat och magnesium) mätas varannan till varje dag den första veckan. Glukos bör mätas 1 x 4/d initialt. 3. Årligen vid långtidsbehandling: Zink, magnesium, folsyra, B12, vitamin D, bentäthetsmätning med DEXA Utvärdering Efter cirka 3-5 dagar bör PN-behandlingen utvärderas av behandlande läkare och eventuellt omprövas. Vid kortare vårdtid än 3 dagar rekommenderas att överrapportera utvärdering till nästa vårdgivare. Utvärderingen görs utifrån patientens allmäntillstånd i kombination med ovanstående rekommenderade kontroller. För mer information om parenteral nutrition se Vårdhandboken (8) och lokala PM. För mer information, se Vårdhandboken (8). 15

16 UPPFÖLJNING OCH INFORMATIONSÖVERFÖRING Uppföljning och utvärdering Nutritionsbehandlingen och ätstödjande åtgärder ska följas upp dagligen. Ny nutritionsbedömning genomförs varje vecka. Vid behov utförs även ny mat och vätskeregistrering. Vid behandling med kosttillägg, specialkost och/eller kost med avvikande konsistens ska uppföljning ske avseende smak, acceptans och möjlighet att följa behandlingen. Personalen på specialistmottagning ska väga patienten vid mottagningsbesöket för att upptäcka ev. förändringar i näringstillståndet och vid behov vidta åtgärder. Syftet med uppföljningen är att värdera effekten av vidtagna åtgärder och upptäcka ev. biverkningar. Laboratoriemässig uppföljning anpassas efter individuellt behov. Undersökningar av vitaminer, mineraler och spårämnen i blod bör utföras vid svår undernäring, misstänkt långvarigt lågt näringsintag och malabsorption. Tiaminbrist uppstår efter dagar hos patienter på en diet utan tiamin. Kraftigt undernärda patienter har ofta tiaminbrist som måste behandlas innan uppstart med glukostillförsel eller nutritions-behandling. Övriga vitaminer, mineraler och spårämnen bör också tillföras, då man kan förvänta att dessa patienter även har brist på dessa. Förskrivning av livsmedel för särskilda näringsändamål dvs. kosttillägg, berikningsprodukter, förtjockningsmedel och sondmat. Dietist ansvarar för förskrivning av näringsprodukter till patienter som bor i eget boende. För vårdtagare som är skrivna och återvänder till något av kommunernas helinackorderingsboenden, ansvarar boendet själva för att tillhandahålla vårdtagaren ordinerade livsmedel för särskilda näringsändamål t ex sondnäring eller kosttillägg. Dokumentation Resultatet av nutritionsbedömning, vidtagna åtgärder, omvårdnadsåtgärder samt effekten av åtgärder ska dokumenteras i nutritionsjournalen och/eller under sökordet nutrition i omvårdnadsstatus. Viktuppgifter, samt resultat från kost- och vätskeregistrering ska dokumenteras under mätvärden. Det är viktigt att beakta alla yrkesgruppers journalanteckningar. Läkare dokumenterar vidtagna nutritionsåtgärder i daganteckningen. Dietisten dokumenterar under det aktuella vårdtillfället eller i nutritionsjournalen. 16

17 UPPFÖLJNING OCH INFORMATIONSÖVERFÖRING Informationsöverföring Vid utskrivning ska information om patientens ät- och näringsproblem samt pågående nutritionsbehandling rapporteras till nästa vårdgivare, i patientens omvårdnads- och medicinska epikris. Även dietistens bedömning, åtgärd och rekommendation ska överföras i de fall som dietist har konsulterats. Informationen ska innehålla: Sammanfattning av ät-/nutritionsproblem och viktutveckling under vårdtiden. Sammanfattning av åtgärder och effekter av given nutritionsbehandling. Bedömning av nutritionstillståndet, inklusive vikt och BMI vid utskrivning. Nutritionsordination, dvs. typ av behandling - kost, kosttillägg, enteral- och/eller parenteral nutrition. Beskrivning av individens behov av ätstödjande åtgärder. Målsättning med nutritionsbehandlingen. 17

18 Referenser 1. Cederholm T. Undernäring vanligt inom svensk sjukvård. Läkartidningen 2006: 21 (103); Näringsproblem i vård och omsorg. Prevention och behandling. Socialstyrelsen 2000: Nasjonale faglige retningslinjer for forebygging og behandling av underernæring, Helsedirektoratet, Avdeling ernæring. Juni 2009 (Norge). 4. Stratton RJ, Green CJ, Elia M. Disease-related malnutrition: an evidence-based approach to treatment. Wallingford: CABI Mat och näring för sjuka inom vård och omsorg. Livsmedelsverket Var femte sjukhuspatient är undernärd. Läkartidningen. 2009: 49 (106): Johansson U, Larsson J, Rothenberg E, Stene C, Unosson M, Bosaeus I. Svenska sjukhus klarar inte Europarådets riktlinjer. Läkartidningen. 2006: (103); Källor 8. Vårdhandboken Nutritionsbehandling i sjukvård och omsorg, 2:a utg, SWESPEN, Bosaeus I, Carlsson E, Jakobsson I et al. Strategier för Nutrition. Sahlgrenska, Universitetssjukhuset Riktlinjer för kvalitetsarbetet vid Karolinska Universitetssjukhuset Gardell Y Hellström P, Knutas Mann L, Irving Faxén G. Nutritionsguide. Karolinska Universitetssjukhuset Kvalitetsnorm för nutrition med inriktning mot undernäring, Verksamhetsområde Geriatrik och rehabiliteringsdivisionen. Uppsala Akademiska sjukhus Hinke M. Kruizenga et al. Effectiveness and cost-effectiveness of early screening and treatment of malnurished patients. Am J Clin Nutr 2005; 82: Utbildningsmaterial för vårdpersonal från DRF s Referensgrupp för KOL Dietisternas Riksförbund: Parenteral Nutritionsbehandling för vuxna. Sammanställning utarbetad av DRF s Referensgrupp för Enteral och Parenteral Nutrition Läkemedelsboken Läkemedelsverket. 18. FASS. Apoteket. 19. PN guiden 10:e upplagan. Fresenius Kabi 20. Stratton and Smith. Role of enteral and parenteral nutrition in the patient with gastrointestinal and liverdisease. Best pract res clin gastroenterol 2006; 20 (3): Stanga et al. Review. Nutrition in clinical practise. Eur J Clin Nutr 2008;62: Francini-Pesenti et al. Wernicke`s syndrome during parenteral nutrition: Not an unusual complication. Nutrition 2009;25:

19 Bilaga Längdmätning Mät patienten stående. Om detta inte är möjligt kan demispan användas. Gör på följande sätt: Mät på ena armen avståndet mellan bröstbenets mittskåra till roten mellan långfinger och ringfinger. Det kallas för halva armspännvidden. Sätt in den längden i formeln nedan. Kvinnor: (1,35 x halva armspännvidden i cm) + 60,1 Män: (1,40 x halva armspännvidden i cm) + 57,8 Lathund: Energibehov/dygn Vikt (kg) 20 kcal 25 kcal 30kcal Vid kraftig övervikt används normalvikt (BMI=25) för beräkning av energibehov Längd (cm) Normal vikt (kg) , , x längd i m 2 =normalvikt 19

20 Riktlinjer Nutrition 2011