FORMALIAHANDBOK för kandidat- och masteruppsatsförfattare vid Institutionen biblioteks- och informationsvetenskap/bibliotekshögskolan

Transkript

1 FORMALIAHANDBOK för kandidat- och masteruppsatsförfattare vid Institutionen biblioteks- och informationsvetenskap/bibliotekshögskolan

2 Innehållsförteckning 1 Formalia: citering, noter Allmänt Citat och citeringsregler Hur kan och får man citera? Noters och hänvisningars utformning och placering Oxfordsystemets noter Harvardsystemets och Författare-årtal-systemets hänvisningar och noter Hänvisningar till arkivmaterial Hänvisningar till muntliga källor Hänvisningar till elektroniskt material Formalia: Käll- och litteraturförteckning Allmänt Opublicerade källor Publicerade källor och litteratur Elektroniska källor Exempel på käll- och litteraturförteckning

3 1 Formalia: citering, noter 1.1 Allmänt I uppsatshandboken påpekas betydelsen av att konsekvent hålla sig till en rad formella regler och konventioner. Vi har även framhållit att det finns flera sätt att arrangera exempelvis citat, noter och käll- och litteraturförteckningar. I det följande ger vi riktlinjer och regler för hur detta skall gå till vid skrivande av kandidat- och masteruppsatser vid BHS (och i tillämpliga delar även vid papers och B-uppsatser). Dessa regler skall alltså följas. I uppsatstexten skall det framgå vad som är dina egna tankar och vad du lånat av andra. Detta åstadkommer du dels genom formuleringar i texten, dels genom att referat och citat styrks genom hänvisning till källan. Källhänvisningarna skall göra det möjligt för en läsare att kontrollera hur du använt dina källor, om du exempelvis citerat korrekt. Därför är det viktigt att hänvisningarna utformas så att källan kan återfinnas utan att det råder något tvivel om att man hittat rätt. Härigenom elimineras också risken att beskyllas för plagiat, dvs. att ha knyckt material utan att erkänna ursprunget till uppgiften. Detta räknas som fusk och är, som nämnts, en mycket allvarlig förseelse. Rent allmänt ökar värdet av dina insatser om noterna (ofta kallade notapparat) är korrekta. Noterna är alltså det praktiska arbetsredskapet då man som läsare vill hitta författarens åberopade källor och de måste naturligtvis för att underlätta arbetet vara ganska hårt formaliserade. Det finns två huvudtyper av noter: 1. Hänvisning till använd källa: man har citerat, refererat eller på annat sätt använt en källa och talar om i detalj var man hämtat citatet eller uppgiften. 2. Förklarande resonemang eller tillägg som man inte vill tynga den löpande texten med. Det kan föreligga en risk för att du frestas att sätta in onödigt många och långa noter. Fakta och uppgifter som kan sägas tillhöra vetenskapligt allmängods eller vanlig allmänbildning behöver oftast inte beläggas och redovisas i noter. I det här kapitlet behandlar vi först citat, citeringsregler, interpunktion vid citering och hänvisningarnas placering m.m. Därefter går vi in på vilka typer av nothänvisningar som finns, t.ex. som parenteser i den löpande texten eller nedtill på sidan, vid sidfoten, och de kallas därför fotnoter. Vi beskriver vilka uppgifter som skall vara med, ordningsföljd, sidoangivelser osv. Noterna hänvisar till en utförlig och relativt detaljerad käll- och litteraturförteckning och i kap 2 går vi igenom reglerna för vilka uppgifter varje post skall innehålla och hur de presenteras inom posten. 1.2 Citat och citeringsregler Det är lämpligt eller möjligt att citera när en formulering är så bra eller slående att ett referat eller en omskrivning skulle väsentligt försämra innehåll och slagkraft, 2

4 en formulering är så luddig eller svårbegriplig att du vill återge den för att kunna göra ett försök till tolkning, du finner en formulering som du vill ifrågasätta eller analysera på teoretiska eller metodiska grunder, du anser att din resultatredovisning kräver citat ur till exempel intervjuer. Vi rekommenderar sparsamhet: det kan bli tröttande för läsaren med många citat. Det är en konst att väva in dem på ett naturligt sätt i en löpande text. Lyckas du inte med det, är det risk att framställningen blir ryckig eller tappar farten. Oftast är ett referat eller en diskussion av en passus i ett verk effektivare än ett direkt citat. Den största användningen av citat har du troligen i empiriredovisningen. Undvik att citera som prydnad. 1.3 Hur kan och får man citera? Den bästa sammanfattningen av reglerna ger Siv Strömquist i Uppsatsboken: En övergripande regel för den som citerar är att ett citat skall vara korrekt, det vill säga ordagrant återgivet, ja faktiskt bokstavstroget intill minsta tecken om det rör sig om skriven text. Inom ramarna för denna regel är sedan friheten ganska stor. Du får till exempel citera hur långa eller korta avsnitt du vill: ett ord, en mening, ett helt stycke eller flera. Du kan väva in citatet i din egen formulering eller låta det stå självständigt, efter kolon. (1998, s. 62) Hur markerar man citaten i texten? Får man göra tillägg och ändringar? Hur anger man i så fall detta? Om man har ett citat som är högst 3-4 rader eller ord är det vanligaste att placera det i den löpande texten omgivet att citattecken. Längden kan naturligtvis variera från något enstaka ord till flera meningar och placeringen av citattecknen är beroende av om du återger enstaka fraser, delar av meningar eller hela meningar. Vi exemplifierar nedan. Om man har citat som är längre än 3-4 rader eller ord brukar man rekommendera så kallade blockcitat, dvs. man bryter ut citatet ur sin löpande text och skriver det med något mindre stil och med någon centimeter indragen vänster- och högermarginal. Detta räcker som markering och citattecken behövs inte och skall heller inte användas. Om du väljer att inte ha mindre stilsort måste du göra indragen i vänster- och högermarginal ytterligare ett par kugg större. Det är viktigt att påpeka att gränsen mellan citat i löpande text och blockcitat är flytande och att det kan finnas särskilda skäl att frångå rekommendationerna. Diskutera i så fall med din handledare. Korta citat innebär ofta ett problem när man skall sätta ut citattecknen. Om du väver in citatet i en mening sätter du tecknen runt det du citerar, så kallade inbäddade citat: Påståendet att alla databaser är inte alltid uppdaterade kan tyckas väl djärvt. Är det rimligt att påstå att kunna hantera skygglappar kan vara bra för skrivandet? I det första fallet är citatet placerat mitt i en mening och vållar inga bekymmer med interpunktionen. I det senare fallet citeras slutet av en mening och meningens skiljetecken slopas och din menings skiljetecken (i det här fallet frågetecken) placeras efter citattecknet. Den egna meningen är alltså överordnad. Undvik att citera början på en mening om du vill sätta in den i din egen mening. Då får du bekymmer med stor eller liten bokstav i början på 3

5 citatet. Hugg då hellre bort början och ersätt med några egna ord. Ofta väljer man att citera en hel mening (eller flera) efter kolon (:), så kallade fristående citat. Då blir den text du citerar överordnad och citatet skall avslutas med sin egen interpunktion och då hamnar citattecknet som markerar slutet på citatet efter skiljetecknet: Lindblad skriver: Oftast är ett referat att föredra framför citat. Lindblad framhåller vidare: Ett citat ur en källtext skall vara ordagrant återgivet. Det gäller faktiskt även om språkfel förekommer i originaltexten. Blockcitat är, som nämnts, längre citat som du bryter ut ur den löpande texten och markerar med indrag och mindre stil. Det finns två huvudtyper. I den ena har du en egen text som direkt övergår i ett citat som börjar mitt i en mening i det citerade verket, till exempel så här: En slarvigt presenterad text må vara aldrig så bra innehållsligt, men den läsare som blir irriterad över oklarheter, slarvigt språkbruk etc. bedömer verket mera negativt än den som inte blir irriterad. Inte sällan är dessutom irritationen omedveten och döljs bakom en förment objektivitet. Du avslutar citatet med dess egen interpunktion. Den andra huvudtypen ger citatet efter kolon (:), till exempel så här: Vi återger en av de bättre förklaringarna av innebörden: Begreppet kan alltså omfatta det mesta inom forskningsprocessen från det mycket tekniska och hantverksmässiga till det ytterligt abstrakta och teoretiska. Det som är viktigt för skribenten att tänka på i sammanhanget är att en rapport eller ett specialarbete ska redogöra för alla aspekter av metodbegreppet som varit relevanta i samband med arbetet. Också här avslutar du citatet med dess egen interpunktion. Detta är huvudreglerna för hur citattecken används och för citering. Dessutom finns det en rad kompletterande konventioner som de flesta väljer att följa. Om du utesluter text i början eller slutet av en mening eller hoppar över ett eller flera ord mitt i en mening som du citerar måste detta markeras med uteslutningstecken. Vanligen använder man numera tre punkter, i allmänhet utan omgivande snedstreck, parenteser eller klammer, dvs. rak parentes, men med mellanslag före och efter punkterna. Det finns dock ett skäl att använda klammer [ ] om den citerade texten själv redan innehåller tre punkter, eftersom det då kan uppstå missförstånd om vad som eventuellt uteslutits av dig när du citerar källan. Grundregeln är att använda utan omgivande skiljetecken. Dessa punkter bör brukas med en viss försiktighet. Hoppar du över kanske ett par rader eller mera är det lätt att den ursprungliga innebördens nyanser snedvrids, vilket inte är tillåtet. I sådana fall är det bättre att bryta citatet med några mellanliggande egna ord eller rader och 4

6 därefter ta upp citatet på nytt. Metodböckerna har rätt många olika råd att komma med. Håll dig till den här handboken. Det räcker nästan alltid i den typ av texter vi har vid BHS. Ibland finns det redan ett citat i det du tänker citera. Då byter du ut de dubbla citattecknen i det du citerat mot enkla ( blir ). Det här gäller inte i blockcitat, där du ju inte använder citattecken och det sålunda inte kan uppstå något missförstånd om vem som satt ut tecknen. Då och då uppstår behov av att kursivera (kursivera) något eller några ord i ett citat. Det är fullt tillåtet och du markerar genom att inom klammer skriva [min kursivering] efter det eller de kursiverade orden. Det kan ibland bli nödvändigt eller önskvärt att skjuta in förklarande eller förtydligande ord i citatet och då sätts dessa [ord] inom klammer, åtföljt av [min anm.] inom klammer, till exempel: Denne [Gustav Vasa; min anm.] hade en benägenhet att ta sina underlydande i upptuktelse. Man skall enligt reglerna citera exakt och då blir det ibland fel, dvs. citatet innehåller exempelvis stavfel, konstig ordföljd eller andra egendomligheter. Då har du möjlighet att markera att du lagt märke till det genom att skriva [sic!] eller bara [!] direkt efter det du vill markera. Avslutningsvis vill vi råda dig att läsa och kontrollera citaten minst två gånger. Försök gärna att få någon annan att läsa dem. 1.4 Noters och hänvisningars utformning och placering Under punkt 6.1 har vi gått igenom varför vi har källhänvisningar och andra noter och berättat något om vilka typer som finns. I det här avsnittet skall vi ta upp hur du utformar och placerar noter och hänvisningar. Grovt sett kan man hävda att det finns två huvudsystem: 1. Siffror, nummer i texten, hänvisar till motsvarande nummer antingen nedtill på sidan, efter kapitelslut eller sist i boken eller artikeln, dock före käll- och litteraturförteckningen. Alla nottyper placeras i en enda svit. Man kan, om det är många noter, påbörja en ny nummerserie för varje nytt kapitel. Det går även bra att ha en enda löpande nummerserie. Med hjälp av modern ordbehandling torde det numera inte vålla nämnvärda bekymmer att placera noterna nederst på respektive textsida. Detta är det särklassigt bekvämaste för läsaren, som då slipper bläddra kors och tvärs i uppsatsen. Källhänvisningarna kan utformas på flera olika sätt. Mera härom senare. 2. Direkta hänvisningar till källor placeras enligt det andra huvudsystemet inom parentes i den löpande texten, vanligen omedelbart efter citat eller referat. Andra placeringar förekommer också. Mera härom senare. Resonerande eller andra längre noter sätts nedtill på sidan som i system nr 1 ovan. Man brukar tala om system 1 som Oxfordsystemet och om system 2 som Harvardsystemet. Det förekommer dessutom en rad blandformer som på senare tid har medfört att skillnaden mellan systemen har blivit mindre och renlärigheten har urholkats betydligt. Den auktoritativa Chicago manual of style (2003) betonar de gemensamma dragen ganska klart och gör fortlöpande jämförelser mellan de båda systemen, speciellt i de kapitel som rör 5

7 noter och litteraturförteckningar. I punkt 16.2 finner vi kärnan i Chicagomanualens rekommendationer: Whichever system is chosen, the primary criterion is sufficient information to lead readers to the sources used, whether these are published or unpublished material, in printed or electronic form. Med andra ord: Det viktiga är klarhet, konsekvens och användbarhet Oxfordsystemets noter Vi börjar med noter utformade enligt Oxfordsystemet. Här finns många varianter, från i det närmaste fullständiga bibliografiska poster i varje not och till starkt förkortade, rationaliserade noter, där man i stort sett endast anger författarens efternamn, årtal för publikationen och eventuella sidnummer. I det första fallet var det tidigare förhållandevis vanligt (och det förekommer fortfarande, inte minst i periodica) att man inte hade någon käll- och litteraturförteckning utan de för en säker identifikation behövliga uppgifterna gavs i noterna. I det senare fallet har man tagit intryck av hänvisningstekniken i Harvardsystemets löpande-text-noter. Vi rekommenderar en modell som ligger någonstans mitt emellan i utförlighet (författarens efternamn, förnamn, årtal och sida/sidor) och om du väljer att använda dig av Oxfordsystemet så bör du använda denna modell om du inte har särskilda skäl för att göra på annat sätt, till exempel av utrymmesskäl om du har en större mängd noter. Då kan det ju vara rationellt att göra noterna så korta som klarheten medger. Vi ger exempel även på detta. Så här skall det alltså se ut enligt Oxfordmodellen i BHS två varianter: Som notmarkering använder du en upphöjd siffra. Den placeras omedelbart efter ett citat eller referat eller, om det är ett enstaka ord, direkt efter detta ord. Det är lämpligt att förteckna noterna, oavsett typ, i en enda nummerföljd. Nottecknen skall sättas efter samtliga skiljetecken. Se andra exemplet nedan. Placera notsiffrorna så att det klart framgår vad som är lånat och vad som är din egen text. Ibland kan det vara lämpligt att inleda ett refererande parti med ett författarnamn och avsluta det med en notmarkering. På så sätt undviker man missförstånd. Några exempel: Påståendet att alla databaser är inte alltid uppdaterade kan synas väl djärvt.1 Är det rimligt att påstå att kunna hantera skygglappar kan vara bra för skrivandet?2 Lindblad skriver: Oftast är ett referat att föredra framför citat. 3 Lindblad framhåller vidare: Ett citat ur en källtext skall vara ordagrant återgiven. Det gäller faktiskt även om språkfel förekommer i originaltexten. 4 1 Edström, Göte 2000a. Filter, raster, mönster: Litteraturguide i teori- och metodlitteratur för biblioteks- och informationsvetenskap och angränsande ämnen inom humaniora och samhällsvetenskap, s Edström 2000a, s. 9. Eller Ibid., s Lindblad, Inga-Britt Uppsatsarbete: En kreativ process, s Lindblad 1998, s. 40. eller Ibid., s

8 I noterna 1och 3 har de bibliografiska upplysningarna gjorts relativt fylliga. De är inte så utförliga som i käll- och litteraturförteckningen, men tillräckligt för att man direkt skall kunna se vilka verk det rör sig om utan att behöva slå upp i käll- och litteraturförteckningen. Många författare föredrar denna modell för att läsaren skall slippa olägenheten med alltför mycket bläddrande. Den är speciellt fördelaktig om man hänvisar till en betydande mängd olika källor, då ett ideligt bläddrande kan bli ganska frustrerande. Varianten i noterna 2 och 4 blir allt vanligare och är likvärdig med den första varianten. Noterna 2 och 4 är starkt förkortade och kan användas dels som första hänvisning i stället för varianten 1 och 3 ovan och dels som ytterligare hänvisningar efter den första längre hänvisningsnoten i 1 och 3. Här anges bara författarens eller författarnas efternamn, tryckår och i tillämpliga fall sida eller sidor. Strängt taget räcker dessa uppgifter för en säker identifiering, förutsatt att hänvisningen till käll- och litteraturförteckningen är korrekt. Om du hänvisar till samma verk två gånger (eller flera) i omedelbar följd utan annan not emellan kan du skriva så här: Men Lindblad 1998, s. 38. Ibid., s. 39. Lindblad 1998, s. 38. Hansson, 1999, s Lindblad 1998, s. 39. Hansson 1999, s. 95 Ibid., s. 97. I det senare fallet hänvisar ibid. till Hansson Ibid., en förkortning av latinska ibidem (tidigare ofta använt oförkortat), betyder på samma ställe och kan hänvisa till föregående verk om det följs av sidoangivelse och till samma verk och samma ställe i verket, om ingen sidoangivelse ges. På grund av riskerna för sammanblandning av noter i och med modern ordbehandling, där man kan flytta textbitar kors och tvärs och därmed ändrar ordningsföljden i noterna, så rekommenderas numera ofta att man inte använder ibid. utan skriver ut efternamn, årtal och sida. Då blir risken för sammanblandning mindre. Överhuvudtaget kräver ommöbleringar, tillägg och strykningar i texten en noggrann kontroll av noternas ordningsföljd, numrering och innehåll. Samma problem gäller även för Harvardsystemet, som behandlas nedan. I Oxfordsystemet kan du blanda hänvisningsnoter och resonerande noter i en följd. Samma not kan vara både resonerande och hänvisande. Jag återger några exempel från Joacim Hanssons doktorsavhandling Klassifikation, bibliotek och samhälle. Hanssons notapparat är en modifierad variant av Oxfordmodellen och noterna löper ledigt och naturligt genom avhandlingen. Exemplen är hämtade från s. 260 och 261: 23 För vidare resonemang om detta perspektivs vetenskapliga ursprung, se t.ex. Schrader 1984 och Ingwersen

9 25 Information är paradoxalt nog ett av de mest problematiska begreppen inom biblioteksoch informationsvetenskapen. För en sammanfattning av olika definitioner som har etablerats inom ämnet, se Birger Hjørlands facklexikon Informationsvidenskabelige grundbegreber från 1995, s Miksa 1992a. För kritik av det kognitionsorienterade processperspektivet, se även Frohmann 1990 och 1992 samt Enmark Några exempel: Vestheim (1997) kombinerar ett historiskt perspektiv med ett sociologiskt i sin avhandling om norsk folkbibliotekspolitik, Limberg (1998) använder ett inlärningsteoretiskt perspektiv i sin avhandling om samspelet mellan informationssökning och lärande i en gymnasiekontext, Zetterlund (1997) kombinerar i sin forskning om utvärdering inom folkbibliotekssektorn perspektiv från såväl sociologi, pedagogik och statsvetenskap och Audunsson (1996) presenterar sin avhandling inom ramen för en statsvetenskaplig kontext. 34 Citerat ur Höglund 1995, s En bild av karaktären på olika ämnesdefinitioner finns i Hjørland 1995, s Klasson Ämnet biblioteks- och informationsvetenskap institutionaliserades sent i Sverige. Först 1994 kunde Lars Höglund tillträda den första professuren i ämnet vid Göteborgs Universitet. Vi kan lägga märke till några saker i noternas hänvisningar (gällande också Harvardsystemets hänvisningar): I not 23 hänvisas till ett par verk i sin helhet och då sätter man inte ut sidhänvisningar. Not 25 är ett exempel på hur man kan väva in författare, titel, årtal och sidhänvisningar i en löpande text. I not 26 anges att författaren Miksa finns representerad med två eller flera titlar utgivna Markeringen görs genom lägga till a, b, c etc. omedelbart efter årtalet utan mellanslag: 1992a, 1992b, 1992c osv. I not 29 ger Hansson en litteraturöversikt. Den skulle ha tyngt den löpande texten och sätts därför i en resonerande not. I not 34 markerar författaren att han citerar en text i andra hand, nämligen från Höglund. I not 35 hänvisas till en bestämd aspekt i det avsnitt av Hjørlands verk som Hansson hänvisar till. I not 36 hänvisas inte till någon särskild sida i Klassons verk utan till det i sin helhet. Not 37 är en rent informerande not utan hänvisning till visst verk. Den typen av noter är mycket användbar, när man tycker att man vill berätta något men menar att det skulle bryta den löpande texten. Denna nottyp bör dock brukas med måtta. Studera gärna hur Joacim Hansson har gjort i sin avhandling Harvardsystemets och Författare-årtal-systemets hänvisningar och noter Det som skiljer Harvardsystemet, eller som det också ibland, i något modifierad form, kallas, författare-årtal-systemet från Oxfordsystemet är, som tidigare nämnts, att direkta hänvisningar till källor placeras inom parentes i den löpande texten, vanligen omedelbart efter citat eller referat. Andra placeringar förekommer också, vilket även exemplifieras 8

10 nedan. Resonerande och andra längre noter sätts nedtill på samma sätt som i Oxfordsystemet. Man kan, som tidigare nämnts, lugnt påstå att likheterna mellan de båda systemen är mycket stora i de moderna varianter som blir allt vanligare. Det är till exempel numera så att både nottexter och käll- och litteraturförteckningar kan se praktiskt taget likadana ut i de båda systemen. BLR vid Högskolan i Borås har utarbetat en bra introduktion till Harvardsystemet du finner den via BLR:s webbplats. Oxfordsystemet kan användas om du finner särskilda skäl för det men rådgör med handledaren i förväg om vad som kan vara det bästa i ditt fall. Vi rekommenderar alltså i första hand att källhänvisningarna placeras inom parentes direkt i den löpande texten. Ange författarens/författarnas efternamn, årtal och sida/sidor. Detta kan göras på flera sätt: Farligheten uppstår då gränserna passeras (Douglas 1979, s. 121). Douglas menar att farligheten uppstår då gränserna passeras (1979, s. 121). Douglas (1979) menar att farligheten uppstår då gränserna passeras (s. 121). År 1979 menar Douglas att farligheten uppstår då gränserna passeras (s. 121). Om författarnamnet är nämnt i samma mening behöver det inte upprepas inom parentesen. Om årtalet är nämnt tidigare i meningen behöver det inte upprepas före sidhänvisningen inom parentesen. Om samma författare förekommer med flera än ett verk med samma årtal i käll- och litteraturförteckningen markeras detta med tillägget a, b, c etc. direkt efter årtalet (alltså utan mellanslag mellan årtal och bokstav) både i parenteshänvisningen och i käll- och litteraturförteckningen, liksom enligt Oxfordsystemet. Det är inte ofarligt att passera gränserna (Douglas 1979a, s. 122). Om flera författare har samma efternamn anger man förnamnsinitial osv. tills ingen risk för missförstånd föreligger: Gränserna passeras på egen risk (Douglas, A. 1979, s. 123). 9

11 Om man hänvisar till flera verk av samma författare i samma hänvisning skriver man (i kronologisk ordning): (Bartolo 1955a, s. 18; 1955b, s. 72; 1963, s. 12) med semikolon mellan varje hänvisning om sidhänvisningar ingår, eller: (Bartolo 1955a, 1955b, 1963) Om endast författare och årtal anges räcker det med kommatecken. Hänvisar du till flera författare i samma not särskiljs uppgifterna för varje författare med semikolon: (Basilio 1912, s. 218; Smith 1898, s. 17) Undvik alltför långa uppräkningar inom parentesen. Det stör sammanhanget i läsningen. Använd en fotnot i stället. Då har du också möjlighet att ge en liten kommentar. Det är alltid en balansgång mellan vad som sätts i den löpande texten, inom parentes eller i en fotnot. Försök avgöra vad som gagnar dig och läsaren bäst och handla därefter. Titta gärna på exemplen ovan från Joacim Hanssons avhandling. Om du hänvisat till en författare och omedelbart en gång till efter och före hänvisning till annan författare eller verk, kan du använda ibid., t.ex.: Farligheten uppstår då gränserna passeras (Douglas, A., 1979, s. 121). Det är i sådana fall man behöver ha tillgång till kontanter (ibid., s. 124). Som nämnts tidigare kan bruket av ibid. ställa till förtretligheter om man inte kontrollerar hänvisningarna noga när uppsatsen är färdigskriven. Man kan, om man vill använda ibid., vänta med att sätta ut det till den sista genomgången och innan dess använda författarnamnen genomgående. Detta minskar risken för sammanblandning väsentligt. Du skall alltså använda författarens eller författarnas namn i hänvisningsparenteserna. Om det inte föreligger något författarnamn använder du det uppslagsord eller titel under vilket verket är sorterat i käll- och litteraturförteckningen. Långa titlar kan förkortas men inte omarbetas. Återge samtliga efternamn om ett verk har två eller tre författare. Är det fyra eller flera författare till samma verk skriver du bara det första författarnamnet följt av et al. (en förkortning av et alii som betyder och andra ). Skriver du författarnamnen i den löpande texten använder du och för att binda samman men & i hänvisningen: men Andersson och Pettersson menar att (Andersson & Pettersson 1910, s. 18) 10

12 Ange alla författare första gången du refererar till ett dokument som har flera än två författare. Därefter används förkortningen et al.. Om du har tre författare skriver du: men Andersson, Pettersson och Lundström lanserar teorin att (Andersson, Pettersson & Lundström 1912, s. 22) Du använder och i löpande text men & i parenteshänvisningen. Nästa gång du hänvisar till denna källa räcker det att skriva: (Andersson et al. 1912, s. 23) Du skall i regel referera förstahandskällor, men ibland kan det vara besvärligt att få fatt i en skrift som en annan författare citerar eller refererar. Då får man referera i andra hand. Med detta menas att författaren till det verk du använder i sin tur refererar till någon annan. Om så är fallet skall det framgå av källhänvisningen. Kom dock ihåg att tillförlitligheten minskar. Du vet ju inte om den du refererar i sin tur gjort ett korrekt refererat. Farligheten uppstår då gränserna (Douglas, se Verdier 1981, s. 111) alternativt Douglas menar att farligheten uppstår då gränserna (enl. Verdier 1981, s. 111) Sidor i hänvisningarna anger du på följande sätt: Hänvisning till en enda sida: s. 10 Hänvisning till två på varandra följande sidor: s.10f., där f. står för följande sida Hänvisning till högst fem på varandra följande sidor: s. 10ff., där ff. står för följande sidor, mellan 3 och 5 stycken. Många föredrar att sätta ut första och sista sida om det rör sig om flera än två sidor. Vi rekommenderar det senare alternativet, eftersom det är mera exakt. Hänvisning till flera sidor än fem: första och sista sida sätts ut. Hänvisning till många olika spridda ställen i en skrift kan markeras med ordet passim, som betyder ungefär på flera ställen, lite här och där. Hänvisning till ett kapitel eller avsnitt kan markeras med kapitel- eller avsnittsnummer eller rubrik (i det senare fallet möjligen i fotnot om rubriken är lång). Hänvisning till en skrift som man vill jämföra med betecknas med jfr (=jämför) plus eventuell sidanvisning. Hänvisning till skrift som kan vara av intresse men som man inte direkt använder kan göras med se eller se även plus eventuell sidanvisning. Så följer ett antal exempel på parenteshänvisningens placering i och efter text och därmed sammanhängande interpunktion: 11

13 Påståendet att alla databaser inte alltid är uppdaterade kan tyckas väl djärvt (Edström 2000, s. 7). Är det sant att kunna hantera skygglappar kan vara bra för skrivandet (Edström 2000, s. 7)? I dessa fall är citatet inbäddat i meningen och hänvisningen hamnar innanför slutinterpunktionen. Lindblad skriver: Oftast är ett referat att föredra framför citat. (1998, s. 40) Lindblad framhåller vidare: Ett citat ur en källtext skall vara ordagrant återgivet. Det gäller faktiskt även om språkfel förekommer i originaltexten. (1998, s. 40) Dessa citat är fristående efter kolon och parentesen placeras efter slutinterpunktionen. Vid blockcitat, alltså längre citat i eget stycke med mindre stil och indrag, sätts parentesen efter slutinterpunktionen: Begreppet kan alltså omfatta det mesta inom forskningsprocessen från det mycket tekniska och hantverksmässiga till det ytterligt abstrakta och teoretiska. Det som är viktigt för skribenten att tänka på i sammanhanget är att en rapport eller ett specialarbete ska redogöra för alla aspekter av metodbegreppet som varit relevanta i samband med arbetet. (Hartman 1993, s. 44) Inne i en löpande text placerar du parenteshänvisningarna så nära det de gäller som du kan utan att det bryter läsningen alltför mycket. Det viktigaste är att det är helt klart vilket parti i texten hänvisningen omfattar. Ibland kräver detta att du prövar några olika alternativ för att se vad som passar bäst. Citat inom citat kan också vålla huvudbry, men oftast faller det sig ganska naturligt var hänvisningarna skall placeras. Om Böljonte och Åkervret (1995, s ) har rätt i sin förmodan måste Långlundigs teori om den röda näckrosens spridning förkastas (Långlundig 1990, s. 716), trots att Hallonbloms resultat torde stödja Långlundig (Hallonblom 1997, s. 11). I ovanstående exempel har författaren valsat runt ordentligt och för att ingen tvekan skall uppstå beträffande den andra och tredje hänvisningen upprepas författarnamnen inom parenteserna, trots att det formellt inte behövs. Klarhet är viktigare än ett alltför benhårt hållande på regler. Som tidigare nämnts används käll- och litteraturförteckningens uppslagsord (sorteringsord) i hänvisningarna: efternamn med eventuella tillägg av förnamnsinitial/er och a,b,c för flera verk från samma författare samma år. Finns det inte något författarnamn används titeln eller lämpligt förkortad del av titeln plus årtal och sida/sidor. Observera att ordet Anonym bara används när källan själv uttryckligen nyttjar det. Många gånger kan myndigheters, organisationers, kommittéers osv. namn stå som sorteringsbegrepp både i käll- och litteraturförteckningen och i hänvisningarna. SAB-klassifikationen var från början mycket mindre detaljerad än i de senare reviderade versionerna (Klassifikationssystem för svenska bibliotek 1921). (Skolverket 1999e, s. 9) 12

14 Om du gör hänvisningar till artiklar i dagstidningar bör du i normala fall sätta artikelförfattarens namn i hänvisningen plus årtal och eventuella sidor. Om artikeln inte är signerad kan du, i stället för artikelns rubrik, hänvisa till själva tidningen med dess namn, år, månad, dag och sida. Observera att varje tidningssektion ibland har egen paginering liksom att det kan finnas flera versioner eller upplagor. Ange detta så noga som möjligt. (Dagens Nyheter , sektion C, s. 3) Du bör undvika förkortningar men om du använder förkortning skall det vara en allmänt vedertagen sådan, t.ex. DN eller SvD. Du är alltid på den säkra sidan om du skriver ut tidningens namn, men det kan ju bli en aning långrandigt om du har väldigt många hänvisningar till tidningar. 1.5 Hänvisningar till arkivmaterial För många uppsatsämnen gäller att du måste uppsöka material i offentliga eller privata arkiv. Även många bibliotek har stora handskriftssamlingar, inte minst i form av brev. I fråga om relationen mellan hänvisningar och käll- och litteraturförteckningar rörande publicerat material är huvudprincipen att hänvisningen skall vara relativt kortfattat medan den mera fylliga bibliografiska informationen ges i käll- och litteraturförteckningen. I fråga om arkivmaterial är det i allmänhet tvärtom. Några rader ur Eric Johannessons och Marie- Christine Skunckes Lathund för doktorander och uppsatsförfattare (1991, s. 43) sammanfattar ett vanligt, och av oss rekommenderat, tillvägagångssätt: Hur noggranna uppgifter om arkivmaterial bör man lämna i en källförteckning? Någon enhetlig praxis existerar faktiskt inte. Men en god tumregel är, att läsaren i princip ska kunna beställa materialet interurbant endast med hjälp av den information man ger oavsett om materialet är tillgängligt för sådan utlåning eller inte. Det är viktigt att vid varje enskild hänvisning ge detaljerade informationer i noterna. En forskare som utnyttjar t.ex. de brev av Gustav Hedenvind-Eriksson, som finns i Arbetarrörelsens arkiv, bör givetvis vid varje citat eller hänvisning ange datum och årtal. Däremot behöver man inte räkna upp dateringarna på alla enskilda brev, som åberopats, i källoch litteraturförteckningen. Det kan räcka med adressat(er) och första och sista årtal. När man studerar arkivmaterial, bör man alltså redan från början vänja sig vid att alltid noggrant anteckna arkivsigna. Vi hämtar några exempel från Notförteckning och Källor och litteratur i Britta Lundgrens doktorsavhandling Allmänhetens tjänare (1990, s , 267f.). I noten finner vi: Personalförteckning ; Postens arkivtjänst. E IV:2, Förteckning på poststationer , ; E IV:72 Personaluppgift från poststation I förteckningen över otryckta källor finner vi mera summariska uppgifter: Stockholm Postens arkivtjänst. Administrativ Service Kommunikation Dokumentation Arkiv (AS-KDA) Förteckning över poststationer Personalförteckning från postkontor Personaluppgifter från poststationer 13

15 I noten finner vi: Sorsele kyrkoarkiv, husförhörslängd , A1:8, s. 4 I förteckningen över otryckta källor finner vi: Umeå Forskningsarkivet vid Umeå universitet Sorsele kyrkoarkiv I noten finner vi: Riksarkivet. Fredrika Bremer-förbundets arkiv. Vol. 29. Löne- och anställningsvillkor för kvinnlig personal vid Postverket Här har Lundgren valt att vara utförlig även i källförteckningen: Stockholm Riksarkivet (RA) Fredrika Bremer-förbundets arkiv, Vol 29, : Löne- och anställningsvillkor för kvinnlig personal vid Postverket Observera att arkivsignum, del, sida/sidor etc. skall anges antingen i noten (oftast) eller i källförteckningen. Liksom för tryckta källor och litteratur gäller det att ge tillräckligt många uppgifter för en helt säker identifiering. Ofta blir hänvisningen till arkivmaterial så lång att den bryter den löpande texten litet för mycket. Därför är det vanligt att placera denna typ av hänvisningar i fotnoter, även om man för övrigt använder Harvardsystemet med hänvisningar i den löpande texten. Om arkivhänvisningen är kort, t.ex. till en brevförfattare och brevdatum, kan man mycket väl skriva den i den löpande texten som parenteshänvisning. Låt ditt sunda förnuft avgöra från fall till fall. 1.6 Hänvisningar till muntliga källor Om du använder dig av muntliga källor så skall även dessa markeras och styrkas. Huvudregeln i detta fall är att muntliga uppgifter skall behandlas anonymt. Dessa källor skall alltså markeras i texten så att deras identitet inte framgår. Detta även om de gått med på att deras namn nämns, eftersom det kan vara svårt att förutse följderna av ett yttrande. Vanligen görs detta genom att de får ett nummer eller ett fiktivt namn. Är det offentliga personer du använder som källa, fråga alltid om de går med på att refereras till eller citeras med namn. Exempel: eller Det var under kriget (Inf. 1) Det var under kriget (Vera) 14

16 eller Vera ansåg att det var under kriget Kom ihåg att inte avslöja för mycket i källförteckningen heller. Mera därom i avsnitt Hänvisningar till elektroniskt material Elektroniskt material skall så långt det är möjligt behandlas som tryckt material, dvs. efternamn och årtal används på samma sätt i hänvisningarna. Några ytterligare uppgifter skall alltid med i käll- och litteraturförteckningen men behövs inte i hänvisningarna om verket står under ett författarnamn eller titel i käll- och litteraturförteckningen, vilket det oftast skall göra. Några exempel: I parenteshänvisningen skriver vi (Bytoft-Nyaas 2000) En sidanvisning är, särskilt för webbsidor, inte meningsfull eftersom pagineringen vid utskrift varierar med webbläsarens inställningar. Ett och samma webbdokument kan i ett fall bestå av 15 sidor vid utskrift och i ett annat fall 20 sidor. Oftast är det inte heller nödvändigt med en exakt platsangivelse då de allra flesta webbläsare är försedda med funktioner för att söka efter textsträngar. Om dokumentet är väldigt omfattande (t.ex. en hel webbplats) kan andra former för precisa hänvisningar användas, t.ex. avsnittsnumrering eller avsnittsrubriker. (Bytoft-Nyaas 2000, avsnitt 3.5) I källförteckningen blir det: Bytoft-Nyaas, Eli (2000). Att ange källa, skriva citat och noter. [ ] 15

17 2 Formalia: Käll- och litteraturförteckning 2.1 Allmänt Din käll- och litteraturförteckning måste vara utarbetad efter fasta regler och följaktligen noggrann och konsekvent. Allt använt material, både publicerat och opublicerat, skall tas med även om du bara nämnt det i en resonerande not. Däremot utesluter du sådant som du endast nyttjat för exempelvis orientering eller inläsning på ämnesområdet. Varje post måste redovisas så detaljerat att alla för ett säkert återfinnande behövliga uppgifter finns med. Förteckningens ändamål är ju att ge en överblick över materialet och göra det möjligt att återfinna det. Man kan göra käll- och litteraturförteckningar på många sätt och i det här avsnittet visar vi hur det skall gå till enligt BHS regler. Varje disciplin har sina traditioner och åsikter om indelningen i eventuella underrubriker i förteckningen över opublicerat och publicerat material. Några delar till exempel upp det publicerade materialet i källor och litteratur och skiljer därmed mellan material som i sig används som källa och sådant som handlar om källan i någon bemärkelse. Detta kan medföra svårigheter, eftersom samma verk kan uppträda som både källa och litteratur i samma uppsats, beroende på infallsvinkel från kapitel till kapitel. Andra åter delar upp materialet i olika avdelningar för böcker och periodica m.fl. publikationstyper. Det mest praktiska, och av BHS rekommenderade, är att helt enkelt endast ha två indelningar: 1) Opublicerade källor och 2) Publicerade källor och litteratur. Då slipper man många besvärliga gränsfall och riskerar inte heller att läsarna gör en annan bedömning av var materialet skall placeras. 2.2 Opublicerade källor Käll- och litteraturförteckningen inleds med rubriken Opublicerade källor. Hit räknas bl.a. arkivmaterial, t.ex. administrativa handlingar av många slag, kyrkoarkivalier, brevsamlingar, manuskript och protokoll. Hit räknas även intervjuer och annat material med muntligt ursprung. Källorna redovisas i alfabetisk ordning efter arkivort, arkivbildare, arkivaliernas titlar och andra eventuella särskiljande uppgifter (t.ex. årtal). Ur nedanstående långa exempel hoppas vi att du kan få ledning för hur du själv skall förfara med dina egna opublicerade källor. Boden Postens registerförvaltning Personmatriklar Borås Bibliotekshögskolan Intervjuer. Utskrifter av ljudupptagningar Ljudupptagningarna finns i författarens ägo Enköping Arbetarrörelsens arkiv Medlemsmatriklar Protokollsböcker 16

18 Eskilstuna Stadsarkivet IOGT:s studiecirkels och biblioteks i Eskilstuna arkiv AI:1 Studiecirkelns mötesprotokoll , samt AI:2 Studiecirkelns mötesprotokoll Göteborg Gamla Annedalspojkar (GA) Fotografier Landsarkivet i Göteborg Bouppteckningar Födelseböcker Mantalslängder Ringarum, Linköpings stift Kyrkoarkivet Husförhörslängder Flyttningslängder Födelseböcker Vigselböcker Dödböcker Stockholm Arbetarrörelsens arkiv Sveriges Poststationsföreståndareförening Protokoll Riksarkivet Mantals- och taxeringslängder, Enköping 1899 Montgomerys samling Fredrik Wilhelm von Ehrenheim, Anteckningar och tankar Uppsala Uppsala universitetsbibliotek Brev från Erik Ruuth till Gustav III, september 1788 I privatpersoners ägo [Kan specificeras om anonymitetsskyddet tillåter] Fotografier [Kan specificeras om anonymitetsskyddet tillåter] I författarens ägo Brev från John Chronschough till August Bondesson Muntliga uppgifter i författarens ägo Andersson, Anders, Akterås. Telefonsamtal Bengtsson, Bengt, Bilderum. Intervju Intervjuer med 20 studerande och 5 bibliotekarier, gjorda i oktober och november Andersson och Bengtsson antas ha medverkat i sin officiella yrkesroll i offentlig tjänst och tillåtit att namnen nämns. De 25 intervjuerna är av känslig natur och därför avslöjas ingenting om vilka personerna är eller vilken/vilka orter det gäller. Detta hopklumpande har ingenting med värdering av källorna att göra, annat än att man vill ge ett så säkert skydd 17

19 som möjligt för de intervjuade personerna. När det gäller offentliga personer bör du rådgöra med din handledare. Opublicerade källor kan inte sällan vålla bekymmer när man skall försöka förteckna dem på ett klart och tydligt sätt. Diskutera gärna problemen med din handledare innan du slutgiltigt bestämmer hur du skall göra. Detta gäller i synnerhet om du har material som kan vara känsligt eller behöver förbli konfidentiellt i fråga om ursprungsperson, förvaltning eller liknande. Kom ihåg att ett förtroende måste respekteras! Det råder litet skilda åsikter om vem som skall kunna få tillgång till konfidentiellt material. På BHS är vi mycket restriktiva, se Handbok för kandidatuppsatsförfattare vid Institutionen biblioteks- och informationsvetenskap/bibliotekshögskolan respektive motsvarande handbok för masteruppsatsförfattare. Information om intervjuade personer särredovisas vid behov i en informantförteckning. OBS! Informanterna har anonymitetsskydd. Ingenstans i arbetet får därför förekomma uppgifter som kan röja en informants identitet. Exempel på uppgifter som ofta kan vara med i en informantförteckning är kön och ålder. Du måste dock tänka extra noga på vilka uppgifter du tar med om du har få informanter eller om de kommer från en liten ort eller organisation. För en invigd är det lättare än man kanske tror att räkna ut vem som möjligen kan tänkas vara vem, och blotta förmodanden kan ställa till trassel för enskilda personer. 2.3 Publicerade källor och litteratur Allmänt Om du har tittat på litteraturförteckningar i facklitteraturen, och det gäller både böcker och artiklar, så har du säkert märkt att man tycks kunna ställa upp dessa förteckningar på en mängd olika sätt. Ibland är det hemmagjorda regler men oftast är det någon variant av godkända regler man använder. Det finns åtskilliga att välja på. De vanligaste är Oxfordsystemet, Harvardsystemet med dess variant Författare-årtalsystemet, APAsystemet från American Psychological ssociation, och sådana som utgår från katalogiseringsregler. Systemen är i sina grundläggande drag ganska lika men tillämpningarna kan i sina värsta exempel spreta iväg rejält. Olika universitet, högskolor, institutioner, universitetsämnen, förlag, tidskriftsredaktioner osv. håller sig ofta med egna, mer eller mindre benhårt föreskrivna regler, som skall följas om man t.ex. skall publicera sig i en viss tidskrift. Det finns hundratals sådana specialregler. Dessbättre finns det även ett flertal dataprogram som automatiskt kan anpassa bibliografiska poster till ibland 100-tals varianter. Man skriver bara in posten på en blankett i datorn, som sedan omformar posten till respektive style som regelsystemen kallas. Reglerna vi ger i det här kapitlet för hur litteraturförteckningens poster skall utformas skall följas. De är utformade på ett sätt som nära följer den internationella praxis som ofta numera består av en kombination av det bästa hos Författare-årtal-systemet och APAmodellen, vilka i sin tur ligger rätt nära ISO-standarden. Observera att skillnaden mellan Oxford och Harvardsystemen nu för tiden till största delen visar sig i sättet att skriva noter, vilket vi tidigare gått igenom. Den största skillnaden vad gäller de bibliografiska posterna ligger huvudsakligen i den ordning man väljer för de skilda fälten i en post. Vi börjar med en kommenterande genomgång med exempel, publikationstyp för publikationstyp. Vi håller oss till huvuddragen och vill påpeka att alla varianter inte kan vare sig exemplifieras eller förutses. Om du har poster i din litteraturförteckning som du inte hittar exempel på i det här kapitlet är det lämpligt att kontakta handledare. 18

20 Efter regelgenomgången följer en alfabetiskt uppställd litteraturförteckning med typexemplen plus ytterligare exempel på tillämpningar av de beskrivna reglerna. Vi hoppas att det här skall underlätta utarbetandet av din käll- och litteraturförteckning. Dessutom är det här kunskaper som är bra att ha i det kommande yrkeslivet. Grundläggande regler Vi kommer att i tur och ordning visa hur du skriver poster för böcker, delar av böcker, verk utgivna av institution, myndighet, organisation, kongress eller konferens. Vidare visar vi hur du förtecknar artiklar m.m. från tidskrifter och annan periodica. För alla publikationer gäller att följande uppgifter alltid skall finnas med i för respektive publikationstyp tillämplig utsträckning: Författare, redaktör eller utgivare Verkets titel och undertitel (gäller både monografier, del i verk, artiklar etc.), komplett och hämtad från titelbladets fram- eller baksida. Upplaga (dock i allmänhet inte första upplagan). Om det kan konstateras att en upplaga är omarbetad, utökad, förkortad etc. men inte anges på titelbladet eller dess baksida, sätts uppgiften inom klammer, t.ex. 2., [översedda] uppl. Om du använder ett sent nytryck av en bok kan du markera detta genom att i en anmärkning skriva Orig. uppl. plus tryckår. Du kan också skriva på platsen för tryckår: ([1911] 1966), varvid 1911 är utgivningsår för orig. uppl. och 1966 för den upplaga du använder i uppsatsen. Förlagsort och förlag (obs. inte tryckort om förlagsort kan beläggas). Tryckår (eller cop. om tryckår inte kan fastställas) Eventuell(a) serie(r) inklusive nummer i serien För artiklar, delar ur verk etc. redovisas ursprung med angivande av årg., vol., sidor m.m. Observera också: I de fall ett dokument, t.ex. en tidskrift eller en bok, förekommer både i en elektronisk version och en tryckt version skall du referera till den version du har använt. Se 2.4 nedan. Dokument som inte finns i tryckt variant skall tas ut på papper (om det är möjligt och om de är av rimlig omfattning) för att läsaren skall kunna kontrollera texten i den form den förelåg då uppsatsförfattaren använde den. Årtal skrivs inom parentes efter författaren eller titeln eller myndighetsnamnet etc. om de är huvuduppslag. Då upprepas vanligen inte årtalet i slutet på referensen. OBS.! Vissa undantag kan finnas, t.ex. vid krångliga tidskriftsreferenser. Antal sidor behöver inte anges då det gäller (hela) monografier. För artiklar, delar av verk etc. anges första och sista sidorna. ISBN-/ISSN-nummer anges vanligen inte. Det kan finnas speciella skäl att ange dem. Diskutera i så fall med din handledare. Illustrationer behöver inte anges om de inte markerar t.ex. speciell upplaga. Om författarens/författarnas förnamn står utskrivet i verket eller är känt skrivs det ut, annars används förnamnsinitialer. Vid vanligt förekommande författarnamn kan det vara lämpligt att ta med särskiljande uppgifter, t.ex. extra förnamnsinitial. Det händer att man till och med får gripa till födelseår. Om listan innehåller flera verk av samma författare skall författarnamnet upprepas för varje post. Alfabetiseringen görs enligt vanliga katalogregler i strikt alfabetisk och kronologisk 19