Extramaterial 3 Morfologi

Transkript

1 Extramaterial 3 Morfologi Yair Sapir Morfologi är läran om former (av grek. morphē). I princip ska man med hjälp av morfolign kunna analysera vilken som helst form eller ord i världens språk. Morfem är den minsta betydelsebärande enheten i språket. Varje ord i språket består av ett eller flera morfem, som har en betydelse. Ordet dagen består av två morfem dag och -en, som är markör för bestämd form i utrum singularis (jfr. engelskans the). Ett rotmorfem är ett morfem som kan stå självständigt och som inte kan delas upp i flera morfem. Dag, ljus, liv, papper och fri är rotmorfem. De utgör rötter, av vilka nya ord och nya ordformer kan produceras. Dagsljus, daglig, dagar och frihet är inga rotmorfem, eftersom de kan analyseras och delas upp i flera morfem: dagsljus av dag + s + ljus (två rotmorfem) daglig av dag + -lig (dag är ett rotmorfem) dagar av dag + -ar (dag är ett rotmorfem) fri av fri + het (glad är rotmorfemet, dessutom a > ä) Inom morfologi skiljer man mellan två typer av morfem vad gäller deras frihet eller rörlighet: fria morfem kan stå självsändigt. Rotmorfemen är fria morfem: dag, ljus, liv osv. Bundna morfem förekommer endast i kombination med fria morfem. Av exemplen ovan kan vi nämna -lig, -ar och -het. Ibland är deras funktion identisk även om rotmorfemet är ett annat, t.ex. -r, -ar, -er, -or på svenska eller -es, -s på engelska, som markerar pluralis; -ade, -de, -dde anger preteritum; -het, -dom gör ofta om ett adjektiv till ett abstrakt substantiv. Ändelserna -r, -ar, -er på svenska används även för att beteckna presensformerna av verben. Man kan dela in morfologi i två grenar: böjningslära och ordbildningslära. Böjningslära Inom böjningsläran tittar man på morfemen i böjningssystemet. I de flesta ordböckerna anger man grundformen av ett substantiv, adjektiv eller verb. Substantiven står i regel singularis (nominativ) när vi slår upp dem i ordboken, t.ex. bok, man, hus, husvagn, frihet. Adjektiven står i regel i singularis (maskulin, nominativ) när vi slår upp dem i ordboken, t.ex.: glad, fri, liten, lycklig, besviken, upptagen Verben i många språk hittar man i ordböckerna i infinitivformen, t.ex.: älska, hata, vara, säga, tro, som ofta består av ett rotmorfem och en infinitvändelse älsk-a, hat-a, var-a, men tro (OBS! ej tro-a!). På latin och grekiska har man dock traditionen att ha

2 första person presens (indikativ aktiv) som uppslagsform för verben: habeo (lat. jag har ), amo (lat. jag älskar ), écho (nygr. jag har ), agapó (nygr. jag älskar ). Man skulle kunna klara sig någorlunda bra utan att kunna böja orden, men många nyanser, som vi är vana att ha med, skulle försvinna. Ta t.ex. meningen: Jag läsa bok intressant men nu jag vilja plocka blomma. Själva kontexten i meningen förstår man mycket väl, men man vet inte exakt när personen ifråga har läst boken, om han/hon har läst en eller flera böcker och om han/hon tänker plocka flera blommor eller bara en enda. På flera språk, t.ex. i Sydostasien, uttrycker man sig på det här sättet utan att folk höjer på ögonbrynen. Ta t.ex. följande dialog på mandarin (av Annette Kusma): Kinesiska: ni zuotian zuo shenme? kan shu. jintian ne? Egentligen: du igår gör vad? läsa bok. idag då? Svenska: vad gjorde du igår? jag pluggade/läste en bok. idag då? Kinesiska: ye kan shu mingtian ne? kan shu Egentligen: också läsa bok imorgon då? läsa bok Svenska: jag pluggar/har pluggat också imorgon då? ska läsa Kinesiska: houtian ye kan shu. mei tian ye kan shu. Egentligen: i övermorgon också. varje dag också läsa bok. Svenska: I övermorgon ska jag också plugga. Jag pluggar precis varje dag. I kinesiskan behöver man inte böja orden. Men vissa saker, som vi uttrycker med ändelser, uttrycks med självständiga ord på kinesiska, såsom ändelsen -s på svenska, som anger tillhörighet, t.ex. Lis bok = Li de shu. Böjningen på svenska och en del andra språk sker med hjälp av böjningsmorfem. Prefix är ett morfem som kommer före roten. Suffix är ett morfem som kommer efter roten. Tyskans ge- i ge-sproch-en (supinum av sprechen, dvs talat) är ett prefix. Svenskans -ar i dag-ar eller -at i passerat är suffix. Dessa kallas gemensamt för affix. Man kan ha flera affix efter varandra, t.ex.: flick-a flick-or flick-or-na flick-or-na-s läs(-a) läs-te läs-te-s Man kan också ha nollmorfem, då böjningsmorfemet inte syns, t.ex. hus (singularis) hus (pluralis). Dessutom kan man ha en intern böjning, då böjningen sker inne i roten, t.ex. slå slog eller engelskan mouse mice. På vissa språk används reduplikation som en böjningsmetod, t.ex. indonesiskans orang människa och orang-orang människor eller latinets curro ( jag springer) cucurri ( jag har sprungit (perfekt indikativ aktiv)).

3 Kasus Yair Sapir Kasus är en form som substantiv och adjektiv kan ha beroende på deras funktion i satsen. Dess främsta funktion är att klargöra vem/vad som gör vad i meningen. Med hjälp av kasus blir mycket lättare att genomskåda satsleden. Jämför meningar (a) och (b). (a) Jag ser henne. (b) Hon ser mig. Skillnaden mellan jag, hon (subjektformer) resp. henne, mig (objektformer) visar vilken roll personerna spelar i meningarna. Vi kan ändra ordföljden i dessa meningar, men ändå veta exakt vem som ser vem. Se meningar (c) och (d). (c) Henne ser jag. (d) Mig ser hon. I meningarna (a) och (c) är det jag som är subjektet, den eller det som är eller som gör något (svarar på frågan Vem/vad gör eller är något?). I meningarna (b) och (d) är det hon som är subjektet. I meningarna (a) och (c) är det hon som är det direkta objektet (då heter hon > henne), den eller det som blir utsatt för eller drabbad av en handling (svarar på frågan Vem/vad gör vad/vem?). I meningarna (b) och (d) är det jag som är det direkta objektet. Därför heter det inte jag, utan mig. Hade vi haft samma former på pronomen i subjekt- och objektform, då hade vi inte haft koll på vem som gör vad i satserna*hon ser jag;*jag ser hon. På många språk markeras skillnaden mellan subjekt och objekt inte bara på pronomen, utan även på substantiven och adjektiven. Se meningar (e) och (f). (e) Svenska: Hästen ser mannen. Isländska: Hesturinn sér manninn. (av hest-ur-inn, mann/mað-inn) Latin: Equus hominem vidit. (av equ-us, homin-em) (f) Svenska: Mannen ser hästen. Isländska: Maðurinn sér hestinn. (av mann/mað-ur-inn, hest-inn) Latin: Homo equum vidit. (av homo(n), equ-us) Hästen förblir i samma form på svenska i både (e) och (f). På isländska och latin står hästen i subjektsform, eller nominativ (av lat. nomen namn ), i mening (e). Det isländska ordet består av hest- (roten) -ur- (markerar nominativ i maskulinum singularis) och -inn (bestämd form i nominativ). Det latinska ordet består av equ- (roten) och -us (markerar nominativ i maskulinum singularis). I direkt objektform, eller ackusativ (av lat. accuso jag anklagar ) varierar formerna. Se Tabell 1.

4 Eftersom hästen har en annan form om det är subjekt resp. objekt i latin är det lätt att flytta på dess placering i meningen (jfr. meningar (a) (d) ovan). På svenska blir det svårare att ändra placeringen på hästen, speciellt om sker i skrift, om man vill behålla dess funktion i meningen. Tabell 1 Nominativ och ackusativ Kasus Latin Isländska Betydelse Nominativ equ-us hest-ur-inn hästen (vid presentation eller när hästen är eller gör något) Ackusativ equ-um hest-inn hästen (när någon eller något gör hästen något) På latin och isländska markeras även det indirekta objektet, dativobjektet, med hjälp av kasus, nämligen dativ (av lat. do jag ger ). Det markerar åt vem eller åt vad något görs i satsen. Den man ger något till står alltså i dativ. På svenska heter det Jag ger hästen vatten. Men hur blir det om man säger Jag ger vatten hästen? För att återställa hästen som indirekt objekt på svenska med en annan ordföljd måste vi lägga till en preposition: Jag ger vatten till/åt hästen. Denna preposition behövs inte i isländska och latin. Se mening (g). (g) Svenska: Jag ger hästen vatten. Isländska: Ég gefi hestinum vatn. (av hest-i-num) Latin: Do equō aquam. (av equ-ō) Genitiv (tänk på lat. genus art, typ ) är den ändelse som tillhör ägaren (den som äger något). På svenska uttrycks detta med hjälp av genitiv -s. Se (h). (h) Svenska: Hästens vatten Isländska: Vatn hestsins (omvänd ordföljd, av hest-s-ins) Latin: Aqua equī (av equ-ī) Kasus finns i en mängd olika språk. Deras användning och funktion varierar både mellan språken och inom själva språken. I många språk motsvarar kasus en del vanliga prepositioner och konjunktioner, så t.ex. i finska och ungerska. Finskans talo hus blir talo-ssa när det betecknar lokalitet i huset och finskans opettaja lärare blir opettaja-na i betydelsen (jobbar) som lärare. Antalet kasus varierar mellan språken de som inte har några alls, de som har två kasus och de som har upp till 14 kasus (finska) och 25 kasus (ungerska). Latin har endast sju kasus. I Tabell 2 kommer samtliga former av latinets equus, i singularis och pluralis. Turkiskan har sex kasus. I tabell 3 kommer böjningen av Ankara. Hur ser det ut i de språk du talar? Har de kasus eller inte? I så fall, hur många?

5 Tabell 2 Böjningen av latinets equus häst Kasus Singularis Pluralis Betydelse (här bara i singularis) Nominativ equus equī (Här är, det här är) häst; häst (som gör eller är något) Genitiv equī equōrum Hästens Dativ equō equīs Åt hästen Ackusativ equum equōs (Något eller något som gör) hästen Ablativ equō equīs Från hästen Vokativ eque equi Åh, häst! Tabell 3 Böjning av turkiskans Ankara (staden) Ankara Kasus Substantiv Betydelse Nominativ Anakara Ankara Genitiv Ankara nın Ankaras Dativ Ankara ya Till/åt Ankara Ackusativ Ankara yı (Någon eller något gör/ser osv.) Ankara Ablativ Ankara dan Från Ankara Lokativ Ankara da I Ankara Svenska har haft ett kasussystem i likhet isländskan förr i tiden. Detta system är delvis bevarat i dagens älvdalska. Spår av detta system finns i till havs och till bords från den tid då till styrde genitiv. Idag räknar man med att svenskan har två kasus, nominativ och genitiv.