Innehållsförteckning

Transkript

1 Innehållsförteckning Innehållsförteckning Barn Psykosocial långtidsuppföljning hos män opererade för hypospadi Socioekonomiska utfall för vuxna män med hypospadi; en registerbaserad studie UROLOGISK UPPFÖLJNING EFTER HÖG DOS RAT BRACHYTERAPI VID RHABDOMYOSARKOM I BLÅSA OCH PROSTATA HOS BARN Förändring i njurfunktion efter pyeloplastik hos barn med PUJ-stenos; multivariabel analys av prognostiska faktorer Kan 4-timmars miktionsobservation påvisa neurogen blåsdysfunktion hos späda barn med ARM? Nedre urinvägssymptom hos barn med anorektal missbildning med perineal fisteltitle Svenska spädbarnsrefluxstudien - Blåsfunktion Svenska spädbarnsrefluxstudien VUR-grad och njurskada Rendezvous intraoperativ endoskopisk retrograd kolangiografi vid kolecystektomi hos barn Retrospektiv studie av samtliga barn med invagination som behandlats på DSBUS Randomiserad kontrollerad multicenterstudie av laparoskopisk vs öppen operation av ljumskbråck hos barn under ett år Laparoskopisk eller öppen gastrostomi för barn Lyckat införande av laparoskopisk appendektomi på barn Hälsorelaterad livskvalitet hos barn och vuxna födda med esofagusatresi- vad vet vi egentligen? Hälsorelaterad livskvalitet hos barn och ungdomar födda med Esofagusatresi resultat från fokusgrupper och början av en diagnosspecifik enkät Korttidsresultat av opererad esopfagusatresi typ C och D enligt Gross, genomgång av 79 patienter opererade på DSBUS med uppföljning vid 1-års ålder Prenatalt diagnostiserade kongenitala diafragmabråck: En Stockholms kohort Bröstkorgsrekonstruktion med biodesign och titan - möjliggjorde radikal excision av recidiverande pleuropulmonellt blastom Diagnostik av Hirschsprungs sjukdom. Hirschsprungs sjukdom maternella riskfaktorer och nyföddhetskaraktäristika Vuxna opererade för Hirschsprungs sjukdom, utvärdering av tarmfunktion och livskvalitet

2 Bröst IBD kirurgi på barn och ungdomar 15 års erfarenhet från Drottning Silvias barn och Ungdomssjukhus i Göteborg Preliminär rapport om studie av avföringsvanor hos friska barn Är det möjligt att förutsäga axillstatus på basen av preoperativa karaktäriska utan SLNB? Sienna+ som detektionsmetod för sentinel node. Svenska resultat ifrån Nordiska SentiMag studien. Användning av Sienna+/SentiMag som rutinmetod vid sentinel node biopsi MONOS-studien Minimalinvasiv radiofrekvensbehandling av tidig primär bröstcancer i lokalbedövning en pilotstudie Bröstcancer hos unga kvinnor en sämre prognos jämfört med äldre ses bara hos de som inte fått kemoterapi Endokrin Har HER2 en prognostisk roll vid carcinoma in situ (DCIS)? Högt proliferationsindex i follikulära tyreoideatumörer identifierar hög risk för cancer Hälsorelaterad livskvalitet hos patienter med icke-medullär differentierad tyroideacancer i Stockholm en kvalitativ studie Incidens, orsaker och konsekvenser av oväntade fynd av sköldkörtelcancer hos patienter som behandlats kirurgiskt för benign sköldkörtelsjukdom OPERATIONSFREKVENS HOS 10 ÅRS PROSPEKTIVT FÖLJDA PATIENTER MED HYPERTYREOS Riskfaktorer vid total tyreodektomi och betydelsen av best practice En retrospektiv tvärsnittsstudie av patienter med hypertyreos Analys av promotormetylering bidrar till identifiering av maligna feokromocytom Pre- och perioperativa riskfaktorer för död i neuroendokrin tunntarmstumör Imatinib blockerar ATP-känsliga K+-kanaler: en ny förklaringsmodell till imatinibs biverkningsprofil Vida kirurgiska marginaler är av signifikant betydelse vid GIST Parathyreoideahyperplasi en knepig diagnos Litium-associerad hyperparatyreoidism (LHPT): prevalens och kirurgiska resultat. Preoperativ Sestamibi SPECT/CT av p-hpt - stor förbättring av resultat efter införande av nytt protokoll Långtidsuppföljning av MEN-1 HPT TPX till unga och de med exon 3-mutation? Epidemiologisk översikt av mjukdelssarkom i Sverige Ki-67-index och solid growth pattern som prognostiska faktorer vid tunntarms- NET

3 Spontan regress av binjuretumörer Konservativ handläggning av differentierad thyreoideacancer Kolorektal CYP2W1-uttryck i kolorektala primärtumörer och levermetastaser en jämförelse mellan två analysmetoder Dislokation av permanent elektrod efter sakral nervstimulering Early colonization of the ileal pouch - etiology of pouchitis? Effekt av operationsplanering på endoskopiköarna Endoskopisk kolonstentning hos patienter med obstruerande, avancerad kolorektal cancer - En studie av för- och nackdelar med stentning jämfört med kirurgi i behandlingen av palliativa patienter Förekomst av koloncancer bland patienter med akut divertikulit Har incidensen för sigmoideum divertikulitis minskad? HER3 expression i koloncancer associeras till distal tumör och hög differentiering men inte till prognos. Implementering av robot-assisterad kolorektal kirurgi: Samlade data från Stockholmsregionen Initiala erfarenheter av perineal staplad prolaps resektion (PSP) Intraperitoneal mikrodialys postoperativt vid tunntarm och anastomos är en metod för tidig diagnostik av anastomosläckage Laparoskopisk Ladds operation för malrotation Laparoskopiskt peritoneallavage vid perforerad divertikulit Ledtider i realtid- en modell för effektiv implementering av standardiserade vårdförlopp för kolorektal cancer Nedläggning av avlastande stomi vid främre resektion av rektum för cancer blir vi bättre? Patienter kolektomerade på grund av obstipation ångrar inte ingreppet Postoperativ användning av NSAID-preparat och risken för anastomosläckage efter främre resektion för rektalcancer Påverkar dosintensitet prognosen vid behandling med HIPEC? Påverkar vändning av patienten resultat vid abdomino-perineal resektion av rektum? at och kostnader efter öppen buk vid behandling med VAC vs utan VACbehandling Skillnader i staging, MDT-bedömning och behandling av screening jfm ickescreeningupptäckt kolorektal cancer Snabbt in trygg ut. Kontaktsjuksköterskans förstärkta roll för patienter med tjocktarmscancer. Socioekonomisk bakgrund och 5-årsöverlevnad vid akut koloncancer

4 Så skiljer sig patienten vid akut resp elektiv operation av koloncancer Sömnapné, hypoxi och lungfunktion vid öppen kirurgi av kolorektalcancer Sömnapné vid kolorektalcancer Tymidinfosforylas som prognostisk faktor vid kolorektal cancer i stadium II Välbefinnande och kroppsuppfattning efter rektumamputation för rektalcancer Äldres upplevelse av vård, information och delaktighet före, under och efter kolorektal cancerkirurgi Ökade infektions- och sårläkningsproblem vid rektumamputation - MEN åtgärder lönar sig! Ökad risk för kolorektal cancer hos kvinnor med bröstcancer i en nationell kohortstudie A comparison study of the Adaptive Anaerobic Anastomosis Ring versus the Traditional Circular Stapled Colorectal Anastomosis in a Porcine Model Intraperitonealt nät som behandling av parastomala bråck Kvarstående perineala symptom är vanligt efter rektumamputation pga rektalcancer Postoperativa komplikationer efter Hartmann s operation: en rapport från den Svenska kolorektalcancerregistret. Prospective cohort study assessing acute effects of preoperative radiotherapy on sexual hormones in men with rectal cancer Riskfaktorer för akut kirurgi vid perforerad divertikulit Uppföljning vid divertikulit, en retrospektiv fall-kontrollstudie. Utfall efter rektalcancerbehandling Kan den preterapeutiska selektionen förbättras? VILKA DIAGNOSER FICK MISSTÄNKTA APPENDICITER SOM EXPLORERAS NEGATIVA? Karydakis operation versus excision av medellinjen och primärsutur för pilonidalsinus, en randomiserad expertbaserad studie Hög risk för rektalcancer vid primär skleroserande cholangit och IRA efter kolektomi för ulcerös kolit Behandlas kolektomerade IBD-patienter i Sverige med rekonstruktiv kirurgi? Ingen ökad risk för failure vid sekundär bäckenreservoar jämfört med primär vid rekonstruktion efter kolektomi vid ulcerös kolit Crohns sjukdom, men ej ulcerös kolit, är associerat med sänkt fekunditet hos kvinnor Suturteknik vid förslutning av medellinjesnitt - sårrupturer och ärrbråck i Västra Götalandsregionen Risk för kolektomi vid inflammatorisk tarmsjukdom Kan per oralt givet trim-sulfa och metronidazol användas som infektionsprofylax vid elektiv kolorektal kirurgi?

5 Kärl Förekomst av perianal sjukdom bland 245 nydiagnosticerade Crohn-patienter Morbiditet och komplikationer i samband med loopileostomi vid IBD-kirurgi Stockholm III studien- en jämförelse mellan preoperativa strålbehandlingsregimer vid rektalcancer, 2års-uppföljning Hälsoekonomisk analys av kostnader för laparoskopisk och öppen operation vid rektalcancer inom COLOR II Ingen ökad risk för sekundära tumörer efter strålbehandling vid rektalcancer Medför avlastande stomi vid låg främre resektion av rektum sämre anorektal funktion på lång sikt? Användning av avlastande stomi vid främre resektion för rektalcancer vid total och partiell mesorektal excision Impact of BMI on short term outcome after colorectal cancer surgery Preoperativ anemi och perioperativ blodtransfusion som prognostisk faktor för återfall och död efter kolorektal cancerkirurgi. Komplikationer och mortalitet efter koloskopi och kirurgi för screening-upptäckta adenom och kolorektal cancer Resektion av synkrona levermetastaser en jämförelse mellan akut och elektiv koloncancer Ökad risk för kolorektal cancer efter ooforektomi i en nationell kohortstudie Abdominellt kompartmentsyndrom efter kirurgi för bukaortaaneurysm (AAA) , en populations-baserad studie Cost-effectiveness of a screening strategy for abdominal aortic aneurysm combined with medical intervention in patients with small abdominal aortic aneurysms. Förekomst av a. iliaca communis aneurysm hos patienter med screeningupptäckt vidgad bukaorta Komplexiteten av screening funna bukaorta aneurysm - en retrospektiv multicenter kohort studie Laser generated in situ fenestrations in Dacron stent grafts an experimental proof of concept study in a porcine model. Långtidsöverlevnaden efter TEVAR varierar kraftigt beroende på operationsindikation Massiv blodtransfusion hos patienter med rupturerat bukaortaaneurysm Resursåtgång vid fenestrerad och grenad stentgraftbehandling av komplexa aortaaneurysm Ruptur av bukaortaaneurysm sker ofta utanför maxdiameter området och kan förutsägas med finita element-metoden Antibiotikaförskrivning som markör för vårdrelaterade infektioner efter infrainguinal revaskularisering

6 Förbättrat omhändertagande av benartärsjukdom- en sköterskeledd claudicatiomottagning 146 Periop Plastik Datortomografi av karotisstenos visar samband mellan förkalkning och plackstabiliserande processer Utfall efter öppen kirurgi och trombolys vid primär dialysaccessocklusion Hos var tredje patient med rupturerat bukaortaaneurysm är aneurysmet känt Utmanande aorta-anatomi vid EVAR för ruptur är associerad med mortalitet och komplikationer Vid benartärsjukdom är risken för sjukdomsprogress är högre än förväntat. En litteraturgenomgång. Följsamhet till ett ERAS-protokoll och 5-års överlevnad efter kolorektal cancerkirurgi Perioperativ bukmetabolism vid hjärtkirurgi med hjärt-lungmaskin Samband mellan co-morbiditet, nutritionsrisk och muskelfunktion i ett akutkirurgisk patientmaterial Does working-attire used both inside and outside operating suites become more than those used only inside? Kumulerad väntetid till akutoperation och % av opererade inom priotid, användbara mått på operationskapacitet Minskar förekomsten av postoperativ sårinfektion efter rena ingrepp av patientens egen helkroppstvätt med klorhexidin? Nedsatt muskelkraft och hög co-morbiditet är associerat med 1-årsmortalitet. Presentation av avhandling: Guided Regeneration of the Human Skin - in vitro and in vivo studies Non-occlusive topical exposure development of an in vitro human skin model for cytotoxicity testing Över 95 % hudavlossning efter brännskada hos en 18 månader gammal pojke. En fallstudie och litteraturgranskning. The use of pedicled Gastrocnemius muscle flap in the treatment of chronic and acute infected knee prosthesis. Computer Aided Surgical Applications In Reconstructive Plastic And Craniofacial Surgery Fjäderassisterad kirurgi för behandling av sagittal synostos: en systematisk översikt Evaluation of Quality of Life in Patients with Graves Ophthalmopathy, before and after Orbital Decompression Om komplikationer till bentransplantation vid genomgående enkelsidig läpp-käkgomspalt

7 SFÖAK Microsurgically aided upper lip replantation Rekonstruktion av ösofagus med fritt mikrovaskulärt jejunuminterponat, -den samlade erfarenheten från Sahlgrenska universitetssjukhuset The versatility of chimeric free flaps Hur selekterar vi lymfödempatienter lämpliga för supramikrokirurgi? CT-angiografi eller handhållen ultraljudsdoppler inför bröstrekonstruktion med DIEP-lambå Quality of life after breast reconstruction: comparing the DIEP-flap and the Latissimus dorsi-flap A systematic comparison of the incidence of various complications in different delayed breast reconstruction methods ACELLULAR PORCINE MATRIX AND DERMAL FLAPS IN ONE-STAGE BREAST RECONSTRUCTION AFTER MASTECTOMY Reduktion av komplikationer efter profylaktisk mastektomi med direktrekonstruktion Immidiate breast reconstructions - 9 year experience Prospective evaluation of health after breast reduction surgery Learning curve and Surgical Complications for General Surgeons Performing Abdominoplasty Assessment of Excess Skin and Outcome of Body Contouring Surgery in Post Bariatric Patients Postoperativ ileus efter perineal rekonstruktion med stjälkad VRAM-lambå En algoritm för sekundär rekonstruktion vid hypospadi Peniskonstruktion med fri, mikrovaskulär radialislambå Transsexuell kirurgi vid Plastikkirurgiska kliniken på Sahlgrenska Universitetssjukhuset Reconstructive surgery after female genital mutilation ALPPS vid kolorektala levermetastaser-onkologisk behandling och dess effekt på levertillväxt, en analys från internationella ALPPS registret En randomiserad multicenterstudie Jämförelse av två behandlingsmetoder för att stimulera levertillväxt vid avancerad tumörbörda av kolorektala levermetastaser (KRLM) för att kunna radikalopereras (L Funktionen i tilltänkt kvarvarande lever överträffar volymsökningen hos patienter som opererats med ALPPS Hepatocellulär cancer i Sverige Regionala skillnader och möjligheter till förbättringar finns! SweLiv Kolecystektomi efter GBP PREOPERATIV NIVÅ AV FYSISK AKTIVITET ÄR ASSOCIERAD TILL POSTOPERATIV ÅTERHÄMTNING EFTER CHOLECYSTEKTOMI

8 Endoskopisk sfinkterotomi och risk för kolangiocarcinom, en populationsbaserad kohortstudie i Finland och Sverige. SpyGlass direct visualization system i den kliniska vardagen - en registerstudie. Randomiserad kontrollerad studie av preoperativ kemoterapi mot kemoradioterapi vid cancer i esofagus eller gastroesofagala övergången Transthorakal esofagusresektion jämfört med total gastrektomi vid Siewert typ II cardiacancer Endodrill ett nytt biopsiinstrument för diagnostik av submukösa tumörer i övre magtarmkanalen Hur effektiv är profylaktisk gastrojejunal bypass hos patienter med irresektabel periampullär cancer? Avlastning med självexpanderbart metallstent vid behov är säkrare än profylaktisk bypass-kirurgi vid irresektabel periampullär cancer Prediktion av mild sjukdom vid akut pankreatit - biomarkörer och den reviderade Atlanta klassifikationen Har immunprofilering av gallgångs- och pancreascancer prognostisk betydelse? VÄRDET AV POSSUM FÖR INDIVIDUELL PREDIKTION AV MORBIDITET OCH MORTALITET EFTER PANKREATODUODENEKTOMI Buktryck vid laparoskopisk Gastric Bypass (GBP): En randomiserad studie Hullingförsedd tråd förkortar operationstiden med 15 % vid laparoskopisk gastric bypass Slitsförslutning vid laparoskopisk gastric bypass. En randomiserad klinisk studie Operationsmetoden påverkar utfallet efter laparoskopisk gastric bypass Betydelsen av ventrikelfickans storlek vid laparoskopisk gastric bypass patienter från SOReg Risk factors for marginal ulcer after gastric bypass surgery for obesity. A population-based cohort study. Preoperativ viktnedgång och dess relation till postoperativ viktutveckling vid gastric bypass. Data från Scandinavian Obesity Registry (SOReg) Femårsresultat avseende följdsjukdomar och vikt efter gastric bypass i Sverige Risken för självmord, självskadebeteende och depression ökar efter gastric bypass Randomiserad studie av UVB-behandling eller en injektion av cholecalciferol för att behandla D-vitaminbrist efter gastric bypass Accuracy of surgeon performed ultrasound in detecting gallstones ALPPS 178 nyttig variant vid avancerad kolorektal levermetastasering och liten kvarvarande tumörfri levervolym ALPPS för KRLM i Skandinavien multicenter analys av intermediära onkologiska resultat ALPPS i Skandinavien multicenteranalys av initiala erfarenheter

9 ALPPS vid KRLM och primära lever- och gallvägstumörer Asymptomatiska pankreastumörer- en långtidsuppföljning Bariatrisk kirurgi hos tonåringar 2-års uppföljning Behandling med Aspire, påverkar SSRI utfallet? Behandling med Aspire vid obesitas, upptill 3 års resultat Chronic on acute liver failure ett nytt syndrom i kölvattnet av effektiv akut sviktbehandling Detaljerad volymetrisk analys efter selektiv preoperativ portavensembolisering Diagnos och kirurgis handläggning av hypervasculära tumörer i icke-cirrhotisk lever: erfarenheter från en högspecialiserad leverkirurgisk enhet Dolcontin preoperativt minskade behovet av postoperativ smärtlindring och förkortade vårdtiden vid laparoskopisk gastric bypass Endoprothesis, stuck in the bile duct! Description of a novel technique for endoprothesis retrieval when all conventional endoscopic methods fails an alternative to surgery. Endoskopisk behandling av pankreatiska pseudocystor Endoskopisk resektion av adenom i papilla Vateri. KRAS status och andra faktorer som påverkar handläggningen. Enhanced recovery program (ERP) vid esofagektomi Erfarenheter av tunnulerad,permanent kateter för ascitestappning. Erfarenheterna av de första 100 minimala invasiva esofagektomierna vid Gastrocentrum, Karolinska, Universitetssjukhuset Erfarenheterna kring att införa laparoskopisk gastrektomi vid Gastrocentrum Karolinska Univeritetssjukhuset Förutbestämda cutoff-nivåer för prediktiva biomarkörer vid svår akut pankreatit är vi där? GallRiks 10 år - är det mödan värt? HANTERING AV INTRAOPERATIVT FYND AV STEN I DJUPA GALLGÅNGARNA PRELIMINÄRA DATA FRÅN NATIONELL RANDOMISERAD MULTICENTERSTUDIE Har förändrade terapeutiska strategier påverkat överlevnaden av patienter med gallvägscancer? Hur påverkar följsamhet till KVAST instruktioner antal lymfkörtlar som hittas efter Whipple operation? Högersidig hepatektomi ALPPS med varierande grad av resektion i vänster leverlob. I en svensk population utgör en insertion av åtta aminosyror i HLA-DQβ1 genen en stark riskfaktor för akalasi. INTRODUKTION AV SLEEVE GASTREKTOMI PÅ ETT HÖGVOLYMCENTER FÖR BARIATRISK KIRURGI

10 Introduktion av sleevegastrektomi vid SÄS-Borås 2014 IRE-behandling i levern med 3D bildstyrd navigering av nålplacering Kirurgisk behandling för kolorektala levermetastaser, SweLiv ett nationellt perspektiv Laparoskopisk gastrostomikateter som enda behandling vid tidig knickbildning i enteroanastomosen efter laparoskopisk Gastric-bypass Laparoskopisk kirurgi av stora intratorakala hiatushernia ger goda resultat Laparoskopisk vs öppen reparation av perforerat ulcus (PU) Laparskopi förkortar vårdtid vid operation av esofaguscancer Lymfadenektomi vid ventrikelcancerkirurgi i Sverige - resultat från NREV Långtidsuppföljning av utvidgad esofagogastrektomi vid cardiacancer Siewert II & III Långtidsöverlevnad vid ventrikelcancer i Sverige Missas incidentell gallblåsecancer vid selektivt PAD i samband med kolecystektomi? Morfologi vid ischemi-reperfusionsskada i levern inducerad av kärlavstängning med Pringles manöver: Morfometrisk analys av elektronmikroskopiska fynd. Neoadjuvant kemoradioterapi kan påverka svårighetsgraden av anastomosläckage efter esofagektomi med halsanastomos Neoadjuvant kemoradioterapi ökar postoperativt inflammatoriskt svar i lunga jämfört med kemoterapi resultat från en randomiserad studie Odlade skivepitelceller från munslemhinnan uppvisar god proliferativ aktivitet i in vitro undersökningar Papillotomi följt av dilatation med stor ballong - säker och effektiv hantering av bångstyriga gallgångsstenar Patientfaktorers inverkan på resultatet efter gastric bypass Prediktorer för misslyckad behandling av läckage från esofagusanastomos med stent Prognostisk betydelse av tidsintervallet mellan diagnostisk radiologi och kurativtsyftande kirurgi vid resektabel pankreascancer Påverkar kolecystektomi frekvensen incidensen av gallblåsecancer i Sverige? Resektion och överlevnad vid levermetastaser av icke kolorektalt ursprung-väl i nivå med kolorektala levermetastaser SweLiv Riskfaktorer som påverkar långtidsöverlevnad efter resektion för kolorektala levermetastaser. Salvage ALPPS är en säker och effektiv behandling efter otillräcklig effekt av portavensocklusion hos patienter med kolorektala levermetastaser Sekventiellt uttryck i plasma av tillväxtfaktorer vid leverhypertrofi hos patienter som opererats enligt ALPPS Selektivt peroperativt dränage vid Whipple är säkert

11 SIKT Slitsförslutning eller inte vid laparoskopisk gastric bypass interimsrapport från S:t Göransstudien med två års uppföljning. Staging och behandling av patienter med hepatocellulär cancer i en definierad population mellan 2000 och 2011 aktiv palliativ behandling har förbättrat överlevnaden Standardiserad Parenteral Nutrition (TPN) preoperativt stimulerar proteinsyntes samt minskar proteindegradation i muskulatur utvärderat med Microarray teknik. Staplad sida-till-sida halsanastomos vid esofagektomi Tidigt MARS behandling för post-hepatectomy leversvikt preliminära resultat av en prospektiv fas I studie Total minimal invasiv esofagektomi med sida till sida intratorakal esofagogastrisk anastomos Tvåårsuppföljning av revisionsoperationer från gastric banding till gastric bypass med matchade kontroller Undoing gastric by pass Utifrån ett registerperspektiv hur stor är risken för malignitet vid förekomst av gallblåsepolyp? Validering av Nationellt Register för Esofagus och Ventrikelcancer, NREV Vaskulära resektioner och rekonstruktioner i samband med kurativ-syftande resektion för pankreascancer Venresektion vid Whippleoperation för pancreascancer Är det negativt att separera operation för akuta komplikationer till gastric bypass kirurgi från enheten för primäringreppet? 3D jämfört med 2D laparoskopi förbättrar laparoskopisk prestation i träningsbox. Basic skills training - black box or high fidelity simulators? Laparoscopic management of small bowel obstruction Kirurgiskt utfall av sutur- kontra nätoperationer vid primära navelbråck - postoperativa recidiv och komplikationer Autolog fullhud respektive syntetiskt nät vid gigantiska ärrbråck en prospektiv randomiserad studie Lichtensteinoperation med långsamt resorberbart nät: at vid 4 årsuppföljning Ljumskbråck hos kvinnor, Relation mellan preoperativ ljumsksmärta och förbättring av livskvalitet tre år efter ljumskbråcksoperation. Hjärtinfarkt efter ljumskbråckskirurgi. En registerbaserad populationsstudie Sexuella besvär efter endoskopisk ljumskbråckoperation (TEP) - en registerbaserad studie Akut appendicit. at från Södersjukhusets kvalitetsregister

12 Trauma Att förstå pylorus fysiologiska aktivitet med hjälp av distensibilitets-teknik via en ballongformad probe, endo-flip Avancerad 4-dimensionell rörelseregistrering för laparoskopisk färdighetsträning med Simball box Endoskopisk förslutning av perforerade ulkus i ventrikel och duodenum, en fallserie på 11 patienter Incidens av abdominell bulging och ärrbråck efter partiella öppna nefrektomier i flanksnitt efter njurcancer. Kombinerad robotassisterad och laparoskopisk proktokolektomi med anläggande av ileoanal bäckenreservoar Kvalitetsarbete av sårrupturer vid kirurgkliniken Danderyds sjukhus Kvalitetsregistret för Svenska Bukväggsbråck omoperation efter ärrbråcksoperation Laparoskopisk ventralherniaplastik: medför suturering av fasciedefekter bättre resultat? Peroperativ online registrering till kvalitetsregister. Rectusmuskelatrofi samt bråckutveckling vid subcostal incision efter leverresektion tillföljd av metastaserande kolorektal cancer. Sensor-stentet en textil sensor skapad av piezoelektrisk tråd för evaluering av tarmmotorikens kompression av ett stent Självlåsande loop för temporär förslutning av colon runt skaftet på städ vid anastomosering av colon Svagare bukväggsstyrka ju större bråckarea vid Gigantiska ärrbråck Säker galloperation med The critical view of safety TEP efter 15 år Blödningsdöd efter trauma beror på icke-komprimerbar blödning i thorax och buk EXTRACORPOREAL MEMBRANE OXYGENATION IMPROVES COAGULOPATHY IN EXPERIMENTAL TRAUMATIC HEMORRHAGIC MODEL Betablockad behandling minskar dödligheten efter isolerad svår traumatisk hjärnskada Kirurgisk behandling av svåra bäckenskador Försämrad livskvalitet efter cykelolycka Bakterieflora och antibiotikaresistens hos syriska patienter som opereras för krigsskador Evaluering av mjältstorlek efter mjältartärembolisering Trauma "hands-on" workshop - nytt koncept av ST utbildning inom kirurgi Vårdvetenskap

13 Utveckling av en smartphoneapp för patientrapporterad postoperativ återhämtning efter dagkirurgi Bedsiderapport jämfört med läsrapport på kirurgisk vårdavdelning Direkt till operation utan att passera vårdavdelning. Effekt av tuggummituggande mot postoperativt ileus efter pankreatikoduodenektomi en randomiserad studie Ett år efter abdominoperineala resektionen; Stomiterapeuters uppföljning av personer opererade för rektalcancer Hot och våld inom traumasjukvården Innebörden av god vård enligt patienter i en kirurgisk vårdkontext Kolorektal cancer patienters upplevelser av ett besvara symtom via ett mobiltelefonbaserat system OPTIMAL DEEP BREATHING TECHNIQUE AFTER CARDIAC SURGERY Patienters perspektiv på vårdkvalitet med fokus på delaktighet vid kirurgiska vårdavdelningar. En jämförande enkätstudie 2009/2010 och Picclinemottagningen Reliability testing of Oxaliplatin-Associated Neurotoxicity Questionnaire (OANQ) Vad gör en forskningssjuksköterska? Vad kan vi lära av varandra? Ett studiebesök på Stanford Health. Att vända på perspektiven- en fråga om demokrati, en Critical Incident Study om att reformera logistik, paradigm och struktur i svensk cancersjukvård Upplevelser av sensoriska förändringar efter gastric bypass kirurgi Gastrocentrums Omvårdnadsakademi en långsiktig satsning mot klinisk excellens Nytt sätt till patientmedverkan i nationellt vårdprogram

14 Barn 14

15 Psykosocial långtidsuppföljning hos män opererade för hypospadi Lisa Örtqvist, Stockholm Marie Andersson Göteborg, Anna Strandqvist Stockholm, Gundela Holmdahl Göteborg, Agneta Nordenskjöld Stockholm Bakgrund: Hypospadi har i små studier visat sig påverka den psykosociala situationen, främst med senarelagd sexualdebut och färre barn. I en urologisk uppföljning har vi visat att patienterna var mindre nöjda med det kosmetiska resultatet samt att de hade mer urologiska problem än kontroller. Vi presenterar här psykosociala utfall. Material och metod: Drygt 1100 män över 18 år som opererats för hypospadi sedan 1950 tillfrågades om deltagande. En enkät med frågor om psykosociala förhållanden, frågor om hur hypospadin påverkat uppväxten samt de validerade enkäterna PGWB samt Relationsship Questionnaire (RQ) skickades ut. Åldersmatchade kontroller från folkbokföringen, studenter och cirkumciderade män besvarade motsvarande enkät. at: 167 patienter (medelålder 34 år, 63 % distala, 24 % medelsvåra och 13 % proximala hypospadier) och 169 kontroller (medelålder 34 år) svarade på enkäten. Patienter bodde i högre utsträckning hemma hos sina föräldrar och färre hade en högskoleexamen (p <0.001). Det fanns inga skillnader i påverkan på uppväxten relaterat till svårighetsgrad eller antal operationer. Patienter ägnade sig mer åt motorsport och mindre med kulturella fritidsaktiviteter än kontroller. Patienter med svår hypospadi mådde generellt sämre, medan de med medelsvår hypospadi var mer nedstämda än kontroller och hade en lägre totalpoäng i PGWB. Fler patienter med svår hypospadi kännetecknas relationsmässigt av att man skulle vilja komma nära andra människor, men inte vågar av rädsla för att bli sårad. Konklusion: Vi fann att hypospadi generellt påverkar livet som vuxen i form av lägre högskoleutbildning, att de uppger sig må sämre och riskerar sämre anknytning till andra människor. Dag: Onsdag 19/8 Tid:

16 Socioekonomiska utfall för vuxna män med hypospadi; en registerbaserad studie Anna Skarin Nordenvall, Stockholm Louise Frisén Stockholm, Anna Nordenström Stockholm, Catarina Almqvist Malmros Stockholm, Agneta Nordenskjöld Stockholm De flesta långtidsuppföljningar av män födda med hypospadi fokuserar på kosmetiska resultat och sexuell funktion. Ett fåtal mindre studier har antytt att pojkar födda med hypospadi rapporterar lägre hälsorelaterad livskvalitet och lider av psykisk ohälsa i större utsträckning än kontroller. Det är ännu okänt hur detta påverkar generellt välmående i vuxen ålder. Registerbaserad matchad cohortstudie inkluderande män diagnostiserade med hypospadi, födda i Sverige Patienter med hypospadi matchades med 100 icke affekterade män på födelseår och födelselän. Följande socioekonomiska utfall tjänade som proxyvariabler för välmående i vuxen ålder: 1) giftermål 2) biologiska barn 3) behörighet till gymnasieskolan 4) högsta uppnådda utbildning 5) högsta uppnådda inkomst 6) förekomst av sjukpensionering. Associationen mellan hypospadi och socioekonomiska utfall beräknades med conditional logistisk regression, uttryckt i OR (95 % CI) män med hypospadi inkluderades. 53 % var diagnostiserade med glandulär eller penil hypospadi, 4,6 % var diagnostiserade med penoskrotal eller perineal hypospadi. Män födda med hypospadi var i mindre utsträckning behöriga till gymnasiet, OR 0.85 ( ) men uppnådde samma utbildnings- och lönenivå som icke affekterade. Ingen skillnad avseende sannolikhet att ingå äktenskap, OR 1.00 ( ), eller få barn, OR 0.94 ( ), kunde påvisas, oavsett svårighetsgrad av hypospadi. En ökad sannolikhet för att erhålla förtidspensionering kunde påvisas bland samtliga svårighetsgrader av hypospadi. Denna registerbaserade studie visar att män med hypospadi, oavsett svårighetsgrad, uppnår samma nivå av socioekonomiska utfall som icke affekterade män frånsett en ökad risk för sjukpensionering. Dag: Onsdag 19/8 Tid:

17 UROLOGISK UPPFÖLJNING EFTER HÖG DOS RAT BRACHYTERAPI VID RHABDOMYOSARKOM I BLÅSA OCH PROSTATA HOS BARN Jakob Stenman, Stockholm Martin Jalnäs Stockholm, Pär-Johan Svensson Stockholm, Niklas Pal Stockholm, Gun Wickart-Johansson Stockholm, Claes Mercke Stockholm Utvärdering av det urologiska utfallet efter hög dos rat brachyterapi (HDR-BT) vid behandling av rhabdomyosarkom i blåsa och prostata (BP-RMS) hos barn. Fem barn, 1 flicka och 4 pojkar (0-8 år), erhöll HDR-BT som en del av multimodalitets-behandling av BP-RMS vid Karolinska Universitetssjukhuset åren Tumörens storlek var 1,5-5,5 cm. Ingen av patienterna hade lokal spridning eller metastaser vid diagnos. Alla patienter erhöll cytostatika enligt CWS protokoll. Kirurgi begränsades till placering av brachyterapikatetrar hos 3/5 patienter. HDR-BT (24-42 Gy) gavs två gånger dagligen under de fem första post-operativa dygnen. Ytterligare extern strålbehandling gavs i 3 fall till en total stråldos om Gy. Efter uppföljning i månader, är alla 5 patienter vid liv utan tecken till recidiv. En patient har genomgått total cystoprostatektomi efter inkomplett respons till primär behandling. Ultraljuds-uppföljning har visat ingen vidgning av övre urinvägar eller residual urin hos 4 patienter och lätt vidgning utan tecken till progress hos en patient efter cystoprostatektomi med tillfälliga uretär-kutaneostomier. Plasma kreatinin-nivåer (31-59 µmol/l) och Cystatin-C baserat egfr (>90 ml/min/1,73m2) är normala för åldern hos alla patienter. Urinflödesmätningar har visat klockformade kurvor och maximal flödeshastighet inom normalt intervall ( ml/s) hos alla 4 patienter som behandlats utan radikal kirurgi. 3/4 pojkar uppger normala erektioner. Vi raporterar det urologiska utfallet efter medel-lång uppföljning av barn som behandlats med HDR-BT för BP-RMS. Förekomsten av urologisk morbiditet i denna patientkohort är förvånande låg. Det faktum att kirurgi mot blåshalsen och trigonum undvikits hos dessa patienter kan eventuellt bidra till detta fynd. Dag: Onsdag 19/8 Tid:

18 Förändring i njurfunktion efter pyeloplastik hos barn med PUJ-stenos; multivariabel analys av prognostiska faktorer Josefin Nordenström, Göteborg Giasemi Koutozi Göteborg, Johan Hallström Kungälv, Gundela Holmdahl Göteborg, Kate Abrahamsson Göteborg, Sofia Sjöström Göteborg Vi har undersökt njurfunktion hos barn som opererats pga pelvouretral obstruktion och letat prognostiska faktorer för förbättrad funktion efter kirurgi. Skillnad mellan patienter med antenatal och postnatal diagnos har utvärderats. Vi har retrospektivt studerat 85 patienter (63 pojkar och 22 flickor) 0-16 år som genomgått öppen pyeloplastik under perioden Patienterna har följts med MAG-3 scintigrafi 3 och 18 månader postoperativt. Ingångsdata som pre eller postnatal diagnos, ålder vid kirurgi, e-gfr, DRF % (differential renal function) på MAG-3 samt ultraljudsfynd ; APD (anterioposterior diameter), kvot njurbäcken/njurlängd, kvot njurbäcken/njurkortex samt hydronefrosgrad enligt Onen har analyserats med uni och multivariabel logistisk regression sökandes prediktiva faktorer för förbättring av DFR postoperativt. Studien inkluderade 24 patienter med antenatal (grupp 1) och 59 med postnatal (grupp 2) diagnos. Preoperativ DRF var medel 44% (SD 16) utan skillnad mellan grupperna. Majoriteten (n=52, 72%) hade oförändrad DRF på den opererade njuren 18 månader efter kirurgi, 19 (26%) förbättrades >5% och endast en patient försämrades. Vi fann högre frekvens med förbättrad funktion i den antenatala gruppen (n=10; 46%, p=0.025) och hög APD (OR 1.11, p=0.0023), antenatal diagnos (OR 0.23, p=0.048) och låg preoperativ DRF (OR 0.90, p=0.0045) var prediktiva faktorer för >5% förbättring av DRF i den multivariabla regressionsmodellen. Majoriteten av patienterna hade oförändrad eller förbättrad njurfunktion efter operation för pelvouretral obstruktion. Patienter med antenatal diagnos visade högre förmåga till återhämtning. I vårt material var de tre oberoende faktorerna med bäst förmåga att prediktera förbättrad njurfunktion hög AP diameter, antenatal diagnos samt låg preoperativ DRF (%). Dag: Onsdag 19/8 Tid:

19 Kan 4-timmars miktionsobservation påvisa neurogen blåsdysfunktion hos späda barn med ARM? Helena Borg, Göteborg Ulla Sillén Göteborg Barn med med anorektal missbildning (ARM) uppvisar en neurogen blåsdysfunktion (NBD) i ca en fjärdedel av fallen och då oftast i kombination med en spinal missbildning. Studiens syfte var att utvärdera om en non-invasiv undersökning av blåsfunktionen, 4-timmars miktionsobservation (MKO), kan ersätta cystometri, som är den nu rekommenderade metoden för screening av NBD. 34 patienter med ARM undersöktes med MKO pre och post anorektal rekonstruktion (median 4 respektive 14 mån ålder). Blåsfunktionen studerades longitudinellt med frågeformulär, cystometri och res/flödes undersökningar. Vid MKO observeras blöjbarnets kissningar under 4 tim och antal miktioner ( 8), läckage, blåskapacitet ( 50% av förväntad) och medelresurin (ultraljud, 10ml) registreras. Patienterna med diagnosticerad NBD (n=9) alternativt icke-neurogen neurogen dysfunktion (n=1) uppvisade alla onormala miktionsvariabler. Lindriga abnormiteter registrerades hos 3 flickor med tethered cord: Antal miktioner ökade (10-13), resurin ökad (medel ml) och blåskapaciteten <50%. Hos 5 pojkar med spinal missbildning kunde patologiskt miktionsmönster tydligt urskiljas: läckage av urin (4/5), extremt små miktionsvolymer(4/5), frekventa kissningar (13-22) och även inkomplett tömning. MKO konstaterade hög blåskapacitet och mycket stor resurin hos de kvarvarande två patienterna. Majoriteten av patienterna utan känd NBD eller svår funktionell blåsstörning (n=24) uppvisade normala miktionsmönster för åldern. Hos 5 patienter sågs en måttlig stegring i residualurin, i kombination med stor blåskapacitet i två fall. Alla fem har under uppföljningen haft perioder med blåsdysfunktion, vilket var fallet endast hos 4 bland de kvarvarande 19 patienterna med helt normalt miktionsmönster. MKO kan påvisa NBD hos patienter med ARM men bör alltid kompletteras med urodynamik om spinal missbildning föreligger. Dag: Onsdag 19/8 Tid:

20 Nedre urinvägssymptom hos barn med anorektal missbildning med perineal fisteltitle Pernilla Stenström, Lund Hanna Sandelin Lund, Einar Arnbjörnsson Lund, Ragnhild Emblem Oslo, Kristin Björnland Oslo Ökad kunskap om urinvägsproblem vid anorektal missbildning med perineal fistel (ARM-P) kan bidra till rätt uppföljning. Målet var att hos barn med ARM-P beskriva förekomst av låga urinvägssymptom (LUTS) med och utan urinvägsmissbildningar (UTM) samt jämföra med friska kontroller. Vid två barnkirurgiska centra i två länder studerades alla barn 4-12 år gamla opererade för ARM-P Studien var retrospektiv och deskriptiv avseende UTM. Med tvärsnittsanalys studerades LUTS enligt definitioner av International Children s Continence Society Kontroller kom från regionen. Efter bortfall av 9 patienter, studerades 24 flickor och 33 pojkar med ARM-P. Uppföljningstid och medianålder var könslik 8(4-12). 4 (17%) flickor hade 7 UTM och 8 (24%) pojkar hade 12 UTM. Operationer på urinvägarna hade gjorts på en flicka och fyra (12%) pojkar. Två utförde intermittent kateterisering. Inga könsskillnader påvisades vid jämförelser av urininkontinens, enures, blåstömning, infektioner eller medicinering. Urinvägsinfektion angavs av fler barn med ARM-P och samtidig UTM (3/4 flickor, 4/8 pojkar) än utan UTM (2/20 flickor, 0/25 pojkar) (p=0.018 resp ). Fler flickor med ARM-P (3/24) än friska flickor (0/55) angav blåstömningsproblem (p=0.025). Fler pojkar med ARM-P (4/33) än kontroller (3/110) angav urininkontinens dagtid (p=0.049). Fler flickor med ARM-P (5/24) än kontroller (1/55) angav urinvägsinfektioner (p=0.009). Antibiotikaprofylax togs av fler med ARM-P (5/24, 5/33) än kontroller (1/55, 2/110) (p=0.009 och 0.007). Urinvägsinfektion rapporterades av fler med ARM-P med samtidig UTM än utan UTM. Fler flickor och pojkar med ARM-P hade urinvägsinfektioner än kontrollerna. Förekomst av LUTS skilde sig inte mellan flickor och pojkar med ARM-P. Dag: Onsdag 19/8 Tid:

21 Svenska spädbarnsrefluxstudien - Blåsfunktion Josefin Nordenström, Göteborg Sofia Sjöström Göteborg, Gundela Holmdahl Göteborg, Tina Linnér Göteborg, Rune Sixt Göteborg, Eira Stokland Göteborg, Ulla Sillén Göteborg Barn med höggradig vesicouretral reflux (VUR) diagnosticerad under spädbarnsåret utvecklar ofta en uttalad blåsdyssfunktion med stor blåskapacitet. Vi önskade undersöka om tidig refluxfrihet kan motverka detta. Denna kontrollerade randomicerade multicenterstudie inkluderade 77 spädbarn (55 pojkar, 22 flickor) < 8 månader med VUR grad 4 och 5 (n=30 resp n=47) varav 52 (68%) hade bilateral reflux. Studiedeltagarna randomiserades till antibiotikaprofylax (n=39) eller endoskopisk injektionsterapi (n=38). Studieprotokollet inkluderade MUCG/videocystometri (kateterundersökningar) för utvärdering av maximal blåskapacitet (BK) samt miktionsobservation (fria kissningar) för bedömning av funktionell BK vid inklusion samt efter ett år. Skillnad i blåskapacitet relaterat till förväntat för åldern vid studiestart jämfört studieslut samt skillnad mellan dem som uppnått refluxfrihet jämfört dem med kvarstående reflux värderades. Medelålder vid inklusion var 6.7 månader (SD 1.15) och redan då hade 42% stor blåsa (>150% av förväntat för åldern), både maximal och funktionell BK. Under uppföljningstiden ökade antalet med stor blåsa vid kateterundersökning (55%), medan däremot antalet med stor blåsa vid fria kissningar minskade (33%). Refluxfrihet (VUR 2) sågs hos 58%(n=21) i injektionsgruppen och 24%(n=8) i profylaxgruppen(p=0,0021). Hos patienter med refluxfrihet var den funktionella blåskapaciteten vid 1 år mindre än hos dem med kvarstående reflux (p=0,050) och skillnaden var ännu större vid jämförelse med kvarstående bilateral VUR grad 5 (p=0,016). Vi kunde inte påvisa någon skillnad i blåskapacitet mellan behandlingsgrupperna. Däremot konstaterades att den funktionella blåskapaciteten minskar hos de som blir refluxfria jämfört med de som har refluxen kvar. Detta tyder på att stor blåskapacitet hos denna patientgrupp delvis kan betingas av stora refluxerande volymer. Dag: Onsdag 19/8 Tid:

22 Svenska spädbarnsrefluxstudien VUR-grad och njurskada Josefin Nordenström, Göteborg Per Brandström Göteborg, Gundela Holmdahl Göteborg, Rune Sixt Göteborg, Eira Stokland Göteborg, Ulla Sillén Göteborg, Sofia Sjöström Göteborg Kan höggradig VUR hos spädbarn behandlas endoskopiskt med injektion av dextranomer/hyaluronat och är injektionsbehandling att föredra framför antibiotikaterapi vad gäller frekvens av UVI och utveckling av nya njurskador i denna grupp? Till denna kontrollerade randomiserade multicenterstudie inkluderades 77 spädbarn (55 pojkar/22 flickor) < 8 månaders ålder med VUR grad 4-5 (n=30/n=47) varav 52 (68%) bilaterala. VUR upptäcktes pga. antenatal urinvägsdilatation (n=21), genomgången UVI (n=55) eller hereditet (n=1). 39 randomiserades till antibiotikaprofylax och 38 till endoskopisk behandling. Vid studiestart utfördes MUCG, ultraljud, njurscintigrafi och GFR. Undersökningarna upprepades efter 1 år. Vid inklusionen hade 67 (87%) av barnen njurskada, varav 28 (36%) klassades som markanta. VUR 2 vid studieslut sågs hos 21(58%) i injektionsgruppen och 8(24%) i profylaxgruppen (p=0,0021). 19 (63%) av 4:orna (13 inj/6 prof(p=0,021)) och 10 (23%) av 5:orna (8 inj/2 prof(p=0,047)) tillhörde gruppen med lyckat resultat (VUR 2 )(p=0,0010). Refluxförsvinnande var vanligare vid unilateral (58%) än vid bilateral reflux (30%) (p=0,038). Antalet genombrottsinfektioner var färre i injektionsgruppen (n=9) jämfört med profylaxgruppen (n=18), men skillnaden nådde inte signifikans (p=0,27). Försämring av redan existerande njurskada under studietiden sågs hos 9 (12%) patienter varav 5 (6%) bedömdes ha ny skada. 3 av dessa hade haft genombrottsinfektion, samtliga i profylaxgruppen. I vårt material genomgick 4 patienter neoimplantation, men endast en av dem hade obstruktion efter injektionsbehandling. Höggradig VUR hos spädbarn kan på ett säkert och effektivt sätt behandlas endoskopiskt. Data tyder på minskad infektionstendens i denna grupp under första året. Grad 4 och unilateralitet är prognostiskt gynnsamt för refluxförsvinnande i båda grupperna. Dag: Onsdag 19/8 Tid:

23 Rendezvous intraoperativ endoskopisk retrograd kolangiografi vid kolecystektomi hos barn Markus Almström, Stockholm Jan F Svensson Stockholm, Shahzad Akram Stockholm, Jan Rutqvist Stockholm, Urban Arnelo Stockholm Gallstenssjukdom är ovanlig hos barn. Vid Astrid Lindgrens Barnsjukhus och Gastrocentrum Karolinska Universitetssjukhuset opereras årligen 5-10 barn med laparoskopisk kolecystektomi (LC). Knappt 15 % av dessa uppvisar konkrement i de djupa gallvägarna. Vi har tidigare behandlat djupa gallvägskonkrement med intraoperativ transcystisk stenextraktion (IOTS). Sedan 2010 har vi behandlat djupa gallvägskonkrement med rendez-vous intraoperativ endoskopisk retrograd kolangiografi (RV-IOERC). Inga serier av RV-IOERC hos barn har tidigare publicerats. Detta arbete studerar applicerbarheten för RV-IOERC hos barn, relaterade komplikationer inklusive post-ercppankreatit samt uppnådd stenfrihet efter behandlingen. aten jämförs med våra tidigare IOTS. Alla patienter som behandlats kirurgiskt för gallstenssjukdom sedan 2006 studerades. Sedan 2010 har 5 barn med preoperativt diagnosticerade djupa gallvägskonkrement opererats med LC och RV-IOERC. 4 patienter som tidigare behandlats med LC och IOTS identifierades. 5 patienter som opererats med LC och RV-IOERC identifierades. Alla patienter var preoperativt diagnosticerade med djupt konkrement. Medelåldern var 11 år (5-15 år), patenternas medelvikt 42,5kg (20-76kg). Den sammantagna operationstiden var 130 min ( min). Operationstekniken uppfattades som okomplicerad. Dockning, kanylering och sfinkterotomi var okomplicerad och uppnåddes hos alla. Stenfrihet uppnåddes i samtliga fall. En patient diagnosticerades med en samtidig striktur i distala ductus koledokus som stent-behandlades. Det postoperativa förloppet var okomplicerat. Inget fall av post-ercp-pankreatit noterades. Rendez-vous intraoperativ endoskopisk retrograd kolangiografi (RV-IOERC) är säker och applicerbar vid djupa gallvägskonkrement hos barn. Dag: Onsdag 19/8 Tid:

24 Retrospektiv studie av samtliga barn med invagination som behandlats på DSBUS Pontus Pfannenstill, leg läkare Invagination hos barn karaktäriseras av att tarmen, oftast vid den iliocoliska övergången, får tag på ett kranialt tarmavsnitt och börjar med peristaltik propagera det i kaudal riktning så att tarmen invagineras. Behandling är i första hand coloningjutning, och då den ej är framgångsrik operation. En retrospektiv journalstudie gjordes över samtliga patienter med diagnosen K56.1 Invagination som vårdats på DSBUS mellan (n=249). I hela materialet (n=236 efter exklusion) var 70% pojkar. Medianåldern för symtomdebut var 410 dagar, medel 653 dagar. 86% (n=204) försökte reponeras med coloningjutning, varav 53% ansågs lyckade. 48% (n=113) genomgick kirurgi. Dessa var betydligt yngre (median 281 dagar) jämfört med de övriga (median 558 dagar). Peroperativt kunde man i 17 fall (15%) inte hitta något invaginat, och det ansågs då vara löst av avslappningen i samband med narkosen. 21% (n=24) gjorde tarmresektion. Meckels divertikel var ledande punkt i 8% av operationsfallen. 37% (n=87) återkom akut inom ett år (median 16 dagar) med buksymtom eller infektioner, varav 15% då fick diagnosen invagination. Könsfördelningen i materialet ligger nära den litteraturen anger som mellan 2:1 och 3:1. Fler än förväntat opererades, vilket kan förklaras av att patienter där radiologisk reduktion varit framgångsrik på länssjukhus inte skickas till DSBUS och därmed inte ingår i materialet. Med vidare bearbetning av materialet kan man få en bättre uppfattning av andelen som opererades genom att titta närmare på undergruppen som sökte primärt i Göteborg. Vidare skulle upp till 17 operationer potentiellt ha kunnat avblåsas om ett ultraljud genomförts preoperativt när patienten sövts. Dag: Onsdag 19/8 Tid:

25 Randomiserad kontrollerad multicenterstudie av laparoskopisk vs öppen operation av ljumskbråck hos barn under ett år Ori Ron, London Simon Eaton London, Luca Giacomello London, Mandela Thyoka London, Ugo DeLuca Neapel, Marcello Zamparelli Neapel, Edward Kiely London, Joe Curry London, Paolo DeCoppi London, David Drake London, Jan Svensson Stockholm, Tomas Wester Stockholm, Hans Skari Oslo, Ragnhild Emblem Oslo, Niyi Ade-Ajayi London, Gordon MacKinlay Edinburgh, Fraser Munro Edinburgh, Simon Clarke Southampton, Munter Haddad London, Michael Stanton Southampton, Lara Kitteringham Southampton, Michael Hoellwarth Graz, Lutz Stroedter Graz, Agostino Pierro London Syftet med denna studie var att utröna om laparoskopisk kirurgi förhindrade utvecklingen av metakrona kontralaterala ljumskbråck, jämfört med öppen kirurgi. Barn under ett års ålder som skulle genomgå operation av unilateralt ljumskbråck randomiserades till laparoskopisk eller öppen operation. Vid den laparoskopiska operationen förslöts även den kontralaterala processus vaginalis om den befanns vara öppetstående. Vid den öppna operationen gjordes ingen kontralateral exploration. Primärt utfallsmått var utveckling av metakront kontralateralt bråck. Data analyserades per protocol. Mellan mars 2006 och september 2009 randomiserades 364 spädbarn till laparoskopisk (n=182) eller öppen (n=182) operation. 139 patienter i laparoskopigruppen och 141 patienter i den öppna gruppen opererades enligt sin randomisering och hade minst tio månaders uppföljningstid. 52 patienter hade mindre än 10 månaders uppföljning. Sex patienter togs ur studien i enlighet med vårdnadshavarens önskan. 11 patienter blev uteslutna då de inte längre uppfyllde inklusionskriterierna, främst på grund av utveckling av ett kontralateralt bråck preoperativt. 15 patienter kunde inte opereras laparoskopiskt på grund av tekniska/andra orsaker. Grupperna var jämförbara gällande ålder vid operation och uppföljning. Andelen kontralaterala bråck var högre efter öppen kirurgi. Andelen ipsilaterala recidiv var högre i den laparoskopiska gruppen. I den laparoskopiska gruppen sågs tre postoperativa navelbråck och ett porthålsbråck. I den öppna gruppen sågs en blåsperforation, en vasskada och en testikelatrofi. Laparoskopisk operation av ljumskbråck med kontralateral förslutning av en öppetstående processus vaginalis minskar risken för ett metakront kontralateralt recidiv. Men då den laparoskopiska operationen leder till fler ipsilaterala recidiv är re-operationsfrekvensen lika. Öppen kirurgi leder till fler allvarliga komplikationer än laparoskopisk kirurgi. Dag: Onsdag 19/8 Tid:

26 Laparoskopisk eller öppen gastrostomi för barn Gertrud Angsten, Uppsala Johan Danielson Uppsala, Ann-Marie Kassa Uppsala, Helene Engstrand Lilja Uppsala Bakgrund Laparoskopiskt anlagd gastrostomi (LAPG) har vunnit popularitet hos barn. Syftet med denna studie var att jämföra resultat från LAPG och öppet anlagd gastrostomi (ÖG) hos barn med focus på komplikationer, operationstid och postoperativ vårdtid. Metod: En retrospektiv studie på barn som fått en gastrostomi på barnkirurg kliniken i Uppsala under tiden januari 2000 till december Indikationer för en gastrostomi var behov av enteralt nutritionsstöd för minst sex månader framåt. Studien omfattar totalt 243, 83 fick LAPG och 160 ÖG. Sambandet mellan postoperativ vårdtid och kirurgisk metod beräknades med en regressionsmodell. at: Vi fann en signifikant skillnad i postoperativ vårdtid, 3 dygn för LAPG gruppen och 4 dygn för ÖG gruppen. Det var ingen signifikant skillnad i median operationstid mellan LAPG och ÖG, 46 repektive 45 minuter och ingen signifikant skillnad i antal komplikationer mellan grupperna efter ett år. Granulom var den dominerande komplikationen i båda grupperna LPAG 55,4 % och ÖG 60 %. Konklusion: Barn opererade med LAPG hade ett dygn kortare postoperativ vårdtid än de som opererades med ÖG. Operationstid och antal komplikationer var jämförbara för båda metoderna. Dag: Onsdag 19/8 Tid:

27 Lyckat införande av laparoskopisk appendektomi på barn Charlotte Wassberg, Uppsala Rolf Christofferson Uppsala Appendektomi är det vanligaste akuta bukingreppet på barn. Öppen appendektomi (ÖA) har successivt ersatts av laparoskopisk appendektomi (LA). Syftet med denna studie är att utvärdera införandet av LA på barn vid barnkirurgiska kliniken vid Akademiska barnsjukhuset i Uppsala. Denna retrospektiva, journalbaserade kvalitetssäkringsstudie omfattar tre grupper: Barn 0-15 år som vårdades för appendicitrelaterade sjukdomar på Akademiska till (kohort 1, före införandet av LA). Kohort 2 hade samma inklusionskriterier men vårdades till Kohort 3 bestod av barn 0-15 år inlagda för befarad appendicit men utskrivna utan appendicitdiagnos under samma tidsperiod som kohort 2. Andelen LA ökade från 1% i kohort 1 till 73% i kohort 2. Antalet appendektomier minskade med 33 % mellan kohorterna. Fler behandlades konservativt med antibiotika (0 i kohort 1, 6 barn i kohort 2). Antalet oskyldiga appendektomier minskade från 11 i kohort 1 till 1 i kohort 2. Andelen appendektomier på jourtid minskade från 80% till 61% mellan kohorterna. Mediantiden från akutbesök till operationsstart ökade från 8 till 14 h, men varken andelen eller antalet perforerade appendiciter ökade mellan kohort 1 (27%) och 2 (26%). Operationstiden ökade med i genomsnitt 17 min, men annars kunde inga skillnader i postoperativ vårdtid, postoperativt morfinbehov eller komplikationer visas mellan LA och ÖA, sannolikt på grund av små grupper. Vi anser att införandet av LA på barn vid Akademiska Barnsjukhuset har varit lyckat till både omfattning och kvalitet. Dag: Onsdag 19/8 Tid:

28 Hälsorelaterad livskvalitet hos barn och vuxna födda med esofagusatresi- vad vet vi egentligen? Michaela Dellenmark Blom, GÖTEBORG Linus Jönsson Göteborg, Vladimir Gatzinsky Göteborg, Kate Abrahamsson Göteborg Utöver mått på överlevnad och morbiditet, blir patientrapporterade utfallsmått en allt viktigare utvärdering av hälso- och sjukvård. Hälsorelaterad livskvalitet (HRQOL) fångar patientens upplevelse av fysiska, psykologiska och sociala funktioner och sjukvården ges information om hur sjukligheten påverkar det dagliga livet. Individer med esofagusatresi (EA) tillhör en ny överlevargrupp. Denna studie syftar till att ge en litteraturöversikt av HRQOL hos barn och vuxna födda med EA samt använda studiemetoder. En litteratursökning i Pubmed, Cinahl, och PsycINFO fram till januari 2015 genomfördes samt manuell sökning i referenslistor. Tolv artiklar (publicerade ) identifierades och i dessa hade 15 olika enkäter använts. Endast studier från Europa återfanns och med varierande studiedeltagare (åtta till 128). Fem av sju studier som undersökt HRQOL jämfört med en frisk population, rapporterade reducerad HRQOL. Flera studier saknade en frisk referensgrupp. Åtta artiklar rapporterade nedsatt fysisk funktion eller negativt påverkad hälsa. Påverkan på psykologiska och sociala funktioner rapporterades olika. Utöver detta mättes flera specifika aspekter av HRQOL hos vuxna såsom uppfattning av operationsärret samt negativ och positiv påverkan av EA i det dagliga livet. Hos barn identifierades många sjuklighetsfaktorer som påverkade HRQOL, men inte hos vuxna. Enkäternas innehåll och kvalitet varierade. Allmänna och sjukdomsspecifika enkäter för andra tillstånd än EA användes, men inget diagnosspecifikt för EA. Ett nytt och sparsamt undersökt forskningsområde identifierades. HRQOL tycks vara nedsatt, men resultaten rapporteras olika och är osäkra. Det är tydligt att HRQOL inte mätts på ett vetenskapligt optimalt sätt. Fortsatt forskning behövs och vi ger rekommendationer. Dag: Onsdag 19/8 Tid:

29 Hälsorelaterad livskvalitet hos barn och ungdomar födda med Esofagusatresi resultat från fokusgrupper och början av en diagnosspecifik enkät Michaela Dellenmark Blom, GÖTEBORG Vladimir Gatzinsky Göteborg, Linus Jönsson Göteborg, Kate Abrahamsson Göteborg Hälsorelaterad livskvalitet (HRQOL) hos barn och ungdomar födda med esofagusatresi (EA) är bristfälligt beforskad. Ökad kunskap om diagnosspecifik HRQOL behövs. Syftet är att beskriva HRQOL i fokusgrupper med barn, ungdomar och deras föräldrar. HRQOL-data inhämtades via fokusgrupper med barn respektive föräldrar. Grupperna indelades efter ålder (0-7, 8-12, år) och 2 svårighetsgrader av EA (mild-moderat och svår). Från 8 års ålder deltog barnen själva. Samtalen i fokusgrupperna transkriberades ordagrant, HRQOL-innehåll kategoriserades och analyserades därefter med deskriptiv statistik i SPSS Tio fokusgrupper (totaltid 17 h 40 min) genomfördes med 50 deltagare (32 föräldrar, 18 barn) från 30 familjer och resultatet blev 1371 identifierade HRQOL-påståenden. Majoriteten generades av studiedeltagare som representerade svår EA. Påståenden som avsåg mental, social och fysisk HRQOL-funktion var jämnt fördelade i antal. Totalt definierades 32 innehållsområden till HRQOL och i fallande ordning avsågs de åtta vanligaste rapporterna; fysisk aktivitet (116), mobbing och utanförskap (88), begränsning, särskilda önskemål eller behov av speciell mat (82), sätta i halsen (79), erfarenheter av att äta (78), berätta för andra om EA (78), skolmatsalen (73), kroppsuppfattning och ärr (70). Exempel på hur barn och föräldrar talar om HRQOL ges. HRQOL- områden av betydelse för barn och ungdomar födda med EA identifierades. atet antyder nedsatt HRQOL vid svårare EA. En diagnosspecifik HRQOL-enkät är känslig för att mäta kliniskt relevant information och fånga det som är mest väsentligt för den specifika patientgruppen. Denna studie möjliggör utveckling av ett diagnosspecifikt HRQOL-formulär där vi bättre statistiskt kan kartlägga och beskriva de faktorer som avgör HRQOL. Dag: Onsdag 19/8 Tid:

30 Korttidsresultat av opererad esopfagusatresi typ C och D enligt Gross, genomgång av 79 patienter opererade på DSBUS med uppföljning vid 1-års ålder Anders Sandin, Göteborg Linus Jönsson Göteborg, Vladimir Gatzinsky Göteborg, Lars-Göran Friberg Göteborg, Kate Abrahamsson Göteborg, Josefin Olbers Göteborg, Michaela Dellenmark-Blom Göteborg Utvärdering av resultaten postoperativt samt uppföljning vid ett års ålder efter operation för esofagusatresi. Esofagusstriktur och betydande refluxproblematik är de vanligaste komplikationerna som orsakar betydande sjuklighet. En stor andel av patienterna har även tracheomalacirelaterade besvär som påverkar luftvägarna i form av luftrörsinflammation och ALTE (Apparent Life Threathening Event). Vi vill utröna vilka patienter som haft behov av dilatationer, anti-refluxkirurgi och kontinuerlig medicinering avseende luftvägarna. En prospektiv kohortstudie av alla spädbarn levande födda från 2001 med esofagusatresi typ C och D opererade på DSBUS, klinisk behandling och utfall vid ett år. Genomgång av journaler med fokus på anastomosläckage, gastrostomibehov och fundoplikationsfrekvens. Vid uppföljning vid 1-års ålder analyseras graden av reflux, nutritionssvårigheter och andningsbesvär. Utöver lungfunktion och gastroesophageal refluxproblematik, studeras även tillväxt. Av 79 patienter som opererats för esofagusatresi hade 2 (2,5%) anastomosläckage, 2 (2,5%) patienter behövde reoperation med matstrupsförlängande kirurgi (Rao-plastik). 18 (22%) patienter genomgick dilatation innan 1 års ålder. 12 (15%) erhöll gastrostomi under första levnadsåret och 10 (12%) fundoplikerades. 1 patient avled innan ett år ålder på grund av sepsis. Vid uppföljningen vid 1 år hade 32 (40%) klinisk eller objektiv reflux. 38 (48%) var påverkade i luftvägarna och 15 (19%) patienter hade genomgått en eller flera ALTE. I materialet förekommer mycket få komplikationer som behöver åtgärdas operativt på grund av anastomosläckage eller refistulering. En stor andel av patienterna, ca 40 %, har reflux och nästan hälften av patienterna hade andningsbesvär med behov av astmamedicinering och slemmobilisering. Längre avbrott i matstrupen och anastomosläckage samt reoperation medförde ökad sjuklighet vid uppföljning. Dag: Onsdag 19/8 Tid:

31 Prenatalt diagnostiserade kongenitala diafragmabråck: En Stockholms kohort Carmen Mesas Burgos, Stockholm Björn Frenckner Stockholm, Jenny Hammarqvist-Vedje Stockholm, Peter Conner Stockholm Varje år föds i Sverige barn med kongenitalt diafragmabråck (CDH). Mortaliteten vid denna missbildning är hög och det finns en uttalad morbiditet hos överlevande. Tillståndet diagnostiseras prenatal i 50-60% av fallen, men det saknas idag prediktiva prognostiska faktorer som kan användas vid prenatal rådgivning. Syftet med detta arbete var att undersöka outcome på barn som diagnostiserades prenatalt vid vår klinik under samt att korrelera detta till prenatala faktorer. Studien är en retrospektiv journal genomgång inkluderande alla patienter behandlade för CDH på vår klinik mellan 2006 och Totalt 36 patienter diagnostiserades prenatalt på vår klinik under Överlevnad till utskrivning var 78 %, och långtidsöverlevnad 72 %. Tidig diagnos (före gv 22) skedde i 60 % av fallen. 79 % var vänster sidiga bråck, 16 % höger sidiga och 5 % bilaterala. I 65 % låg vänster leverlob uppe i torax. Det fanns associerade missbildningar i 22 % av fallen. Goretex patch användes i 75 % av fallen för att försluta defekten. ECMO användes i 42 % av fallen, med en överlevnad på 56 % i denna grupp. Prenatal mätning med ultraljud av Observed to expected lung to head ratio, O/E LHR, var signifikant högre i gruppen som överlevde. Överlevnad och behov av ECMO var korrelerat till O/E LHR. 25 % av överlevande hade en betydande pulmonell morbiditet, 15 % GI, 15 % ortopedisk och 15 % neurologisk morbiditet. Prenatalt diagnostiserade CDH representerar en svårare grupp med högre mortalitet samt behov av ECMO och användning av patch. Dag: Onsdag 19/8 Tid:

32 Bröstkorgsrekonstruktion med biodesign och titan - möjliggjorde radikal excision av recidiverande pleuropulmonellt blastom Olof Holmquist, Gothenburg Linus Jönsson Gothenburg 3-årig pojke insjuknar med terapiresistenta ÖLI-symtom. Lungröntgen och CT visar tumor i högra lungan. Mellannålsbiopsi visar pleuropulmonellt blastom i höger underlob. Primär behandling inleds med cytostatika och lobektomi av underlob på höger sida men kontroll-ct visar på recidiv i pleura. Barnkirurger tvingas därför till utvidgad excision av tumörområde involverande revben, lunga och lungsäck. Postoperativa kontroller visar förstorade körtlar i mediastinum men PET-CT visar ingen tumöraktivitet. Primäroperation utförs på tradionellt vis med thoracotomi och underlobslobektomi. Sekundär operation blir mer utmanande med thoracopulmonell resektion av 5 revben och utvidgad excision av höger lunga. Pleura och 5 revben ersätts av en syntes av titanimplantat och biodesign. Uppföljande CT thorax visar inga patologiska fynd. Patienten mår bra efter bröstkorgsrekonstruktionen och har väsentligen normal lungfunktion. Han har utvecklat skolios på bröstryggsnivå och följs av barnortopeder för detta. Operation av pleuropulmonellt blastom med pleuralt engagemang är tradionellt associerat med stor mortalitet men bröstkorgsrekonstruktion användande en syntes av biodesign och titanimplantat har möjliggjort radikalitet kombinerad med en god bröstväggsfunktion. Skolios är en oönskad biverkan av operationen. Dag: Onsdag 19/8 Tid:

33 Diagnostik av Hirschsprungs sjukdom. Matilda Bräutigam, Gothenburg Helena Borg Gothenburg Hirschsprungs sjukdom(hd) innebär avsaknad av ganglieceller i myenteriska och submukösa plexa i distala colon i sin klassiska form. HD patienten saknar förmåga till relaxation av interna sfinctern i respons till rektal distension, den s.k. anorektala inhibitionsreflexen, vilken kan registreras med anorektal manometri. Tidig och korrekt diagnostik av tillståndet är viktigt. Hitintills är rekommenderad utredning colonröntgen, anorektal manometri och rektalbiopsi. Eftersom rektalbiopsi fodrar narkos och innebär ett kirurgiskt ingrepp och att manometrimetoden är väl utvecklad vid vår institution, har vi under en tid baserat diagnostiken enbart på colonröntgen och anorektal manometri. I studien utvärderas resultaten av detta tillvägagångssätt för diagnos av HD. Retrospektiv genomgång av preoperativ diagnostik av samtliga 96 patienter opererade för HD under perioden där operationsmetod enligt Swenson dominerade (grupp A, n =34) och transanal teknink (grupp B, n =62 ). Akut kirurgi med laparatomi, biopsitagning och stomi utfördes på 13/34(38%) resp 22/62(35%) av patienterna i båda grupperna. Röntgen, manometri och rektalbiopsi (fullvägg) utfördes på 15/34 (44%) resp röntgen och manometri på 6/34 (18%) i grp A. I grp B var motsvarande siffror 5/62(8%) respektive 35/62(56%). I samtliga fall överensstämde preoperativ diagnos med postoperativt PAD från resektatet. Hos samtliga elektivt opererade HD patienter har preoperativ utredning överensstämt med postoperativt PAD, vilket betyder att symptombild, colonröntgen och anorektal manometri gav tillräcklig information för diagnos. Detta tillvägagångssätt kan rekommenderas, men bara under förutsättning av en välfungerande manometriverksamhet. Komplettering med rektalbiopsi rekommenderas i oklara fall. Dag: Onsdag 19/8 Tid:

34 Hirschsprungs sjukdom maternella riskfaktorer och nyföddhetskaraktäristika Anna Löf Granström, Stockholm Anna Svenningsson Stockholm, Eva Hagel Stockholm, Jenny Oddsberg Stockholm, Agneta Nordenskjöld Stockholm, Tomas Wester Stockholm Hirschsprungs sjukdom (HSCR) är en felaktig utveckling av det enteriska nervsystemet som resulterar i avsaknad av ganglieceller i distala kolon. HSCR har en multifaktoriell genes där både genetiska faktorer och miljöfaktorer bidrar. Det finns endast ett fåtal studier av möjliga miljöfaktorer. Syftet med studien var att studera maternella riskfaktorer, nyföddhetskaraktäristiska och incidensen av HSCR i Sverige. Nationell populationsbaserad fall-kontroll studie omfattande alla barn födda i Sverige Fallen identifierades i patientregistret, och möjliga riskfaktorer inhämtades från patientregistret och medicinska födelseregistret. För varje fall genererades fem slumpmässigt utvalda ålders-och könsmatchade kontroller. Association mellan riskfaktorer och HSCR analyserades med betingad logistisk regression genom att beräkna odds kvot (OR) med 95 % konfidensintervall (CI). 600 personer med HSCR (466 män) och 3000 kontroller (2330 män) inkluderades. Incidensen av HSCR var stabil under studieperioden kring 1,9 per levande födda (medelvärde). Bland fallen hade 38 % associerade missbildningar där trisomi 21 och hjärtmissbildningar var vanligast. Bland de analyserade maternella riskfaktorerna var hög Body Mass Index (BMI 30,0-34,9) signifikant associerad med HSCR (OR 1,89, CI 1,31-2,74). Varken maternell ålder, paritet, rökning eller tvillingfödsel påverkade risken för HSCR. Jämfört med kontrollerna föddes HSCR fallen vid lägre gestationsålder (OR 1,63, CI 1,11-2,38). Ingen signifikant skillnad i födelsevikt korrigerad för gestationsålder kunde påvisas. Studien visar att incidensen av HSCR i Sverige är 1,88/ levande födda. Barn med HSCR föddes vid lägre gestationsålder än friska kontroller. Högt maternellt BMI var kopplat till en ökad risk av HSCR. Dag: Onsdag 19/8 Tid:

35 Vuxna opererade för Hirschsprungs sjukdom, utvärdering av tarmfunktion och livskvalitet Anna Löf Granström, Stockholm Johan Danielson Uppsala, Britt Husberg Stockholm, Agneta Nordenskjöld Stockholm, Tomas Wester Stockholm Hirschsprung s sjukdom (HSCR) behandlas med operativt och postoperativt finns det risk för anal inkontinens och förstoppning postoperativt. Få studier visar långtidseffekterna av detta. Syftet med studien var att utvärdera både tarmfunktion och livskvalitet hos vuxna patienter som opererats för HSCR under barnaåren. Alla patienter som behandlats för HSCR mellan på S:t Görans Barnsjukhus i Stockholm tillfrågades om att delta i studien. De patienter som önskade delta besvarade ett frågeformulär bestående av generella frågor, validerade tarmfunktionsfrågor, frågor om urinvägsbesvär samt livskvalitetsformulär bestående av SF-36 health survey (SF-36) samt Gastrointerstinal Quality of Life Index (GIQLI). Klinisk data insamlades från journalerna. Kontroller matchade för kön och ålder valdes slumpvis från svenska befolkningsregistret. 48 av 60 (80%) patienter valde att delta i studien. Av dessa exkluderades nio patienter då HSCR-diagnosen inte kunde konfirmeras genom journalerna. Medianåldern av de inkluderade patienterna var 28 (20-43) år. De flesta patienterna hade genomgått Soaves operation (73.4%) och två patienter hade stomi vid uppföljningen. Tarmfunktionen var sämre i HSCR-gruppen jämfört med kontrollerna, framför allt avseende gasläckage, behov att krysta vid defekation samt att det krävdes flera tarmtömningar innan patienterna upplevde fullständig tömning. Patienterna i HSCR-gruppen hade också mer besvär med analinkontinens än kontrollerna. Livskvaliteten enligt SF-36 var inte påverkad men GIQLI score var sämre i HSCR-gruppen jämfört med kontrollerna. Vuxna patienter som opererats för HSCR under barnaåren har likvärdig generell livskvalitet som kontroller men nedsatt tarmfunktion och symtomspecifik livskvalitet. Dag: Onsdag 19/8 Tid:

36 IBD kirurgi på barn och ungdomar 15 års erfarenhet från Drottning Silvias barn och Ungdomssjukhus i Göteborg Cathrine Johansson, Göteborg Matilda Bräutigam Göteborg, Helena Borg Göteborg Kirurgi på grund av inflammatorisk tarmsjukdom (IBD) hos barn är relativt ovanligt. Frekvensen IBD hos barn ökar dock samt kryper allt längre ned i åldrarna. Vi kan i framtiden förvänta oss att allt fler behöver kirurgi. Mellan 1998 och 2014 har 50 barn opererats på grund av ulcerös colit (UC) eller Chrons sjukdom (CD) vid Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg. En retrospektiv journalgenomgång har gjorts. Av de 50 patienterna var 21 flickor och 29 pojkar. Från början hade 38% CD och 62% UC. Under perioden ändrade 10% diagnos från UC till CD. Den dominerande operationen var öppen kolektomi (63%) och den första operationen gjordes vid medelåldern 13,3 år. Under studietiden fick 38% av patienterna postoperativt en komplikation som krävde ytterligare kirurgi. 22% blev under studietiden rekonstruerade. 4 patienter fick en pouch, 2 fick en IRA och 5 fick sina stomier nedlagda. Medelåldern var 15 år vid dessa ingrepp. IBD kirurgi på barn och ungdomar är ovanligt och förenat med mycket komplikationer. Barnen opereras i de flesta fall i tonåren. Rekonstruktionsoperationer görs i litet antal och nära inpå överflytten till vuxenvärlden. Det är oerhört viktigt med ett fungerande samarbete med kolorektal kirurger på vuxensidan vad gäller kirurgi samt för att åstadkomma en bra överföring till vuxensjukvården. Dag: Onsdag 19/8 Tid:

37 Preliminär rapport om studie av avföringsvanor hos friska barn Cathrine Johansson, Göteborg Helena Borg Göteborg, Staffan Redfors Göteborg, Rune Sixt Göteborg, Ulla Sillén Göteborg, Sofia Sjöström Göteborg Förstoppning drabbar många barn under uppväxten. Sparsamma data finns över incidens av obstipation och hur tarmfunktionen utvecklas under spädbarnsåret. Kunskap om normalitet är en förutsättning för att värdera dysfunktion hos patienter opererade i anorektal regionen. Denna prospektiva observationsstudie studerar friska barns avföringsvanor från nyföddhetsperioden till 6 års ålder. Vi kartlägger också hur anorektala tryckförhållanden utvecklas och hur rektal diameter åldersberoende förändras. Patienterna rekryteras från BB. Upprepade frågeenkäter beträffande avföringsvanor samt avföringsregistrering genomförs. Mätningar av anorektala tryck görs med ny metod: High-Resolution Anorectal Manometry (HRAM), vid 2 respektive 6 mån, liksom ultraljudsundersökning för mätning av transversell rektal diameter. Funktionell förstoppning registreras enligt Rom 3 kriterierna. Data från vår pilotgrupp om tio barn presenteras. Avföringsfrekvensen är vid en veckas ålder Median 7,5 ggr/dag (Range7-12) och har vid två månader sjunkit till Median 2 (Range 0,5-5). Vid två månaders ålder behövde två bebisar mjukgörande, trots att ingen definitionsmässigt utvecklat förstoppning. En av dem har fått lavemangsbehandling. Ett barn uppfyller kriterierna för infant dyschezia och ett för kolik. Vid två månader var den transversella rektala diametern i Median 1,4 cm (Range1,2-2,3). Vid HRAM hade alla barn positiv RAIR (rectoanal inhibitory reflex) vid i medel 11 ml ballongvolym. Vilotrycket i högtryckszonen var i medel 66 cmh2o. HRAM är en snabb och väl tolererad metod. RAIR återfinns lätt hos det lilla barnet. Ultraljudsmätning av rektal diameter kan bidra med information om tarmtömningssvårigheter. Normalt referensmaterial underlättar justering av behandling av barn födda med anorektala missbildningar. Dag: Onsdag 19/8 Tid:

38 Bröst 38

39 Är det möjligt att förutsäga axillstatus på basen av preoperativa karaktäriska utan SLNB? Looket Dihge, Halmstad Pär-Ola Bendahl Lund, Dorthe Grabau Lund, Lisa Rydén Lund Sentinel node diagnostik (SLNB) har ersatt axillutrymning (ALND) som metod för staging av axillstatus vid kliniskt frisk axill. Pågående internationella studier har som syfte att identifiera en grupp av patienter med i övrigt gynnsam sjukdomsprofil där man jämför SLNB med icke-invasiva diagnostiska metoder för axillstaging. I denna studie undersöker vi om preoperativa karaktäristika kan identifiera en lågrisk-grupp för makrometastaser i axilllymfkörtlar. Studien inkluderar kvinnor med unilateral, invasiv primär bröstcancer som opererats i Lund Exklusionskriterier är preoperativ axillmetastas, neoadjuvant terapi och utebliven axillstaging. Patienter indelades i molekylära subgrupper enligt StGallen klassifikation 2013 där histopatologiska data bedömdes prospektivt. Enbart patienter med kompletta data för ingående kriterier i StGallen klassifikationen inkluderades, n=692. χ2 test, univariabel -och multivariabel logistisk regressions analys, samt ROC-kurvanalys används för att beräkna samband mellan bördan av axillstatus definierad som makrometastas och molekylär subgrupp, tumörhistopatologiska data, klinisk profil och tumördetektionsmetod. Luminal A var den vanligaste tumörtypen med förekomst av makrometastaser hos 20% av patienterna, jämfört med 30% av luminal B tumörerna. Medianstorlek för största axillmetastas var 16,5 mm i Her2+ i jämförelse med 6,0 mm hos luminal A. I univariabel analys i luminal A var multifokalitet, ålder, tumörstorlek, LVI status och detektionsmetod (screening vs. symptomatisk) signifikant korrelade till förekomst av makrometastas. I multivariabel analys kvarstod signifikant relation till multifokalitet, ålder och tumörstorlek. ROC-area Det föreligger skillnad i utbredning av axillmetastas i de olika molekylära subgrupperna. Histopatologiska data, kliniska uppgifter och radiologidata kan tillsammans användas till grund för ett nomogram och riskvärdering av axillmetastasering. Dag: Måndag 17/8 Tid:

40 Sienna+ som detektionsmetod för sentinel node. Svenska resultat ifrån Nordiska SentiMag studien. Andreas Karakatsanis, Uppsala Daniel Tegnelius Örebro, Christina Hedin Linköping, Malin Sund Umeå, Kosmas Daskalakis Uppsala, Fredrik Wärnberg Uppsala, Leif Bergkvist Västeräs Rutinmässig används idag Tc99 och Patent Blått för detektion av sentinel node (SN) med en detektionsfrekvens på 95% i publicerade studier. Nya metoder har utvecklats. En lovande metod är Super Paramagnetic Iron Oxide, Sienna+ (SPIO) i kombination med SentiMag, en apparat för att mäta magnetism. Syftet var att jämföra Sienna+ med Tc99 +/- Patent Blått som detektionsmetod. Fem centra i Sverige inkluderade 131 patienter. 2ml Sienna+ blandat med 3ml lösningsmedel sprutades periareolärt innan operation. Tc99 och Patent Blått injicerades enligt gängse rutin. Detektion och konkordansen mellan metoderna var primära utfallsmått. Medelåldern i materialet var 63,1 år. Tumöstorleken var i genomsnitt 19,7 mm. BMI var i genomsnitt 26.3 ( ). Detektionen av SN per patient var: SentiMag, 92,9%, Tc99 96,0% och Patent Blått 78.8%. Utav 27 positiva SN, identifierades 25 med Tc99 och 26 med SentiMag, 2 enbart med SentiMag och 1 enbart med Tc99 vilket demonstrerar en falskt negativ andel med Tc99 på 7,4% och med SentiMag på 3,7%. Vår studie visar att Sienna+/SentiMag metoden är jämförbar med rutinmetoden för att upptäcka SN. Lägre falskt negativ andel påvisades men materialet är för litet att dra slutsatser om det. atet överensstämmer väl med tidigare publicerade data. Metoden erbjuder ett isotopfritt alternativ för detektion av SN, vilket innebär fördelar ur strålskyddssynpunkt. Även logistiken förenklas då injektion av Sienna+ kan ske utan medverkan av nuklearmedicin. Dag: Måndag 17/8 Tid:

41 Användning av Sienna+/SentiMag som rutinmetod vid sentinel node biopsi MONOS-studien Andreas Karakatsanis, Uppsala Kosmas Daskalakis Uppsala, Fredrik Wärnberg Uppsala Rutinmässigt används idag Tc99 och patent blått vid sentinel node biopsi (SNB) med en detektionsfrekvens på 95 %. En ny lovande metod är SPIO (Super Paramagnetic Iron Oxide, Sienna+) där nanopartiklar av järn används och detekteras med en magnetometer. Likvärdiga resultat som för Tc99 och bläck har visats i flera studier. På Akademiska sjukhuset används idag Sienna+ som rutinmetod istället för Tc99. Två ml Sienna+ blandas med 3ml Xylocain och sprutas periareolärt/peritumoralt preoperativt. Den transkutana signalen i axillen mäts direkt efter anestesi och undersökningen kompletteras med bläck om ingen klar signal erhålls. Data presenteras ifrån de första 100 konsekutiva patienterna. Av 100 patienter genomgick 39 mastektomi och 60 bröstbevarande kirurgi (BCS). En patient genomgick enbart SNB. Total detektionsgrad var 95,0 %. I de fem fall där SN inte hittades användes såväl Sienna+ som bläck. I ett av dessa fall fanns det makrometastas i SN och ett fall var en re-operation SNB. I 28 fall sprutades Sienna+ 3 till 24 dagar före operation och i alla dessa fall hittades SN, 16 med enbart Sienna+. Antalet funna SN var i medel 1,28 (122 SN per 95 op). Inga allergier eller alvarliga bieffekter sågs. Postoperativt hade 36 av 54 BCS patienter en brun missfärgning som kan sitta i flera månader. Den rutinmässiga användningen av Sienna+/SentiMag är säker och jämförbar med Tc99 och bläck. Logistik och planering förenklas. Om inte bläck används är metoden cirka 1.000kr billigare. Vi följer hudfärgningen för att kunna informera patienter om naturalförloppet. Dag: Måndag 17/8 Tid:

42 Minimalinvasiv radiofrekvensbehandling av tidig primär bröstcancer i lokalbedövning en pilotstudie Lars Löfgren, Stockholm Kai-Uwe Schässburger Stockholm, Ulla Lagerstedt Stockholm, Karin Leifland Stockholm, Karin Thorneman Stockholm, Bengt Sandstedt Stockholm, Gert Auer Stockholm, Hans Wiksell Stockholm Vid primär bröstcancer undersöks minimalinvasiva alternativ till traditionell öppen kirurgi i generell anestesi. Målsättningen med denna studie vara att utvärdera effekt och säkerhet vid ultraljud(us)-styrd perkutan preferentiell radiofrekvensablation (PRFA) vid tidig bröstcancer. Vi undersökte olika metoders värde för kontroll av behandlingseffekten och patienternas smärtupplevelse. Vi inkluderade 18 patienter med nydiagnosticerad primär bröstcancer med tumörstorlek upp till 20 mm. De genomgick PRFA i lokalbedövning tre veckor innan planerad partiell mastektomi som i studien sedan genomfördes som rutiningrepp. Smärtskattning gjordes med VAS skala. Utvärdering av behandlingseffekten utfördes dels med bilddiagnostik med magnetkamera (MRI) och dels med histologisk analys med hematoxylin & eosinfärgning (H&E) och med cytokeratin 8 (CK8). I en undergrupp, sex patienter, utfördes dessutom kontrastförstärkt ultraljud (CEUS) före och efter PRFA. Enligt MRI fanns ingen kvarvarande viabel cancer hos 100% (18/18) av patienterna. I samtliga sex fall som dessutom undersöktes med CEUS bedömde radiologen att ablationen varit komplett. Enligt H&E var cancern devitaliserad hos 83% (15/18) av patienterna respektive hos 89% (16/18) enligt CK8 och hos 100% var behandlingen framgångsrik enligt minst en av de histologiska metoderna. Behandlingen tolererades väl. Smärtupplevelsen var mild. US-styrd PRFA i lokalbedövning vid tidigt upptäckt bröstcancer tolereras väl och är effektiv. MRI och CK 8 är värdefulla tillskott för utvärdering av behandlingseffekten. CEUS har potential att bli en alternativ bilddiagnostisk metod till MRI för uppföljning. Minimalinvasiv behandling av tidig bröstcancer med PRFA bör jämföras med bröstbevarande kirurgi i en randomiserad studie, vi har formulerat ett förslag. Dag: Måndag 17/8 Tid:

43 Bröstcancer hos unga kvinnor en sämre prognos jämfört med äldre ses bara hos de som inte fått kemoterapi Hanna Fredholm, Stockholm Kristina Magnusson Uppsala, Linda Sofie Lindström Stockholm, Hans Garmo Uppsala, Sonja Eaker Fält Uppsala, Henrik Lindman Uppsala, Jonas Bergh Stockholm, Lars Holmberg Uppsala, Fredrik Pontén Uppsala, Jan Frisell Stockholm, Irma Fredriksson Stockholm Unga kvinnor med bröstcancer har en sämre prognos än medelålders kvinnor vilket delvis kan förklaras av diagnos i senare stadium och större andel tumörer med ogynnsamma karakteristika. Huruvida låg ålder i sig är en oberoende riskfaktor för död och bör styra behandling är mer kontroversiellt. I en stor kohort-kohortstudie har vi studerat riskfaktorer för bröstcancerspecifik och fjärrmetastasfri överlevnad i relation till ålder. Från en populationsbaserad kohort av kvinnor med bröstcancer diagnosticerade jämfördes de 471 kvinnorna <35 år vid diagnos med 200 kvinnor år, 200 kvinnor år och 300 kvinnor år slumpmässigt valda från samma kohort. Information om patient- och tumörkarakteristika, given behandling och uppföljning togs ur patientjournalerna. Tumörmaterial insamlades (täckningsgrad 86%) och snitt regranskades. TMA-analys av prognostiska och prediktiva markörer utfördes. Medianuppföljningstid var 10 år. Vid 10-årsuppföljning var den bröstcancerspecifika överlevnaden för kvinnor <35 år 67%, jämfört med 73% för kvinnor år, 82% för kvinnor år och 87% för kvinnor år. Unga kvinnor diagnosticerades i ett mer avancerat tumörstadium. Överrisk för bröstcancerdöd sågs vid tidig sjukdom (stadium I-IIa), oavsett grade och vid klassiskt goda tumörkarakteristika. Vid multivariatanalys var låg ålder en oberoende riskfaktor för bröstcancerdöd endast för unga kvinnor som inte fått kemoterapi (HR 2,4 (1,2-4,7). Även unga kvinnor med klassiskt goda tumörkarakteristika vid diagnos hade en hög incidens av systemisk sjukdom. Hos unga som fått kemoterapi sågs ingen överrisk för spridd sjukdom eller bröstcancerdöd jämfört med äldre. Låg ålder förefaller i sig vara en indikation för kemoterapi. 43

44 Dag: Måndag 17/8 Tid:

45 Har HER2 en prognostisk roll vid carcinoma in situ (DCIS)? Salma Tunå Butt, Malmö Signe Borgquist Lund, Wenjing Zhou Uppsala, Karin Jirström Lund, Rose-Marie Amini Uppsala, Thomas Sollie Örebro, Therese Sörlie Oslo, Carl Blomqvist Helsinki, Fredrik Wärnberg Uppsala Human epidermal growth factor (HER2) är en etablerad prognostisk och predektiv faktor vid invasiv bröstcancer men rollen vid ductal cancer in situ (DCIS) är omtvistad. Syftet med denna stydie var att studera HER2 som en prognostisk factor hos kvinnor med DCIS. Total 458 kvinnor i Uppland och Västmanland diagnosticerades med primär DCIS från 1986 till 2004 och följdes upp fram till 11 november HER2 mättes med hjälp av SISH och ICH och definierades som positivt vid amplifering i SISH och 2/3+ vid ICH. HER2-status undersöktes i förhållande till andra tumörmarkörer deskriptivt. Riskanalyser utfördes med hjälp av Kaplan-Meier kurvor och Cox analyser. Primär end-point utgjordes av ipsilateralt återfall samt all form av invasiv bröstcancer. Totalt gick det att bestämma HER2 status på ca 92% av fallen (420st) och av dessa var 31% (132) HER2 positiva och 69% (288) HER2 negativa. HER2 positivitet var förenat med stor tumörstorlek (p=0.002), hög grade (p<0.001) och ERoch PgR-negativitet (p<0.001). Totalt 106 fall av invasiv bröstcancer och 105 fall av ipsilaterala event hade identifierats vid slutet av uppföljningen. Risken för invasivt bröstcanceråterfall var statistiskt signifikant lägre hos kvinnor med HER2 positivitet i sin DCIS (HR: 0.60 ( )). I denna studie kan vi se att HER2-positivitet i DCIS ger lägre risk för invasivt bröstcanceråterfall. Förbättrade diagnostiska medel för DCIS patienter är en viktig del i den "skräddarsydda" adjuvanta behandlingen och HER2 i DCIS kan fungera som ett sådant diagnostiskt hjälpmedel. Dag: Måndag 17/8 Tid:

46 Endokrin 46

47 Högt proliferationsindex i follikulära tyreoideatumörer identifierar hög risk för cancer Ninni Mu, Stockholm Edneia Tani Stockholm, Carl Christofer Juhlin Stockholm, Eva Reihnér Stockholm, Jan Zedenius Stockholm, Inga- Lena Nilsson Stockholm I diagnostiken av follikulära tyreoideatumörer finns ännu inget etablerat sätt att differentiera cancer från adenom preoperativt. Vid tumördiagnostik och preoperativ bedömning intar finnålscytologi en central roll. Vår frågeställning var om mätning av Ki-67/MIB-1 proliferationsindex på cytologiskt material kan utnyttjas för att identifiera follikulär tyreoideacancer. Registerdata inhämtades för follikulära tyreoideatumörer opererade på Karolinska Universitetssjukhuset åren Journalgenomgång av cytologisvar och PAD genomfördes på ett urval av adenomen utan oxyfil differentiering (178), samtliga cancerfall (75) och atypiska adenom (21). Proliferationsindex (Ki-67 analyserat med MIB-1-antikropp) inhämtades från cytologi- och histopatologiutlåtande för 56 respektive 40 adenom, 32 respektive 68 cancerfall och 8 respektive 20 atypiska adenom. Största tumörmått registrerades. Mann-Whitney U och Kruskal-Wallis test utfördes för jämförelse mellan grupperna. Korrelation analyserades med Spearmans test. Ki-67/MIB-1 var signifikant högre i cancerfall (median: 4%, min-max: 1-30%) jämfört med adenom (1%, 0-7%) och atypiska adenom (2,5%, 1-25%) i cytologisk proliferationsanalys (P<0,001). Trots överlapp hade ingen benign tumör ett cytologiskt Ki-67>7%. Liknande resultat påvisades för histopatologisk Ki-67/MIB-1 (P<0,001). Bland fallen där proliferationsanalys utförts i både cytologi och PAD (n=56), korrelerade uppmätt Ki67/MIB-1 (korrelationskoefficient 0,625, P<0,001). Cancergruppen hade även signifikant större tumörmått (P<0,001) och högre ålder (P= 0,006) jämfört med adenom och atypiska adenom, trots att det även här förekom överlapp. I jämförelse mellan widely (n=43) och minimally invasive (n=26) cancer, hade widely invasive signifikant högre Ki67/MIB-1 i PAD jämfört med minimally invasive (P=0.002). Hög proliferation indikerar hög risk för follikulär cancer. Analys av Ki-67 i cytologi kan få klinisk betydelse för diagnostik och kirurgisk planering av follikulära tyreoideatumörer. Dag: Torsdag 20/8 Tid:

48 Hälsorelaterad livskvalitet hos patienter med icke-medullär differentierad tyroideacancer i Stockholm en kvalitativ studie Ida Widberg, Stockholm Catharina Ihre-Lundgren Stockholm, Christel Hedman Stockholm Differentierad tyroideacancer (DTC) har en god prognos och lång förväntad överlevnad. Trots det har studier visat att patienterna har lägre hälsorelaterad livskvalitet (HRQoL) än normalbefolkningen. Det saknas kvalitativa studier på HRQoL hos patienter med DTC i Sverige. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med nio patienter som genomgått behandling för icke-medullär DTC. Intervjuerna spelades in, transkriberades och analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Stor individuell variation fanns gällande vilken eller vilka perioder som upplevdes påfrestande, men många patienter upplevde försämrad HRQoL i samband med cancerbeskedet, och flera patienter upplevde att de fått beskedet på ett sätt som skapat oro. Vidare önskade flera patienter bättre information samt bättre rutiner i samband med radiojodbehandlingen. Denna studies fynd kan utgöra förklaringar till flera tidigare studier som visat att patienterna ofta har en lägre HRQoL jämfört med normalbefolkningen. Till vår kännedom har det inte tidigare framkommit i någon kvalitativ studie hur patienter med DTC upplevt radiojodbehandlingen som psykiskt påfrestande. Inte heller har anledningarna till detta, det vill säga isolering, begränsad hygien, brist på kontakt med vårdpersonal etcetera, framkommit tidigare. Studiens resultat tyder på att det finns behov av förbättrade rutiner inom sjukvården, framför allt i samband med cancerbeskedet och radiojodbehandlingen. aten kan därför fungera som ett underlag för en framtida förbättring av vården kring och bemötandet av patienter med DTC. aten är även relevanta och användbara för förbättringsarbete inom vård av patienter med andra typer av cancersjukdomar, inte minst gällande information och lämnande av cancerbesked. Dag: Torsdag 20/8 Tid:

49 Incidens, orsaker och konsekvenser av oväntade fynd av sköldkörtelcancer hos patienter som behandlats kirurgiskt för benign sköldkörtelsjukdom Jonathan Szeps, STOCKHOLM Inga-Lena Nilsson STOCKHOLM Sköldkörtelcancer upptäcks oftast som en knöl på halsen och diagnosen ställs genom cellprov. Behandlingen är i första hand kirurgisk. Ibland upptäcks sköldkörtelcancer oväntat efter kirurgisk behandling av en förmodat godartad sköldkörtelåkomma. Syftet med studien var att utreda betydelsen av oväntade fynd av sköldkörtelcancer kohortstudie baserad på information från kvalitetsregister och patientjournaler. I registret identifierades 3414 individer som genomgått sköldkörteloperation vid Karolinska Universitetssjukhuset för sköldkörtelcancer (n=556), misstanke om malignitet (n=726) och benigna sköldkörtelsjukdomar (n=2132). I den sistnämnda gruppen identifierades individer med postoperativa oväntade fynd av sköldkörtelcancer och patientjournalerna granskades avseende följsamhet till nationella riktlinjer för diagnostik och behandling av sköldkörtelcancer. Incidensen av oväntade fynd av sköldkörtelcancer var 4.3 %. Incidensen av T1-tumörer ( 20 mm) var högre (p <0,001) och förekomsten av lymfkörtel- (p <0,001) och fjärrmetastaser (p = 0,039) var lägre än i gruppen med känd cancer före operation. I 40 % av fallen hade ingen cytologisk diagnostik genomförts inför operationen. Ultraljudsriktad finnålspunktion hade genomförts i 13 % av fallen. I en fjärdedel av fallen resulterade upptäckten av sköldkörtelcancer i ytterligare kirurgisk behandling. För en patient som diagnostiserades med anaplastisk cancer, medförde den sena diagnosen en begränsad möjlighet till palliativ behandling. Oväntade fynd av sköldkörtelcancer är ovanligt men kan medföra betydande konsekvenser för den drabbade. Förbättrad följsamhet till de nationella riktlinjerna för diagnostik av sköldkörtelcancer rekommenderas för att undvika försenad diagnos och behandling. Dag: Torsdag 20/8 Tid:

50 OPERATIONSFREKVENS HOS 10 ÅRS PROSPEKTIVT FÖLJDA PATIENTER MED HYPERTYREOS Gabriel Sjölin, Örebro Kristina Byström Örebro, Mirna Abraham-Nordling Stockholm, Mats Holmberg Stockholm, Mikael Lantz Malmö, Jan Calissendorff Stockholm, Helena Filipsson Göteborg, Ove Törring Stockholm, Bengt Hallengren Malmö, Selwan Khamisi Uppsala, Göran Wallin Örebro 2915 patienter i denna multicenterstudie med upptagningsområde motsvarande c:a 40% av landets befolkning, insjuknade i hypertyreos under perioden De levande patienterna har nu 7-10 år efter diagnos, tillfrågats brevledes om deltagande i en enkätuppföljning. Vi studerar bl.a. behandling, recidiv, komplikationer, bot och långsiktig livskvalité. Enkätstudie med kompletterande journalgranskning angående behandling. Totalt ingår 2915 patienter har erbjudits deltaga i studien (351 döda, 114 felaktiga). 1406/2451 (57,4%) deltager, 362/2451 har aktivt avböjt, 629/2451 ej svarat och hos 51/2451 finns ej journaluppgifter. 21,2% av patienterna (298/1406) blev opererade under studieperioden. Av dessa hade 15,5% (218/1406) erhållit kurativt syftande tyreostatika, 0,1% (2/1406) radiojod och 1,0% (14/1406) både tyreostatika och radiojod. 4,6% (64/1406) hade ingen behandling utöver operation. 2,6% (36/1406) genomgick ingen behandling. Kirurgi utgör definitiv behandling för hypertyreos, men är ej förstahandsval. I denna genomgång opererades en femtedel av patienterna och av dessa erhåller 21,5% (64/298) operation som primärbehandling, vilket skiljer sig från tidigare preliminära resultat från Stockholm som visat c:a 5%. I Sverige insjuknar c:a 2800 personer/år i Hypertyreos, och en femtedel, c:a 560, av dessa kommer, över tid, bli opererade; drygt 100 erhåller operation som primär behandling. 50

51 Dag: Torsdag 20/8 Tid:

52 Riskfaktorer vid total tyreodektomi och betydelsen av best practice En retrospektiv tvärsnittsstudie av patienter med hypertyreos Maximilian Zoltek, Stockholm Catharina Ihre-Lundgren Stockholm, Jörgen Nordenström Stockholm Total tyreodektomi är en behandlingsmetod för hypertyreos, där en vanlig komplikation för ingreppet är hypokalcemi och mer ovanlig är skada på n. Laryngeus recurrens (NLR). Bristande följsamhet av evidensbaserade rekommendationer, best practice, har inom kirurgin visat öka risken för komplikationer. Vidare är patientspecifika riskfaktorer för behandlingsmetoden inte helt klarlagda. Syfte: Att utreda om postoperativa komplikationer till total tyreodektomi kan hänföras till bristande följsamhet av best practice avseende antibiotikaprofylax, intraoperativ nervmonitorering och postoperativ hypokalcemi-screening, samt om patientens BMI och tyroideakörtelns vikt påverkar risken för NLR-påverkan och hypokalcemi. Att klarlägga prediktiviteten för ett postoperativt paratyreodeahormon- (PTH) värde avseende hypokalcemi. En retrospektiv tvärsnittsstudie genomfördes av 92 patienter som genomgått total tyreodektomi för hypertyreos under Preoperativ patientdata samt information upp till ett år postoperativt hämtades från journaluppgifter. Patienter med malign patologisk-anatomisk-diagnos exkluderades. Data analyserades med Fischer s test och logistiska regressioner. Best practice följdes till 100 %. Högt BMI var förenat med ökad risk för NLR-påverkan (p<0.05). Inom 24 timmar postoperativt förutsåg ett lågt postoperativt PTH värde risken för hypokalcemi med 70% specificitet och 81% sensitivitet(p<0.01). 1-2 månader postoperativt förutsåg ett lågt postoperativt PTH värde risken för hypokalcemi med 100% specificitet och 30% sensitivitet (p<0.01). Konsekvenserna av en bristande följsamhet av best practice kunde ej utrönas då följsamheten var utmärkt. Högt BMI ökade risken för påverkan på NLR. Ett postoperativt PTH-värde bör tolkas med en viss försiktighet i förutsägandet av en postoperativ hypokalcemi, men kan emellertid tolkas säkert i förutsägandet av en hypokalcemi 1-2 månader efter operation. Dag: Torsdag 20/8 Tid:

53 Analys av promotormetylering bidrar till identifiering av maligna feokromocytom Samuel Backman, Uppsala Joakim Crona Uppsala, Rajani Maharjan Uppsala, Peter Stålberg Uppsala, Per Hellman Uppsala, Peyman Björklund Uppsala Feokromocytom är ovanliga tumörer som utgår från kromaffina celler i binjuremärgen. Upp till 60 % av alla feokromocytom bär på ärvda eller förvärvade mutationer i någon av generna SDHA, SDHB, SDHC, SDHD, SDHAF2, VHL, EPAS1, RET, NF1, TMEM127, MAX, H-RAS. Epigenetiska förändringars betydelse och roll i feokromocytom är ännu ofullständigt klarlagd. DNA från 39 feokromocytom och 4 normala binjuremärgsprover studerades. Hierarkisk klustring och prinicipalkomponentsanalys utfördes i R. Högdensitets SNP-arraydata fanns tillgängligt för 31 av tumörerna. Hierarkisk klustring av tumörerna med avseende på de 2757 mest variabelt metylerade proberna resulterade i två kluster. Kluster A (n=28) innehöll alla maligna tumörer (n=9) i kohorten (sensitivitet = 1, specificitet = 0.37), medan kluster B innehöll enbart benigna tumörer. at från principalkomponentsanalysen överensstämde med dessa resultat. Kluster A hade lägre genomsnittlig metyleringsnivå (metyleringsindex) än kluster B ( vs , p=1.54*10^-8). Normal binjuremärg hade ett metyleringsindex på , vilket inte skiljde sig signifikant från kluster B. Kluster B var associerat med färre kromosomförändringar (p=0.004) identifierade med hjälp av SNP array. Maligna tumörer hade fler kromosomförändringar än benigna tumörer (medelvärde 15.8 vs. 7.5, p=0.0004). Pathway-analys av gener vars metylering skilde sig åt mellan normal vävnad, godartade tumörer och maligna tumörer identifierade funktionella nätverk inblandade i cellcykelreglering och tumörmorfologi. Hierarkisk klustring av tumörer med avseende på DNA-metylering identifierade två kluster vilka skilde sig med avseende på malignitet. Pathway-analys antyder att DNA-metylering kan påverka uttrycket av gener som är inblandade i cellcykelreglering och utveckling av maligna feokromocytom. Dag: Torsdag 20/8 Tid:

54 Pre- och perioperativa riskfaktorer för död i neuroendokrin tunntarmstumör John Eriksson, Uppsala Catharina Ihre-Lundgren Stockholm, Hans Garmo Uppsala, Per Hellman Uppsala Neuroendokrina tunntarmstumörer (SI-NET) är ovanliga med årlig incidens mellan 0,5-1,3/ , men prevalensen ökar varje år på grund av lång överlevnad. Subgrupper med betydligt kortare överlevnad existerar dock. Målet med studien är att identifiera de pre- och perioperativa faktorer som prognosticerar för död i SI-NET. Studien genomfördes som en nested case- control studie ur hela nationella kohorten av patienter (3740) diagnosticerade med SI-NET under tidsperioden Kohorten togs fram genom att samköra cancerregistret och dödsorsaksregistret för tidsperioden. Fallen utgjordes av samtliga (807 patienter) som haft SI-NET som dödsorsak, med kortare överlevnad än en månad som exklusionskriterium. 505 fall återstod efter exkludering. Slumpvis matchade kontroller togs fram till varje fall, matchade på ålder, diagnosår och kön. Effekten av riskfaktorer för död i SI-NET studerades med konditionell logistisk regression. Fallgruppen var i signifikant större utsträckning ej radikalt opererade (ej R0) vid primäroperationen jämfört med kontrollerna (28% vs 55%). Existerande, samt flera (> 2) levermetastaser vid presentation, icke radikal kirurgi i mesenterialroten samt förekomst av carcinoidsyndrom vid presentation var alla negativa prognostiska faktorer. Akut respektive elektiv kirurgi hade ingen effekt på överlevnad. Denna unika populationsbaserade studie, med mer än tusen patienter med SI-NET, kan påvisa att tumörbörda vid presentation är en kraftig preoperativt prognosticerande faktor för död i SI-NET. Studien stödjer att kirurgin vid presentation av SI-NET bör syfta till makroskopisk radikalitet, inklusive i mesenteriet, oavsett förekomst av levermetastaser eller ej. Dag: Torsdag 20/8 Tid:

55 Imatinib blockerar ATP-känsliga K+-kanaler: en ny förklaringsmodell till imatinibs biverkningsprofil Robin Fröbom, Stockholm Fredrik Karlsson Stockholm, Inga-Lena Nilsson Stockholm, Robert Bränström Stockholm, Erik Berglund Stockholm Aktiverande mutationer i tyrosinkinasreceptorerna (TKR) c-kit och PDGFRA utgör den drivande faktorn i >95% av gastrointestinala stromacellstumörer (GIST). Imatinib (Glivec ) är första linjens tyrosinkinashämmare vid GIST och blockerar dessa receptorer via bindning till en intracellulär ATP-ficka. I dagsläget är det inte känt om imatinib kan blockera ATP-fickor, likt de som återfinns på TKR, även på andra receptortyper och jonkanaler. Den ATP-känsliga K+kanalen (K-ATP) är en jonkanal som uttrycks i flertalet celltyper och vävnader, såsom hjärta, hjärna och endokrina pankreas. K-ATP-kanalen är i många celler en länk mellan metabolism och elektrisk aktivitet, och reglerar flera cellfunktioner nedströms om receptorerna, t.ex. insulinsekretion och hjärtaktivitet. Vår hypotes var att imatinib kan blockera ATP-bindande fickor inte enbart på TKR, utan även på jonkanaler. En väletablerad insulinomcellinje (MIN6), med stabilt uttryckta K-ATP-kanaler, användes för elektrofysiologiska studier av K+-strömmar. Imatinib har en direkt inhiberande effekt på K-ATP-kanalströmmar. Ett dos-respons förhållande finns mellan imatinibkoncentration och kanalaktivitet, en effekt som är momentan och reversibel. Imatinib blockerar specifikt K-ATP-kanalen. Studien visar att imatinib, som anses vara en specifik blockerare av TKR, även direkt kan inhibera betydelsefulla jonkanaler. I tidigare studier kring biverkningar har man fokuserat på de intracellulära signalvägar som påverkas av imatinib. Våra resultat öppnar för en alternativ förklaringsmodell bakom imatinibs biverkningsprofil, mot bakgrund av K-ATP-kanalens vida förekomst i merparten av kroppens vävnader. Dag: Torsdag 20/8 Tid:

56 Vida kirurgiska marginaler är av signifikant betydelse vid GIST Jan Åhlen, Stockholm Johan Wejde Stockholm, Robert Bränström Stockholm, Olle Larsson Stockholm, Inga-Lena Nilsson Stockholm, Catarina Larsson Stockholm Gastrointestinala stromacellstumörer (GIST), är det vanligaste sarkomet (1,5 / invånare/år) och utgår från Cajal celler i magtarmkanalen. Kirurgi anses fortfarande vara den viktigaste behandlingen vid GIST trots introduktionen av tyrosinkinashämmare (TKI). En utbredd uppfattning är dock, till skillnad från vid andra sarkom, att marginalerna inte är av betydelse annat än som lokalt R0. En konsekutiv serie av patienter behandlade för GIST på Karolinska Universitetssjukhuset inkluderades. Tiden till lokalt/peritonealt recidiv, fjärrmetastaser och sjukdomsrelaterad överlevnad registrerades. De kirurgiska marginalerna registrerades i samband med operation som vid, definierat som 3 cm i ursprungsorgan, un-bloc resektion av delar av andra organ/vävnader som sitter fast mot tumören samt intakt peritonealyta, marginell, definerat som lokalt R0 eller intralesionell definerat som lokalt R1. Tumörernas växtsätt mot omgivande normalvävnad har registrerats som infiltrativt eller icke infiltrativt. Recidiv lokalt/peritonealt konstaterades hos 2/39 fall med vid marginal, 7/22 fall med marginell marginal, och hos 13/18 fall med intralesionell kirurgi. Beräknat med Cox-regressionsanalys blev hazard ratios (HR) 6,8 för marginell marginal och 13,5 for intralesionell marginal jämfört vid marginal. Kirurgisk marginal förblir en signifikant prediktor även när hänsyn tas till andra kända prediktorer som storlek, mitosfrekvens och läge och inte heller växtsätt hade betydelse för risken för återfall. Vid kirurgisk marginal var även signifikant korrelerad till både överlevnad (log-rank P = 0,008) och metastatisk sjukdom (log-rank P = 0,003). Marginell kirurgisk marginal var däremot inte korrelerat till vare sig överlevnad eller metastatisk sjukdom. Kirurgi med vida marginaler, har signifikant betydelse för prognosen vid GIST. Dag: Torsdag 20/8 Tid:

57 Parathyreoideahyperplasi en knepig diagnos Johannes Järhult, Eksjö Primär hyperplasi är i 5-15% förklaringen till hyperparathyreoidism. Hyperplasin drabbar samtliga parathyreoideakörtlar men ofta i olika omfattning, vilket gör det svårt att med säkerhet veta hur omfattande extirpationer som ska göras. Trots sin relativa vanlighet har det ändå varit ont om materialredovisningar av handläggningen av parathyreoideahyperplasi vid våra möten. Mellan 1985 och 2014 har 96 patienter fått den histopatologiska diagnosen parathyreoideahyperplasi efter halsexploration vid kirurgiska kliniken, Höglandssjukhuset i Eksjö. Detta material består av de 57 av dem som inte haft MEN 1, pågående njurdialys eller kronisk litiumbehandling. 48 var kvinnor, 9 män; medianålder 65 (36-92) år. Medianuppföljningstiden var 108 (5-321) månader. Preoperativt serum-ca var 2,65 (2,41-3,08) mmol/l. Hos 20 patienter togs 3 hyperplastiska körtlar bort och här var 18 (90%) fortfarande normokalcemiska efter 101 månader. I 18 fall visade PAD att 2 hyperplastiska körtlar tagits bort vilket resulterade i att 14 (78%) hade normokalcemi efter 128 månader. T o m om bara en hyperplastisk parathyreoideakörtel togs bort var botfrekvensen 79%. Sammanlagt noterades 7 persisterande och 3 recidiverande hyperkalcemier. Primär parathyreoideahyperplasi kan i de flesta fall botas med extirpation av de 3 största körtlarna. De förvånansvärt höga frekvenserna av bot när endast 1-2 körtlar togs bort kan knappast förklaras på annat sätt än att den mikroskopiska bilden av hyperplasi respektive adenom ibland är mycket svår. Dag: Fredag 21/8 Tid:

58 Litium-associerad hyperparatyreoidism (LHPT): prevalens och kirurgiska resultat. Adrian Meehan, Örebro Mats B. Humble Örebro, Svante Jansson Göteborg, Jörgen Nordenström Stockholm, Göran Wallin Örebro, Johannes Järhult Jönköping Två retrospektiva studier med focus på litium-associerad hyperparatyreoidism (LHPT) har genomförts. Först utvärderades resultat efter paratyreoideakirurgi i en multicenterstudie. Senare har prevalensen på LHPT beräknats. I bägge studierna granskades patientjournaler för relevanta parametrar inklusive kalk, parathormon, kreatinin och information om kirurgi. Totalt 71 patienter (55 kvinnor och 16 män) med kronisk litiumbehandling och misstänkt hyperparatyreoidism inkluderades i första studien (1). Därefter, definierades LHPT biokemiskt och då kunde LHPT prevalens beräknas på en väldefinierad svensk population (2). I Material 1 genomgick 71 patienter totalt 78 operationer. Hyperplasi dominerade som primär histopatologisk diagnos (52%). Uppföljningstiden var 6,3 (0,5-19) år. 42% hade antingen persisterande eller recidiverande hyperparatyreoidism. I Material 2, en separat population på 423 litiumbehandlade patienter som behandlades i genomsnitt 13,5 år (range 1-46), ålder år, beräknades att LHPT förekom hos 18%. Endast 5 patienter ( 1%) hade genomgått paratyreoideakirurgi. Prevalensen av LHPT är hög. Patienter har varken bedömts för kirurgi eller opererats i någon högre utsträckning. Anledningen till detta är oklar, möjligen pga. begränsad kunskap kring den underliggande patofysiologin eller kirurgins betydelse. aten av kirurgin talar starkt för multiglandulär påverkan och att konventionell paratyreoideakirurgi leder till otillfredsställande resultat. Vi rekommenderar dels en kontinuerlig och specifik uppföljning med avseende på paratyreoideafunktion hos kroniska litiumbehandlade patienter; dels, om kirurgi bedöms nödvändigt, att subtotal paratyreoidektomi bör övervägas. 1. Järhult J et al. Long-term results of surgery for lithium-associated hyperparathyroidism. British Journal of Surgery 2010;97: Meehan A et al.the prevalence of lithiumassociated hyperparathyroidism (LHPT) in a large Swedish population attending psychiatric out-patient units. J Clin Psychopharm, accepted Dag: Fredag 21/8 Tid:

59 Preoperativ Sestamibi SPECT/CT av p-hpt - stor förbättring av resultat efter införande av nytt protokoll Charlotta Larsson, Östersund Tryggve Eriksson Östersund, Joakim Hennings Östersund Korrekt preoperativ sidolokalisering av parathyroideaadenom inför ensidig minimalinvasiv kirurgi är viktigt men har visat sig svårt. Många olika metoder finns och resultaten varierar stort. I Östersund infördes sestamibispect/ct i slutet av 2011 och i en pilotundersökning under 2012 såg man mycket dåliga resultat med en sensitivitet på 28 %. Sedan dess har man infört ett nytt protokoll för undersökningen och syftet med denna studie är att se om resultaten förbättrats. 23 patienter som diagnostiserats med primär hyperparatyreoidism (phpt), genomgått biokemiskt botande kirurgi och där PAD/operationsberättelse verifierat diagnosen singeladenom inkluderades i studien. Samtliga genomgick preoperativ undersökning med sestamibi SPECT/CT enligt det nya protokollet, med planara vridningar, mindre bildfält, mer kranial positionering, bakåtlutat huvud, patienten närmare kameran samt senarelagt SPECT/CT. Genom att jämföra tolkningssvar från undersökningen med operationsfynd och histopatologiskt svar beräknades sensitivitet och positivt prediktivt värde och jämfördes med den tidigare studien. Av de 23 patienter som ingick i studien var 15 korrekt lateraliserade (sant positiva), en var inkorrekt lateraliserad (falskt positivt) och sju visade inget adenom/misstänkt bilateralt upptag ( falskt negativa). Det ger en sensitivitet på 65 %. Sedan det nya protokollet infördes har sensitiviteten alltså ökat från 28 % till 65 %. Konklusion Preoperativ sestamibi SPECT/CT-undersökning av parathyroideaadenom vid Östersunds sjukhus har sedan införandet av nytt undersökningsprotokoll ökat sensitiviteten från 28 % till 65 %. Dag: Fredag 21/8 Tid:

60 Långtidsuppföljning av MEN-1 HPT TPX till unga och de med exon 3-mutation? Ellen Fyrsten, Uppsala Olov Norlen Uppsala, Ola Hessman Uppsala, Peter Stålberg Uppsala, Per Hellman Uppsala Primär hyperparatyreoidism (HPT) vid multipel endokrin neoplasi typ 1 (MEN-1) opereras vanligen med subtotal paratyreoidektomi (SPX) borttagandes av 3 körtlar eller total paratyreoidektomi med autotransplantation (TPX). Olika studier har lett till olika rekommendationer av val av metod, med risk för recidiv efter SPX och risk för bestående hypoparatyreoidism efter TPX. Någon genotyp-fenotyp koppling har inte rapporterats. Vi har analyserat utfallet för 69 patienter med MEN-1 som opererats för phpt, med upp till 30 års uppföljningstid, och även sökt analysera eventuell genotyp-fenotyp korrelation. Sextionio patienter som remitterats till Akademiska Sjukhuset för MEN-1 HPT följdes upp där initial kirurgi, substitutionsbehandling, recidiv, senaste kalcium- och PTH-värden, samt genotyp noterades. Multivariatanalys utfördes. Bara 8 patienter opererades initialt med TPX, medan ytterligare 16 genomgick komplettering till TPX i senare seans. Av de initala 8 reopererades 3 med graftresektion på grund av recidiv. Av alla, opererades 61 initialt med SPX, och 27 av dessa (44%) reopererades en gång, 8 minst två gånger och 1 patient tre gånger. Efter uppföljning 2-30 år hade ingen patient som genomgått SPX någon substitution, medan 80% krävde det efter TPX. Multivariatanalys visade att riskfaktor för recidiv var förekomst av mutation i exon 3, och att det var minskad risk för recidiv om patienten krävde substitution postoperativt eller genomgått resektion av 4 körtlar. SPX har betydligt högre risk för recidiv än TPX, och TPX innebär stor risk för livslång substitutionsbehandling, vilket dock minskar över tiden. En tänkbar slutsats är att unga patienter, särskilt de med exon 3-mutation, bör erbjudas TPX. Dag: Fredag 21/8 Tid:

61 Epidemiologisk översikt av mjukdelssarkom i Sverige Fredrik Karlsson, Stockholm Fredrik Granath Stockholm, Robert Bränström Stockholm, Inga-Lena Nilsson Stockholm Sarkom är samlingsbegrepp för tumörer med ursprung i mesenkymal vävnad. Tumörerna kan uppstå var som helst i kroppen. Sarkom är en heterogen sjukdomsgrupp där entydig registrering och kodning enligt ICD systemet saknas varför det finns begränsade epidemiologiska data kring sjukdomsgruppen. Vi har använt registerdata från cancerregistret och folkbokföringsdata för att göra kombinerade sökningar. ICD- och SNOMED-klassificering utnyttjas för identifiering och information om lokalisation och morfologi. Operationskoder insamlas från slutenvårdsregistret. Sjukdomsfall under perioden har inkluderats. Totalt har 4678 fall identifierats och till dessa har ålders- och könsmatchade kontroller valts ut. Analys genomförs avseende förekomst, överlevnad och association till andra tumörsjukdomar. Preliminära resultat visar 279 ( ) nya fall per år fördelade inom GI-, gynekologiska-, retroperitoneala- och bröstsarkom. Insjuknande ses i alla åldrar, med en högsta incidens efter 70 års ålder. Kvinnor utgör 63,5% av fallen. Den totala femåröverlevnaden ligger kring 50%, men det finns stora skillnader beroende på tumörens lokalisation och typ. Risken att utveckla sarkom är ökad vid förekomst av andra maligna tumörer, en tidigare malign tumör medför OR 1,88 (95% CI 1,66-2,0) medan tre eller fler tidigare registrerade tumörer ger OR 6,26 (95% CI 3,57-10,96) Studien bidrar till ökad kunskap om sjukdomspanoramat för en grupp ovanliga tumörer och indikerar att de kan vara del i tumörsyndrom och/eller följder av behandling för tidigare maligna sjukdomar. Ett tydligt exempel på det sistnämnda är strålinducerat angiosarkom. Ytterligare analysarbete återstår inte minst för att klarlägga tumörlokalisationer, då tillgängliga cancerregisterdata har låg upplösning i detta avseende, men där slutenvårdsregisterdata kan ge ytterligare information. Dag: Fredag 21/8 Tid:

62 Ki-67-index och solid growth pattern som prognostiska faktorer vid tunntarms-net Kalle Landerholm, jönköping Sture E. Falkmer Jönköping Ki-67 proliferations-index används för histopatologisk gradering av neuroendokrina tumörer (NETs). Gränsen mellan G1 och G2 dras vid 2%, men både högre och lägre tröskel har föreslagits för tunntarms-nets (SI-NETs). Nyligen introducerades ett morfologiskt växtmönster - solid growth pattern (SGP) - som rapporterades vara associerat med sämre överlevnad. Studien syftar till att undersöka dels om en Ki-67-gräns vid 1% bättre speglar prognosen än med nuvarande gräns vid 2%. Studien undersöker också huruvida SGP är en prognostisk faktor. I en populationsbaserad kohort med SI-NET-patienter identifierades 127 patienter med tumörpreparat tillgängliga för undersökningar. Journaler och PAD-utlåtanden granskades. Alla tumörpreparat undersöktes på nytt för att bekräfta diagnosen, avgöra Ki-67-index och värdera förekomsten av SGP med hjälp av en skala från 0 till 3+. Det nuvarande graderings-systemet med G1/G2-gräns vid 2% (HR 2,20 (95% CI 1,20 4,38; P = 0.012)) var mer särskiljande än med gränsen vid 1% (HR 1,65 (95% CI 0,95 2,87; P = 0,078)) efter justering för ålder och kliniskt stadium. SGP var starkt associerat till kliniskt stadium (P = 0,004) och histopatologisk grad (P < 0,001), men var inte en oberoende prognostisk faktor för sjukdoms-specifik överlevnad i SI-NET (P = 0,122) efter justering för ålder, stadium och grad. aten stöder det nuvarande graderings-systemet för SI-NETs med gränsen mellan G1 och G2 vid Ki-67-index 2%. Solid growth pattern är inte en oberoende prognostisk faktor för sjukdoms-specifik överlevnad. Dag: Fredag 21/8 Tid:

63 Spontan regress av binjuretumörer Gabriel Sjölin, Örebro Leszek Kubalski Örebro, Erik Jörtsö Örebro, Göran Wallin Örebro Fallbeskrivning av binjuretumörer som gått i spontan regress. 80-år gammal kvinna med seronegativ rematoid artrit behandlad med Remicade och Methotrexate. Patienten inlades augusti 2013 på infektionsklinik pga oklar feber. CT thorax-buk visade flera expansiviteter: 10 cm i höger binjure, en 4,5 cm i höger binjure, en 2,5 cm i främre bukväggen och två förändringar, 1 respektive 1,5 cm i vänster tyreoidealob. Misstänkt malignitet, lymfom?. Benmärgspunktion negativ. Diskuteras på endokrinkonferens Stockholm. Remicade och Methotrexate utsattes. Utredningen kompletteras med PET-CT som visar att förändringarna i buken alla halverats i storlek och tyroideaförändringen försvunnit. I den största förändringen finns ett förhöjt FDGupptag. Vid planerad CT för punktion finns enbart en 2,5x1,5 cm stor förändring kvar vid platsen för höger binjure, varför man då avstår punktion. Lab, inklusive endokrin screening, utfaller utan anmärkning. Patienten mådde väsentligen bra under hela förloppet och var själv förvånad att hon ej hade försämrats i högre grad. Pga viss ökad stelhet återinsattes Methotrexate, men ej Remicade. Vid kontroll avslutades aktiv tumöruppföljning. Då förändringarna gått, i det närmaste, helt i regress efter utsättning av patientens läkemedel och man inte hittat något i lab får man misstänka läkemedelsbiverkan. Läkemedelsbiverkan anmäld till läkemedelsverket. Dag: Fredag 21/8 Tid:

64 Konservativ handläggning av differentierad thyreoideacancer Johannes Järhult, Eksjö Handläggningen av differentierad thyreoideacancer har under senaste decennierna blivit alltmer strikt och omfattande, utan att det egentligen finns starka vetenskapliga data som stöder denna utveckling. Föreliggande studie redovisar resultat av 30 års individualiserad, konservativ behandling. Materialet består av 104 patienter (83 kvinnor, 21 män; medianålder 61 (14-86) år) med differentierad thyreoideacancer som behandlats mellan 1985 och Uppföljning har skett i jan-febr Av 30 patienter med accidentellt upptäckt papillär cancer (mediandiameter 5 mm) blev 16 opererade med hemithyroidektomi, 7 med bilateral subtotal thyreoidektomi och 7 med total thyreoidektomi. Ingen fick adjuvant radiojodbehandling. 2 recidiv noterades, en patient avled av metastaserande thyreoideacancer. 40 kvinnor och 12 män (medianålder 57 år) uppvisade en klinisk papillär cancer. 22 av dem hade lymfkörtelmetastaser vid diagnos, 3 hade fjärrmetastaser. 18 genomgick lobektomi och 34 total thyreoidektomi. 24 erhöll adjuvant radiojodbehandling. 14 fick recidiv och 6 dog av sin sjukdom. 17 kvinnor och 5 män drabbades av follikulär cancer. Medianålder 70 (14-85) år. Tio opererades med hemithyreoidektomi. Fyra hade metastaserande sjukdom vid diagnos, 6 andra fick recidiv inom 31 (6-49) mån. Sex avled av sin sjukdom. Ingen patient < 50 år har avlidit av sin sjukdom. Av de 8 patienter som avled utan att ha haft fjärrmetastaser vid diagnos blev alla opererade med total thyreoidektomi och 5 hade fått adjuvant radiojodbehandling Differentierad thyreoideacancer är en heterogen sjukdom med mycket varierande prognos. Insjuknande före års ålder har en ypperlig prognos, tills synes oberoende av behandlingsintensitet. Det borde finnas utrymme för en individualiserad handläggning av dessa patienter. Dag: Fredag 21/8 Tid:

65 Kolorektal 65

66 CYP2W1-uttryck i kolorektala primärtumörer och levermetastaser en jämförelse mellan två analysmetoder Kristina Stenstedt, Stockholm Marja Hallström Stockolm, David Edler Stockolm, Inger Johansson Stockolm, Magnus Ingelman-Sundberg Stockolm Vi har tidigare visat att enzymet cytokrom P450 2W1 (CYP2W1) uttrycks i primära kolorektala tumörer i ca 30% och i cirka hälften av kolorektala levermetastaser analyserat med immunohistokemi (IHC). Enzymet uttrycks inte i någon normal vävnad i människa utan har endast identifierats i fetal tunntarm och kolon hos både råtta och människa, samt i maligna tumörer, i synnerhet kolorektal cancer. Utsikterna om CYP2W1 som potentiell måltavla för targeted therapy mot metastaserad kolorektalcancer gör enzymet intressant att studera vidare. Vi ville validera våra fynd med en annan metod för proteinanalys. Histopatologiska snitt och färskfruset material från samma tumörer från 32 primärtumörer och 22 levermetastaser där snitten analyserades med IHC medan det färskfrusna materialet preparerades enligt standardprotokoll och analyserades med western blot (WB). Samma antikropp användes vid bägge analysmetoderna. I 20 av de 54 tumörerna visade WB och IHC samma resultat. I 30 av de 54 analyserna visade IHC starkare uttryck än vad som kunde ses med WB. I 4 fall var uttrycket starkare med WB än med IHC. Med IHC ses uttrycket i en större bit av tumören, uttrycket är heterogent. Cut-off-nivån för positivitet var att 10% av tumörcellerna skulle vara positiva. Vid WB tas en stansbiopsi av tumören och morcelleras och analyseras som en enhet. Detta kan medföra dels att man slumpmässigt får biopsin från en negativ del av preparatet och dels att ett litet starkt område späds ut av omkringliggande negativa celler. Metoderna kan sägas komplettera varandra. Gränsnivån för IHC-positivitet, här satt till 10%, kan diskuteras. 66

67 Dislokation av permanent elektrod efter sakral nervstimulering Wilhelm Graf, Uppsala Helene Siilin Uppsala, Urban Karlbom Uppsala, Milan Golubovic Uppsala Sakral nervstimulering (SNS) har utbredd användning vid fekal inkontinens. Fler studier visar goda långtidsresultat men effektförlust (loss of efficacy, LOE) förekommer. Syftet med denna studie var att analysera elektrodens läge i relation till sakrum hos patienter med LOE. Totalt sjuttiotre patienter (66 kvinnor, medelålder 64) erhöll permanent inplantation , av dessa hade 11 genomgått upprepad röntgen av bäckenet i sidoprojektion. Den röntgentäta delen av elektroden mättes liksom den del som passerade sakrums cortex i sidoprojektion. Penetransen uttrycktes som elektrod/elektrod förbi cortex x 100, och skillnaden mellan mätning 1 och 2 värderades med paired T-test. Ytterligare två individer hade 100% penetrans vid kontroll och är inkluderade i beräkningen Elektrodläget var S3 i sju fall och S4 i fyra fall. Nio var insatta på höger sida och två till vänster. Den relativa penetransen var 64% vid mätning 1 och 79% vid mätning 2, P= Tidsperioden mellan mätning 1 och 2 var 15 månader, range 4-48 och i sex fall var mätning 1 baseline i samband med insättning av elektroden. Samtliga av de som analyserades hade erfarit en försämring av behandlingseffekten. Effektförlust vid sakral nervstimulering är ofta förenad med inåtgående dislokation av elektroden som åtminstone delvis kan förklaras av elektrodens konstruktion som förhindrar dislokation utåt men inte inåt. 67

68 Early colonization of the ileal pouch - etiology of pouchitis? Kalr Johansson, Malmö Bengt Jeppsson Malmö, Anders Falk Malmö, Henrik Thorlacius Malmö, Göran Molin Lund The etiology of pouchitis is still unknown, but a combination of dysbiosis in the pouch microbiota and immunological factors has been suggested. The aim of this study was to explore if there is any connections between the pouch microbiota, the grade of inflammation in the pouch and the clinical outcome. Terminal restriction fragment length polymorphism (T-RFLP) was used combined with cloning and sequencing to identify the microbiota in the pouch in 14 UC patients. Colonization of the pouch was studied from biopsies taken before creation and at 1 and 12 months. s were compared with results from histology and clinical symptoms score Histologic analysis showed that after 1 and 12 months 50% and 60% respectively of the patients had signs of inflammation in the mucosa. These results did not correlate well with the patients symptoms since the majority had relatively well-functioning bowel habits without symptoms of pouchitis. Any firm conclusions could not be drawn about the correlations between the pouch microbiota, the grade of inflammation and the development of pouchitis. The grade of inflammation in the pouch after 1 and 12 months does not correlate well with the patient s symptoms. Correlations between the pouch microbiota and the inflammation status or pouchitis could not be found. Early coloization does of microbiota not seem to be important for the later development of pouchitis and later alterations of microbiota may be more important 68

69 Effekt av operationsplanering på endoskopiköarna Bengt Hanßke, Torsby Carina Boåsen Torsby, Stephan Axer Torsby Endoskopiska undersökningar av gastrointestinaltrakten har blivit ett mycket viktigt verktyg att påvisa maligna men också benigna sjukdomar. Trycket på endoskopiska enheter har på grund av detta var mycket högt och väntetiderna inte alltid rimliga. För att minska köerna till endoskopiska undersökningar har vi analyserat behovet utifrån tidigare antalet undersökningar och genom införande av en behovsstyrd operationsplanering försökt att se om köerna till endoskopin skulle kunna förkortas avsevärt så att alla patienter skulle få en undersökning i rimlig tid. Med hjälp av "Open Provisio Planering" som planeringsverktyg räknades antalet patienter med regelbundna avstånd. Operationsplanerarern försökt att upprätthålla 5 endoskopidagar i veckan. Första analysen av antalet patienter som väntade på endoskopiska undersökningar i form av koloskopi eller gastroskopi den februari 2014 visade att 192 patienter fanns i kön (44 gastroskopier och 148 koloskopier). Genom att utföra mycket täta kontroller (initialt en gång i veckan) av patienter som väntade på endoskopiska undersökningar kunde en återkoppling lämnas direkt till alla inblandade yrkeskategorier och till operationsplaneraren. På sådant sätt minskades antalet patienter inom 6 månader till 148 patienter (51 gastroskopier och 97 koloskopier) och efter ytterligare 7 månader till 32 patienter (12 gastroskopier och 20 koloskopier). Bortsett från endoskopiska kontrollundersökningar finns ingen medicinisk indikation att vänta i flera veckor eller månader på en endoskopisk undersökning. Antalet undersökningar i uppdragningsområdet är oftast konstant och en övergående arbetsökning har delvis negativa effekter pga. hög belastning. En behovsstyrd operationsplanering däremot kan möjliggöra att resurserna användas på optimalt sätt och kan minska dramatiskt väntetid på endoskopiska undersökningar. 69

70 Endoskopisk kolonstentning hos patienter med obstruerande, avancerad kolorektal cancer - En studie av för- och nackdelar med stentning jämfört med kirurgi i behandlingen av palliativa patienter Hanna Hövenmark, Sunderbyn Pia Näsvall Sunderbyn, Ulf Öhrvall Sunderbyn Kolonileus är ett kirurgiskt akuttillstånd ofta orsakat av malignitet och traditionellt sett behandlat kirurgiskt. Endoskopisk kolonstentning har utvecklats som ett alternativ till kirurgi. Stentning har visat sig gynnsam i jämförelse med kirurgi i flera studier, dock har den relativt höga komplikationsrisken flera gånger lyfts fram. Syftet med denna studie var att ta reda på om stentning är ett bra palliativt behandlingsalternativ vid obstruerande kolorektal cancer. En retrospektiv journalstudie genomfördes av palliativa patienter med hotande eller manifest kolonileus, behandlade med antingen stentning eller kirurgi vid kirurgkliniken i Norrbottens län under åren Överlevnad, vårdtid samt tid till start av palliativ cytostatikabehandling studerades och jämfördes mellan stent- och operationsgruppen. Komplikationer, kirurgisk reintervention samt teknisk success studerades i stentgruppen. 44 palliativa stentningsförsök gjordes, med en teknisk success på 90,1 procent. 24 patienter behandlades med palliativ kirurgi. Medianöverlevnaden i stent- och operationsgruppen var 276 respektive 130 dagar (p=0,056). Stentade patienter kunde påbörja eller återuppta sin palliativa cytostatikabehandling 27,5 dagar tidigare efter intervention än de som behandlats med kirurgi (p=0,001). Medianvårdtiden var halverad i stentgruppen (p<0,001). 34,1 procent av de stentade patienterna behövde sekundär kirurgisk reintervention, varav majoriteten pga reobstruktion i stentet eller perforation. Perforationsfrekvensen i stentgruppen var 13,6 procent. Vår studie påvisade fördelar med stentning jämfört med kirurgi avseende överlevnad, start av palliativ cytostatikabehandling samt vårdtid. Nackdelar har identifierats, men studien visar på fördelar med stentning som ett bra alternativ vid palliativ behandling av obstruerande kolorektal cancer. 70

71 Förekomst av koloncancer bland patienter med akut divertikulit Erik Altgärde, Mölndal Stefan Lindskog Varberg Patienter med akut divertikulit följs ofta för att upptäcka eventuell samtidig koloncancer. Många genomgår CT buk vid primärinsjuknandet. Vi undersökte om patienter med okomplicerad CT-verifierad divertikulit utan anemi har ökad risk för koloncancer. Alla patienter identifierades som vårdats januari 2007-juni 2013 inneliggande på kirurgkliniken, Hallands Sjukhus, Varberg med huvuddiagnos divertikelsjukdom, diagnoskod K57 (ICD-10). Enbart patienter med akut divertikulit inkluderades. Korssökning mellan koloncancerregistret och slutenvårdsregistret för diagnos K57 gjordes. CT-bild av fri gas, abscess, obstruktion eller fistel bedömdes vara komplicerad divertikulit. Anemi definierades som Hb <100. Vi inkluderade 447 patienter med 508 slutenvårdstillfällen. Medelåldern var 65 år och 64% var kvinnor. Förstagångsdivertikuliter utgjorde 66%. Vid inläggningen gjordes CT på 328 (74%) och 20% av dessa bedömdes som komplicerade. 4,5% hade anemi men 78% hade varken anemi eller CT-mässig komplikationsbild. 324(72%) patienter genomgick uppföljning med koloskopi 109, kolonröntgen 198, CT-kolon 52. Vi fann divertikulos hos 324 (91%) och koloncancer hos 9 (2,5%). Av de med koloncancer hade 7 antingen anemi eller abscess på CT. Av de patienter med okomplicerad CT-verifierad divertikulit utan anemi hittades en med sigmoideum?cancer och en med polyp med cancer in-situ (2/447, 0,4%). Bland de uppföljda patienterna hade 8% polyper. Via registret fann vi inga ytterliggare patienter som vårdats för divertikulit och sedan opererats för koloncancer. Abscess (OR 11,2 CI ) och anemi (OR 22,7 CI ) var starka prediktorer för koloncancer. I vårt material hade patienter med CT-verifierad okomplicerad divertikulit utan anemi inte ökad risk för samtidig koloncancer. Detta stämmer väl med andra studier. 71

72 Har incidensen för sigmoideum divertikulitis minskad? Tryggvi Stefansson, Västerås Bjarki Þór Alexandersson Introduktion Man har antagit att incidensen av sigmoideum divertikulitis ökar. Vi har liten kunskap om sjukdomens incidens och det finns inga stora studier som beskriver den. Vi har därför gjort en retrospektiv registerstudie på Island för att beskriva incidensen av inläggningar på sjukhus pga sigmoideum divertikulitis och operationer pga av långdragen och komplicerat divertikulitis. Metod Alla patienter utskrivna från Landspitali Universitetssjukhus i Reykjavik med diagnoserna (ICD 9: 562.1, , 562.2; ICD 10: K57.2, K57.3, K57.4, K57.5, K57.8, K57.9) åren var inkluderade. Diagnosen diverticulitis fick de som hade fått diagnosen som första diagnos eller om diagnosen var kopplad till kolon resektion. at Totalt 2296 patienter hade divertikulitis, 983 män och 1313 kvinnor. Incidensen börjar stiga vid 50 års ålder och ökar exponentiellt med högre ålder. Bland 161 patienter under 40 år ökar incidensen hela tiden men bland de 2135 som är 40 år och äldre har incidensen minskad varje år från Sigmoideum resektion eller vänstersidig hemikolektomi gjordes hos 917 patienter, 368 män och 549 kvinnor. Operationernas incidens följer samma trend som incidensen för sjukdomen. Diskussion Kan det vara så att pga ökande antal äldre individer i samhället har man inte märkt att incidensen av divertikulitis har minskad? 72

73 HER3 expression i koloncancer associeras till distal tumör och hög differentiering men inte till prognos. Frida Ledel, Stockholm Kristina Stenstedt Stockholm, Marja Hallström Stockholm, Peter Ragnhammar Stockholm, David Edler Stockholm Syfte; Att evaluera HER3 s prognostiska värde i ett stort patientmaterial med koloncancer och expressionens samband med tumörlokalisation. HER3 är medlem i human epidermal growth factor receptor komplexet (EGFR, HER2, HER3 och HER4) och HER3 har utvärderats som en möjlig prognostisk faktor i koloncancer. HER3 finns i cellmembran och påverkar proliferation, differentiering och cellmigration i tumörutveckling genom intracellulara signalvägar. I en tidigare pilotstudie fann vi att HER3 expression i kolorektalcancer hade prognostiskt värde och sågs i 70% av tumör och i lymfkörtelmetastas samt i 80% av levermetastaser. HER3 expression var även vanligare i rektalcancer jämfört med koloncancer. Det föreligger skillnader gällande tumörlokalisation pga embryonalt ursprung, genexpression, mutagener och tarmflora och detta i sin tur skulle kunna påverka tumörutveckling, terapi eller prognos. Immunohistokemi av HER3 expression hos 521 patienter med koloncancer, stadium II och III, utfördes med en monoklonal antikropp. Membranös färgintensitet graderades. Stark HER3 expression sågs i 67% av kolontumörerna. Prognostiskt värde av HER3 kunde inte påvisas. Distal lokalisation (p< ) och hög/medel differentierad tumör (p< ) korrelerade till stark HER3 expression. I studien inkluderandes koloncancerpatienter där stark HER3 expression i 67% av tumörerna påvisades och korrelerade till distal lokalisation och hög differentieringsgrad av tumören. HER3 expressionen var inte prognostisk för kolon cancer. Eftersom kolontumörernas cellmembran uttrycker stark HER3 i 2/3 av fallen finns förutsättning att blockera effekten av HER3 aktivering. Det finns interaktion mellan HER komplexets medlemmar och målsökande behandlingar som verkar på EGFR, HER2 eller HER3 rapporteras kunna påverka HER3 medierad onkogen signalering. 73

74 Implementering av robot-assisterad kolorektal kirurgi: Samlade data från Stockholmsregionen Ulf Gustafsson, Stockholm Roger Gerjy Stockholm, Henrik Iversen Stockholm, Annika Sjövall Stockholm, Dan Kornfeld Stockholm, Susanne Tumlin-Ekelund Stockholm, Fredrik Hjern Stockholm Robot-assisterad kolorektal kirurgi implementeras på bred front i Sverige. Samtidigt är evidensen för den nya tekniken svag, varför införandet av tekniken måste ske under kontrollerade former. Deskriptiv studie där prospektivt och konsekutivt registrerade data inhämtades från tidsperioden december december 2014 (Danderyds sjukhus, Södersjukhuset, St-Görans sjukhus, Karolinska sjukhuset). Det primära utfallet som undersöktes var konverteringsfrekvens. Sekundärt utfall var operationstid, komplikationer, vårdtider och onkologisk kvalitet. Sammanlagt 138 operationer utfördes under tidsperioden. Av dessa utgjordes 31 av rektopexier. Data från resterande operationer: Kolontumor-resektion (n=40) och Rektumtumor-resektion (n=67) användes i analysen. En patient (2.5%) i kolongruppen och 7 patienter (10.4%) i rektumgruppen konverterades till öppen eller laparoskopisk kirurgi. Medeloperationstiden var 291±107 minuter respektive 442±127 minuter och komplikationsfrekvensen (Clavien-Dindo >1) var 2.5% respektive 17.9% i kolon respektive rektumgruppen. En patient med rektalcancer som genomgick Hartmanns resektion med synkron cystektomi och Bricker avled 29 dagar postoperativt. Medianvårdtiden för kolonpatienter var 4 (2-8) dagar och för rektumpatienter 6 (2-33) dagar. Samtliga patienter i båda grupperna var onkologiskt radikalt opererade. Tidiga data tyder på att införandet av robotassisterad kolorektal kirurgi utförs på ett kontrollerat och säkert sätt i Stockholmsregionen. En nationell registrering under liknande former borde uppmuntras. 74

75 Initiala erfarenheter av perineal staplad prolaps resektion (PSP) Jan-P. Lehmann, Östersund Wilhelm Graf Uppsala Den externa rektalprolapsen kan vara ett problem för den äldre, multisjuka kvinnan. Patienterna lider ofta av fekal inkontinens och har en signifikant nedsatt livskvalitet. Etablerade metoder har varierande resultat och höga recidivfrekvenser presenterades en ny snabb, enkel och minimalinvasiv metod för att åtgärda extern rektalprolaps (PSP). Sedan januari 2013 har fem kvinnor, genomsnittsålder 80 år (70-92) opererats med PSP teknik. Operationen utfördes i gynläge och spinalbedövning. Efter rektalt ultraljud (för att utesluta ytterligare patologi) delades prolapsen med lineär stapler kl 3 och 9. Den ventrala och dorsala prolapsen reseserades sedan med en Contour-Transstar-stapler. Anastomosen syddes över med fortlöpande Biosyn-sutur. Patienterna följdes up med regelbundna kliniska undersökningar och frågeformulär. Sex PSP-operationer utfördes (en pga recidiv). Genomsnitts op-tid (inkl ultraljud) var 73 min (43-134). Pga materialfel avslutades en operation med modifierad Altemeierteknik. Resektatvikten var i medeltal 91g (71-120). Medelvårdtid var 5,6 d (4-10). Medel uppföljningstid var 38 v (11-100). En pat avled 36 v postop (ej prolaps relaterat). En patient fick recidiv efter 40 v och blev reopererad. Inkontinensen förbättrades hos samtliga patienter. Genomsnittlig Wexner-Score föll från 15 till 8. Även livskvalitén (FIQL) blev betydligt bättre. En patient beskrev lindrig anal smärta. Vid fungerande instrument är PSP en enkel och skonsam operation för äldre, multisjuka patienter. Om ultraljudstiden räknas bort är PSP dessutom en snabb operation. Livskvalité och inkontinens förefaller förbättras. Större patientmaterial och längre uppföljning krävs för att avgöra om recidivfrekvensen skiljer sig från etablerande metoder. Materialkostnaden är hög. 75

76 Intraperitoneal mikrodialys postoperativt vid tunntarm och anastomos är en metod för tidig diagnostik av anastomosläckage Kjell Jansson, Örebro Malin Wickbom Örebro Anastomosläckage efter rektalcancer kirurgi är en fruktad komplikation. Majoriteten av läckagen har sannolikt ischemisk orsak. Diagnostiken är svår pga CT med kontrastingjutning initialt ofta visar normala förhållanden trots att patienten uppvisar symptom på läckage. Syftet med denna studie var att evaluera intraperitoneal mikrodialys, med katetrar vid tunntarm och anastomos, som metod för tidig diagnostik av anastomosläckage. Intraperitoneal mikrodialys är en unik metod med regionala analyser av extracellulärvätskan där ökad laktat/pyruvat kvot är en indikator på lokal anaerob metabolism och ischemi. Provet tas upp genom en kateter med semipermeabelt membran som inte släpper igenom laktatdehydrogenas och därför är provet stabilt till skillnad från konventionella laktat analyser. I den här studien har 7 patienter med anastomosläckage jämförts med 13 patienter med okomplicerat postoperativt vårdförlopp med upprepade analyser av laktat/pyruvat kvoten. Den okomplicerade patientgruppen har postoperativt en laktat/pyruvat kvot på 18 den minskar till 12 under två följande dygnen och är sedan stabil. I gruppen med anastomosläckage stiger laktat/pyruvat kvoten signifikant redan efter 10 timmar vid tunntarmen och vid anastomosen stiger den 5:e postoperativa dagen. I anastomosläckage gruppen konstateras läckaget median dag 13 med CT undersökning eller laparotomi. Mätningar av laktat/pyruvat kvoten vid tunntarmen indikerar tidigt ökad anaerob metabolism och ischemi, vid anastomosen ses en stegrad laktat/pyruvat kvot den 5:e postoperativa dagen. aten tolkas som en hypoxi initialt vid tunntarmen. Hypoxin sprids till anastomosen och orsakar där ischemi och läckage. Intraperitoneal mikrodialys postoperativt vid tunntarm och anastomos kan i klinisk praxis vara en värdefull metod i postoperativ övervakning för tidig diagnostik av anastomosläckage. 76

77 Laparoskopisk Ladds operation för malrotation Bengt Håkanson, Stockholm Britt Husberg Stockholm, Jonas Nygren Stockholm Malrotation är ett ovanligt fynd vid utredning av kronisk buksmärta hos vuxna patienter. Risken för tunntarmsvolvulus är ökad och Ladds operation är standardbehandling vid behandlingskrävande buksmärtor. Operationen har vanligtvis utförts via laparotomi. Sedan juni 2014 har Ladds operation utförts med laparoskopisk teknik på Ersta sjukhus. En av patienterna var 2 år tidigare opererad med en öppen Ladds operation. Förutom adherenslösning, delning av Ladds band, mobilisering av tunntarm och kolon i enlighet med standardmetoden samt appendektomi, har i 3 fall utförts cekopexi. Numeriska värden anges som median och min/max. Sex patienter (2K/4M) med medianålder 56,5 år (37-78), har opererats laparoskopiskt. Inga konverterades till laparotomi. Operationstiden var 159 min ( ). Peroperativ blödning har ej varit mätbar. Det förekom inga kirurgiska eller andra allvarliga postoperativa komplikationer och inga akuta reoperationer utfördes under vårdtiden. Vårdtiden var 2,5 (2-15) dagar. Tre av patienterna har senare (2 veckor till 3 månader) genomgått reoperation, 2 för högt hinder och en patient för en tunntarmsvolvulus. Efter reoperationerna har samtliga dessa patienter symtomlindrats med undantag av en patient med kort uppföljningstid (5 dagar). Patienter med kronisk buksmärta och fynd av malrotation utgör en komplex grupp. I de fall där operation är indicerad har Ladds operation kunnat utföras på ett säkert sätt med laparoskopisk teknik utan per- eller tidiga postoperativa komplikationer eller hög morbiditet. Postoperativ uppföljning är väsentlig med hänsyn till behov av reintervention på längre sikt. 77

78 Laparoskopiskt peritoneallavage vid perforerad divertikulit Walter Albornoz, Mora Helena Laurell Mora Laparoskopiskt peritoneallavage är en ny behandlingsmetod vid perforerad divertikulit. Vi har utvärderat sex års erfarenhet av denna metod i Mora samt om antalet stomier kunnat minskas. Journalgranskning har genomförts på samtliga patienter som genomgått laparoskopiskt peritoneallavage vid kirurgkliniken i Mora Data gällande vårdtider, antibiotikabehandlingar, diagnoser, Hincheyklass, operationer, operationstider, eventuella reoperationer och komplikationer, stomier, senare elektiva sigmoideumresektioner och stominedläggningar har insamlats. Totalt 18 laparoskopiska peritoneallavage utfördes Av dessa hade 14 patienter perforerad divertikulit med Hincheyklass I-III och inkluderades i studien. Medelålder var 54 år för dessa 8 kvinnor och 6 män. En patient hade även en sigmoideumtumör och konverterades till Hartmannoperation med sigmoideostomi. Av övriga 13 patienter fick tre reopereras akut, varav två patienter fick avlastande stomi. Dessa två stomier är nedlagda. Två patienter sigmoideumresecerades senare akut på grund av nytt divertikulitskov och fyra patienter opererades med elektiv sigmoideumresektion. Fyra patienter har avböjt elektiv sigmoideumresektion. Operationstid för de akuta peritoneallavagen var i medel 47 minuter (25-78). Medelvårdtiden var 7,5 dagar (4-22) varav fem patienter intensivvårdades i 1-10 dygn (medel 1,7 dygn). Antibiotika gavs till samtliga patienter i medel 7,5 dygn intravenöst samt ytterligare 6 dygn peroralt. Ingen mortalitet noterades. Tolv opererades av överläkare och två av ST-läkare med överläkarassistans. Laparoskopiskt peritoneallavage är ett bra alternativ till Hartmannoperation eller sigmoideumresektion med primäranastomos och eventuell avlastande loopileostomi vid perforerad divertikulit utan fekal peritonit. Operationsmetoden är enklare och kräver inte närvaro av kolorektalkirurg vid akutoperationen. Laparoskopiskt peritoneallavage har låg mortalitet och morbiditet med få reoperationer, korta vårdtider och antibiotikabehandlingar samt få stomier. 78

79 Ledtider i realtid- en modell för effektiv implementering av standardiserade vårdförlopp för kolorektal cancer Lina Westman, Eksjö niklas zar jönköping Standardiserade vårdförlopp kommer inom snar framtid att införas för en rad cancerdiagnoser, däribland kolorektal cancer. Målet är kortare väntetider och en jämlikare cancervård. De standardiserade vårdförloppen ställer mycket höga krav på effektiva vårdflöden och korta ledtider. Då krävs administrativa system med god översikt över vårdkedjan från inkommande remiss till slutförd behandling. Ett viktigt steg mot kortare väntetider är att monitorera ledtider i realtid. Det ger vårdgivaren bättre kontroll över vårdkedjan och underlättar därmed implementeringen av standardiserade vårdförlopp. Vi har tagit fram en modell för att hämta realtidsdata ur befintliga vårdadministrativa system. Data överförs sedan till en elektronisk liggare som uppdateras en gång per dygn. Behöriga vårdgivare har på så sätt full översikt över samtliga patienter som är under utredning och behandling för kolorektal cancer i vårt län. Patienterna monitoreras från diagnosdatum till postoperativ uppföljning på läns-, klinik- och individnivå. Liggaren redovisar överskådligt ledtider i realtid, planerade samt utförda undersökningar och behandlingar för varje patient. Den aktuella ledtiden för varje processmått jämförs med förutbestämda målvärden. Om en enskilds patients ledtid överskrider målvärdet visas en varning. På så sätt kan vi omedelbart identifiera och åtgärda brister i vårdförloppet på individnivå. Ledtiderna baseras på processmåtten i INCA med vissa lokala tillägg. Vi kommer att demonstrera den elektroniska liggaren och redovisa hur Jönköpings läns väntetider och resultat påverkats av realtidsmonitoreringen av ledtider. Implementering av standardiserade vårdförlopp är en högaktuell fråga inom kolorektal cancervård. Vår modell kan enkelt översättas till andra vårdadministrativa system och är ett potent verktyg för en effektiv vårdkedja och korta ledtider. 79

80 Nedläggning av avlastande stomi vid främre resektion av rektum för cancer blir vi bättre? Oskar Korske, Örebro Hannah Floodeen Örebro, Peter Matthiessen Örebro Vid låg främre resektion av rektum för cancer (LAR) läggs en avlastande loopileostomi upp för att minska risken för och konsekvenserna av symptomatiskt anastomosläckage. Vid en tidigare genomgång av patienter opererade med LAR och avlastande loopileostomi vid ett utbildningssjukhus (n=135; grupp I) skedde nedläggningen inom 4 månader hos 19 % (20/106) av patienterna. Av nedläggningarna efter >4 månader (n=86) fanns ingen medicinsk förklaring till fördröjningen hos 58% (50/86). De identifierbara orsakerna till fördröjningen var icke kirurgisk morbiditet 20% (17/86), symptomatiskt anastomosläckage 12% (10/86) och postoperativ adjuvant cytostatika 10% (9/86). 21% (28/135) blev permanenta stomister. Vi vill undersöka om det härefter skett någon förändring med avseende på dessa utfall och en retrospektiv journalgenomgång av samtliga patienter opererade med LAR och avlastande loopileostomi har utförts (n=94; grupp II). Totalt 76/94 (81%) av loopileostomierna lades ner varav 33% (25/76) inom 4 månader. Av de som lades ned efter >4 månader (n=51) fanns hos 29 % (15/51) ingen medicinsk förklaring. De vanligaste identifierbara orsakerna till fördröjd nedläggning var adjuvant cytostatikabehandling 39 % (20/51), symtomatiskt anastomosläckage 12 % (6/51), icke kirurgisk morbiditet 6 % (3/51), andra kirurgiska komplikationer 4 % (2/51) och radiologiskt påvisad anastomosinsufficiens 4 % (2/51). Med minimum 24 månaders uppföljning (opererade ) blev 15% (11/74) i grupp II permanenta stomister. Under den senare perioden lades en större andel avlastande loopileostomier ned inom fyra månader. Andelen utan identifierbar orsak till fördröjning blev färre och den vanligaste orsaken till fördröjd nedläggning var adjuvant cytostatika. Andelen anastomosläckage och permanenta stomier var jämförbara. 80

81 Patienter kolektomerade på grund av obstipation ångrar inte ingreppet Joel Nilsson, Luleå Pia Näsvall Luleå, Christoffer Odensten Luleå, Ulf Öhrvall Luleå aten av studier på operationer för obstipation, vanligen kolektomier, är motstridiga och förknippas ofta med hög morbiditet och mortalitet. I Norrbotten opererades från 1984 till 2012, 21 patienter för svår obstipation med kolektomi och ileorektal anastomos eller annan kolonresektion med eller utan stomi. Preoperativt karaktäriserades patienternas besvär av "slow transit". Det har uppmärksammats några fall av anemiserande blödningar från anastomosområdet men i övrigt är lite känt om patienternas hälsotillstånd långt efter operationen. För att kartlägga patienternas tarmfunktion, livskvalite samt förekomst av sena komplikationer gjordes en retrospektiv journalstudie inkluderande enkäter till opererade patienter. 21 patienter opererade för obstipation med kolektomi, med ileorektal anastomos eller med stomi hämtades ur operationsregistret i Norrbotten. Journalerna granskades avseende komplikationer under tiden efter operationen fram till De kvarlevande personerna (n=12) tillskrevs att besvara två enkäter, en angående graden av obstipation enligt Rom III kriterierna och förbrukningen av laxantia eller antidiarroika. Dessutom frågor om buksmärtor, blödningar behov av sjukvård och ett allmänt omdöme om behandlingen (operationen) varit värdefull. Det andra frågeformuläret beräknade "the gastrointestinal quality of life index" (GIQLI). Som kontrollgrupp för den senare användes friska studenter. Flera (n=8) hade fortfarande många år efter operation antingen förstoppning, diarrer eller inkontinens. Bland sena komplikationer märks tunntarmsileus, ärrbråck och anemiserande blödningar (n=2) från anastomosområdet. Livskvalitéstudien visade sämre resultat för patienterna jämfört med friska försökspersoner. Majoriteten av patienterna var nöjda med operationen och ångrade inte ingreppet. Detta trots högt antal komplikationer och kvarvarande besvär och att flera patienter behövde reopereras med stomi. Behandlingen bör användas enbart i utvalda fall. 81

82 Postoperativ användning av NSAID-preparat och risken för anastomosläckage efter främre resektion för rektalcancer Daniel Kverneng, Umeå Jörgen Rutegård Umeå, Peter Matthiessen Örebro, Markku Haapamäki Umeå, Martin Rutegård Umeå Läkemedel av typen NSAID (non-steroidal anti-inflammatory drug) används ofta som postoperativ smärtbehandling tack vare en opioidsparande effekt. Flera studier har emellertid visat förhöjd risk för symptomatiskt anastomosläckage efter behandling med NSAID vid kolorektalkirurgi. Syftet med denna studie var att undersöka huruvida NSAID ökar risken för anastomosläckage efter främre resektion för rektalcancer. Patienter som behandlades med främre resektion för rektalcancer mellan 2007 och 2013 i Norra regionen identifierades genom Kolorektalcancerregistret. Journaldata inhämtades för exponeringen, administrering av NSAID minst två av de sju första postoperativa dagarna, samt utfallet symptomatiskt anastomosläckage inom 90 dagar. Logistisk regression användes för att bestämma effekten av NSAID-preparat på risken för läckage uttryckt i oddskvoter (OR) och 95 % konfidensintervall (KI). Störfaktorer innefattade ASA-klass, avlastande stomi, strålning, tumörstadium och typ av mesorektal excision. 323 patienter inkluderades i studien. Postoperativt NSAID användes i 42 % (135/323) av opererade patienter. Bland de patienter som använde NSAID fick 16 % (21/135) anastomosläckage, jämfört med 19 % (36/188) av de som inte fick NSAID. Justerat för störfaktorer var den oberoende risken inte förhöjd att drabbas av läckage hos patienter med postoperativ NSAID-behandling (OR 0,74; 95 % KI 0,39 1,39). Risken för läckage skilde sig inte mellan övervägande COX-1-selektiva och övervägande COX-2-selektiva NSAID. Denna studie ger inget stöd för att postoperativ behandling med NSAID efter främre resektion av rektum för rektalcancer ökar risken för symptomatiskt anastomosläckage. Studien har ett begränsat antal patienter och större studier, helst randomiserade, krävs för att säkrare slutsatser ska kunna dras. 82

83 Påverkar dosintensitet prognosen vid behandling med HIPEC? Lana Ghanipour, Uppsala Malin Enblad Uppsala, Helgi Birgisson Uppsala, Wilhelm Graf Uppsala Cytoreduktiv kirurgi (CRS) med hyperterm intraperitoneal cytostatika (HIPEC) är idag standardbehandling vid peritoneal carcinomatosis (PC). Det finns dock begränsad evidens vad gäller nyttan av HIPEC på prognosen. Syftet med denna studie var att utvärdera effekten av de olika cytostatika regimer samt doseffekten på överlevnaden. Totalt opererades 350 patienter med CRS-HIPEC under tidsperioden på Akademiska sjukhuset. Kolorektal cancer (CRC) (n=130) och pseudomyxoma peritonei (PMP) (n=138) var av de mest förekommande primärtumörerna. Den HIPEC regim som användes vid PMP var Mitomycin C (MMC) och vid CRC Oxaliplatin (Ox) eller Ox plus Irinotecan (OxIr). Medel uppföljningstiden var 41 månader. Överlevnadsanalyser beräknades med Kaplan Meier metoden och skillnader med log rank test. Cox proportional hazard model användes för att beräkna doseffekten på överlevnaden. Median överlevnaden för CRC patienter behandlade med Ox (n=51, medel PCI 18) var 27 månader och 30 månader för patienter behandlade med OxIr (n=54, medel PCI 15) (p=0,31). Patienter med PMP hade en median överlevnad på 109 månader om tumören var av låggradig typ, 85 månader för intermediär typ och 44 månader för höggradig tumörtyp (p=0,00002). Benmärgspåverkan hade ingen påverkan på överlevnaden. Denna studie visar att varken typ av cytostatika regim eller dosintensitet i ett HIPEC protokoll har inverkan på överlevnaden. Inte heller påverkar benmärgstoxicitet överlevnaden. 83

84 Påverkar vändning av patienten resultat vid abdominoperineal resektion av rektum? Marcin Popiolek, Örebro Bayar Baban Örebro, Peter Matthiessen Örebro Syftet var att jämföra korttids- och långtidsresultat efter abdomino-perineal (APR) resektion av rektum för rektalcancer med den perineala delen av operationen utförd i ryggläge (APR-rygg) eller proktologiläge (APR-prokto). Patienter som under perioden opererades konsekutivt med APR för rektalcancer (n=214) vid ett undervisningssjukhus inkluderades. APR-rygg och APR-prokto jämfördes med avseende på patient- och kirurgirelaterade variabler samt circumferent resektionsmarginal (CRM) och total 5-årsöverlevnad. Patienter med tumörer i mellersta rektum som opererades med APR med intersfinkterisk resektion exkluderades (n=36). Vändning infördes Den perineala delen av operationen utfördes på 72/214 (33%) i ryggläge (APR-rygg) och på 142/214 (67%) i proktologiläge (APR-prokto). Ingen skillnad mellan grupperna observerades med avseende på könsfördelning, tumörnivå och cancerstadium. Median ålder var 69 i APR-rygg och 70 i APR-prokto. Coccyx resecerades hos 70/142 patienter (49%) i APR-prokto. Operationstid i APR-prokto inklusive vändning var i median 320 min jämfört med 260 min vid APR-rygg (p<0,001). Peroperativ blödning var 450 ml för APR-prokto jämfört med 1000 ml för APR-rygg (p<0,001). Median CRM var 6 mm för APR-prokto och 3 mm för APR-rygg (p=0,001). Total 5-årsöverlevnad var 63 % i APRprokto och 59 % i APR-rygg (p=0,68). Inga signifikanta skillnader noterades vad gäller blödning, operationstid, vårdtid, CRM och 5-årsöverlevnad huruvida coccyx sparades eller inte vid APR-prokto. I denna populationsbaserade kohort medförde vändning vid APR längre operationstid men mindre blödning och större CRM. En möjlig förklaring är att proktologiläge ger bättre förutsättningar för mer precis dissektionsteknik. Bevarande av coccyx försämrar inte det kirurgiska resultatet varför coccyx kan sparas i utvalda fall. 84

85 at och kostnader efter öppen buk vid behandling med VAC vs utan VAC-behandling Linda Bilos, Örebro Kjell Jansson Örebro Överlevnaden hos svårt sjuka gastrointestinala och kärlkirurgiska patienter har förbättrats efter introduktionen av behandling med öppen buk. Fördelarna blir en förbättrad cirkulation till bukorganen och dränage av inflammatoriska substanser. Behandlingskostnaderna är höga med flera operationer, komplicerad intensivvård och lång vårdtid. Metoderna som används är vanligen öppen buk med täckande plast eller ett slutet inplastad vakuum system sk VAC behandling. Vi har retrospektivt studerat resultat och kostnader hos patienter med och utan VAC-behandling. 62 patienter vårdades med öppen buk vid USÖ. Medelåldern var 63,5 år och majoriteten män (41st). 84 % (52st) opererades akut. Metod valdes slumpmässigt utifrån kirurgens erfarenhet till behandling med eller utan VAC. 21 patienter behandlades med VAC och 41 patienter utan VAC. 10 st (48%) avled under vårdtiden i VAC gruppen och 14 st (34%) i utan VAC-gruppen. 3 års överlevnaden var 45%. 6 patienter utvecklade fistlar i utan VAC gruppen, ingen i VAC-gruppen. Medelvårdtiden var i VAC gruppen 45 dagar vs 52 dagar utan VAC-behandling. Medelkostnad för hela vårdtiden i VAC-gruppen var kr och utan VACbehandling kr. Akut kirurgi är en riskfaktor för öppen buk. Kostnaderna för vården är höga men skiljer inte mellan grupperna. Sannolikt beror det på att patienter med öppen buk är en svårt sjuk patientgrupp som kräver flera operationer, lång vårdtid på IVA och vårdavdelning. Långtidsöverlevnaden är bra om man överlever första vårdtillfället. Skillnader i överlevnad och fistelutveckling noteras mellan grupperna och större randomiserade studier behövs för att finna riktlinjer för behandling av denna patientgrupp. 85

86 Skillnader i staging, MDT-bedömning och behandling av screening jfm icke-screeningupptäckt kolorektal cancer Deborah Saraste, Stockholm Anna Martling Stockholm, Per Nilsson Stockholm, Johannes Blom Stockholm, Sven Törnberg Stockholm, Martin Janson Stockholm Populationsbaserad screening för kolorektal cancer med F-Hb påbörjades i Stockholm-Gotland regionen Syftet med denna studie var att utvärdera och jämföra preoperativ staging, MDT-bedömningar och behandling hos patienter med screening- jfm icke-screeningupptäckt kolorektal cancer. Patienter med screeningupptäckt kolorektal cancer jämfördes med övriga patienter i Sverige med ickescreeningupptäckt cancer i samma åldersgrupp, år, och tidsperiod. Jämförelsen gjordes avseende patient- och tumörkarakteristika, staging, MDT-bedömningar och behandling. Data hämtades ur Svenska kolorektalcancerregistret och Screningregistret för Stockholm-Gotland. Jämfört med patienter med icke-screeningupptäckt cancer hade de med screeningupptäckt cancer en högre andel tumörer i stadium I (41 jfm 15%, p<0.001). De hade en mer komplett staging och var MDT-bedömda i större utsträckning (p<0.001). I båda grupper hade dock patienter med endoskopiskt resecerad cancer genomgått staging och MDT-bedömning i mindre utsträckning än patienter med kirurgiskt resecerad cancer (p<0.001). Ingen skillnad förelåg mellan grupperna beträffande (neo)adjuvant behandling eller andelen lokalt resecerade tumörer i stadium I. Patienter med screeningupptäct cancer genomgick staging och MDT-bedömning i högre utsträckning än dem med icke-screeningupptäckt cancer, men i båda grupper gällde detta i mindre utsträckning patienter med endoskopiskt resecerade tumörer jämfört med kirurgiskt resecerade. Trots en högre andel tidiga tumörer i screeninggruppen, genomgick dessa patienter lika extensiv kirurgisk och onkologisk behandling som patienterna i gruppen med ickescreeningupptäckt cancer. 86

87 Snabbt in trygg ut. Kontaktsjuksköterskans förstärkta roll för patienter med tjocktarmscancer. Jane Heath, Gothenburg Kristina Danielsson Gothenburg, Angelica Wingård Gothenburg På kirurgkliniken opereras årligen ca 150 patienter på grund av tjocktarmscancer. Ledtiderna var långa och väntan påfrestande. Brister fanns i uppföljningen och det saknades skriftlig patientinformation. Vi har infört snabbt omhändertagande av patienter med nyupptäckt tjocktarmscancer i samarbete med endoskopi- och röntgenmottagningar. Samma dag patienten koloskoperas skriver kontaktsjuksköterska på kirurgmottagningen röntgenremisser, bokar röntgenundersökningar samt besök till kirurgläkare. Genom workshifting har vi tagit över läkarnas arbetsuppgifter. Tillsammans med patienterna har det tagits fram skriftlig pre- och postoperativ information inom ramen för en interventionsstudie. Sjuksköterskeledd uppföljning är införd ett, två och tre år postoperativt. Kontaktsjuksköterska lämnar röntgensvar och skriver röntgenremisser. Workshifting har gjorts. Ett år postoperativt får patienten en enkät med frågor kring information, stöd och uppföljning. Arbetsbeskrivningar för kontaktsjuksköterskan är framtagna och implementerade. Vi har jämfört 25 patienter 2013 med 25 patienter Vi har kortat ledtiden från upptäckten av en tjocktarmstumör till behandlingsbeslut från 27 till 12 dagar, en minskning med 56%. Patienten har nu en kontaktsjuksköterska genom hela vårdkedjan. I enkäten (n=110) framkommer att 67% upplever att de fått det stöd de önskat av kontaktsjuksköterskan under det första året postoperativt samt att 96% tycker att uppföljningsbesöket hos kontaktsjuksköterskan var värdefullt. Väntetiderna för patienten är mycket påfrestande. Vi har kortat ledtiderna med 56% vilket leder till snabbare omhändertagande. I mötet med patienter upplever vi att de känner trygghet och att det är en fördel att ha en fast vårdkontakt i form av kontaktsjuksköterska. Vi kan fortfarande se att det finns förbättringspotential och arbetar kontinuerligt med detta. 87

88 Socioekonomisk bakgrund och 5-årsöverlevnad vid akut koloncancer Georgios Papadimitriou, Eskilstuna Hasse Eriksson Eskilstuna Akut insjuknande i koloncancer har tidigare visat sig variera med socioekonomisk bakgrund. Syftet var att kartlägga om socioekonomiska variabler har olika betydelse för överlevnad vid akut respektive elektiv koloncancer. Samtliga registrerade med koloncancer , exklusive (252) screeningupptäckta och (2264) med oklart presentationssätt inkluderades (n=16 301) och följdes till november Via länkning till SCB erhölls socioekonomiska variabler. Materialet analyserades med logistisk regression, Kaplan-Meierkurvor och Cox regression (21.8%) hade genomgått akutoperation. I univariat analys var ett akut insjuknande associerat med alla faktorer utom kön (ålder, ASA-klass, stadium, region, sjukhustyp civilstånd, utbildning och inkomst). I multivariat analys framkom ett tydligt mönster där det var betydligt mer troligt med ett akut förlopp i samtliga regioner utanför Stockholm (OR 1,26-1,43) och mindre troligt på läns- och länsdelssjukhus (OR 0.86; 0,79). Civilstånd är associerat med presentationssätt (ogift OR 1,33 och änka 1,41) liksom inkomst (lägsta inkomstkvartiler OR 1,16 och 1,17). Efter 5 år levde 63% i den elektiva jämfört 32% i den akuta gruppen (p<0.001). Vid elektiv koloncancer hade kvinnor en lägre risk för död inom 5 år (HR 0,86), punktestimaten var högre för alla regioner jämfört med Stockholm (1,11-1,30) men lägre på länssjukhus (0,89). Civilstånd, utbildning och inkomst påverkar risken att dö för elektiv koloncancer (HR ogift 1,39, grundskola 1,19 och låg inkomst 1,23). Vid akut koloncancer sågs ett likartat men mildare mönster, utan effekt av inkomst. Akut insjuknande av koloncancer är associerat med civilstånd och inkomst i Sverige. Skillnader i överlevnad förefaller större vid elektiv koloncancer. 88

89 Så skiljer sig patienten vid akut resp elektiv operation av koloncancer Stefan Skullman, Skövde Mile Bergvall Skövde, Karl Kodeda Göteborg Varje år får 4000 svenskar diagnosen koloncancer. Tre av fyra är över 65 år. Ungefär 85% genomgår större resektionskirurgi. En av fem opereras akut och 80% av dem pga ileus. Andra orsaker är perforation och blödning. Vi vet att den akuta patienten jämfört med den elektiva har högre postoperativa morbiditet och mortalitet och sämre prognos på lång sikt. Målet är att belysa skillnaderna för att förbättra omhändertagande av den akuta patienten. Retrospektiv registerstudie för samtliga koloncancerpatienter registrerade i det Nationella kvalitetsregistret för kolorektalcancer åren Totalt ca patienter varav opererades: 3013 akut och elektivt. De akut opererade är sjukare på förhand med högre ASA-klass. Operationerna startar senare på kvällen och färre opereras av kolorektalkirurger. De har fler komplikationer, längre vårdtider och fler vårdas på IVA. Den postop mortaliteten är fem gånger högre. Tarmperforation är tre gånger vanligare. Betydligt färre är radikalt respektive kurativt opererade. Tumörerna har högre TNM klass och lägre andel mikroskopisk radikalitet. Nära fyra gånger så många får permanent stomi. Färre diskuteras på postop MDT men lika stor andel får adjuvant behandling. Inga köns- eller åldersskillnader. Det är dags att titta närmare på vårdkedjan för den akuta patienten. Om möjligt utred och optimera patienten preoperativt. Planera operationen på förmiddagen med rätt operatörer så att det finns full kompetens även postoperativt. 89

90 Sömnapné, hypoxi och lungfunktion vid öppen kirurgi av kolorektalcancer Karl Franklin, Umeå Martin Claesson Umeå, Carin Sahlin Umeå, Malin Jonsson-Fagerlund Stockholm Ålder och övervikt är riskfaktorer för kolorektalcancer och sömnapné. Atelektaser och andningsproblem är vanligt efter stor bukkirurgi men förekomst av sömnapné vid kolorektalcancer och hur sömnapné påverkas av öppen kirurgi är väsentligen okänt. Sömnapné diagnosticeras när det är mer än 5 andningsuppehåll per timme sömn (= apné-hypopné index, AHI >5). Vår målsättning var att undersöka hur sömnapné, syresättning, koldioxid och lungfunktion påverkas vid öppen kirurgi av kolorektalcancer. 28 patienter varav 8 kvinnor med kolorektalcancer inkluderades. De undersöktes med polysomnografisk sömnapnéutredning med kontinuerlig mätning av andning, syresättning, EEG mm under natten före kirurgi och andra postoperativa natten utan syrgasbehandling. Artärgas och lungfunktion. Sömnapnéförekomsten var hög bland patienterna men det var ingen skillnad preoperativt (AHI: 19 ±15) och postoperativt (AHI: 17 ±23), däremot minskade apnéförekomsten signifikant i såväl rygg som sidoläge postoperativt. Apnéförekomsten var signifikant högre i ryggläge än i sidoläge och patienterna sov nästan dubbelt så mycket på rygg postoperativt (82±29%) jämfört med preoperativt (44 ±28%) p<0,001. Vitalkapaciteten minskade signifikant med 32% utan att PCO2 steg, däremot minskade PO2 signifikant med nästan 2 kpa postoperativt. Sömnapnéförekomsten minskade i såväl sidoläge som i ryggläge postoperativt, men patienterna sov dubbelt så mycket på rygg postoperativt där sömnapné är vanligare vilket förklarar varför sömnapnéförekomsten var lika hög pre- som postoperativt. Sömnapné med intermittent hypoxi skulle effektivt förebyggas om patienterna förhindrades att sova på rygg postoperativt. Den sänkta lungfunktionen påverkar inte koldioxidhalten i blodet. 90

91 Sömnapné vid kolorektalcancer Karl Franklin, Umeå Martin Claesson Umeå, Carin Sahlin Umeå, Markku Haapamäki Umeå, Malin Jonsson-Fagerlund Stockholm Ålder och övervikt är riskfaktorer för både kolorektalcancer och sömnapné. Sömnapné med mer än 5 andningsuppehåll per timmer sömn åtföljt av hypoxi förekommer i befolkningen hos 20% av män och 9% av kvinnor. De har en ökad risk för hjärt-kärlsjukdom, tidig död och en ökad risk för postoperativ hypoxi och sårinfektioner efter ortopedisk kirurgi. Vi avsåg att undersöka förekomsten av sömnapné bland patienter med kolorektalcancer, eftersom den är okänd. Femtio patienter varav 16 kvinnor med kolorektalcancer medel ålder 69 ± 11 år, BMI 26 ± 4 kg/m2 inkluderades. De gjorde sömnapnéutredning med polysomnografi där andning, EEG, pulsoximetri mm registrerades kontinuerligt under natten före operation. Fyrtioen av femtio patienter (82%) hade sömnapné. Fyrtio procent hade mild sömnapné med 5-15 apnéer/ timme sömn, 28% hade måttlig sömnapné och 14% grav sömnapné med mer än 30 apnéer per timme sömn. Patienterna sov i genomsnitt 41% av tiden i ryggläge. I ryggläge hade de i medel 29 ± 22 apnéer per timme sömn mot 8 ± 9 i sidoläge. Sömnapné är ytterst vanligt bland patienter som skall opereras för kolorektalcancer. Detta är ett helt nytt fynd. Delvis kan den höga förekomsten förklaras av ålder och övervikt, men det finns ingen tidigare undersökt population där sömnapné är så vanligt som vid kolorektalcancer. Det är oklart varför sömnapné är så vanligt vid kolorektalcancer och vilken betydelse det har för dessa patienter. 91

92 Tymidinfosforylas som prognostisk faktor vid kolorektal cancer i stadium II Elinor Bexe Lindskog, Göteborg Yvonne Wettergren Göteborg För patienter med stadium II kolorektal cancer och hög risk för recidiv kan det vara av värde med adjuvant cytostatikabehandling. För att bättre kunna identifiera högriskpatienter är det viktigt att finna användbara prognostiska faktorer/markörer. En intressant markör är tymidinfosforylas (TYMP) som är ett enzym med flera tumörfrämjande egenskaper. TYMP uttrycks i epitel- och stromaceller i kolorektala tumörer, speciellt i tumörassocierade makrofager. Syftet med studien var att utvärdera TYMP genexpression som prognostisk markör vid kolorektal cancer i stadium II. Finns en skillnad i resultaten vid analys av TYMP i makroskopiskt dissekerad tumörvävnad jämfört med mikrodissekerad vävnad uppdelat i epitelceller och stroma. Patienter opererade för tumör i stadium II, 12 lymfkörtlar undersökta, ej preoperativt strålbehandlade och som senare utvecklat recidiv (n=43), samt ålders-, differentierings- och stadiummatchade patienter med recidivfri 3 årsuppföljning (n=82). TYMP genexpression analyserades med kvantitativ realtids-pcr i makrodissekerad färskfrusen tumörvävnad (ftymp)och i mikrodissekerad formalin-fixerad tumörvävnad uppdelad i epitelceller (etymp) och stroma (stymp). TYMP genexpression korrelerade inte till kön, ålder eller tumörlokalisation. Både ftymp och etymp var högre i lågt, jämfört med högt, differentierade tumörer (p<0.05). Medianvärdet av ftymp var högst (0.52, IQR ), följt av stymp 0.35 (IQR ) och etymp 0.26 (IQR ). Det fanns en korrelation mellan ftymp, etymp och stymp (p<0.05). Patienter som fick recidiv hade lägre stymp (0.37) än de som inte fick recidiv (0.64, p<0.05). aten talar för en högre risk för recidiv vid kolorektal cancer i stadium II om stymp är lågt. Låga stymp värden kan indikera att vävnaden innehåller få tumörassocierade makrofager. 92

93 Välbefinnande och kroppsuppfattning efter rektumamputation för rektalcancer Elisabeth González, Göteborg Kajsa Holm Göteborg, Berith Wennström Skövde, Anette Wedin Göteborg, Eva Haglind Göteborg, Eva Angenete Göteborg Rektumamputation (APE) är ett stympande ingrepp men hur patienterna upplever det några år efter avslutad behandling är otillräckligt studerat. Syftet var att kartlägga hur patienter som opererats med APE för rektalcancer beskriver sitt välbefinnande och ser på sin kropp tre år efter operation. Data hämtades ur Svenska kolorektalcancerregistret för samtliga patienter som opererades med APE under Av dessa besvarade 545 ett frågeformulär. Där fick patienterna med egna ord beskriva sitt välbefinnande och sin kroppsuppfattning. 321 patienter besvarade en eller båda av dessa frågor: 183 män/138 kvinnor, medianåldern 65 år. Svaren innehållsanalyserades kvalitativt och kvantitativt. Tre huvudteman framkom varav två mer problematiserande kroppsliga begränsningar (A) och själsligt lidande (B) och ett som utgjorde acceptans av den nya livssituationen (C). A utgjordes av besvärande bråck/stomi, sexuell oförmåga, trötthet, annan sjuklighet. B innebar att skämmas för sin kropp, känna sig ful och stympad samt att känna oro och illabefinnande. C innebar att vardagen är som förut, positiv livsinställning, tacksamhet, ny livsinsikt och att känna sig älskad trots stomi. En tredjedel beskrev acceptans av sin situation (ca 36%) och nästan hälften beskrev A och/eller B i kombination med C. Enbart problematiserande teman: 19%. Den övervägande andelen (81%) uttryckte en acceptans av den nya livssituationen och ett gott välbefinnande trots att 45% av dem upplevde olika kroppsliga och/eller mentala besvär. Dock uppgav 19% problem som hämmar deras liv och ger avsaknad av välbefinnande. Det är viktigt att identifiera dessa 19% för att kunna sätta in medicinska insatser och ge psykosocialt stöd. 93

94 Äldres upplevelse av vård, information och delaktighet före, under och efter kolorektal cancerkirurgi Katja Schubert Samuelsson, Stockholm Monika Egenvall Stockholm, Inga Klarin Stockholm, Johan Lökk Stockholm, Ulf Gunnarsson Umeå, Marie Iwarzon Stockholm Medelvårdtiden för kolorektal cancerkirurgi är mellan 6-9 dagar, dock ses längre vårdtid hos äldre med flera sjukdomar. Studier och klinisk erfarenhet visar att äldre kirurgiska patienter oftare drabbas av postoperativa komplikationer, konfusion och nutritionssvårigheter samt att de oftare skrivs ut till andra boendeformer. För patienter över 75 år som opereras för kolorektal cancer finns endast få studier som belyser vården ur patientens perspektiv. Studiens syfte är att beskriva den äldre kolorektal cancer-patientens upplevelse av information, delaktighet och vårdförlopp inför och efter operation. Semi-strukturerade intervjuer genomfördes postoperativt inom 4 månader med 16 patienter över 75 år som opererats för kolorektal cancer. Intervjuerna analyserades med induktiv, kvalitativ innehållsanalys. Tre preliminära domäner framkom: Brister i information och stöd inför diagnos och operation, Brister i information med betydelse för återhämtning samt Brister i information med betydelse för egenvård. En genomgående tendens var att den äldre var nöjd avseende bemötande, men att kvarstående besvär med aptitlöshet och nutrition förhindrade snabb återhämtning. Den äldre patientens upplevelse av vård vid, under och efter kirurgi ger en indikation på att information före och efter operation måste individanpassas utifrån dennes behov och kunskap; nutritionsbehov måste kartläggas, utvärderas och följas upp samt rehabilitering efter operation bör beakta den äldres fysiska aktivitet och status innan operation för att i större utsträckning individanpassa rehabiliteringen. 94

95 Ökade infektions- och sårläkningsproblem vid rektumamputation - MEN åtgärder lönar sig! Berith Wennström, Skövde Gunnar Henriksson Skövde, Lars Johansen Skövde, Karin Hassel Skövde, Stefan Skullman Skövde Flera rapporter finns om ökade läkningsproblem efter vändning i JKP vid rektumamputation. Under 2013 års kirurgvecka presenterade vi en genomgång från SkaS, Skövde som visade att 66% (24 av 41) av patienterna hade infektioner i perineum, många av dem hade även långvariga sårläkningsproblem. Efter detta larmresultat rannsakades varje steg i den perioperativa vårdkedjan och ett åtgärdsprogram med nio förändringar infördes i syfte att reducera perineala problem efter rektumamputation. En konsekutiv, prospektiv journalgranskning gjordes av 39 rektumamputerade patienter efter införandet av niopunktsprogrammet. Patienterna opererades under år , diagnosen var; rektalcancer (n=34), morbus crohn (n=2), ulcerös colit (n=2), familjär polypos (n=1). En patient avled efter fyra månader. Tid för sårläkning uppskattades via journalanteckningar och infektionerna skattades enligt en modifierad Clavien klassificering av kirurgiska komplikationer. Grunddata hämtades från cancerregistret (INCA). Studien är godkänd av den Regionala etikprövningsnämnden i Göteborg (Dnr T941-13). En patient drabbades av en svårläkt infektion som krävde operation och tre patienter fick en infektion som läkte inom tre månader. Således har vi enbart 10% läkningsproblem efter niopunktsprogrammet jämfört med 66% innan (p<0.001). Åtgärdsprogrammet fungerar med minskat lidande för patienterna och kraftigt minskade hälsoekonomiska kostnader! Exakt vad i niopunktsprogrammet som gett reduktionen av komplikationerna kan vi enbart spekulera i. 95

96 Ökad risk för kolorektal cancer hos kvinnor med bröstcancer i en nationell kohortstudie Yunxia Lu, Stockholm Josefin Segelman Stockholm, Lina Lindström Stockholm, Jan Frisell Stockholm, Anna Martling Stockholm Epidemiologiska data har visat en potentiell association mellan könshormoner och kolorektal cancer. Kvinnor med bröstcancer kan ha ökade nivåer av endogena könshormoner och ha erhållit behandling med hormonsubstitution samt antihormonell behandling mot bröstcancer. Det är inte känt huruvida risken för kolorektal cancer är ökad eller minskad hos kvinnor med bröstcancer. En populationsbaserad, prospektivt registrerad kohort av samtliga kvinnor diagnosticerade med bröstcancer i Sverige identifierades från Svenska Cancerregistret. Med standardiserade incidens ratios (SIR) med 95% konfidensintervall (KI) uppskattades risken för kolorektal cancer efter diagnos av bröstcancer jämfört bakgrundsbefolkningen. För information om behandling identifierades en subkohort av kvinnor som opererats för bröstcancer i Stockholmsregionen. I subkohorten analyserades associationen mellan behandling för bröstcancer och risk för kolorektal cancer, uttryckt i hazard ratios (HR) och 95% KI. I den nationella kohorten av kvinnor med bröstcancer diagnosticerades fall av kolorektal cancer, efter en medianuppföljning på 9.7 år. En ökad risk för kolorektal cancer observerades i bröstcancerkohorten jämfört bakgrundsbefolkningen (SIR 1.59; 95% KI ). SIR för cancer i proximala kolon (1.72; 95% KI ) var signifikant högre jämfört distala kolon (1.46; 95% KI ). I den regionala subkohorten av kvinnor med bröstcancer identifierades 299 fall av kolorektal cancer. Olika behandlingar för bröstcancer var inte signifikant associerade med risk för kolorektal cancer. En ökad risk för kolorektal cancer observerades hos kvinnor med bröstcancer. Vi kunde inte påvisa något samband mellan olika behandlingar för bröstcancer och risk för kolorektal cancer. 96

97 A comparison study of the Adaptive Anaerobic Anastomosis Ring versus the Traditional Circular Stapled Colorectal Anastomosis in a Porcine Model Anders Grönberg, Halmstad Dadi Vilhjalmsson Malmö The purpose of this study was to determine whether the characteristics of the adaptive Anaerobic Anastomosis created by a new device are comparable to existing stapler technology. Burst pressure where tested at different times i.e. 1h, 6h 12h 24h 48h, 72h and 7 days after surgery. A total of 48 female, 50 kg pigs were studied. Half of the population where randomized for traditional staplers and the other half for the new adaptive anastomosis. In all cases the end-to-end anastomoses were located 15 to 20 cm from the anal verge. Leakage in the anastomosis was tested with compressed air through an attached anal plug and the upper limit (10 cm above the anastomosis) consisted of a bowel clamp. A pressure gauge was used to verify the state of the pressure in the bowel. The abdominal cavity was filled with saline and the leakage was visualized with air bubbles (leakage pressure) adjacent to the anastomosis or elsewhere on the compressed air filled gut. The adaptive anastomosis had no leakage in the anastomosis, the burst limit was the strength in the intestinal wall in all screening events. The mean leakage pressures for the stapled anastomoses were 40 mbar (26-64) at 1h; 50 mbar (43-69) at 6h and 145 mbar (85-185)12h after surgery. Tests performed 24 h or later after surgery showed equally strong intestinal wall/anastomosis. The strength of the anastomosis evaluated at early time points showed significantly higher burst strengths for the adaptive anastomosis, suggesting an advantage for the new technique. Dag: Onsdag 19/8 Tid: Plats: Kongresshallen 97

98 Intraperitonealt nät som behandling av parastomala bråck Pia Näsvall, Luleå Jörgen Rutegård Umeå, Michael Dahlberg Luleå, Ulf Gunnarsson Umeå, Karin Strigård Umeå Parastomala bråck är en vanlig komplikation till stomier och kan orsaka läckage och inklämning. Den optimala behandlingsmetoden är ännu inte funnen. Tillgängliga nät-metoder är förenade med hög recidivrisk och avsevärda risker för komplikationer både på kort och lång sikt, liksom även mortalitetsrisk. Parastomal Hernia Patch BARDTM (PHP) är ett intraperitonealt on-lay mesh (IPOM) bestående av eptfe och polypropylene i två olika lager och utformat för behandling av parastomala bråck. För att utvärdera säkerhet och recidivrisk med PHP genomfördes en prospektiv multicenter studie. Femtio patienter i behov av kirurgisk åtgärd av parastomalt bråck inkluderades konsekutivt. Klinisk undersökning och DT buk utfördes preoperativt. Alla patienter opererades med PHP. Postoperativ uppföljning efter en månad och ett år för komplikationer och eventuella recidiv av bråck planerades. Postoperativ komplikationsfrekvens efter en månad var 15/50 (30%). Parastomal bråck-recidiv frekvens efter ett år 11/50 (22%). Reoperationsfrekvens efter en månad 7/50 (14%) och ytterligare 5/50 (10%) reoperarades under de följande elva månaderna. PHP tycks inte vara den optimala behandlingsmetoden för parastomala bråck på grund av hög morbiditet och hög recidivfrekvens av parastomalt bråck. Dock skiljer sig resultaten för PHP inte avsevärt från resultaten från andra tillgängliga nät-metoder. Utvecklingen av nya, bra behandlingsmetoder för parastomala bråck är ett viktigt forskningsområde som bör prioriteras. Dag: Onsdag 19/8 Tid: Plats: Kongresshallen 98

99 Kvarstående perineala symptom är vanligt efter rektumamputation pga rektalcancer Dan Asplund, Göteborg Mattias Prytz Trollhättan, David Bock Göteborg, Eva Haglind Göteborg, Eva Angenete Göteborg Att det föreligger perineal morbiditet efter rektumamputation (sårinfektion, smärta, fördröjd sårläkning) är känt. Förekomsten av perineala besvär på längre sikt är ett närmast okänt område. Huvudsyftet med denna studie var att undersöka förekomst, grad och betydelse av kvarstående perineala symptom hos långtidsöverlevare efter rektumamputation. Ytterligare syften var att undersöka associationen mellan kliniska faktorer (t ex fördröjd perineal sårläkning, operationstekniska aspekter och strålbehandling) och perineala symptom. Alla patienter opererade med rektumamputation i Sverige mellan 2007 och 2009 (n=1373) identifierades genom rektalcancerregistret. Överlevande patienter kontaktades tre år efter operationen och tillfrågades om deltagande i studien. 545 patienter besvarade ett omfattande frågeformulär. Kliniska data hämtades från kvalitetsregistret och operationsberättelserna. Perineala symptom förekom hos 50 % av alla patienter tre år efter rektumamputationen och mer frekvent hos kvinnor (58 vs 44 %; p=0,001). Operationsmetod (konventionell APE vs ELAPE) och pre op strålbehandling påverkade inte förekomst eller grad av perineala symptom. Fördröjd läkning av det perineala såret (>4 veckor) förekom hos 25 % av alla patienter och var associerat med en ökad risk för kvarstående perineala symptom. Den grupp patienter som hade mer uttalade perineala symptom (n=129) skattade sin allmänna hälsa signifikant lägre än övriga på EQ-5D VAS (68,5 vs 79,9 poäng på den 100-gradiga skalan; p <0,001). Kvarstående perineala besvär är vanligt efter rektumamputation och uttalade besvär påverkar den allmänna livskvaliteten. Fördröjd sårläkning kan vara en riskfaktor. Ytterligare studier behövs för att studera betydelsen av andra påverkbara kliniska faktorer för utvecklingen av perineal morbiditet på lång sikt. Dag: Onsdag 19/8 Tid: Plats: Kongresshallen 99

100 Postoperativa komplikationer efter Hartmann s operation: en rapport från den Svenska kolorektalcancerregistret. Ingvar Sverrisson, Västerås Maziar Nikberg Västerås, Abbas Chabok Västerås, Kenneth Smedh Västerås Andelen rektalcancerpatienter som genomgår Hartmann s operation (HA) har ökat på senare år. Syftet var att jämföra postoperativa komplikationer mellan HA, främre resektion (AR) och abdominoperineal excision (APE). Samtliga rektalcancerpatienter opererade med tarmresektion registrerade i Svenska kolorektalcancerregistret under perioden 1996 och 2012 inkluderades. Postoperativa komplikationer inom 30 dagar analyserades. Totalt opererades (54%) patienter med AR, 6946 (34%) med APE och 2977 (14%) med HA. Patienter i HA gruppen var äldre och hade högre ASA-grad. Palliativa operationer var vanligare i HA gruppen (26%) jämfört med AR (8%) och APE (11%). Det fanns ingen skillnad i peroperativ blödning men operationstiden efter HA var i median 124 och 30 minuter kortare än APE och AR, (P<0.001). Kirurgiska komplikationer var vanligast förekommande efter APE (29%) jämfört med AR (23%) och HA (22%), (p<0,001). Andelen intraabdominella infektioner var 5% efter HA jämfört med AR (12%) och APE (3%), (p<0.001). Sårinfektioner (buk+perineum) var registrerat endast i 4%, 14% och 6% efter HA, APE och AR, respektive. Inga skillnader sågs i re-laparotomifrekvens och i 30-dagars dödlighet. Rektalcancerpatienter opererade med HA var äldre och sjukare. Trots detta förekommer kirurgiska komplikationer inte oftare vid HA jämfört med AR och APE. För åldriga och sköra rektalcancerpatienter ej lämpade för en anastomos bör Hartmann s operation övervägas. Dag: Onsdag 19/8 Tid: Plats: Kongresshallen 100

101 Prospective cohort study assessing acute effects of preoperative radiotherapy on sexual hormones in men with rectal cancer Christian Buchli, Stockholm Anna Martling Stockholm, Massoud Al Abani Stockholm, Jan-Erik Frödin Stockholm, Matteo Bottai Stockholm, Ingmar Lax Stockholm, Stefan Arver Stockholm, Torbjörn Holm Stockholm Preoperative radiotherapy (RT) enhances local control and cancer-specific survival in patients treated for rectal cancer. In case series a negative acute effect on Leydig cell function has been reported. The aim of this study is to assess the acute effect of preoperative RT for rectal cancer on levels of sexual hormones at the time of surgery. Prospective cohort study in 105 men with rectal cancer stage I-III, planned to preoperative RT and surgery or surgery alone. Exposure was the preoperative RT and the testicular dose during RT was calculated with the treatment planning system to quantify exposure. Sixty-three men with prostate cancer planned to robot-assisted prostatectomy were included to the unexposed group, as the frequency of treated with surgery alone was low. The frequency of serum testosterone (T) below 8 nmol/l, assessed the week before surgery, was the primary endpoint. Secondary endpoints were serum T, bioavailable T, luteinizing hormone (LH) and the LH-T ratio. The proportion of low T increased form 14.6% at baseline to 35.4% at the time of surgery in men treated with preoperative RT for rectal cancer corresponding to a relative risk of 2.41 (95% CI 1.57 to 3.71, p<0.001). The testicular dose was related to the change in sexual hormones. Preoperative RT for rectal cancer has an acute effect on Leydig cell function and increases the risk of biochemical testosterone deficiency. The amount of testicular exposure to radiation during RT might be the underlying mechanism. Dag: Onsdag 19/8 Tid: Plats: Kongresshallen 101

102 Riskfaktorer för akut kirurgi vid perforerad divertikulit Arnar Thorisson, Västerås Karl Andreasson Västerås, Maziar Nikberg Västerås, Kenneth Smedh Västerås, Abbas Chabok Västerås Diagnostik med datortomografi vid akut divertikulit har lett till ökad incidens av perforerad divertikulit men långt ifrån alla genomgår kirurgi. Syftet med denna studie var att utvärdera vilka kliniska eller radiologiska parametrar som predikterar behov av akut operation. Retrospektiv studie där alla patienter med diagnosen komplicerad divertikulit (ICD-10: K57.2,4,8) i Västmanland mellan jan 2010 och dec 2014 inkluderades. Kliniska och radiologiska data extraherades. En ny granskning av datortomografibilderna utfördes utan kännedom om kliniska data. Av 116 patienter med ICD-diagnosen perforerad divertikulit hade 111perforationer vid eftergranskningen. 35 patienter (32%) genomgick akut operation i form av Hartmann s operation (74%), stomi och abscessdränage (11%), lap-lavage (9%) och resektion med anastomos (6%). Sjukhusdödligheten var 3%. Median ålder hos opererade och icke opererade patienter var 66 respektive 55 år (p<0.001). Risken för att genomgå en akut operation var större vid immunosuppression (P=0.025), fri intraperitoneal gas jämfört med perikolisk gas (P=<0,001), ålder > 75 år (P=<0,001) och förekomst av fri vätska (P=<0,001). Kön, CRP, LPK, temp och symtomduration eller samtidig förekomst av abscess påverkade ej operationsbehovet. I en multivariat analys var fri gas, fri vätska och hög ålder riskfaktor för behov av akut kirurgi. Enbart en tredjedel av patienter med perforerad divertikulit opererades akut. Hög ålder (>75år), fri intraperitoneal gas och fri vätska predikterar behov av akut operation. Dag: Onsdag 19/8 Tid: Plats: Kongresshallen 102

103 Uppföljning vid divertikulit, en retrospektiv fallkontrollstudie. Carl Johan Grahnat, Jönköping Roland Andersson Jönköping Patienter som vårdats för akut divertikulit (AD) rekommenderas en kolonutredning på grund av hög risk för kolorektal cancer (CRC). Med förbättrad diagnostik har detta ifrågasatts. Vi undersökte frekvensen av CRC inom ett år hos patienter som vårdats för AD och jämförde med kontroller med avseende på kön, ålder, tidigare AD-episoder, laboratorieresultat och radiologisk undersökning. Ur en kohort av patienter som vårdats för AD under identifierades patienter som diagnosticerats med CRC inom ett år efter vårdtillfället och kontroller 1:3 via Jönköping Läns Landsting patientregister. Det förväntade antalet cancrar beräknades från ålders-, köns- och period-specifik incidens från Socialstyrelsen. 890 patienter (298 män och 592 kvinnor) hade vårdats för AD. 13 (4 män och 9 kvinnor, 1.5%) hade fått CRC inom ett år. Förväntat antal var 2.3 (O/E 6.5, CI , p<0.001). Fallen var äldre och hade mer sällan genomgått tidigare colonutredning. Ingen skillnad fanns i frekvens av tidigare känd divertikulos, inflammatoriska parametrar eller svårighetsgrad enligt radiologisk undersökning. 7 fall hade genomgått CT under indexvårdtillfället utan att tumör påvisats. AD-diagnos ställdes genom röntgen i sju fall, klinisk bedömning och sigmoideoskopi i sex respektive ett fall. CRC upptäcktes median 61 (27-213) dagar efter vårdtillfället. Samtliga cancerpatienter var över 70 år. 10 fall hade känd divertikulos. Patienter över 70 års ålder som vårdats för divertikulit är en högriskgrupp för CRC som inte upptäcks trots CT. Detta gäller även okomplicerad AD. Samtliga hade fortsatta symtom. Hög ålder, tidigare ej colonutredd var riskfaktorer för CRC. Rutinuppföljning bör göras i den högre åldersgruppen vid utebliven symtomregress. Dag: Onsdag 19/8 Tid: Plats: Kongresshallen 103

104 Utfall efter rektalcancerbehandling Kan den preterapeutiska selektionen förbättras? Anders Elliot, Stockholm Anna Martling Stockholm, Bengt Glimelius Uppsala, Hemming Johansson Stockholm, Per Nilsson Stockholm Selektionen till preoperativ behandling vid rektalcancer påverkar lokalrecidivfrekvens och sannolikt även överlevnad. Patientrelaterade parametrar som ålder och komorbiditet har stor inverkan på val av preoperativ behandling. Målsättningen med denna studie var att undersöka hur selektionen till preoperativ behandling påverkar utfallet hos rektalcancerpatienter med fokus på patientrelaterade faktorer. Data från Regionalt cancercentrum och Socialstyrelsens slutenvårdsregister på alla patienter som genomgick elektiv, abdominell kirurgi för rektalcancer i Stockholm-Gotlandområdet insamlades i en tidigare studie. Till nuvarande studie kompletterades datainsamlingen med information om överlevnad, recidiv och komplikationer. Utfallsmått analyserades med Cox-regression patienter från den tidigare kohorten inkluderades. Av dessa hade 318 fjärrmetaser innan operation varför de exkluderades. Vid 3 års uppföljning var totalöverlevnaden 80,1 %, sjukdomsfri överlevnad 68,6 % och lokalrecidivfrekvensen 4,3 %. Samtliga utfallsmått förbättrades signifikant över tid. I en multivariabel analys av patienter med komorbiditet (Charlson comorbidity score 1) var totalöverlevnaden högre efter preoperativ strålbehandling jämfört med ingen preoperativ behandling (HR 0.67, 95 % CI ). Dock sågs ingen signifikant skillnad vad gäller lokalrecidivfrekvens eller sjukdomsfri överlevnad. För patienter 80 år påverkades inte utfallen signifikant av preoperativ behandling. Överlevnad och lokalrecidivfrekvens efter behandling för rektalcancer förbättras över tid. I denna studie var överlevnaden högre hos patienter med komorbiditet om de erhållit preoperativ strålbehandling medan inga signifikanta skillnader kunde påvisas för äldre patienter. Även patienter med komorbiditet bör komma i fråga för preoperativ strålbehandling för rektalcancer. Dag: Onsdag 19/8 Tid: Plats: Kongresshallen 104

105 VILKA DIAGNOSER FICK MISSTÄNKTA APPENDICITER SOM EXPLORERAS NEGATIVA? Johanna Sköldin, Luleå Pia Näsvall Luleå, Ulf Öhrvall Luleå För att undvika komplikationer har patienter traditionellt explorerats för akut appendicit på vida indikationer. I Norrbotten utförs c:a 250 operationer årligen. Frekvensen negativa explorationer har varit uppåt 30%. Frekvensen är idag lägre, i Norrbotten ca 3%. Förbättrad diagnostik kan bero på ökad användning av antibiotika, bättre biokemiska analysmetoder och förfinad bilddiagnostik. Till bilden hör att det också laparoskopiska ingrepp används i diagnostiskt syfte infördes i Norrbotten en ny rutin för handläggning av appendicit. Syftet med denna studie var att undersöka vilka differentialdiagnoser som förekom vid appendektomier före och efter rutinförändringen. Ur Kirurgkliniken Norrbottens operationsregister hämtades 1868 appendektomier under perioden Patienter som opererats för misstänkt appendicit med fynd av normal appendix, dvs antingen fick en alternativ peroperativ diagnos eller där patologiska fynd saknades inkluderades. Journalerna granskades för alternativ diagnos. Enkäter skickades till de patienter där ingen diagnos eller annan bukåkomma journalförts. Observationsperioden delades upp i två 5-års perioder och analyserades avseende operationsdiagnos eller andra diagnoser ställda under vårdtiden eller senare. Totalt 82 (48+34) negativa appendektomier inkluderades. I den tidiga perioden fick 26 patienter en alternativ diagnos mot 12 i den senare. Framför allt minskade andelen gastro-intestinala orsaker medan andelen gynekologiska orsaker kvarstod (se tabell). Studien visar att de diagnoser som fortfarande inte diagnostiseras preoperativt är gynekologiska och patienter med buksmärtor UNS. Några få patienter som opereras i onödan kan förefalla obetydligt men utgör i länet bortåt 10 patienter årligen. I Norrbotten har en prospektiv studie av diagnostiken av akut appendicit startats. 105

106 Dag: Onsdag 19/8 Tid: Plats: Kongresshallen 106

107 Karydakis operation versus excision av medellinjen och primärsutur för pilonidalsinus, en randomiserad expertbaserad studie Markku Haapamäki, Umeå Karl Franklin Umeå, Cristoffer Odensten Luleå, Christian Johansson Sundsvall Flera olika operationstyper tillämpas för att behandla pilonidalsinus. I Sverige är det vanligt med en operation där man exciderar den sjukdomsdrabbade huden i medellinjen så att alla fistelkaviteter kommer ut med preparatet och därefter primärsutureras huden i medellinjen alternativt lämnas öppet för sekundärläkning. Ett mindre antal kliniker tillämpar Karydakis operation där snittföringen och förslutningen är asymmetrisk så att det förslutna såret hamnar mm lateralt om medellinjen. Detta är en interimsrapport från PSIN studien (ClinicalTrials.gov Identifier: NCT ). Vi randomiserade 115 patienter med pilonidalsinus där operation bedömdes vara bästa behandling på två sjukhus (NUS och Sunderby) till endera Karydakis operation eller excision i medellinjen med primärsutur. En tredje konsekutiv icke randomiserad kohort med 48 patienter registrerades prospektivt vid Sundsvalls sjukhus där man konsekvent använde excision i medellinjen och öppen sekundärläkning. Primärt utfallsmått var tid till fullständig sårläkning och sekundära utfallsmått recidivfrekvens mm. Medianen och p5 respektive p95 percentilen för sårläkningstiden var följande i stigande ordning. Karydakis operation 14 (10, 120) dagar, excision i medellinje med primärsutur 44 (10, 167) dagar och för excision i medellinje med öppen sekundärläkning 115,5 (60, 365) dagar, p<0,001 (Cox regression). Antal recidiv vid tre år efter operation var för Karydakis operation 1, excision i medellinje med primärsutur 6 och för excision i medellinje med öppen sekundärläkning 2, p=0,24 (Fishers exact). Bortfallet pga utebliven uppföljning var 8 patienter i den randomiserade kohorten och 11 patienter i den icke randomiserade kohorten. Sårläkningstiden är överlägset kortast för Karydakis operation i jämförelse med excisioner i medellinjen. Dag: Torsdag 20/8 Tid: Plats: Club

108 Hög risk för rektalcancer vid primär skleroserande cholangit och IRA efter kolektomi för ulcerös kolit Maie Abdalla, Linköping Kalle Landerholm Jönköping, Roland Andersson Jönköping, Pär Myrelid Linköping Primär skleroserande kolangit (PSC) är välkänd som en oberoende riskfaktor för att utveckla kolorektal cancer (CRC) vid ulcerös kolit (UC). Upp till var femte UC patient kommer att genomgå kirurgisk behandling i form av kolektomi och ileostomi. Många genomgår senare rekonstruktiv kirurgi med ileorektal anastomos (IRA) eller bäckenreservoar (BR) men många går utan rekonstruktion med ileostomi och en bevarad rektum. Risken att utveckla rektalcancer (RC) hos PSC-patienter med urkopplad men bevarad rektum i jämförelse med dem som rekonstruerats med IRA är ännu oklar. En populationsbaserad kohort av patienter med UC diagnos och samtidig PSC diagnos mellan 1964 och 2010 identifierades från Patientregistret. Av dessa patienter identifierades de som genomgått kolektomi med bevarad rektum, antingen i form av rekonstruktion med IRA eller ileostomiavlastad rektum. Förekomst av ändtarmscancer erhölls från cancerregistret. Under uppföljningsperioden utvärderade vi 438 PSC patienter som kolektomerats av totalt 1896 PSC patienter med UC. Av dessa blev 88 (20%) patienter primärt rekonstruerade med IRA och 188 (43%) rekonstuerdes ej utan fortsatte med ileostomi och urkopplad rektum. Tio (3.6%) av dessa 276 patienter med PSC och kvarvarande rektum utvecklade senare RC, 7 (8.0%) rekonstruerade med IRA och 3 (1.6%) med ileostomiavlastad kvarvarande rektum (p<0.03). Det är inte gynnsamt att utföra IRA på UC patienter med PSC-diagnos eftersom de har en hög risk att utveckla RC. Däremot återfinns denna höga risk inte hos PSC patienter med kvarvarande men ileostomiavlastad rektum vilket kan tala för att fekalströmmen är av stor vikt vid cancerutvecklingen hos denna grupp. 108

109 Dag: Torsdag 20/8 Tid: Plats: Club

110 Behandlas kolektomerade IBD-patienter i Sverige med rekonstruktiv kirurgi? Caroline Nordenvall, Stockholm Pär Myrelid Linköping, Anders Ekbom Stockholm, Matteo Bottai Stockholm, Karin E. Smedby Stockholm, Ola Olén Stockholm, Per J. Nilsson Stockholm En stor del av patienter med Mb Crohn och ulcerös kolit (UC) behandlas med kolektomi under sin livstid. Hur stor del av dessa patienter som genomgår rekonstruktiv kirurgi med bäckenreservoar, ileorektalanastomos eller Kocksreservoar är inte känt. Detta är den första populationsbaserade studien som undersökt hur stor del av de kolektomerade IBD-patienterna som genomgår rekonstruktiv kirurgi. Med hjälp av nationella register har vi identifierat alla patienter med IBD som kolektomerats i Sverige under åren och följt dem till och med datum för rekonstruktiv kirurgi, död, migration eller 31 december Med hjälp av Kaplan-Meier kurvor och multivariat Poissonregression har vi beräknat sannolikheten och incidence rate ratio (IRR) för rekonstruktiv kirurgi. Majoriteten av de 2818 kolektomerade IBD-patienter hade UC (78%) och 61% var män. Under uppföljningstiden genomgick 1223 patienter (43%) rekonstruktiv kirurgi och av dessa opererades 526 (43%) patienter synkront med kolektomin. För de 697 (57%) patienter som behandlades med rekonstruktiv kirurgi vid en senare operation var mediantiden till rekonstruktiv kirurgi 357 dagar. Det var vanligare med rekonstruktiv kirurgi i de yngre patientgrupperna (56% i års åldern och 18% bland de som var 59år) och på sjukhus som utförde >13 IBD-kolektomier/år (IRR 1.27 (95%CI )). Mindre än hälften av de kolektomerade IBD-patienterna i Sverige behandlades med rekonstruktiv kirurgi. Hög ålder och kolektomi på sjukhus med få IBD-kolektomier ökade risken för att inte behandlas med rekonstruktiv kirurgi. Dag: Torsdag 20/8 Tid: Plats: Club

111 Ingen ökad risk för failure vid sekundär bäckenreservoar jämfört med primär vid rekonstruktion efter kolektomi vid ulcerös kolit Maie Abdalla, Linköping Kalle Landerholm Jönköping, Roland Andersson Jönköping, Pär Myrelid Linköping Bäckenreservoar (BR) förekommer med en incidens av 2.9% vid ulcerös kolit (UC) i Sverige medan ileorektal anastomos (IRA) förekommer vid 1.4%. En av de eventuella fördelarna med en IRA är att man har möjlighet att ta bort ändtarmen vid bristande funktion och i stället erbjuda patienten en BR som sekundär terapi. Det finns dockmycket begränsad kunskap om en sekundärt anlagd BR fungerar lika bra som en primär BR. En populationsbaserad kohort av patienter med UC diagnos och som genomgått kolektomi med rekonstruktion med BR och/eller IRA mellan 1964 och 2010 Identifierade genom Patientregistret. Failure av rekonstruktionen definierades som avlägsnande av reservoaren eller anläggande av en devierande ileostomi >30 dagar efter den utförda rekonstruktionen med BR. Totalt hittades patienter med UC,1839 genomgick koletomi och så småningom BR och följdes under totalt patientår efter denna rekonstruktion. BR anlades primärt hos 96% (n=1762) och sekundärt hos 4% (n=77) efter att initialt haft en IRA. Av de som erhöll en primär BR blev 81 (5%) devierade med ileostomi och 30 (2%) genomgick även exstirpation av reservoaren. Motsvarande för sekundär BR var 5 (6%) som devierades med ileostomi (NS) och 2 (3%) som även genomgick pouchectomi (NS). Enligt Kaplan-Meier var total failure-rate efter 10 år 6% för primära och 7% för sekundära BR (NS). Ingen skillnad föreligger i failure rate mellan primär och sekundär rekonstruktion med BR vid UC. Således kan IRA användas som ytterligare ett behandlingssteg efter kolektomi utan att riskera ökad risk för failure av BR om detta senare behöver anläggas. Dag: Torsdag 20/8 Tid: Plats: Club

112 Crohns sjukdom, men ej ulcerös kolit, är associerat med sänkt fekunditet hos kvinnor Emma Druvefors, Jönköping Pär Myrelid Linköping, Roland Andersson Jönköping, Kalle Landerholm jönköping Fekunditet hos kvinnor med IBD har tidigare studerats i ett fåtal, små kohort och fall-kontrollstudier baserat på enkäter eller telefonintervju, vilket motiverar denna populationsbaserade kohortstudie av IBD patienter jämfört med matchade kontroller En fall-kohort av kvinnor med IBD under 1964 till 2010 identifierades via Patientregistret. Statistiska Central Byrån identifierade en åldersmatchad kontroll-kohort 5:1. Information om barn som fötts till dessa individer inhämtades genom samkörning med Medicinska Födelseregistret. Fekunditet i dessa kohorter jämförs genom Cox-regression av ålder då kvinnor föder barn med justering för ålder och paritet vid insjuknandet i IBD. Uppföljningen startar när fallen fick sin IBD diagnos och slutar det datum då kvinnorna föder barn, fyller 45 år, avlider eller Separata analyser gjordes för datum för första liksom för andra efterföljande barn efter IBD diagnos. Studien innefattar 25,654 kvinnor som insjuknat i IBD före 40 års ålder och 127,397 matchade kontroller. CD patienterna var yngre och hade lägre paritet än UC patienterna vid insjuknandet. Kontrollerna hade högre paritet än fallen vid insjuknandet. Paritetsutvecklingen för nästa barn efter insjuknandet jämfört med kontroller var densamma för kvinnor med UC (Hazard Ratio 1.02, 95% CI , p=0.242) men sämre för kvinnor med CD (Hazard Ratio 0.86, 95%CI , p<0.001). Sannolikheten att föda barn 2 gånger efter insjuknandet i IBD var sänkt både för UC (Hazard Ratio 0.94, 95% CI , p=0.007) och för CD (Hazard Ratio 0.84, 95% CI , p<0.001). Kvinnor som insjuknar i CD, men ej UC, har nedsatt fekunditet. 112

113 Dag: Torsdag 20/8 Tid: Plats: Club

114 Suturteknik vid förslutning av medellinjesnitt - sårrupturer och ärrbråck i Västra Götalandsregionen Sofie Walming, Ljungby Eva Angenete Göteborg, Mattias Block Göteborg, David Bock Göteborg, Bodil Gessler Göteborg, Eva Haglind Göteborg Medellinjesnitt är ofta förekommande då det ger god access till bukhålan. För att minska risken för sårruptur och ärrbråck har en förfinad suturteknik vid fascieförslutning utvecklats, mer specifikt rekommenderas en suturkvot 4. Syftet med denna studie var att undersöka om en angiven suturkvot 4 i operationsberättelsen minskade risken för sårruptur och ärrbråck samt att beskriva incidensen av dessa sårkomplikationer. Ytterligare ett syfte var att beskriva tidigare kända riskfaktorer för sårkomplikationer. Retrospektiv datainsamling från journaler för alla kärlkirurgiska operationer och laparotomier med ingrepp på tunntarm, colon och rektum utförda under Patienter inkluderades från Skövde, Borås, NÄL och Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Totalt inkluderades 1625 patienter i studien. Av dessa angavs i journalen att 108 patienter fick ärrbråck i medellinjesnittet, varav 33 (5,7%) i gruppen där suturkvot 4 angetts och 75 (7,2%) i gruppen där suturkvot ej angetts eller var <4. För sårruptur var motsvarande andelen patienter 61 och för suturteknikgrupperna 19 (3,3%) respektive 42 (4,0%). Uppföljningstid: median 41 månader (0-58). Statistiskt signifikanta riskfaktorer för att utveckla sårruptur var sårinfektion (RR 3,00; p-värde=0,0006) och manligt kön (RR 1,95; p-värde=0,0195) och motsvarande för att utveckla ärrbråck var sårinfektion (RR 3,44; p-värde=<0,0001) samt BMI 25 (RR 2,70; p-värde=0,0015). Dokumenterad suturteknik hade ingen betydelse för sårruptur eller ärrbråck. Vår studie kan inte styrka att dokumentation av en suturkvot 4 i operationsberättelsen minskar risken för att utveckla sårruptur och ärrbråck. Däremot var sårinfektion en riskfaktor för att utveckla dessa sårkomplikationer. Dag: Torsdag 20/8 Tid: Plats: Club

115 Risk för kolektomi vid inflammatorisk tarmsjukdom Ulrik Lindforss, Stockholm Jan Björk Stockholm, Anette Storlåhls Stockholm, Eva Sandell Stockholm, Marjo Kaaprali Stockholm Vid ulcerös kolit (UC) och kolon-crohn (CD) är kolektomi ett av behandlingsalternativen. De vanligaste indikationerna är svårt skov, kronisk terapirefraktär kolit samt neoplasi. Den farmakologiska terapiutvecklingen under senare år har varit dramatisk samtidigt som antalet kolektomier per år i Sverige har förblivit väsentligen oförändrat. Syftet var att studera risken för kolektomi vid UC respektive CD över tid i en stor sjukhusbaserad IBD-cohort. Alla patienter med UC (K 51) och CD (K 50.1) diagnostiserade som registrerats i SWIBREG patienter med kolitdiagnos varav 771 (35 %) med CD har registrerats. Av dessa har 20 % kolektomerats, UC 15.6 % och CD 28,5 % (P < ). Risken för kolektomi inom 1 respektive 10 år efter diagnos var 4.6% (UC 3.8 %, CD 6.1 %) respektive 13.1 % (UC 10 %, CD 18.7 %). För dem diagnosticerade med UC respektive var kolektomirisken inom 1 år 3.6 % respektive 2.5 % och inom 5 år 6.8 % respektive 6.2 %. Motsvarande risk vid CD-kolit var 6.5 % respektive 5.5 % och 15.1 % respektive 9.2 % (P = 0.036). Patienter med CD-kolit löper signifikant större risk att kolektomeras jämfört med patienter med UC. Risken för kolektomi inom 5 år från diagnos är lägre för dem med CD-kolit diagnosticerade på 2000-talet jämfört med dem diagnosticerade på 1990-talet. Dag: Torsdag 20/8 Tid: Plats: Club

116 Kan per oralt givet trim-sulfa och metronidazol användas som infektionsprofylax vid elektiv kolorektal kirurgi? Claes Hjalmarsson, Kalmar Under 2000-talet infördes per oralt trim-sulfa och metronidazol (TSM) som infektionsprofylax vid elektiv kolorektal kirurgi samt även för ett flertal andra elektiva ingrepp. Tidigare hade intravenöst administrerat cefuroxim och metronidazol (CXM) varit mest förekommande som profylax. Det främsta incitamentet till att denna nya profylaxtyp introducerades var i första hand successiv resistensutveckling för cefalosporiner och kinoloner. Effektiviteten som profylax var dock ej tillräckligt dokumenterad. Multicenterstudie. Patienter som planerades för elektiv kolorektal resektionskirurgi randomiserades till peroperativ infektionsprofylax i form av CXM alternativt TSM. Primär endpoint var surgical site infection (SSI) inom 28 dagar efter utfört kirurgiskt ingrepp. Variablerna jämfördes med t-test, Fishers exakta test och McNemars test. Signifikansnivå; p<=0, patienter randomiserades (TSM 533, CXM 540). Den totala andelen SSI efter 28 dagar var 7,0 %. Denna nivå skiljer signifikant från värdet vid utskrivning från vårdavdelningen. Andelen av SSI skilde sig även åt mellan de som fick profylax i form av CXM och de som fick TSM. När nya typer av infektionsprofylax testas eller införs är det av största vikt att en fungerande infektionsregistrering bedrivs på aktuell enhet. Vidare måste, förutom förekomsten av SSI, andra faktorer såsom aktuellt resistensmönster tas i beaktande då lämpligheten för ett preparat som infektionsprofylax bedöms. Dag: Torsdag 20/8 Tid: Plats: Club

117 Förekomst av perianal sjukdom bland 245 nydiagnosticerade Crohn-patienter Filip Sköldberg, Uppsala Daniel Sjöberg Falun, Urban Karlbom Uppsala, Mari Thörn Uppsala, Anders Rönnblom Uppsala Trots att nya behandlingsformer tillkommit under senare år finns det få aktuella data kring förekomst av perianal manifestationer av Crohn s sjukdom (CD). Målsättningen med vår studie var att undersöka hur perianal Crohns sjukdom (pcd) yttrar sig idag hos nyinsjuknade patienter och om några patientkaraktäristika vid CD är associerade med pcd. Patienter folkbokförda i Uppsala och Dalarnas län som diagnosticerades med CD mellan 2005 och 2009 utgjorde studiepopulationen. Dessa 245 Crohn-patienter utgör majoriteten av de 264 patienter som ingår i den publicerade ICURE-kohorten. Journalerna granskades och patienterna kategoriserades enligt Montrealklassifikationen. Tidpunkt för diagnos av perianal sjukdom, undersökningsfynd och kirurgisk behandling som gavs, registrerades. Av 245 diagnosticerade patienter kunde 88 % följas i minst 5 år. Perianal sjukdom diagnosticerades hos 30 patienter, varav 12 före CD-diagnos, och 18 i samband med eller efter CD-diagnos. Sammanlagt ställdes följande 32 perianala sjukdomsdiagnoser under observationstiden: abscess/fistel hos 19 patienter, analfissur hos 9 patienter och analstenos hos 3 patienter. Perianal sjukdom före eller under uppföljningstiden var vanligare hos män än kvinnor, och var associerad med kolonengagemang av CD. Den vanligaste kirurgiska behandlingen var abscessdränering (17 individer) och ett definitvt behandlingsförsök för analfistel gjordes hos 6 individer. Om man saknar tidigare eller pågående perianal sjukdom vid tidpunkten för CD-diagnos, är sannolikheten liten för att pcd ska utvecklas under kommande 5 år. Manligt kön och kolonengagemang av CD är associerade med pcd. Dag: Torsdag 20/8 Tid: Plats: Club

118 Morbiditet och komplikationer i samband med loopileostomi vid IBD-kirurgi Jennifer Park, Göteborg Bodil Gessler Göteborg, Eva Angenete Göteborg, Mattias Block Göteborg En tredjedel av patienter med inflammatorisk tarmsjukdom(ibd) blir föremål för kirurgisk behandling. Loopileostomier används som avlastning vid anastomoser, men även vid komplikationskirurgi, akuta inflammatoriska tillstånd eller vid behandling av fistlar. Syftet med denna studie var att kartlägga komplikationer relaterade till loopileostomier hos IBDpatienter. Retrospektiv journalgranskning med ett fördefinierat clinical record form (CRF) av samtliga patienter med IBD som genomgått operation med anläggande av loopileostomi vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Östra, mellan januari 2006 och december patienter (30 kvinnor) identifierades, 78 med ulcerös colit (UC) och 4 med Mb Crohn (MC). Medianåldern var 39 år (16-75). Indikationer för kirurgi var proktokolektomi med bäckenreservoar (84%), reoperation av bäckenreservoar (5%), endast avlastning (10%) samt fistelkirurgi (1%). 77% hade någon form av postoperativ komplikation vid primäroperationen. 55% hade stomi-relaterad komplikationer där parastomala hudproblem var vanligast (26%). 21% fick återinläggas p.g.a. stomirelaterade problem. 99% av patienterna fick loopileostomin nedlagd under uppföljningstiden (median 58 månader). 29% av patienterna hade en eller fler komplikationer vid nedläggning, 10% krävde kirurgisk intervention. I samband med nedläggningen utvecklade 6% en insufficiens i ileo-ileala anastomosen. Ingen mortalitet. Loopileostomier innebär en avsevärd komplikationsrisk och i detta material fann vi att 6% drabbades av anastomosinsufficiens. Även om loopileostomi minskar effekter av anastomos-komplikationer i ileoanala anastomosen bör morbiditeten beaktas. Förebyggande åtgärder för parastomala hudproblem är angelägna. Dag: Torsdag 20/8 Tid: Plats: Club

119 Stockholm III studien- en jämförelse mellan preoperativa strålbehandlingsregimer vid rektalcancer, 2års-uppföljning Johan Erlandsson, Stockholm David Pettersson Norrtälje, Torbjörn Holm Stockholm, Ingvar Syk Malmö, Fredrik Hjern Danderyd, Lars Påhlman Uppsala, Bengt Glimelius Uppsala, Anna Martling Stockholm Preoperativ strålbehandling (RT) av rektalcancer minskar risken för lokalrecidiv med omkring 50 %. Den optimala fraktioneringen och intervallet till kirurgi kvarstår dock att fastställa. Randomiserad multicenterstudie, 840 patienter inkluderades mellan Inklusionskriterier var biopsiverifierat adenocarcinom i rektum som planerades för resektion (Stadium I-III). Patienter randomiserades till en av tre armar: 1: Preop RT 5x5 Gy och op inom 1 v (SRT) 2: Preop RT 5x5 Gy och op efter 4-8 v (SRT-delay) 3: Preop RT 25x2Gy med op efter 4-8 v (LRT) Inkluderande sjukhus kunde välja att vara med i 2-armad eller 3-armad randomisering. Primärt utfallsmått var tid till återfall. Sekundära utfallsmått var strålningstoxicitet, postoperativa komplikationer och överlevnad. Patienterna rapporterades till Svenska Kolorektalcancerregistret avseende utfallsmått. För strålningstoxicitet och komplikationer granskades samtliga patientjournaler. Totalt inkluderades 357, 255 och 128 patienter i SRT, SRT-delay och LRT. Basala patientkaraktäristika skilde sig inte mellan grupperna. Andelen inläggningar orsakad av strålningstoxicitet mellan RT-start och operation var 5,4 % (SRTdelay) respektive 4,7 % (LRT), n.s. Andelen postoperativa kirurgiska komplikationer var 35,3 % (SRT), 27,0 % (SRTdelay) och 23,4 % (LRT) p=0,012. Andelen anastomosläckage vid låg främre resektion var 11,6% (SRT), 9,0 % (SRTdelay) och 8,6 % (LRT) n.s. Analys av lokalrecidiv, metastaser och överlevnad i de tre armarna pågår. Preoperativ RT tolereras väl oavsett regim. Patienter som erhöll SRT med direktkirurgi fick dock signifikant fler postoperativa komplikationer jämfört med patienter vars kirurgi fördröjdes. De första resultaten avseende onkologiskt utfall kommer att presenteras på mötet. Dag: Fredag 21/8 Tid: Plats: Club

120 Hälsoekonomisk analys av kostnader för laparoskopisk och öppen operation vid rektalcancer inom COLOR II Jacob Gehrman, Göteborg John Andersson Göteborg, Ingela Björholt Göteborg, Jaap Bonjer Amsterdam, Eva Angenete Göteborg, Eva Haglind Göteborg Den randomiserade studien COLOR II, där laparoskopisk operation vid rektalcancer jämförs med öppen operation har rapporterat bättre resultat i vissa avseenden i det korta tidsperspektivet, och ingen påvisbar skillnad ( non-inferiority ) mellan grupperna avseende lokalrecidiv vid tre år. Målet med denna studie var att jämföra kostnader ur ett samhällsperspektiv. Data från hela kohorten i COLOR II har använts. För variabler som inte samlats in i huvudstudien har uppgifter hämtats från kohorten som opererats vid Sahlgrenska universitetssjukhuset. Resursåtgång har fastställts och motsvarande enhetskostnad hämtats från svenska källor. Sjukskrivning hämtades från försäkringskassan för samtliga svenska deltagande. De jämförande analyserna kontrollerades med s.k. boot-strapping och känslighetsanalyser. I COLOR II ingick 1042 patienter varav 105 patienter opererades på Sahlgrenska universitetssjukhuset. Vid 28 dagar efter indexoperationen visar preliminära resultat att den laparoskopiska tekniken i genomsnitt kostar kr mer per patient jämfört med öppen teknik (p-värde<0,010). Bidragande faktorer var operationssalstid och instrumentkostnader vilka inte uppvägdes av kortare vårdtid. Över 3 år tyder preliminära resultat på att den laparoskopiska tekniken är dyrare, 3706 kr per patient, men skillnaden är inte längre statistiskt signifikant (p-värde<0,863). En orsak var att sjukskrivningstiden totalt över 3 år var kortare i laparoskopigruppen. Laparoskopisk teknik är onkologiskt säker och medför patientfördelar i det korta tidsperspektivet. Kostnadsmässigt föreligger inga säkerställda skillnader över de första 3 åren efter operation. Dag: Fredag 21/8 Tid: Plats: Club

121 Ingen ökad risk för sekundära tumörer efter strålbehandling vid rektalcancer Anna Martling, Stockholm Karin Smedby Stockholm, Lars Påhlman Uppsala, Helgi Birgisson Uppsala, Anders Ekbom Stockholm, Bengt Glimelius Uppsala Många patienter med rektalcancer får preoperativ strålbehandling för att minska risken för ett lokalt återfall. Strålning kan dock ge upphov till negativa sidoeffekter. Sekundär cancer är en välkänd biverkan till strålning. Risken är dock inte ökad förrän det har gått lång tid, oftast minst 10 år. Tidigare studier efter strålbehandling av rektalcancer har emellertid visat på divergerande resultat. Målet är att studera risken för en andra (sekundär) cancer efter strålbehandling i samtliga randomiserade studier som genomförts i Sverige och i Svenska Kolorektal Cancer Registret (SCRCR). Patienter inkluderade i Uppsalastudien ( ), Svenska Rektal Cancer studien ( ), Stockholm I och II ( ), svenska delen av Holländska TME studien ( ) samt SCRCR ( ) inkluderades. I de randomiserade studierna erhöll varannan patient strålbehandling och kvalitetsregistret vet vi att cirka 50% av patienterna strålas. Patienterna undersöktes via registermatchning med Cancerregistret för risk för en andra cancer. Totalt inkluderades 7024 patienter (53%) som erhöll strålbehandling (RT+) och 6433 patienter (47%) som behandlades med enbart kirurgi (RT-) i studien. Median uppföljningstid var 5.90( )år (RT+) och 5.13( )år (RT-). Ingen ökad risk för sekundär tumör sågs hos RT+ jämfört med RT-, oberoende av uppföljningstid samt lokalisation inom och utom strålfältet. Män som erhållit strålbehandling hade en lägre risk för att insjukna i prostatacancer jämfört med de som behandlats enbart med kirurgi (HR (95%CI) 0.65 ( ). Ingen ökad risk för att utveckla sekundär cancer efter strålbehandling kunde ses oberoende av uppföljningstid och lokalisation. Män som erhöll strålbehandling hade en minskad risk för att utveckla prostatacancer i efterförloppet. 121

122 Dag: Fredag 21/8 Tid: Plats: Club

123 Medför avlastande stomi vid låg främre resektion av rektum sämre anorektal funktion på lång sikt? Soran Gadan, Örebro Hannah Floodeen Örebro, Rickard Lindgren Örebro, Peter Matthiessen Örebro Syftet med denna undersökning var att värdera ano-rektal långtidsfunktion och självupplevd hälsa hos patienter som genomgått låg främre resektion av rektum för cancer (LAR). Under åren randomiserades 234 patienter som genomgick LAR till avlastande stomi (STOMI) eller inte (EJ STOMI) i en svensk multicenterstudie (RECTODES). I oktober 2014 var 42% (98/234) av dessa patienter i livet och stomifria. Till dessa patienter skickades ett nyligen framtaget och internationellt validerat tarmfunktionsformulär; Low Anterior Resection Syndrome (LARS) score (Emmertsen 2012). LARS score är ett tarmfunktionsformulär som är baserat på patientens egen skattning av sin tarmfunktion och kan generera 0-42 poäng (0-21 poäng: no LARS, poäng: minor LARS och poäng: major LARS). Självupplevt hälsotillstånd utvärderades med formuläret EQ-5D. Svarsfrekvensen var 90% (88/98) varav 41 STOMI och 47 EJ STOMI. Uppföljningstiden från LAR till besvarande av LARS score var i båda grupperna median 12 år. Grupperna var jämförbara med avseende på kön, cancerstadium och preoperativ strålning. STOMI hade lägre ålder vid uppföljningen, 75 år jämfört med 78 år (p=0,06). Anastomosläckage efter LAR var 10% för STOMI och 17% för EJ STOMI (ej signifikant). Median LARS score var 30 (3-42) för STOMI och 25 (0-42) för EJ STOMI (p=0,03). Andelen major LARS var 60% för STOMI och 47% för EJ LARS (ej signifikant). För EQ-5D förelåg inga signifikanta skillnader. I denna randomiserade multicenterstudie medförde primär avlastande temporär stomi vid låg främre resektion av rektum för cancer sämre ano-rektal funktion mätt med tarmfunktionsprotokollet LARS score efter 12 års uppföljningstid. Dag: Fredag 21/8 Tid: Plats: Club

124 Användning av avlastande stomi vid främre resektion för rektalcancer vid total och partiell mesorektal excision Martin Rutegård, Umeå Petrus Boström Örnsköldsvik, Markku Haapamäki Umeå, Peter Matthiessen Örebro, Jörgen Rutegård Umeå Användning av avlastande stomi vid främre resektion för rektalcancer är utbredd för att minska risken för symptomatiskt anastomosläckage. Användningen och konsekvenserna av avlastande stomi är mindre väl undersökta vid partiell mesorektal excision (PME). En nationell kohort främre resektioner framtagen för att studera hög kärlligatur analyserades retrospektivt. Under åren opererades 741 patienter vilka karaktäriserades vad gäller typ av mesorektal excision. Denna patientkohort samkördes med Kolorektalcancerregistret avseende patientrelaterade variabler och symptomatiskt anastomosläckage, samt med Patientregistret för att bestämma stomiöde. Medianuppföljningstiden var 4,4 år. Logistisk regression användes för att bestämma effekten av avlastande stomi på risken för anastomosläckage samt permanent stomi, stratifierat för typ av mesorektal excision och justerat för störfaktorer samt uttryckt i oddskvoter (OR) och 95 % konfidensintervall (KI). Avlastande stomi användes för 93 % och 35 % av patienterna opererade med total mesorektal excision (TME) respektive PME. Risken för anastomosläckage var betydligt förhöjd för TME-patienter utan avlastande stomi (OR 4,4; 95 % KI 1,5-12,9), medan motsvarande riskökning för PME-patienter var blygsammare (OR 1,6; 95% KI 0,7-3,3). Vid studiens slut eller vid död hade 26 % och 13 % av TME respektive PME-patienterna en permanent stomi. Avlastande stomi var en betydande riskfaktor för permanent stomi hos PME-patienter (OR 4,5; 95% KI 2,2 9,2) jämfört med TME-patienter (OR 2,2; 95% KI 0,6 8,2). Användningen av avlastande stomi är frekvent vid PME-kirurgi. Vinsten med avlastande stomi verkar marginell vad avser symptomatiskt anastomosläckage i denna grupp medan den avlastande stomin i sig förefaller bidra till att patienten blir permanent stomist. 124

125 Dag: Fredag 21/8 Tid: Plats: Club

126 Impact of BMI on short term outcome after colorectal cancer surgery Per Hede, Karlstad Marina Åkerblom Sörensson Karlstad, Thomas Hallgren Karlstad A high BMI is a risk factor for the development of colorectal cancer (CRC). Less is, however, known about the effects of BMI on the outcome after surgery. We hypothesised that a high (>25) as well as low (<20) BMI may have negative effects on the short term outcome after surgery for CRC. Data from the national quality registry for CRC from the period 2007 to 2012 were analysed. Of entries operations (polypectomy, stent and local surgery excluded) had weight and length registered for which BMI (15-50) was calculated. These were then divided into five BMI categories and compared for peroperative bleeding, operating time, surgical complications and 30-day mortality. With a BMI above normal (>25) operating time as well as bleeding was significantly increased (p<0,001). In the normal weight group 15,1% suffered postoperative surgical complications, which was significantly increased with each BMI category, reaching 26,4% for the morbidly obese, however not reflected in the 30-day mortality. Underweight patients (BMI <20) had less complications but an increased 30-day mortality. The study shows that patients with a high BMI operated for CRC have an increased risk for postoperative surgical complications, where longer operating time and increased peroperative bleeding may be contributing factors. Those with a low BMI, on the contrary, have fewer complications but an increased mortality, possibly an effect of advanced disease. Further analyses are planned to study types of complications, long term effects and survival. A general discussion on specific perioperative measures for high risk patients is suggested. 126

127 Dag: Fredag 21/8 Tid: Plats: Club

128 Preoperativ anemi och perioperativ blodtransfusion som prognostisk faktor för återfall och död efter kolorektal cancerkirurgi. Malin Mörner, Stockholm Gustaf Edgren Stockholm, Anna Martling Stockholm, Ulf Gunnarsson Umeå, Monika Egenvall Stockholm Kolorektal cancer (CRC) är den fjärde vanligaste cancern i världen. Cirka 50 % av patienterna har anemi vid diagnos. Det finns inga klara riktlinjer hur vi ska behandla dessa patienter. Blodtransfusion i samband med operation för CRC har visats öka risken för återfall. I studien testas hypotesen att anemi före operation och blodtransfusion i samband med operation för CRC ökar risken för recidiv och död efter kurativt syftande resektion. Data på alla patienter som opererats öppet med kurativ resektion för CRC stadium I-III på Karolinska Universitetssjukhuset hämtades från kvalitetsregistret. Data kopplades till lokala databaser för laboratorievärden och blodtransfusion. Anemi definierades som blodvärde under 120 g/l för kvinnor och 130 g/l för män inom två månader före operation. Återfall validerades genom journalgenomgång. 504 patienter inkluderades i analysen. Analyser gjordes med multivariat Coxregression justerad för patient- och tumörkarakteristika för att bedöma risk för återfall och död. Anemi före operation var associerat med ökad risk för återfall (hazard ratio (HR) 1.6, 95 % konfidensintervall (CI) ) och död (HR 2.2, 95% CI ). Perioperativ blodtransfusion (+/- 1 dygn) var inte associerat med vare sig ökad risk för återfall eller död. Patienter med anemi preoperativt har en ökad risk för återfall och död efter operation för CRC. Data från tidigare studier som visat att blodtransfusion i samband med operation leder till ökad risk för återfall kunde inte konfirmeras. Dag: Fredag 21/8 Tid: Plats: Club

129 Komplikationer och mortalitet efter koloskopi och kirurgi för screening-upptäckta adenom och kolorektal cancer Deborah Saraste, Stockholm Anna Martling Stockholm, Per Nilsson Stockholm, Johannes Blom Stockholm, Sven Törnberg Stockholm, Rolf Hultcrantz Stockholm, Martin Janson Stockholm Syftet var att göra en samlad bedömning av de koloskopiska och kirurgiska komplikationer som uppstår genom åtgärder av screening-upptäckta kolorektala adenom och cancrar. Patienter som genomgått en koloskopi inom ramen för screeningprogrammet för kolorektal cancer i Stockholm-Gotland inkluderades. Alla patienter med screening-upptäckta fynd som genererade en koloskopisk eller kirurgisk komplikation som krävde inneliggande vård inom 30 dagar efter ingreppet identifierades via slutenvårdsregistret. Bedömningen av komplikationer gjordes via journalgenomgång och kirurgiska komplikationer klassades enligt Clavien-Dindo. Efter 2984 screening-koloskopier var den totala risken för att få en koloskopi-relaterad komplikation 1%. Risken för postpolyektomi-blödning var 14/1000, för perforation 1/1000 efter diagnostisk och 2.5/1000 efter terapeutisk koloskopi. 0.8/1000 patienter utvecklade post-polypektomi syndrom. Ett dödsfall inträffade men detta var inte relaterat till blödning eller perforation. Efter kirurgi var den totala komplikationsfrekvensen 27 % efter adenomkirurgi och 51 % efter kirurgi för kolorektal cancer. Frekvensen av anastomosläckage var 13 % respektive 12 % i de två grupperna. Inga dödsfall inträffade. Den totala komplikationsfrekvensen var acceptabel och mortaliteten låg. Frekvensen av anastomosläckage var dock högre än förväntat. Patienter med screeningupptäckta adenom med låggradig dysplasi löper således risk för allvarliga komplikationer efter kirurgisk åtgärd, utan någon säker nytta av sin medverkan i screening-programmet. Dag: Fredag 21/8 Tid: Plats: Club

130 Resektion av synkrona levermetastaser en jämförelse mellan akut och elektiv koloncancer Georgios Papadimitriou, Eskilstuna Hasse Eriksson Eskilstuna, Louise Ollson Eskilstuna Patienter med både ett akut insjuknande i koloncancer och synkrona levermetastaser är otillräckligt uppmärksammade i litteraturen. Akut koloncancer har en sedan tidigare känd sämre stadiespecifik prognos och syftet var att studera i vilken utsträckning skillnader i resektion av levermetastaser kan bidra till detta. Samtliga patienter med koloncancer i kvalitetsregistret inkluderades (n=18 843); (69%) rapporterade som elektiva, (19%) som akuta och för (12%) saknades presentationssätt. Via länkning till slutenvårdsregistret identifierades de som genomgått leverresektion. Synkrona levermetastaser rapporterades hos 2867 (15%), fördelat på 1089 (8%) av elektiva och 718 (20%) av akuta (p <0.001), samt bland 1060 (47%) av de med oklart presentationssätt. Akuta patienter hade mer komorbiditet (ASA III 34% vs 23%; p<0.001), 30-dagarsmortalitet var högre (14,5% vs 3,1%; p<0.001), färre var diskuterade på MDT postoperativt (67% vs 71%; p<0.001). 359 (12.5%) patienter med levermetastaser genomgick leverresektion, fördelat på 288 (26.4 %) av de elektiva och 67 (9,3%) av de akuta ( p<0.001 ). Endast 4 (0.4%) av de med oklar presentation genomgick leverkirurgi. Bland patienter < 75 år genomgick 242 (33,7%) elektiva och 59 (12,9%) akuta leverkirurgi (p<0.001). Motsvarande för patienter ASA I-II var 227 (29,0%) bland de elektiva och 57 (15,5 %) bland de akuta (p<0.001). 5-årsöverlevnaden efter leverresektion var 49% bland elektiva och 33% hos de akuta (p=0.18) Ålder och komorbiditet kan inte förklara den lägre resektionsgraden av levermetastaser vid akut koloncancer. Kartläggning av skillnader i intrahepatisk spridning pågår men ytterligare förklaringsmodeller bör också eftersökas. Dag: Fredag 21/8 Tid: Plats: Club

131 Ökad risk för kolorektal cancer efter ooforektomi i en nationell kohortstudie Josefin Segelman, Stockholm Lina Lindström Stockholm, Jan Frisell Stockholm, Yunxia Lu Stockholm Kolorektal cancer uppvisar könsspecifika skillnader i incidens, mortalitet, diagnosålder och lokalisation i tarmen. Endogena och exogena östrogener och androgener kan vara bidragande, men den bakomliggade mekanismen är okänd. Hormonsubstitution i perimenopaus har i flera studier rapporterats skydda mot kolorektal cancer. Bilateral ooforektomi medför abrupt sänkning av östrogennivåer hos premenopausala kvinnor, och en halvering av androgennivåer hos pre- och postmenopausala kvinnor. I djurstudier stimuleras carcinogenes i kolon av ooforektomi, medan exogent östrogen hämmar. Syftet med studien var att undersöka huruvida ooforektomi påverkar risken för kolorektal cancer hos kvinnor. Via Patientregistret och Svenska Cancerregistret identifierades samtliga kvinnor registrerade för att ha opererats med ooforektomi på benign indikation i Sverige Kvinnorna följdes till det först inträffade av död, diagnos av malign sjukdom, emigration eller studietidens slut (2011). Risken för kolorektal cancer efter ooforektomi jämfört bakgrundsbefolkningen beräknades med standard incidens ratios (SIR) och 95% konfidensintervall (KI). Med multivariat Cox-regression kvantifierades sambandet mellan ooforektomi och kolorektal cancer i olika lokalisationer, uttryckt i hazard ratios (HR) och KI. Detta justerades för typ av ooforektomi (uni- resp bilateral), ålder, tidsperiod, tid sedan ooforektomi samt komorbiditet. I kohorten av ooforektomerade kvinnor diagnosticerades kolorektal cancer hos 3150 (kumulativ incidens 1.6%). Risken för kolorektal cancer var signifikant ökad (SIR 1.30; 95% KI: ), och ökade med stigande ålder jämfört bakgrundsbefolkningen (p-värde för trend <0.001). I den multivariata analysen medförde bilateral ooforektomi en större risk för rektalcancer jämfört unilateral (HR 1.61; 95% KI: ). Risken för kolorektal cancer ökade efter ooforektomi. Det kan indikera en skyddande effekt av endogena könshormoner. Dag: Fredag 21/8 Tid: Plats: Club

132 Kärl 132

133 Abdominellt kompartmentsyndrom efter kirurgi för bukaortaaneurysm (AAA) , en populationsbaserad studie Samuel Ersryd, Gävle Anders Wanhainen Uppsala, Khatereh Djavani Gidlund Gävle, Martin Björck Uppsala I maj 2008 infördes variablerna ACS och Laparotomi pga ACS i Swedvasc. Syftet var att studera prevalensen och konsekvenser av ACS efter öppen (OR) och endovaskulär operation (EVAR) för rupturerat (raaa), och intakt AAA (iaaa). Data hämtades från registret november Datavalidering av ett slumpvis urval pågår. Sahlgrenska sjukhuset exkluderas pga konkurrerande forskningsprojekt. Totalt analyserades operationer: Av totalt raaa opererades 965 med OR, 6,8% fick ACS, 376 genomgick EVAR, 6,9% utvecklade ACS, p=1,0. Av totalt iaaa, genomgick OR, 1,6% utvecklade ACS, versus 0,5% av som genomgick EVAR, p<0,001. Riskfaktorer för ACS efter raaa: Preoperativ hypotension (p=0,004), preoperativ medvetslöshet (p=0,004), blödning >5 liter (p<0,001), ocklusionsballong (p<0,001). Riskfaktorer för ACS efter iaaa: Blödning >5 liter (p<0,001), reimplantation av njurartär (p=0,009), aorto-bifemoral rekonstruktion (p=0,032). Patienter med ACS efter raaa drabbades oftare av: Hjärtinfarkt (14,6/4,4%), njursvikt (73,1/15,6%), multiorgansvikt (63,4/ 11,5%), intensivvård>5 dygn (79,8/ 20%), tarmischemi (38,5/ 7,1%), tarmresektion (28,7/ 3,6%), relaparotomi för blödning (28,7/ 5%). Mortalitet inom 30 dagar var 42,4% med vs 23,5% utan ACS, inom ett år 50,7 vs 31,8%. Samtliga p-värden<0,001. Liknande skillnader i komplikationsrisker förelåg efter operation för iaaa. Mortalitet inom 30 dagar var 11,5% med vs 1,8% utan ACS, inom ett år 27,5 vs 6,3% efter iaaa, p< Vid ACS efter raaa var komplikationsriskerna likartade OR/EVAR, vid ACS efter iaaa mer IVA-vård om OR. Den förödande effekten av ACS på komplikationer och överlevnad verifierades i världens första stora populationsbaserade studie. Skillnaden var störst mellan raaa och iaaa, men även skillnader beroende på operationsmetod identifierades. Dag: Torsdag 20/8 Tid:

134 Cost-effectiveness of a screening strategy for abdominal aortic aneurysm combined with medical intervention in patients with small abdominal aortic aneurysms. Moncef Zarrouk, Malmö Adam Lundqvist Lund, Jan Holst Malmö, Thomas Troëng Uppsala, Anders Gottsäter Malmö Screening for abdominal aortic aneurysm (AAA) has been proven cost effective, but is nowadays performed under partly new conditions. The incidence of AAA is decreasing, endovascular aneurysm repair (EVAR) has become the predominantly used surgical method for AAA repair in many centres, and at the Malmö Vascular Centre pharmacological secondary prevention with statins, antiplatelet therapy and blood pressure reduction is given to all patients with AAA. A Markov model with 11 health states was developed to evaluate cost-effectiveness of screening for AAA among year old men yearly invited at the Malmö Vascular Centre. Attendance rate was 78.3 % and AAA prevalence 1.8 %. Background data on rupture risks, costs, and effectivity of surgical interventions were obtained from our own unit, the Swedvasc Registry, and from the scientific literature. The additional costs of the screening strategy compared with no screening were 169 per person and year. The health gain per subject in the screened cohort was additional quality adjusted life years (QALY), corresponding to an incremental cost-effectiveness ratio (ICER) of per QALY. An assumed 5% decrease in all-cause mortality following pharmacological prevention decreased the ICER to per QALY. AAA screening remains cost-effective in the new era with lower AAA prevalence, EVAR as the predominately used surgical method, and secondary prevention to all AAA patients, according to UK National Institutes of Clinical Excellence (NICE) recommendations. Dag: Torsdag 20/8 Tid:

135 Förekomst av a. iliaca communis aneurysm hos patienter med screeningupptäckt vidgad bukaorta Achilleas Karkamanis, Uppsala Kevin Mani Uppsala, Sverker Svensjö Falun, Khatereh Djavani Gidlund Gävle, Anders Wanhainen Uppsala, Martin Björck Uppsala Screening för bukaortaaneurysm (AAA) av 65-åriga män har införts i Sveriges samtliga län. Syftet med studien var att analysera förekomsten av a. iliaka communis aneurysm (CIAA) hos patienter med screeningupptäckt vidgad aorta. Alla män i Uppsala län födda 1941 till 1949 erbjöds AAA-screening vid 65-års ålder En aortadiameter 30mm definierar ett AAA och mm en subaneurysmal aorta. De med aortadiameter 25mm genomgick samtidig ultraljudsundersökning av a. iliaka communis (CIA). En diameter 18mm definierar ett CIAA (enligt ISCVS/SVS Ad Hoc Committee). Totalt män kallades varav (85%) kom till screening. 211 (1,4%) AAA och 220 (1,5%) subaneurysmala aortor hittades, varav 375 också hade tillförlitlig CIA undersökning. Medel CIA-diameter var 15mm (range 8-60mm). Totalt hade 84 (22%; 95% CI 18-27%) personer CIAA, varav 1/3 bilateralt. Personer med CIAA hade signifikant större aorta-diameter än de med normala CIA (aortadiameter 38mm vs 32mm, p<0,001). Prevalensen CIAA var högre hos de med AAA jämfört med subaneurysmal aorta (30% vs 16%, p=0,043). Sju av totalt åtta CIAA 30mm sågs hos patienter med AAA. Det största CIAA (60mm) sågs dock hos en individ med subaneurysmal aorta. CIAA är relativt vanligt hos individer med screeningupptäcka AAA/subaneurysmal aorta. De flesta screeningupptäckta CIAA är dock små. Materialet kommer att kompletteras med data från Gävleborg och Dalarna samt med uppföljningsdata avseende tillväxt och operation av CIAA. 135

136 Dag: Torsdag 20/8 Tid:

137 Komplexiteten av screening funna bukaorta aneurysm - en retrospektiv multicenter kohort studie Håkan Olsson, Malmö Anders Gottsäter Malmö, Martin Malina Malmö, Tim Resch Malmö, Björn Sonesson Malmö, Per Kjellin Helsingborg, Thomas Wetterling Kristianstad, jan holst Malmö Ultraljuds screening av AAA har tydligt visat en minskad aneurysm relaterad dödlighet, sannolikt till följd av elektiva operationer istället för akuta. Samt möjligen även att aneurysmet är mindre tekniskt komplicerat vid operationstillfället då det är funnit tidigt i samband med screening. Målsättningen för denna studie var att retrospektivt undersöka komplexiteten av interventionen vid screening detekterade AAA bland 65 åriga män. Mellan och har samtliga screening funna AAA interventioner utvärderats från Skåne. En ickekomplex procedur definierades som en standard EVAR eller en öppen operation med infrarenal avstängning följt av en rak tubgraf. Samtliga andra varianter klassades som komplexa. Under observationsperioden inbjöds åriga män, (78,7%) hörsammade kallelsen. 561 st AAA hittades (prevalens 2,0%). 48 patienter genomgick aneurysm exklusion. 30 av dessa hade diameter >55 mm vid primära ultraljudsundersökningen, resterande tillväxte till interventionsgräns under diameteruppföljningen. Av de 48 patienterna kunde 21 st (43,8%) klassas som komplexa. Den enda parameter som signifikant korrelerade till komplexiteten var diametern, 65,5 vs 57,3 mm, inga epidemiologiska eller komorbiditets variabler kunde korreleras till komplexiteten. Samtliga patienter följdes upp (median 18,5 m). 30 dagars och 1 år mortaliteten i hela gruppen var 2,1%. I materialet var en något förvånande stor andel av de screening funna AAA komplexa. Andelen komplexa aneurysm i studien är helt jämförbar med oppertunistiskt funna AAA hos en äldre population. Våra data konfirmerar AAA sjukdomens heterogenisitet ledande till en stor andel komplexa operativa åtgärder, trots att de aktuella AAA är funna via screening, då man intuitivt kunde förvänta sig en lägre andel komplexa aneurysm. Dag: Torsdag 20/8 Tid:

138 Laser generated in situ fenestrations in Dacron stent grafts an experimental proof of concept study in a porcine model. Björn Sonesson, Malmö Nuno Dias Malmö, TIm Resch Malmö, Thorarinn Kristmundsson Malmö, Jan Holst Malmö The aim was to evaluate if laser generated in situ fenestrations in polyethylene terephthalate (PET, Dacron ) stent grafts have an embolic potential or not. An new animal model was set up to test this hypothesis. A new experimental model with heparinized pigs was designed to obtain a proof of concept. PET stent grafts were implanted with inflow in the infrarenal aorta and outflow in the right iliac artery. Laser generated fenestrations were made for the left iliac artery at the aortic bifurcation by using an Excimer laser ( cold laser, 308 nm, in the ultra violet wavelength). The laser catheter was coming in antegrad direction inside the stent graft and positioned at the take-off of the left iliac artery and thereafter activated. Carotid protection filter (EV3, SpiderX ) were implanted in the left iliac artery prior the fenestration. After the fenestration the filter was retrieved and inspected for emboli and clot. After initial validation of the experimental model, seven pigs (median weight 90 kg) were evaluated, No macroscopic emboli or clot could be detected in the protection filter in any of the animals. The model can be considered sufficient to test the hypothesis. In the present proof of concept study we could clearly demonstrate that cold laser generated in situ fenestrations of PET (Dacron ) stent grafts do not create clinical significant emboli/clot and are likely safe to use in the cranial and subclavian circulation. Further studies are needed before the use of this technique routinely. Dag: Torsdag 20/8 Tid:

139 Långtidsöverlevnaden efter TEVAR varierar kraftigt beroende på operationsindikation Tina Hellgren, Uppsala Anders Wanhainen Uppsala, Martin Björck Uppsala, Kevin Mani Uppsala Flertalet studier som jämfört endovaskulär (TEVAR) med öppen kirurgi vid behandling av thorakala aortadissektioner och aneurysm har visat en lägre perioperativ mortalitet vid TEVAR. Vi analyserade långtidsöverlevnaden efter TEVAR beroende på diagnos. Samtliga patienter som behandlades från december 1999 till december 2013 med TEVAR för typ B dissektion eller thorakalt aneurysm vid Akademiska sjukhuset inkluderades. Traumatisk aortaskada, thorakoabdominella- och mykotiska aneurysm samt typ-a dissektioner inkluderades ej. Kliniska data insamlades via journalgenomgång. Överlevnaden analyserades med chi2 vid 30-dagar, och med Kaplan-Meier vid 5-år. Åldersjusterad överlevnad analyserades med cox-regression. Av totalt 250 patienter som genomgått TEVAR inkluderades 190 (exkluderade: trauma n=17, thorakoabdominella hybridingrepp n=20, mykotiska aneurysm n=5, typ-a dissektioner n=8, övrigt n=10). Fördelningen var akut typ-b (akuttb) n=63; kronisk typ-b (krontb) n=45; intakt aneurysm (itaa) n=57 och rupturerat aneurysm (rtaa) n=25. Medeluppföljningstid; 49 månader. Medelålder; akuttb 66,5 år; krontb 61,9; itaa 71,6; rtaa 74,5 (p<0,001). 30- dagarsöverlevnad; akuttb 92,1%; krontb 95,6%; itaa 96,5%; rtaa 72,0% (p=0,002). 5-årsöverlevnad; akuttb 79,2%; krontb 79,6%; itaa 66,0%; inga patienter med 5-års uppföljning efter rtaa var levande, och 3- årsöverlevnaden var 30,8%, se bifogad figur (Log-Rank p<0,001). I en cox-regressionsanalys av långtidsöverlevnaden hos patienter som överlevt den perioperativa 30-dagarsperioden var åldersjusterad hazard ratio för död=5,7 för rtaa jämfört med de andra diagnoserna. Långtidsöverlevnaden efter TEVAR var adekvat för patienter med typ B dissektion samt intakta aneurysm. Med tanke på den mycket dåliga långtidsöverlevnaden efter TEVAR för rupturerat thorakalt aneurysm kan patientselektionen behöva skärpas vid denna diagnos. 139

140 Dag: Torsdag 20/8 Tid:

141 Massiv blodtransfusion hos patienter med rupturerat bukaortaaneurysm Carl Montán, Stockholm Ulf Hammar Stockholm, Agneta Wikman Stockholm, Eva Berlin Lund, Jonas Malmstedt Stockholm, Jan Holst Malmö, Carl Magnus Wahlgren Stokholm Målet med studien var att studera effekten av blodtransfusioner och blodproduktkvoter i förhållande till resultat hos patienter med rupturerat bukaortaaneurysm (rbaa) och massiv transfusion (MT). Retrospektiv studie av rbaa patienter vid tre kärlcentra, Data hämtades från Swedvasc, patientjournaler och transfusionsregister. Transfusionsdata <24 h efter ruptur analyserades. MT: 4 enheter (u) av röda blodkroppar (RBC) givna 1h, eller 10 RBC u 24h. Oddskvoter (OR) för 30-dagars mortalitet mot blodproduktkvoter och tidpunkt för första transfusion av trombocyter (PLT) och plasma (FFP) beräknades med logistisk regression. 369 rbaa patienter inkluderades; 80% män; 173 EVAR och 196 öppna operationer (OP), median RBC-transfusion 8u(4-14) och 14u(8-28). 261(71%) patienter krävde MT. EVAR patienter med MT(n=96) erhöll mindre transfusion jämfört med OP(n=165): median RBC 10u (IQR: 6-16) vs. 15u (IQR:9-26)](p=0,002), FFP 6u(IQR:2-14) vs. 13u(IQR:7-24)(p<0,001), och PLT 0u (IQR:0-2) vs. 2u (IQR:0-4) (p=0,01). Medianblodproduktkvoterna (MT-patienter) var; FFP: RBC [EVAR 0,59 (IQR: 0,33-0,86), OP 0,84 (IQR: 0,67-1,2); p <0,001], och PLT: RBC [EVAR 0 (IQR: 0-0,17), OR 0,12 (IQR: 0-0,18); p <0,001]. Fördröjd PLT-transfusion var associerat med ökad 30-d mortalitet; OR för OP 2,93 (95% CI:1,04-8,23) p=0,012 & EVAR 2,04(95%CI:0,55-7,58)p=0,003. Mediankvoten PLT:RBC var betydligt högre under den senare delen av studieperioden (p<0,001). Patienter som behandlades med EVAR för raaa krävde mindre blodtransfusion än de patienter som opererades öppet. Hos massivt transfunderade patienter var EVAR associerat med lägre kvoter FFP:RBC och PLT:RBC. Fördröjd transfusion av trombocyter var associerat med en signifikant ökad risk för död inom 30-dagar. Den beräknade 24h kvoten mellan trombocyter och röda blodkroppar ökade under studieperioden. Dag: Torsdag 20/8 Tid:

142 Resursåtgång vid fenestrerad och grenad stentgraftbehandling av komplexa aortaaneurysm JACOB ERIKSSON, Uppsala Anders Wanhainen Uppsala, Kevin Mani Uppsala Behandlingsutvecklingen av komplexa aortaaneurysm med grenade och fenestrerade stentgraft (b/fevar) har resulterat i ökade materialkostnader jämfört med konventionell aortakirurgi. Den här studien undersöker resursåtgång vid b/fevar för juxta/para-renala (JPRAA) och torakoabdominella aortaaneurysm (TAAA). Klinisk och resursdata samlades för alla patienter behandlade med b/fevar vid Akademiska Sjukhuset Patientjournaler samt administrativ data granskades. Totalt 56 patienter inkluderades (19 kvinnor), medelålder 72 år (SD 5,6), medelaneurysmstorlek 61,6 mm (SD 10,1). Patienterna tillhörde ASA klass 2 (19,6%), 3 (64,3%) och 4 (16,1%). Preoperativa riskfaktorer var hjärtsjukdom (55%), lungsjukdom (39%), stroke (14%), njursjukdom (9%) och tidigare aortakirurgi (30%). Aneurysm karakteristika; TAAA; typ I n=1, typ II n=10, typ III n=4, typ IV n=9, JPRAA n=32. Operationsmetod; f-evar n=38, b-evar n=12 och f/b- EVAR n=6. 30-d mortaliteten var 3,6% (TAAA 4,2%, JPRAA 3,1%) och 19% vid 1-år (TAAA 33,3%, JPRAA 8,3%). Postoperativa komplikationer; kardiell 12,5%, cerebrovaskulär händelse 8,9%, njursvikt 10,7%, permanent eller övergående paraplegi 5,4% och graftocklusion 5,4%. Genomsnittlig materialkostand (inkl stentgraft) var SEK för TAAA, och SEK för JPRAA. Totala vårdtiden relaterad till huvud- och/eller förberedande aortaingrepp var 17,2 dagar (range 2-43) för TAAA och 9,8 dagar (2-44) för JPRAA. Intensivvårdtid var 5,1 dagar (0-42) för TAAA och 2,2 dagar (0-44) för JPRAA. Den estimerade totalkostnaden för vårdtid, intensivvård och material var SEK för TAAA och SEK för JPRAA. Endovaskulär behandling av komplexa aortaaneurysm är resurskrävande, men de höga materialkostnaderna kompenseras av relativt korta vårdtider och intensivvårdstider. 142

143 Dag: Torsdag 20/8 Tid:

144 Ruptur av bukaortaaneurysm sker ofta utanför maxdiameter området och kan förutsägas med finita element-metoden Moritz Lindquist Lileqvist, Stockholm Antti Siika Stockholm, Christian Gasser Stockholm, Rebecka Hultgren Stockholm, Joy Roy Stockholm Maxdiameter (Dmax) används kliniskt vid rupturrisk bedömning av bukaortaaneurysm (BAA). Nya studier visar att betydande strukturella förändringar sker lokalt i aneurysmvägg utan att påverka Dmax. Finita element-metoden(fem), som tar hänsyn till hela BAA-geometrin har föreslagits vara en mer specifik ruptur-prediktor. Syftet med denna studie var att studera var ruptur sker i relation till Dmax samt bedöma om FEM kan förutsäga ruptur. Samtliga patienter med diagnosen rbaa vid vårt sjukhus åren inkluderades. Följande mätningar gjordes på CT: Dmax vid ruptur(n=50); lokaldiameter vid ruptur; avstånd till Dmax regionen(n=30). Mjukvaran A4 Clinics(VASCOPS, Österrike) användes för FEM hos 14 patienter som hade genomgått CT max 2 år fore rupturtillfället. Kontrollgruppen bestod av 15 ålders och diameter matchade BAA patienter. Median Dmax var 77 mm( mm), 2(4%) rupturerade vid Dmax 55 mm och 5(10%) vid Dmax 60 mm. 15/30 (50%) där rupturen kunde lokaliseras var belägna utanför Dmax-området. Sex rupturer(20%) inträffade vid en lokaldiameter<60 mm. FEM visade en signifikant skillnad i peak wall rupture risk(0,41 vs 0,34, p = 0,005), men inte peak wall stress(212 vs 197 kpa, p = 0,201) eller Dmax(61 vs 58 mm p = 0,23) mellan BAA som senare rupturerade och kontrollgruppen. I 6/9 fall(67%) var den lokala tillväxten av rupturplatsens diametern högre än tillväxten av Dmax. Ruptur av BAA sker ofta utanför maxdiameter-området och kan föregås av snabb lokal tillväxt. FEM kan skilja mellan BAA som kommer att rupturera och de som förbli stabila. Våra resultat tyder på att hela den tredimensionella strukturen av BAA bör beaktas. Dag: Torsdag 20/8 Tid:

145 Antibiotikaförskrivning som markör för vårdrelaterade infektioner efter infrainguinal revaskularisering Alireza Daryapeyma, Stockholm Ulf Hammar Stockholm, Carl Wahlgren Stockholm Postoperativa vårdrelaterade infektioner (VRI) inom kärlkirurgi kan få ytterst allvarliga konsekvenser. Syftet med denna studie var att undersöka förekomsten av VRI på nationell basis, efter utskrivning från sjukhus bland kärlkirurgiska patienter som genomgått infrainguinal revaskularisering genom analys av data om antiobiotikaförskrivning. Retrospektivt analys av prospektivt insamlad data från kärlregistret (Swedvasc), Patientregistret och Läkemedelsregistret. Studien inkluderade patienter som genomgått elektiv, primär, öppen eller endovascular, infrainguinal revaskularisering under perioden (n = 9 894). Antibiotikaförskrivningen var uppdelad på tre tidsperioder: sex månader före operation, en månad efter operation och ytterligare fem månader efter indexoperationen. Operationsindikationerna var: claudicatio 27% (n = 2659), kritisk ischemi, utan sår 17% (n = 1681) och gangrän 56% (n = 5552). Operationsmetoderna var: endovaskulär 59% (n = 5865), trombendarterektomi 13.5% (n = 1332) och bypasskirurgi 27% (n = 2697). VRI incidensen inom 30-dagar var 33% (n = 3 294). Dessas bestod av antibiotika för mjukdelsinfektioner 67% (n = 2 199), urinvägsinfektioner 21% (n = 703) och luftvägsinfektioner 12% (n = 383). Incidensraten av antibiotikaförskrivning inom 30-dagar efter operation ökade med 92% jämfört med den preoperativa perioden. I den endovaskulära gruppen dominerade antibiotika mot urinvägsinfektioner bland claudicanter (P <.001). Incidensen av postoperative VRI efter infrainguinal revaskularisering har varit underskattad. Den höga förekomsten av VRI i denna patientgrupp understryker behovet av ett noggrant uppföljningsprogram under den postoperativa perioden efter utskrivning. Antibiotikaförskrivning är en användbar surogatmarkör för postoperativ VRI och kan användas för uppföjlning av dessa patienter. Dag: Fredag 21/8 Tid:

146 Förbättrat omhändertagande av benartärsjukdom- en sköterskeledd claudicatiomottagning Birgitta Sigvant, Karlstad Förekomsten av claudicatio intermittens (IC) är cirka 7% i befolkningen. Tillståndet är förenat med låg livskvalitet, ökad mortalitet och höga kostnader. Trots kunskap om nyttan med livsstilsförändringar och preventiv läkemedelsbehandling är patienterna underbehandlad. På grund av stora pensionsavgångar, få möjligheter till kompetensutveckling för sköterskor som gör att de stannar på kliniken och begränsad ekonomi, startade vi en sköterskeledd IC-mottagning. Projektet förankrades i ledning (utan budget tillskott). Genom rotationstjänster mellan avdelning, dagvård och mottagning tillskapades tjänsteutrymme dagtid. Sköterskorna vidareutbildades i kärlkirurgi, rökavvänjning och motiverande samtal. Mottagningen omorganiserades. Utbildnings-och informationsmöten anordnades med distriktsläkarna (DL). 293 patienter har besökt mottagningen och blivit föremål för ABI mätning, genomgång av livsstilsfaktorer, registrering av självskattad livskvalitet och läkemedelsbruk. 240 (82%) hade IC. Vid första besöket rökte 89 (30%), medelgångsträckan var 450 meter och majoriteten saknade preventiv läkemedelsbehandling. Sköterskorna kontaktade DL för blodtryckskontroll och receptförskrivning på statiner och trombocythämning. Vid uppföljning hade 24 (27%) slutat röka, gångsträckan fördubblats och livskvalitet ökat med 18%. Majoriteten (80%) blev konservativt behandlade. 58 patienter bedömdes av kärlkirurg. Produktionen har upprätthållits. Kärlsköterskornas kompetens har tillvaratagits, de stannar på kliniken. På frigjord läkarmottagningstid finns utrymme för besök av halvakuta patienter. Detta har bidragit till färre besök på akuten och att patienten vid ett och samma tillfälle får en specialistbedömning inklusive duplex med beslut om vidare åtgärder. Omhändertagandet av benartärsjukdom har förbättrats, alla erbjuds fullgod konservativ behandling där majoriteten är nöjda med detta och kan slutbehandlas av sköterskor. Resurserna är optimerade och patienterna kommer till rätt instans vid rätt tidpunkt. Dag: Fredag 21/8 Tid:

147 Datortomografi av karotisstenos visar samband mellan förkalkning och plackstabiliserande processer Eva Karlöf, Stockholm Ljubica Perisic Stockholm, Nuno Dias Malmö, Claes Bergmark Stockholm, Ulf Hedin Stockholm Instabil karotisstenos är en av de viktigaste extrakraniella orsakerna till embolisk stroke där vi idag saknar diagnostik för att identifiera såväl patienter som plack med ökad risk. Syftet med denna pilotstudie var att studera samband mellan plackförkalkning på pre-operativ CT och biologiska processer i karotisplack för att klarlägga om denna parameter skärper bedömning av plackinstabilitet. Patienter med symptomatisk och asymptomatisk karotisstenos inkluderades, plack togs tillvara efter patientsamtycke (Biobank of Karolinska Endarterectomies; BiKE). Förkalkningsgrad uppmättes på pre-operativ CT-halskärlsangiografi genom mjukvaruprogrammet TeraRecon, med förkalkningsgräns >400 HU. Isolerat RNA från plack undersöktes med global genexpressionsanalys (Affymetrix microarrays), anrikning av gen-betingade biologiska processer, och processer i hög-förkalkade plack n=2 (förkalkningsgrad 17%, 36%) jämfördes med låg-förkalkade n=2 (5%, 5%). P-värden justerades för multipel jämförelse och signifikans ansågs uppnådd vid p<0,05. Ett starkt samband sågs mellan förkalkningsgrad och genuttrycksförändringar där de mest uppreglerade generna i högförkalkade plack var bland andra lncrna MALATI (86 ggr), myocardin (8x) och glattmuskel-aktin (5x). Några av de mest nedreglerade generna var MMP7 (-9x), LPL (-6x), och CD36 (-4.5x). De mest anrikade biologiska processerna hög-förkalkade plack var osteoblast-differentiering (10.3x,p=0.03), benbildning (9.4x,p=0.0001), cellproliferation (2.8x,p=0.02), glattmuskel-kontraktion (13.4,p=0,02), extracellulär-matrix-organisation (5.6x,p=0.03) och reglering av blodkärlsstorlek (8.9x,p=0.049) medan skumcellsdifferentiering (-18.4x,p<0.0001), reglering av kolesterol-inlagring (42x,p<0.0001) och kollagen-katabolism (-15.3x,p=0.002) var nedreglerade. aten antyder att förkalkningsgrad påverkar genuttryck i karotisplack med ett samband mellan hög förkalkningsgrad och processer som bidrar till stabilitet. Bedömning av förkalkningsgrad med CT-angiografi kan därför vara ett verktyg för värdering av plackinstabilitet. Fynden motiverar fortsatta studier av fler patienter för validering. Dag: Fredag 21/8 Tid:

148 Utfall efter öppen kirurgi och trombolys vid primär dialysaccessocklusion Linn Smith, Stockholm Mateusz Krasun Stockholm, Ulf Hedin Stockholm, Carl-Magnus Wahlgren Stockholm Dialysaccesstrombos är ett vanligt kärlkirurgiskt problem och medför stor morbiditet i denna patientgrupp. Det råder oklarhet kring vilken typ av behandling som ger bäst resultat avseende återgång till fungerande dialys genom accessen. Målet med studien var således att jämföra utfallet efter öppen kirurgi och trombolys för primär accesstrombos. Alla patienter som mellan 2005 och 2013 genomgått öppen trombektomi eller trombolys för primär dialysaccesstrombos inkluderades retrospektivt. Patency beräknades mellan kirurgisk/radiologisk intervention och nästa kliniskt verifierade trombos. Kaplan-Meieranalys användes för utfallsanalys. 149 fistlar/graft hos 130 patienter inkluderades; 108 genomgick öppen trombektomi och 41 trombolys. Medelåldern var 65 år (SD ±12); 63% var män. Av de inkluderade fistlarna var 19 radiocephala (13%), 10 brachiocephala (7%), 56 loopgraft (28%), 44 överarmsaccesser (nativa/syntet; 30%) och 19 övriga underarmsaccesser (13%). Det fanns ingen signifikant skillnad mellan trombolys och trombektomi avseende tekniskt lyckat ingrepp (73% vs 60%; P=0.18). Medelpatency efter trombektomi var 425 dagar (SD± 66) och 454 dagar efter trombolys (SD±84 days). Det fanns ingen skillnad i total patency vid Kaplan-Meieranalys mellan trombolys och trombektomi. Patency var dock bättre för patienter som genomgått trombolys av nativa fistlar jämfört med syntetgraft (P=0.013) men ingen skillnad noterades för trombektomi (P=0.28). Trombolys och trombektomi ger liknande resultat avseende återställande av funktion efter accesstrombos. Dock är patency bättre efter trombolys för patienter med nativa fistlar, medan resultaten för syntetgraft inte påvisar några skillnader. Detta understryker behovet av individualiserade behandlingsstrategier för hemodialyspatienter för att bevara accessfunktion. Dag: Fredag 21/8 Tid:

149 Hos var tredje patient med rupturerat bukaortaaneurysm är aneurysmet känt Sayid Zommorodi, Stockholm Joy Roy Stockholm, Johnny Steuer Stockholm, Rebecka Hultgren Stockholm Studier av patienter med rupturerat abdominellt aortaaneurysm (raaa) har traditionellt fokuserat på dem som behandlats. Betydligt mindre är känt om hela patientgruppen med raaa, inklusive de som lämnats utan åtgärd. Syftet med denna studie var att bland patienter med raaa analysera vilka med känt AAA som ej erbjudits elektiv behandling, samt resultat vid behandling av raaa hos patienter som nekats elektiv åtgärd. Retrospektiv analys av samtliga patienter med diagnosen raaa från de sju akutsjukhusen i Stockholms län samt Gotland. En validering utfördes mot Swedvasc för samma period och totalt 259 patientjournaler granskades med ett strukturerat protokoll. I 66 fall var diagnoskoden inkorrekt, varigenom studiegruppen utgjordes av 293 patienter. Av de 293 raaa-patienterna hade 95 känt aneurysm (32%), 198 var tidigare odiagnostiserade (68%). Totalt 220 patienter (75%) behandlades, varav 57 (60%) med känt och 163 (82%) med nydiagnostiserat aneurysm. I 27 fall (28%) hade patienten nekats elektiv behandling pga ålder eller komorbiditet, i 12 fall (13%) hade patienten avsagt sig kontroller och i 24 fall (25%) hade uppföljningen ej fungerat. I 32 fall (34%), slutligen, var orsaken oklar. 30- dagarsmortaliteten bland behandlade patienter med raaa var 33% i gruppen med känt aneurysm och 37% bland dem med nydiagnostiserat aneurysm. En tredjedel av patienterna med raaa hade ett tidigare känt aneurysm, av vilka många nekats behandling pga komorbiditet. Vidare hade mer än var tionde patient ej följts upp optimalt, vilket antyder att uppföljningsrutiner behöver modifieras. Fortsatta studier kommer möjligen ge en indikation om vilka som, trots komorbiditet, möjligen bör erbjudas elektiv åtgärd. Dag: Fredag 21/8 Tid:

150 Utmanande aorta-anatomi vid EVAR för ruptur är associerad med mortalitet och komplikationer Baderkhan Hassan, Uppsala Fredrico Bastos-Goncalves Lissabon, Anders Wanhainn Uppsala, Nilson Oliveira Lissabon, Martin Björck Uppsala, Hence Verhagen Rotterdam, Kevin Mani Uppsala Även om EVAR idag är förstahandsmetoden vid behandling av aortaaneurysm (AAA), så är dess roll vid ruptur omdiskuterad. Rupturerade AAA (raaa) är större än elektiva opererade och har oftare en komplex anatomi som gör EVAR mer utmanande. Vi analyserade utfallet av EVAR vid ruptur baserad på aortaanatomi. Endovaskulärt behandlade raaa vid tre centra (Uppsala, Gävle, Rotterdam) under perioden identifierades. Anatomiska data insamlades genom analys av preoperativ CT. Patienterna delades upp i två grupper, baserad på om aorta-anatomin föll inom ramen för stentgraftstillverkarens rekommendationer (inom-ifu) eller ej (utanför-ifu). Komplikationer, reoperationer och överlevnad registrerades. Cox regression analys användes för att hitta prediktorer för mortalitet och komplikationer. Överlevnad studerades med Kaplan-Meier. Totalt identifierades 112 patienter (102 män); 61 (54.5%) inom-ifu, 43 (38.4%) utanför-ifu och 8 patienter saknade preoperativ CT av tillräcklig kvalitet. Medeluppföljningstiden var 27 månader. Mortaliteten vid 30-dagar var inom-ifu 14.8% vs utanför-ifu 30,2% (p=0,087) och vid 3-år 33.6% inom IFU vs 56.4% utanför IFU (Log-Rank p=0.011). Frekvensen sena graft-relaterade komplikationer var lägre inom-ifu 3.8% vs utanför-ifu 30.0%, p= Det fanns en trend mot lägre andel graft-relaterade reinterventioner inom-ifu 14.0% vs utanför-ifu 34.6%, p= I en multivariat analys var både ökad ålder och aneurysmhalsdiameter >29mm prediktorer för mortalitet, och halslängd <15mm samt vinkel >60 grader prediktorer för sena graft-relaterade komplikationer. Behandling av ruptur med EVAR hos patienter med utmanande aorta-anatomi är behäftad med ökad risk för död och sena graft-relaterade reinerventioner. Om EVAR används utanför IFU vid ruptur måste uppföljningsprogrammet anpassas för att upptäcka och behandla komplikationer i tid. 150