ReumaBulletinen RB VETENSKAP. svensk reumatologisk förening nummer 100 6/

Transkript

1 RB VETENSKAP ReumaBulletinen svensk reumatologisk förening nummer 100 6/2014

2 Nyhet! Metojectpen (metotrexat) Metojectpen (metotrexat) 50 mg/ml metotrexat förfylld injektionspenna Injektionspennor i 9 olika doser Färdig att använda Enkel att hantera Minskar risken för nålstick Högst koncentration vilket ger lägst volym En känsla av frihet... Metojectpen 50 mg/ml Metotrexatfyllda injektionspennor med liten volym (0,15-0,60 ml) Indikationer: Metojectpen är indicerat för behandling av aktiv reumatoid artrit hos vuxna patienter, polyartritiska former av svår, aktiv juvenil idiopatisk artrit, när behandling med NSAID-preparat (icke-steroida antiinfl ammatoriska läkemedel) gett inadekvat svar, svår terapiresistent handikappande psoriasis som inte svarar adekvat på andra terapiformer såsom fototerapi, PUVA och retinoider och svår psoriasisartrit hos vuxna patienter. Dosering: Metojectpen ges som injektion 1 gång per vecka. Individuell dosering. Förpackningsstorlekar: Förfyllda injektionspennor innehållande 0,15 ml (7,5 mg), 0,2 ml (10 mg), 0,25 ml (12,5 mg), 0,3 ml (15 mg), 0,35 ml (17,5 mg), 0,4 ml (20 mg), 0,45 ml (22,5 mg), 0,5 ml (25 mg), 0,55 ml (27,5 mg) eller 0,6 ml (30 mg) lösning fi nns i förpackningar med 1, 2, 4, 5, 6, 10, 11, 12, 14, 15 och 24 förfyllda injektionspennor. Spritsuddar ingår i förpackningen. Eventuellt kommer inte alla förpackningsstorlekar att marknadsföras. Metojectpen ingår i förmånssystemet. ATC-kod: L01BA01. Datum för översyn av produktresumé: För fullständig produktinformation och priser hänvisas till Medac Box 120, Varberg Tel: Fax: info@medac.se

3 Innehåll 6/2014 Ansvarig utgivare Redaktörer Produktion Annonser Layout Tryck Distribution ReumaBulletinen RB VETENSKAP ReumaBulletinen är Svensk Reumatologisk Förenings tidskrift och utkommer med sju nummer per år Ralph Nisell Reumatologiska kliniken Karolinska Universitetssjh Stockholm Tel Inger Gjertsson Docent, överläkare Avd för reumatologi och inflammationsforskning Göteborgs Universitet Box 480, Göteborg Tel Solveig Wållberg Jonsson Professor, överläkare Reumatologkliniken, Norrlands universitetssjukhus Umeå Tel medicin.umu.se Thomas Mandl Docent, överläkare Reumatologiska kliniken Skånes Universitetssjukhus Jon Lampa Docent, överläkare Reumatologiska kliniken Karolinska Universitetssjh Stockholm Mediahuset i Göteborg AB Marieholmsgatan 10C Göteborg Tel Dan Johansson dan@mediahuset.se Eva-Lotta Emilsdotter lotta@mediahuset.se ÅkessonBerg AB Box Emmaboda Distribueras som posttidning ISSN (print) ISSN (online) 3 Redaktören har ordet 4 Cutting edge - Systemic Lupus Erythematosus 8 Lupusnefrit - Var står vi idag? 10 Blockering av typ I Interferon - framtidens behandling vid SLE? 13 Den vaskulära processen vid SLE 15 Antifosfolipidantikroppar, viktiga, men ofta förbisedda riskfaktorer för kärlskador - inom och utom reumatologin 18 Trombocyten - den bortglömda immuncellen vid reumatisk sjukdom 21 Därför stiger inte CRP vid aktiv SLE 24 Trötthet vid systemisk lupus erythematosus 26 Praktiska erfarenheter av belimumab från ett svenskt SLE center 29 Biologiska läkemedel för SLE 33 Projektarbete: Antinukleära antikroppar (ANA) 35 Aktuell avhandling: Bacteria - host interplay in Staphylococcus aureus infections 36 Reumakalender Utgivningsplan 2014 Nummer Manusstopp Utgivning Nr 1 RB 24 januari 28 februari Nr 2 RB 7 februari 19 mars Nr 3 RB Vetenskap 7 mars 16 april Nr 4 RB 22 april 28 maj Nr 5 RB 1 september 8 oktober Nr 6 RB Vetenskap 30 september 5 november Nr 7 RB 10 november 18 december Omslagsbild: Montage, Bilder från Fotolia ReumaBulletinen Nr 100 6/2014 1

4 EFFEKT SÄKERHET Den enda biologiska behandlingen vid RA som selektivt modulerar aktiveringen av T-celler Tillgänglig i både subkutan och intravenös beredningsform 2 ORENCIA (abatacept) 125 mg injektionsvätska för subkutan injektion och 250 mg pulver till koncentrat till infusionsvätska för intravenös infusion. Immunosuppressivt medel. Indikation: Subkutan och intravenös beredningsform: Reumatoid artrit ORENCIA i kombination med metotrexat är indicerad för behandling av måttlig till svår aktiv reumatoid artrit hos vuxna patienter som svarat otillräckligt på tidigare behandling med en eller flera sjukdomsmodifierande antireumatiska läkemedel (DMARDs), inklusive metotrexat (MTX) eller en TNF-hämmare. Vid kombinationsbehandling med abatacept och metotrexat har reduktion av progressiv leddestruktion och förbättring av fysisk funktion påvisats. Endast intravenös beredningsform: Polyartikulär juvenil idiopatisk artrit - ORENCIA i kombination med metotrexat är indicerad för behandling av måttlig till svår aktiv polyartikulär juvenil idiopatisk artrit (JIA) hos pediatriska patienter från 6 års ålder och uppåt som svarat otillräckligt på andra DMARDs inklusive åtminstone en TNF-hämmare. ORENCIA har inte studerats hos barn under 6 år. Kontraindikationer: Allvarliga okontrollerade infektioner, som sepsis och opportunistiska infektioner. Överkänslighet mot den aktiva substansen eller mot något hjälpämne. Förpackning: Fyra förfyllda sprutor med 125 mg abatacept i en ml lösning. En injektionsflaska med 250 mg pulver och en silikonfri spruta. Ytterligare information: ORENCIA är receptbelagt och förmånsberättigat. För fullständig information och pris, se Baserad på produktresumé: 28 april ReumaBulletinen Nr 95 1/ ORE.SWE.JUN.2014

5 REDAKTÖREN har ordet Välkomna till ett nytt nummer av RB Vetenskap med tema SLE! Systemisk lupus erythematosus, eller bara lupus, är en av reumatologins mest mångfacetterade sjukdomar, men vad kan man vänta sig när det finns elva kliniska och sex immunologiska kriterier och patienten har diagnosen om vederbörande uppfyller minst 4 av dessa? Konstigt egentligen att vi får ihop det till en enda sjukdomsdiagnos! Som ni säkert alla vet är lupus latin och betyder varg. Termen har använts för att beskriva ulcererande sår i ansiktet med olika genes t ex tuberkulos (lupus vulgaris) och det som vi idag kallar SLE. Jag har funderat över varför man använt ordet lupus, ser utslagen ut som vargbett? Eller var vargbett i ansiktet mycket vanliga förr i tiden? Enligt den vetenskapliga källan Wikipedia så beskrevs lupus på 1590-talet som a malignant ulcer quickly consuming the neather parts;... very hungry like unto a woolfe. Så ordet lupus kanske mer är en beskrivning av en sjukdoms egenskaper än dess utseende. I och med att amerikanen Hargraves år 1948 upptäckte lupus erythematosus cellen, LE-cellen startade en ny era inom SLE diagnostik. LE-cellen är en neutrofil eller makrofag som fagocyterat kärnmaterial från en annan cell. Idag mäter vi inte LE-celler, men väl dess efterföljare, kärn-antikroppar (ANA) och forskning kring detta fortgår. SLE drabbar i stort sett kroppens alla organ. I detta nummer belyser vi sjukdomsmanifestationer i hjärta, kärl, njurar och blod genom att ta del av intressant forskning från Umeå, Stockholm och Lund. Vi får också lära oss mer om typ I interferoner, något som kanske kan blockeras vid en framtida behandling? De sista åren har det (äntligen) kommit nya läkemedel mot SLE och flera av numrets artiklar handlar om detta. Vi får en fantastisk uppdatering om dagens behandling av SLE av the Queen of Lupus, professor Caroline Gordon från Birmingham, England. Vi har låtit just denna artikel få ha kvar sin omfattande referens-lista eftersom den är just omfattande och kan vara mycket användbar för många. Ronald van Vollenhoven ger oss en spännande inblick i vad framtiden har att erbjuda i behandlingsväg och Anders Bengtsson låter oss ta del av erfarenheterna av belimumab från Lund. Men vår vardag är inte bara molekylär, celler och läkemedel. Hur ofta känner vi oss inte maktlösa inför patientens fråga: Jag är så trött, vad skall jag göra? Lyckligtvis finns det några av oss som funderar mer kring detta och delar med sig av sina resultat i detta nummer. Vi på redaktionen hoppas att ni i höstrusket njuter av den svenska forskningen som presenteras i detta nummer av RB Vetenskap. Genom INGER GJERTSSON Redaktör Redaktörer för RB Vetenskap Thomas Mandl Solveig Wållberg Jonsson Inger Gjertsson Jon Lampa ReumaBulletinen Nr 100 6/2014 3

6 CUTTING EDGE Syahrul Shaharir, Caroline Gordon Systemic Lupus Erythematosus An insight in to the updated treatment and management Systemic lupus erythematosus (SLE) is a complex, heterogeneous autoimmune disease with a wide spectrum of clinical manifestations from mild to severe multiple organ/system involvement. In the last decade, the management of SLE has evolved tremendously, and there is increasing data to support the use of a variety of immunosuppressants that should reduce the dependence on corticosteroids to control lupus disease. Historically, cyclophosphamide was the only steroid-sparing agent used for treatment of severe, life-threatening major organ involvement. It was the standard of care for induction of remission in severe lupus nephritis (LN) for several decades owing to the ability to slow the progression to end stage renal failure (1, 2) and improve total survival (3). However, the significant side effects with its use, eg infection, infertility and malignancy has led to a search for an alternative treatment in LN. The major breakthrough in LN treatment came when mycophenolate mofetil (MMF) was demonstrated to be as effective as IV cyclophosphamide for the induction of remission in lupus nephritis and was associated with less toxicity (4-6). MMF has been included as a standard induction treatment for proliferative LN in the latest updated guidelines by American College of Rheumatology (ACR) and European League Against Rheumatism/European Renal Association-European Dialysis and Transplant Association (EULAR/ ERA-EDTA) in 2012 (7, 8). Indeed, MMF may possibly be the preferred agent particularly for African-American and Hispanic patients as they responded better to MMF than to IV cyclophosphamide (6). As MMF has a more favourable safety profile and does not cause gonadal toxicity (9), it is more acceptable than cyclophosphamide to women and men in the reproductive age group. However, pregnancy is contraindicated during treatment with MMF due to its teratogenicity. MMF also has been shown to be more efficacious than azathioprine as a maintenance therapy in LN in the larger and longer study that included patients from various ethnic/racial backgrounds (10) but not in a European study (11). MMF also controls non-renal disease manifestations in patients with LN including mucocutaneous, musculoskeletal, cardiovascular/respiratory manifestations and vasculitis (12). Case series and openlabelled studies showed that MMF is efficacious in the treatment of haematological or dermatological disease (13). Unfortunately the efficacy of MMF in neuropsychiatric disease (NPSLE) is less promising (13). As a result, cyclophosphamide remains the mainstay of treatment in NPS- LE and MMF should only be considered in patients for maintenance therapy after cyclophosphamide or for those who have mild peripheral neuropsychiatric manifestations, or are intolerant of, or reluctant to use cyclophosphamide and cannot access rituximab (14). Azathioprine, a purine analogue, is usually used as a steroid-sparing agent in mild-to moderate disease and without any major organ involvement (14) and as maintenance therapy after induction with more potent immunosuppressants, such as cyclophosphamide in lupus nephritis or NPSLE (15). It is predominantly a treatment of choice for child-bearing age women who wish to get pregnant as it is safe in pregnancy (16). Calcineurin inhibitors (tacrolimus and ciclosporin) are immunosuppressants which have potential as alternative induction and maintenance treatment in LN (17-19) and various other systemic manifestation of lupus (20). They may also be used as an adjunct treatment to MMF in LN, especially nephrotic syndrome. This is known as multitarget therapy approach (21, 22). They are particularly useful in patients with cytopenias as they do not cause bone marrow suppression (19, 23). Otherwise, calcineurin inhibitors are usually reserved for refractory SLE or patients intolerant to the standard first line immunosuppressive treatments, due to concerns nephrotoxic effects with long term use (more than 5 years) and limited data available in the literature. Methotrexate is particularly useful in managing inflammatory arthritis (24) and may improve SLE cutaneous disease (25) and pleuropericarditis (14). A small open label study (26) and randomized controlled trial (27) have also reported the beneficial effect of leflunomide in mild-moderate SLE disease, particularly patients with inflammatory arthritis. The antimalarial, hydroxychloroquine was the first therapy that was approved specifically for SLE in It is still recommended as essential treatment in all lupus patients at doses up to 6.5 mg/ kg daily. Apart from its efficacy in mucocutaneous disease and serositis, it reduces the risk of SLE flares (28), prevents renal involvement in SLE and improves renal outcome in LN patient (29). The benefits extend beyond the immunomodulatory effects as HCQ has cardio-protective properties as it has a favourable lipid profile (30) and glucose level in SLE patients (31), with an intrinsic anti-thrombotic effect (32, 33). HCQ use has been associated with an overall reduction in risk of damage accrual (34) and mortality among SLE patients (35). It is safe to use in pregnancy and is reported to reduce the risk of lupus flare in pregnancy and to improve outcomes in pregnancy (36). The most exciting development in the treatment of lupus emerged when a more targeted approach, involving T and B cells became the centre of interest in the treatment of SLE. Rituximab (anti-cd20), B cell depleting therapy has been used widely in severe and refractory systemic involvement of lupus (37). NHS England has approved Rituximab use for SLE patients who fail to respond to or have adverse events to two or more standard immunosuppressive therapies (one of which should be cyclophosphamide or MMF, or requires unacceptably high steroids to prevent flares). Rituximab may be given in combination with cyclophosphamide as part of rapid induction strategy of treatment in SLE patients with severe major system or organ lupus disease (38, 39), but it is not clear that this is better than Rituximab alone and the combination is no longer used routinely. Belimumab is a human IgG antibody which inhibits the B-lymphocyte stimulator (Blys; also known as BAFF), a key survival factor for B-cells was approved by FDA in 2011 for the treatment of SLE. The most appropriate SLE patients for therapy include seropositive SLE patients with active musculoskeletal and cutaneous disease, high anti-dsdna titre and/or low complement levels despite standard of immunosuppressive care (40-43). However, it has not been studied in severe active lupus nephritis and CNS lupus. Despite being approved by the FDA, the National 4 ReumaBulletinen Nr 100 6/2014

7 CUTTING EDGE Syahrul Shaharir, Caroline Gordon Institute for Health and Care Excellence (NICE) still does not recommend the use of Belimumab for SLE in the UK, due to the high cost of treatment, but this decision is still under review. Other off-label use of novel biologics treatment in SLE include Abatacept (CT- LA4-Ig which inhibits the interaction between APCs and T cells, cytokine production and subsequent stimulation of B cells) which may have some benefit in preventing polyarthritis flares in SLE (44) and in lupus nephritis (45) but further trials are required. TNF-alpha blockers displayed beneficial effects in refractory LN, skin lesions and arthritis in small open-label experience or case series (46-48). However, it may be only useful for induction treatment as long term treatment with anti-tnf in lupus is still largely unknown and anti-tnf may induce autoantibody formation and drug induced lupus (49). Major concerns with long term anti-tnf in SLE include occurrence of lymphoma, severe pneumonia, and possibly increased thrombotic risk (50). Other promising biologic agent for lupus which is still under research includes Epratuzumab (humanised anti-cd22 monoclonal antibody (mab) which targets the regulatory pathway of B-cells). Initial studies demonstrated its efficacy in moderate-to-severe SLE, without severe renal and CNS involvement (51,52). In addition to drug therapy, SLE patients should be educated about their disease to ensure their compliance with the treatment and disease monitoring to reduce accumulation of chronic damage and mortality risk. Exposure to sunlight may precipitate disease flares therefore patients should be advised to wear high sun protective factor (SPF) sunblock and wear protective clothing. Up-to-date immunisations are vital to prevent infection as this is the commonest cause of death among lupus patients of all ages. Pregnancy should be planned for when the disease is controlled. Patients should be informed about the use of appropriate contraception. Since SLE patients are also at risk of premature cardiovascular disease (CVD), the CVD risk factors should be managed appropriately and the importance of healthy lifestyle (low cholesterol diet, not smoking and exercise) should be reemphasized. Summary In summary, treatment of SLE has evolved over the past. However, due to the heterogeneity of the disease, treatment of SLE should be on an individual basis as not every patient will achieve the desired response to any single treatment modality or protocol. Hopefully current research will enable stratified medicine to be developed so that patients can receive the treatment that they are most likely to respond to, rather than the current trial and error approach. Syahrul Shaharir Department of Rheumatology, City Hospital, Sandwell and West Birmingham Hospitals NHS Trust, Birmingham, B18 7QH, UK Caroline Gordon Department of Rheumatology, City Hospital, Sandwell and West Birmingham Hospitals NHS Trust, Birmingham, B18 7QH, UK Rheumatology Research Group, College of Medical and Dental Sciences, University of Birmingham, Edgbaston, Birmingham, B15 2TT, UK p.c.gordon@bham.ac.uk References 1. Austin HA, 3rd, Klippel JH, Balow JE, le Riche NG, Steinberg AD, Plotz PH, et al. Therapy of lupus nephritis. Controlled trial of prednisone and cytotoxic drugs. The New England journal of medicine 314(10):614-9 (1986) 2. Steinberg AD, Steinberg SC. Long-term preservation of renal function in patients with lupus nephritis receiving treatment that includes cyclophosphamide versus those treated with prednisone only. Arthritis and rheumatism 34(8): (1991) 3. Bansal VK, Beto JA. Treatment of lupus nephritis: a meta-analysis of clinical trials. American journal of kidney diseases : the official journal of the National Kidney Foundation 29(2):193-9 (1997) 4. Chan TM, Tse KC, Tang CS, Mok MY, Li FK. Long-term study of mycophenolate mofetil as continuous induction and maintenance treatment for diffuse proliferative lupus nephritis. Journal of the American Society of Nephrology : JASN 16(4): (2005) 5. Chan TM, Li FK, Tang CS, Wong RW, Fang GX, Ji YL, et al. Efficacy of mycophenolate mofetil in patients with diffuse proliferative lupus nephritis. Hong Kong-Guangzhou Nephrology Study Group. The New England journal of medicine 343(16): (2000) 6. Ginzler EM, Dooley MA, Aranow C, Kim MY, Buyon J, Merrill JT, et al. Mycophenolate mofetil or intravenous cyclophosphamide for lupus nephritis. The New England journal of medicine 353(21): (2005) 7. Hahn BH, McMahon MA, Wilkinson A, Wallace WD, Daikh DI, Fitzgerald JD, et al. American College of Rheumatology guidelines for screening, treatment, and management of lupus nephritis. Arthritis care & research 64(6): (2012) 8. Bertsias GK, Tektonidou M, Amoura Z, Aringer M, Bajema I, Berden JH, et al. Joint European League Against Rheumatism and European Renal Association-European Dialysis and Transplant Association (EULAR/ ERA-EDTA) recommendations for the management of adult and paediatric lupus nephritis. Annals of the rheumatic diseases 71(11): (2012) 9. Mak A, Cheak AA, Tan JY, Su HC, Ho RC, Lau CS. Mycophenolate mofetil is as efficacious as, but safer than, cyclophosphamide in the treatment of proliferative lupus nephritis: a Table 1. Summary of immunosuppressive treatment for SLE Pharmacological treatment Hydroxychloroquine Cyclophosphamide Mycophenolate mofetil (MMF) Azathioprine Ciclosporin / Tacrolimus Methotrexate Leflunomide BIOLOGICS Rituximab (anti-cd20) Belimumab (anti-blys/baff) SLE system/organ involvement All patients. Safe in pregnancy. Induction of remission in major organ involvement (LN, NPSLE, gut vasculitis) Induction of remission and maintenance in LN Steroid sparing: haematological, mucocutaneous, musculoskeletal, vasculitis, cardiovascular/respiratory Maintenance therapy in LN Steroid sparing: haematological, musculoskeletal, mucocutaneous, serositis. Safe in pregnancy. Adjunct treatment to MMF in LN (multi-target therapy) SLE patients with cytopenias or refractory /intolerance to the standard first line immunosuppressive treatment. Musculoskeletal, mucocutaneous, serositis Musculoskeletal Refractory SLE or intolerant to at least two standard immunosuppressive therapies, or require unacceptable high dose of corticosteroids to control the disease. Musculoskeletal, mucocutaneous with high anti-dsdna titre and/or low complement levels. ReumaBulletinen Nr 100 6/2014 5

8 CUTTING EDGE Syahrul Shaharir, Caroline Gordon meta-analysis and meta-regression. Rheumatology 48(8): (2009) 10. Dooley MA, Jayne D, Ginzler EM, Isenberg D, Olsen NJ, Wofsy D, et al. Mycophenolate versus azathioprine as maintenance therapy for lupus nephritis. The New England journal of medicine 365(20): (2011) 11. Houssiau FA, D Cruz D, Sangle S, Remy P, Vasconcelos C, Petrovic R, et al. Azathioprine versus mycophenolate mofetil for longterm immunosuppression in lupus nephritis: results from the MAINTAIN Nephritis Trial. Annals of the rheumatic diseases 69(12): (2010) 12. Ginzler EM, Wofsy D, Isenberg D, Gordon C, Lisk L, Dooley MA. Nonrenal disease activity following mycophenolate mofetil or intravenous cyclophosphamide as induction treatment for lupus nephritis: findings in a multicenter, prospective, randomized, open-label, parallel-group clinical trial. Arthritis and rheumatism 62(1): (2010) 13. Mok CC. Mycophenolate mofetil for non-renal manifestations of systemic lupus erythematosus: a systematic review. Scandinavian journal of rheumatology 36(5): (2007) 14. Amissah-Arthur MB, Gordon C. Contemporary treatment of systemic lupus erythematosus: an update for clinicians. Therapeutic advances in chronic disease 1(4): (2010) 15. Lee KW, Ng WL, et al. Predictors and outcome of renal flares after successful cyclophosphamide treatment for diffuse proliferative lupus glomerulonephritis. Arthritis and rheumatism 50(8): (2004) 16. Ostensen M, Khamashta M, Lockshin M, Parke A, Brucato A, Carp H, et al. Anti-inflammatory and immunosuppressive drugs and reproduction. Arthritis research & therapy 8(3):209 (2006) 17. Rihova Z, Vankova Z, Maixnerova D, Dostal C, Jancova E, Honsova E, et al. Treatment of lupus nephritis with cyclosporine - an outcome analysis. Kidney & blood pressure research 30(2):124-8 (2007) 18. Lee YH, Lee HS, Choi SJ, Dai Ji J, Song GG. Efficacy and safety of tacrolimus therapy for lupus nephritis: a systematic review of clinical trials. Lupus 20(6): (2011) 19. Griffiths B, Emery P, Ryan V, Isenberg D, Akil M, Thompson R, et al. The BILAG multi-centre open randomized controlled trial comparing ciclosporin vs azathioprine in patients with severe SLE. Rheumatology 49(4): (2010) 20. McMurray RW. Nonstandard and adjunctive medical therapies for systemic lupus erythematosus. Arthritis care & research 45(1): (2001) 21. Mok CC, To CH, Yu KL, Ho LY. Combined low-dose mycophenolate mofetil and tacrolimus for lupus nephritis with suboptimal response to standard therapy: a 12-month prospective study. Lupus 22(11): (2013) 22. Bao H, Liu ZH, Xie HL, Hu WX, Zhang HT, Li LS. Successful treatment of class V+IV lupus nephritis with multitarget therapy. Journal of the American Society of Nephrology : JASN 19(10): (2008) 23. Griffiths B, Emery P. The treatment of lupus with cyclosporin A. Lupus 10(3): (2001) 24. Sato EI. Methotrexate therapy in systemic lupus erythematosus. Lupus 10(3):162-4 (2001) 25. Wong JM, Esdaile JM. Methotrexate in systemic lupus erythematosus. Lupus 14(2):101-5 (2005) 26. Remer CF, Weisman MH, Wallace DJ. Benefits of leflunomide in systemic lupus erythematosus: a pilot observational study. Lupus 10(7):480-3 (2001) 27. Tam LS, Li EK, Wong CK, Lam CW, Szeto CC. Double-blind, randomized, placebo-controlled pilot study of leflunomide in systemic lupus erythematosus. Lupus 13(8):601-4 (2004) 28. A randomized study of the effect of withdrawing hydroxychloroquine sulfate in systemic lupus erythematosus. The Canadian Hydroxychloroquine Study Group. The New England journal of medicine 324(3):150-4 (1991) 29. Ruiz-Irastorza G, Khamashta MA. Hydroxychloroquine: the cornerstone of lupus therapy. Lupus 17(4):271-3 (2008) 30. Tam LS, Gladman DD, Hallett DC, Rahman P, Urowitz MB. Effect of antimalarial agents on the fasting lipid profile in systemic lupus erythematosus. The Journal of rheumatology 27(9): (2000) 31. Petri M. Hydroxychloroquine use in the Baltimore Lupus Cohort: effects on lipids, glucose and thrombosis. Lupus 5 Suppl 1:S16-22 (1996) 32. Wallace DJ. Does hydroxychloroquine sulfate prevent clot formation in systemic lupus erythematosus? Arthritis and rheumatism 30(12): (1987) 33. Erkan D, Yazici Y, Peterson MG, Sammaritano L, Lockshin MD. A cross-sectional study of clinical thrombotic risk factors and preventive treatments in antiphospholipid syndrome. Rheumatology 41(8):924-9 (2002) 34. Fessler BJ, Alarcon GS, McGwin G, Jr., Roseman J, Bastian HM, Friedman AW, et al. Systemic lupus erythematosus in three ethnic groups: XVI. Association of hydroxychloroquine use with reduced risk of damage accrual. Arthritis and rheumatism 52(5): (2005) 35. Alarcon GS, McGwin G, Bertoli AM, Fessler BJ, Calvo-Alen J, Bastian HM, et al. Effect of hydroxychloroquine on the survival of patients with systemic lupus erythematosus: data from LUMINA, a multiethnic US cohort (LUMINA L). Annals of the rheumatic diseases 66(9): (2007) 36. Clowse ME, Magder L, Witter F, Petri M. Hydroxychloroquine in lupus pregnancy. Arthritis and rheumatism 54(11): (2006) 37. Reddy V, Jayne D, Close D, Isenberg D. B-cell depletion in SLE: clinical and trial experience with rituximab and ocrelizumab and implications for study design. Arthritis research & therapy 15 Suppl 1:S2 (2013) 38. Leandro MJ, Edwards JC, Cambridge G, Ehrenstein MR, Isenberg DA. An open study of B lymphocyte depletion in systemic lupus erythematosus. Arthritis and rheumatism 46(10): (2002) 39. Catapano F, Chaudhry AN, Jones RB, Smith KG, Jayne DW. Long-term efficacy and safety of rituximab in refractory and relapsing systemic lupus erythematosus. Nephrology, dialysis, transplantation : official publication of the European Dialysis and Transplant Association - European Renal Association 25(11): (2010) 40. Navarra SV, Guzman RM, Gallacher AE, Hall S, Levy RA, Jimenez RE, et al. Efficacy and safety of belimumab in patients with active systemic lupus erythematosus: a randomised, placebo-controlled, phase 3 trial. Lancet 377(9767): (2011) 41. Furie R, Petri M, Zamani O, Cervera R, Wallace DJ, Tegzova D, et al. A phase III, randomized, placebo-controlled study of belimumab, a monoclonal antibody that inhibits B lymphocyte stimulator, in patients with systemic lupus erythematosus. Arthritis and rheumatism 63(12): (2011) 42. Manzi S, Sanchez-Guerrero J, Merrill JT, Furie R, Gladman D, Navarra SV, et al. Effects of belimumab, a B lymphocyte stimulator-specific inhibitor, on disease activity across multiple organ domains in patients with systemic lupus erythematosus: combined results from two phase III trials. Annals of the rheumatic diseases 71(11): (2012) 43. van Vollenhoven RF, Petri MA, Cervera R, Roth DA, Ji BN, Kleoudis CS, et al. Belimumab in the treatment of systemic lupus erythematosus: high disease activity predictors of response. Annals of the rheumatic diseases 71(8): (2012) 44. Merrill JT, Burgos-Vargas R, Westhovens R, Chalmers A, D Cruz D, Wallace DJ, et al. The efficacy and safety of abatacept in patients with non-life-threatening manifestations of systemic lupus erythematosus: results of a twelve-month, multicenter, exploratory, phase IIb, randomized, double-blind, placebo-controlled trial. Arthritis and rheumatism 62(10): (2010) 45. Wofsy D, Hillson JL, Diamond B. Comparison of Alternative Primary Outcome Measures for Use in Lupus Nephritis Clinical Trials. Arthritis & Rheumatism 65(6): (2013) 46. Aringer M, Graninger WB, Steiner G, Smolen JS. Safety and efficacy of tumor necrosis factor alpha blockade in systemic lupus erythematosus: an open-label study. Arthritis and rheumatism 50(10): (2004) 47. Matsumura R, Umemiya K, Sugiyama T, Sueishi M, Umibe T, Ichikawa K, et al. Anti-tumor necrosis factor therapy in patients with difficult-to-treat lupus nephritis: a prospective series of nine patients. Clinical and experimental rheumatology 27(3): (2009) 48. Uppal SS, Hayat SJ, Raghupathy R. Efficacy and safety of infliximab in active SLE: a pilot study. Lupus 18(8):690-7 (2009) 49. Williams EL, Gadola S, Edwards CJ. Anti-TNF-induced lupus. Rheumatology 48(7): (2009) 50. Aringer M, Houssiau F, Gordon C, Graninger WB, Voll RE, Rath E, et al. Adverse events and efficacy of TNF-alpha blockade with infliximab in patients with systemic lupus erythematosus: long-term follow-up of 13 patients. Rheumatology 48(11): (2009) 51. Wallace DJ, Gordon C, Strand V, Hobbs K, Petri M, Kalunian K, et al. Efficacy and safety of epratuzumab in patients with moderate/ severe flaring systemic lupus erythematosus: results from two randomized, double-blind, placebo-controlled, multicentre studies (AL- LEVIATE) and follow-up. Rheumatology 52(7): (2013) 52. Wallace DJ, Kalunian K, Petri MA, Strand V, Houssiau FA, Pike M, Kilgallen B, Bongardt S, Barry A, Kelley L, Gordon C. Efficacy and safety of epratuzumab in patients with moderate/severe active systemic lupus erythematosus: results from EMBLEM, a phase IIb, randomised, double-blind, placebo-controlled, multicentre study. Annals of the rheumatic diseases 73(1): (2014). 6 ReumaBulletinen Nr 100 6/2014

9 It s about confidence Hospira är en av de globalt ledande producenterna av biologiska läkemedel. Med över anställda i 70 länder bygger Hospira Biologics på en stark grund med spetskompetens inom innovation, service och support Erfaren tillverkare av biologiska läkemedel Hospira Biologics använder omfattande biologisk expertis för att tillverka sina produkter både i egna anläggningar och hos noggrant utvärderade tillverkningspartners Bevisad effekt och säkerhet Vi arbetar hårt för att se till att våra produkter inte bara uppfyller strikta krav på effekt och säkerhet, utan också erbjuder praktiska mervärden Välgrundad tradition att leverera mer Global producent av biologiska läkemedel - byggt på spetskompetens Omfattande expertis inom biologisk tillverkning Bevisad effekt och säkerhet i kombination med ytterligare fördelar Hospira är ett globalt företag med över 70 års historia. Vi har de resurser och den kompetens som behövs för att utnyttja de senaste tekniska framstegen inom biologisk utveckling. Vår filosofi är helt enkelt att alltid leverera mer SE/HOSPIRAAD/JUNE2014 Hospira Nordic AB, Rålambsvägen 17, Stockholm, Tel: ReumaBulletinen Nr 100 6/2014 5

10 LUPUSNEFRIT Ioannis Parodis, Iva Gunnarsson Lupusnefrit - Var står vi idag? Introduktion Njurinflammation (nefrit) är en av de vanligaste och allvarligaste manifestationerna vid Systemisk Lupus Erythematosus (SLE). Upp till 60 procent av patienter med SLE drabbas av nefrit någon gång under sjukdomsförloppet. Ofta är nefrit den manifestation som leder till SLE-diagnos. Hos de flesta av patienterna drabbas njuren tidigt i förloppet, inom de första fem åren, framför allt hos barn och yngre patienter. Cirka 35 procent av patienterna får ett eller flera nefritåterfall trots behandling. Hos SLE-patienter med njurengagemang är mortalitet och morbiditet högre jämfört med den övriga SLE-populationen [1]. Trots förbättrade terapier utvecklar upp till 20 procent av dessa patienter end stage renal disease (ESRD) inom 10 år [2]. Proteinuri är det kliniska kännetecknet som oftast väcker misstanke om lupusnefrit och leder till utredning, i de flesta av fallen njurbiopsi. Graden av proteinuri varierar från icke-mätbar till allvarlig proteinuri och nefrotiskt syndrom (> 3,5 g/dygn). Hematuri och andra patologiska fynd i urinsediment kan förekomma och ibland kan patienten utveckla akut njursvikt [3]. Definitionsmässigt ska en SLE-patient enligt American College of Rheumatology (ACR)-kriterierna ha en njurinflammation vid persisterande proteinuri som överstiger 0,5 g/dygn eller vid positiva fynd i urinsediment (till exempel erytrocyter, korniga cylindrar [4]. Ljusmikroskopisk bild av njurvävnad med proliferativ glomerulonefrit klass IV. Glomeruli med uttalade endokapillära och mesangiella förändringar. Man kan ana immunkomplexdepositioner i mesangiet och utmed kapillärväggarna. Enligt de nyligen föreslagna Systemic Lupus International Collaborating Clinics (SLICC)-kriterierna föreligger nefrit hos en SLE-patient om U-protein/kreatinin-kvot alternativt protein i dygnsurin motsvarar 0,5 g/dygn eller mer, eller vid fynd av erytrocyter i urinsediment [5]. Patogenes och immunologiska mekanismer De patogenetiska mekanismerna vid lupusnefrit är ännu inte fullständigt kartlagda. Som fallet är med SLE i övrigt är både det medfödda och det adaptiva immunförsvaret involverade. Immunkomplex tros vara de primära mediatorerna av SLE-nefrit. Därutöver bidrar infiltration av T-celler, makrofager, dendritiska celler samt en rad olika kända och okända cytokiner i njuren till skada. Av antinukleära antikroppar anses framför allt antikroppar mot dubbelsträngat DNA (anti-dsdna) och antikroppar mot nukleosomer vara involverade i patogenesen av lupusnefrit. Tre olika mekanismer tros idag ha potentiellt bidragande roll vid formationen av glomerulära immunkomplex. Den ena är deposition av cirkulerande immunkomplex, den andra är korsreaktion med in situ antigener (till exempel laminin och α-actinin) och den tredje är direkt bindning till nukleosomer på basalmembranet i glomeruli [6, 7]. Genetiska faktorer har också visats ha betydelse för såväl uppkomst som prognos vid lupusnefrit [8, 9]. I dessa två glomeruli ses framför allt kärlförändringar och inga immunkomplexdepositioner. Uttalad subendotelial vidgning och förträngd kärllumen. Bild som överensstämmer med trombotisk mikroangiopati. Histopatologi - njurbiopsi är gold standard Diagnosmässigt är njurbiopsi fortfarande gold standard. Dels baseras klassifikationen av lupusnefrit på histopatologiska fynd, dels avgör den histopatologiska bilden terapivalet [10-12]. Histopatologin ger information om aktivitet och kronicitet i njurvävnaden, information som kan vara av prognostisk betydelse samt ett led i att utesluta andra tillstånd i njurar som kliniskt kan imitera lupusnefrit, till exempel vaskulit eller trombotisk mikroangiopati [13]. Dock är njurbiopsi ett ingrepp som innebär viss risk för komplikationer, varav den vanligaste är blödning. Identifiering av icke-invasiva biomarkörer som speglar inflammationsgrad och skada i njuren är därför ett viktigt forskningsfält. Upprepade njurbiopsier i syfte att studera effekter av terapi och behov av fortsatt immundämpande terapi kan bidra till mer skräddarsydd behandling och därmed förbättra långtidsprognosen. I en nyligen publicerad studie där patienter rebiopserades efter immundämpande terapi har man kunnat visa att inflammation kvarstår i omkring hälften av fallen trots minskad proteinuri [14]. En diskrepans mellan kliniska utvärderingsvariabler och histopatologiska fynd förelåg och man visade även att kroniska njurförändringar vid njurbiopsin var associerade med prognosen på längre sikt. Studien talar för att upprepade njurbiopsier kan bidra till utvärdering av terapi vid lupusnefrit. Lupusnefrit kan manifestera sig med olika histopatologiska mönster i glomeruli, tubuli och kärl. Trots detta har alla klassifikationer (den tidigare använda World Health Organisation-klassifikationen samt den nyare International Society of Nephrology/ Renal Pathology Society-klassifikationen) huvudsakligen baserats på glomerulära lesioner [15]. Grovt klassas njurskadan enligt dessa klassifikationssystem som mesangiell, proliferativ eller membranös, baserat på var i glomeruli förändringarna dominerar. Trombotisk mikroangiopati, ofta associerad med antifosfolipidantikroppar, förekommer ofta vid SLE. Tillståndet kan utgöra en signifikant risk för njurfunktionsnedsättning men har hittills varit underrapporterat. Specifik behandling för denna komplikation saknas idag. Behandling Syftet med behandlingen vid lupusnefrit är att snabbt uppnå remission samt därefter förebygga recidiv för att förbättra eller bevara den befintliga njurfunktio- 8 ReumaBulletinen Nr 100 6/2014

11 LUPUSNEFRIT Ioannis Parodis, Iva Gunnarsson nen. Inledningsvis ges inom en tre till sex månaders induktionsfas en mer aggressiv terapi med mål att snabbt åstadkomma en kliniskt signifikant respons. Fortsättningsvis ges remissionsbevarande terapi med mål att behålla patienten i remission. Induktionsterapin innefattar höga steroiddoser i kombination med antingen cyklofosfamidpulsbehandling (CYC) eller mykofenolatmofetil (MMF). Som remissionsbevarande terapi ges oftast lägre steroiddoser peroralt i kombination med MMF eller azatioprin (AZA) [11]. Det numera oftast använda protokollet för induktionsbehandling med CYC består av sammanlagt sex pulsbehandlingar, en infusion à 500 mg varannan vecka enligt Euro-Lupus Nephritis Trial (ELNT) [16]. I denna studie användes en minskad, nästan halverad dos CYC jämfört med den tidigare terapiregimen från National Institute of Health (NIH) där CYC gavs som månatliga intravenösa pulsar à 0,75-1 g/m 2 initialt [17, 18]. Effekterna av de olika behandlingsprotokollen har visats likvärdiga och ökad användning av ELNT-protokollet, som ger lägre totaldoser CYC, har minskat långtidsriskerna av terapin. MMF har i flera studier visats vara ett minst lika bra alternativ till CYC både som induktionsterapi [19-22] och som underhållsbehandling [23]. I de flesta av dessa studier var förekomsten av allvarliga infektioner lägre bland de patienter som behandlades med MMF jämfört med patientgruppen som fick CYC. Parallell behandling med antihypertensiva för att minska graden av proteinuri och skydda njurarna från försämrad funktion bör övervägas för alla patienter som behandlas för en aktiv lupusnefrit. I första hand ges angiotensin-konverterande enzym (ACE)-hämmare under tät blodtrycksmonitorering. Vid otillräcklig effekt eller kontraindikation tilläggs eller ges istället angiotensin II-receptorblockad (ARB). Användning av hydroxiklorokin förebygger njurskada [24] samtidigt som den har kärlskyddande effekter och bör därför ges till alla patienter som behandlas för lupusnefrit om kontraindikation inte föreligger. Nya terapeutiska ansatser Trots att regimerna med både MMF och CYC har förbättrats uppvisar endast procent av patienterna ett tillfredsställande svar inom 6 månader, medan procent svarar inom månader och procent inte svarar alls [25]. Det är därför angeläget att finna nya behandlingsstrategier. Bättre förståelse för de immunologiska mekanismerna bakom både SLE och lupusnefrit pekar på en viktig roll för B-celler vid sjukdomsutbrott och gör dem därmed attraktiva som mål för nya terapier. B-celler vid SLE är involverade dels i autoantikroppsproduktion efter differentiering till plasmaceller, dels i autoantigenpresentation för T-celler [25]. Olika terapier med B-cellshämning har studerats vid SLE med nefrit. Studier av dels antikroppar riktade mot molekyler på B-cellsytan (anti-cd20, rituximab; anti- CD22, epratuzumab), dels antikroppar mot B-cellsaktiverande faktorer (anti-blys, belimumab) har genomförts eller är i planeringsstadiet [26]. Det pågår även studier av T-cellshämning, genom blockering av co-stimulerande signaler mellan antigenpresenterande celler och T-celler (abatacept) [27]. Betydelsen av andra signalvägar, såsom IFN-α, IFN-γ och IL-6, har också lyfts och flera studier är på gång eller har genomförts med varierande, i några fall hoppingivande resultat [28]. Rituximab (RTX) är en chimerisk monoklonal antikropp mot CD20 som hämmar både mogna och omogna B-celler, dock inte plasmaceller eller hematopoetiska stamceller. Flera observationsstudier av lupusnefrit har visat lovande resultat [29] och behandlingen används allt mer i klinisk praxis, framför allt vid terapiresistent lupusnefrit. Dock har kontrollerade kliniska studier av rituximab vid SLE varit inkonklusiva, varför läkemedlet än idag inte fått indikation för behandling av vare sig lupusnefrit eller andra SLE-manifestationer. Den största studien som har gjorts för patienter med lupusnefrit är LUpus Nephritis Assessment with Rituximab (LUNAR)-studien [30] som innefattade 144 patienter med proliferativ (class III och IV) glomerulonefrit. Patienterna randomiserades till att antingen få rituximab (1000 mg x 2 vid start och efter 6 månader) eller placebo i kombination med MMF och höga steroiddoser initialt med efterföljande nedtrappning för båda grupperna. Signifikanta förbättringar observerades för C3, C4 och anti-ds- DNA-antikroppsnivåer i RTX-gruppen och biverkningsprofilen var jämförbar mellan de två grupperna, men studien kunde inte visa att RTX plus MMF var bättre än placebo plus MMF avseende kliniska effekter. Trots att LUNAR-studien inte kunde påvisa effekt har RTX inkluderats i rekommendationer för behandling av terapiresistent och/eller recidiverande lupusnefrit [10, 12] och nya studier är på gång. Sammanfattning Sammanfattningsvis är lupusnefrit ett allvarligt tillstånd där utveckling av nya terapier är av vikt. Identifiering av biomarkörer och genetiska faktorer av betydelse för både SLE och lupusnefrit är angelägna forskningsområden där nationella och internationella forskningssamarbeten idag samverkar för att öka kunskapen. Upprepade njurbiopsier kan bidra till utvärdering av behandlingsresultat och val av fortsatt terapi vid lupusnefrit, men identifiering av icke-invasiva biomarkörer är av stor vikt för att kunna förbättra såväl behandlingsstrategier som prognosen. Ioannis Parodis Specialistläkare och doktorand ioannis.parodis@karolinska.se Institutionen för Medicin Solna, KI Iva Gunnarsson Överläkare och docent iva.gunnarsson@karolinska.se Institutionen för Medicin Solna, KI Referenser 8. Sigurdsson S, Goring HH, Kristjansdottir G, et al. Comprehensive evaluation of the genetic variants of interferon regulatory factor 5 (IRF5) reveals a novel 5 bp length polymorphism as strong risk factor for systemic lupus erythematosus. Hum Mol Genet 2008;17: Bolin K, Sandling JK, Zickert A, et al. Association of STAT4 polymorphism with severe renal insufficiency in lupus nephritis. PLoS One 2013;8:e Bertsias GK, Tektonidou M, Amoura Z, et al. Joint European League Against Rheumatism and European Renal Association-European Dialysis and Transplant Association (EULAR/ ERA-EDTA) recommendations for the management of adult and paediatric lupus nephritis. Ann Rheum Dis 2012;71: Hahn BH, McMahon MA, Wilkinson A, et al. American College of Rheumatology guidelines for screening, treatment, and management of lupus nephritis. Arthritis Care Res (Hoboken) 2012;64: Zickert A, Sundelin B, Svenungsson E, et al. Role of early repeated renal biopsies in lupus nephritis. Lupus Science & Medicine 2014;1:e e. 15. Weening JJ, D Agati VD, Schwartz MM, et al. The classification of glomerulonephritis in systemic lupus erythematosus revisited. J Am Soc Nephrol 2004;15: Houssiau FA, Vasconcelos C, D Cruz D, et al. Immunosuppressive therapy in lupus nephritis: the Euro-Lupus Nephritis Trial, a randomized trial of low-dose versus high-dose intravenous cyclophosphamide. Arthritis Rheum 2002;46: Ronnblom L, Elkon KB. Cytokines as therapeutic targets in SLE. Nat Rev Rheumatol 2010;6: Gunnarsson I, Jonsdottir T. Rituximab treatment in lupus nephritis--where do we stand? Lupus 2013;22: Rovin BH, Furie R, Latinis K, et al. Efficacy and safety of rituximab in patients with active proliferative lupus nephritis: the Lupus Nephritis Assessment with Rituximab study. Arthritis Rheum 2012;64: (Fullständig referenslista kan fås av redationen.) ReumaBulletinen Nr 100 6/2014 9

12 BLOCKERING AV TYP I INTERFERON Niklas Hagberg, Dag Leonard Blockering av typ I Interferon - framtidens behandling vid SLE? En mängd observationer pekar på typ I interferon (IFN)-systemets viktiga roll vid systemisk lupus erythematosus (SLE). I den här artikeln sammanfattar vi de fynd som lett fram till kliniska prövningar med läkemedel som blockerar typ I IFN-systemet, samt de senaste data från dessa studier. Typ I IFN-systemet och SLE SLE är en systemisk autoimmun sjukdom med en heterogen klinisk sjukdomsbild. Redan på 1970-talet rapporterades att SLE-patienter har ökade nivåer av IFN i serum, och i tvärsnittsstudier korrelerar IFNα-nivåerna till sjukdomsaktiviteten. Med hjälp av moderna storskaliga metoder för att analysera RNA och DNA har man senare visat att SLE-patienter har ett ökat uttryck av typ I IFN-inducerade gener, en så kallad IFN-signatur, och att ett stort antal genetiska variationer i typ I IFN-systemets gener är associerade till en ökad risk att insjukna i SLE. Tillsammans med det faktum att IFNα-behandling kan utlösa SLE pekar dessa data på att typ I IFN-systemet har en central roll vid SLE. stimulering av antikroppsproduktion från B-celler. Alla dessa funktioner hjälper initialt till att bekämpa virus eller andra patogener, men vid en kontinuerlig aktivering av IFN-systemet kan samma funktioner leda till att den immunologiska toleransen mot kroppsegna ämnen bryts. Vid SLE ses framförallt en aktivering av typ I IFN-systemet, men även typ II och III IFN kan vara viktiga. Typ III IFN binder till IFNλ-receptorn. Denna receptor använder samma signalvägar som IFNAR men eftersom den endast uttrycks på ett fåtal celltyper induceras endast 150 av de >2000 gener som IFNα inducerar. Typ II IFN binder till IFNγ-receptorn vars signalvägar delvis överlappar med IFNAR och ungefär en tredjedel av de IFNα-inducerade generna induceras därför även av IFNγ. Nyligen publicerades en studie där man delade upp IFN-signaturen i olika moduler och man fann då att de gener vars uttryck är associerat till sjukdomsaktivet och nefrit-skov, regleras framförallt av både IFNα och IFNγ [2]. Kroppsegna IFNα-inducerare Det aktiverade typ I IFN-systemet hos SLE-patienter kan förklaras av att dessa patienter har kroppsegna IFNα-inducerare. Dessa består av immunkomplex innehållande autoantikroppar och autoantigen som innehåller nukleinsyror. De interferogena immunkomplexen tas upp av pdc genom att antikroppskomponenten binder till FcγRIIA och efter upptaget i pdc stimulerar det nukleinsyra-innehållande autoantigenet sedan TLR7 eller TLR9 vilket leder till IFNα-produktion (Figur 1). En viktig källa till DNA/RNA-innehållande autoantigen är celldöd genom nekros och apoptos. Nyligen har även NET (Neutrofil Extracellular Traps), en typ av celldöd som neutrofiler genomgår där extracellulärt material frisätts, föreslagits kunna bidra till nukleinsyra-innehållande autoantigen. Då patienter med SLE både har en ökad produktion, samt ett defekt omhändertagande av döda celler skapas förutsättningar för att interferogena immunkomplex kan bildas. Interferonsystemet Interferoner är en grupp av cytokiner som uttrycks i samband med virusinfektioner och som interfererar med virusreplikation. Baserat på sekvenslikhet och receptorbindning kan de delas in i tre olika grupper: typ I, typ II samt typ III IFN. Typ I IFN består av 12 olika α-subtyper samt en β-, ω-, ε- och κ-subtyp. Typ II IFN består av en subtyp, IFN-γ, medan typ III IFN innefattar tre olika λ-subtyper [1]. De flesta celler kan producera små mängder typ I IFN men den celltyp som producerar störst mängd per cell är den plasmacytoida dendritiska cellen (pdc). I normala fall sker aktiveringen av pdc genom att nukleinsyror (RNA/DNA) från virus eller bakterier stimulerar endosomala toll-lika receptorer (TLR7, TLR9) vilket, via aktivering av MyD88-beroende signalvägar, leder till transkription och sekretion av typ I IFN. Alla typ I IFN binder till IFNα-receptorn (IFNAR) som uttrycks på de flesta immunceller. IFNAR-stimulering ger ett ökat uttryck av >2000 gener och leder till en generell aktivering av immunsystemet, vilket inkluderar differentiering av monocyter till antigen-presenterade celler, aktivering av cytotoxiska T-celler och NK celler samt Figur 1. Mekanism för IFN-induktion. Autoantigen som innehåller nukleinsyror frisätts vid celldöd. Tillsammans med autoantikroppar bildas immunkomplex som via stimulering av TLR7/9 i pdc leder till IFNα-produktion. 10 ReumaBulletinen Nr 100 6/2014