Byggnadstillsynen, miljö- och hälsoskyddet och miljövården samt de självstyrande områdena

Transkript

1 Promemoria Tarja Hartikainen, Ulla Hurmeranta, Tuulia Innala, Miira Riipinen Byggnadstillsynen, miljö- och hälsoskyddet och miljövården samt de självstyrande områdena Livskraftiga och handlingskraftiga kommuner bygger på en lyckad markanvändning och på funktioner som stöder den nu och i synnerhet i framtiden. Det bekräftas i en enkät som Kommunförbundet nyligen publicerat (forskningsprogrammet ARTTU2). Resultaten ger vid handen att en stor del av de kommunala beslutsfattarna litar på att regionens livskraft bäst kan stärkas genom en lyckad planläggning och planering av markanvändningen och genom aktivt stöd till näringslivet. Sambandet mellan planläggningen och markanvändningen och regionens livskraft anses viktigt framför allt i de största städerna. En aktuell fråga inom utvecklingen av lokalsamhällena är hur vi antar utmaningen med klimatförändringen. Kommunerna är viktiga aktörer i arbetet mot och anpassningen till klimatförändringen. Det är uttryckligen på kommunal nivå som engagemanget för klimatåtgärder är starkt och resultatrikt. Kommunen förmår bemöta klimatförändringen bäst genom markanvändning, planering av trafik och byggande, miljövård, energiförsörjning och övriga tjänster inom tekniska sektorn. I fråga om myndigheterna för miljö- och hälsoskyddet, miljövården och byggnadstillsynen stöder de olika verksamhetsområdena varandra och markanvändningen i kommunen. Som helhet har verksamhetsområdena en viktig roll i kommunens markanvändning och i tryggandet av en hållbar samhällsstruktur, en sund livsmiljö och naturens mångfald. När man dryftar en överföring av dessa uppgifter till de självstyrande områdena, bör uppgifterna beaktas tillsammans. Dessa frågor får allt större tyngd i framtidens kommun. Ansvaret för att organisera uppgifterna bör kvarstå hos kommunerna. Det gäller dock inte veterinärvården och eventuellt livsmedelstillsynen. Redan i dag organiserar kommunerna delar av de ovanstående verksamheterna gemensamt. Och så bör det vara också framöver. Hälsoskyddet och miljövården samt byggnadstillsynen kan om kommunerna så vill organiseras under en gemensam ledning och ett gemensamt organ. När man bedömer effekterna av en överföring av uppgifterna bör man komma ihåg att kommunerna och städerna i Finland är sinsemellan olika. Om Suomen Kuntaliitto Toinen linja 14,00530 Helsinki PL 200, Helsinki Puh ,faksi etunimi.sukunimi@kuntaliitto.fi Finlands Kommunförbund Andra linjen 14,00530 Helsingfors PB 200, Helsingfors Tfn , fax fornamn.efternamn@kommunforbundet.fi

2 2 myndighetsuppgifterna inom miljö, hälsa och byggande överförs till de självstyrande områdena betyder det att alla kommuner, också de stora och medelstora städerna, går miste om den kompetens och de redskap som hör till dessa verksamhetsområden. Om det blir aktuellt att överväga en omorganisering av avfallshanteringen bör alternativen bedömas skilt för sig. I regel är avfallshanteringen en viktig del av kommunens tekniska sektor och den är kopplad också till markanvändningen. Kommunerna har redan länge samarbetat framgångsrikt inom avfallshanteringen och skött saken väl. De flesta kommuner samarbetar med en eller flera kommuner. Ordnandet av avfallshanteringen är förknippat med stora ekonomiska och operativa kommunbestämda aspekter och verksamheten i sin nuvarande form bör inte splittras. Byggnadstillsyn Byggnadstillsyn är myndighetsverksamhet som ska övervaka att planerna iakttas, sörja för behandlingen av tillstånd för byggande och andra åtgärder samt för sin del övervaka underhållet och skötseln av den byggda miljön och byggnaderna. Kommunens byggnadsinspektör svarar för byggnadsrådgivningen och byggnadstillsynen under pågående byggarbete och är underställd byggnadstillsynsmyndigheten. Kommunens byggnadstillsyn hör operativt och i lagstiftningen nära samman med kommunens planläggning och miljövårdsmyndigheterna och hälsoskyddsmyndigheterna. Som kommunal verksamhet har byggnadstillsynens uppgifter kunnat bestämmas flexibelt och formuleras allmänt i lagstiftningen, och byggnadstillsynsmyndigheten har getts befogenhet att avvika bland annat från planbestämmelser och kommunens byggnadsordning. Kommunens befogenhet i ärenden som gäller markanvändning, till exempel ärenden om avvikelse, har flexibelt kunnat överföras på byggnadstillsynen. Byggnadstillsynen tillsammans med planläggningen utgör den strategiska kärnan i kommunens livskraftspolitik. De är viktiga redskap med vilka kommunen kan påverka miljökvaliteten och genomföra lokala mål och de kommer att få allt större betydelse i framtidens kommun.

3 3 En alltför ingående detaljplanering fördröjer ofta byggandet av lokalsamhällen. Om byggnadstillsynen förläggs utanför kommunen kan det leda till att planläggningen blir ännu mera detaljerad. En smidigare och flexiblare detaljplanering kräver att gränssnittet för detaljplaneringen och byggnadstillsynen samt uppgiftsfördelningen mellan dem kan utvecklas smidigt i kommunen. Ett välfungerande samarbete mellan planläggningen och byggnadstillsynen är nödvändigt för en effektiv tomtproduktion, i synnerhet när det blir vanligare med kompletteringsbyggande. Kommunförbundet anser att utvecklingen av byggnadstillsynen som kommunal myndighetsverksamhet bör bygga på kommunernas egna beslut. Byggnadstillsynens resurser kan vid behov, till exempel i krävande projekt, tryggas genom kommunalt samarbete och handräckning från kommunens övriga myndigheter. Avgiftsinkomsterna kan ökas (täckningen nu i snitt hela procent) genom mera informationsstyrning. Elektroniska tjänster kan införas också i mindre kommuner. Om byggnadstillsynen överförs till de självstyrande områdena måste byggnadstillsynens befogenheter och uppgifter omprövas helt och hållet i lagstiftningen. Miljö- och hälsoskydd Miljö- och hälsoskyddet består av kommunens lagstadgade uppgifter inom hälsoskyddet, livsmedelstillsynen och veterinärvården. Den förenande faktorn är att skydda människan mot hälsoolägenheter som orsakas av miljön. Samarbetet inom kommunen varierar enligt uppgift. Det behövs också samarbete med statliga aktörer. Till exempel inom djurskyddet och tillsynen över djursjukdomar sköter kommunen uppdrag av staten. Själva hälsoskyddet är det område som mest ansetts stödja kommunens övriga ansvarsområden och höra till kommunen. Hälsoskyddet hör till de äldsta lagstadgade uppgifterna för kommunen och syftet är att främja befolkningens och individens hälsa. Genom hälsoskyddslagen övervakas omständigheterna i bland annat skolor och daghem, sanitära olägenheter i bostäder bedöms och hushålls- och badvattnets säkerhet övervakas. Särskilt när det gäller att förebygga och lösa problem med inomhusluften i skolor och frågor om hälsosamt boende betonas hälsoskyddets samarbete med byggnadstillsynen och lokalservicen som svarar för verksamhetslokalerna. Det finns skäl för kommunerna att själva ha kompetens inom hälsoriktigt byggande, vilket skulle stödja planeringen av fastighetsunderhållet och reparationerna.

4 4 Hälsoskyddsmyndigheten bedömer allmänna sanitära olägenheter och hälsoeffekter. Bedömningen görs också vid prövningen av miljötillstånd och i planläggningen. EUlagstiftning som förebygger sanitära olägenheter i miljön implementeras i Finland vanligtvis genom miljöskyddslagen (EU:s bullerskyddsdirektiv, hälsobaserade gränsvärden för luftkvaliteten, uppföljning och informationsskyldighet). Hälften av enheterna för miljö- och hälsoskydd hör redan för närvarande till samma organisation som miljövården. Kommunförbundet rekommenderar en kombinerad kommunal miljö- och hälsoskyddsmyndighet, för då kunde hälsoskyddets respektive miljövårdens resurser slås ihop och uppgifterna fortsättningsvis skötas som mellankommunalt samarbete inom samma strukturer, under en gemensam ledning och med utnyttjande av samma stödtjänster. Av de förberedande utredningarna framgår det tydligt att veterinärvården, tillsynsuppgifterna inom djurskyddet och livsmedelstillsynen anses vara verksamheter som kunde flyttas från kommunerna. Det framgår också att veterinärvård är en utpräglad serviceuppgift där också privata serviceproducenter kan anlitas. Jourskyldigheten gör att organiseringen av tjänsterna kräver större verksamhetsområden än i dag. Av dessa orsaker är det befogat att överföra veterinärvården till de självstyrande områdena om den anses höra till samhällets organiseringsansvar. Det skulle innebära att den nuvarande helheten miljö- och hälsoskydd splittras. Tvångslagen om samarbetsområden för miljö- och hälsoskyddet kunde upphävas, det hälsoskydd som kvarstår hos kommunerna kunde organiseras inom samma strukturer som miljövården och eventuellt också byggnadstillsynen. Miljövård Den kommunala miljövårdsmyndigheten ska sköta tillstånds- och tillsynsuppgifter inom miljövården och främja och utveckla miljö- och naturvården. Bestämmelser om uppgifterna finns i lagen om kommunernas miljövårdsförvaltning och i många speciallagar. Den kommunala miljövårdsmyndigheten ska tillvarata det allmänna miljöskyddsintresset på lokal nivå. Miljövårdsmyndigheten blev lagstadgad i kommunerna Till en början gick uppgifterna främst ut på att allmänt främja naturvården och miljöskyddet, följa upp tillståndet i miljön och ge sakkunnighjälp. Efter att Finland gick med i EU har andelen tillstånds- och tillsynsuppgifter ökat och dessa tar i dag i snitt ungefär hälften av

5 5 sektorns tid. I denna laglighetsövervakning fungerar den kommunala miljövårdsmyndigheten med stöd av speciallagstiftningen självständigt och i oberoende ställning. I utvecklingsarbetet understryks för närvarande ett målinriktat programarbete i anslutning till klimatförändringen och annan miljö- och naturvård samt sakkunniguppgifter kring miljö och natur inom planeringen av markanvändningen. I kommunerna följs tillståndet i miljön upp i allt större utsträckning genom köpta tjänster och samarbete mellan flera kommuner. Miljövårdsarbetet i kommunen kräver gedigen kännedom om de lokala förhållandena både i fråga om samhällsstrukturen och miljön och naturen. För att arbetets mål ska nås krävs en daglig dialog särskilt med planeringen av markanvändningen, byggnadstillsynen och hälsoskyddet. Arbetet tangerar likaså avfallshanteringen och vattentjänsterna i området. Täta kontakter till de övriga ovannämnda lokala myndigheterna samt uppdaterade uppgifter om de lokala förhållandena har lett till en effektivare tillstånds- och tillsynsprocess än hos den statliga regionförvaltningen, trots sektorns njugga resurser. Den kommunala miljövårdsmyndigheten har haft en viktig roll också som främjare av ett lokalt, målinriktat och resultatrikt klimatarbete och övrig strategisk miljövård, vilket uttryckligen har engagerat aktörerna i området i klimatarbetet. Kommunförbundet anser att den kommunala miljövårdsmyndighetens framträdande roll inom kommunens markanvändning och utvecklande av samhällsstrukturen och som samarbetspart och sakkunnig för övriga myndighetsfunktioner samt fördelen av lokalkännedomen inom utförandet av myndighetsuppgifter förutsätter att miljövården kvarstår hos kommunerna tillsammans med byggnadstillsynen och hälsoskyddet. En tillräckligt högklassig expertis i laglighetsövervakning och en effektiv verksamhet kunde tryggas genom att vissa funktioner slås ihop med hälsoskyddsmyndighetens verksamhet. Om den systematiska tillsynen utvecklades och avgiftsbeläggningen utvidgades kunde det ge rum för en överföring av tillståndsbehandlingen och tillsynen inom verksamhetsområden som kräver lokalkännedom, från staten eller från ett eventuellt självstyrande område till den kommunala miljövårdsmyndigheten (t.ex. lantbruk). Om uppföljningen av tillståndet i miljön samordnades allt bättre med den statliga uppföljningen och om datasystemen för tillståndet i miljön utvecklades att bättre betjäna också kommunerna, skulle det sannolikt frigöra resurser och bidra till att trygga verksamhetsområdets förutsättningar. Avfallshantering

6 6 En överföring av den kommunala avfallshanteringen till de självstyrande områdena har också diskuterats. Kommunförbundet anser att i första hand bör avfallshanteringen kvarstå som en kommunal service tillsammans med den övriga tekniska servicen. Som kommunal verksamhet har avfallshanteringens uppgifter kunnat bestämmas smidigt i lagstiftningen och avfallshanteringsmyndigheten har getts befogenhet att bevilja undantag bland annat från avfallshanteringsföreskrifterna. En eventuell omorganisering av avfallshanteringen inom de kommande förvaltningsstrukturerna bör övervägas separat och konsekvenserna bedömas omsorgsfullt. Det är förknippat med många såväl ekonomiska som operativa konsekvenser. Serviceuppgifterna inom avfallshanteringen har i stor utsträckning organiserats som frivilligt samarbete mellan flera kommuner. Enligt avfallslagen förutsätter ett sådant samarbete att också myndighetsuppgifterna sköts gemensamt. De nuvarande samarbetsområdena för avfallshantering sammanfaller inte med de kommande självstyrande områdena. Inom avfallshanteringen är de kommunala aktörerna både starka beställare och starka utförare. Kommunerna och de i regel kommunägda avfallsverken besitter infrastruktur för avfallshantering över hela landet. Under de senaste åren har stora investeringar gjorts i denna egendom. För försörjningsberedskapen är det nödvändigt med en rikstäckande infrastruktur. Kompetensen inom avfallshanteringen finns inte längre hos primärkommunerna utan i första hand hos avfallsverken som har god beställarkompetens inom serviceupphandling. Kommunernas avfallsverk har ingått långfristiga avtal om service och bär under många år miljöansvaret bland annat för avstjälpningsplatser och behandlingsområden samt för åtgärderna att stänga och efterbehandla dem. Avfallshanteringen är en komprimerad del av kommunens övriga tekniska sektor och markanvändningen, den är starkt kopplad till både miljövården och vattentjänsterna. Enligt avfallslagen har kommunerna en rätt bred behörighet att utfärda föreskrifter med vilka kommunen kan styra utvecklingen av avfallshanteringen. Om avfallshanteringen överförs till de självstyrande områdena måste verksamheten och uppgifterna inom avfallshanteringen omprövas helt och hållet i lagstiftningen. Vår gällande avfallslagstiftning bygger på att kommunen bär ansvaret för avfallshanteringen.